Efterverkningar

Lustig det där med maratonlopp. När jag hade sprungit min första mara i Stockholm för en massa år sedan så var den omedelbara reaktionen att det här kan jag göra så mycket bättre. Efter Valencia var det inte en omedelbar reaktion men det tog inte många dagar innan jag fick samma tankar i skallen. Den gången i Stockholm hade jag ju aldrig sprungit någon mara tidigare och jag fick vänta något år innan jag bevisade för mig själv att jag kunde bättre. Numera vet jag att jag kan springa mycket bättre men ändå fick jag någon sorts total revanschlust.

Träningssuget kom som ett brev på posten och faktum var att benen i gångläge kändes bra redan i torsdags morse. Nu vet jag att det gäller att vara jädrigt försiktig med uppstart efter slitiga maratonlopp men lite brant backe på löpbandet kanske? Jodå, det funkade att ta en uppvärmning på gymmet springandes långsamt i 10->15% lutning. Flåsade som en nyväckt björn i idet när jag var färdig men det gick. Och benen kändes ännu bättre dagen efter.När det blev lördag tänkte jag att jag kunde testa kuperad skogslöpning och ta i lite mer.

Det. Gick. Inte. Alls.

Jag är ändå rätt klok så jag hade tagit bilen till skogen och parkerat nära den slinga jag tänkt mig ta i lite på. Ja, så att det går att avbryta om kroppen känns fubar. Den kändes fubar. Trots att både skalle och kropp känts påfallande bra i veckan fick jag kvitto på att några timmar på benen i värme som inte passar den isbjörn jag är tar rätt hårt. Även när det gått sex dagar. Det var en massa småmuskler som protesterade grovt och jag var väldigt mycket flåsigare än vad jag borde varit i det tempot.

Well, well. Jag får fortsätta köra varannan vila och om löpargudarna är med mig kommer det lite flyt nästa vecka. Hur man än vrider och vänder på det så känner jag att jag har stora chanser att få till bättre träning i december och januari än föregående två år. Jag har en mer balanserad tillvaro på jobbet i år, och för två år sedan hade jag något konstigt i ryggen som gjorde att jag knappt kunde springa alls förrän i början av januari och fick då starta upp med tio minuter löpning i taget. Och förra året var jag tjock i bihålorna hela december vilket bara gav sporadiska joggar. Lite som det var nu i november. Dessutom gav förra årets myckna stillasittande någon låsning i ryggen som skapade problem när jag väl skulle igång igen.

Är jag nu bara fortsatt klok har jag förutsättningar för att gå in i 2019 med bättre möjligheter att träna och ge mig den där lilla revanschen så småningom som kan bli något att bygga på om jag känner lust för att göra det.

Ha det,

Mackan

Annonser

Maratón Valencia 2018 – Den längsta dagen

Ja jisses, var ska vi börja? Bakgrunden i form av att inte träna har jag ju redan avhandlat så vi börjar väl med det positiva! Vi anlände till Valencia redan på torsdag eftermiddag och stack direkt ut på en kort löptur och det kändes så otroligt mycket bättre än väntat. Sommar, solnedgång och allt kändes perfekt. Det hör inte till vanligheterna nära inpå maratonlopp men på lördagsmorgonens morgonjogg var allt i sin ordning. Det kändes verkligen skräp-skräp. Inbillning eller riktigt skräp? Sånt får man nästan aldrig veta men det var väldigt stela ben. Kan haft att göra med att vi hade väldigt trevligt hela fredagen för det var det verkligen! Jag vet att man inte ska ha kul hela dagen nära inpå om man ska maximera chansen att prestera på maran men nu skulle jag ju bara trava genom det här.

På söndagsmorgonen knatade jag i alla fall in i startfållan fem minuter innan startskottet skulle gå. Det var inte meningen att komma in så sent men spansk organisationsförmåga är jag begränsat imponerad av. Jag tyckte att jag hade oceaner av tid när jag sa hej då till Baddaren utanför målgången men. Sen. Tog. Det. Tid. Jag var helt torr i munnen av allt promenerande i långsam fart och redan där i startfållan längtade jag efter första vätskekontrollen. Jag skulle komma att längta mer om en stund…

När startskottet gick stämde det inte alls med den tidpunkt som det stod i mitt PM men iväg kom jag och jag tackade min lyckliga stjärna att jag inte hade tänkt försöka springa fort. Det var tjockt med folk och bara att glida med i den position jag hade i lämmeltåget. Det kändes långt från bra trots det låga tempot men sånt kan vända fort. Tyckte det var lite samma sega känsla som första biten i Frankfurt och där mådde jag ju sen prima liv mest hela tiden. Jag hälsade på Baddaren strax efter första kilometern och nu försökte jag bara komma in i känslan av långpass och att försöka digga stan.

Men man ska passa sig för att digga för hårt för vid 2.5 km höll loppet på att ta slut. Mycket folk framför och jag var plötsligt tvungen att göra en tvärgir för att inte springa rätt in i en betongsugga eller liknande. Missade suggan med centimeter men efter den svängen blev det väldigt löpbart. Löpbart och soligt. 15 grader i skuggan visade en termometer på en vägg men vi var i solen. Om jag ska springa eller sova tål jag värme ungefär lika bra som glass i solsken. Banan visade att vi hade sprungit tre kilometer och svetten rann. Jag var nu törstig som en björk i en balkonglåda och längtade efter vätskan. Funderade seriöst på om man kan bryta en mara efter tre kilometer trots att man inte är skadad? Alternativ två var att bara helt enkelt bestämma sig och jag bestämde mig. Det får ta den tid det tar. Om jag så ska gå resten av vägen så ska jag i mål. Jag vill ju ändå se hela stan så varför inte göra det till fots? Bilfritt var det också!

Sightseeingturen hade börjat och jag pendlade mellan att det kändes tolererbart (skugga) eller överjävligt (solpartier). Och det var rätt mycket solpartier och väldigt lite folk första 15 km. Jag beklagade mig lite för Baddaren vid 11 och 17 km. Jag tog en liten pissepaus vid 12 km. Annars hände inte så mycket. Jo, det var ett par ställen med musik och då blev jag på gott humör och sjöng med. Sen sprang jag ett tag bredvid en spanjor som inte hade en svettdroppe i pannan och då blev jag oerhört provocerad. Vilket fusk! Människan såg helt oberörd ut. Själv försökte jag hitta någon bisarr njutning i lidandet och få i mig så mycket dricka som magen klarade av att ta upp.

Ny pissepaus vid 20 km och jag passade även på att få i mig lite antikramptabletter innan jag töltade vidare upp mot halvmaran och nu kände jag att det skulle inte vara görbart att springa hela vägen i det långpasstempo jag hade satt upp. Någonstans måste plan B ta vid men jag hade inte bestämt var än. Vid 22 km ungefär passerade vi utanför entrén till hotellet och jag tittade åt andra hållet. Benen började kännas rätt jävla stumma och för varje kilometer jag nu sprang räknade jag på vad sluttiden skulle bli om jag blev tvungen att promenera hela vägen i mål. Det var för länge. Visst skulle jag i mål oavsett hur lång tid det skulle ta men jag ville bort från värmen. De senaste skyltarna jag hade sett på stan sa 21 grader (skulle visa 23 grader sista milen) och jag ville SITTA i skuggan. Ju förr desto bättre.

Baddaren fanns vid 26 km och sen redan vid 29 km. Mycket trevligt och nästa gång skulle vara vid 38 km. Däremellan hade jag varit tvungen att stanna och knyta om en sko för foten hade svullnat så mycket i värmen och från 28 km så insåg jag att jag nu var tvungen att lägga in gångpauser vare sig jag ville eller inte. Plan B. Jag hade försökt sänka farten men det blev liksom samma hela tiden ändå. Jag hade kunnat springa ett långpass på 27-30 denna dag under lidande men utan paus men för 42.2 km kändes det som att jag riskerade kollaps om jag inte sänkte pulsen lite nu. Inte blev det bättre av att en gammal gubbe försökte slå mig i skallen med sin käpp. På riktigt! Han ville passera genom löpartåget och började vifta vilt med sin käpp framför sig. Min perceptionsförmåga var begränsad men jag lyckades i alla fall både ducka och undvika krock.

Nu la jag i alla fall strukturerat in någon minut gång här och där och det funkade bra. Jag avskyr att gå så det var med någon sorts pervers glädje jag sprang igång benen rätt snart och fastnade inte i gång. Men jag höll det här schemat och vid 38 km fick jag en cola och hejarop av Baddaren om att det var bara ett drygt Mårdhundsvarv kvar till mål. Hälften av colan drack jag själv och andra hälften gav jag till en överhettad polack. Han såg så glad ut när jag frågade om han ville ha att jag trodde att han skulle börja gråta glädjetårar. Vi är liksom alla inne i smärtan tillsammans när vi pysslar med sånt här.

Sista biten var publiken helt fantastisk och jag och mina medlöpare peppade varandra. Jag och en kille som hette Alex hejade på varandra om vart annat för att ta oss i mål. Kroppen var så otroligt mör i värmen att det var löjligt. Jag vet att många tycker att dessa temperaturer är väldigt behagliga för löpning men för mig var det här var kvalificerat lidande. Och sen kommer jag in på upploppet och allt är glömt. När det bara är 200 meter kvar gör ingenting någonting längre. Klart det ska spurtas! Krampar jag ihop kan jag dra mig in på framtänderna fram till droppställningen och sen ligga där och mysa resten av dagen. Jag trodde mig bara känna lättnad sista biten men på vissa bilder ser det ut som att jag är genuint glad. Sjukt.

Jag kom i mål på ungefär den tid jag trodde att jag skulle långpassa mig in på men inte alls som jag trodde att jag skulle göra det. Att det skulle vara grinigt sista milen visste jag men att det skulle vara mer eller mindre grinigt sista 39 km hade jag inte planerat. Alls. När jag gick ut från målområdet konstaterade jag skrattande gång på gång att det har var en riktigt dålig idé. Kanske min sämsta någonsin. Jag hade ju verkligen bäddat för upplevelsen. En timme senare har jag nästan glömt det och nu skriver jag den här bloggen för att påminna mig om att inte springa maraton igen utan att träna. Tre långpass på asfalt i år varav två stycken är maratonlopp de sista fem veckorna. Sjukt.

Hur känns det i dag då? Sjukt nöjd trots 70 minuter över pers. Vi fick väder för en riktigt härlig semester och den hade vi inte tagit oss om det inte vore för ynka 39 km av lidande.

Ha det,

Mackan

Första och sista testet

Ja då var det dags att fara på maraton igen och som jag var inne på sist har jag ju liksom inte tränat. Men bättre sent än aldrig så i går morse körde jag mitt första fartpass på rätt länge. Tänkte att jag kanske skulle få bli lite trött på rätt sätt, kanske reta upp kroppen ett halvsnäpp i form och för att ge mig en susning om hur illa det är.

Självklart var det illa men inte riktigt så illa som jag befarat. Faktiskt två sekunder snabbare på milen än vad jag förut på relativt kort tid jobbat upp okej form på. Relativt kort tid är inte fem dagar men det var skönt att se att det gick att hitta ett löpsteg på slutet, det var ett tag sen. Andra femman gick två minuter snabbare än den första men det kan ha att göra med att det var rätt kallt att starta ouppvärmd i minus sju grader. Myggfritt och 45 sekunder under den gräns jag hade blivit lite ledsen i ögat att hamna över. Då ska det baske mig inte klagas.

Vad har jag för nytta av det här till helgen i kapacitetsbedömning? Antagligen inte så mycket. Fulltränad hade jag kunnat plussa på ett tjugotal sekunder/km och dammat på. Otränad får jag plussa på … kanske en minut.? Det är ju nu så att tar man det bara nog lugnt så kommer man ju alltid fram till slut så det var det där med nog lugnt. Fulltränad kan jag med gott självförtroende ta den farten jag bombat mig jättetrött på över 21 km på träning. Slänger jag på den där minuten borde jag må rätt bra rätt länge. Kanske jag kan må bra rätt länge även om jag bara slänger på 40 sekunder/km? Något säger mig ändå att jag bara springer på och den verkliga farten kommer som en konsekvens av att springa så att det känns överdrivet långsamt. Så får vi se vad det blir.

En sak som är säker är att jag kommer att tycka att det är alldeles för varmt andra halvan på maran men den korta tiden av obehag offrar jag gärna för att få några dagar i ljus och värme. För det, det längtar jag efter på riktigt.

Vamos,

Mackan

Smärta i sikte

Söndag. En vecka kvar till Valencia Marathon. Jag skulle varit ute och sprungit långpass just nu men det gör jag inte och vetskapen om att jag inte gör det i dag gör att jag får betala nästa helg. För det är så att träningen sedan Frankfurt varit av säsongsvilokaraktär snarare än maratonkaraktär. Det var inte meningen att det skulle bli så och faktum är att första passet efter Frankfurt kändes oväntat bra men sen gick det mest utför.

Det har varit väldigt mycket tunga förkylningar och infektioner i min närhet och de senaste veckorna känns det som att mitt eget immunförsvar har jobbat på högvarv. De pass jag har sprungit har känts som konstanta testjoggar för att se om jag kan träna snarare än träning. En morgon när jag sprang till jobbet blev den långsammaste turen dit någonsin på barmark och kändes ändå jätteslitig. Har dock fått till några helgpass i skogen som mentalt varit en direkt njutning även om jag känt att jag gjort bäst i att gå i de tyngsta uppförsbackarna. Detta för att pulsen dragit iväg eftersom kroppen tydligen varit upptagen med att inte bli sjuk också. Men det vet man ju aldrig förrän man provar…

Så i praktiken har jag haft en säsongsvila men i torsdags sprang jag faktiskt för första gången både till och från jobbet. Långsamt men med en okej känsla. Trötta ben men med en okej känsla. Dessutom då i ett tempo som är högre än vad jag nu beslutat mig för att ha i Valencia. Det får helt enkelt bli ett vanligt hederligt långpass i riktigt lugnt tempo för om jag inte gör så lär jag få betala dyrt på slutet. Jag är inte tränad för att ”springa” ett maratonlopp men jag vet att sänker man bara farten nog mycket så brukar det lösa sig. Nu gäller det bara att se till att ha den disciplinen också. När jag hjälper Baddaren får jag ju det gratis så att säga och jag vet ju vilken otroligt trevlig upplevelse jag fick i Frankfurt just tack vare att det gick lugnt!

Nu tänker jag som så att jag är glad över att jag har ett så starkt immunförsvar så att jag inte hamnat i förkylning och helveteshosta hela november. Jag har ju trots allt kunnat motionera. Inte vad jag ville men så in i bomben bättre än att ligga i sjuksängen. Och att jag sitter och skriver nu i stället för att springa är för att jag är väldigt illamående efter ett litet missöde med braseldande… Misstänker att skator skapat oreda i skorstenen för all rök kom in i huset vid säsongens första brasa i morse så nu mår jag pyton. Det lär dock ha gått över i morgon. Nästa helg tänker jag under alla omständigheter befinna mig någonstans där jag slipper tända en brasa för att hålla mig varm. Jag kommer att få betala med stort lidande sista milen men ser det som ett långpass in på kontot och en chans att bekanta mig med banan om jag vill springa den på riktigt någon gång.

Dagsformen. Men kunde Ingo så kan väl jag.

Ha det,

Mackan


40 år som löpare

En kväll sent i oktober 1978 cyklade jag ner till Täby IP för att börja träna orientering med Täby IS. Nästan på dagen 40 år sedan nu, och jag tänkte försöka summera höjdpunkter och några lågvattenmärken som hänt under dessa år. Försöka är ordet för det är många mil som trampats under dessa år.

Egentligen började det dock något år tidigare, när jag under en skolorientering som fjärdeklassare kom tvåa i hela mellanstadiet utan att någonsin hållit i varken karta eller kompass tidigare. Jag konstaterade att jag kunde orientera och att jag kunde springa. Hade vi inte flyttat till Täby året efter undrar jag dock om det blivit någon klubblöpning alls men här fanns en klubb på nära håll. Bam!

De tidiga åren: 1978-1988

Hösten -78 gick jag med i klubben och på våren började jag en tävlingskarriär som spände över många år. Oj vad vi tävlade så fort vi fick chansen. Under säsongen så satt jag och mina kompisar varenda vecka och bläddrade i klubbens pärm med tävlingsinbjudningar och anmälde oss till allt våra föräldrar kunde acceptera. Redan nästa vår vann jag mina första tävlingar och säsongen toppades med segern i Täbymästerskapen som var den enda tävlingen som gav en medalj. Stort för en tolvåring.

Sen började mina konkurrenter växa men det gjorde inte liten Marcus, eller Smulan som jag ofta kallades för att jag var begränsat stor. Nog för att jag tränade på men det var knepigt att konkurrera med de som var en halvmeter (bokstavligen) längre än en själv. Kul hade jag dock hela tiden och vi hade en fantastisk kamratskap över åldersgränserna i klubben. Troligtvis mycket tack vare väldigt bra ledare. Jag trivdes och var i ärlighetens namn rätt besatt av det här med orientering. Det var en besatthet som i den kosmiska rättvisans namn även började ge utdelning när jag började växa i kapp. Jag blev med åren rätt djävla vass på själva löpmomentet men att hålla koncentrationen uppe under en hel orienteringsbana var aldrig något jag bemästrade. Ja om det inte var stafett förstås för då skärpte jag till mig och jag sprang väldigt många bra stafettsträckor genom åren. Min sista seger individuellt tog jag symptomatiskt i premiärloppet efter en tuff skada som hade ingjutit lite ödmjukhet i löpningen. Jag visste helt enkelt inte om jag skulle orka hålla tempot uppe så jag höll igen och det är bra om man vill slippa bommar. Det var dock den skadan som var början till slutet på orienteringskarriären för det tog många år innan jag var symptomfri men mer om det i nästa tioårsperiod. 1988 sprang jag min sista tiomilasträcka och ganska exakt 10 år efter att jag kom ner till den första träningen sprang jag min sista vanliga orienteringstävling.

Starkaste minnen:

  • Träning: Det måste vara alla passen jag och Putte sprang tillsammans vintern -85/86. Jag var i löjligt bra form när våren kom.
  • Tävling: När pappa la en semestervecka på att jag skulle få åka på min första femdagarsorientering 1980. Vi bodde i vårt lilla fjälltält och min storrökande far umgicks en hel vecka med en massa friluftsfolk.
  • Höjdpunkt: När jag sprang det helt perfekta loppet på en budkavle uppe i Dalarna. Inte en sekund i miss och sprang som en gud innan jag växlade över till nästa löpare och sen storspydde smälta ostbågar.
  • Lågvattenmärke: När jag 1986 halkade under curling i plugget och vred till knät vilket stoppade mig från att göra debut internationellt veckan efter och som var början till slutet.

skanna0035

De mörka åren: 1988-1998

Det finns egentligen rätt begränsat med löparminnen att skriva om under den här tioårsperioden utan den ägnades rätt mycket åt att försöka springa. 1994 fick jag äntligen operation av mitt skadade knä och lösa bitar i menisken plockades bort. Jag hade dock fördelen att jag hela tiden kunnat ägna mig åt andra idrotter som cykel, fotboll, innebandy, badminton, squash och en hel del styrketräning. Som mest styrketränade jag sex pass i veckan! Det var monotonin i löpningen som var knepig och det var många omstarter innan jag just 1998 började få lite mer kontinuitet, dock bara under sommarhalvåret. Utan mening eller mål hade jag ingen riktigt önskan att springa på vintern, det fanns ju så mycket annat roligt att ägna sig åt. En lustig sak under de här åren utan tävlingslöpning var att jag ändå hela tiden identifierade mig som just löpare. Det var ett antal samtal som ägnades åt löpning trots att det i seriös löparmening då var en svunnen tid.

Starkaste minnen:

  • Träning: När jag i augusti 1998 för första gången på många år sprang mig genom femkilometersspåret. 5:20/km och när jag glatt berättade om det på jobbet tittade en kille på mig och fnyste åt hur långsam jag var. Själv var jag otroligt glad över att ha kunnat jogga så långt i det tempot.
  • Tävling: Inte en enda! Hann dock spela både fotbollsmatcher och ta mig en bit in i en badmintonturnering och åka ut i första omgången i ett squashmästerskap.
  • Höjdpunkt: När jag hittade en ortoped som var villig att ta sig an mig och faktiskt hittade något som förklarade problemen.
  • Lågvattenmärke: Att operationen inte omedelbart gjorde att jag kunde springa, vilket jag hade väntat mig. Det var först när jag hittade en bra sjukgymnast som trenden vände.

skanna0001

Återkomsten: 1998-2008

Om jag sprang min första hela femma utan att gå i slutet av förra perioden så var det starten på ett starkare löparjag. Det var fortfarande ingen vinterlöpning men våren -99 köpte jag mig nya löparkläder och började få en rejäl sommarhalvårskontinuitet. På våren 2001 kom den vadslagning som fick mig upp på tävlingsbanan igen. Gamle vännen Z förklarade att vi måste springa halvmaran till hösten och det kändes helt galet. Jag hade just fixat milen under 50 min för första gången på många år och en halvmara kändes sjukt långt. Jag sprang aldrig längre än milen! Men utmaningen antogs och när jag stod på startlinjen kände jag mig som en total nybörjare. Alla såg jätteproffsiga ut och jag blev otroligt paff att jag var ungefär på plats 1000 av alla löpare i St:Eriksloppet när jag kom i mål. Hur kunde jag ha så många bakom mig när jag hade tränat så lite och mest bara fokuserat på att orka springa distansen?

Tanken var att jag skulle gå i vinteride igen efter loppet men så kom jag i kontakt med folk på ett löparforum och Dino fick mig att börja springa gemensam backträning en gång i veckan. Och det var så jädra kul! Att hitta hem till gemensam träning och det blev en anmälan till FEM 50 och en spontananmälan till Stockholm Marathon 2002 bara några veckor innan det gick av stapeln. Staplande blev det i högsommarvärmen men jag fick smak på maratonlopp. Kunde jag komma topp 1000 utan att maratonträna så borde det kunna gå snabbare genom att maratonträna. Det ena ledde till det andra och året efter var jag med i en klubb igen och det kom några väldigt intensiva år av träning och tävling. 2002 när jag sprang min debutmara snittade jag 3 mil i veckan över året och sen ökade jag försiktigt under hela den här perioden. En period som avslutades med mitt maratonpers och jag kände att jag hade långt ifrån bottnat i kapacitet även om jag nu var över 40 år gammal.

Starkaste minnen:

  • Träning: Om jag ska välja ut ett enskilt pass så var det några veckor före persmaran 2008 när jag sprang ett pass på 12×1000. Jag var så nedtränad att jag knappt kom upp i marafart på den första trots att det kändes som fullfart. Jag var beredd att slänga in handduken efter fyra repetitioner men kämpade på och plötsligt släppte det och jag sprang de två sista på 3:19 och 3:23 och hade magiska ben där på slutet!
  • Tävling: Här finns det att välja och vraka på men när jag och TZ vann BAMM var det första gången jag fick kliva högst upp på en prispall på nästan 20 år. Det var magi. Men jag måste ta med en sak till och det var känslan av odödlighet efter min första mara sub3 i Berlin. Jag var helt nere för räkning bara några kilometer före mål men samlade ihop mig och höjde tempot igen. Immortale!
  • Höjdpunkt: Träningsåret 2008 när allt stämde efter att jag väl satte igång träningen på allvar. 38:10 på båda milloppen jag sprang i april 2008 blev med målmedveten träning till 2:40:07 på maran när säsongen var över.
  • Lågvattenmärke: Många kanske skulle valt den stressfraktur jag hade 2006 men det var faktiskt inget jag led så mycket av utan det var cykelvurpan och bilkrocken som kom just när jag var igång med träningen igen. Det påverkade mig väldigt negativt efter att just ha lagt ner fem månader av extremt fokuserad alternativträning. Och gav mig en känslig rygg som jag fortfarande kan få i låsning genom att bara sitta…

 

MackanBerlin

De sista tio åren: 2008-2018

När dessa år började i november 2008 var jag hypermotiverad och hade stora planer. Jag hade något att bygga på och det gjorde jag. 2009 var jag i en otroligt bra form hela året och slaktade halvmaraperset två gånger om trots att jag båda gångerna sprang den rejält nedtränad. Marorna hade jag däremot extrem otur på. En Bostonmara i sjuk motvind och en Frankfurtmara när jag inte var helt frisk gav mig inte de 2:35-36 jag hade formen för men så kan det vara. Det ska stämma när man gör det och ibland funkar det inte. Jag hade rätt mycket flyt under föregående tioårsperiod och jag hade mer oflyt den här perioden. Det jämnar ut sig. Däremot utvecklade jag ansträngningsastma och pollenallergi som kastade om fokus. Visst sprang jag ytterligare några vårmaror men varje gång kraftigt begränsad av allergi så jag började blicka mot Storbritanien och dess regn på våren. Jag hittade till fellrunning och har sprungit ett gäng lopp där. Det har varit otroligt rolig träning och sjukt roliga tävlingar. Supertider på maraton har slutat locka på samma sätt utan jag hittade tillbaka till skog och berg. Det blev en vinst i vår klass på LAMM 2011 och väldigt mycket skoj träning.

Allt har dock inte varit en dans på rosor för jag blev hundbiten sommaren 2011 och det gav mig en rejäl infektion och ett ”sketben”. Efter den infektionen blev mitt vänsterben något av en följetong av strul och är det fortfarande. Ingen har hittat någon grundorsak i fysiologin till varför det strular och även om det för det mesta funkar rätt bra så är det en oroskälla. Men så är det och det som alltid fungerar bra är att hålla mig i spenaten där inget steg är det andra likt. Den fokuserade maratonträningen har därmed försvunnit men jag älskar fortfarande maratonlopp och den mara som förra helgen avslutade den här tioårsperioden var en av de absolut roligaste jag sprungit. Och med det avslutar jag en tioårsperiod som i någon mening fått mig att hitta till kärnan i min löpning och det är just glädjen. Jag älskar att göra bra resultat men ATT kunna springa med lätthet varhelst jag känner för att göra det, det trumfar allt.

Ja just ja, en sak till. Jag skrev faktiskt ner mina erfarenheter om löpning i två stycken böcker under den här perioden och det var ett av mina bästa beslut i livet. Det har fått mig att träffa så många otroliga människor!

Starkaste minnen:

  • Träning: När jag och Baddaren tillsammans sprang uppför Skierfe mitt i sommarnatten. Den lycka jag kände där och då kan jag inte beskriva i ord.
  • Tävling: Boston Marathon 2009. Det är inte min snabbaste tid men att vara snabbaste svensk i den maran och att göra 2:45 i konstant sjuk motvind trots att jag satsade allt på ett kort och öppnade på 1:18 första halvan, det är den största löparprestation jag gjort.
  • Höjdpunkt: Att jag träffade Baddaren. Det hade jag aldrig gjort utan löpningen.
  • Lågvattenmärke: Frankfurt Marathon 2009. Jag var i så sjukt bra form men en kollega dök upp dyngförkyld på jobbet några dagar innan loppet och kroppen var lite för upptagen med att mota baciller dagen för loppet. Jag försökte men det fanns ingen kraft i kroppen utan jag lommade in på 2:43:00. Helt oberörd dagen efter men kunde heller inte ha ökat tempot för handbromsen låg i hela vägen.

BMR_4082

Ja det var det. Nu är jag inne på nästa tioårsperiod av träning och tar med mig mina egna visdomsord in i den tioårsperioden och dessa är följande.

  • Träna det du känner för och kom ihåg att effekten kommer ur träningstid, ansträngningsnivå och den återhämtning du ger kroppen efter träningen.
  • Var snäll mot dig själv och sätt inte upp mål som du inte själv känner för. Tappar du feeling för något du trodde att du ville, fokusera om.
  • Skit i vad andra tycker om din egen träning och deras förväntningar, inget gott kan komma ur att bry sig om vad andra tycker och tror.
  • Hitta alltid något positivt i varje pass eller tävling.
  • Låt alltid glädjen vara den yttersta drivkraften!
  • Dela med dig. Sharing is caring och även om jag inte kan eller vill maxa kan jag alltid hjälpa andra att nå sina mål.

Tack för allt löpningen gett mig och tack för allt den ska fortsätta att ge mig!

Lof8

Ha det,

Mackan

 

 

 

 

Nummer 896!

I torsdags kväll åkte vi ner till Frankfurt för att springa maraton, ett väldigt speciellt maratonlopp den här gången. Dels skulle vi försöka kvala Baddaren till Boston och dels skulle jag äntligen få fullfölja min tionde mara i Frankfurt. Tänkte jag. Det här med att tänka, göra och maraton är dock inte alltid samma sak och det har varit väldigt tydligt de senaste veckorna.

Under höstens förkylningsinferno i omgivningen har kroppen varit under ständig attack och även om inget brutit ut på allvar har det inte blivit mycket tränat. För tre veckor sedan började det kännas något stressat med hinna springa första långpasset på en månad och det första långpasset på asfalt sen i mars. Jag kom 9 km innan jag fick tväront i ena knät. Kunde inte ta ett steg till utan fick promenera hem, sånt som kan hända när jag haft längre löpvila. Sjukt hård massage fick igång kroppen igen men när jag åkte ner till Frankfurt hade jag haft betydligt fler vilodagar än träningsdagar senaste månaden och bara två långpass sedan sommaren. Och inget på asfalt. Som grädde på moset drog det till i bihålorna så det bara sjöng om det när vi skulle landa. Tre dagar kvar till maraton…

Jag skulle alltså vara personlig hare åt Baddaren och ju mer jag funderade på det desto mer  insåg jag vilken fruktansvärd pärs det skulle kunna bli. Skulle knät fixa ett långpass i form av maraton på asfalt överhuvudtaget? Ja det skulle det nog men när jag servar Baddare så servar jag fullt ut. Det innebär att det är jag som tar all motvind och det innebär att jag springer in vid varje station och hämtar vatten åt oss båda eller fyller medhavd flaska och blandar till sportdryck. Sen springer jag ikapp henne. Eftersom hon springer fortare och fortare för varje år så blir det jobbigare och jobbigare för mig att springa i kapp dom där 50 meterna hon plötsligt är framför vid varje kontroll. Hennes 31-32 sekunder på nästföljande 100 meter blir för mig samma tid på 150 meter. Om jag kommer i kapp på 100 meter vill säga och det brukar jag göra. I vilket fall som helst blir det en jädra rusch om jag tappar 50 meter vilket det lätt blir om det blir lite kö vid någon station. Det mina vänner kräver en del överkapacitet och den är det begränsat med just nu. Så 42,2 km löpning som inkluderade 14 stycken rusningar var vad jag hade framför mig om jag skulle orka serva henne hela vägen. Trodde nog helt ärligt att jag fick vara nöjd om jag fixade två tredjedelar och sen skulle jag lomma i mål i min takt.

När startskottet gick i ett kyligt och blåsigt Frankfurt i söndags morse hade jag ångbastat bort tjockan i bihålorna och stretchat bort det mesta av stelheten från flyget och vi kunde börja rulla på. Vi var båda nervösa den här gången. Baddaren för att hon ville springa bra och jag för att jag ville göra allt i min makt för att hjälpa henne att göra det. Vi hamnade lite väl långt bak i fållan och det är osäkert om det var bra eller dåligt men vi fick ta det lite lugnare än planerat de första kilometerna. När det blev mer fritt spelrum hände det häftiga att hon föll in precis  den marafart som hon hade tränat för och det kändes finfint för oss båda. Hon var dock inte helt nöjd med känslan i skallen och jag blev orolig för om det var någon lätt förkylning som spökade. En oro som dock skingrades när vi närmade oss milen sprungen.

Nu såg jag i hennes blick att det var pigga ögon och det var ett lätt steg med fin rytm och ett par kilometer senare fick jag plötsligt bromsa henne. Det är en fin signal! Det började kännas som att det här skulle kunna bli en fin dag. Jag blev på ett oerhört gott humör och vi hade genuint roligt. Jag dansade till banden, high-fivade och levde rövare så gott jag kunde. Maraton med lätt kropp är en oerhörd njutning och jag ville leka och njuta så länge jag kunde. Mina servicestopp funkade klockrent och kilometerna rullade på som aldrig förr. Baddaren missade ganska många skyltar just för att dom ”kom för tidigt” och den platta banan kändes som en utförsbacke. När vi rullade in halvvägs låg vi perfekt för en tid under 3:45 givet att hon skulle hålla samma fart den andra halvan. Nu vet alla maratonlöpare att det är lättare sagt än gjort och speciellt i Frankfurt eftersom start och mål ligger högre än halvmarapasseringen. Men ändå!

Själv kände jag att ja, jag kommer orka serva henne de två tredjedelar som jag hade föresatt mig att göra och hastigt och lustigt hade vi passerat dessa 28 km. Något stumma lår dock. Nu var det bara en tredjedel kvar och strax efter det brukar hon börja prata om att det går fort och att hon vill stanna. Men icke i år! Jag däremot började bli rätt flåsig när jag skulle rusa i kapp henne vid 30 km. Och ännu lite flåsigare vid 32.5 km. En mil kvar och tillsammans räknade vi ner hur kort hon hade kvar till sin säsongsvila. Det blev kortare och kortare kvar och jag insåg att jag var väldigt osäker på om hon skulle kunna få någon mer service. Det blev liksom skitjobbigt att göra rusningar. Jag fixade 35 km med ytterligare höjd ansträngningsnivå och som lök på laxen kändes det nu rätt rejält i låren att jag inte långpassat på asfalt. Vid 37.5 km var jag beredd att kasta in handduken men det var ett ”enkelt”, men ack så viktigt, stopp där med den sista gelen. Jag fixade att plocka upp två muggar och med nöd och näppe komma i kapp och ge henne den ena. För tro’t om ni vill men jag behöver också lite gel och vätska någon gång då och då. Tre gel och några slattar sportdryck var vad jag fick i mig under resan och den här behövde jag verkligen.

Nu var det bara en enda vätskestation kvar och ingen mer motvind så jag tänkte att fixar jag bara den så har jag fullgjort det jag ville göra för henne. Och det gjorde jag. I vad som kändes som mina sista krafter ”skuttade” jag ifatt henne med en mugg cola vid 40 km innan jag ropade iväg henne att ge allt sista biten. Sen stannade jag med min egna mugg cola och bara njöt. En kort njutning som blev abrupt avbruten av två tyska kvinnor som förklarade för mig att jag måste springa. Jag förklarade i min tur på tyska att jag var väldigt trött och förtjänade en paus innan jag sprang i mål. Med det sagt stapplade jag vidare följd av deras glada hejarop och vid målgången var jag euforisk. Att jag inte hade sett Baddaren på vägen dit innebar att hon inte bara hade persat utan även Bostonkvalat med stor marginal. Vi kramade om varandra inne i Festhalle och det kom nog några tårar också. Mission accomplished!

Inte bara hennes uppdrag utan även mitt och min tionde målgång inne i Festhalle innebar mitt permanenta startnummer och livslångt medlemskap i Frankfurt Marathon Club. Jag valde nummer 896 och det numret kan ingen ta ifrån mig. Någonsin. Det här maratonloppet blev ett av de roligaste jag sprungit och det ska jag njuta av några dagar innan jag ska klura ut hur jag ska kapa 25 minuter på den här tiden på fem veckor. Högst osäkert hur det ska gå till. Fart har jag faktiskt överskott av för den tiden men uthålligheten i lite högre fart än i söndags… Nu har jag i alla fall fått mig ett sjujädra långpass i kroppen!

Jag är så otroligt stolt över hur hon sprang sin mara. 8 sekunder av diff mellan halvorna och nästan varje kilometer som en klocka. På kvällen firade vi tillsammans med Tomas, Olle och killarna från Maratonlabbet som även dom fixade sina högt ställda mål. Vilken fantastisk dag det blev. Tack till er som var med och bidrog till det!

2018-10-27 13.03.33

Ha det,

Mackan

Tankar om framtiden

Min favoritträningsårstid på året är här och då är det svårt att inte njuta lite extra! När jag stack hemifrån i morse stod termometern på +2 grader men det var helt vindstilla och himlen skvallrade om att solen skulle bli synlig när det var dags för det. Väl vid tåget efter majlen sprungen var jag varm och go men tågvärden utbrast med förskräckelse: ”Herregud människa, fryser du inte!” Nej det gör jag inte i mina splits men just två grader brukar vara nedre gränsen för att jag tycker att det är behagligare barbent än med långa tights… Lite stretch på tåget och sen när det var dags för mina avslutande 8.5 km så kunde jag njuta och låta tankarna vandra fritt.

Tankar på vad min löparframtiden är. Jag gillar att bara vara ute och springa men jag gillar också att ha en planering för vad jag vill göra och när. Det där att slå världsrekord på maraton för 75-åringar finns ju alltid i bakhuvudet och även om jag inte är i världsrekordform då gör det att jag håller igång. Jag har för avsikt att fortsätta att hålla igång! Det är viktigare än alla världsrekord som finns för det är det som skapar möjligheten till det liv jag vill leva. Jag trivs bäst uppe på en bergstopp eller djupt inne i en skog. Tar någon från mig sånt blir jag nog lite ledsen i ögat innan jag hunnit fokusera om. Men bergstoppar rockar, så är det bara.

Långa målet är helt enkelt att vara i rörelse resten av livet men dom kortare då? Den horisonten sträcker sig just nu ungefär 18 månader framåt och där slutmålet är att springa min femte Bostonmara. För att göra det måste jag kvala och där får jag mitt första försök i Valencia om knappt nio veckor. Kvaltiden är normalt inget som skrämmer men den kräver ändå att jag lägger ner det jobbet som gör att det finns marginaler för strul. För jag är i ärlighetens namn inte i suverän form för att springa långt med ett visst mått av tempo. Milen har jag stämt av och givet den tiden jag kan göra ouppvärmd före frukost så har jag eoner av marginal tempomässigt. Men maraton är inte milen och jag startar långt bak i fältet och går det inte i Valencia så får jag väl springa maratonlopp tills det går.

Innan det ska jag hara Baddaren i Frankfurt om knappt fyra veckor. För den uppgiften har jag än mer marginal på tempot men det vore nog bra att springa ett par långpass på asfalt innan det är dags. Harandet behövs bäst på slutet och det vore trist om jag inte orkade trava på även sista milen. Ja, inte bara trava på utan orka springa in till vätskestationerna och sen sprinta i kapp med vatten som ska blandas till sportdryck i farten. Dessutom förväntas jag sjunga och dansa en del under den sista milen för att hålla humöret uppe!

Uppenbarligen krävs ingen toppform den här hösten men ändå viss tålighet vid längre distans och jag har inga planer på att stressa kroppen med att försöka uppnå någon toppform heller. Däremot vill jag vara i jädrigt bra form under senare delen av nästa vår för att kunna springa bra under vårtävlingarna bland kullarna i England. Det är så sjukt kul att springa dom tävlingarna och glädjen blir ännu större om jag orkar ta i. Vi hade det otroligt bra när vi var där i våras men då handlade det mest om att överhuvudtaget kunna genomföra loppen. Nästa vår vill jag vara med i toppen av min klass i alla fall.

Vad jag ska pyssla med under de elva månader som finns mellan de tävlingarna och Boston Marathon står än så länge skrivet i stjärnorna. Tre av de fyra Bostonmaror jag sprungit har ju varit i vidriga pollenförhållanden så att vara i toppform där är ingen korg jag lägger äggen i utan är jag i form då så är jag. Men under de elva månader jag ska springa däremellan så får det nog bli efter vad jag är sugen på. Inget undantag mot normalfallet med andra ord. Kanske någon motbakkelöp? Kanske en del bantävlingar? Troligtvis något maratonlopp. Kanske terräng-SM? Ja det finns en massa skoj att göra och tävlar jag så tävlar jag men annars så gör jag bara det jag gillar mest, det vill säga att träna i vardagen. Det är en jädra ynnest att få vara utomhus och springa sig trött. Det är den största belöningen av alla och i morse var det verkligen suveränt!

2018-10-02 07.14.34

Ha det,

Mackan