Multisportaren lever!

Såg att jag inte skrivit en rad i den här bloggen på 1,5 år och så kan det uppenbarligen bli när en löpare inte riktigt känner att han löptränar. Skrivsuget håller jag i schack på LinkedIn och i bloggen vår ledningsgrupp har på jobbet men just idag kom suget. Läste om någon på jogg som inte visste hur hon skulle hantera ett år utan tävlingssatsning i löpning och då tänkte jag att jag kan ju beskriva hur man hanterar två.

För snart är det exakt två år sedan jag fick ställa in ett planerat maratonlopp. Sen dess har några till fått ställas in och det är bara att konstatera att min motivation till att tugga asfalt om jag inte har en mara i sikte inte finns. Normalt sett har jag ju transportlöpningen som håller upp volymen men nej, nu har jag passat på att göra annat som är roligare än asfaltslöpning. Cykel. Paddling. Orientering. Jag håller igång. Jag passar på att hålla igång lite mer med sånt som annars är lite svårt att få tid med om man ska till kontoret fem dagar i veckan. Eller jo, visst kan man med fördel cykla i stället för att transportlöpa men inte på det sättet jag vill cykla.

Hur vill jag cykla? Intensivt, i intervallform och lite olika vändor varje gång. Turfintervaller med blandning av asfalt, grus och stig är det jag har lekt med och det är så jädra kul. Jag lovar att det är ingen brist på längre pass i den här kroppen men där långpass i löpning är något jag tycker är rätt trist om det inte är fjällen så bara rinner tiden iväg på cykeln. Så kul är det att jag till och med känt att jag var värd en sjätte cykel i stallet. Eller egentligen är det faktiskt fortfarande bara fem cyklar hemma för den gamla stålracern från åttiotalet har fått flytta upp till huset vi köpt i Vuollerim.

Paddling då? Det är nog den roligaste av snorsporter. Jag tycker det är så fantastiskt kul och just nu är jag inne på att göra ett Harryår. Ja det är att paddla minst en gång i månaden under hela året. Bor man vid en sjö så finns det bra förutsättningar för det förutom den lilla detaljen med is. Men jag har takräcke och jag är nog stark att hiva upp kajaken på biltaket själv så senast i tisdags var jag ute på havet efter jobbet.

Orientering är ju en kunglig sysselsättning som jag alltid sysslat med men det har blivit lite mer än vanligt de senaste två åren. Jobbar man hemma hinner man kvällsorientera. Orienteringen var faktiskt det som höll löpning igång öht när jag blev skitless av att Frankfurt Marathon ställdes in. Annars hade jag nog i princip bara pysslat med ovanstående. Eller jo jag hade väl tagit mig några turer runt sjön och någon milvända i skogen bara för att jag gillar att springa men orienteringen kirrade de lite längre passen.

Jag känner mig stark och jag känner att det finns mycket kondis i kroppen men hemmajobbsituationen med ett mötesläge som gör att jag ibland inte reser mig från stolen på 3-4 timmar och med minimala luncher har varit elakt mot kroppen. Jag har slarvat med rörelseträning och stretchande och när löpningen minskat till fördel för cykel och kajak som också är sittande aktiviteter så har jag stelnat runt höft och bål. När jag stelnar där så får jag stela baksidor och i början på december var höger baksida som en fiolsträng från rygg ner till tårna och plötsligt kom smärtan i högervad. Eller någonstans i närheten för det rörde sig. Plötsligt var den lilla löpning jag sysslade med inget alternativ alls utan växlade till skridskoåkning och lite crosstrainer på gymmet. Ja och så hade jag ju min nya MTB som jag till slut lyckades få dubbdäck på och dom har varit välbehövliga!

En kombo av massör, naprapat och nålar fick loss höften och nu springer jag igen. Väldigt försiktigt än så länge för att vänja benen vid den asfalt jag tänkte skulle tålas när det är dags att ta sig till och från jobbet igen men det funkar. Jag är anmäld till en mara i höst och nu känns det som att det verkligen kan bli av. Planen är att fortsätta cykla rätt mycket fram till maj för att inte få några dumma tankar att pressa på för mycket löpning och sen när maj kommer få upp löpvolym på allvar. Då finns det naturpass, inbjudande badvatten efter passen och rätt lagom för att ladda upp för sommarens fjällöpning. Det är dessutom då jag tänkt vara nere nära tävlingsvikt igen så att det inte sliter för mycket att pressa benen och starta att verkligen lägga löpgrund för att kunna maratonträna i höst.

Jo men det här låter som en skiss att hålla mig i. Jag tänker inte dumspringa om det är fint paddlingsväder utan vara fortsatt rätt flexibel med vad jag sysslar med. För att det är skoj. Kan jag springa en mara på ett trevligt sätt och fixa mina fjällöpningar duger det fint för mig. I somras var det Padjelanta och Stora Sjöfallet. 2020 var det Abiskofjällen. I år blir det kanske Lofoten igen och fler rena toppturer för det är något jag verkligen saknat och ska man spela topptur i Norge är det kul att vara i form.

Nu har jag formulerat mina tankar och så får vi se vad livet tycker om exekveringen. En sak är i alla fall säker och det är att jag älskar att röra mig utomhus och att jag kan det är det viktigaste för mig! Slänger in en bild från paddelturen i tisdags. Vem vet, jag kanske börjar blogga regelbundet igen.

Ha det,

Mackan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s