Mitt sommarlov

Årets sista dag… Ja det beror ju lite på hur man se på året men om man ser det som att det avslutas med sommarsemestern så är det just vad det är i dag. Jag tänkte för min egen skull sammanfatta en semester (med rätt stor tyngd på fjällöpningen) som varit nästan normal! Det onormala var, förutom att vi skippade västkusten för att slippa trängas, att alla vårledigheter blivit inställda. Förutom ett par långhelger var det plattan i mattan i nästan sex månader. Satan vad trött jag var när semestern kom. Tröttare än vad jag trodde för det var mycket sova de första två veckorna på hemmaplan. Nu inledde jag i och för sig starkt med att paddla de två första dagarna innan tröttheten kom. Trötthet och en del blåst. Men det var perfekt väder för ett gäng vändor till tippen varvat med cykling och lite löpning. Ja, och att vaska fram det i hemmet som skulle till tippen eller skänkas bort. Summeringen av de första två veckorna av semestern blev ett väldigt städat hem, jädrigt bra cykelben och just det, en väldigt stukad fot.

En stukad fot var ju inte så bra när del två av semestern skulle börja. Den riktiga semestern. För som vanligt finns det starka inslag av löpning med i den riktiga semestern. Planen var att vara uppe i stugan i Porsi i tre veckor med en avstickare för en fyradagarstur uppe i Abiskofjällen när vädret passade. Nu var det något ostadigt uppe i norr. Vi växlade bad och löpning med bärplockning och fiske. För jo, jag hade ok av min fysio att testa foten och gradvis vänja den vid belastning. Ordentligt lindad och tejpad trodde han att det skulle funka. Som avslutning på första veckan höll den också mycket riktigt för 16 km (riktig) terräng tillsammans med maratonlabbet-Erik. Så jävla kul!

16 km utan packning är naturligtvis inte samma sak som fyra dagar med packning men en vecka senare verkade just fyra dagar av bra fjällväder uppenbara sig så vi kastade oss i bilen. Prognoser är en sak och verkligheten en annan. När vi nådda Kiruna var det minst sagt bistert. Blåst, regn och 11 grader. Men det kan ändras upp mot Abisko. Det gjorde det förvisso nere vid Torneträsk men det såg riktigt bistert ut dit vi skulle. Baddaren hade varit helt tyst länge. Skakad. Så när jag sa att det var en dålig idé att ge sig upp på fjället och att vi tar in en natt på hotell i stället så blev hon väldigt lättad. Som tur var fanns det plats i Björkliden och i stället för en kall dag och natt på fjället fick vi en fin liten löptur och en längre promenad i omgivningarna.

Där uppe bakom regnbågen skulle vi varit!

Nästa dag var det betydligt skönare och från Abisko började vi i god takt röra oss upp mot Čuonjávággi trots att packningen kändes brutal trots det nya lätta tältet. Vi hade tappat en dag men tänkte att vi kanske kan göra fyra dagar på tre. Det hade kanske gått om vi inte bland annat hade mötts av en galen vägg av motvind uppe i passet. Och en hel del blöta. Väldigt blött. När vi äntligen hittade ett klippblock som skydd mot vinden och där det var torrt nog att sitta kunde ingen av oss känna fötterna. Sällan har en lunch smakat så bra. Men sen kom solen och även om det var lite knepigt att hitta bra väg ner på andra sidan så var det nu riktigt behagligt. Enda orosmomentet var om vi skulle komma över det vad vi ville över. Inte en kotte såg vi och tankarna for om att det kanske inte var görligt att oss över. Ingen verkade ju röra sig här! Och när vi kom ner till vad vi trodde var vadstället så var det helt omöjligt att komma över. Skam den som ger sig och ett tag senare hittade vi ett ställe som var görligt givet att jag tog packningarna i omgångar och ledde över Baddaren. Kallt som satan med tre passager men nu var vi på spåret igen.

Vi kom fram till en gammal sommarled som det var något av en utmaning att följa. Det var galet vackert men leden var inte särskilt använd och gick allt annat än raka spåret. Vi började båda bli trötta och när vi bara hade några kilometer kvar till första bästa nattläger jublade Baddaren. Det tar på krafterna att härja i det vide och lera som det var nere i dalen. Jag hade konstaterat att leden gick för långt ner mot kartan men samtidigt hade vi sett rösen här och där och det var inte så att det vimlade av stigar att välja på. Eller en bäck som den ofta var. Men den lilla stig vi följt försvann plötsligt helt. Vi försökte hitta igen den men den var borta. Vi tog oss uppför bergssidan och hittade faktiskt ett röse. Men ingen stig. Eftersom det var hart när omöjligt att röra sig där uppe på grund av högt vide och djupa hål så sökte vi oss ner i dalen. Jag visste exakt var vi var så där fanns ingen oro men hur hitta en bra väg genom eländet? Det var vansinnigt med mygg men även älgar som hade sovit och vandrat i dalen och i deras spår gick vi. Plötsligt hittade vi en riktig stig och ett röse. Yes! 40 meter senare var den borta. No! Nåväl, vi kom fram. Det tog lite längre tid än planerat men när tältet var uppe och med mat i magen var det bara att njuta av skådespelet. Ansträngningen var glömd och njutningen total. Än bättre att vakna upp till samma skådespel nästa morgon!

Dag två var uppgift ett att hitta igen leden och det gjorde vi kvickt när vi (helt enligt plan) hade en annan gammal led att följa dit. Vi kan väl sammanfatta det som att den sen också var av rätt skiftande kvalitet de närmsta timmarna. Innan den återigen försvann helt. För den gick verkligen inte där den skulle. Efter att ha tappat en hel del tid så kom vi på den igen och från och med det så var den på riktigt! Spångar. Rösen. Stig. Smalt och delvis trasigt och slitet men något som gick att följa. Nu gick det som en dans! Visst kände benen av att vi rört oss 12 timmar och gud vet hur många kilometer dagen innan men det var så avslappnande för skallen. Myggfritt var det också. Vi hade upp mot 18 m/s i ryggen och Baddaren blåste av spångarna flera gånger. Otroligt bekvämt och fram mot eftermiddagen droppade vi ner på Kungsleden. Surrealistiskt att se folk igen. Surrealistiskt med en bred led. Men väldigt bekvämt. Tyvärr hade vi missat tältförbudet i Abisko nationalpark så vi fick tälta vid Abiskojaurestugan. Bekvämt men kändes lite märkligt efter den magiska platsen natten innan. Vi stängde dagen på nio timmar i skorna och tro mig, det kändes. Jag var så stel att det kändes löjligt men efter ett bad och mat i magen så sov vi båda gott!

Abiskojaure var inte planen för dag två. Eller jo, vi skulle inte kommit så långt på dag två av fyra men vi skulle heller inte ha så mycket kvar för sista dagen nu när det blev tre dagar. Vi hade tagit bra många fler timmar i skorna första två dagarna än planerat så vi tog den enkla vägen ner till Abisko längs Kungsleden. Vi var båda nöjda med det men det kändes som det riktiga äventyret var över. Men man kan njuta av vyer och upplevelse utan äventyr och vi bestämde oss för att avsluta färden med en lunch nere i canyonen vid Abisko. Precis när vi kommer ner dit så möter vi en korp som sitter och spärrar vägen. Den flyger inte iväg utan tvärtom gör den ett utfall. Hoppsan. Korpar är fan stora. Vi tänker att den har säkert ungar och tar en omväg och bestämmer oss för att äta lite längre ner. Jag börjar laga mat och Baddaren går för att pudra näsan. När hon kommer tillbaka ger hon upp ett tjut.

DEN SITTER BAKOM DIG!

Jag vänder mig om och jag har en korp precis bakom mig. Nylandad. Inte ok! Jag hoppar upp men får inte med mig några prylar utan vi rör oss en bit bort. Tittar på det kokande vattnet. Tittar på våra prylar. Och mitt i allt en korp. Jag inser att det måste varit mina nötter som var så intressanta. För jag satt och åt nötter. Planen blev att jag skulle locka bort den med nötter. Sagt blev gjort och nötter kastades men utan reaktion. På tredje försöket lyfter han men i stället för att segla mot nötterna tar han sikte på mig och påsen. Som en mindre drake anfaller han! För att i sista sekunden vika av och landa en bit bort. Historien med korpen tog inte slut där men vi kom hem med alla ägodelar och ögonen i behåll. Dessutom med en större förståelse för varför Oden hade korpar som följeslagare.

Sista dagarna hemma i stugan bjöd på strålande bra fiske, strålande väder och tappra försöka att träna på trötta ben. Oj vad sliten jag blev av vårt äventyr så att umgås med mamma och Bosse i lugn och ro passade bra. Det var så himla mysigt att få träffas igen detta speciella år. Det kändes konstigt att komma hem till Täby igen i söndags kväll och i dag avslutades semestern precis som den började, med paddling. Det normaliserade livet något och i morgon går i in i ytterligare lite normalisering. Med vetskap om att jag har rätt många dagar kvar på semesterkontot och det ska nog kunna nyttjas i höst!

Ha det,

Mackan

Älskade fjäll!

I somras fyllde jag 50 och då fick jag en väldigt fin och personlig present av Baddaren och katterna, nämligen en långhelg i Abiskofjällen. Till hösten! Jag hade pratat om att vi borde ta en tur dit upp någon höst för att få uppleva något som är så sanslöst fint. Nu var det dags! Det var ju bara det där lilla orosmomentet med att jag fick problem med en baksida två veckor innan vi skulle fara. Som jag skrev om tidigare så kände jag att jag offrar hellre Frankfurt för Abisko men skulle jag bli okej i tid? 10 dagar av vila och i tisdags kväll testade jag en kort löptur i Bryssel. Det funkade. Kändes ju inte direkt perfekt men det funkade. Jag ville inte till fjälls med bara en enda kort löptur som test så morgonen efter blev det ytterligare en runda i Bryssel och då kändes det ännu bättre. Två dagar till avfärd norrut och jag kände att det skulle kanske fungera. Men för säkerhets skull packades även vandringsprylar… Så, nu kör vi en mastodontblogg med hur det gick!

Planen var att börja med en eftermiddagstur upp till Trollsjön och tillbaka för att testa benet och sen sova en natt i Abisko och så fick äventyret börja. I Kiruna möttes vi av tre plusgrader och horisontellt regn. Bistert. Mycket bistert. Men sån kan hösten vara i norr och det var bara att gilla läget. Väl uppe till fjälls så slutade regnet och vi bytte snabbt om i Björkliden innan vi drog iväg. Vi ville gärna hinna tillbaka innan mörkret föll. Sakta men säkert tog vi oss upp mot sjön och benet verkade gilla det. Och vi gillade utflykten. Det var så otroligt fint. I ena änden av spektrat blommade fortfarande blåklockorna och i den andra änden snöade det på oss lite lätt uppe vid sjön. Däremellan var det både gula löv, avfallna löv och röda kråkbärsbuskar. Vi hade nu helt vindstilla och när vi kom upp till sjön överraskade jag Johanna med att fixa en kopp kaffe som avnjöts i den absoluta stillheten. En av de finaste platserna i Sverige om du frågar mig! Ner kom vi också och med ett par timmar löpning i benen och en avslutande bastu nere i Abisko kunde vi konstatera att mitt ben höll för löpning!

Morgonen därefter började det riktiga äventyret. Vi kunde konstatera att det hade snöat uppe på högre höjd och jag hade tre alternativa rutter planerade som vi skulle kunna välja allteftersom vi såg hur landet låg på högre höjd.

Improvisera, anpassa sig och klara sig!

Det är just vad det handlar om i fjällen. Var förberedd och var beredd på att ändra planerna efter väder och vad kroppen säger. Vi började med att till fots ta oss uppför Nuolja. Fina Nuolja. Senast jag sprang uppför det berget låg jag och Tz i ledning på BAMM och slet som djur. Nu tog vi det lite lugnare för vi ville orka upp till Kårsavagge som var dagens slutmål. När vi kom upp till toppen av liften mötte vi den snö som fallit under natten. Riktigt häftigt med höst och vinter som möttes just där vi var. Det fick bli en kopp kaffe uppe på fiket och konsulterande med personalen om mina turplaner var realistiska. Det var dom. Vi fortsatte upp mot toppen och mötte snön, dimman/molnen på allvar. Här såg man inte många meter framåt och det var bra kallt på toppen. Det blev ett kort stopp innan kompassen, kartan och höjdmätaren fick guida oss. Jag frågade Baddaren om hon kände sig trygg i dimman med mig och det gjorde hon. Vi bestämde oss för att ta beslutet om nästa vägval nere i dalen som mynnar vid Björkliden och när vi kom ner så kändes det vettigast att ta någon av de kortare vägarna och skippa nästa topptur.  Man såg ändå inget på högre höjd! I stället tog vi oss upp genom ett pass och det var på hala stenar vi sakta rörde oss uppåt. Men oj vad fint. Det var väldigt många wow-moment. Uppe på nästan 1100 meter igen så kände vi att det var nog bäst att sikta in oss på att avsluta sista halvmilen på led nere i dalen upp mot Kårsavagge. Sagt blev gjort och vi började nedstigningen. Det var med av kyla bortdomnade fötter vi kom ner till dalens lugn och kunde avnjuta dagens lunch när det hastigt och lustigt blev sol igen. Wow-moment. Sista biten gick som på räls och efter drygt fem timmar i löparskorna med två rätt korta pauser möttes vi av varm saft i Kårsavagge. Och fick dessutom som belöning en fantastiskt fin kväll.

Dag tre skulle vi till Abiskojaure och vi vaknade till låga moln och primärvalet till tur som skulle gå i bitvis riktigt tuff terräng och dessutom vara lång fick skippas. Det var för mycket branter och sten för att våga sig på det i dålig sikt och blåst. Det skulle säkert gått men att röra sig kanske två timmar i motvind i vansklig terräng med dålig sikt är bara dumt. Så vi tog den kortaste vägen och tur var väl det för det var ganska slitna ben. Dessutom började vi med ett iskallt vad och när inget värmer så domnar fötter och det blev tufft nog som det blev. Men häftigt. Ack så häftigt. Vi var ändå uppe på 1100 meter som högst och när vi kom ner mot 800 meter så kom jag på en ny plan. Jag hittade en topp på kartan som borde kunna bestigas och potentiellt ge en fin vy upp i dalen ovanför Abiskojaure. Baddaren undrade om hon skulle fixa det och jag kände att det skulle hon. Så i stället för att springa ner mot Abiskojaure vände vi bort från den lilla rösade ”leden” och tog oss uppåt igen. Efter ett tag hittade jag ett fantastiskt fint litet klippöverhäng där vi hade skydd för både vind och regn och vi kunde få oss en kopp kaffe. Så jävla bra! Stärkta av kaffet tog vi oss sen upp till toppen och jag blev sådär toppglad som jag kan bli. Det var värt ett topphopp! Men det blåste rätt bra där uppe så vi tog oss nerför fjället och med någon kilometer kvar till stugan kom vi in på stig och kunde lugnt och fint avsluta dagen. Dagen som landade på cirka 3-3½ timme i skorna och det kändes som en lagom vilodag. Efter lunch vandrade vi omkring lite i omgivningarna och bara njöt av livet och fjällen innan dagen avslutades med bastu och bad i Abiskojaure.

Inför den sista dagen hade jag rådgjort med både stugvärd och en jädra trevlig vandrare som dessutom var utbildad fjälledare om min plan på tur var genomförbar så här års i löparskor. Gick det att vada där jag ville vada? Hur var terrängen? Genomförbart så här års? Vi var alla överens om att det skulle funka. Det är trots allt lite roligare att köra obanat än ledat och raka vägen ner till Abisko på 13 km kändes mesig. Samt på alldeles på för låg höjd så planen kändes skojig.

När vi vaknade föll regnet och dimman låg. Damn! Det skulle ju inte alls vara så. Men jag fick stugvärden att ringa och kolla väderprognos och baske mig om det inte skulle bli klart senare på dagen. Så vi stannade kvar ett par timmar extra och när det började klarna stack vi. Det passade bra att vi tagit det lite lugnare dagen innan för nu skulle det bli en lång dag på fjället. Vi satte av upp mot Alesjaure i stället för ner mot Abisko. Helt rätt riktning om du frågar mig. Det var fortfarande lite dimmigt så vi missade en liten stig vi skulle tagit av på och fick obanat lite tidigare än planerat och en ås att trampa över som inte var planerad. Men nu var vi på väg mot mitt lilla paradis, Balinvaggi. Sakta men säkert rörde vi oss upp genom dalen. Högre och högre. Det tog sin tid med lång skrålöpning men plötsligt kunde vi springa nere längs bäcken och det gick fortare. Nu skulle vi snart kunna vrida upp kursen mer parallellt mot Abisko och det var dags att ta dagens tuffaste vad. Det tog en stund innan vi hittade ett bra ställe men över kom vi. Här satte vi fart uppför fjällängen och det kändes som att varken höst eller vinter hittat hit. Wow. Igen.

Nu var det bara ett par hundra höjdmeter kvar att ta och vi befann oss i en väldigt stenig och smal dal mellan två massiva fjäll. Det var en jädrigt häftig passage och snart väntade dagens stora belöning. Balinvaggi. Jag visste att det skulle vara hur häftigt som helst men det visste inte Baddaren så när vi rundade krönet blev det en väldig överraskning. Så otroligt vackert! Nu väntade nästan bara plattlöpning och utförslöpning. Vi tog ett helt gäng med kortare vad för att slippa vada när alla småbäckar blivit till Balinjokk. Planen var nu att ta oss igenom hela dalen i riktning mot Abisko för att få lunch med utsikt över Torneträsk. Och till slut var vi där! Bilderna beskriver platsen bättre än ord så titta och njut och försöka föreställa er hur en varm lunch smakar med den utsikten.

Nu var det bara cirka milen kvar hem och utför. Löpareuforin var total och jag ville aldrig att det skulle ta slut trots trötta ben. Men det gjorde det efter sju timmar i skorna med egentligen bara en enda riktig paus. Och vi avslutade med en högtidsmiddag, öl framför brasan och lite norrskensspaning innan vi somnade gott. Till er som inte upplevt den här sortens löpning, gör det!

Tack älskling för den finaste present jag kunde få. Jag älskar berg. Jag älskar våra svenska fjäll. Jag älskar att springa och framförallt älskar jag dig!

20170919_090033 - kopia

Ha det,

Mackan

Val och prioriteringar

För en vecka sen insåg jag att kanske skulle komma att ställas inför ett val. Under tisdagens snabbdistans kände jag att det drog lite lätt i baksidan av ena låret. Sådär lite odefinierat. Min älsklingsnaprapat var totalt fullbokad så jag gick raskt till en annan som hade tid med mig och hon konstaterade att det var nog inte så konstigt att det gjorde det för jag var helsned. Det fann jag föga förvånande efter vad kroppen hade varit utsatt för och sen borde det inte vara så mycket mer med det. Det tyckte inte hon heller, men jag tog en vilodag för det var en rejäl knådning jag fick. Nästa pass tog jag det lugnt och konstaterade att jepp, det här var nog borta nu men så drog det svagt på slutet. Kände inget på dagen så det var mer eller mindre bortglömt tills jag skulle jogga hem. Och då kändes det jätteskumt. Vilade helgen och eftersom min älsklingsnaprapat fortfarande var fullbokad lång tid framöver gick jag till en annan som hade tid. Han gjorde en grundlig undersökning och hittade inga större fel på funktionen men stramade nere vid knävecket gjorde det nu. Det löste han upp med händer och nålar men det var en ordentlig behandling och jag förväntade mig att det skulle vara irriterat värre dagen efter. Det var det. Så jag har vilat. Och vilat. Det är nu vi kommer till valen och prioriteringarna.

Jag kanske låter onödigt feg som inte vågat testa under veckan som gått för det stramar nu mitt på baksidan i ändläget och jag har två roliga saker framför mig. Nästa vecka ska min födelsedagspresent från Baddaren genomföras, nämligen en höstlöpning uppe i Abisko- och Riksgränsenfjällen. Samtidigt har jag Frankfurt Marathon om sju veckor. Om jag retar baksidan nu så lär Abisko bli vandring i stället för löpning. Den risken finns naturligtvis ändå men jag vill helst springa, ingen har nog missat att jag älskar att springa i berg. Samtidigt behöver jag träna om jag ska springa hyggligt i Frankfurt. Formen är markant bättre nu än för ett år sedan så det finns att bygga på. För varje dag jag vilar så… Ja, ni vet hur det funkar. Vila sig i form kräver först den lilla komponenten ansträngning. När vi kommer hem från Abisko är det inte mycket tid kvar att spela på och jag inser att om det ska bli Rock’n Roll i Tyskland så är det en tokchansning. Så jag får nog välja på att optimera chanserna till att springa i Abisko eller springa fort i Tyskland.

Jag väljer Abisko.

Det finns ingen chans att springa fort för mig i Tyskland om jag inte hårdkör redan nu och det bedömer jag vara för hög risk i förhållande till möjligt utfall. I stället väljer jag att vara pacer åt Baddaren. Då optimerar vi möjligheterna till ett PB inom familjen och i ärlighetens namn tycker jag att det är precis lika roligt att hjälpa henne som att springa själv. Så nu håller vi tummarna för att det blir fin löpning i fjällen! Ryggan är packad och jädrar vad full den blev när det ska säkras upp för att klara av eventuella snöstormar och minusgrader utan att tulla på säkerheten. Imponerande dock att det går att få ner både dunjacka och sovsäck i en så liten säck. Och oj vad skoj det ska bli!

20170909_124907

Ha det,

Mackan