Mitt sommarlov

Årets sista dag… Ja det beror ju lite på hur man se på året men om man ser det som att det avslutas med sommarsemestern så är det just vad det är i dag. Jag tänkte för min egen skull sammanfatta en semester (med rätt stor tyngd på fjällöpningen) som varit nästan normal! Det onormala var, förutom att vi skippade västkusten för att slippa trängas, att alla vårledigheter blivit inställda. Förutom ett par långhelger var det plattan i mattan i nästan sex månader. Satan vad trött jag var när semestern kom. Tröttare än vad jag trodde för det var mycket sova de första två veckorna på hemmaplan. Nu inledde jag i och för sig starkt med att paddla de två första dagarna innan tröttheten kom. Trötthet och en del blåst. Men det var perfekt väder för ett gäng vändor till tippen varvat med cykling och lite löpning. Ja, och att vaska fram det i hemmet som skulle till tippen eller skänkas bort. Summeringen av de första två veckorna av semestern blev ett väldigt städat hem, jädrigt bra cykelben och just det, en väldigt stukad fot.

En stukad fot var ju inte så bra när del två av semestern skulle börja. Den riktiga semestern. För som vanligt finns det starka inslag av löpning med i den riktiga semestern. Planen var att vara uppe i stugan i Porsi i tre veckor med en avstickare för en fyradagarstur uppe i Abiskofjällen när vädret passade. Nu var det något ostadigt uppe i norr. Vi växlade bad och löpning med bärplockning och fiske. För jo, jag hade ok av min fysio att testa foten och gradvis vänja den vid belastning. Ordentligt lindad och tejpad trodde han att det skulle funka. Som avslutning på första veckan höll den också mycket riktigt för 16 km (riktig) terräng tillsammans med maratonlabbet-Erik. Så jävla kul!

16 km utan packning är naturligtvis inte samma sak som fyra dagar med packning men en vecka senare verkade just fyra dagar av bra fjällväder uppenbara sig så vi kastade oss i bilen. Prognoser är en sak och verkligheten en annan. När vi nådda Kiruna var det minst sagt bistert. Blåst, regn och 11 grader. Men det kan ändras upp mot Abisko. Det gjorde det förvisso nere vid Torneträsk men det såg riktigt bistert ut dit vi skulle. Baddaren hade varit helt tyst länge. Skakad. Så när jag sa att det var en dålig idé att ge sig upp på fjället och att vi tar in en natt på hotell i stället så blev hon väldigt lättad. Som tur var fanns det plats i Björkliden och i stället för en kall dag och natt på fjället fick vi en fin liten löptur och en längre promenad i omgivningarna.

Där uppe bakom regnbågen skulle vi varit!

Nästa dag var det betydligt skönare och från Abisko började vi i god takt röra oss upp mot Čuonjávággi trots att packningen kändes brutal trots det nya lätta tältet. Vi hade tappat en dag men tänkte att vi kanske kan göra fyra dagar på tre. Det hade kanske gått om vi inte bland annat hade mötts av en galen vägg av motvind uppe i passet. Och en hel del blöta. Väldigt blött. När vi äntligen hittade ett klippblock som skydd mot vinden och där det var torrt nog att sitta kunde ingen av oss känna fötterna. Sällan har en lunch smakat så bra. Men sen kom solen och även om det var lite knepigt att hitta bra väg ner på andra sidan så var det nu riktigt behagligt. Enda orosmomentet var om vi skulle komma över det vad vi ville över. Inte en kotte såg vi och tankarna for om att det kanske inte var görligt att oss över. Ingen verkade ju röra sig här! Och när vi kom ner till vad vi trodde var vadstället så var det helt omöjligt att komma över. Skam den som ger sig och ett tag senare hittade vi ett ställe som var görligt givet att jag tog packningarna i omgångar och ledde över Baddaren. Kallt som satan med tre passager men nu var vi på spåret igen.

Vi kom fram till en gammal sommarled som det var något av en utmaning att följa. Det var galet vackert men leden var inte särskilt använd och gick allt annat än raka spåret. Vi började båda bli trötta och när vi bara hade några kilometer kvar till första bästa nattläger jublade Baddaren. Det tar på krafterna att härja i det vide och lera som det var nere i dalen. Jag hade konstaterat att leden gick för långt ner mot kartan men samtidigt hade vi sett rösen här och där och det var inte så att det vimlade av stigar att välja på. Eller en bäck som den ofta var. Men den lilla stig vi följt försvann plötsligt helt. Vi försökte hitta igen den men den var borta. Vi tog oss uppför bergssidan och hittade faktiskt ett röse. Men ingen stig. Eftersom det var hart när omöjligt att röra sig där uppe på grund av högt vide och djupa hål så sökte vi oss ner i dalen. Jag visste exakt var vi var så där fanns ingen oro men hur hitta en bra väg genom eländet? Det var vansinnigt med mygg men även älgar som hade sovit och vandrat i dalen och i deras spår gick vi. Plötsligt hittade vi en riktig stig och ett röse. Yes! 40 meter senare var den borta. No! Nåväl, vi kom fram. Det tog lite längre tid än planerat men när tältet var uppe och med mat i magen var det bara att njuta av skådespelet. Ansträngningen var glömd och njutningen total. Än bättre att vakna upp till samma skådespel nästa morgon!

Dag två var uppgift ett att hitta igen leden och det gjorde vi kvickt när vi (helt enligt plan) hade en annan gammal led att följa dit. Vi kan väl sammanfatta det som att den sen också var av rätt skiftande kvalitet de närmsta timmarna. Innan den återigen försvann helt. För den gick verkligen inte där den skulle. Efter att ha tappat en hel del tid så kom vi på den igen och från och med det så var den på riktigt! Spångar. Rösen. Stig. Smalt och delvis trasigt och slitet men något som gick att följa. Nu gick det som en dans! Visst kände benen av att vi rört oss 12 timmar och gud vet hur många kilometer dagen innan men det var så avslappnande för skallen. Myggfritt var det också. Vi hade upp mot 18 m/s i ryggen och Baddaren blåste av spångarna flera gånger. Otroligt bekvämt och fram mot eftermiddagen droppade vi ner på Kungsleden. Surrealistiskt att se folk igen. Surrealistiskt med en bred led. Men väldigt bekvämt. Tyvärr hade vi missat tältförbudet i Abisko nationalpark så vi fick tälta vid Abiskojaurestugan. Bekvämt men kändes lite märkligt efter den magiska platsen natten innan. Vi stängde dagen på nio timmar i skorna och tro mig, det kändes. Jag var så stel att det kändes löjligt men efter ett bad och mat i magen så sov vi båda gott!

Abiskojaure var inte planen för dag två. Eller jo, vi skulle inte kommit så långt på dag två av fyra men vi skulle heller inte ha så mycket kvar för sista dagen nu när det blev tre dagar. Vi hade tagit bra många fler timmar i skorna första två dagarna än planerat så vi tog den enkla vägen ner till Abisko längs Kungsleden. Vi var båda nöjda med det men det kändes som det riktiga äventyret var över. Men man kan njuta av vyer och upplevelse utan äventyr och vi bestämde oss för att avsluta färden med en lunch nere i canyonen vid Abisko. Precis när vi kommer ner dit så möter vi en korp som sitter och spärrar vägen. Den flyger inte iväg utan tvärtom gör den ett utfall. Hoppsan. Korpar är fan stora. Vi tänker att den har säkert ungar och tar en omväg och bestämmer oss för att äta lite längre ner. Jag börjar laga mat och Baddaren går för att pudra näsan. När hon kommer tillbaka ger hon upp ett tjut.

DEN SITTER BAKOM DIG!

Jag vänder mig om och jag har en korp precis bakom mig. Nylandad. Inte ok! Jag hoppar upp men får inte med mig några prylar utan vi rör oss en bit bort. Tittar på det kokande vattnet. Tittar på våra prylar. Och mitt i allt en korp. Jag inser att det måste varit mina nötter som var så intressanta. För jag satt och åt nötter. Planen blev att jag skulle locka bort den med nötter. Sagt blev gjort och nötter kastades men utan reaktion. På tredje försöket lyfter han men i stället för att segla mot nötterna tar han sikte på mig och påsen. Som en mindre drake anfaller han! För att i sista sekunden vika av och landa en bit bort. Historien med korpen tog inte slut där men vi kom hem med alla ägodelar och ögonen i behåll. Dessutom med en större förståelse för varför Oden hade korpar som följeslagare.

Sista dagarna hemma i stugan bjöd på strålande bra fiske, strålande väder och tappra försöka att träna på trötta ben. Oj vad sliten jag blev av vårt äventyr så att umgås med mamma och Bosse i lugn och ro passade bra. Det var så himla mysigt att få träffas igen detta speciella år. Det kändes konstigt att komma hem till Täby igen i söndags kväll och i dag avslutades semestern precis som den började, med paddling. Det normaliserade livet något och i morgon går i in i ytterligare lite normalisering. Med vetskap om att jag har rätt många dagar kvar på semesterkontot och det ska nog kunna nyttjas i höst!

Ha det,

Mackan

Mitt sommarlov

Ja nu är sommarlovet slut. Sex veckor av semester, eller träningsläger som vissa väljer att kalla det. Jag måste säga att tiden har rusat fort samtidigt som början av semestern känns som månader bort.

Vi började med att åka upp till stugan. Lämnade värmen i Tjabostan för svalkan i norr. Första dagarna var vi hela familjen i stugan och vi tillbringade inte en sekund på ”stranden” men väl många sekunder i skogen. Större delen av tiden med fiskespö i handen men en hel del springandes också. Det kändes så makalöst skönt att kunna andas igen och inte minst att vara i form för att köra de längre rundorna uppe i Porsifjällen. Det har varit lite si och så med det de senaste åren.

Lagom till att värmen kom flydde vi ännu längre norrut och upp till Lofoten där vi fick en stadig temperatur på 12-13 grader. Men knappt någon vind och inget regn. Visst, det var lite moln på vissa av turerna men oj vilket löpväder. Jag fick se örn vid ett par tillfällen och när vi inte var på tur kunde vi äta gott. Både på lokal och med egenfångad fisk. Jag älskar verkligen den delen av världen. Folk är trevliga, bergen lättillgängliga och alltid närhet till vatten. Det är så fantastiskt att jag brukar längta tillbaka redan innan vi hunnit lämna öarna.

Vi fick många höjdmeter och timmar i benen så det passade utmärkt att ta färjan över till Bodö för att vila dessa ett par dagar. Dagar som innehöll ett helt galet bra fiske i Saltströmmen. Vi drog upp fisk så att det räcker för hela vintern och jag tillbringade många timmar med att filea fångsten. Men så värt. Dessutom svängde vädret om från perfekt löpväder till sommarväder som passade i en båt på havet.

Väl tillbaka i stugan visste jag inte riktigt hur jag skulle få plats med alla kvalitetspass jag ville göra så det fick bli en galen avslutning. Tre dagar i rad körde jag i tur och ordning ett pass i slalombacken i 26-gradig värme, en snabbdistans på 24 km och avslutade sen med ett pass i spikskor på underbara Rimvallen. Inte enligt skolboken och när sen återhämtningspasset efter dessa tre dagar bestod av 24 km långpass med Baddaren var jag mör som satan i bilen på vägen hem. Däremellan hann vi sola och bada samt fånga ännu mer fisk. I bilen hem till Täby hade vi fyra fullsmockade kylväskor med fisk och kött!

Kväll i Avaudden

En hel dag hemma i djungelvärmen och sen bar det av igen. Ner till Bohus-Malmön för knappa två veckor av sol, bad och paddling. Lata dagar som varvades med lite utflykter runt om i Bohuslän när solen inte var framme. Träning då? Joråsåatt. Kroppen var löjligt sliten efter avslutningen i norr men efter två vilodagar i den 30-gradiga värmen hann jag med nästan 15 mil löpning. Prickarna över i:et var att jag två gånger sprang snabbare än min bästanotering på klipporna runt ön. Det är snarare styrka än snabbhet men styrka är vad jag vill ha just nu. Med det rullade vi norrut igen.

Nu har jag varit hemma i tre dagar och hunnit testa av hur formen egentligen är genom att springa Fortifikationsvarv i går. Inte oväntat är jag lite långsammare än vad jag var strax innan vi for till England i våras men faktiskt väldigt marginellt. Typ 3 sek/km med en kropp som är lite tyngre av gott liv på semestern. Det var innan pollensäsongen och på fräscha ben och nu var det på ben som egentligen inte ville röra sig alls efter all den tuffa träningen. Så förutom att verkligen vila upp mig mentalt med mycket sömn, massor av skratt, trevligt umgänge och högklassig litteratur har kroppen fått vad den behövde för att träna bra i höst om andan faller på. Som man skulle kunna säga, en rakt igenom bra semester. En rakt igenom bra semester med min älskade Baddare som utsätts för många strapatser! Glasskontot är nog dessutom fyllt för resten av året. Nu är det dags att bli sprek!

Ha det,

Mackan

Nu bär det norrut!

Äntligen är det dags att fara norrut. Där jag hämtar energi, oftast genom att förbruka energi. Energiprincipen i min värld innebär att omvandla kroppslig energi till mental energi. För energi kan inte försvinna i tomma intet. Det är sen gammalt.

Ett halvår av träning har gått och om den träning som genomfördes fram till och med mitten av maj gav en spikrak formkurva, får jag väl konstatera att sedan dess har det gått sämre med formen. Mycket sämre. Enda undantaget är ett intervallpass, som om jag inte hade klockat själv så hade jag inte trott på utfallet. Det är ett pass som sticker ut enormt i mängden de senaste sex veckorna. För resten har varit mediokert. Allt går långsammare än i våras. Snabbdistanser, intervaller (förutom ett enstaka pass) och långpass. Markant långsammare.

Jag hade stora förhoppningar om en snabb höstmara men då måste det bli lite utveckling igen och frågan är om det kan bli det? Såklart att det kan! Allt det mediokra sammanföll med att gräspollensäsongen kom och den kommer att gå över. Det som händer när den är över är en mer pålitlig indikator.

En annan indikator är det som händer de närmsta veckorna. Kan jag göra bra grundträning uppe i norr och nere på västkusten så kan jag i september börja spetsa till träningen. Då är gräs och gråbo ett minne blott och det är bara min egen ork som sätter gränserna. Nu kommer jag i princip att släppa asfalten helt i 5½ vecka och det i kombination med mycket sömn och frisk luft hoppas jag gör susen för träningsmängden. Jag har grundat för att kunna öka på en hel del under semestern, jag menar träningslägret, och jag hoppas att det funkar nu. Ett stalltips från coachen är att om du vill öka på mängden, gör det i skogen. Och nu ska det springas i skog, berg och på klipphällar. Ingen monotoni. Monotonin tänker jag spara till hösten när kroppen är starkare.

Nu kör vi i trygg vetskap om att luften blir frisk och att katterna tar hand om det lilla gula huset i Täby med god hjälp av min pålitliga husvakt.

Min älv. Min båt. Mitt älskade Lappland.

Ha det,

Mackan

Älskade fjäll!

I somras fyllde jag 50 och då fick jag en väldigt fin och personlig present av Baddaren och katterna, nämligen en långhelg i Abiskofjällen. Till hösten! Jag hade pratat om att vi borde ta en tur dit upp någon höst för att få uppleva något som är så sanslöst fint. Nu var det dags! Det var ju bara det där lilla orosmomentet med att jag fick problem med en baksida två veckor innan vi skulle fara. Som jag skrev om tidigare så kände jag att jag offrar hellre Frankfurt för Abisko men skulle jag bli okej i tid? 10 dagar av vila och i tisdags kväll testade jag en kort löptur i Bryssel. Det funkade. Kändes ju inte direkt perfekt men det funkade. Jag ville inte till fjälls med bara en enda kort löptur som test så morgonen efter blev det ytterligare en runda i Bryssel och då kändes det ännu bättre. Två dagar till avfärd norrut och jag kände att det skulle kanske fungera. Men för säkerhets skull packades även vandringsprylar… Så, nu kör vi en mastodontblogg med hur det gick!

Planen var att börja med en eftermiddagstur upp till Trollsjön och tillbaka för att testa benet och sen sova en natt i Abisko och så fick äventyret börja. I Kiruna möttes vi av tre plusgrader och horisontellt regn. Bistert. Mycket bistert. Men sån kan hösten vara i norr och det var bara att gilla läget. Väl uppe till fjälls så slutade regnet och vi bytte snabbt om i Björkliden innan vi drog iväg. Vi ville gärna hinna tillbaka innan mörkret föll. Sakta men säkert tog vi oss upp mot sjön och benet verkade gilla det. Och vi gillade utflykten. Det var så otroligt fint. I ena änden av spektrat blommade fortfarande blåklockorna och i den andra änden snöade det på oss lite lätt uppe vid sjön. Däremellan var det både gula löv, avfallna löv och röda kråkbärsbuskar. Vi hade nu helt vindstilla och när vi kom upp till sjön överraskade jag Johanna med att fixa en kopp kaffe som avnjöts i den absoluta stillheten. En av de finaste platserna i Sverige om du frågar mig! Ner kom vi också och med ett par timmar löpning i benen och en avslutande bastu nere i Abisko kunde vi konstatera att mitt ben höll för löpning!

Morgonen därefter började det riktiga äventyret. Vi kunde konstatera att det hade snöat uppe på högre höjd och jag hade tre alternativa rutter planerade som vi skulle kunna välja allteftersom vi såg hur landet låg på högre höjd.

Improvisera, anpassa sig och klara sig!

Det är just vad det handlar om i fjällen. Var förberedd och var beredd på att ändra planerna efter väder och vad kroppen säger. Vi började med att till fots ta oss uppför Nuolja. Fina Nuolja. Senast jag sprang uppför det berget låg jag och Tz i ledning på BAMM och slet som djur. Nu tog vi det lite lugnare för vi ville orka upp till Kårsavagge som var dagens slutmål. När vi kom upp till toppen av liften mötte vi den snö som fallit under natten. Riktigt häftigt med höst och vinter som möttes just där vi var. Det fick bli en kopp kaffe uppe på fiket och konsulterande med personalen om mina turplaner var realistiska. Det var dom. Vi fortsatte upp mot toppen och mötte snön, dimman/molnen på allvar. Här såg man inte många meter framåt och det var bra kallt på toppen. Det blev ett kort stopp innan kompassen, kartan och höjdmätaren fick guida oss. Jag frågade Baddaren om hon kände sig trygg i dimman med mig och det gjorde hon. Vi bestämde oss för att ta beslutet om nästa vägval nere i dalen som mynnar vid Björkliden och när vi kom ner så kändes det vettigast att ta någon av de kortare vägarna och skippa nästa topptur.  Man såg ändå inget på högre höjd! I stället tog vi oss upp genom ett pass och det var på hala stenar vi sakta rörde oss uppåt. Men oj vad fint. Det var väldigt många wow-moment. Uppe på nästan 1100 meter igen så kände vi att det var nog bäst att sikta in oss på att avsluta sista halvmilen på led nere i dalen upp mot Kårsavagge. Sagt blev gjort och vi började nedstigningen. Det var med av kyla bortdomnade fötter vi kom ner till dalens lugn och kunde avnjuta dagens lunch när det hastigt och lustigt blev sol igen. Wow-moment. Sista biten gick som på räls och efter drygt fem timmar i löparskorna med två rätt korta pauser möttes vi av varm saft i Kårsavagge. Och fick dessutom som belöning en fantastiskt fin kväll.

Dag tre skulle vi till Abiskojaure och vi vaknade till låga moln och primärvalet till tur som skulle gå i bitvis riktigt tuff terräng och dessutom vara lång fick skippas. Det var för mycket branter och sten för att våga sig på det i dålig sikt och blåst. Det skulle säkert gått men att röra sig kanske två timmar i motvind i vansklig terräng med dålig sikt är bara dumt. Så vi tog den kortaste vägen och tur var väl det för det var ganska slitna ben. Dessutom började vi med ett iskallt vad och när inget värmer så domnar fötter och det blev tufft nog som det blev. Men häftigt. Ack så häftigt. Vi var ändå uppe på 1100 meter som högst och när vi kom ner mot 800 meter så kom jag på en ny plan. Jag hittade en topp på kartan som borde kunna bestigas och potentiellt ge en fin vy upp i dalen ovanför Abiskojaure. Baddaren undrade om hon skulle fixa det och jag kände att det skulle hon. Så i stället för att springa ner mot Abiskojaure vände vi bort från den lilla rösade ”leden” och tog oss uppåt igen. Efter ett tag hittade jag ett fantastiskt fint litet klippöverhäng där vi hade skydd för både vind och regn och vi kunde få oss en kopp kaffe. Så jävla bra! Stärkta av kaffet tog vi oss sen upp till toppen och jag blev sådär toppglad som jag kan bli. Det var värt ett topphopp! Men det blåste rätt bra där uppe så vi tog oss nerför fjället och med någon kilometer kvar till stugan kom vi in på stig och kunde lugnt och fint avsluta dagen. Dagen som landade på cirka 3-3½ timme i skorna och det kändes som en lagom vilodag. Efter lunch vandrade vi omkring lite i omgivningarna och bara njöt av livet och fjällen innan dagen avslutades med bastu och bad i Abiskojaure.

Inför den sista dagen hade jag rådgjort med både stugvärd och en jädra trevlig vandrare som dessutom var utbildad fjälledare om min plan på tur var genomförbar så här års i löparskor. Gick det att vada där jag ville vada? Hur var terrängen? Genomförbart så här års? Vi var alla överens om att det skulle funka. Det är trots allt lite roligare att köra obanat än ledat och raka vägen ner till Abisko på 13 km kändes mesig. Samt på alldeles på för låg höjd så planen kändes skojig.

När vi vaknade föll regnet och dimman låg. Damn! Det skulle ju inte alls vara så. Men jag fick stugvärden att ringa och kolla väderprognos och baske mig om det inte skulle bli klart senare på dagen. Så vi stannade kvar ett par timmar extra och när det började klarna stack vi. Det passade bra att vi tagit det lite lugnare dagen innan för nu skulle det bli en lång dag på fjället. Vi satte av upp mot Alesjaure i stället för ner mot Abisko. Helt rätt riktning om du frågar mig. Det var fortfarande lite dimmigt så vi missade en liten stig vi skulle tagit av på och fick obanat lite tidigare än planerat och en ås att trampa över som inte var planerad. Men nu var vi på väg mot mitt lilla paradis, Balinvaggi. Sakta men säkert rörde vi oss upp genom dalen. Högre och högre. Det tog sin tid med lång skrålöpning men plötsligt kunde vi springa nere längs bäcken och det gick fortare. Nu skulle vi snart kunna vrida upp kursen mer parallellt mot Abisko och det var dags att ta dagens tuffaste vad. Det tog en stund innan vi hittade ett bra ställe men över kom vi. Här satte vi fart uppför fjällängen och det kändes som att varken höst eller vinter hittat hit. Wow. Igen.

Nu var det bara ett par hundra höjdmeter kvar att ta och vi befann oss i en väldigt stenig och smal dal mellan två massiva fjäll. Det var en jädrigt häftig passage och snart väntade dagens stora belöning. Balinvaggi. Jag visste att det skulle vara hur häftigt som helst men det visste inte Baddaren så när vi rundade krönet blev det en väldig överraskning. Så otroligt vackert! Nu väntade nästan bara plattlöpning och utförslöpning. Vi tog ett helt gäng med kortare vad för att slippa vada när alla småbäckar blivit till Balinjokk. Planen var nu att ta oss igenom hela dalen i riktning mot Abisko för att få lunch med utsikt över Torneträsk. Och till slut var vi där! Bilderna beskriver platsen bättre än ord så titta och njut och försöka föreställa er hur en varm lunch smakar med den utsikten.

Nu var det bara cirka milen kvar hem och utför. Löpareuforin var total och jag ville aldrig att det skulle ta slut trots trötta ben. Men det gjorde det efter sju timmar i skorna med egentligen bara en enda riktig paus. Och vi avslutade med en högtidsmiddag, öl framför brasan och lite norrskensspaning innan vi somnade gott. Till er som inte upplevt den här sortens löpning, gör det!

Tack älskling för den finaste present jag kunde få. Jag älskar berg. Jag älskar våra svenska fjäll. Jag älskar att springa och framförallt älskar jag dig!

20170919_090033 - kopia

Ha det,

Mackan

Fjälläventyr 2016-Del 3

Det går inte att beskriva den känsla vi hade på toppen som annat än magnifik. Vindstilla, strålande solsken och det var direkt behagligt att stå i shorts och uppkavlad tunn tröja. Men det tog ju ett tag att komma upp också…

Sömnen natten innan var allt annan än bra och vi hade sprungit 4-5 timmar per dag i två dagar före toppförsöket. Dessutom hade jag gått helt energitom dagen innan. Men vi skulle upp!

DSC04326 (1024x683)

– Vi har nog rätt bråttom för att ta oss upp sa jag till Baddaren när vi stack iväg.

– Oj!

Det var nämligen mörka moln i horisonten och jag vet mycket väl hur det känns att vända nära en topp på grund av väder. En känsla jag inte ville återuppleva. Eftersom jag har mycket av mitt umgänge bland rätt snabba löpare trodde jag att det gick rätt fort upp och ner. Men det var längs den östra leden och vi skulle ta den västra. Det innebar stökigare löpning, längre sträcka och fler höjdmeter. Folk på stationen pratade om 10-14 timmar. Hoppsan. Tydligen skulle det bli cirka 1800 höjdmeter totalt längs den leden och det passade oss bra, precis som på Skåla Opp och det är ju det vi tränar för.

Baddaren sprätte iväg i rätt god fart och jag fick lugna henne lite. Jag trodde att det skulle ta oss cirka 7½ timme i totaltid fram och tillbaka och även om totaltid innefattar pauser för energi och dricka så är det en lång dag. Vi kanske överdrev vår säkerhetspackning med tanke på vädret men det kan slå om snabbt och jag bär hellre på något kilo extra än hamnar i nöd på fjället. Lite extra speciellt blev det med vätskan. Enligt guiderna skulle sista möjligheten till att fylla på vara efter en knapp fjärdedel av vägen och det skulle innebära 3-4 timmar utan möjlighet till påfyllning så vi laddade på. Jag tyckte det lät konstigt och med facit i hand var det överdrivet. Det fanns rännilar här och där hela vägen så att man kunde fylla en kåsa. Men det visste vi ju inte då.

Baddaren sprätte som sagt iväg och eftersom vi startade senare än nästan alla andra bestigare så passerade vi grupp efter grupp. Solen sken och det var ordentligt varmt. Svetten rann men humöret var på topp. Det tog ett tag innan den riktiga stigningen började och när den kom kändes det finemang. Träning. Jag hade sagt till Baddaren att vi skulle mata på ordentligt uppför så att vi fick just träning och hon matade på fint. Det märktes att hon blivit starkare. Efter cirka 80 minuter kom vi till den sista ”officiella” vätskan och där pausade vi tio minuter och fyllde på våra flaskor. Nu började det på riktigt! Det är en lite märklig känsla när man precis varit ute i nästan 1½ timme och det mentalt känns som uppvärmning.

Det var nu en rejäl stigning upp till toppen av Vierranvárri på 1711 meter. Cirka 500 höjdmeter i en stöt och det passade mig som handen i handsken. Brant och stenigt. Vi passerade massor av folk och när vi kom upp njöt vi ordentligt. Vi snicksnackade en del och såg ut över bergsmassiven. Baddaren var lite bekymrad för att vi nu skulle släppa 200 höjdmeter men framförallt att det var så stenigt och svårt att ta sig ner till Kaffedalen. Själv hade jag velat studsa ner i hög fart men vi kompromissade så att hon tog det lugnare och jag studsade och väntade här och där. Ner kom vi i alla fall och väl nere samlade vi oss lite inför den sista långa stigningen. Jag passade på att snacka en stund med ett gäng trevliga killar som var nyfikna på hur det funkade med löparskor bland stenarna. Mitt svar var att det funkar helt utmärkt. Men det underlättar med starka vrister.

Nu var det meter för meter som gällde och det var allt annat än lätt. Mycket rullgrus som man inte fick fäste i men humöret var fortfarande på topp. Vid den gamla toppstugan blev det betydligt lättare och dessutom var det lättare när vi visste att vi var så nära. Inte bara nära till toppen utan vi hade bestämt att vi tar vår längre matpaus efter toppen av den enkla anledningen att vi ville upp medan det väder var. Man vet vad man har för väder men inte vad man får. I vanlig ordning trodde Baddaren att vi var vid toppen lite tidigare än vad jag visste. Det underlättar med höjdmätare och karta! Men snart såg vi toppen och det var bara en ren formalitet att knäppa de sista 100 höjdmeterna. Det var kö för att komma upp så vi fick vänta lite innan vi fick gå upp men det var det värt. Så djävla otroligt värt. Helt klart. Vindstilla. Varmt. Utsikt. Hade vi haft kikare hade vi nog sett ända till Kiruna!

Nu hade vi ingen kikare utan vi bara stod där och njöt av att vara på Sveriges tak. Glaciärerna under oss och alla höga toppar runt oss var helt enkelt magiska. Det var mycket smalare och brantare runt oss än vad jag hade föreställt mig och det var helt klart att här ville man inte halka ner. Med tanke på hur smalt och halt det var förvånar det mig att inte fler trillar ner. Men vi stod stadigt tack vare att det hade varit en guidad tur före oss och dom hade fäst ett rep. Det kändes faktiskt helt okej just då. Vi tittade och njöt. Njöt och tittade. Och fotade. Sen efter ett tag var det dags att släppa upp andra även om jag gärna stått kvar några timmar till.

När vi tog vår fika nedanför toppen var vi helt tagna av det och prisade vilken otrolig tur vi hade haft. Sannolikheten för den värmen, den utsikten och att det var helt vindstilla visste vi var låg men vi prickade in allt. En annan reflektion efteråt var att många verkar ha missat är att det är jädrigt jobbigt hem också när dom planerar sin topptur och vi träffade flera som fått ta helikopter hem men vi sprang hemåt. Visst gick det lite kvickare i den riktningen men det var tufft. Ja förutom den biten man kunde surfa på snön. Jag lekte miniskidor med mina skor och Baddaren åkte på rumpan där det var snö. Så jävla kul!

Till slut var vi tillbaka vid fjällstationen och det tog oss 7:20 inklusive alla pauser. På kvällen belönade vi oss med en trerätters middag och den smakade precis så gott som man kunde förvänta sig och sen blev det betydligt bättre sömn än natten innan. Sista knappa två milen ner till Nikkaloukta dagen efter blev en ren formalitet förutom en vådlig vurpa av Baddaren och det var två väldigt nöjda löpare som kom hem till Murjek efter buss och tåg under eftermiddag kväll och sen fick skjuts hem av mamma sista milen. Nu har vi gjort ännu ett litet äventyr som jag verkligen inte skulle vilja ha ogjort.

Vi hade en otrolig tur med vädret alla fyra dagar och det som började som en plan i vintras blev till slut verklighet. Jag älskar äventyr i mina löparskor och jag är fantastiskt lyckligt lottad som har en tjej som kan dela dom med mig!

DSC04331 (683x1024)

Ha det,

Mackan

Skissen i min skalle

Nyss hemkommen från semester/träningsläger i Lappland konstaterades det att kylen var precis så tom som den brukar vara när man kommer hem. Med andra ord var det läge att ta morgonjoggen förbi affären och bunkra upp frukost. Springandes längs Värtans vatten reflekterade jag över den period som nu är till ända. Ett rejält block med träning för att vänja kroppen och som ett test för vad jag tål inför hösten. Jag brukar oftast pulsera över tre veckor men för att kunna utnyttja mina ypperliga träningsmöjligheter i norr valde jag den här gången att testa att köra fyra hårda veckor i rad. Innehållet för de här veckorna fanns ingen annanstans än som en skiss i min skalle och varje pass med bara några dagars framförhållning för mesta möjliga flexibilitet. Och baske mig om jag inte lyckades genomföra det bättre än vad jag kunde våga hoppas på. Ett eller två pass var allt som behövde stryka på foten och det var när jag kände mig sliten och tog det säkra före det osäkra hellre än att göra ett dassigt pass. Rent generellt har jag dock känt mig oväntat fräsch och visst underlättar det när jag kan andas fritt uppe i norr. Det är som natt och dag för mina lungor jämfört med hemma så här års. Nu till summeringen!

Det här är vad jag lyckades fixa till av pass som är fina insättningar på kontot med bra chans till hög ränta, det jag kallar för nyckelpass:

  • Fem snabbdistanser eller progressiva snabbdistanser (18-24 km)
  • Två fartlekspass
  • Tre snabba intervallpass
  • Ett backpass (slalombacke)
  • Fem långpass (24-33 km)

Vill jag analysera om min egen kapacitet kan jag göra det med avseende på både fart, styrka, fartuthållighet och ren uthållighet och de två sistnämnda ser väldigt bra ut. Framför allt fartuthålligheten verkar redan börja komma på plats. Jag har legat efter hela det här året men näst sista dagen uppe i Lappland slog jag till med den näst snabbaste långa snabbdistansen jag gjort under hela mitt liv. Ja, för just den rundan alltså. Endast 2009 sprang jag lite snabbare. Men bara lite och nästan all tid jag tjänade då gentemot nu var på ett parti där det vuxit upp väldigt mycket sly och där min lilla stig upp mot Porsifjällen vuxit igen. På dom korta intervallerna är jag däremot inte alls lika snabb som då. Nu kan det bero på att jag genomfört dom i slutet av det långa och tuffa blocket eller för att gräsmattan på Rimvallen var nyklippt. Det vore synd att påstå att det är till min fördel. Dessutom hade jag tävlat mer 2009 och sprungit fler fartpass. Skitsamma, det är inte 5000 meter eller milen jag ska prestera på utan maraton, även om jag hade varit ännu gladare om allt redan hade legat i synk. Jämför med förra året ser det i alla fall mycket bättre ut på alla fronter och jag är sjukt nöjd. Mest förvånande är att jag är faktiskt är starkare än förra året! Jag sprang nu det första slalombackpasset på över två månader och det dagen efter snabbdistansen som gick så bra. Döm om min förvåning när jag var mycket kvickare än förra året när jag tränade för Skåla Opp.

Bilden nedan tog Baddaren när jag sprang tusingar fram och tillbaka över kraftverksdammen i Porsi. Jag viftade vådligt mycket med vänsterarmen och krängde som tusan men det var för att det blåste så kraftigt från det hållet. Trodde jag skulle blåsa av ett tag!

Kraftintervaller

Ha det,

Mackan