Nu bär det norrut!

Äntligen är det dags att fara norrut. Där jag hämtar energi, oftast genom att förbruka energi. Energiprincipen i min värld innebär att omvandla kroppslig energi till mental energi. För energi kan inte försvinna i tomma intet. Det är sen gammalt.

Ett halvår av träning har gått och om den träning som genomfördes fram till och med mitten av maj gav en spikrak formkurva, får jag väl konstatera att sedan dess har det gått sämre med formen. Mycket sämre. Enda undantaget är ett intervallpass, som om jag inte hade klockat själv så hade jag inte trott på utfallet. Det är ett pass som sticker ut enormt i mängden de senaste sex veckorna. För resten har varit mediokert. Allt går långsammare än i våras. Snabbdistanser, intervaller (förutom ett enstaka pass) och långpass. Markant långsammare.

Jag hade stora förhoppningar om en snabb höstmara men då måste det bli lite utveckling igen och frågan är om det kan bli det? Såklart att det kan! Allt det mediokra sammanföll med att gräspollensäsongen kom och den kommer att gå över. Det som händer när den är över är en mer pålitlig indikator.

En annan indikator är det som händer de närmsta veckorna. Kan jag göra bra grundträning uppe i norr och nere på västkusten så kan jag i september börja spetsa till träningen. Då är gräs och gråbo ett minne blott och det är bara min egen ork som sätter gränserna. Nu kommer jag i princip att släppa asfalten helt i 5½ vecka och det i kombination med mycket sömn och frisk luft hoppas jag gör susen för träningsmängden. Jag har grundat för att kunna öka på en hel del under semestern, jag menar träningslägret, och jag hoppas att det funkar nu. Ett stalltips från coachen är att om du vill öka på mängden, gör det i skogen. Och nu ska det springas i skog, berg och på klipphällar. Ingen monotoni. Monotonin tänker jag spara till hösten när kroppen är starkare.

Nu kör vi i trygg vetskap om att luften blir frisk och att katterna tar hand om det lilla gula huset i Täby med god hjälp av min pålitliga husvakt.

Min älv. Min båt. Mitt älskade Lappland.

Ha det,

Mackan

Annonser

Spenat, nästan bara spenat

Jag måste erkänna att jag är väldigt nöjd med veckan som gått. Man skulle kunna tro att jag ätit en massa spenat, vilket jag i och för sig gjort, men det handlar mer om skog. Om ingen har märkt det så har det varit rätt ordentligt varmt den här veckan och kombon värme och asfalt tycker jag är något knepig. Men det finns ju skog och jag har lyxen att faktiskt kunna springa till jobbet genom rätt mycket skog. Det blir några kilometer längre i varje riktning vilket får konsekvensen att jag måste gå upp en halvtimme tidigare för att få det att funka. Men det går.

Det går och det blir så mycket bättre än när jag ska traska solvarm asfalt. Dessutom kan jag springa nercabbat utan att någon behöver ta anstöt av en lagom tjock man i sina bästa år. I dag testade jag för övrigt att köra nercabbat med ryggsäck på. Jag fegade lite och hade med mig en tröja om det skulle börja skava men baske mig om det faktiskt inte funkade! Jag vågade mig inte på att springa långpasset vätskelöst den här helgen också och då blir det rygga även om det kostar lite extra svett. Trots att jag gick upp ovanligt tidigt för att vara jag och helg var det otroligt varmt. Solen sken från en molnfri himmel och inte ens på fjärdarna krusade sig vattnet av vinden. Men jag fixade det och jag kunde till och med kosta på mig en rejäl fartökning på slutet. Lite lagom hög på livet och extra sporrad av att jag fick se en kick-ass-stor rovfågel på väldigt nära håll. Trodde nästan att det var en örn för den kändes så stor men det var det nog inte. Men satan vad vacker den var när den hamnade på en gren just ovanför min skalle. Vacker och stor. Stor och vacker.

Men jag har inte bara spenatat utan lyxade till det med korta intervaller när det uppstod ett tillfälle att carpa. I tisdags satt jag i möten mest hela dagen men på det sista såg jag hur det kom en rejäl störtskur och sen när jag skulle hem var det helt vindstilla. Regn som tog ner pollennivåerna rejält och vindstilla som höll dom lugna. Jag hade dessutom varit inne hela dagen och när jag drog igång intervallerna som förde mig hem svarade kroppen plötsligt i 180. Jag har svårt att med ord beskriva hur det känns när jag bromsat mig fram i veckor sen plötsligt kan gasa fullt. Det gick så överdjävligt bra från ingenstans. Löpning när den är som bäst trots asfalt, massor av folk i vägen och ett visst tvivel på att det skulle kunna hålla hela vägen. Men det gjorde det. Då gör det sen inget att spenatlångpasset till största delen gick långsamt på trötta ben. Ingenting alls. Loggar bästa veckan sen ett par veckor innan Stockholm Marathon och börjar tro på bra träning på träningslägret, förlåt, semestern.

Ha det,

Mackan

Kylan i Alan Banks fotspår

Baddarens perspektiv på ett fantastisk roligt lopp som jag vill springa igen och igen och igen.

Baddaren

De här varma dagarna har jag drömt mig tillbaka till England, till lopp med vinden och regnet slående mot mig, till loppet där jag hela tiden måste hålla mig i rörelse för att inte få köldskador. Visst, jag gillar sommaren men jag gillar också varierande väder. Gärna sommarväder men också gärna regn – tomaterna och chilin tackar på förhand! Så i dag, när jag slet mig ett varv runt sjön och knappt kunde vänta på att få hoppa i plurret, tänkte jag på när vi lämnade Peak District i ösregn och kryssade vidare till Ilkley i Yorkshire Dales.

Alla som kan sin Peter Robinson vet att hedarna skriker efter Alan Banks, att det med all säkerhet finns ett lik nånstans i gyttjan och att mördaren springer fri. Dessutom verkar det alltid vara ruskväder när liket hittas och när polisutredningen startar. Något lik hittade jag aldrig, även om jag under loppet…

View original post 1 309 fler ord

Hjärta och hjärna

Jag har just läst klart Anders Hansens bok ”Hjärnstark” och blivit påmind om dom enorma effekter konditionsträning har på vår hjärna. Sinne, minne och inlärning mår alla väldigt bra av att röra på sig. Lagom fort, lagom länge och rätt ofta. Extra bra om man dessutom använder hjärnan när man rör sig så vad kan i teorin vara bättre än orientering?

Inspirerad av allt bra som händer i skallen så valde jag att förlägga dagens långpass till skogen i form av orientering på Naturpasset ute på Bogesundslandet. Jag var ut en sväng dit precis när det släpptes och nöp några få kontroller efter jobbet men nu tänkte jag att jag skulle kunna svepa resten i ett sluk. Många kontroller var det och rätt så varmt. Eller rättare sagt jättevarmt.

Men jag var positivt inställd till både löp- och orienteringsförmåga och tänkte att jag klarar mig nog utan vätska. Vätskebälte och obanad terräng lirar inte bra ihop och ryggsäck blir ju extravarmt. Så jag stack iväg glad i hågen. Får jag vätskebrist borde ju orienteringsförmågan drastiskt avta och då får jag väl knata hem. Inte mer med det. Allt gick som en dans till en början och jag överträffade faktiskt mina egna förväntningar. Rätt klurig orientering och jag tror att ödmjukheten för knepiga kontroller hjälpte mig fint. Efter cirka halvtimmen började jag dock bli rätt torr i munnen och då skulle jag dessutom långförflytta mig över det kluster av kontroller jag redan tagit ”i mitten” av kartan. Då började jag ångra mig men höll i tanken att jag kan ju avbryta och gå hem när jag vill.

Jag kan inte påstå att jag blev mer fuktig i munnen men det var så jädra läcker terräng att humöret fortsatte att vara bra. Att jag spikade kontroll på kontroll på kontroll hjälpte nog till och minut lades till minut. Jag höll uppenbarligen farten på lagom nivå och ett par timmar efter att jag stack iväg var jag tillbaka. Alla kontroller på kartan tagna och nu har jag på en dryg månad tagit 86 av de 166 kontroller jag investerat i. Yay! Det bästa av allt var att jag fixade att ranta runt i terrängen en halv eftermiddag i 27 graders värme utan en droppe vatten utan att lida nämnvärt. Men jag var definitivt törstig som en björk i en balkonglåda när jag var tillbaka och svepte sju deciliter vatten på 30 sekunder. Men jag fixade det och förhoppningsvis har både hjärta och hjärna blivit lite starkare. Tro mig, alla löpare mår bra av att orientera. Det är min fasta övertygelse!

Ha det,

Mackan

Vad fan hände?

Det hör väl till god ton att skriva lopprapporter även när det blir skit av saker. Jag måste erkänna att jag är grymt besviken på det som hände men innerst inne visste jag ju att det i pollentider var en högst sannolik utgång, det var bara det att jag hoppades att det inte skulle bli så. För formen är bra.

De senaste åren har jag en väldigt stor andel avbrutna pass under pollensäsongen. De som tränat med mig har sett mig få avbryta pass trots att jag hållit igen från start och det var precis vad som hände i går. Jag vet aldrig förrän jag testar hur det ska gå. Är det en sån dag där kroppen fungerar normalt eller är det en skitdag? I går var en skitdag. En bra regel är att det brukar fungera fint om jag springer tidigt på morgonen eller om det har regnat. Nu var det varken eller.

När jag var ute och joggade i torsdags kändes kroppen galet dålig från det första steget trots lugn fart. Det blev inte bättre utan det var jättetunga ben hela vägen. Pulsen var låååångt under maratonpuls men ändå segt. Jag hoppades och trodde att det var på grund av all vila som jag bara var stel och sen i fredags kändes det mycket bättre under de 20 minuter jag sprang. Som sagt, jag vet aldrig hur det ska kännas innan jag faktiskt börjar springa. I torsdags kände jag mig rätt studsig i steget och allmänt pigg innan jag faktiskt sprang och det var likadant i går.

När starten gick kändes det faktiskt riktigt bra. Visst var benen trötta på det sätt som dom varit sen jag kom hem från England men det brukar släppa och var inget som bekymrade mig nämnvärt. Det är dom liksom i alla tempon men det kändes som det fanns ett flyt i steget. Jag tog det lugnt, precis som planerat och jag tänkte att jag som i Barcelona skulle komma in i det. Jag sprang i samma tempo som jag snittade upp till halvmaran i Barcelona och då var jag inte alls i samma form och hade en allmänt positiv känsla. Jag sprang och snicksnackade med folk och hade det rätt trevligt. Tänkte att farten går nog upp när kroppen vaknar och medveten om jag ändå inte hade bråttom gjorde att jag accepterade en fart som var 15-20 sek/km än vad jag borde kunna öppna i. Inte slutföra i men öppna i.

Efter en halvtimme kändes det som att gänget som höll fart mot 3:15h sprang långsamt men jag höll mig ändå bakom och bara gled med. Men benen kändes inte bra. Tröttheten släppte inte och för varje kilometer som gick var det som att kroppen började stänga ner. När vi bara sprungit milen kändes benen alldeles vobbliga. En känsla jag känner igen alltför väl. Pulsen kändes fortfarande låg och det ska den vara när det är normal morgonjoggsfart. Men känslan i benen. Hemsk. Det är inte den där maratontröttheten av stumhet utan mer av den där vobbligheten man har när man är sjuk och går uppför trappor.

Rent krasst, det var inte kul alls. Jag har varit med om maratonlopp där en skitkänsla har släppt så jag tänkte att jag springer ett tag till men det släppte inte och när jag kom till Djurgårdsbron klev jag av. Resolut. Med facit i hand var det rätt beslut för känslan i benen bestod även när jag promenerade upp till Stadion. När jag kom hem var jag sovatrött i hela kroppen, ovanligt varm hela kvällen och nu i dag kliar ögonen och tröttheten består. Med andra ord var det rätt beslut att kliva av för att inte sänka mig helt. Jag borde nog egentligen klivit av ännu tidigare men det är så svårt att veta vad som är inbillning, på riktigt eller känslor som går över. Om det var pollen eller om jag har något litet skit i kroppen låter jag vara osagt men jag hoppas nog faktiskt att det är någon liten infektion. Att jag hoppas det är för att jag är inte ett dugg sugen på att ha en sommar av avbrutna pass med efterföljande vila någon dag eller två.

Grattis alla ni som sprang bra för det var många av mina vänner som verkligen sprang bra i går! Själv ska jag bryta ihop ett tag till och sen komma igen när det blir blött ute.

Ha det,

Mackan

Tre dagar till maran

Det här med att jag har ett maratonlopp om tre dagar känns lite surrealistiskt. Surrealistiskt eftersom jag anmälde mig för mindre än en vecka sen och surrealistiskt eftersom jag började nytt jobb i måndags. Jag har helt enkelt inte riktigt mentalt förberett mig på ett maratonlopp. Nu har jag mindre än 72 timmar på mig att hamna i rätt mentalt tillstånd och det är kort om tid. Det om det mentala. Fysiskt då? Vad har jag att förhålla mig till?

  • Jag har tränat nästan tre månader sen jag sprang Barcelona Marathon och jag vet ju var jag stod då.
  • Eller vet jag det? Det jag vet är att jag halkade på det där nedrans paketet med gel och att jag fick en rejäl kyss baksida lår och var tvungen att rädda maran. Men jag kanske hade väggat hårt av den farten jag höll om jag inte hade blivit tvungen att lägga in gångpauserna. Så jag vet inte vad tiden betyder men än att det var en tid jag kunde göra utan att maxa.
  • Att jag inte maxade var väldigt tydligt för benen var ovanligt bra efter maratonloppet och jag kunde slå årsbästa på samtliga testpass redan en vecka senare.
  • Och apropå testpass så var det testpass för att springa bra i kraftigt kuperad terräng. Inte för maraton. Och det är sån träning jag ägnat mig åt.
  • Vad jag däremot verkligen vet är att jag har under våren (före Barcelona och för två veckor sen) sprungit två maratonspecifika pass på knappa två mil och där farten nu var 20 sek/km högre än i slutet av februari.
  • Likaså har jag sprungit två snabbdistanser över mildistans som skiljt sig med 18 sekunder då och nu.
  • Men sen har jag inte gjort så mycket mer asfaltslöpning och då speciellt inte på längre distanser. Så kallade långpass man vill ha i benen för att springa maraton.

Jag kan nog vara rätt säker på att jag har bättre fartresurser än uthållighetsresurser så det blir till att hushålla med krafterna från start men hur mycket ska jag hushålla? Det kommer jag nog aldrig att få reda på utan bara indikationer. Och det var det där med indikationer för jag vill använda den här maran till att dra lärdomar inför hösten. Jag vill ha samma härliga mentala känsla som jag hade i Barcelona. Jag vill veta om de nya produkter jag ska testa fungerar bättre eller sämre än det gamla vanliga. Jag vill ut och ha kul och det ska jag baske mig ha. Det är rätt låga pollenhalter och väderprognosen ser bra ut så förutsättningarna finns. Nu ska jag bara ta ett par lätta joggar och ställa om skallen från nytt jobb till drygt tre timmar asfaltslöpning. Utgångsfarten blir lugn och sen jobbar jag mig in i loppet efter känslan för dagen. Vi ses på lördag!

Ha det,

Mackan

Hej maraton din gamle vän!

Efter att ha kollat tiodygnsprognosen på SMHI och läst att den dessutom ska vara klassad som säker kunde jag inte hålla mig. Jag anmälde mig till Stockholm Marathon!

Då är frågan om man kan ta en mara sådär på uppstuds? Det ger sig någonstans längs banan tänker jag. Ingen specifik träning nu igen och med fullt fokus på kullar och berg. Men jag känner att jag börjar bli hyggligt grundtränad och jag sprang ju faktiskt några längre asfaltspass i vintras. Jag är hel, känner mig halvåterhämtad från mina fem lopp i England och jag har saker jag behöver testa. Så, varför inte passa på att testa på maratonbanan? Det är ju dessutom en bana som jag inte har sprungit och om det nu ska bli dom utlovade 14 graderna och lite skurar så provar jag.

Jag har inte en susning om lämplig fart. Nu ljög jag. Någon susning har jag om vad som skulle vara lämplig fart om jag skulle vara genomtränad för maratonlöpning. Det jag inte har någon susning är om hur långt jag orkar hålla sån fart. I Barcelona fick jag ju aldrig reda på om jag skulle stått distansen ut i det tempo som kändes väldigt kontrollerat då eftersom jag clownade mig på en ondsint gel. Då hade jag dom där längre passen på asfalt i benen men i gengäld på bara drygt två månader av träning. Men det är väl inte värre än att jag springer i det tempo jag är på humör för och sen kommer jag i mål någon gång. Det enda jag vet är att jag är inte sugen på att tappa en massa träning som jag behöver för den riktiga maran i höst och blir jag för sliten lugnar jag ner mig lite lagom. Trött blir man alltid, mer eller mindre. Vi ses nästa lördag Stockholm, det här ska fan bli kul!

Ha det,

Mackan