Titta bakåt – titta framåt

Nu är sista löpturen innan avfärd till England avklarad och nästa gång jag snörar på mig skorna blir för att springa Kinder Downfall. Ca 10 miles och 660 höjdmeter om jag minns rätt. Med ryggsäck. I ärlighetens namn blev det två turer i dag och jag känner att det börjar bli spring i benen och då kan jag inte låta bli att titta bakåt.

Under vårens träning har jag hela tiden benchmarkat mig mot den fina utveckling jag hade för två år sedan. Att tävlingarna då inte alls gick som jag hade tänkt mig är en annan historia som hade mer med rygglåsning att göra än med träningen. Det är sånt som händer. Men träningen gick sjukt bra för två år sedan och det roliga i kråksången är att det har gått ännu bättre i år. Jag har förvånat mig själv och i dag kände jag mig så nöjd att jag gav fan i att jämföra mig för två år sedan och tittade bakåt ett år för att känna mig ännu mer nöjd!

Det blev så konkret för under dagens pass sprang jag delvis på exakt samma sträcka som där jag förra året testade att jogga 5 km bara för att se om jag överhuvudtaget skulle kunna starta. Då var det en lugn jogg för att se om det fanns några förutsättningar att lufsa runt i England. Skulle vaden överhuvudtaget hålla? Det gjorde den lite sisådär men jag kom runt. Dock otränad som bara den, utan härdning av ben varken uppför eller utför och herrejisses vad mina lår tog slut redan den första tävlingsdagen. Och träningsvärken efteråt ska vi inte tala om. Den var något i hästväg!

I dag sprang jag på bra. Jag ville blåsa ur benen lite lagom mycket genom att springa kontrollerat hårt en bit. Trots att jag inte var flåsig var det i ett tempo som jag bara kunde drömma om för ett år sedan. Trots pollen som yrde runt i luften och trots bara en vilodag de senaste dagarna. Jag är inte rapp i steget men det går rätt fort enbart på styrka och det är ju inte rapphet jag behöver bland bergen utan just styrka. Styrka och flås. Nu är jag jädrigt nyfiken på om regnandet i England ska kunna göra lite underverk med den allmänna känslan. Det är ju just för regnet som jag far till Storbritannien på vårarna. Regnet och alla suveränt roliga tävlingar där kilometertider inte säger något. Är det berg och lera så går det inte fort och framför allt är det tävling man mot man. Hur kommer jag stå mig placeringsmässigt? Ingen aning för man vet aldrig vilka som dyker upp men en sak vet jag och det är att jag kommer att få bli trött och att jag kommer att få se lamm. Förhoppningsvis har jag lika mycket spring i benen som dom små ullbollarna för nu ska det skuttas!

Ha det,

Mackan

Annonser

Cirkeln är sluten

Det är måndag i dag och det är den måndag som startar årets första tävlingsvecka. Vad passar då bättre än att på något symboliskt sätt sluta den cirkel jag känner att hela den är återuppbyggnadsfasen har varit. På juldagen var jag och Baddaren ute på Bogesundslandet och sprang. Jag visade henne min så kallade Krokodiltallsrunda. Den fina skogsrunda som jag så gärna återvänder till när jag bara vill ut och njuta. Då var det mörkt och kallt och det låg lite snö på marken. I dag återvände vi ut till just den rundan och njöt i stället av sol, fågelkvitter och barmark. För mig var det återhämtning och för Baddaren lite mer än återhämtning. Det gick ganska exakt 10% snabbare än vad det gjorde på juldagskvällen och kändes bra mycket lättare. Så kan det bli med fyra månader av uppbyggande träning.

Något annat vi gjorde den där första träningsveckan i slutet av december var att springa Fortifikationsvarv. Fem stycken blev det den gången och det var en nära-döden-upplevelse. Jag tog mig knappt uppför helvetesbacken i mitten av rundan utan att kräkas den gången. Men jag tror på att ha något att se tillbaka på för att se hur kroppen svarar bättre och bättre, då blir det till att ta i även när det inte finns någon form alls. I går var det examinationsdags på det där hemska men ändå så underbara varvet. Jag har designat det för att vara ett jädra bra testvarv och det är det som är det underbara. När man börjar komma i form så finns det nämligen delar av varvet där kroppen ska kunna återhämta sig från det som närmat sig maxpuls. Och som jag återhämtade mig i går. Det var som natt och dag mot referenspasset i december. Visst blev jag trött uppför men spyan var aldrig nära och jag kunde komma tillbaka efter helvetesbacken varje varv.

I jämförelse mot i vintras sprang jag varje varv i snitt 60 sekunder snabbare och det är rätt mycket på 1600 meter. Så mycket kan man få ut av fyra månader av träning som mest varit fokuserad på styrka och uthållighet. De enda två riktiga snabbhetspass jag sprungit är två pass med korta intervaller på asfalt. Det samt en snabbdistans på asfalt. Skonsam och uppbyggande träning där alla hårt pulshöjande pass skett i skogen eller i form av konstant uppförsbacke på löpbandet. Mina ”älskade” pass med konstant 15% lutning som mål under våren och det var ett mål jag fixade för ett tag sen.

Så i morse slöts cirkeln och nu får jag vara så förberedd jag kunnat hinna bli inför England. Hur det går där vet man aldrig men jag har tagit mig dit skadefri och med riktigt bra utveckling. Ett gäng personer har på sistone sagt att jag ser ut att vara i form. Själv påstår jag att det är nog halvåret kvar till bra form men jag är nog i nog bra form för att kunna tävla på det sätt jag vill tävla. Det vill säga att jag är i nog bra form för att kunna ta ut mig rejält på rätt sätt. Det kommer inte gå lika fort som jag skulle vilja att det gick men det är en annan sak. Det skulle jag velat mycket tidigare i så fall om det skulle kunnat vara verklighet. Hur man än vänder och vrider på det så har jag gjort det sjukt bra de här fyra månaderna och med det är jag nöjd. Nu ska jag skörda lite grädde på moset. Eller skum på ölet. Eller myntasås på lammet och det ska bli så otroligt kul! För det är för det kuliga jag gör det här.

Krokodiltallen

Ha det,

Mackan

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Söndag. Långpass. Jobbet ska göras. Det var bara det att jag redan hade gjort så mycket jobb…

Den här veckan använde jag som någon sorts examensvecka för att se om det jobb jag gjort under våren stämmer överens med det jag vill göra om två veckor. Vad vill jag göra då? Jag vill springa en flock tuffa tävlingar under sju dagars tid. Fyra eller fem beroende på hur det känns men helst fem. Backiga rackare. Det är det jag lagt upp träningen för ända sedan julafton och har som mål. Jag har byggt upp sakta men säkert och hela tiden fokuserat på styrka, hårdhet och uthållighet.

Som diagnostiskt prov på vad kroppen klarar av hade jag tre hårda pass och ett långpass på schemat. En och samma vecka. Det är ju egentligen vad en standardvecka var förut men det var länge sedan jag testade det och jag var rätt nyfiken på vad reaktionerna skulle bli. I måndags blev det några vändor i slalombacken och det var jobbigt. Jättejobbigt. Det lustiga var att kroppen sen kändes förvånansvärt pigg trots att det var första repan i slalombacken på jättelänge. På torsdagen var det dags för långa terrängintervaller och det gick ju över all förväntan trots att det kändes så jädra ruggigt innan passet. Men plötsligt fanns det fart och styrka som jag inte känt på väldigt länge. Tack.

I går återvände jag till slalombacken och det var så fruktansvärt jobbigt. Det var ohemult jobbigt från det första steget till det sista. Jag ökade på passet med 50% sedan måndagen och givetvis anpassade jag farten från start lite och när jag tittar på siffrorna i efterhand så gick det faktiskt inte så illa. Visst, jag hade velat att det gick lätt och att jag hade orkat hålla samma tempo som på måndagen men nu gick det 5% långsammare. Jobbigt var det men välbehövligt för jag behöver verkligen träna utförslöpningen.

Med det passet i benen förväntade jag mig ett genomvidrigt långpass i dag. Eller rättare sagt med hela veckans träning i benen förväntade jag mig att få det väldigt tungt i dag. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. I stället kändes kroppen hur bra som helst. Pigg och glad i skallen och benen kändes lättare och lättare allteftersom tiden gick. Efter knappt 2½ timme var vi klara med passet och jag kände mig helt ärligt oberörd. Så jädra häftigt när sånt här händer. Jag fixade min ansträngningsmässigt tuffa vecka med bravur och jag får nog räkna med att det kommer att bli lite upp och ner resultatmässigt i England men att jag tål i alla fall att köra på. Framförallt har jag hamnat i positionen att jag orkar ta i och det är då det blir roligt. Det är ju inte OS jag ska till utan jag vill maxa ut upplevelsen och orka göra det på det sätt som jag trivs med. Att få tävla man mot man och kunna kämpa om placeringarna. Det här ska bli kul!

Ha det,

Mackan

Testvarv ljuger aldrig

Jag gillar testvarv och har en flock såna av olika karaktär och dom är så obarmhärtigt bra på att säga sanningar. Det kommer aldrig diffa en meter och man får veta exakt hur bra eller dassig form man har för stunden. Men jag gillar testvarven mer när dom ger mig bra besked.

Nu har jag snurrat runt på mina olika testvarv i drygt ett kvartal i den här omgången av riktig träning och jag måste säga att min egen kropp förvånar mig. Det har gått konstant framåt sen jag drog igång i julas men nu verkar det som att det är proppen ur på riktigt. Ikväll kändes det sjukt ruggigt när vi stack ut och det sätter förväntningarna lågt. Dessutom en lång arbetsdag och kaostrafik på vägen hem och då sjunker förväntningarna än mer. Men jobbet ska göras och jag gillar ju resultatet av jobbet så det var bara att sticka ut.

Kvällens plan var att öka upp mängden med 30%. Dvs 4×3 km i stället för 3×3 km som jag kört regelbundet hela vintern. Det är en hel del men jag gillar fyravarvsangreppet. Då kan jag använda det första varvet till att hitta flytet och det andra till att börja maxa utförslöpningen. Genom att göra det hittar jag sen farten även på platten och under sistavarvet trycker jag på hela tiden. Det är intressant. För man vet aldrig hur mycket trycket uppför påverkar möjligheten att orka bibehålla farten utför och på platten. Min egen teori om att göra så här är ändå att jag ska ha hittat det flyt jag behöver för att hålla farten så att det funkar trots trötta ben.

Teori är teori och praktik är praktik så hur gick det då? Jo tack utmärkt! Teorin stämde i praktiken och det gick då automagiskt snabbare och snabbare under mina fyra varv. Det gick så bra att jag inte riktigt fattar det själv. Vid min ålder borde jag inte svara så bra på träning som jag gjort nu under våren men det har jag. Tack kroppen! Visst är den lite skör och kinkig när jag halkar och har mig, sånt klarade jag av när jag var yngre, men den svarar så jädra bra på träningen när jag börjar ta i. Det är otroligt häftigt och faktum är att när jag gled upp i tempo på ett backpass häromveckan så stack pulsen upp från stabila 173-175 upp till 192. Det är rätt högt.

Men nu var det testvarv det handlade om och när jag tittar bakåt i excelbladen genom åren så kan jag se att jag börjar bli i bra terrängform nu. Antagligen rätt bra på grund av mycket specifik träning men nu är det ju faktiskt stökigt underlag jag ska tävla på i England. Så jag nöjer mig med att vara specifikt bra på just stökig terränglöpning. Ok, inte stenar och rötter i England som här hemma men ändå. Så tack testvarvet som ger mig svart på vitt att det börjar hända bra saker i kroppen trots rätt modest mängd men med bra innehåll. Dessutom har blåsipporna kommit, det gillar jag!

Ha det,

Mackan

Att uppskatta det man har

Med risk för att sparka in öppna dörrar och allt som följer med det så säger jag det ändå. Uppskatta det du har. Uppskatta det medan du har det.

Igår passerade jag ett ålderdomshem här i Täby och när jag passerade det så föreställde jag mig själv sitta där och vad jag skulle önska mig. Det som direkt slog mig var att om jag inte är i position att röra mig själv obehindrat skulle jag i alla fall vilja att dom rullade ner mig till sjön. Att titta ut över sjön jag bor vid och se ankorna simma omkring. Jag gillar verkligen det. Som livet ser ut just nu så är det något jag kan göra varje dag om jag så vill. Det och så mycket annat. Men när jag blir gammal kanske det blir att få ta mig ner till min sjö och njuta av just det. För jag tror helt uppriktigt att det går att uppskatta så mycket i det lilla.

Jag försöker göra det jag vill göra i livet och helt seriöst skita totalt i vad andra tycker att jag ska göra. Eller vad andra gör för den delen. Deras liv och deras val. Visst, jag kan ta en massa inspiration av vad andra gör men jag vill att det ska vara mina beslut och det är jag som ska kratta för att skapa förutsättningarna för att kunna göra det jag vill. Och jag mår bäst när jag är i konstant lärande och när jag får röra på mig. Så jag lär mig. Jag rör på mig. Och jag uppskattar det.

Att som i dag springa några mil i skogen tillsammans med en god vän uppskattar jag så enormt i det lilla. Det kanske låter trivialt som sysselsättning. Det kanske i mångas öron låter som helknäppt när man kan sitta på en hip brunch inne i stan. Men för är det värt så otroligt mycket att efter att ett par timmars löpning sätta sig och dricka ett par deciliter sportdryck på en klippa vid havet. Solen skiner, det blåser och kroppen är sådär behagligt mör som den blir när man rört sig ett par timmar. Fötterna är blöta och svetten rinner från pannan men det är då jag känner mig levande. Inte lika levande som uppe på ett berg men nu krattar jag för bergen och uppskattar det krattandet. Det är såna saker jag kommer att sakna om jag hamnar på hemmet men förhoppningsvis har jag skallen klar och kan få fortsätta att uppskatta lärandet så att jag kan få dö nyfiken. Får jag dessutom komma till sjön och ankorna så än bättre.

Självklart gillar jag att inte bara vara i stunden utan älskar att ha saker att se fram mot och fina minnen att titta tillbaka på. Men stunden och att ha vett att uppskatta vilket privilegierat liv jag ändå har, det uppskattar jag storligen. Tycker du att jag är flummig? Det struntar jag i! Vad uppskattar du, det undrar jag nu?

Carpe punctum,

Mackan

Långpassdebut i skogen

I dag hände det äntligen. Långpass i skogen! Det har ju varit något isigt i vinter och även om den går att parera med dubbat så har jag inte velat utsätta tassarna för dubbade orienteringsskor under så lång tid. Men nu var det dags. Jag testade ju att tassa odubbat i skogen i tisdags och det var så lite is kvar att det kändes okej att köra så nu i helgen.

Så i dag var det dags att ge sig ut och förutom långpassdebut i skogen var det årsdebut för långpass back-to-back. Alltså att jag sprang långpasset med mörade ben. Mörandet bestod av terrängintervaller i går och precis som jag skrev i går morse verkade benen återhämtade från maran. Jag fick ytterligare bekräftelse på det under gårdagen för det blev ett fint årsbästa. Och jag tog ut mig. Efter det sista varvet satte jag mig ner på en stock och en kvinna som passerade kom fram och undrade om jag mådde bra. Hur ärlig kan man vara på en sån fråga? Visst mådde jag bra ur det perspektiv jag antar att hon frågade men tio sekunder efter avslutad lång intervall mår man ju rent objektivt inte topp. Ett par minuter senare mådde jag däremot utmärkt.

Med det i benen stack jag i morse ut till Bogesundslandet för att springa långt. Det vore synd att säga att benen kändes tip-top och det är kuperat därute. Uppförsbackarna var inte att leka med men vilken vårdag. Visst var det lite is kvar men det var det lilla. Jag fick gå försiktigt på ett par ställen men värre än så var det inte. Däremot var det blött. Riktigt blött. Men jag gillar vatten och lera och med tio plusgrader och sol gör det inget att benen försvinner ner till låren här och där. Tvärtom är det riktigt, riktigt kul! Med kortbrallor på så ger det inte heller någon irriterande känsla av byxor som åker ner. Nej det var bara helt perfekt. Jag älskar den här temperaturen som är just nu och det är bara att njuta. På de torrare partierna trampade jag på riktigt fint och med kvarten kvar att springa belönade jag mig själv med att sätta mig ner i en skogsbacke med lä och bara njuta i solen. Att bara vara härvarande och ta in våren till fullo.

Med tio minuter kvar konstaterade jag att benen var rätt vobbliga och sen tog det inte mer än 30 sekunder innan jag stod på näsan i leran. Men vad gör väl det? Våren är äntligen här! Och med det bjussar jag på en filmsnutt jag inte kunde hålla mig från att ta, för såna här dagar vill jag minnas.

Ha det,

Mackan

Måluppfyllnad?

Nå, hur gick det egentligen med målen runt Barcelona Marathon? Jag hade ju dyrt och heligt lovat mig själv att det här skulle jag springa utan att sabba någon träning för England. Det skulle vara en del i att förbereda mig för England, ett sätt att hålla igång de långpass som skulle skapa tålighet inför resan. Sen skulle ett Bostonkval vara grädden på moset och den grädden visste jag ju redan att jag fixat.

Att baksida lår fick sig en kyss hade jag ju som på känn och när jag nu denna vecka hann till naprapaten fick jag det bekräftat. Hon sa att hamstringfästet just fått sig en rejäl kyss men nu är den behandlad. Sen var ju ursprungsplanen att komma igång med löpningen igen i fredags förra veckan men så blev det inte. Jag hade en extremt intensiv jobbvecka och i samma ögonblick jag klev in genom dörren på fredagen så bröt förkylningen ut. Så även om benen kändes springbara fanns det inte på kartan att springa under helgen utan jag fick vänta till i tisdags och då gav jag mig ut i skogen för att känna efter.

Och det kändes bra. Så bra att jag vågade mig på att köra mitt helvetesbackpass i onsdags morse. Jag brottades med tankarna på hur jag skulle lägga upp det. Offensivt eller defensivt? Jag valde det förra. Upp med bandet på maxlutning för att se om jag var återhämtad. Band är ju tacksamma på det sättet att funkar det inte så är det bara att justera om man så vill. Jag behövde aldrig justera utan i stället blev det årets bästa backpass. Med det konstaterat kunde jag också konstatera att jag sprang maratonloppet nog lugnt för att inte sabba något. Trots Papphammarövningen vid 26 km sprunget.

Med det sagt tror jag att jag visade för mig själv att jag kan ta en mara som en kul grej även om jag inte agerar hare. Koppla bort tävlingsskallen och faktiskt klara av att se på helheten även när det blir en del yttre stimulans som inte underlättar. Och med en radioövergång till stimulans så bjuder jag på en liten film från tisdagens skogstur. Det finns inget som stimulerar mig så mycket på rätt sätt som vårskog och höstskog.

Ha det,

Mackan