Vägen mot Valencia

Det är långt kvar till Valencia Marathon men jag har rullat igång och jag är mig själv väldigt tacksam för att jag gjorde min anmälan till Barcelona. Som går typ nio månader före Valencia. Att jag är glad är för att vetskapen att jag ska ta mig runt ett maratonlopp om bara nio veckor gör att det finns en stark känsla av att det är lite bråttom att bli uthållig.

Den känslan hjälpte mig att komma ut och springa Mårdhundsvarv igår. Men hallå? Mårdhundsvarv har väl inget med uthållighet säger vän av ordning! Joråsåatt. Om man lägger dom dagen före långpasset så tvingas man (i det här fallet jag) att starta långpasset på trötta ben. Det är bra för uthålligheten.

Det gick oväntat bra i går och jag blev trött. Jättetrött. Jag hade den sedvanliga intervallångesten innan jag kom ut och den var berättigad. För det blev så fruktansvärt tungt på det sista varvet. Fram till dess var det bara normaltungt. På det där viset att efter ett varv så tänker jag att jag får vara glad om jag kan hålla samma tempo på nästa varv. När nästa varv i det här fallet går 10 sek/km fortare så räknar jag snabbt ut att jag kan sänka tempot något och ändå fixa drömmålet för dagen. Samtidigt vet jag att jag vill baske mig ha progression genom hela passet. Så jag tar i från start. Redan efter 30 sekunders löpning så inser jag att det här blir tufft och sen blir det en kamp mot de inre demonerna som skriker att jag ska stanna. Ge upp djävla gubbe. Den gubben gick inte. Jag plågade mig genom hela varvet och nöp ytterligare 6 sek/km.

Det var det jag fick med mig i dag. Planen var att springa 5 km längre än förra veckans långpass och det var en plan jag höll. Det var ohemult jobbigt i varenda uppförsbacke men på platten och utför funkade det nog ändå över förväntan. För bara tre veckor sedan kändes det konstant tungt redan efter 15 minuter löpning men nu rullar jag faktiskt på. Löpsteget har fortfarande en del att önska men det går framåt. Ge mig lite snabba intervaller så ska jag nog komma upp bättre i steget och när jag stabiliserar mig på högre mängd så vet jag att det blir bättre.

Förra veckan ökade jag ingen mängd men la på ett pass terrängintervaller. Den här veckan ökade jag däremot upp mängden med 40% och behöll ett kvalitetspass. Fortfarande alltså terrängintervaller för att vara snäll mot kroppen. Om man inte är snäll blir det lätt bakslag och i snällhetens namn gick även delar av långpasset i terrängen i dag. Nästa vecka är planen att flytta ut på asfalten helt på långpasset. Men summa summarum är jag väldigt nöjd. Vägen mot Valencia är lång men efter dagen känns det helt realistiskt att ta mig runt Barcelona med någon form av värdighet i behåll.

Ha det,

Mackan

Mål 2020

Som jag skrev tidigare så var senhösten/förvinterns mål att kunna genomföra julaftonsjoggen på knappa 11 km. Givet att jag i början av december bara fick springa fem minuter var det ett rimligt mål och det gick ju bra. Det gick inte bara bra utan nu känns det helt okej att springa igen. Inte den minsta känsla av elände i hälsena eller vadmuskel och dessutom blir jag starkare och starkare på gymmet.

Givet att det känns så bra fick jag lite feeling på nyårsafton och anmälde mig till inte mindre än tre maratonlopp. Jag hade väldigt gärna velat ha något backigt som mål under våren men eftersom vi ska ut och fara en sväng i april känner jag inte att det är något jag hinner. Men jag hinner med en mara i mars och det får bli Barcelona. Lätt att resa till över en helg och det ligger lagom långt bort för att jag ska hinna upp i långpassdistanser och dessutom motivera mig till att genomföra dom. Även om vädret potentiellt suger. Jag har inga tidsmål alls utan ser det bara som finalen på en träningscykel och som ett avslutande långpass. Genom att göra det så riskerar jag inte heller att bli överambitiös utan kan träna på med vetskapen om att jag ska ta mig runt 42 km på ett bra sätt.

Sen anmälde jag mig till Frankfurt och Valencia också. Dessa ligger ju rätt nära varandra i tiden och blir mest trevliga avbrott i vardagen. I Frankfurt kan jag se till att dra fram Baddaren till en bra tid och om jag får vara hel och motiverad så kan jag springa så fort jag vill eller inte vill i Valencia. Ska bara hålla i minnet att det kan vara varmt och sköta svettpassen på gymmet.

Det här var inga krispiga mål alls och det är medvetet för mitt stora mål är att hålla mig springande. Jag älskar att göra det och jag älskar att få ta i också. Jag har massor av träningspass där jag får ta i och om jag ser att en del av referenspassen ser så bra ut att det är värt att tävla på riktigt gör jag det. Jag går igång på att ta ut mig och om formen är på plats och det är väder för det så finns både VSM på bana och terräng-SM som potentiella saker att göra. En regnig sommar och det kan bli verklighet! Men än så länge räcker mina tre maratonlopp som motivator för att hålla igång.

Ha det,

Mackan

Julestatus

Häromdagen fick jag frågan om vad jag har för mål, om jag har några, och jag behövde inte tänka så länge på vad mitt närmsta mål är. Det är att kunna springa vår julrunda!

Det är det mål jag haft för ögonen under min rehab. Att kunna springa 11 km på julafton. Kanske inte låter så aggressivt men fram tills igår hade jag inte sprungit så långt sen i början av oktober. Det är 2½ månad det. Men nu är jag alltså där. Det har varit vila och det har varit en försiktigt upptrappning med några minuter ökning av löpningen i taget. Först på bandet och sen har jag flyttat ut. Det har varit en herrans massa tåhävningar, stötvågsbehandligar och styrketräning. Jag hade i ärlighetens namn kunnat köra mer crosstrainer än vad jag gjort men det är så infernaliskt tråkigt. Så jag har hållit mig till ett par såna pass i veckan för att dämpa det värsta konditionsbortfallet.

Men nu är jag på benen igen och eftersom jag faktiskt kom från hygglig form så har konditionen gradvis sjunkit. Det är ju liksom en färskvara. Det har pustats och stånkats en del i uppförsbackarna sen jag flyttade ut men igår kändes det markant bättre. Naprapaten bedömde mig som färdigbehandlad i fredags och hade heller inga synpunkter till att jag tänker snäppa upp tempot. Jag har faktiskt testat hälsenan ner mot 4:20/km på bandet och det har den inte haft några synpunkter på. Så, på det stora hela taget känns det riktigt bra. Och det är min stora övertygelse att om man ska hålla på och springa i många långa år så gör det inget om man tar ett steg tillbaka då och då. Löpglädjen blir desto större över tid om det inte alltid flyter på.

Den frågan jag aldrig lär få svar på är varför de här problemen uppkom från början. Var det så enkelt som att jag vilade en vecka, vilade hälsenan/vaden för mycket mot kanten på soffbordet och därmed irriterade den? En irritation som gjorde att jag kompenserade i löpsteget och att det då blev en irriterad vadmuskel? Så här 12500 tåhävningar senare lär i alla fall både hälsena och vad vara gladare. Nu rullar jag igång så smått och har börjat föra träningsdagbok igen. För nu tränar jag och bygger upp, inte bara bromsar ett förfall. Statistikerna i min omvärld gråter väl blod av att höra att dagbok inte förs hela tiden i det här hushållet men jag samlar inte på löpmil, jag springer. Ja, nu springer jag igen!

Ha det,

Mackan

Löpträning mitt i livet önskar God Jul!

Då var dagen äntligen här! Jag har under hösten pysslat och donat för att försöka få till ett nytryck av Löpträning mitt i livet. Det enkla alternativet hade varit att bara skicka samma tryckfiler som jag tryckte på senast till tryckeriet men det tog emot. Jag har ju skrivit och beskrivit ett antal stora maratonlopp och där var det en hel del information som inte var aktuell längre. Dessutom fanns inte samma papperstyp kvar hos tryckeriet vilket påverkar en del.

Så, jag har mellan andra åtaganden pysslat för att få till ett nytryck och trots att jag tryckte en provbok var det rejält nervöst för att trycket skulle bli bra. Nervöst för att jag gjorde lite justeringar i tryckfilen efter att ha sett provboken. I fredags kom det en pall med böcker och baske mig att det blev bra och jag kunde öppna webbshoppen på www.sapiens.se i fredags kväll.

Nu har jag böcker hemma för att klara några år utan att behöva utsätta mig för tryckångesten. Eller ja, det är en sanning med modifikation, för jag har bara några få ex av Intervallguiden kvar. Får se om jag orkar dra även den till nytryck men det får vänta till nästa år i så fall! För nu har jag ersatt tryckångesten med glädjen i att skicka böcker till kunskapshungriga löpare. Min julklapp till er!

Ha det,

Mackan

Små steg framåt

Jag har just avslutat dagens 360 tåhävningar. Med en ryggsäck full av vikter. Jag skulle ljuga grovt om jag påstod att det är kul men samtidigt ger det mig en viss tillfredsställelse. Den där tillfredsställelsen av att ha investerat i mig själv. För även om det är rehab för hälsenan så är det prehab för vaderna. Och det är alltid en investering.

Ja det är så mina dagar ser ut nu. Tåhävningar. Tåhävningar, promenader och annan styrka. Samt att jag har fått börja springa. Naprapaten gav tillstånd till löpning förra veckan. Fick börja med fem minuter och så har jag fått öka fem minuter varannan dag. Så i morse fick jag springa hela 20 minuter och på en skala 1-10 så är det väl en smärtnivå på typ 1. Det vill säga att jag får anstränga mig för att känna något alls. En liten förnimmelse som jag antagligen inte ens skulle tänkt på om jag inte vore under rehab.

Så på det stora hela går det bra. Jag tror faktiskt att det kan vara av godo för helheten även om jag känner att det var lite orättvist att få hälseneproblem av att vila. Dumdristig träning kan man förtjäna skador av men olyckor och VILOSKADOR är inte rättvist. Å andra sidan hade jag tur i Barcelona när jag nästan var nere i spagat utan att bli skadad och fick skutta i England sen. Så det jämnar ut sig. Och när jag väl får skutta som jag vill ute så är suget där.

Det här kanske inte är det mest motiverande inlägget men jag vill beskriva även vardagen utanför perioderna när det flyter på. Att jobba på även mellan såna perioder är ju faktiskt det som gör att man får de roliga stunderna. Nu investerar jag 2520 tåhävningar i veckan i mig själv och så inkasserar jag belöningen i sommar när jag springer uppför någon topp på Lofoten. Det är så jag ser på det! Och om allt går som det ska kan jag springa hela min julrunda om knappt tre veckor. Det får vara den korta målbilden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ha det,

Mackan

Vad i helsefyr!

Ja jag vet, jag har inte bloggat på evigheter men livet handlar om prioriteringar och jag har prioriterat annat skrivande. Nämligen att revidera fakta som inte är av den tidlösa karaktären. I min första bok. Så nu har jag uppdaterat bansträckningar, starttider, banrekord och annat som har naggats av tidens gång. För det var 2013 jag tryckte den andra upplagan av Löpträning mitt i livet och den har varit slut rätt länge. Och folk har beklagat sig över det via mail och andra kanaler. Marknadskrafterna säger ”tryck” och jag trycker och hoppas på att den finns tillgänglig någon gång i början av december.

Mer då? Jag sprang Frankfurt Marathon för tre veckor sedan. Hela tre kilometer innan jag fick kliva av med en spökande vad. En vad eller hälsena som började spöka en vecka före loppet efter en vecka av helvila pga ej skaderelaterad orsak. Gubbar ska inte vila, det är en sak som är säker. Två dagar före loppet var jag helt utan känningar igen men som jag nämnde, tre kilometer var så länge vaden ville vara med i matchen. Då med kraftiga känningar på ett helt nytt ställe än veckan innan. Och så har det fortsatt. Den är helt opålitlig och symptom på olika ställen men efter några korta pass på löpbandet vågade jag mig ut på vägarna den här veckan. Första korta joggen utomhus kändes riktigt bra och inga känningar alls efteråt.

Glad i hågen gav jag mig ut på nästa jogg i samma lugna tempo och 15 minuter in på den var jag övertygad om att nu var det borta helt. Fyra minuter senare började det dra på ett annat ställe. Efter en vilodag. Har inte haft någon chans att hinna till naprapaten för att undersöka vad i helsefyr det kan handla om men i morgon är det dags. Det skulle passa väldigt bra att komma rejält på benen igen nu när boken förhoppningsvis blir godkänd för tryck i morgon. Dessutom tror jag att det lugnar sig lite på jobbet efter nästa vecka och då vill jag ha något annat konstruktivt att lägga tiden på.

Bild från lyckad morgonjogg i tisdags!

Ha det,

Mackan

Du är bäst!

Ja visst är det skönt att höra att man är bäst! Det var grannens telning som yttrade orden när jag skulle åka till gymmet i dag. Jag vet inte riktigt vad han grundade uttalandet på men det var ändå kul att höra. Och jag svarade naturligtvis att det är han som är bäst. Något jag inte varit bäst på har varit att blogga och jag har helt enkelt inte kunnat prioritera det mitt uppe i allt annat.

Bäst var jag i alla fall på gymmet. Nytt personbästa igen på backlöpningspasset och jag kan konstatera att jag är i sjukt mycket bättre form än i december förra året när jag började med dom här passen. Dom passen som jag höll i så bra under vintern och faktiskt även fram till mitten av september. Sen har jag slarvat. Jag har slarvat med lite allt möjligt men verkar ha konserverat någon slags form, åtminstone på de här passen. Och ska jag vara helt ärlig så sprang jag faktiskt snabbare till jobbet än någonsin tidigare så sent som i förra veckan. Och kanonbra marafart veckan innan det.

Så, formen är god men det har inte ramlat ut så mycket form som jag hade velat under höstens process. Och det mest oroväckande av allt är att den har varit så oerhört svajig. Jag misstänker att det har att göra med en helt hysterisk höst på jobbet. Då svarar inte kroppen varje dag. Jag tog ju ett nytt jobb i somras och samtidigt som jag ska komma ikapp och sätta mig in i saker måste all planering göras för nästa år, ja dom stora dragen. Och på kort sikt körde vi denna vecka historiens första PI-planning för det stora benet av vår kärnverksamhet. Allt skulle vara förberett för att tio utvecklingsteam skulle kunna planera och jag fick dessutom gå upp på scenen och för >100 pers berätta om vår strategi för de närmsta åren. Vilket skulle förberedas. Jag fick till några löpturer där uppe i Umeå men med otroligt låg fart i förhållande till ansträngningsnivån. Vackert var det i alla fall!

Ja, svajigt var ordet och i morse när jag skulle sticka ut på långpass tog jag mig en funderare på vad jag egentligen vill med hösten. Jag hade hoppats på att antingen springa hyggligt fort och om inte det gick använda Frankfurt som en språngbräda för Boston. Jag kom inte med till Boston. Jag tror inte att jag kommer att kunna springa hyggligt fort. Det kanske låter kaxigt men jag bryr mig inte om tiden i Frankfurt blir 2:57, 3:05 eller 3:13. Det är samma lika för mig men jag vill väldigt väldigt gärna komma till start. Och för att komma till start är gymmet viktigare än löpningen just nu. Jag får inte slarva med styrkan så i stället för att springa långpass åkte jag till gymmet och fick till ett kanonpass. Jag minns hur jag i vintras kom ut med darriga ben efter att ha klättrat bra mycket kortare än i dag. Nu kunde jag i stället köra mitt tunga benprogram. Och ja, jag är sjukt mör i benen efteråt men från en helt annan nivå. Så härligt!

Komma till start var det och nu bättrade jag på dom chanserna. Jag älskar stadsmarorna och även om jag faktiskt har indikationer på att jag en bra dag skulle kunna springa hyggligt bra, så finns det andra saker som betyder mer för mig än hyggligt bra. Att hjälpa Baddaren. Det gör mig lycklig på riktigt och nu när hon är i bra form vill jag verkligen hjälpa henne hellre än att rulla runt på 3:05 +- 8 min. För de bra marafartspassen har indikerat en kapacitet på under tre timmar och de dåliga på runt 3:10. Svajigt var ordet sa Bull. I stället för att pressa på mot något jag inte är intresserad av tänker jag hålla mig hel och inte stressa kroppen mer än nödvändigt. Långpass har jag i benen så att det sjunger om det men jag släpper marafarten och behovet av hårda långa pass på asfalt. Då får jag lite mer tid till gymmet i stället, för tro’t om ni vill, det är rätt kul det med. Och nyttigt. Kanske blir det en tidig vårmara för att motivera mig till långpass under vintern, kanske inte. Men först ska jag hjälpa den jag bryr mig mer om än mig själv att få bästa möjligheterna möjligt i Frankfurt. Det tycker jag ska bli skitskoj och så slipper jag toppa formen och kan rulla på de sista veckorna in mot maran. Ja just ja, då kan jag prioritera lite paddling också för i torsdags fick vi våra nya kajaker och det blev en bra genomkörare på sjön i går.

Fin måndagstur i Umeå!

Ha det,

Mackan