40 år som löpare

En kväll sent i oktober 1978 cyklade jag ner till Täby IP för att börja träna orientering med Täby IS. Nästan på dagen 40 år sedan nu, och jag tänkte försöka summera höjdpunkter och några lågvattenmärken som hänt under dessa år. Försöka är ordet för det är många mil som trampats under dessa år.

Egentligen började det dock något år tidigare, när jag under en skolorientering som fjärdeklassare kom tvåa i hela mellanstadiet utan att någonsin hållit i varken karta eller kompass tidigare. Jag konstaterade att jag kunde orientera och att jag kunde springa. Hade vi inte flyttat till Täby året efter undrar jag dock om det blivit någon klubblöpning alls men här fanns en klubb på nära håll. Bam!

De tidiga åren: 1978-1988

Hösten -78 gick jag med i klubben och på våren började jag en tävlingskarriär som spände över många år. Oj vad vi tävlade så fort vi fick chansen. Under säsongen så satt jag och mina kompisar varenda vecka och bläddrade i klubbens pärm med tävlingsinbjudningar och anmälde oss till allt våra föräldrar kunde acceptera. Redan nästa vår vann jag mina första tävlingar och säsongen toppades med segern i Täbymästerskapen som var den enda tävlingen som gav en medalj. Stort för en tolvåring.

Sen började mina konkurrenter växa men det gjorde inte liten Marcus, eller Smulan som jag ofta kallades för att jag var begränsat stor. Nog för att jag tränade på men det var knepigt att konkurrera med de som var en halvmeter (bokstavligen) längre än en själv. Kul hade jag dock hela tiden och vi hade en fantastisk kamratskap över åldersgränserna i klubben. Troligtvis mycket tack vare väldigt bra ledare. Jag trivdes och var i ärlighetens namn rätt besatt av det här med orientering. Det var en besatthet som i den kosmiska rättvisans namn även började ge utdelning när jag började växa i kapp. Jag blev med åren rätt djävla vass på själva löpmomentet men att hålla koncentrationen uppe under en hel orienteringsbana var aldrig något jag bemästrade. Ja om det inte var stafett förstås för då skärpte jag till mig och jag sprang väldigt många bra stafettsträckor genom åren. Min sista seger individuellt tog jag symptomatiskt i premiärloppet efter en tuff skada som hade ingjutit lite ödmjukhet i löpningen. Jag visste helt enkelt inte om jag skulle orka hålla tempot uppe så jag höll igen och det är bra om man vill slippa bommar. Det var dock den skadan som var början till slutet på orienteringskarriären för det tog många år innan jag var symptomfri men mer om det i nästa tioårsperiod. 1988 sprang jag min sista tiomilasträcka och ganska exakt 10 år efter att jag kom ner till den första träningen sprang jag min sista vanliga orienteringstävling.

Starkaste minnen:

  • Träning: Det måste vara alla passen jag och Putte sprang tillsammans vintern -85/86. Jag var i löjligt bra form när våren kom.
  • Tävling: När pappa la en semestervecka på att jag skulle få åka på min första femdagarsorientering 1980. Vi bodde i vårt lilla fjälltält och min storrökande far umgicks en hel vecka med en massa friluftsfolk.
  • Höjdpunkt: När jag sprang det helt perfekta loppet på en budkavle uppe i Dalarna. Inte en sekund i miss och sprang som en gud innan jag växlade över till nästa löpare och sen storspydde smälta ostbågar.
  • Lågvattenmärke: När jag 1986 halkade under curling i plugget och vred till knät vilket stoppade mig från att göra debut internationellt veckan efter och som var början till slutet.

skanna0035

De mörka åren: 1988-1998

Det finns egentligen rätt begränsat med löparminnen att skriva om under den här tioårsperioden utan den ägnades rätt mycket åt att försöka springa. 1994 fick jag äntligen operation av mitt skadade knä och lösa bitar i menisken plockades bort. Jag hade dock fördelen att jag hela tiden kunnat ägna mig åt andra idrotter som cykel, fotboll, innebandy, badminton, squash och en hel del styrketräning. Som mest styrketränade jag sex pass i veckan! Det var monotonin i löpningen som var knepig och det var många omstarter innan jag just 1998 började få lite mer kontinuitet, dock bara under sommarhalvåret. Utan mening eller mål hade jag ingen riktigt önskan att springa på vintern, det fanns ju så mycket annat roligt att ägna sig åt. En lustig sak under de här åren utan tävlingslöpning var att jag ändå hela tiden identifierade mig som just löpare. Det var ett antal samtal som ägnades åt löpning trots att det i seriös löparmening då var en svunnen tid.

Starkaste minnen:

  • Träning: När jag i augusti 1998 för första gången på många år sprang mig genom femkilometersspåret. 5:20/km och när jag glatt berättade om det på jobbet tittade en kille på mig och fnyste åt hur långsam jag var. Själv var jag otroligt glad över att ha kunnat jogga så långt i det tempot.
  • Tävling: Inte en enda! Hann dock spela både fotbollsmatcher och ta mig en bit in i en badmintonturnering och åka ut i första omgången i ett squashmästerskap.
  • Höjdpunkt: När jag hittade en ortoped som var villig att ta sig an mig och faktiskt hittade något som förklarade problemen.
  • Lågvattenmärke: Att operationen inte omedelbart gjorde att jag kunde springa, vilket jag hade väntat mig. Det var först när jag hittade en bra sjukgymnast som trenden vände.

skanna0001

Återkomsten: 1998-2008

Om jag sprang min första hela femma utan att gå i slutet av förra perioden så var det starten på ett starkare löparjag. Det var fortfarande ingen vinterlöpning men våren -99 köpte jag mig nya löparkläder och började få en rejäl sommarhalvårskontinuitet. På våren 2001 kom den vadslagning som fick mig upp på tävlingsbanan igen. Gamle vännen Z förklarade att vi måste springa halvmaran till hösten och det kändes helt galet. Jag hade just fixat milen under 50 min för första gången på många år och en halvmara kändes sjukt långt. Jag sprang aldrig längre än milen! Men utmaningen antogs och när jag stod på startlinjen kände jag mig som en total nybörjare. Alla såg jätteproffsiga ut och jag blev otroligt paff att jag var ungefär på plats 1000 av alla löpare i St:Eriksloppet när jag kom i mål. Hur kunde jag ha så många bakom mig när jag hade tränat så lite och mest bara fokuserat på att orka springa distansen?

Tanken var att jag skulle gå i vinteride igen efter loppet men så kom jag i kontakt med folk på ett löparforum och Dino fick mig att börja springa gemensam backträning en gång i veckan. Och det var så jädra kul! Att hitta hem till gemensam träning och det blev en anmälan till FEM 50 och en spontananmälan till Stockholm Marathon 2002 bara några veckor innan det gick av stapeln. Staplande blev det i högsommarvärmen men jag fick smak på maratonlopp. Kunde jag komma topp 1000 utan att maratonträna så borde det kunna gå snabbare genom att maratonträna. Det ena ledde till det andra och året efter var jag med i en klubb igen och det kom några väldigt intensiva år av träning och tävling. 2002 när jag sprang min debutmara snittade jag 3 mil i veckan över året och sen ökade jag försiktigt under hela den här perioden. En period som avslutades med mitt maratonpers och jag kände att jag hade långt ifrån bottnat i kapacitet även om jag nu var över 40 år gammal.

Starkaste minnen:

  • Träning: Om jag ska välja ut ett enskilt pass så var det några veckor före persmaran 2008 när jag sprang ett pass på 12×1000. Jag var så nedtränad att jag knappt kom upp i marafart på den första trots att det kändes som fullfart. Jag var beredd att slänga in handduken efter fyra repetitioner men kämpade på och plötsligt släppte det och jag sprang de två sista på 3:19 och 3:23 och hade magiska ben där på slutet!
  • Tävling: Här finns det att välja och vraka på men när jag och TZ vann BAMM var det första gången jag fick kliva högst upp på en prispall på nästan 20 år. Det var magi. Men jag måste ta med en sak till och det var känslan av odödlighet efter min första mara sub3 i Berlin. Jag var helt nere för räkning bara några kilometer före mål men samlade ihop mig och höjde tempot igen. Immortale!
  • Höjdpunkt: Träningsåret 2008 när allt stämde efter att jag väl satte igång träningen på allvar. 38:10 på båda milloppen jag sprang i april 2008 blev med målmedveten träning till 2:40:07 på maran när säsongen var över.
  • Lågvattenmärke: Många kanske skulle valt den stressfraktur jag hade 2006 men det var faktiskt inget jag led så mycket av utan det var cykelvurpan och bilkrocken som kom just när jag var igång med träningen igen. Det påverkade mig väldigt negativt efter att just ha lagt ner fem månader av extremt fokuserad alternativträning. Och gav mig en känslig rygg som jag fortfarande kan få i låsning genom att bara sitta…

 

MackanBerlin

De sista tio åren: 2008-2018

När dessa år började i november 2008 var jag hypermotiverad och hade stora planer. Jag hade något att bygga på och det gjorde jag. 2009 var jag i en otroligt bra form hela året och slaktade halvmaraperset två gånger om trots att jag båda gångerna sprang den rejält nedtränad. Marorna hade jag däremot extrem otur på. En Bostonmara i sjuk motvind och en Frankfurtmara när jag inte var helt frisk gav mig inte de 2:35-36 jag hade formen för men så kan det vara. Det ska stämma när man gör det och ibland funkar det inte. Jag hade rätt mycket flyt under föregående tioårsperiod och jag hade mer oflyt den här perioden. Det jämnar ut sig. Däremot utvecklade jag ansträngningsastma och pollenallergi som kastade om fokus. Visst sprang jag ytterligare några vårmaror men varje gång kraftigt begränsad av allergi så jag började blicka mot Storbritanien och dess regn på våren. Jag hittade till fellrunning och har sprungit ett gäng lopp där. Det har varit otroligt rolig träning och sjukt roliga tävlingar. Supertider på maraton har slutat locka på samma sätt utan jag hittade tillbaka till skog och berg. Det blev en vinst i vår klass på LAMM 2011 och väldigt mycket skoj träning.

Allt har dock inte varit en dans på rosor för jag blev hundbiten sommaren 2011 och det gav mig en rejäl infektion och ett ”sketben”. Efter den infektionen blev mitt vänsterben något av en följetong av strul och är det fortfarande. Ingen har hittat någon grundorsak i fysiologin till varför det strular och även om det för det mesta funkar rätt bra så är det en oroskälla. Men så är det och det som alltid fungerar bra är att hålla mig i spenaten där inget steg är det andra likt. Den fokuserade maratonträningen har därmed försvunnit men jag älskar fortfarande maratonlopp och den mara som förra helgen avslutade den här tioårsperioden var en av de absolut roligaste jag sprungit. Och med det avslutar jag en tioårsperiod som i någon mening fått mig att hitta till kärnan i min löpning och det är just glädjen. Jag älskar att göra bra resultat men ATT kunna springa med lätthet varhelst jag känner för att göra det, det trumfar allt.

Ja just ja, en sak till. Jag skrev faktiskt ner mina erfarenheter om löpning i två stycken böcker under den här perioden och det var ett av mina bästa beslut i livet. Det har fått mig att träffa så många otroliga människor!

Starkaste minnen:

  • Träning: När jag och Baddaren tillsammans sprang uppför Skierfe mitt i sommarnatten. Den lycka jag kände där och då kan jag inte beskriva i ord.
  • Tävling: Boston Marathon 2009. Det är inte min snabbaste tid men att vara snabbaste svensk i den maran och att göra 2:45 i konstant sjuk motvind trots att jag satsade allt på ett kort och öppnade på 1:18 första halvan, det är den största löparprestation jag gjort.
  • Höjdpunkt: Att jag träffade Baddaren. Det hade jag aldrig gjort utan löpningen.
  • Lågvattenmärke: Frankfurt Marathon 2009. Jag var i så sjukt bra form men en kollega dök upp dyngförkyld på jobbet några dagar innan loppet och kroppen var lite för upptagen med att mota baciller dagen för loppet. Jag försökte men det fanns ingen kraft i kroppen utan jag lommade in på 2:43:00. Helt oberörd dagen efter men kunde heller inte ha ökat tempot för handbromsen låg i hela vägen.

BMR_4082

Ja det var det. Nu är jag inne på nästa tioårsperiod av träning och tar med mig mina egna visdomsord in i den tioårsperioden och dessa är följande.

  • Träna det du känner för och kom ihåg att effekten kommer ur träningstid, ansträngningsnivå och den återhämtning du ger kroppen efter träningen.
  • Var snäll mot dig själv och sätt inte upp mål som du inte själv känner för. Tappar du feeling för något du trodde att du ville, fokusera om.
  • Skit i vad andra tycker om din egen träning och deras förväntningar, inget gott kan komma ur att bry sig om vad andra tycker och tror.
  • Hitta alltid något positivt i varje pass eller tävling.
  • Låt alltid glädjen vara den yttersta drivkraften!
  • Dela med dig. Sharing is caring och även om jag inte kan eller vill maxa kan jag alltid hjälpa andra att nå sina mål.

Tack för allt löpningen gett mig och tack för allt den ska fortsätta att ge mig!

Lof8

Ha det,

Mackan

 

 

 

 

Annonser

Ett förhållande som håller över tid

Häromdagen lyssnade jag på en föreläsning om hur förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare borde vara för att det ska hålla länge och parallellerna drogs med ett kärleksförhållande. Det var vissa punkter som man gärna ska uppfylla om förhållandet ska bestå. Jag har inga planer på att återge den föreläsningen men tanken slog mig att det var rätt mycket som stämde in på förhållandet till löpningen och nu tänker jag lista upp det som jag tror är viktigt om man vill att förhållandet ska hålla. Alla kanske inte har för avsikt att få det att hålla utan byter upp eller ner sig till något som känns hetare både i kärlek, arbetsliv eller idrott. Må så vara men jag gillar vad löpningen ger mig trots att jag vänsterprasslat med fotboll, badminton, tennis, squash, skidåkning, utförsåkning, styrketräning, innebandy, cykling och simning. Det har dock varit kortare romanser för det är i grunden löpningen som är mig kär. Romanser som jag dock tror gett mig en hel del. Punkter och dess förklaring var det visst så här följer det som jag tror är viktigast, inte bara för mig utan även för andra.

Tror.

1. Ärlighet

Var ärlig och du ökar sannolikheten enormt för att få ett längre förhållande. Om du är ärlig mot vad du vill och vad du kan så minskar risken både för besvikelser och för skador. Visst, det är kul med höga mål men det finns nog inget som så ofta skapar skadeperioder för löparen som för höga mål i närtid. Ambitionen blir högre än förmågan att tåla den träning som krävs för att nå det höga målet. I teorin borde det ju gå. Visst, man kan ta en rövare och satsa högt men då ska man vara så ärlig mot sig själv att man vet att det är en chansning och inte låta sig nedslås om det går åt fanders. För det var ju i ärlighetens namn just en rövare man tog. Det kan gå men var medveten om oddsen och acceptera konsekvenserna. En annan aspekt av ärligheten är att göra det just du trivs med och att högaktligen skita i vad andra tycker. Inre motivatorer, inte yttre är grejen.

2. Tålamod

Sen var det det här med tålamodet. Tålamodet att se bortom det korta perspektivet. Tålamodet att vara realistisk. Tålamodet att jobba sig igenom även tunga perioder. Det går att ha väldigt höga mål som faktiskt är realistiska. Men det kanske tar 3-5 år att nå dit. Låt inte det stora målet i så fall skymmas av det kortsiktiga. Man kan och bör inte försöka vara i sin bästa form dag ut och dag in, månad ut och månad in. Våga ha tålamodet att vila lite längre ibland för det gynnar dig på lång sikt.

3. Respekt

Tålamodets lillebror är respekten. Ha respekt för att det krävs en jädra massa jobb för att bli bra och ha respekt för att allt inte kommer att gå på räls. Ha respekt för att det finns ett liv utanför löpningen som också påverkar dina planer. Har du just bytt jobb och får lägga en massa energi där så kommer du inte att kunna lägga lika mycket stress på kroppen utanför jobbet. Har du småbarn som inte gör att du får sova som vanligt kan du inte absorbera lika mycket träning. Har du respekt för löpningen så planerar du efter vad du vill och orkar med. Löpningen ska inte vara en börda att bära utan något som tillför något i ditt liv. Samtidigt kan löpningen vara den ventil som gör att resten av livet blir bättre och du blir en bättre medarbetare, kompis eller partner. Visa dig själv den respekten då!

4. Variation

Vissa kräver variation för att knoppen ska trivas men baske mig alla behöver variation för att kroppen ska trivas. Jag har bara den senaste veckan två gånger fått frågan hur min kropp har hållit genom alla dessa år av löpning och svaret är variation. Säkert är det så att jag har ett löpsteg och en genetik som hjälper mig men jag är övertygad om att variationen i löpträningen, i kombination med mina romanser vid sidan av, har hjälpt mig. Asfalt och bana i all ära men berg och skog som omväxling skapar hållbarhet. Variation i fart, underlag och inte minst att periodisera upp träningen och hjälper enormt.

5. Ha roligt

Den sista punkten sammanfaller med vad tjejen som föreläsningen tog upp. Eller kanske att hon sa att man måste kunna skratta ihop. Oavsett vad hon sa så säger jag att det ska vara roligt. Det går inte hela tiden men på totalen ska det baske mig vara roligt. Jag löser det personligen genom variationen och genom att låta vissa perioder vara mindre löpning och vissa mer. Ja, det var det där med livet runtomkring. Det ska passa mig här och nu. Det är inte så att jag alltid tycker att allt är så jädra fantastiskt varje pass men nog många ska vara roliga. Kanske inte under passet heller men att det känns så där gött efteråt och att jag kan göra det jag älskar mest. Ska jag njuta uppe på en bergstopp så ska jobbet göras och den euforin som jag ibland kan få genom löpningen är för mig helt oslagbar. Jag hittar på nya pass som jag tror är roliga. Jag hittar på nya intervallslingor. Jag tar mig ut i miljöer jag älskar även om passet inte är 100% optimalt för det jag tränar för och jag springer de tävlingar jag känner för. För att jag vill det och för att det är roligt. Med lite tur så sammanfaller mina roligheter med någon annans.

Jag skulle kunna lägga till nyfikenhet, lärande, personlig utveckling och säkert flera saker till listan men jag nöjer mig med fem punkter som hjälpt mig i över 40 år som löpare. Låt det bli minst 40 till!

lof7.jpg

Ha det,

Mackan

Lofotenresan 2018

Om sanningen ska fram råkade jag skriva 2019 i rubriken och det var nog en freudiansk felskrivning för så sugen är jag på att återvända… Ursprungligen hade jag tänkte blogga om dag för dag, topp för topp, men det orkar jag inte i denna värme. Risken är att det här i stället blir en mastodontblogg och den risken tar jag. Blogginlägget är dels för att inspirera men också mycket för att återuppleva resan och senare även komma ihåg vilka toppar vi var på så att vi inte springer upp på någon ”använd” nästa gång när det nu finns så många att välja på.

Lof8

Det var något av en chock att anlända till Svolvaer med 12 grader och regn på tvären efter sommarvärmen i Norrbotten. Vi (jag) hade en liten tanke att kanske sticka upp på någon närliggande mindre topp redan vid ankomst men vädret passade bättre för fiske och så fick det bli. Dock utan någon lycka. Det heter ju trots allt ”fiska” och inte ”fånga”.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vad värre var att vi vaknade upp till galen dimma och regn nästa dag. Det var inte enligt varken prognos eller plan så vi strosade och fikade inne i byn på förmiddagen innan jag konstaterade att det är ju inte så att vi har någon mer utsikt nere i byn än på någon topp. Men om vi tar oss upp på fjället får vi ju i alla fall träning. Sagt blev gjort och vi for över till andra sidan ön och den lilla byn Delp för att ta oss upp på Matmora på 768 möh. Den går att ta på ett kort sätt, ett mellansätt med hemlöpning på väg eller på ett långt sätt på berget. Vi valde det långa sättet och när vi startade hade molnen skingrats. Inte på topparna men längre ner och vi hade trots allt rätt långt upp så med lite tur så…

Turen kom och turen blev helt otrolig. Det gick att delvis ta sig något olika vägar upp och ner och vi konstaterade båda två att det var en riktig höjdare till premiärtur som avslutades med bad i havet. Fin utsikt och väldigt trevlig löpning. Ska ni upp så se till att inte missa utsikten från den norra sidan av platån på cirka 350-400 möh. Turen blev över förväntan bra! Jag var helt euforisk under löpningen och skrek rakt ut att det är för det här jag lever. Men några timmar i löparskorna kändes till slut och jag får erkänna att det var en del kramp på slutet. Som belöning for vi på kvällen ner till Henningsvaer och spisade torsktunga. En läckerhet som är svårslagen.

Efter ytterligare en natt i Svolvaer vaknade vi nu till superväder och begav oss några mil söderut för att ta oss upp på Himmeltinden. Vi var där nere och rekade förra året och jag förklarade för Baddaren att det här skulle bli rough. Det är den högsta toppen på den ön, eller ja, nästan i alla fall för militären har lagt beslag på den absolut högsta av de topparna i massivet men det är bara marginellt  högre. Det var riktigt varmt redan vid start och nu väntade en utmaning. 932 möh om jag minns rätt och många av de metrarna tas på en kort sträcka. Det var väldigt jobbigt. Och väldigt vackert. Vi gnetade och stretade på och till slut kom belöningen. Man såg hur långt som helst och uppe på toppen var temperaturen behaglig. Det var liksom som att vi inte ville ner. Jag hade infört en ny tradition i år och det var toppwhisky av bästa kvalitet. Baddaren blev lite paff dagen innan men oj vad gott den smakar tillsammans med en Kvikklunsj. Sen är man dessutom i fin form för att koppla loss hjärnan i utförslöpningen. Det var två trötta varelser som kom ner till stranden för att återigen avsluta med bad. Bad och lite löpning på stranden för att mjuka upp benen. Högsta betyg även på denna tur. Helt annorlunda i sin karaktär men löjligt fin.

Nu skulle vi bo på en annan camping på andra sidan av den här ön och vi stack bara ner och installerade oss innan vi tog oss till havet för att paddla lite. Suparna blåstes upp och det gjorde även vinden något. Baddaren konstaterade efter att ha kommit ut på vattnet att det nog var lite för tufft för henne men jag paddlade runt ett tag och fick känna på svallet från Hurtigrutten innan både ben, bål och armar var slut och vi åkte hem till campingen för glass och finöl. Och planerade morgondagens tur. Jag hade några olika på lager av olika svårighetsgrad och Baddaren valde den som jag helst ville göra, Napptinden.

Ytterligare en topp med ny karaktär. Nu var det mer rakt upp från start. 0-7xx möh på så kort tid som möjligt… 30 grader varmt och strålande sol så vi ville uppåt till kylan. Var det värt det? Som bara den! Visst tog det lite tid men det var så fint däruppe att vi stannade bra länge. Satt och snicksnackade med ett svenskt par som också konstaterade att det här var bra. Riktigt bra. Man vill liksom inte ner igen men ner ska man och efteråt blev det sjöbad följt av våfflor innan vi åkte till vår fina rorbu som vi även bodde i förra året. Nu var det kav lugnt och det fanns inget annat att göra än att blåsa upp SUParna och paddla iväg i Reine. Jag kan faktiskt inte med ord beskriva hur fint det var utan bilderna får tala för sig själva. Den här dagen skulle jag verkligen inte vilja ha ogjord. Löpningen. Paddlingen. Boendet. Maten.

Nästa dag vaknade vi till klucket av vågorna under sovrummet och till vad man skulle kalla bra löparväder. Det passade ju bra för nu hade vi rätt lång löpning framför oss. Vi skulle upp på Markan den långa vägen som går genom en hel del myrar. Vi väntade ut det dåliga vädret genom att åka ner till det fina bageriet i Å men man kan inte vänta hur länge som helst. Inte jag i alla fall. Det var väldigt låga moln när vi startade vår löptur men vi visste ju att det skulle ta sin tid. Och det gjorde det genom myrarna innan vi började ta oss uppåt. Vi var förvarnade om att det skulle vara lite trickigt och det var det och när vi kom upp på den stora bergskammen på ca 400 möh började det regna och blåsa rejält. Och någon topp såg vi då rakt inte. Inget annat att göra än att ta på sig rejält med kläder och krypa in i en skreva under en klippavsats. Där satt jag och min lilla hobbit som konstaterade att det här var ju nästan som en egen jordkula. Med jämna mellanrum tog jag mig ut ur den och spanade och plötsligt lättade det. Av med varma kläder och full fart uppåt. Var det häftigt där uppe? Som fan! Återigen stannade vi en bra stund, jag gjorde mitt topphopp, fick min whisky och hjälpte en stackars holländsk tjej som trodde att hon skulle vara där. Det skulle hon inte. Vägen hem var lika lång den men humöret var på topp även om vi inte fick något bad när vi kom fram. Däremot en pizza i Reine efter en lång dag. Det och en öl utanför vår rorbu.

Sista hela dagen på Lofoten vaknade vi till strålande väder igen och nu tog vi båten genom fjordarna för att sedan förhoppningsvis ta oss upp på Helvetestinden. En topp som egentligen inte är särskilt svår men som alla inte vågar sig till hela vägen. Dessutom med tidskrav i dag eftersom vi inte villa missa båten hem. Det var nu trötta kroppar men vi blev rikligt belönade efter en slutfas som jag kan förstå skrämmer folk med minsta anlag för svindel. Men upp kom vi och medan vi njöt av utsikten hände något som gav mig gåshud. Två stridsflygplan flög genom passet. Under oss. Hur ofta ser man ett stridsflygplan åka strax under sig? Så häftigt! Några svenska tjejer hånade oss tydligen när vi sprang ner för att det skulle vara löjligt att springa när man kunde gå. Bah säger jag! Så hann dom inte heller äta någon våffla på caféet vid bryggan. Ha!

Nu var vi färdigsprungna för den här resan och det var nog tur det för kroppen var något trött när vi dagen efter tog färjan till Bodö och sen vidare till fisket i Saltströmmen. Jag hade egentligen tänkt fiska från land men i det fina vädret och med lediga båtar att hyra så hyrde vi båt och havsfiskespön. Jag gillar att fiska och det här gillade jag starkt. Hälleflundra, torsk, kolja och kattfisk blev fångsten. Jag vet dock inte om det var häftigast att köra båt genom världens starkaste tidvattenström eller att hala upp en hälleflundra från stort djup. Men häftigt var det och en perfekt avrundning på en fantastisk resa.

Det var två nöjda löpare som rullade hem de 46 milen till stugan efter totalt åtta dagar på turné och åt havskatt till lunch dagen efter. Vi sprang uppför fem olika toppar med helt olika karaktär men varenda tur var av toppklass. Lofoten är vackert men det är ännu vackrare uppifrån. Tack Baddaren som vill göra sånt här med mig.

Ha det,

Mackan

 

Innan dagen börjar

”Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch
Samma sak händer imorgon
Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo
Det är inget liv
Det är slaveri” – Ebba Grön

”Fortsätt å va rebell” skrev en kompis i min studentmössa en gång för länge sedan och det är från den sången textraderna ovan kommer. Även om jag skulle antas leva mer eller mindre efter de raderna så har jag en stund som verkligen är min egen och det är morgonstunden. Innan dagen börjar.

De dagar jag åker bil eller kommunalt till jobbet kan det verkligen kännas som att momenten bara hakar i varandra men de dagar jag springer till jobbet är det något annat. Då dricker jag mitt kaffe och läser min tidning och sen hoppar jag in i en stund som bara är min. Jag vet att en ny dag väntar men den har liksom inte riktigt börjat än. Det är min tid. Min tid av eftertänksamhet och min bubbla då det bara är jag och världen.

Det är som att jag är i ett parallellt universum och även om jag ställt klockan kvällen innan och tänkt att jag ska vara framme en viss tidpunkt så glömmer jag det och jag struntar i det. Nu går jag i och för sig oftast upp långt före tuppen så det är egentligen ingen brådska men ändå. Det som händer är att jag funderar på saker. Jag noterar och jag känner efter. Ser jag något fint (och inte springer snabbdistans) så stannar jag och tittar eller fotograferar för att försöka hålla kvar stunden. Jag går in i musiken i mina lurar och jag hinner reflektera. Resten av världen väntar på mig när jag kommer fram. Men jag är inte framme. Även om jag rör mig mot något är jag så otroligt mycket här och nu.

Extra bra blir det under sommarhalvåret när jag kan ta stigarna längs vattnet och genom skogen. Där möter jag knappt en enda människa och luften är fylld av dofter. Just den vägen har inte varit springbar på ett tag men nu är den tiden här och då får jag lite längre löpväg. Lite längre löpväg men även ytterligare lite tid som bara är min.

Innan dagen börjar.

Vitsipporjpg

Ha det,

Mackan

Kontrasterna

En av de saker jag älskar mest med löpningen är kontrasterna. Snabbt, långsamt, kort, långt, sliten eller jättepigg. Det är sällan man vet hur ett pass ska arta sig innan det är genomfört. Men den här veckans kontraster handlar snarare om miljöer och mående.

Både jag och Baddaren blev nog ansatta av influensan men vi klarade av att hålla emot utan att det bröt ut på riktigt. Däremot var det helt omöjligt att genomföra tisdagens planerade fartlek. Kroppen tvärvägrade och jag joggade mig genom min runda. Kallt. Soligt. Stockholm i gryningen. Halt som attan på sina ställen och en stygg vind från norr men otroligt vackert att springa över broarna.

Dagen efter befann jag mig i Luleå när gryningen kom och lejonparten av passet genomfördes på Luleälvens och Bottenvikens is. Något så överdjävligt fint att runda stan ute på den av kommunen preppade isbanan. Mötte ett par andra som kom på spark och en springande kvinna med två hundar. Jag var på ett så otroligt gott humör att jag var tvungen att snicksnacka med henne och  leka lite med hundarna. Jag tror att man ska vara trevlig med folk. Både för sitt eget välmående och att det ger karma. Inspirationen flödade och trots att det hade snöat på natten och drivit en hel del in på banan sprang jag ut till en ö. Som jag vet har ett namn som jag inte minns. Ett skär. Där stannade jag och bara diggade innan jag sprang tillbaka till hotellet och fick en rejäl frukost.

I dag. Långpanna. Plötsligt var det vår. Inte jättevarmt när jag for in till stan för att springa men oj vad värmen steg. Shorts. Bara en enda tröja utan något under. Keps. Vantfritt. Jag såg faktiskt inte en enda annan löpare med kortbyxor men tro mig, det var varmt.

Värmen känns så tuff nu när min kropp har vant sig vid kylan.

Tio grader när passet var färdigt och kepsen var sjöblöt. Hela jag var sjöblöt. Med facit i hand skulle jag sprungit i tisha för det räckte inte att dra ner i halsen och upp i armarna. Men oj vad med folk och oj vilken njutning. Jag satte mig ner på någon bänk ett par gånger och bara lapade efterlängtad sol. Solenergi. ”Intressant” iakttagelse är att insidan av låren inte riktigt är vana vid splits i några timmar. ”Intressant” iakttagelse nummer två är att det kanske börjar bli dags för vätska på långpassen.

2018-03-25 12.46.47

Ja och så var det där med kontraster. Förra söndagen mådde jag sämre och sämre under dagen och även om det inte blev något fartpass den här veckan så mår jag just nu toppen och ser faktisk varje minut i skorna denna veckan som en ren bonus.

Ha det,

Mackan

 

Obehagligt trött

Avslutar träningsveckan som en träningsvecka ska avslutas, det vill säga med ett långpass. En övning som jag inte ägnat mig åt på två månader. Drygt. Av olika anledningar har det inte blivit av på länge men kroppen skiter i vilka anledningar. Den märker bara att det inte skett.

Under gårdagen diskuterade jag ”den behagliga tröttheten” man får av löpträning. Ja. Jo. Det kanske man får. Men just nu känns det inte som en behaglig trötthet utan jag känner mig något matt. Benen är jättetrötta och jag känner mig 20 år äldre än vad jag är vad det anbelangar stelhet. Fast ger man sig på långpass när man inte har sprungit något enskilt pass längre än elva km på ett par månader ska man nog vara lite sliten. Dessutom har jag sprungit en snabbdistans och ett backhelvetespass under veckan. Samt två styrkepass med huvudfokus på just ben. Det kan vara förklaringen till att jag är obehagligt trött.

I skallen känns det dock mer som en behaglig trötthet. Det har varit ett par roliga reseäventyr de senaste fyra veckorna och dessutom ett ordentligt firande en hel helg med tillhörande förberedelser. En massa roliga saker har den här helgen ersatts av att bara vara hemma i Tjockhult och skräpa utan något som absolut måste göras just den här helgen. Väldigt skönt. Att då dessutom känna att jag har gjort en riktig träningsvecka för första gången på länge är mumma för själen. Det är trevligt att motionera men jag gillar träning så mycket mer! För då kan jag få känna mig obehagligt trött. Och det är rätt behagligt.

20170917_105920 - kopia

Ha det,

Mackan

Högtidsårskavalkaden

Nådens år 2017 borde jag kanske inte sammanfatta förrän om knappa månaden men det är mitt högtidsår och då gör jag som jag vill. Som vanligt. Och det här känns som en bra dag att sammanfatta det jag vill minnas bäst. Det som är lite utöver det det vanliga som händer under ett år.

Året började bra såtillvida att jag kunde komma igång med löpningen igen men det första större minnet är när jag och Baddaren åkte upp till Jokkmokks marknad. Dels var det kul att kunna få visa henne marknaden för första gången och dels var det kul att åka upp och bo hos mamma och Bosse. Få umgås några dagar i lugn och ro. Det blev en riktig toppenhelg på alla sätt och vis och grädden på moset var att jag lyckades få in Baddaren i renkapplöpningen. Hon vann inte men nu vet hon hur det är att åka bakom ren. Själv tog jag renkörkort redan 1972 men det är en annan historia.

Efter det var det in i vardagslunken. En vardagslunk med riktigt bra träning, en vända till Bryssel och en till London. Vårens stora och efterlängtade höjdpunkt var dock resan till Peak District med mina goda vänner Dino och G-Man. Den resan skulle bjuda på något som närmast kan beskrivas som den perfekta dagen. En dag som började med tävlingen Mount Famine och som sedan tillbringades tillsammans på en cricketmatch. Skitsnack, allmänt hängande och god öl. Ett minne för livet. Hela resan var go men just den här dagen är det jag kommer att minnas bäst när jag sitter på hemmet.

Den föregående resan var en av presenterna till mig själv på mitt femtionde levnadsår och hemkommen kunde jag börja planera för själva högtidsdagen. Min första plan var att ha en stor fest. Jag kom så långt som till att jag började på en gästlista som blev längre och längre. Det skulle inte att funka att vara hemmavid utan det skulle i så fall bli en rejäl tillställning. Och jag kom fram till att jag ville inte dra igång ett sånt projekt utan bestämde mig för att hålla det litet med familjen. Som bonus kom min bror från en annan mor upp och grattade på eftermiddagen innan vi började firandet. Perfekt väder och både familj och katter kunde vara med och fira. Tacksamhetsnivån slog i taket.

DSC_5498

Nu kunde jag börja ladda för semester och förutom det vanliga uppe i Lappland hade vi planerat att besöka Lofoten. En plats som jag suktat efter länge. Och vilken resa det blev! Jag fick alvorsamt med fisk i havet. Vi fick springa uppför diverse toppar. Vi fick äta spännande mat och vi fick bo i rorbue. Så otroligt bra. Enda smolket var någon sorts matförgiftning som kom näst sista kvällen. Den kommer jag minnas vill jag lova. Men jag kommer även minnas den häftiga känslan av att springa naken ut i havet i ruskväder. Den känslan av att vara levande var inte att leka med!

Väl nere från Lofoten var vi kvar några dagar i stugan och Baddaren hittade sin identitet som forellfiskare. En fantastisk kväll på en av mina favoritplatser på jorden. En av få dagar det inte tokregnade i Jokkkmokks kommun den här sommaren som jag tror slog alla regnrekord just där. Men det är ok, jag är inte gjord av socker.

Lpl1

Man kan leva med regn och man kan även leva med sol. Sista semestersvängen blev ner till Bohus-Malmön där vi fick lite sol och bad. Sol, bad och paddling. Som överraskning till Baddaren hade jag scoutat SUP-brädor innan vi for ner dit och när sommarens utförsäljning slog jag till och köpte oss varsin. Otroligt roligt och väldigt fostrande att lära sig det i havet med starka vindar varje dag. Vi paddlade, vi badade lite och vi sprang en av mina favoritrundor – Kuststigen – gång på gång. Ett minne jag bör bära med mig är att jag ramlade rejält en gång och blev rejält sne. Sne och blodig. Det ska inte upprepas på det klantiga sätt som det nu skedde på.

Malmön

Just det senare ställde till det lite eftersom vi skulle till Norge och springa Skåla Opp. Jag fick mitt livs längsta naprapatbehandling några dagar innan vi for upp och baske mig om jag inte blev redo för start. Redo för start och uppenbarligen kom jag upp också. Vägen upp var långt från fri från missöden men jag kom upp. Nästa gång jag far dit vill jag dock komma upp utan missöden och rejält mycket fortare. Nu var det en seger bara att få vara med.

2017-08-19 12.06.04

Hösten kom och det var dags att kvittera ut den fina presenten jag fick av Baddaren på högtidsdagen. En resa till Abisko med löpning. Det skulle kunna bli hursomhelst vädermässigt men jag måste säga att det kunde inte blivit bättre. Vi fick prova på alla årstider på en och samma resa och flexibiliteten som var inbyggd i mina löparplaner fick utnyttjas om och om igen. Sista dagen sprangs dock helt enligt grundplanen och blev den där rundan jag kommer att minnas för evigt. Vilken otrolig dag det blev! Jag fick visa Baddaren precis det jag något år tidigare hade beskrivit för henne. Wowfaktorn slog i taket.

Hösten hade även ett maratonlopp planerat. Jag hade tidigt sagt att jag skulle vara pacer till Baddaren och sen skulle det vara upp till henne att förbereda sig för loppet. Jobbet gjordes och vi fick absolut tur med vädret på tävlingsdagen. Det fanns inget som talade för att det inte skulle gå bra men ett maraton är ett maraton. Och vilket maratonlopp det blev. Efter tre timmar och 46 minuter på Frankfurts gator kunde hon springa in på ett ordentligt personbästa. Jag har svårt att med ord beskriva den lycka som både coachen och partnern i mig känner vid ett sånt tillfälle. Men tro mig, den är enorm.

Målgången

Högtidsåret må ha drygt veckor kvar men med ovanstående beskrivning väljer jag att göra någon sorts bokslut på 2017 med flaggan i topp.

Ha det,

Mackan