Träningsvecka på sitt sätt …

Ja det här blev inte mycket till träningsvecka om jag ska titta på den egna träningen. Jag var nödd och tvungen att gå på en väldigt hård massage i måndags och så långt allt gott. Men sen verkar det som att jag åkte på det som Baddaren åkte på veckan innan. Något litet litet knas som låg där och ville bryta ut men som aldrig bröt ut. När jag sprang blev det samma känsla som den där veckan runt Stockholm Marathon fast nu är pollensäsongen över. Segt och det hände inget. Kroppen svarade inte alls. Nu har jag valt att inte stressa och när helgen kom kände jag mig okej igen. Då kom nästa farthinder.

Jag hade planerat ett intervallpass i går morse för att stöka undan det innan jag skulle göra helgens roligaste aktivitet. Mer om det några rader ner men först farthindret. Medan maten smälte tänkte jag att jag skulle betala lite räkningar och jag noterade att augustis kreditkortsnota kommit. Jag går alltid igenom den noggrant men nu såg jag att något var tokfel redan på summan. Den var hög. Alltför hög. Någon knickedick hade uppenbarligen kommit över mina kreditkortsavgifter så i stället för att springa satt jag i telefonkö. Länge. Jättelänge. När jag hade köat klart, spärrat kort och fyllt i anmälan om att jag vill ha tillbaka mina pengar så var det 15 minuter kvar till avfärd mot Bosön.

Duscha, på med människokläder och sen åkte jag iväg. Ingen lunch hanns med men jag fick i mig ett par bananer och en kopp kaffe när jag kom fram. Det var IK Akele som hade varit påpassliga och hört av sig till mig under min semester. Jag fick en förfrågan när jag var lagom utvilad och tänkte att det här hinner jag med. 2½ timme hade jag fått till förfogande till att prata löpning på deras löparläger och det var på ren svenska skitskoj. Jag fick lite feeling för två veckor sen och skrev ihop helt nytt material och jag tror det landade bra. Fick i vilket fall som helst en massa positiv återkoppling både i paus och efter föreläsningen. Det var tydligen lite annorlunda på ett bra sätt. Jag vet ju inte vad jag gör annorlunda för jag är bara jag och det är trevligt att dom sa sig uppskatta det. Jag önskar att jag hade tid att göra sånt oftare för det är otroligt inspirerande att prata för inbitna löpare. En varierad grupp med allt från Sverigeelit till, ja jag vet inte riktigt vad. Satsande löpare i olika åldrar helt enkelt. Så även om jag inte tränade själv fick jag prata träning.

Jag blev kvar lite längre än jag tänkt och när maten var tillagad, uppäten och smält var jag inte sugen på löpning längre. I dag kom prioriteringssvängen in i spel på riktigt. Skönt löparväder men givet att baksidan har krånglat för inte alls länge sen och jag lovat naprapaten att styrketräna så gick det inte att prioritera långpass. Jag har massor av långpass i benen och det kommer inte att hjälpa mig att orka sträckan om jag inte kommer till start alls. Så jag kompromissade. Tung backlöpning som uppvärmning och sen fokus på enbensövningar. De senare gick riktigt bra men framförallt gick backpasset bra. Nu provade jag inte den här sortens backträning förrän för knappt två år sedan men jag slog i vilket fall som helst personligt världsrekord. Det tolkar jag som att kroppen är frisk, att jag har gjort något rätt men vet ju även att benen är rätt utvilade. Ändå en stor skillnad mot veckans tidigare försök när kroppen inte alls svarat. Yay!

Har jag tappat lite träning i veckan? Ja. Har jag fixat att komma i form på sex veckor förr? Ja. Minns tydligt när jag kom hem efter två veckor av festande i Aten och på sex veckor tog mig till personligt rekord i Amsterdam. Det här blir nog bra och det viktigaste är att jag kommer till start och att jag kan springa mig trött.

Ha det,

Mackan

Annonser

En vecka i rätt riktning

Förra söndagen ställde jag mig frågan om jag var redo för maratonträning. Well, så här en vecka in i träningen så får jag väl säga att det var jag väl i princip. Jag har ju haft den där lilla griniga baksidan och har prioriterat den framför att dunka mil. Och ta i trä, jag har inte känt något av baksidan den här veckan förutom träningsvärk. Det tar lite på kroppen att slänga upp skivstången på axlarna och ägna sig åt enbensböj och dylikt men plötsligt är det som att kroppen kopplar som den ska. Något annat jag fortsatt med som jag inte direkt skulle kalla maratonträning är mina rätt korta men otroligt pulshöjande löpbandspass i konstant motlut. Nu har jag återigen bottnat bandet lutningsmässigt och har börjat skruva upp tempot något från lågt till inte fullt så lågt. Men i 15% lutning känns även lugn fart rätt bra i benen redan efter några minuter. Och jag lovar att hjärtat får jobba!

En annan orsak till att löpmängden hållits ner en aning är att jag haft totalt tre dagar på annan ort och det inkluderar att ta sig till den orten. Det suger lite tid från annat och veckan har varit rätt stressig. Minst sagt. Så jag är riktigt nöjd med att sitta här på söndag eftermiddag och ändå känna att riktningen går åt rätt håll. Eftersom jag inte hunnit variera mig så väl som jag behöver utan tuffat min asfaltsranson redan i går körde jag dagens långpass i skogen. Det var intressant.

Ska man hålla långpassfart tycker jag normalt sett inte att det finns någon större anledning till att köra dubbat utan jag sprang i flats i skogen. Riktigt så torrt var det nog inte utan jag slirade hyggligt på några leriga ställen men på det stora hela funkade det bra. En annan sak som var intressant var luftfuktigheten. De senaste helgerna har det blåst föredömligt men i dag var det vindstilla när jag var ute och jisses vad jag blev svettig. Ryggsäcken var helt sjöblöt när jag var tillbaka. Splitsen var helt sjöblöta när jag var tillbaka och jag var rätt mör. Luftfuktighet tycker jag tar rätt hårt på mig men jag ska inte skylla på den utan det var snarare att jag la in en fartökning sista 20 minuterna. Att döma av den är jag rätt stark men jag har en hel del kvar att jobba på snabbhetsuthålligheten. Efter hela 21 långpass i år, exkluderat de långa löpningarna på Lofoten, börjar jag känna mig trygg med uthålligheten… Men de sju veckor som är kvar till Frankfurt lär jag behöva för att knyta ihop den berömda säcken. En sak är i alla fall säker, det finns ingen annan vettig riktning än framåt!

Ha det,

Mackan

There is a light that never goes out

I söndags undrade jag om jag var redo och så här tre dagar senare kan jag konstatera att jag i någon mån är redo.

I måndags morse for jag upp till Östersund och möttes av den där riktiga höstluften som går att andas och det inte längre klibbar över hela kroppen. Nu är ju måndag normalt min löpvilodag och normalt känns det bra dagen efter långpass. Så vad passade bättre än att nyttja hotellets gym till att köra min ordinerade styrka. Jag kan dock ha överdrivit lite. Fick lite väl mycket feeling och kom ut ur gymmet med väldigt trötta ben. Ni vet den där känslan av att här kommer det komma träningsvärk. Det gjorde det.

Kanske inte direkt, för jag försökte mota den något genom en kanonskön morgonjogg på tisdagen, men efter nio timmar av möten så var den där och då hade jag bestämt med Fantomen att vi skulle springa marafart. Eller rättare sagt den ansträngning som kroppen för dagen tyckte var marafart, för det är så jag jobbar. Fast nu har jag inte jobbat så på några år utan skulle försöka hitta hem till den gamla känslan.

Jag var dödstrött i skallen och sjukt trött i benen när vi joggade upp några kilometer till platsen där det eventuella spektaklet skulle utspela sig. För fort? För långsamt? För jobbigt? Man vet aldrig innan man börjar. Eftersom det var lång uppjogg och så småningom lång nedjogg samt en tanke om att lägga två mil totalt för aktiviteten fick det bli 4×2.6 km med 8-900 meter joggvila. Ett lagom uppstartspass för att få lite känsla för feeling. Fantomen lovade att visa mig det första varvet runt sjön och det visade sig vara ganska precis hälften grus, hälften asfalt och ovanligt kuperat för att vara Fantomen-style. I min värld var det rätt platt även om röven och baksidorna led i varje motlut.

Vi stack iväg i alla fall och det var muskulärt en satans plåga. Stum som bara den från steg ett och det var tur att jag var mentalt förberedd på det. Men vi sprang och pratade så uppenbarligen ingen fara alls med den centrala kapaciteten. Det är bra. Något annat som också var bra var att jag hade den där känslan av att inte trycka ifrån något i steget. Mer bara at följa med så där som det ska vara på maraton. Men väldigt jobbigt muskulärt. Fantomen övergav mig tyvärr efter den första joggvilan och jag var därmed själv med smärtan.

Det häftiga nu var att det gick lite fortare utan att det blev jobbigare. Jag hade ingen att prata med längre men kunde se att pulsen var lägre än marapuls. Ja det som brukade vara marapuls. Nu har jag dock lite pulsvärden från mina lekar på löpbandet i backe och dessa har visat att jag har ungefär samma gamla maxpuls så det var en hel del outnyttjad pulsreserv. För benen kändes det ungefär lika djävligt varv efter varv och när Fantomen hade den goda smaken att ansluta typ den sista kilometern kunde jag fortfarande babbla. Det är bra. Något annat som var bra att genom att praktisera mitt utförande av att inte trycka i steget och sen de facto vara begränsad av egenskapad trötthet så rullade jag runt på nästan exakt samma varvtider på alla varv. Det skilde kanske någon sekund på de tre sista och det är väldigt jämnt och fint!

Hade det varit maratonlopp i går hade jag inte dunkat 33.5 km i söndags, styrketräning i måndags och morgonlöpning följt av en väldigt intensiv jobbdag. Och jag hade heller inte orkat ett maraton i den fart jag höll. Tror jag. Men givet puls och löpkänsla hade jag kanske gjort det om jag var energiladdad och med utvilade muskler. Det här var kul, det gör vi om! Nu är jag uppstartad och tänker mig progression i åtta veckor framöver. Tack för en trevlig kväll Fantomen! Den avslutades med mat, vin och sen en fin morgonjogg i morse.

There is a light that never goes out of style.

Storsjön

Ha det,

Mackan

Är jag redo?

Redo för vad undrar vän av ordning och svaret på det är maratonträning. Specifik maratonträning. Det var det rätt länge sen jag gjorde. Flera år. Att det var så länge sen gör att jag är riktigt sugen på det. Men sug räcker inte, kroppen måste fixa det.

Jag tränade bra i sommar och sen när jag kom hem var det som ett slag i ansiktet för jag hade verkligen inget för det. Kroppen har varit riktigt seg och när jag testade en mil snabbdistans var jag markant sämre än i våras. En tendens som har visat sig på varenda distanspass också. 4-5% sämre tempo på samma ansträngningsgrad som i våras. Nu är jag smärtsamt medveten om att pollensäsongen inte är över och har sökt tröst i den vetskapen. Fastän den vetskapen finns så är det ändå ett tydligt exempel av att vara på en platå. Eller inte ens en platå utan ett plan som sluttar lite uppåt.

Nu är jag inte den som hänger läpp i första taget och det jag gjort är att jag gått in på gymmet och styrketränat en del. Styrketränat både i klassisk mening och löpstyrka i form av det där kraftigt lutande löpbandet. Och där är jag i princip i fas med i våras trots avsaknad av just den specifika träningen i flera månader. Dessutom har jag sprungit långpass. Segt som sirap i värmen men jag har gjort dom och nu i dag gick det förvånansvärt bra med tanke på klimatet.

Sen har jag hållit ner mängden av en anledning och det är att jag har behövt tillvänjning vid den monotona asfaltslöpningen. Om det är den eller ovanan att sitta, vilket det blir en del av på jobbet, som har gjort det men det har dragit väldigt irriterande i baksida lår på ena sidan. Och är det något man inte vill som löpare så är det att få bristningar där. Naprapaten är säker på att jag inte är trasig men att jag ska vara lite försiktig med asfaltslöpningen och jobba på med styrkan. Så det har jag gjort.

I dag fick jag i alla fall ett jädra bra besked. Det drog lite i baksidan första sju kilometerna men sen försvann det helt. Visst, risken är att det kommer tillbaka när jag sitter på jobbet i morgon men att jag kunde springa sista 26 km utan känning var otroligt befriande. Så är jag redo för maratonträning? Kanske. Jag är i alla fall stark, har rätt bra flås när jag slipper pollen och jag har de senaste fyra helgerna sprungit tre pass på 30 km eller mer. Såna ingångsvärden har jag inte haft i september sen Eldkvarn brann. Håll tummarna för att jag kan gå igenom åtta veckor av stålbad nu och kan få känna mig stark när jag ställer mig på startlinjen i Frankfurt.

Ha det,

Mackan

Mitt sommarlov

Ja nu är sommarlovet slut. Sex veckor av semester, eller träningsläger som vissa väljer att kalla det. Jag måste säga att tiden har rusat fort samtidigt som början av semestern känns som månader bort.

Vi började med att åka upp till stugan. Lämnade värmen i Tjabostan för svalkan i norr. Första dagarna var vi hela familjen i stugan och vi tillbringade inte en sekund på ”stranden” men väl många sekunder i skogen. Större delen av tiden med fiskespö i handen men en hel del springandes också. Det kändes så makalöst skönt att kunna andas igen och inte minst att vara i form för att köra de längre rundorna uppe i Porsifjällen. Det har varit lite si och så med det de senaste åren.

Lagom till att värmen kom flydde vi ännu längre norrut och upp till Lofoten där vi fick en stadig temperatur på 12-13 grader. Men knappt någon vind och inget regn. Visst, det var lite moln på vissa av turerna men oj vilket löpväder. Jag fick se örn vid ett par tillfällen och när vi inte var på tur kunde vi äta gott. Både på lokal och med egenfångad fisk. Jag älskar verkligen den delen av världen. Folk är trevliga, bergen lättillgängliga och alltid närhet till vatten. Det är så fantastiskt att jag brukar längta tillbaka redan innan vi hunnit lämna öarna.

Vi fick många höjdmeter och timmar i benen så det passade utmärkt att ta färjan över till Bodö för att vila dessa ett par dagar. Dagar som innehöll ett helt galet bra fiske i Saltströmmen. Vi drog upp fisk så att det räcker för hela vintern och jag tillbringade många timmar med att filea fångsten. Men så värt. Dessutom svängde vädret om från perfekt löpväder till sommarväder som passade i en båt på havet.

Väl tillbaka i stugan visste jag inte riktigt hur jag skulle få plats med alla kvalitetspass jag ville göra så det fick bli en galen avslutning. Tre dagar i rad körde jag i tur och ordning ett pass i slalombacken i 26-gradig värme, en snabbdistans på 24 km och avslutade sen med ett pass i spikskor på underbara Rimvallen. Inte enligt skolboken och när sen återhämtningspasset efter dessa tre dagar bestod av 24 km långpass med Baddaren var jag mör som satan i bilen på vägen hem. Däremellan hann vi sola och bada samt fånga ännu mer fisk. I bilen hem till Täby hade vi fyra fullsmockade kylväskor med fisk och kött!

Kväll i Avaudden

En hel dag hemma i djungelvärmen och sen bar det av igen. Ner till Bohus-Malmön för knappa två veckor av sol, bad och paddling. Lata dagar som varvades med lite utflykter runt om i Bohuslän när solen inte var framme. Träning då? Joråsåatt. Kroppen var löjligt sliten efter avslutningen i norr men efter två vilodagar i den 30-gradiga värmen hann jag med nästan 15 mil löpning. Prickarna över i:et var att jag två gånger sprang snabbare än min bästanotering på klipporna runt ön. Det är snarare styrka än snabbhet men styrka är vad jag vill ha just nu. Med det rullade vi norrut igen.

Nu har jag varit hemma i tre dagar och hunnit testa av hur formen egentligen är genom att springa Fortifikationsvarv i går. Inte oväntat är jag lite långsammare än vad jag var strax innan vi for till England i våras men faktiskt väldigt marginellt. Typ 3 sek/km med en kropp som är lite tyngre av gott liv på semestern. Det var innan pollensäsongen och på fräscha ben och nu var det på ben som egentligen inte ville röra sig alls efter all den tuffa träningen. Så förutom att verkligen vila upp mig mentalt med mycket sömn, massor av skratt, trevligt umgänge och högklassig litteratur har kroppen fått vad den behövde för att träna bra i höst om andan faller på. Som man skulle kunna säga, en rakt igenom bra semester. En rakt igenom bra semester med min älskade Baddare som utsätts för många strapatser! Glasskontot är nog dessutom fyllt för resten av året. Nu är det dags att bli sprek!

Ha det,

Mackan

Vilken träningssemester!

Jag vet inte riktigt var jag ska börja så jag börjar med att konstatera att jag har fått andas. Att åka norrut och grundträna är baske mig det bästa man kan göra om man har lite jobbigt att andas i söderns värme. Eller nej, det är inte värmen utan det är luften som är bäng så här års. Värme kan jag faktiskt hantera hyggligt. Men redan på det första passet uppe i stugan kände jag att oj oj oj vad skönt det här var.

Jag hade en lös plan på vad jag ville göra och hur mycket jag ville springa och med facit i hand orkade kroppen inte riktigt med den volym jag hade hoppats på och det är bara att gilla läget. Vad den däremot orkade var den intensitet jag hade hoppats på att kunna hålla. Faktiskt så gick två av mina långa snabbdistanser fortare än jag någonsin hade vågat hoppas på. Det var så underbart skönt att kunna springa mig trött på mina egna villkor. Så trött har jag sprungit mig. Trött så till den milda grad att jag hade grava problem att hänga med Baddaren på våra avslutande 24 km i onsdags morse.

24 km kanske inte låter så långt men just den distansen har varit den grund som allt bygger på. Ett par såna återhämtningspass och några såna snabbdistanser har fyllts ut av morgonjoggar på knappa milen och lite krydda i form av slalombacke och banintervaller. Jag är stark nu. Starkare än vad jag trodde att jag skulle vara. För det är just det att när man springer mycket berg, småstigar, obanat och över myrar så blir man stark vare sig man vill eller inte. Och när jag kör kvalitetspass i sån terräng är det så oerhört oförlåtande. Ni kanske vet hur det är med skidtävlingar på så kallade utslagsgivande banor? På en lätt bana är det rätt tätt mellan åkarna men på dom grisiga banorna eller i grisigt före kan det bli stora marginaler. Så är det på min favoritrunda också. Orkar jag inte så rinner minuterna i väg. Men jag orkade springa min bästa runda på 5 år trots värme. Just det året var jag så stark att jag kunde vinna min åldersklass i Mefjellet Opp. Och nu är jag nästan lika stark! Jag ska återkomma till den styrkan…

Snabbheten då? Nä, snabb är jag inte just nu. Det är inga rappa ben men jag har skapat förutsättningar för att bli snabb. En stark kropp tål träning bättre än en svag kropp och ska jag hålla ihop och bli halvsnabb till hösten måste jag tåla sån träning. Jag tror jag gör det nu och så får jag mentalt leva med att ha känslan av ett jädra vridmoment men ingen toppfart. Tror snarare att jag är långsammare nu än i våras. Gilla läget gubbe!

Styrkan var det. Vi var ju upp till Lofoten en sväng och sprang upp på toppar. Berg är ju mitt rätta element och det kändes förbaskat bra uppför. Det var som att jag bara kunde mata och mata och mata uppför dom långa backarna. Vid tillfälle ska jag skriva om alla turer vi gjorde men nu nöjer jag mig med mitt eget lilla examensprov, att maxa uppför Reinebringen. Det är 448 höjdmeter på en kilometer dvs ca 45% i snittlutning. Pelle som vi brukar hyra Rorbu av berättade att några ungdomar han kände tog den på 38 minuter ett par dagar innan vi kom och det tyckte han var tufft. Vi hade varit ute på en tvåtimmarslöpning med ganska många höjdmeter på morgonen men jag tänkte att då ska jag baske mig upp på under 30 minuter. Trots rätt möra ben med fyra toppturer de senaste 72 timmarna och totalt nästan 9 timmar löpning i benen på de 72 timmarna. Men jag ville bomba upp så gott det gick och som jag bombade. Det gick på 24 minuter och jag var mer eller mindre extas av att få kötta på så hårt. Självklart går det att köra på mycket fortare om benen är utvilade och om man gör det när man får ha stigen upp för sig själv. Något år ska jag dra den på natten med pigga ben, det säger jag nu.

Men det var otroligt kul att snacka med en jämnårig norrman efteråt och han tyckte att det var helt insane. Honom hade det tagit en timme upp och han drog en harang om att det var väl lätt för mig: ”Du har väl inte ens fyllt 40, då är det ingen match.” När jag berättade hur gammal jag var blev han minst sagt paff. Och jag blev faktiskt rätt stolt. För jag är stolt över att jag kan orka och älska det jag gör. Jag bjuder på en kort film jag tog på toppen, hög som ett jävla hus på endorfiner. En känsla av hur det kan se ut på Lofoten och en känsla av hur mycket jag älskar den här livsstilen.

Hög på livet!

Ha det,

Mackan

Nu bär det norrut!

Äntligen är det dags att fara norrut. Där jag hämtar energi, oftast genom att förbruka energi. Energiprincipen i min värld innebär att omvandla kroppslig energi till mental energi. För energi kan inte försvinna i tomma intet. Det är sen gammalt.

Ett halvår av träning har gått och om den träning som genomfördes fram till och med mitten av maj gav en spikrak formkurva, får jag väl konstatera att sedan dess har det gått sämre med formen. Mycket sämre. Enda undantaget är ett intervallpass, som om jag inte hade klockat själv så hade jag inte trott på utfallet. Det är ett pass som sticker ut enormt i mängden de senaste sex veckorna. För resten har varit mediokert. Allt går långsammare än i våras. Snabbdistanser, intervaller (förutom ett enstaka pass) och långpass. Markant långsammare.

Jag hade stora förhoppningar om en snabb höstmara men då måste det bli lite utveckling igen och frågan är om det kan bli det? Såklart att det kan! Allt det mediokra sammanföll med att gräspollensäsongen kom och den kommer att gå över. Det som händer när den är över är en mer pålitlig indikator.

En annan indikator är det som händer de närmsta veckorna. Kan jag göra bra grundträning uppe i norr och nere på västkusten så kan jag i september börja spetsa till träningen. Då är gräs och gråbo ett minne blott och det är bara min egen ork som sätter gränserna. Nu kommer jag i princip att släppa asfalten helt i 5½ vecka och det i kombination med mycket sömn och frisk luft hoppas jag gör susen för träningsmängden. Jag har grundat för att kunna öka på en hel del under semestern, jag menar träningslägret, och jag hoppas att det funkar nu. Ett stalltips från coachen är att om du vill öka på mängden, gör det i skogen. Och nu ska det springas i skog, berg och på klipphällar. Ingen monotoni. Monotonin tänker jag spara till hösten när kroppen är starkare.

Nu kör vi i trygg vetskap om att luften blir frisk och att katterna tar hand om det lilla gula huset i Täby med god hjälp av min pålitliga husvakt.

Min älv. Min båt. Mitt älskade Lappland.

Ha det,

Mackan