Årets sista dag… Ja det beror ju lite på hur man se på året men om man ser det som att det avslutas med sommarsemestern så är det just vad det är i dag. Jag tänkte för min egen skull sammanfatta en semester (med rätt stor tyngd på fjällöpningen) som varit nästan normal! Det onormala var, förutom att vi skippade västkusten för att slippa trängas, att alla vårledigheter blivit inställda. Förutom ett par långhelger var det plattan i mattan i nästan sex månader. Satan vad trött jag var när semestern kom. Tröttare än vad jag trodde för det var mycket sova de första två veckorna på hemmaplan. Nu inledde jag i och för sig starkt med att paddla de två första dagarna innan tröttheten kom. Trötthet och en del blåst. Men det var perfekt väder för ett gäng vändor till tippen varvat med cykling och lite löpning. Ja, och att vaska fram det i hemmet som skulle till tippen eller skänkas bort. Summeringen av de första två veckorna av semestern blev ett väldigt städat hem, jädrigt bra cykelben och just det, en väldigt stukad fot.
En stukad fot var ju inte så bra när del två av semestern skulle börja. Den riktiga semestern. För som vanligt finns det starka inslag av löpning med i den riktiga semestern. Planen var att vara uppe i stugan i Porsi i tre veckor med en avstickare för en fyradagarstur uppe i Abiskofjällen när vädret passade. Nu var det något ostadigt uppe i norr. Vi växlade bad och löpning med bärplockning och fiske. För jo, jag hade ok av min fysio att testa foten och gradvis vänja den vid belastning. Ordentligt lindad och tejpad trodde han att det skulle funka. Som avslutning på första veckan höll den också mycket riktigt för 16 km (riktig) terräng tillsammans med maratonlabbet-Erik. Så jävla kul!
16 km utan packning är naturligtvis inte samma sak som fyra dagar med packning men en vecka senare verkade just fyra dagar av bra fjällväder uppenbara sig så vi kastade oss i bilen. Prognoser är en sak och verkligheten en annan. När vi nådda Kiruna var det minst sagt bistert. Blåst, regn och 11 grader. Men det kan ändras upp mot Abisko. Det gjorde det förvisso nere vid Torneträsk men det såg riktigt bistert ut dit vi skulle. Baddaren hade varit helt tyst länge. Skakad. Så när jag sa att det var en dålig idé att ge sig upp på fjället och att vi tar in en natt på hotell i stället så blev hon väldigt lättad. Som tur var fanns det plats i Björkliden och i stället för en kall dag och natt på fjället fick vi en fin liten löptur och en längre promenad i omgivningarna.
Nästa dag var det betydligt skönare och från Abisko började vi i god takt röra oss upp mot Čuonjávággi trots att packningen kändes brutal trots det nya lätta tältet. Vi hade tappat en dag men tänkte att vi kanske kan göra fyra dagar på tre. Det hade kanske gått om vi inte bland annat hade mötts av en galen vägg av motvind uppe i passet. Och en hel del blöta. Väldigt blött. När vi äntligen hittade ett klippblock som skydd mot vinden och där det var torrt nog att sitta kunde ingen av oss känna fötterna. Sällan har en lunch smakat så bra. Men sen kom solen och även om det var lite knepigt att hitta bra väg ner på andra sidan så var det nu riktigt behagligt. Enda orosmomentet var om vi skulle komma över det vad vi ville över. Inte en kotte såg vi och tankarna for om att det kanske inte var görligt att oss över. Ingen verkade ju röra sig här! Och när vi kom ner till vad vi trodde var vadstället så var det helt omöjligt att komma över. Skam den som ger sig och ett tag senare hittade vi ett ställe som var görligt givet att jag tog packningarna i omgångar och ledde över Baddaren. Kallt som satan med tre passager men nu var vi på spåret igen.
Vi kom fram till en gammal sommarled som det var något av en utmaning att följa. Det var galet vackert men leden var inte särskilt använd och gick allt annat än raka spåret. Vi började båda bli trötta och när vi bara hade några kilometer kvar till första bästa nattläger jublade Baddaren. Det tar på krafterna att härja i det vide och lera som det var nere i dalen. Jag hade konstaterat att leden gick för långt ner mot kartan men samtidigt hade vi sett rösen här och där och det var inte så att det vimlade av stigar att välja på. Eller en bäck som den ofta var. Men den lilla stig vi följt försvann plötsligt helt. Vi försökte hitta igen den men den var borta. Vi tog oss uppför bergssidan och hittade faktiskt ett röse. Men ingen stig. Eftersom det var hart när omöjligt att röra sig där uppe på grund av högt vide och djupa hål så sökte vi oss ner i dalen. Jag visste exakt var vi var så där fanns ingen oro men hur hitta en bra väg genom eländet? Det var vansinnigt med mygg men även älgar som hade sovit och vandrat i dalen och i deras spår gick vi. Plötsligt hittade vi en riktig stig och ett röse. Yes! 40 meter senare var den borta. No! Nåväl, vi kom fram. Det tog lite längre tid än planerat men när tältet var uppe och med mat i magen var det bara att njuta av skådespelet. Ansträngningen var glömd och njutningen total. Än bättre att vakna upp till samma skådespel nästa morgon!
Dag två var uppgift ett att hitta igen leden och det gjorde vi kvickt när vi (helt enligt plan) hade en annan gammal led att följa dit. Vi kan väl sammanfatta det som att den sen också var av rätt skiftande kvalitet de närmsta timmarna. Innan den återigen försvann helt. För den gick verkligen inte där den skulle. Efter att ha tappat en hel del tid så kom vi på den igen och från och med det så var den på riktigt! Spångar. Rösen. Stig. Smalt och delvis trasigt och slitet men något som gick att följa. Nu gick det som en dans! Visst kände benen av att vi rört oss 12 timmar och gud vet hur många kilometer dagen innan men det var så avslappnande för skallen. Myggfritt var det också. Vi hade upp mot 18 m/s i ryggen och Baddaren blåste av spångarna flera gånger. Otroligt bekvämt och fram mot eftermiddagen droppade vi ner på Kungsleden. Surrealistiskt att se folk igen. Surrealistiskt med en bred led. Men väldigt bekvämt. Tyvärr hade vi missat tältförbudet i Abisko nationalpark så vi fick tälta vid Abiskojaurestugan. Bekvämt men kändes lite märkligt efter den magiska platsen natten innan. Vi stängde dagen på nio timmar i skorna och tro mig, det kändes. Jag var så stel att det kändes löjligt men efter ett bad och mat i magen så sov vi båda gott!
Abiskojaure var inte planen för dag två. Eller jo, vi skulle inte kommit så långt på dag två av fyra men vi skulle heller inte ha så mycket kvar för sista dagen nu när det blev tre dagar. Vi hade tagit bra många fler timmar i skorna första två dagarna än planerat så vi tog den enkla vägen ner till Abisko längs Kungsleden. Vi var båda nöjda med det men det kändes som det riktiga äventyret var över. Men man kan njuta av vyer och upplevelse utan äventyr och vi bestämde oss för att avsluta färden med en lunch nere i canyonen vid Abisko. Precis när vi kommer ner dit så möter vi en korp som sitter och spärrar vägen. Den flyger inte iväg utan tvärtom gör den ett utfall. Hoppsan. Korpar är fan stora. Vi tänker att den har säkert ungar och tar en omväg och bestämmer oss för att äta lite längre ner. Jag börjar laga mat och Baddaren går för att pudra näsan. När hon kommer tillbaka ger hon upp ett tjut.
DEN SITTER BAKOM DIG!
Jag vänder mig om och jag har en korp precis bakom mig. Nylandad. Inte ok! Jag hoppar upp men får inte med mig några prylar utan vi rör oss en bit bort. Tittar på det kokande vattnet. Tittar på våra prylar. Och mitt i allt en korp. Jag inser att det måste varit mina nötter som var så intressanta. För jag satt och åt nötter. Planen blev att jag skulle locka bort den med nötter. Sagt blev gjort och nötter kastades men utan reaktion. På tredje försöket lyfter han men i stället för att segla mot nötterna tar han sikte på mig och påsen. Som en mindre drake anfaller han! För att i sista sekunden vika av och landa en bit bort. Historien med korpen tog inte slut där men vi kom hem med alla ägodelar och ögonen i behåll. Dessutom med en större förståelse för varför Oden hade korpar som följeslagare.
Sista dagarna hemma i stugan bjöd på strålande bra fiske, strålande väder och tappra försöka att träna på trötta ben. Oj vad sliten jag blev av vårt äventyr så att umgås med mamma och Bosse i lugn och ro passade bra. Det var så himla mysigt att få träffas igen detta speciella år. Det kändes konstigt att komma hem till Täby igen i söndags kväll och i dag avslutades semestern precis som den började, med paddling. Det normaliserade livet något och i morgon går i in i ytterligare lite normalisering. Med vetskap om att jag har rätt många dagar kvar på semesterkontot och det ska nog kunna nyttjas i höst!
Ha det,
Mackan
MaraMackan 