#Fellrunningtour19 – The Trunce

På måndagen vaknade vi utsövda men rätt möra i kroppen. Bergslopp har en tendens att ta lite på  benen men när vi såg den strålande solen ute gick det inte att göra annat än att längta upp på Derbyshires kullar igen. Visserligen hade vi en tävling planerad på kvällen men lite balans måste man ha mellan jobb och fritid. Så dagen tillbringades ute och med ute menas att vandra några timmar. Även om jag varit här många gången har jag svårt att vänja mig vid att hedarna och kullarna är så lättillgängliga så nära storstadsområden. Fina grejer men det var inte med jättepigga ben vi anlände till Oxspring för att tävla på måndagskvällen.

Baddaren verkade inte vilja springa alls men har vi suttit och kört en timme så är det bara att ta på sig skorna och värma upp. I mitt tycke perfekt löparväder för shorts och linne med 12 grader ute på kvällskvisten men det var många av de över 500 löparna som inte höll med. Det var dags att springa The Trunce. Loppet brukar vara typ 4 miles men när vi tog oss upp till starten så var det ingen start där längre. Efter att ha frågat runt visade det sig att starten flyttats några hundra meter bakåt. Tanken var tydligen att minska trängseln eftersom det blivit så poppis att springa här. Vet inte om det hjälpte alls men loppet blev i alla fall lite längre.

Jag sprang det här loppet för två år sedan men då i sin originalsträckning och jag visste att det gällde att vara snabb första kilometern för att inte fastna i kö till en grind som bara tar en löpare i taget. Nu ställde jag mig längst fram i starten cirka 10 minuter före start. Sen hände det märkliga att det fylldes på med massor av löpare framifrån. Skitmånga. När startskottet gick var det bara att gilla läget och hänga med mitt inne i den skenande flocken. Inget utrymme att springa om eller bli omsprungen första tre minuterna utan bara att försöka hålla sig på fötterna. När det började bli lite bredare började jag plocka placeringar men det kom även gubbar bakifrån och när en av dessa gubbar genade in precis framför mig stod han på öronen big time. Jag lyckades undvika att trampa på honom men det fanns ingen mån att passera på någon sida utan att välta andra löpare så jag fick stanna till. Frågade om han var ok och sen kunde jag ta mig förbi. Men nu var vi snart vid grinden och där var det kö. 

Jag var mentalt förberedd på det men det kändes ändå konstigt att stå och köa någon minut mitt under tävling. Men ska man slippa det så är det bara att trycka på full fart första kilometern och även om jag hade stått längst fram i starten har jag inte den speeden i mig. Speciellt inte dagen efter tävling. Nu blev det onödigt många löpare framför mig men jag kom igenom grinden och nu började loppet på riktigt. Ner i en bäckravin och vada över en mindre flod.  Upp ur ravinen och ner igen tre gånger till. Roliga klättringar där jag plötsligt kände mig urstark och jag gjorde riktigt bra utförslöpningar. Så otroligt kul ur ett perspektiv men njutning?

Jag skulle ljuga om jag sa att jag njöt för det var väldigt hög ansträngning men jag plockade placeringar under hela loppet från den där första eländesgrinden. Jag kunde verkligen trycka på och upploppet var magnifik löpning fartmässigt. Det är häftigt hur jag kan gå från att tänka att dom tar mig bakifrån till att resonera att det finns inte en chans i världen att någon tar mig. Det här loppet var plötsligt lite längre än förr och med samma irriterande grind i vägen, som straffar oss som inte vill tokrusa, men när den väl är tagen så är det ett förbaskat roligt lopp. Det var med ett stort leende på läpparna vi rullade hem mot Hayfield för några välförtjänta pints och en vilodag från tävling på tisdagen.

Ha det,

Mackan

Annonser

Att uppskatta det man har

Med risk för att sparka in öppna dörrar och allt som följer med det så säger jag det ändå. Uppskatta det du har. Uppskatta det medan du har det.

Igår passerade jag ett ålderdomshem här i Täby och när jag passerade det så föreställde jag mig själv sitta där och vad jag skulle önska mig. Det som direkt slog mig var att om jag inte är i position att röra mig själv obehindrat skulle jag i alla fall vilja att dom rullade ner mig till sjön. Att titta ut över sjön jag bor vid och se ankorna simma omkring. Jag gillar verkligen det. Som livet ser ut just nu så är det något jag kan göra varje dag om jag så vill. Det och så mycket annat. Men när jag blir gammal kanske det blir att få ta mig ner till min sjö och njuta av just det. För jag tror helt uppriktigt att det går att uppskatta så mycket i det lilla.

Jag försöker göra det jag vill göra i livet och helt seriöst skita totalt i vad andra tycker att jag ska göra. Eller vad andra gör för den delen. Deras liv och deras val. Visst, jag kan ta en massa inspiration av vad andra gör men jag vill att det ska vara mina beslut och det är jag som ska kratta för att skapa förutsättningarna för att kunna göra det jag vill. Och jag mår bäst när jag är i konstant lärande och när jag får röra på mig. Så jag lär mig. Jag rör på mig. Och jag uppskattar det.

Att som i dag springa några mil i skogen tillsammans med en god vän uppskattar jag så enormt i det lilla. Det kanske låter trivialt som sysselsättning. Det kanske i mångas öron låter som helknäppt när man kan sitta på en hip brunch inne i stan. Men för är det värt så otroligt mycket att efter att ett par timmars löpning sätta sig och dricka ett par deciliter sportdryck på en klippa vid havet. Solen skiner, det blåser och kroppen är sådär behagligt mör som den blir när man rört sig ett par timmar. Fötterna är blöta och svetten rinner från pannan men det är då jag känner mig levande. Inte lika levande som uppe på ett berg men nu krattar jag för bergen och uppskattar det krattandet. Det är såna saker jag kommer att sakna om jag hamnar på hemmet men förhoppningsvis har jag skallen klar och kan få fortsätta att uppskatta lärandet så att jag kan få dö nyfiken. Får jag dessutom komma till sjön och ankorna så än bättre.

Självklart gillar jag att inte bara vara i stunden utan älskar att ha saker att se fram mot och fina minnen att titta tillbaka på. Men stunden och att ha vett att uppskatta vilket privilegierat liv jag ändå har, det uppskattar jag storligen. Tycker du att jag är flummig? Det struntar jag i! Vad uppskattar du, det undrar jag nu?

Carpe punctum,

Mackan

Långpassdebut i skogen

I dag hände det äntligen. Långpass i skogen! Det har ju varit något isigt i vinter och även om den går att parera med dubbat så har jag inte velat utsätta tassarna för dubbade orienteringsskor under så lång tid. Men nu var det dags. Jag testade ju att tassa odubbat i skogen i tisdags och det var så lite is kvar att det kändes okej att köra så nu i helgen.

Så i dag var det dags att ge sig ut och förutom långpassdebut i skogen var det årsdebut för långpass back-to-back. Alltså att jag sprang långpasset med mörade ben. Mörandet bestod av terrängintervaller i går och precis som jag skrev i går morse verkade benen återhämtade från maran. Jag fick ytterligare bekräftelse på det under gårdagen för det blev ett fint årsbästa. Och jag tog ut mig. Efter det sista varvet satte jag mig ner på en stock och en kvinna som passerade kom fram och undrade om jag mådde bra. Hur ärlig kan man vara på en sån fråga? Visst mådde jag bra ur det perspektiv jag antar att hon frågade men tio sekunder efter avslutad lång intervall mår man ju rent objektivt inte topp. Ett par minuter senare mådde jag däremot utmärkt.

Med det i benen stack jag i morse ut till Bogesundslandet för att springa långt. Det vore synd att säga att benen kändes tip-top och det är kuperat därute. Uppförsbackarna var inte att leka med men vilken vårdag. Visst var det lite is kvar men det var det lilla. Jag fick gå försiktigt på ett par ställen men värre än så var det inte. Däremot var det blött. Riktigt blött. Men jag gillar vatten och lera och med tio plusgrader och sol gör det inget att benen försvinner ner till låren här och där. Tvärtom är det riktigt, riktigt kul! Med kortbrallor på så ger det inte heller någon irriterande känsla av byxor som åker ner. Nej det var bara helt perfekt. Jag älskar den här temperaturen som är just nu och det är bara att njuta. På de torrare partierna trampade jag på riktigt fint och med kvarten kvar att springa belönade jag mig själv med att sätta mig ner i en skogsbacke med lä och bara njuta i solen. Att bara vara härvarande och ta in våren till fullo.

Med tio minuter kvar konstaterade jag att benen var rätt vobbliga och sen tog det inte mer än 30 sekunder innan jag stod på näsan i leran. Men vad gör väl det? Våren är äntligen här! Och med det bjussar jag på en filmsnutt jag inte kunde hålla mig från att ta, för såna här dagar vill jag minnas.

Ha det,

Mackan

40 år som löpare

En kväll sent i oktober 1978 cyklade jag ner till Täby IP för att börja träna orientering med Täby IS. Nästan på dagen 40 år sedan nu, och jag tänkte försöka summera höjdpunkter och några lågvattenmärken som hänt under dessa år. Försöka är ordet för det är många mil som trampats under dessa år.

Egentligen började det dock något år tidigare, när jag under en skolorientering som fjärdeklassare kom tvåa i hela mellanstadiet utan att någonsin hållit i varken karta eller kompass tidigare. Jag konstaterade att jag kunde orientera och att jag kunde springa. Hade vi inte flyttat till Täby året efter undrar jag dock om det blivit någon klubblöpning alls men här fanns en klubb på nära håll. Bam!

De tidiga åren: 1978-1988

Hösten -78 gick jag med i klubben och på våren började jag en tävlingskarriär som spände över många år. Oj vad vi tävlade så fort vi fick chansen. Under säsongen så satt jag och mina kompisar varenda vecka och bläddrade i klubbens pärm med tävlingsinbjudningar och anmälde oss till allt våra föräldrar kunde acceptera. Redan nästa vår vann jag mina första tävlingar och säsongen toppades med segern i Täbymästerskapen som var den enda tävlingen som gav en medalj. Stort för en tolvåring.

Sen började mina konkurrenter växa men det gjorde inte liten Marcus, eller Smulan som jag ofta kallades för att jag var begränsat stor. Nog för att jag tränade på men det var knepigt att konkurrera med de som var en halvmeter (bokstavligen) längre än en själv. Kul hade jag dock hela tiden och vi hade en fantastisk kamratskap över åldersgränserna i klubben. Troligtvis mycket tack vare väldigt bra ledare. Jag trivdes och var i ärlighetens namn rätt besatt av det här med orientering. Det var en besatthet som i den kosmiska rättvisans namn även började ge utdelning när jag började växa i kapp. Jag blev med åren rätt djävla vass på själva löpmomentet men att hålla koncentrationen uppe under en hel orienteringsbana var aldrig något jag bemästrade. Ja om det inte var stafett förstås för då skärpte jag till mig och jag sprang väldigt många bra stafettsträckor genom åren. Min sista seger individuellt tog jag symptomatiskt i premiärloppet efter en tuff skada som hade ingjutit lite ödmjukhet i löpningen. Jag visste helt enkelt inte om jag skulle orka hålla tempot uppe så jag höll igen och det är bra om man vill slippa bommar. Det var dock den skadan som var början till slutet på orienteringskarriären för det tog många år innan jag var symptomfri men mer om det i nästa tioårsperiod. 1988 sprang jag min sista tiomilasträcka och ganska exakt 10 år efter att jag kom ner till den första träningen sprang jag min sista vanliga orienteringstävling.

Starkaste minnen:

  • Träning: Det måste vara alla passen jag och Putte sprang tillsammans vintern -85/86. Jag var i löjligt bra form när våren kom.
  • Tävling: När pappa la en semestervecka på att jag skulle få åka på min första femdagarsorientering 1980. Vi bodde i vårt lilla fjälltält och min storrökande far umgicks en hel vecka med en massa friluftsfolk.
  • Höjdpunkt: När jag sprang det helt perfekta loppet på en budkavle uppe i Dalarna. Inte en sekund i miss och sprang som en gud innan jag växlade över till nästa löpare och sen storspydde smälta ostbågar.
  • Lågvattenmärke: När jag 1986 halkade under curling i plugget och vred till knät vilket stoppade mig från att göra debut internationellt veckan efter och som var början till slutet.

skanna0035

De mörka åren: 1988-1998

Det finns egentligen rätt begränsat med löparminnen att skriva om under den här tioårsperioden utan den ägnades rätt mycket åt att försöka springa. 1994 fick jag äntligen operation av mitt skadade knä och lösa bitar i menisken plockades bort. Jag hade dock fördelen att jag hela tiden kunnat ägna mig åt andra idrotter som cykel, fotboll, innebandy, badminton, squash och en hel del styrketräning. Som mest styrketränade jag sex pass i veckan! Det var monotonin i löpningen som var knepig och det var många omstarter innan jag just 1998 började få lite mer kontinuitet, dock bara under sommarhalvåret. Utan mening eller mål hade jag ingen riktigt önskan att springa på vintern, det fanns ju så mycket annat roligt att ägna sig åt. En lustig sak under de här åren utan tävlingslöpning var att jag ändå hela tiden identifierade mig som just löpare. Det var ett antal samtal som ägnades åt löpning trots att det i seriös löparmening då var en svunnen tid.

Starkaste minnen:

  • Träning: När jag i augusti 1998 för första gången på många år sprang mig genom femkilometersspåret. 5:20/km och när jag glatt berättade om det på jobbet tittade en kille på mig och fnyste åt hur långsam jag var. Själv var jag otroligt glad över att ha kunnat jogga så långt i det tempot.
  • Tävling: Inte en enda! Hann dock spela både fotbollsmatcher och ta mig en bit in i en badmintonturnering och åka ut i första omgången i ett squashmästerskap.
  • Höjdpunkt: När jag hittade en ortoped som var villig att ta sig an mig och faktiskt hittade något som förklarade problemen.
  • Lågvattenmärke: Att operationen inte omedelbart gjorde att jag kunde springa, vilket jag hade väntat mig. Det var först när jag hittade en bra sjukgymnast som trenden vände.

skanna0001

Återkomsten: 1998-2008

Om jag sprang min första hela femma utan att gå i slutet av förra perioden så var det starten på ett starkare löparjag. Det var fortfarande ingen vinterlöpning men våren -99 köpte jag mig nya löparkläder och började få en rejäl sommarhalvårskontinuitet. På våren 2001 kom den vadslagning som fick mig upp på tävlingsbanan igen. Gamle vännen Z förklarade att vi måste springa halvmaran till hösten och det kändes helt galet. Jag hade just fixat milen under 50 min för första gången på många år och en halvmara kändes sjukt långt. Jag sprang aldrig längre än milen! Men utmaningen antogs och när jag stod på startlinjen kände jag mig som en total nybörjare. Alla såg jätteproffsiga ut och jag blev otroligt paff att jag var ungefär på plats 1000 av alla löpare i St:Eriksloppet när jag kom i mål. Hur kunde jag ha så många bakom mig när jag hade tränat så lite och mest bara fokuserat på att orka springa distansen?

Tanken var att jag skulle gå i vinteride igen efter loppet men så kom jag i kontakt med folk på ett löparforum och Dino fick mig att börja springa gemensam backträning en gång i veckan. Och det var så jädra kul! Att hitta hem till gemensam träning och det blev en anmälan till FEM 50 och en spontananmälan till Stockholm Marathon 2002 bara några veckor innan det gick av stapeln. Staplande blev det i högsommarvärmen men jag fick smak på maratonlopp. Kunde jag komma topp 1000 utan att maratonträna så borde det kunna gå snabbare genom att maratonträna. Det ena ledde till det andra och året efter var jag med i en klubb igen och det kom några väldigt intensiva år av träning och tävling. 2002 när jag sprang min debutmara snittade jag 3 mil i veckan över året och sen ökade jag försiktigt under hela den här perioden. En period som avslutades med mitt maratonpers och jag kände att jag hade långt ifrån bottnat i kapacitet även om jag nu var över 40 år gammal.

Starkaste minnen:

  • Träning: Om jag ska välja ut ett enskilt pass så var det några veckor före persmaran 2008 när jag sprang ett pass på 12×1000. Jag var så nedtränad att jag knappt kom upp i marafart på den första trots att det kändes som fullfart. Jag var beredd att slänga in handduken efter fyra repetitioner men kämpade på och plötsligt släppte det och jag sprang de två sista på 3:19 och 3:23 och hade magiska ben där på slutet!
  • Tävling: Här finns det att välja och vraka på men när jag och TZ vann BAMM var det första gången jag fick kliva högst upp på en prispall på nästan 20 år. Det var magi. Men jag måste ta med en sak till och det var känslan av odödlighet efter min första mara sub3 i Berlin. Jag var helt nere för räkning bara några kilometer före mål men samlade ihop mig och höjde tempot igen. Immortale!
  • Höjdpunkt: Träningsåret 2008 när allt stämde efter att jag väl satte igång träningen på allvar. 38:10 på båda milloppen jag sprang i april 2008 blev med målmedveten träning till 2:40:07 på maran när säsongen var över.
  • Lågvattenmärke: Många kanske skulle valt den stressfraktur jag hade 2006 men det var faktiskt inget jag led så mycket av utan det var cykelvurpan och bilkrocken som kom just när jag var igång med träningen igen. Det påverkade mig väldigt negativt efter att just ha lagt ner fem månader av extremt fokuserad alternativträning. Och gav mig en känslig rygg som jag fortfarande kan få i låsning genom att bara sitta…

 

MackanBerlin

De sista tio åren: 2008-2018

När dessa år började i november 2008 var jag hypermotiverad och hade stora planer. Jag hade något att bygga på och det gjorde jag. 2009 var jag i en otroligt bra form hela året och slaktade halvmaraperset två gånger om trots att jag båda gångerna sprang den rejält nedtränad. Marorna hade jag däremot extrem otur på. En Bostonmara i sjuk motvind och en Frankfurtmara när jag inte var helt frisk gav mig inte de 2:35-36 jag hade formen för men så kan det vara. Det ska stämma när man gör det och ibland funkar det inte. Jag hade rätt mycket flyt under föregående tioårsperiod och jag hade mer oflyt den här perioden. Det jämnar ut sig. Däremot utvecklade jag ansträngningsastma och pollenallergi som kastade om fokus. Visst sprang jag ytterligare några vårmaror men varje gång kraftigt begränsad av allergi så jag började blicka mot Storbritanien och dess regn på våren. Jag hittade till fellrunning och har sprungit ett gäng lopp där. Det har varit otroligt rolig träning och sjukt roliga tävlingar. Supertider på maraton har slutat locka på samma sätt utan jag hittade tillbaka till skog och berg. Det blev en vinst i vår klass på LAMM 2011 och väldigt mycket skoj träning.

Allt har dock inte varit en dans på rosor för jag blev hundbiten sommaren 2011 och det gav mig en rejäl infektion och ett ”sketben”. Efter den infektionen blev mitt vänsterben något av en följetong av strul och är det fortfarande. Ingen har hittat någon grundorsak i fysiologin till varför det strular och även om det för det mesta funkar rätt bra så är det en oroskälla. Men så är det och det som alltid fungerar bra är att hålla mig i spenaten där inget steg är det andra likt. Den fokuserade maratonträningen har därmed försvunnit men jag älskar fortfarande maratonlopp och den mara som förra helgen avslutade den här tioårsperioden var en av de absolut roligaste jag sprungit. Och med det avslutar jag en tioårsperiod som i någon mening fått mig att hitta till kärnan i min löpning och det är just glädjen. Jag älskar att göra bra resultat men ATT kunna springa med lätthet varhelst jag känner för att göra det, det trumfar allt.

Ja just ja, en sak till. Jag skrev faktiskt ner mina erfarenheter om löpning i två stycken böcker under den här perioden och det var ett av mina bästa beslut i livet. Det har fått mig att träffa så många otroliga människor!

Starkaste minnen:

  • Träning: När jag och Baddaren tillsammans sprang uppför Skierfe mitt i sommarnatten. Den lycka jag kände där och då kan jag inte beskriva i ord.
  • Tävling: Boston Marathon 2009. Det är inte min snabbaste tid men att vara snabbaste svensk i den maran och att göra 2:45 i konstant sjuk motvind trots att jag satsade allt på ett kort och öppnade på 1:18 första halvan, det är den största löparprestation jag gjort.
  • Höjdpunkt: Att jag träffade Baddaren. Det hade jag aldrig gjort utan löpningen.
  • Lågvattenmärke: Frankfurt Marathon 2009. Jag var i så sjukt bra form men en kollega dök upp dyngförkyld på jobbet några dagar innan loppet och kroppen var lite för upptagen med att mota baciller dagen för loppet. Jag försökte men det fanns ingen kraft i kroppen utan jag lommade in på 2:43:00. Helt oberörd dagen efter men kunde heller inte ha ökat tempot för handbromsen låg i hela vägen.

BMR_4082

Ja det var det. Nu är jag inne på nästa tioårsperiod av träning och tar med mig mina egna visdomsord in i den tioårsperioden och dessa är följande.

  • Träna det du känner för och kom ihåg att effekten kommer ur träningstid, ansträngningsnivå och den återhämtning du ger kroppen efter träningen.
  • Var snäll mot dig själv och sätt inte upp mål som du inte själv känner för. Tappar du feeling för något du trodde att du ville, fokusera om.
  • Skit i vad andra tycker om din egen träning och deras förväntningar, inget gott kan komma ur att bry sig om vad andra tycker och tror.
  • Hitta alltid något positivt i varje pass eller tävling.
  • Låt alltid glädjen vara den yttersta drivkraften!
  • Dela med dig. Sharing is caring och även om jag inte kan eller vill maxa kan jag alltid hjälpa andra att nå sina mål.

Tack för allt löpningen gett mig och tack för allt den ska fortsätta att ge mig!

Lof8

Ha det,

Mackan

 

 

 

 

Ett förhållande som håller över tid

Häromdagen lyssnade jag på en föreläsning om hur förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare borde vara för att det ska hålla länge och parallellerna drogs med ett kärleksförhållande. Det var vissa punkter som man gärna ska uppfylla om förhållandet ska bestå. Jag har inga planer på att återge den föreläsningen men tanken slog mig att det var rätt mycket som stämde in på förhållandet till löpningen och nu tänker jag lista upp det som jag tror är viktigt om man vill att förhållandet ska hålla. Alla kanske inte har för avsikt att få det att hålla utan byter upp eller ner sig till något som känns hetare både i kärlek, arbetsliv eller idrott. Må så vara men jag gillar vad löpningen ger mig trots att jag vänsterprasslat med fotboll, badminton, tennis, squash, skidåkning, utförsåkning, styrketräning, innebandy, cykling och simning. Det har dock varit kortare romanser för det är i grunden löpningen som är mig kär. Romanser som jag dock tror gett mig en hel del. Punkter och dess förklaring var det visst så här följer det som jag tror är viktigast, inte bara för mig utan även för andra.

Tror.

1. Ärlighet

Var ärlig och du ökar sannolikheten enormt för att få ett längre förhållande. Om du är ärlig mot vad du vill och vad du kan så minskar risken både för besvikelser och för skador. Visst, det är kul med höga mål men det finns nog inget som så ofta skapar skadeperioder för löparen som för höga mål i närtid. Ambitionen blir högre än förmågan att tåla den träning som krävs för att nå det höga målet. I teorin borde det ju gå. Visst, man kan ta en rövare och satsa högt men då ska man vara så ärlig mot sig själv att man vet att det är en chansning och inte låta sig nedslås om det går åt fanders. För det var ju i ärlighetens namn just en rövare man tog. Det kan gå men var medveten om oddsen och acceptera konsekvenserna. En annan aspekt av ärligheten är att göra det just du trivs med och att högaktligen skita i vad andra tycker. Inre motivatorer, inte yttre är grejen.

2. Tålamod

Sen var det det här med tålamodet. Tålamodet att se bortom det korta perspektivet. Tålamodet att vara realistisk. Tålamodet att jobba sig igenom även tunga perioder. Det går att ha väldigt höga mål som faktiskt är realistiska. Men det kanske tar 3-5 år att nå dit. Låt inte det stora målet i så fall skymmas av det kortsiktiga. Man kan och bör inte försöka vara i sin bästa form dag ut och dag in, månad ut och månad in. Våga ha tålamodet att vila lite längre ibland för det gynnar dig på lång sikt.

3. Respekt

Tålamodets lillebror är respekten. Ha respekt för att det krävs en jädra massa jobb för att bli bra och ha respekt för att allt inte kommer att gå på räls. Ha respekt för att det finns ett liv utanför löpningen som också påverkar dina planer. Har du just bytt jobb och får lägga en massa energi där så kommer du inte att kunna lägga lika mycket stress på kroppen utanför jobbet. Har du småbarn som inte gör att du får sova som vanligt kan du inte absorbera lika mycket träning. Har du respekt för löpningen så planerar du efter vad du vill och orkar med. Löpningen ska inte vara en börda att bära utan något som tillför något i ditt liv. Samtidigt kan löpningen vara den ventil som gör att resten av livet blir bättre och du blir en bättre medarbetare, kompis eller partner. Visa dig själv den respekten då!

4. Variation

Vissa kräver variation för att knoppen ska trivas men baske mig alla behöver variation för att kroppen ska trivas. Jag har bara den senaste veckan två gånger fått frågan hur min kropp har hållit genom alla dessa år av löpning och svaret är variation. Säkert är det så att jag har ett löpsteg och en genetik som hjälper mig men jag är övertygad om att variationen i löpträningen, i kombination med mina romanser vid sidan av, har hjälpt mig. Asfalt och bana i all ära men berg och skog som omväxling skapar hållbarhet. Variation i fart, underlag och inte minst att periodisera upp träningen och hjälper enormt.

5. Ha roligt

Den sista punkten sammanfaller med vad tjejen som föreläsningen tog upp. Eller kanske att hon sa att man måste kunna skratta ihop. Oavsett vad hon sa så säger jag att det ska vara roligt. Det går inte hela tiden men på totalen ska det baske mig vara roligt. Jag löser det personligen genom variationen och genom att låta vissa perioder vara mindre löpning och vissa mer. Ja, det var det där med livet runtomkring. Det ska passa mig här och nu. Det är inte så att jag alltid tycker att allt är så jädra fantastiskt varje pass men nog många ska vara roliga. Kanske inte under passet heller men att det känns så där gött efteråt och att jag kan göra det jag älskar mest. Ska jag njuta uppe på en bergstopp så ska jobbet göras och den euforin som jag ibland kan få genom löpningen är för mig helt oslagbar. Jag hittar på nya pass som jag tror är roliga. Jag hittar på nya intervallslingor. Jag tar mig ut i miljöer jag älskar även om passet inte är 100% optimalt för det jag tränar för och jag springer de tävlingar jag känner för. För att jag vill det och för att det är roligt. Med lite tur så sammanfaller mina roligheter med någon annans.

Jag skulle kunna lägga till nyfikenhet, lärande, personlig utveckling och säkert flera saker till listan men jag nöjer mig med fem punkter som hjälpt mig i över 40 år som löpare. Låt det bli minst 40 till!

lof7.jpg

Ha det,

Mackan

Lofotenresan 2018

Om sanningen ska fram råkade jag skriva 2019 i rubriken och det var nog en freudiansk felskrivning för så sugen är jag på att återvända… Ursprungligen hade jag tänkte blogga om dag för dag, topp för topp, men det orkar jag inte i denna värme. Risken är att det här i stället blir en mastodontblogg och den risken tar jag. Blogginlägget är dels för att inspirera men också mycket för att återuppleva resan och senare även komma ihåg vilka toppar vi var på så att vi inte springer upp på någon ”använd” nästa gång när det nu finns så många att välja på.

Lof8

Det var något av en chock att anlända till Svolvaer med 12 grader och regn på tvären efter sommarvärmen i Norrbotten. Vi (jag) hade en liten tanke att kanske sticka upp på någon närliggande mindre topp redan vid ankomst men vädret passade bättre för fiske och så fick det bli. Dock utan någon lycka. Det heter ju trots allt ”fiska” och inte ”fånga”.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vad värre var att vi vaknade upp till galen dimma och regn nästa dag. Det var inte enligt varken prognos eller plan så vi strosade och fikade inne i byn på förmiddagen innan jag konstaterade att det är ju inte så att vi har någon mer utsikt nere i byn än på någon topp. Men om vi tar oss upp på fjället får vi ju i alla fall träning. Sagt blev gjort och vi for över till andra sidan ön och den lilla byn Delp för att ta oss upp på Matmora på 768 möh. Den går att ta på ett kort sätt, ett mellansätt med hemlöpning på väg eller på ett långt sätt på berget. Vi valde det långa sättet och när vi startade hade molnen skingrats. Inte på topparna men längre ner och vi hade trots allt rätt långt upp så med lite tur så…

Turen kom och turen blev helt otrolig. Det gick att delvis ta sig något olika vägar upp och ner och vi konstaterade båda två att det var en riktig höjdare till premiärtur som avslutades med bad i havet. Fin utsikt och väldigt trevlig löpning. Ska ni upp så se till att inte missa utsikten från den norra sidan av platån på cirka 350-400 möh. Turen blev över förväntan bra! Jag var helt euforisk under löpningen och skrek rakt ut att det är för det här jag lever. Men några timmar i löparskorna kändes till slut och jag får erkänna att det var en del kramp på slutet. Som belöning for vi på kvällen ner till Henningsvaer och spisade torsktunga. En läckerhet som är svårslagen.

Efter ytterligare en natt i Svolvaer vaknade vi nu till superväder och begav oss några mil söderut för att ta oss upp på Himmeltinden. Vi var där nere och rekade förra året och jag förklarade för Baddaren att det här skulle bli rough. Det är den högsta toppen på den ön, eller ja, nästan i alla fall för militären har lagt beslag på den absolut högsta av de topparna i massivet men det är bara marginellt  högre. Det var riktigt varmt redan vid start och nu väntade en utmaning. 932 möh om jag minns rätt och många av de metrarna tas på en kort sträcka. Det var väldigt jobbigt. Och väldigt vackert. Vi gnetade och stretade på och till slut kom belöningen. Man såg hur långt som helst och uppe på toppen var temperaturen behaglig. Det var liksom som att vi inte ville ner. Jag hade infört en ny tradition i år och det var toppwhisky av bästa kvalitet. Baddaren blev lite paff dagen innan men oj vad gott den smakar tillsammans med en Kvikklunsj. Sen är man dessutom i fin form för att koppla loss hjärnan i utförslöpningen. Det var två trötta varelser som kom ner till stranden för att återigen avsluta med bad. Bad och lite löpning på stranden för att mjuka upp benen. Högsta betyg även på denna tur. Helt annorlunda i sin karaktär men löjligt fin.

Nu skulle vi bo på en annan camping på andra sidan av den här ön och vi stack bara ner och installerade oss innan vi tog oss till havet för att paddla lite. Suparna blåstes upp och det gjorde även vinden något. Baddaren konstaterade efter att ha kommit ut på vattnet att det nog var lite för tufft för henne men jag paddlade runt ett tag och fick känna på svallet från Hurtigrutten innan både ben, bål och armar var slut och vi åkte hem till campingen för glass och finöl. Och planerade morgondagens tur. Jag hade några olika på lager av olika svårighetsgrad och Baddaren valde den som jag helst ville göra, Napptinden.

Ytterligare en topp med ny karaktär. Nu var det mer rakt upp från start. 0-7xx möh på så kort tid som möjligt… 30 grader varmt och strålande sol så vi ville uppåt till kylan. Var det värt det? Som bara den! Visst tog det lite tid men det var så fint däruppe att vi stannade bra länge. Satt och snicksnackade med ett svenskt par som också konstaterade att det här var bra. Riktigt bra. Man vill liksom inte ner igen men ner ska man och efteråt blev det sjöbad följt av våfflor innan vi åkte till vår fina rorbu som vi även bodde i förra året. Nu var det kav lugnt och det fanns inget annat att göra än att blåsa upp SUParna och paddla iväg i Reine. Jag kan faktiskt inte med ord beskriva hur fint det var utan bilderna får tala för sig själva. Den här dagen skulle jag verkligen inte vilja ha ogjord. Löpningen. Paddlingen. Boendet. Maten.

Nästa dag vaknade vi till klucket av vågorna under sovrummet och till vad man skulle kalla bra löparväder. Det passade ju bra för nu hade vi rätt lång löpning framför oss. Vi skulle upp på Markan den långa vägen som går genom en hel del myrar. Vi väntade ut det dåliga vädret genom att åka ner till det fina bageriet i Å men man kan inte vänta hur länge som helst. Inte jag i alla fall. Det var väldigt låga moln när vi startade vår löptur men vi visste ju att det skulle ta sin tid. Och det gjorde det genom myrarna innan vi började ta oss uppåt. Vi var förvarnade om att det skulle vara lite trickigt och det var det och när vi kom upp på den stora bergskammen på ca 400 möh började det regna och blåsa rejält. Och någon topp såg vi då rakt inte. Inget annat att göra än att ta på sig rejält med kläder och krypa in i en skreva under en klippavsats. Där satt jag och min lilla hobbit som konstaterade att det här var ju nästan som en egen jordkula. Med jämna mellanrum tog jag mig ut ur den och spanade och plötsligt lättade det. Av med varma kläder och full fart uppåt. Var det häftigt där uppe? Som fan! Återigen stannade vi en bra stund, jag gjorde mitt topphopp, fick min whisky och hjälpte en stackars holländsk tjej som trodde att hon skulle vara där. Det skulle hon inte. Vägen hem var lika lång den men humöret var på topp även om vi inte fick något bad när vi kom fram. Däremot en pizza i Reine efter en lång dag. Det och en öl utanför vår rorbu.

Sista hela dagen på Lofoten vaknade vi till strålande väder igen och nu tog vi båten genom fjordarna för att sedan förhoppningsvis ta oss upp på Helvetestinden. En topp som egentligen inte är särskilt svår men som alla inte vågar sig till hela vägen. Dessutom med tidskrav i dag eftersom vi inte villa missa båten hem. Det var nu trötta kroppar men vi blev rikligt belönade efter en slutfas som jag kan förstå skrämmer folk med minsta anlag för svindel. Men upp kom vi och medan vi njöt av utsikten hände något som gav mig gåshud. Två stridsflygplan flög genom passet. Under oss. Hur ofta ser man ett stridsflygplan åka strax under sig? Så häftigt! Några svenska tjejer hånade oss tydligen när vi sprang ner för att det skulle vara löjligt att springa när man kunde gå. Bah säger jag! Så hann dom inte heller äta någon våffla på caféet vid bryggan. Ha!

Nu var vi färdigsprungna för den här resan och det var nog tur det för kroppen var något trött när vi dagen efter tog färjan till Bodö och sen vidare till fisket i Saltströmmen. Jag hade egentligen tänkt fiska från land men i det fina vädret och med lediga båtar att hyra så hyrde vi båt och havsfiskespön. Jag gillar att fiska och det här gillade jag starkt. Hälleflundra, torsk, kolja och kattfisk blev fångsten. Jag vet dock inte om det var häftigast att köra båt genom världens starkaste tidvattenström eller att hala upp en hälleflundra från stort djup. Men häftigt var det och en perfekt avrundning på en fantastisk resa.

Det var två nöjda löpare som rullade hem de 46 milen till stugan efter totalt åtta dagar på turné och åt havskatt till lunch dagen efter. Vi sprang uppför fem olika toppar med helt olika karaktär men varenda tur var av toppklass. Lofoten är vackert men det är ännu vackrare uppifrån. Tack Baddaren som vill göra sånt här med mig.

Ha det,

Mackan

 

Innan dagen börjar

”Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch
Samma sak händer imorgon
Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo
Det är inget liv
Det är slaveri” – Ebba Grön

”Fortsätt å va rebell” skrev en kompis i min studentmössa en gång för länge sedan och det är från den sången textraderna ovan kommer. Även om jag skulle antas leva mer eller mindre efter de raderna så har jag en stund som verkligen är min egen och det är morgonstunden. Innan dagen börjar.

De dagar jag åker bil eller kommunalt till jobbet kan det verkligen kännas som att momenten bara hakar i varandra men de dagar jag springer till jobbet är det något annat. Då dricker jag mitt kaffe och läser min tidning och sen hoppar jag in i en stund som bara är min. Jag vet att en ny dag väntar men den har liksom inte riktigt börjat än. Det är min tid. Min tid av eftertänksamhet och min bubbla då det bara är jag och världen.

Det är som att jag är i ett parallellt universum och även om jag ställt klockan kvällen innan och tänkt att jag ska vara framme en viss tidpunkt så glömmer jag det och jag struntar i det. Nu går jag i och för sig oftast upp långt före tuppen så det är egentligen ingen brådska men ändå. Det som händer är att jag funderar på saker. Jag noterar och jag känner efter. Ser jag något fint (och inte springer snabbdistans) så stannar jag och tittar eller fotograferar för att försöka hålla kvar stunden. Jag går in i musiken i mina lurar och jag hinner reflektera. Resten av världen väntar på mig när jag kommer fram. Men jag är inte framme. Även om jag rör mig mot något är jag så otroligt mycket här och nu.

Extra bra blir det under sommarhalvåret när jag kan ta stigarna längs vattnet och genom skogen. Där möter jag knappt en enda människa och luften är fylld av dofter. Just den vägen har inte varit springbar på ett tag men nu är den tiden här och då får jag lite längre löpväg. Lite längre löpväg men även ytterligare lite tid som bara är min.

Innan dagen börjar.

Vitsipporjpg

Ha det,

Mackan