Övning ger färdighet

Det finns många teorier om det optimala men ibland kommer man rätt långt med att bara hålla det enkelt. Ända sedan stukningseländet har jag pysslat med att sakta men säkert rampa upp. Verkligen inga konstigheter där annat än att jag smyger upp i löpning och håller igång med cykling och lite paddling. Inga specialpass utan mest lufsande och rätt ofta utan klocka. Jag kommer ut och jag får rörelse i benen.

Jag skulle inte påstå att det känts kanonbra hela tiden och när jag var hos naprapaten i torsdags så diskuterade vi just det. För jag sa att det har inte känts bra men det har känts bättre och bättre och han fattade precis. Vid undersökning visade det sig att jag var begränsad i löprörelsen och det var väl kombon av cyklande och mer stillasittande än vanligt. Samt den låga löpmängden. Och vi var överens att som löpare gäller det att springa en del. För det är just det att ju mer jag ökat på löpningen, desto lättare känns den.

Visst, jag har smugit in ett par fartpass och lite sprintbackar för att hjälpa rörelsemönstret på traven. Och rörlighetsövningar är en så naturlig del av min rutin att jag inte ens reggar det. Så med ökad mängd och lite hjälp på traven så börjar löpsteget komma tillbaka. Det var väldigt tydligt i dag för med lätta skor och glad i sinnet kunde jag tassa runt på det tidsmässigt längsta passet i år. Fräsch under passet och fräsch efter passet. Visst hjälper den här fantastiska årstiden till att hålla humöret uppe men samtidigt kan den ju sänka mig en del också. Det är väl en anledning till att jag håller mig lugn med farten men uppenbarligen kommer löpsteget tillbaka trots minimalt med tempo. Jag känner mig inte längre som en lufsare utan mer som en löpare. Att många människor jag möter hejar och ropar uppmuntrande ord gör också att det tassas på lättare fötter. Men framförallt, övning ger färdighet. Och den här veckan har jag övat just löpning i drygt åtta mil.

Måndagslöpning

Ha det,

Mackan

Barkaka

Ja nu är säsongen här för när det är precis lagom varmt för en löpare. 10-13 grader varmt och växlande molnighet med friska vindar. Dagens långpass gick längs vatten och i skogen och med mörka moln omkring oss tog jag en tunn långärmad tröja. I går föll temperaturen från 13 grader till tre grader på några minuter och det började komma blötsnö. Så, jag var lite förberedd.

Vi sprang iväg i konstant motvind de första 20 minuterna och det kändes helt perfekt. Visst var det lite svettigt men ändå hanterbart. När vi sen vände upp från vattenlinjen och in i skogen så kom värmechocken och jag insåg att nu är det dags. Årets första konsekventa barkaka. Så som löpning ska vara med korta strumpor, lätta skor, splitshorts och bar överkropp. Jag måste erkänna att det var ljuvligt. Det är en så otroligt skön känsla att slippa svettklibbande kläder och kunna låta vinden få bort all svett.

Det var så skönt att det slutade i årets första lite mer riktiga långpass. Att få vara ute i solen på det här sättet i över två timmar är lite lyxigt. Nu känns det som att säsongen är igång på riktigt! Veckan summeras till nästan på sekunden lika mycket löpning som cykel och det gav totalt just under tio timmar träning. Jag skulle önska att en lite högre andel av dessa tio timmar var löpning men jag har faktiskt ingen brådska att öka. Det är väldigt roligt att cykla och det viktigaste nu är mängden pulshöjande träning. Det verkar dröja lite med lagom värme för lättklädd cykling men vad gör väl det när man kan springa lättklätt. Får dock erkänna att det känns lite surrealistiskt när vi möter folk som är ute och promenerar i dunjacka. Jag skulle smälta!

Ha det,

Mackan

Tillbaks till fart

Vecka fyra sen jag trevande började jogga efter stukningsuppehållet och den här veckan har jag satt lite fart på kroppen igen. Flåset har jag hållit igång med cykelintervaller men benen har fått jobba i lugnt tempo. Och visst har jag flåsat hårt även i löpningen men det har varit i skogens tunga backar. Det är något annat än att springa med fart.

Så, i dag bestämde jag mig för att testa att öka tempot med turfintervaller. Turf är ett spel där man tar zoner och jag var rätt aktiv för fem-sex år sedan. Jag tyckte det var ett kul sätt att få till fartlöpning med lite lek inblandat. Då hade jag levlat upp och när man levlar upp så går det snabbare att ta en zon, det vill säga kortare vila. När jag återupptog den här leken i vintras hade jag tappat bort min inloggning och började om från början. Nu har jag med cykelns hjälp kommit upp på hygglig nivå igen och vilan har blivit lagom kort. Rättare sagt 24 sekunder för tillfället. Lagom för att köra mängdrepetitioner på utan att stressa musklerna för hårt.

Uppjogg på tre zoner i dag och sen igång med tempo. Aj aj aj vad det tog emot. Inget flyt alls i högre fart och hela kroppen protesterade. Jag drog två snabba sträckor innan jag tog en lugnare eftersom det var konstant uppför. Men sen var det på det igen och jag fick till totalt 21 fartsträckor om jag räknat rätt. Typlängden på en sån sträcka var väl ungefär 500 meter och det är rätt långt när man inte är van och med så kort vila. Så jag lyxade till det och tog 3-4 vilor på någon minut extra. På det hela får jag väl ändå säga att det gick bra. Det var varmt och det var tunga ben hela vägen och utan något flyt i steget. Men det vet jag kommer om jag övar.

För det är just det, man måste öva. Fart kommer inte gratis. Den finns inte kvar för att den funnits förr. Inte för att jag egentligen behöver någon fart nu eller på länge men det finns något annat jag behöver och det är flyt. Flyt i hög fart brukar ge flyt i låg fart för mig och med flyt kommer löpglädje. Det behöver jag alltid! För om jag bara lufsar/töltar runt så blir det ett gubbasteg och det gör ingen glad. Eller jo, det kanske det gör men inte mig. Jag hade förmånen att under ett banlopp springa samtidigt som en gammal storlöpare och han hade baske mig flyt i steget trots en ålder som är bra mycket högre än min nuvarande. Så vill jag ha det länge till. Nu har jag övat eftersom jag kände mig mogen. Snart är det studs i benen igen!

Ha det,

Mackan

Ännu ett ovanligt möte

I går kväll när jag var ute och cyklade tänkte jag såna där löjligt positiva tankar om att uppskatta det jag kan göra. För det gör jag verkligen. Det vore så erbarmligt trist att bli sjuk. Eller att vara i total lockdown. Det är ett par av alternativen som skulle kunna inträffa. Och i den situation vi är hinner jag ut i skogen väldigt mycket mer än vanligt.

Det var en sån bonustur som gav mig älgmötet och i morse var det dags för ännu en bonus. Förra veckan sa jag till Baddaren att jag ville ut och paddla i gryningen någon dag i hopp om att möta bäver i det vilda. Jag såg färska spår i skogen förra veckan och tänkte att det bor nog bäver i sjön även i år. Det har varit kalla morgnar så jag har inte varit så paddlingssugen men man kan ju springa tidigt.

Så, i morse när jag var ute stannade jag till och tittade när jag sprang över ån. En bra bit bort såg jag att vattnet krusades och spanade efter vad det kunde vara. Var det inte ett litet huvud? Jodå, det var det. Och det närmade sig. Jag stod helt stilla och huvudet tillhörde en bäver. Den kom närmare och närmare och simmade rakt mot mig. Det var inte förrän den var just under mig som den dök. Och sen kunde jag följa luftbubblorna en lång bit bort innan den dök upp igen och försvann.

Jag älskar såna här magiska ögonblick. Jag har aldrig någonsin tidigare mött en bäver i det vilda. Så otroligt fin och jag var uppspelt halva dagen. Känner att jag börjar bli lite bortskämd med ett möte i veckan nu utöver de vanliga rådjuren och hararna. Sånt här får man inte uppleva på löpbandet! Undrar vem jag träffar nästa vecka?

Ha det,

Mackan

Spamskapad återblick

Förra veckan fick jag en massa spam-kommentarer på min gamla blogg och gick in för att ta bort och stänga för kommentarer och då snubblade jag över det här. Det sista inlägg jag publicerade på min gamla blogg. Det var på Lucia 2011 och när jag läste det inlägget, som var en recension på min första bok, blev jag alldeles varm i hjärtat. Tänk att spam-botarna kan göra lite nytta! Många år har gått sen dess och jag minns tydligt hur glad jag blev när jag läste det här den gången. Så nu publicerar jag recensionen en gång till och hoppas att jag hittar det här inlägget om 10 år och återigen blir varm i hjärtat.

“Även jag har läst ut min och låtit den smälta en stund. Funderat på hur jag ska beskriva den.

Det är inte en McDonalds-bok, paketerad med glitter och glam fast på insidan hopslängd för att casha in femtionio snabba kronor på bukfylla. Det är heller inte en sjurätters på lyxkrog, med intrikata detaljer man med fnys på näsan och obekväma kläder ska ta sig igenom utan att någon upptäcker hur malplacerad man egentligen är.

Nej, det är mammas köttbullar. Inte perfekt runda och inte perfekt saltade. Istället blandade med erfarenhet, stekta i lite extra mot-bättre-vetande och serverade med en stor portion kärlek. En middag som får axlarna att sjunka, en middag man förnöjt suckar efter, en middag som man måste le åt när man tänker på.

Där Noakes är idolbilen i tonårsrummet jag egentligen aldrig ville vara, och där Fixx är den galne morfadern jag innerst inne önskar att jag skulle våga vara lika galen som. Där Daniels är matematikläraren som präglade mig för livet och där Hudson är den inspirerande can-do:ern som gjorde vad han kunde för att dra upp mig i karriären. Där är Nilsson barndomsvännen jag inte längre bor i samma stad som, honom jag kan ringa trots att månaderna gått och allt är direkt som det var förr. Han som med stor iver berättar allt om hur det går i hans tillvaro, men också vill höra hur jag har det och kan komma med kloka, förstående råd, trots att vi valt olika vägar i livet.

Förmodligen är boken inte allt för alla. Kanske predikar den för kören. Själv tävlar jag inte. Jag är inte intresserad av snabbare tider eller längre sträckor. Jag springer delvis av andra anledningar än bokens fokus, och delvis av samma. Ändå värmer glöden från den, och den berör mig. Och om den nu predikar för kören, så kommer kören att sjunga Halleluja som aldrig förr.

Mackan, du har skrivit en äkta bok. En mänsklig bok. Utan att ha träffat dig, tycker jag mig höra dig tala på sidorna. Om du satte dig för att skriva en bok du själv ville läsa, tror jag att du har lyckats. Och det är just därför att boken inte är allt för alla som jag tycker om den. Det är just därför jag lägger den åt sidan ett litet stycke mer inspirerad och ett stort stycke mer förstådd.” – Henrik Hallberg

Ha det,

Mackan

Ett annorlunda möte

Det har knappast undgått någon att jag tillbringar mycket tid i skogen nu. Normalt sett är det ett ypperligt tillfälle att få utlopp för behovet av egentid med ett jobb som är fullt av fysiska möten. Det är folk, folk, folk i min närhet dagarna i ända. Och jag älskar det. Det blir intensivt och det tar mycket energi så jag laddar batterierna i skogen.

I går gav jag mig ut med en kropp som skrek av motstånd för att röra på sig. Men jag tänkte att jag ger det en chans. Tar några kontroller och känns det fortfarande skit så avbryter jag. En blev två blev fem blev 15 som till sist blev 28 kontroller. När jag hade tagit alla i den delen av skogen släppte jag kartan och bara sprang i lite högre tempo för att komma tillbaka till bilen. När jag är 50 meter från att komma ut på milspåret ser jag en man stå helt still med en hund och stirra på mig och undrar vad i hela fridens namn han stirrade för.

När jag vrider på huvudet åt höger ser jag ett annat huvud till höger om mig. På typ en meters håll. Det är stort, hårigt, brunt och med stora öron. Skogens konung. Jag saktar försiktigt ner och passerar för att inte stressa och så vänder jag mig om när jag är på lite avstånd. Han står nu helt still och bara tittar på mig. Jag står helt still och bara tittar på honom. Sen tar han ett steg mot mig och jag backar motsvarande i avstånd. Känner att ett avstånd av fem älgar är ett minimalt avstånd och dessutom vill jag kunna ta mig friheten att manövrera mig in bakom träd. När han verkar så lugn tar jag försiktigt fram mobilen och förevigar vårt möte innan jag långsamt backar ut på spåret.

Där har det samlats några fler personer och dom tittar åt andra hållet och där står två älgar till. Av lite större modell. Jag beundrar dom en stund innan jag springer den sista biten till bilen med ett givande möte färskt i minnet. Att möta ett stort djur på nära håll i dess egen miljö och att i princip kunna spegla sig i dess ögon är en mäktig upplevelse. Ett helt vanligt träningspass som förvandlades till något så mycket större.

Ha det,

Mackan

Kan, bör eller får?

Det är lustigt det där med eget ansvar och vad man lägger för innebörd i ord. Tolkas ord olika beroende på vad man har för egenintressen i frågan det berör? Givet det jag observerat de senaste veckorna är det rätt tydligt att det gör det. Man snappar inte andemeningen i budskapet utan agerar efter egenintresset. Säger myndigheter upp till 500 personer i en folksamling så är det givetvis någon som arrangerar ett evenemang på max 499 personer. För att det då är det tillåtet. När börläget är att inte alls umgås tillsammans i grupp.

I vår lilla värd av löpning så har det varit rätt slående hur man har anpassat sig efter egenintresset. Man motiverar fortsättandet av löpningsgrupper eller evenemang för vuxna med att det är bra att folk rör på sig. Det senare är det verkligen ingen som ifrågasätter men måste det göras i grupp? Jag har sett bilder på löpargrupper där folk är betydligt närmare varandra än vad jag skulle vara bekväm med. Men det är ju inte förbjudet utan till och med uppmuntrat att vi ska träna säger vän av ordning. Vän av den här ordningen säger att det är väl bra om vi håller oss ifrån varandra när vi kan. För kom igen, så stor ansträngning är det inte att strunta att göra saker i grupp när man är löpare.

Sen var det det här med tävlingar. Friidrottsförbundet gick ju rätt brutalt ut med att det inte gavs sanktion för seniortävlingar med blixtsnabb verkan. Jag har sett en arrangör som skitit fullt i det och börjat bubbla om att det inte var förankrat bland föreningarna. Och? Andra föreningar anordnar träningstävlingar. Jag har sett bilder på hur man springer tätt i klunga och jag vet av egen erfarenhet hur det frustas. Om det är en nummerlapp på bröstet eller inte tror jag smittspridningen ger blanka fan i. Men det är färre än 50 pers och det är ingen tävling. Så då är det väl okej. Kan? Ja. Får? Ja. Bör? Nej. Inte enligt min åsikt. Det är rätt lätt att ta det säkra före det osäkra.

Jag är verkligen ingen expert på virus eller smittspridning men jag är rätt bra på att läsa myndighetsspråk och ta till mig myndighetsinformation. Samt att tolka andemeningar. Att man får betyder inte att man bör eller ska göra något och jag tycker att Löparsverige brister i ansvar. Jag har sett flera argumentera för att det är fånigt att vi inte ska kunna tävla eller träna i grupp. Jag förstår att från ett inifrånperspektiv känns det så. Jag vet hur det är att se fram mot en tävlingssäsong och hur mycket energi gruppträningar ger. Det kanske är överdrivet försiktigt att inte träna eller tävla i grupp men varför ta risken? Hur stor är uppsidan i att göra det jämfört med risken för att det inte alls är överdrivet? Vi har ju ändå lyxen av att hålla på med en idrott som man kan utöva i sin ensamhet. Tänk om den lyxen också tas från oss som t.ex. i Spanien bara för att disciplinen i fysisk distansering är dassig. Det tycker jag vore trist. Jättetrist.

Så ja, då har jag fått skriva av mig lite. Jag är inte ute efter debatt utan eftertänksamhet. Lyft blicken några snäpp och fundera på om du agerar i andemeningen av de rekommendationer som kommer från Folkhälsomyndigheten. Milda rekommendationer i jämförelse med hur andra länder agerat. Lyft blicken och tänk längre än dina egna intressen. I samma tanke som vad en onödig resa är, vad är en onödig sammankomst? Vi bör, kan och ska ta ansvar. Inte bara för oss själva utan för vår omgivning. Det är faktiskt inte så svårt. Nedsidan i att göra det är liten men uppsidan i att vi gör varje liten sak vi kan för att sjukvården ska klara av att hantera den här krisen är enorm. Nu ska jag ut och orientera. Ensam i skogen där ingen kan höra mig skrika!

Ha det,

Mackan