Vad i helsefyr!

Ja jag vet, jag har inte bloggat på evigheter men livet handlar om prioriteringar och jag har prioriterat annat skrivande. Nämligen att revidera fakta som inte är av den tidlösa karaktären. I min första bok. Så nu har jag uppdaterat bansträckningar, starttider, banrekord och annat som har naggats av tidens gång. För det var 2013 jag tryckte den andra upplagan av Löpträning mitt i livet och den har varit slut rätt länge. Och folk har beklagat sig över det via mail och andra kanaler. Marknadskrafterna säger ”tryck” och jag trycker och hoppas på att den finns tillgänglig någon gång i början av december.

Mer då? Jag sprang Frankfurt Marathon för tre veckor sedan. Hela tre kilometer innan jag fick kliva av med en spökande vad. En vad eller hälsena som började spöka en vecka före loppet efter en vecka av helvila pga ej skaderelaterad orsak. Gubbar ska inte vila, det är en sak som är säker. Två dagar före loppet var jag helt utan känningar igen men som jag nämnde, tre kilometer var så länge vaden ville vara med i matchen. Då med kraftiga känningar på ett helt nytt ställe än veckan innan. Och så har det fortsatt. Den är helt opålitlig och symptom på olika ställen men efter några korta pass på löpbandet vågade jag mig ut på vägarna den här veckan. Första korta joggen utomhus kändes riktigt bra och inga känningar alls efteråt.

Glad i hågen gav jag mig ut på nästa jogg i samma lugna tempo och 15 minuter in på den var jag övertygad om att nu var det borta helt. Fyra minuter senare började det dra på ett annat ställe. Efter en vilodag. Har inte haft någon chans att hinna till naprapaten för att undersöka vad i helsefyr det kan handla om men i morgon är det dags. Det skulle passa väldigt bra att komma rejält på benen igen nu när boken förhoppningsvis blir godkänd för tryck i morgon. Dessutom tror jag att det lugnar sig lite på jobbet efter nästa vecka och då vill jag ha något annat konstruktivt att lägga tiden på.

Bild från lyckad morgonjogg i tisdags!

Ha det,

Mackan

Du är bäst!

Ja visst är det skönt att höra att man är bäst! Det var grannens telning som yttrade orden när jag skulle åka till gymmet i dag. Jag vet inte riktigt vad han grundade uttalandet på men det var ändå kul att höra. Och jag svarade naturligtvis att det är han som är bäst. Något jag inte varit bäst på har varit att blogga och jag har helt enkelt inte kunnat prioritera det mitt uppe i allt annat.

Bäst var jag i alla fall på gymmet. Nytt personbästa igen på backlöpningspasset och jag kan konstatera att jag är i sjukt mycket bättre form än i december förra året när jag började med dom här passen. Dom passen som jag höll i så bra under vintern och faktiskt även fram till mitten av september. Sen har jag slarvat. Jag har slarvat med lite allt möjligt men verkar ha konserverat någon slags form, åtminstone på de här passen. Och ska jag vara helt ärlig så sprang jag faktiskt snabbare till jobbet än någonsin tidigare så sent som i förra veckan. Och kanonbra marafart veckan innan det.

Så, formen är god men det har inte ramlat ut så mycket form som jag hade velat under höstens process. Och det mest oroväckande av allt är att den har varit så oerhört svajig. Jag misstänker att det har att göra med en helt hysterisk höst på jobbet. Då svarar inte kroppen varje dag. Jag tog ju ett nytt jobb i somras och samtidigt som jag ska komma ikapp och sätta mig in i saker måste all planering göras för nästa år, ja dom stora dragen. Och på kort sikt körde vi denna vecka historiens första PI-planning för det stora benet av vår kärnverksamhet. Allt skulle vara förberett för att tio utvecklingsteam skulle kunna planera och jag fick dessutom gå upp på scenen och för >100 pers berätta om vår strategi för de närmsta åren. Vilket skulle förberedas. Jag fick till några löpturer där uppe i Umeå men med otroligt låg fart i förhållande till ansträngningsnivån. Vackert var det i alla fall!

Ja, svajigt var ordet och i morse när jag skulle sticka ut på långpass tog jag mig en funderare på vad jag egentligen vill med hösten. Jag hade hoppats på att antingen springa hyggligt fort och om inte det gick använda Frankfurt som en språngbräda för Boston. Jag kom inte med till Boston. Jag tror inte att jag kommer att kunna springa hyggligt fort. Det kanske låter kaxigt men jag bryr mig inte om tiden i Frankfurt blir 2:57, 3:05 eller 3:13. Det är samma lika för mig men jag vill väldigt väldigt gärna komma till start. Och för att komma till start är gymmet viktigare än löpningen just nu. Jag får inte slarva med styrkan så i stället för att springa långpass åkte jag till gymmet och fick till ett kanonpass. Jag minns hur jag i vintras kom ut med darriga ben efter att ha klättrat bra mycket kortare än i dag. Nu kunde jag i stället köra mitt tunga benprogram. Och ja, jag är sjukt mör i benen efteråt men från en helt annan nivå. Så härligt!

Komma till start var det och nu bättrade jag på dom chanserna. Jag älskar stadsmarorna och även om jag faktiskt har indikationer på att jag en bra dag skulle kunna springa hyggligt bra, så finns det andra saker som betyder mer för mig än hyggligt bra. Att hjälpa Baddaren. Det gör mig lycklig på riktigt och nu när hon är i bra form vill jag verkligen hjälpa henne hellre än att rulla runt på 3:05 +- 8 min. För de bra marafartspassen har indikerat en kapacitet på under tre timmar och de dåliga på runt 3:10. Svajigt var ordet sa Bull. I stället för att pressa på mot något jag inte är intresserad av tänker jag hålla mig hel och inte stressa kroppen mer än nödvändigt. Långpass har jag i benen så att det sjunger om det men jag släpper marafarten och behovet av hårda långa pass på asfalt. Då får jag lite mer tid till gymmet i stället, för tro’t om ni vill, det är rätt kul det med. Och nyttigt. Kanske blir det en tidig vårmara för att motivera mig till långpass under vintern, kanske inte. Men först ska jag hjälpa den jag bryr mig mer om än mig själv att få bästa möjligheterna möjligt i Frankfurt. Det tycker jag ska bli skitskoj och så slipper jag toppa formen och kan rulla på de sista veckorna in mot maran. Ja just ja, då kan jag prioritera lite paddling också för i torsdags fick vi våra nya kajaker och det blev en bra genomkörare på sjön i går.

Fin måndagstur i Umeå!

Ha det,

Mackan

Grumpy Badger Trail Run 2019

Hastigt och lustigt blev det tävling i dag! Min vän Stefan anordnade något som på papperet verkade passa mig som handen i handsken och efter söndagspasset frågade jag honom om han hade någon plats över till mig. Det hade han.

Men innan vi går till loppet vill jag skriva lite om det som hänt tidigare i veckan för det har inte varit någon dans på rosor. Passet på löpbandet i söndags gick ju riktigt bra och fylld av självförtroende tog jag mig an marafartsintervaller i tisdags. Det kändes riktigt seg på uppjoggen men så kan det ju vara och säger inte så mycket om hur passets utfall skulle bli. Det blev inte utfall. Det blev snarare avfall. Jag startade defensivt med riktigt dålig känsla och sen blev det värre och värre. I ett försök att leva som jag lär tänkte jag positiva tankar att det släpper nog snart men inte släppte det inte. I stället blev det en rejäl bonk och efter 2×4 km i modest tempo var jag helt färdig. Det fanns inte en chans på jorden att jag skulle kunna fortsätta utan jag fick gå och lunka hem med kraftigt stukat självförtroende.

Sen hörde jag någon på jobbet prata om att hon fortfarande var tvungen att käka allergitabletter för pollen så då började jag med det. Lyckträff! Sen har träningen bara gått bättre och bättre och tisdagens avbrutna pass fick jag springa i förrgår. Det satt bra mycket bättre och i går sprang jag rejält mycket snabbare till jobbet än vad jag gjort på hela sommaren och hösten.

Med den träningen i benen tog jag mig an dagens tävling. Trots trötta ben kändes kroppen pigg och lätt och jag var inställd på att försöka vinna. Ja, i alla fall gå för det. Stefan hade lagt en suveränt rolig bana där höjdpunkten var att ta Flottsbrobackens 100 höjdmeter två gånger om på slutet. Min plan var att vara med i täten fram till dess och sen avgöra. Så, jag låg i ledning från det första steget men Degen-Rille och en tjej från Runacademy hakade på. Resten av fältet försvann rätt fort. Jag låg på precis lagom mycket för att ha kraft att sätta in en stöt i backen och sen fick jag lite oväntat en lucka till dom redan innan vi klev upp i backen. Då gick jag upp på så hög ansträngning jag vågade för att ändå kunna trycka på sista biten in mot mål.

Taktiken funkade perfekt och när jag var uppe på toppen för andra gången hade jag fått en ledning på minst 90 sekunder och ingen annan löpare hade ens kommit till foten av den för första gången. Men jag slog inte av på takten utan körde max utför för att säkra segern. Då hände det. I farten missade jag att jag skulle svängt av höger utan fortsatte utför och in på samma väg jag redan sprungit. Men jag såg inga andra löpare och fattade inte att jag var inne på den vägen utan följde snällt snitslarna. Jag fattade inte förrän jag nästan var nere vid foten av berget igen. Då vände jag om och mötte andra löpare. Dock inte mina närmsta kombattanter. Det var en viss mentalt utmaning att maxa uppför i onödan men jag hittade till slut den väg jag skulle springa. Och jag hade lagt uppskattningsvis fyra minuter på äventyret.

Försökte jaga ikapp men med så kort bit kvar till mål var det inte genomförbart utan det var bara att acceptera en tredjeplats. Ja, jag är rejält sur på att jag missade segern men samtidigt är jag glad för att kroppen verkligen svarade. Jag vet att Rille ligger på en nivå som jag inte trodde jag hade för tillfället och nu sprang jag ifrån honom rätt rejält. Ja, så länge vi höll oss på samma bana i alla fall.

Summa summarum så var det en otroligt rolig tävling och i kväll ska jag smaka på finisherölen. Jag inser mer och mer att det är fellrunning som är det jag älskar mest för det var så kul att tävla i dag. Jag fick springa mig rejält trött och jag fick träffa en massa trevliga löpare. Tack Stefan! Bifogar en bild på de två som kom före mig. Dom sprang bra och hittade rätt, grattis!

Ha det,

Mackan

Träningsvecka på sitt sätt …

Ja det här blev inte mycket till träningsvecka om jag ska titta på den egna träningen. Jag var nödd och tvungen att gå på en väldigt hård massage i måndags och så långt allt gott. Men sen verkar det som att jag åkte på det som Baddaren åkte på veckan innan. Något litet litet knas som låg där och ville bryta ut men som aldrig bröt ut. När jag sprang blev det samma känsla som den där veckan runt Stockholm Marathon fast nu är pollensäsongen över. Segt och det hände inget. Kroppen svarade inte alls. Nu har jag valt att inte stressa och när helgen kom kände jag mig okej igen. Då kom nästa farthinder.

Jag hade planerat ett intervallpass i går morse för att stöka undan det innan jag skulle göra helgens roligaste aktivitet. Mer om det några rader ner men först farthindret. Medan maten smälte tänkte jag att jag skulle betala lite räkningar och jag noterade att augustis kreditkortsnota kommit. Jag går alltid igenom den noggrant men nu såg jag att något var tokfel redan på summan. Den var hög. Alltför hög. Någon knickedick hade uppenbarligen kommit över mina kreditkortsavgifter så i stället för att springa satt jag i telefonkö. Länge. Jättelänge. När jag hade köat klart, spärrat kort och fyllt i anmälan om att jag vill ha tillbaka mina pengar så var det 15 minuter kvar till avfärd mot Bosön.

Duscha, på med människokläder och sen åkte jag iväg. Ingen lunch hanns med men jag fick i mig ett par bananer och en kopp kaffe när jag kom fram. Det var IK Akele som hade varit påpassliga och hört av sig till mig under min semester. Jag fick en förfrågan när jag var lagom utvilad och tänkte att det här hinner jag med. 2½ timme hade jag fått till förfogande till att prata löpning på deras löparläger och det var på ren svenska skitskoj. Jag fick lite feeling för två veckor sen och skrev ihop helt nytt material och jag tror det landade bra. Fick i vilket fall som helst en massa positiv återkoppling både i paus och efter föreläsningen. Det var tydligen lite annorlunda på ett bra sätt. Jag vet ju inte vad jag gör annorlunda för jag är bara jag och det är trevligt att dom sa sig uppskatta det. Jag önskar att jag hade tid att göra sånt oftare för det är otroligt inspirerande att prata för inbitna löpare. En varierad grupp med allt från Sverigeelit till, ja jag vet inte riktigt vad. Satsande löpare i olika åldrar helt enkelt. Så även om jag inte tränade själv fick jag prata träning.

Jag blev kvar lite längre än jag tänkt och när maten var tillagad, uppäten och smält var jag inte sugen på löpning längre. I dag kom prioriteringssvängen in i spel på riktigt. Skönt löparväder men givet att baksidan har krånglat för inte alls länge sen och jag lovat naprapaten att styrketräna så gick det inte att prioritera långpass. Jag har massor av långpass i benen och det kommer inte att hjälpa mig att orka sträckan om jag inte kommer till start alls. Så jag kompromissade. Tung backlöpning som uppvärmning och sen fokus på enbensövningar. De senare gick riktigt bra men framförallt gick backpasset bra. Nu provade jag inte den här sortens backträning förrän för knappt två år sedan men jag slog i vilket fall som helst personligt världsrekord. Det tolkar jag som att kroppen är frisk, att jag har gjort något rätt men vet ju även att benen är rätt utvilade. Ändå en stor skillnad mot veckans tidigare försök när kroppen inte alls svarat. Yay!

Har jag tappat lite träning i veckan? Ja. Har jag fixat att komma i form på sex veckor förr? Ja. Minns tydligt när jag kom hem efter två veckor av festande i Aten och på sex veckor tog mig till personligt rekord i Amsterdam. Det här blir nog bra och det viktigaste är att jag kommer till start och att jag kan springa mig trött.

Ha det,

Mackan

En vecka i rätt riktning

Förra söndagen ställde jag mig frågan om jag var redo för maratonträning. Well, så här en vecka in i träningen så får jag väl säga att det var jag väl i princip. Jag har ju haft den där lilla griniga baksidan och har prioriterat den framför att dunka mil. Och ta i trä, jag har inte känt något av baksidan den här veckan förutom träningsvärk. Det tar lite på kroppen att slänga upp skivstången på axlarna och ägna sig åt enbensböj och dylikt men plötsligt är det som att kroppen kopplar som den ska. Något annat jag fortsatt med som jag inte direkt skulle kalla maratonträning är mina rätt korta men otroligt pulshöjande löpbandspass i konstant motlut. Nu har jag återigen bottnat bandet lutningsmässigt och har börjat skruva upp tempot något från lågt till inte fullt så lågt. Men i 15% lutning känns även lugn fart rätt bra i benen redan efter några minuter. Och jag lovar att hjärtat får jobba!

En annan orsak till att löpmängden hållits ner en aning är att jag haft totalt tre dagar på annan ort och det inkluderar att ta sig till den orten. Det suger lite tid från annat och veckan har varit rätt stressig. Minst sagt. Så jag är riktigt nöjd med att sitta här på söndag eftermiddag och ändå känna att riktningen går åt rätt håll. Eftersom jag inte hunnit variera mig så väl som jag behöver utan tuffat min asfaltsranson redan i går körde jag dagens långpass i skogen. Det var intressant.

Ska man hålla långpassfart tycker jag normalt sett inte att det finns någon större anledning till att köra dubbat utan jag sprang i flats i skogen. Riktigt så torrt var det nog inte utan jag slirade hyggligt på några leriga ställen men på det stora hela funkade det bra. En annan sak som var intressant var luftfuktigheten. De senaste helgerna har det blåst föredömligt men i dag var det vindstilla när jag var ute och jisses vad jag blev svettig. Ryggsäcken var helt sjöblöt när jag var tillbaka. Splitsen var helt sjöblöta när jag var tillbaka och jag var rätt mör. Luftfuktighet tycker jag tar rätt hårt på mig men jag ska inte skylla på den utan det var snarare att jag la in en fartökning sista 20 minuterna. Att döma av den är jag rätt stark men jag har en hel del kvar att jobba på snabbhetsuthålligheten. Efter hela 21 långpass i år, exkluderat de långa löpningarna på Lofoten, börjar jag känna mig trygg med uthålligheten… Men de sju veckor som är kvar till Frankfurt lär jag behöva för att knyta ihop den berömda säcken. En sak är i alla fall säker, det finns ingen annan vettig riktning än framåt!

Ha det,

Mackan

There is a light that never goes out

I söndags undrade jag om jag var redo och så här tre dagar senare kan jag konstatera att jag i någon mån är redo.

I måndags morse for jag upp till Östersund och möttes av den där riktiga höstluften som går att andas och det inte längre klibbar över hela kroppen. Nu är ju måndag normalt min löpvilodag och normalt känns det bra dagen efter långpass. Så vad passade bättre än att nyttja hotellets gym till att köra min ordinerade styrka. Jag kan dock ha överdrivit lite. Fick lite väl mycket feeling och kom ut ur gymmet med väldigt trötta ben. Ni vet den där känslan av att här kommer det komma träningsvärk. Det gjorde det.

Kanske inte direkt, för jag försökte mota den något genom en kanonskön morgonjogg på tisdagen, men efter nio timmar av möten så var den där och då hade jag bestämt med Fantomen att vi skulle springa marafart. Eller rättare sagt den ansträngning som kroppen för dagen tyckte var marafart, för det är så jag jobbar. Fast nu har jag inte jobbat så på några år utan skulle försöka hitta hem till den gamla känslan.

Jag var dödstrött i skallen och sjukt trött i benen när vi joggade upp några kilometer till platsen där det eventuella spektaklet skulle utspela sig. För fort? För långsamt? För jobbigt? Man vet aldrig innan man börjar. Eftersom det var lång uppjogg och så småningom lång nedjogg samt en tanke om att lägga två mil totalt för aktiviteten fick det bli 4×2.6 km med 8-900 meter joggvila. Ett lagom uppstartspass för att få lite känsla för feeling. Fantomen lovade att visa mig det första varvet runt sjön och det visade sig vara ganska precis hälften grus, hälften asfalt och ovanligt kuperat för att vara Fantomen-style. I min värld var det rätt platt även om röven och baksidorna led i varje motlut.

Vi stack iväg i alla fall och det var muskulärt en satans plåga. Stum som bara den från steg ett och det var tur att jag var mentalt förberedd på det. Men vi sprang och pratade så uppenbarligen ingen fara alls med den centrala kapaciteten. Det är bra. Något annat som också var bra var att jag hade den där känslan av att inte trycka ifrån något i steget. Mer bara at följa med så där som det ska vara på maraton. Men väldigt jobbigt muskulärt. Fantomen övergav mig tyvärr efter den första joggvilan och jag var därmed själv med smärtan.

Det häftiga nu var att det gick lite fortare utan att det blev jobbigare. Jag hade ingen att prata med längre men kunde se att pulsen var lägre än marapuls. Ja det som brukade vara marapuls. Nu har jag dock lite pulsvärden från mina lekar på löpbandet i backe och dessa har visat att jag har ungefär samma gamla maxpuls så det var en hel del outnyttjad pulsreserv. För benen kändes det ungefär lika djävligt varv efter varv och när Fantomen hade den goda smaken att ansluta typ den sista kilometern kunde jag fortfarande babbla. Det är bra. Något annat som var bra att genom att praktisera mitt utförande av att inte trycka i steget och sen de facto vara begränsad av egenskapad trötthet så rullade jag runt på nästan exakt samma varvtider på alla varv. Det skilde kanske någon sekund på de tre sista och det är väldigt jämnt och fint!

Hade det varit maratonlopp i går hade jag inte dunkat 33.5 km i söndags, styrketräning i måndags och morgonlöpning följt av en väldigt intensiv jobbdag. Och jag hade heller inte orkat ett maraton i den fart jag höll. Tror jag. Men givet puls och löpkänsla hade jag kanske gjort det om jag var energiladdad och med utvilade muskler. Det här var kul, det gör vi om! Nu är jag uppstartad och tänker mig progression i åtta veckor framöver. Tack för en trevlig kväll Fantomen! Den avslutades med mat, vin och sen en fin morgonjogg i morse.

There is a light that never goes out of style.

Storsjön

Ha det,

Mackan

Är jag redo?

Redo för vad undrar vän av ordning och svaret på det är maratonträning. Specifik maratonträning. Det var det rätt länge sen jag gjorde. Flera år. Att det var så länge sen gör att jag är riktigt sugen på det. Men sug räcker inte, kroppen måste fixa det.

Jag tränade bra i sommar och sen när jag kom hem var det som ett slag i ansiktet för jag hade verkligen inget för det. Kroppen har varit riktigt seg och när jag testade en mil snabbdistans var jag markant sämre än i våras. En tendens som har visat sig på varenda distanspass också. 4-5% sämre tempo på samma ansträngningsgrad som i våras. Nu är jag smärtsamt medveten om att pollensäsongen inte är över och har sökt tröst i den vetskapen. Fastän den vetskapen finns så är det ändå ett tydligt exempel av att vara på en platå. Eller inte ens en platå utan ett plan som sluttar lite uppåt.

Nu är jag inte den som hänger läpp i första taget och det jag gjort är att jag gått in på gymmet och styrketränat en del. Styrketränat både i klassisk mening och löpstyrka i form av det där kraftigt lutande löpbandet. Och där är jag i princip i fas med i våras trots avsaknad av just den specifika träningen i flera månader. Dessutom har jag sprungit långpass. Segt som sirap i värmen men jag har gjort dom och nu i dag gick det förvånansvärt bra med tanke på klimatet.

Sen har jag hållit ner mängden av en anledning och det är att jag har behövt tillvänjning vid den monotona asfaltslöpningen. Om det är den eller ovanan att sitta, vilket det blir en del av på jobbet, som har gjort det men det har dragit väldigt irriterande i baksida lår på ena sidan. Och är det något man inte vill som löpare så är det att få bristningar där. Naprapaten är säker på att jag inte är trasig men att jag ska vara lite försiktig med asfaltslöpningen och jobba på med styrkan. Så det har jag gjort.

I dag fick jag i alla fall ett jädra bra besked. Det drog lite i baksidan första sju kilometerna men sen försvann det helt. Visst, risken är att det kommer tillbaka när jag sitter på jobbet i morgon men att jag kunde springa sista 26 km utan känning var otroligt befriande. Så är jag redo för maratonträning? Kanske. Jag är i alla fall stark, har rätt bra flås när jag slipper pollen och jag har de senaste fyra helgerna sprungit tre pass på 30 km eller mer. Såna ingångsvärden har jag inte haft i september sen Eldkvarn brann. Håll tummarna för att jag kan gå igenom åtta veckor av stålbad nu och kan få känna mig stark när jag ställer mig på startlinjen i Frankfurt.

Ha det,

Mackan