Mitt sommarlov

Årets sista dag… Ja det beror ju lite på hur man se på året men om man ser det som att det avslutas med sommarsemestern så är det just vad det är i dag. Jag tänkte för min egen skull sammanfatta en semester (med rätt stor tyngd på fjällöpningen) som varit nästan normal! Det onormala var, förutom att vi skippade västkusten för att slippa trängas, att alla vårledigheter blivit inställda. Förutom ett par långhelger var det plattan i mattan i nästan sex månader. Satan vad trött jag var när semestern kom. Tröttare än vad jag trodde för det var mycket sova de första två veckorna på hemmaplan. Nu inledde jag i och för sig starkt med att paddla de två första dagarna innan tröttheten kom. Trötthet och en del blåst. Men det var perfekt väder för ett gäng vändor till tippen varvat med cykling och lite löpning. Ja, och att vaska fram det i hemmet som skulle till tippen eller skänkas bort. Summeringen av de första två veckorna av semestern blev ett väldigt städat hem, jädrigt bra cykelben och just det, en väldigt stukad fot.

En stukad fot var ju inte så bra när del två av semestern skulle börja. Den riktiga semestern. För som vanligt finns det starka inslag av löpning med i den riktiga semestern. Planen var att vara uppe i stugan i Porsi i tre veckor med en avstickare för en fyradagarstur uppe i Abiskofjällen när vädret passade. Nu var det något ostadigt uppe i norr. Vi växlade bad och löpning med bärplockning och fiske. För jo, jag hade ok av min fysio att testa foten och gradvis vänja den vid belastning. Ordentligt lindad och tejpad trodde han att det skulle funka. Som avslutning på första veckan höll den också mycket riktigt för 16 km (riktig) terräng tillsammans med maratonlabbet-Erik. Så jävla kul!

16 km utan packning är naturligtvis inte samma sak som fyra dagar med packning men en vecka senare verkade just fyra dagar av bra fjällväder uppenbara sig så vi kastade oss i bilen. Prognoser är en sak och verkligheten en annan. När vi nådda Kiruna var det minst sagt bistert. Blåst, regn och 11 grader. Men det kan ändras upp mot Abisko. Det gjorde det förvisso nere vid Torneträsk men det såg riktigt bistert ut dit vi skulle. Baddaren hade varit helt tyst länge. Skakad. Så när jag sa att det var en dålig idé att ge sig upp på fjället och att vi tar in en natt på hotell i stället så blev hon väldigt lättad. Som tur var fanns det plats i Björkliden och i stället för en kall dag och natt på fjället fick vi en fin liten löptur och en längre promenad i omgivningarna.

Där uppe bakom regnbågen skulle vi varit!

Nästa dag var det betydligt skönare och från Abisko började vi i god takt röra oss upp mot Čuonjávággi trots att packningen kändes brutal trots det nya lätta tältet. Vi hade tappat en dag men tänkte att vi kanske kan göra fyra dagar på tre. Det hade kanske gått om vi inte bland annat hade mötts av en galen vägg av motvind uppe i passet. Och en hel del blöta. Väldigt blött. När vi äntligen hittade ett klippblock som skydd mot vinden och där det var torrt nog att sitta kunde ingen av oss känna fötterna. Sällan har en lunch smakat så bra. Men sen kom solen och även om det var lite knepigt att hitta bra väg ner på andra sidan så var det nu riktigt behagligt. Enda orosmomentet var om vi skulle komma över det vad vi ville över. Inte en kotte såg vi och tankarna for om att det kanske inte var görligt att oss över. Ingen verkade ju röra sig här! Och när vi kom ner till vad vi trodde var vadstället så var det helt omöjligt att komma över. Skam den som ger sig och ett tag senare hittade vi ett ställe som var görligt givet att jag tog packningarna i omgångar och ledde över Baddaren. Kallt som satan med tre passager men nu var vi på spåret igen.

Vi kom fram till en gammal sommarled som det var något av en utmaning att följa. Det var galet vackert men leden var inte särskilt använd och gick allt annat än raka spåret. Vi började båda bli trötta och när vi bara hade några kilometer kvar till första bästa nattläger jublade Baddaren. Det tar på krafterna att härja i det vide och lera som det var nere i dalen. Jag hade konstaterat att leden gick för långt ner mot kartan men samtidigt hade vi sett rösen här och där och det var inte så att det vimlade av stigar att välja på. Eller en bäck som den ofta var. Men den lilla stig vi följt försvann plötsligt helt. Vi försökte hitta igen den men den var borta. Vi tog oss uppför bergssidan och hittade faktiskt ett röse. Men ingen stig. Eftersom det var hart när omöjligt att röra sig där uppe på grund av högt vide och djupa hål så sökte vi oss ner i dalen. Jag visste exakt var vi var så där fanns ingen oro men hur hitta en bra väg genom eländet? Det var vansinnigt med mygg men även älgar som hade sovit och vandrat i dalen och i deras spår gick vi. Plötsligt hittade vi en riktig stig och ett röse. Yes! 40 meter senare var den borta. No! Nåväl, vi kom fram. Det tog lite längre tid än planerat men när tältet var uppe och med mat i magen var det bara att njuta av skådespelet. Ansträngningen var glömd och njutningen total. Än bättre att vakna upp till samma skådespel nästa morgon!

Dag två var uppgift ett att hitta igen leden och det gjorde vi kvickt när vi (helt enligt plan) hade en annan gammal led att följa dit. Vi kan väl sammanfatta det som att den sen också var av rätt skiftande kvalitet de närmsta timmarna. Innan den återigen försvann helt. För den gick verkligen inte där den skulle. Efter att ha tappat en hel del tid så kom vi på den igen och från och med det så var den på riktigt! Spångar. Rösen. Stig. Smalt och delvis trasigt och slitet men något som gick att följa. Nu gick det som en dans! Visst kände benen av att vi rört oss 12 timmar och gud vet hur många kilometer dagen innan men det var så avslappnande för skallen. Myggfritt var det också. Vi hade upp mot 18 m/s i ryggen och Baddaren blåste av spångarna flera gånger. Otroligt bekvämt och fram mot eftermiddagen droppade vi ner på Kungsleden. Surrealistiskt att se folk igen. Surrealistiskt med en bred led. Men väldigt bekvämt. Tyvärr hade vi missat tältförbudet i Abisko nationalpark så vi fick tälta vid Abiskojaurestugan. Bekvämt men kändes lite märkligt efter den magiska platsen natten innan. Vi stängde dagen på nio timmar i skorna och tro mig, det kändes. Jag var så stel att det kändes löjligt men efter ett bad och mat i magen så sov vi båda gott!

Abiskojaure var inte planen för dag två. Eller jo, vi skulle inte kommit så långt på dag två av fyra men vi skulle heller inte ha så mycket kvar för sista dagen nu när det blev tre dagar. Vi hade tagit bra många fler timmar i skorna första två dagarna än planerat så vi tog den enkla vägen ner till Abisko längs Kungsleden. Vi var båda nöjda med det men det kändes som det riktiga äventyret var över. Men man kan njuta av vyer och upplevelse utan äventyr och vi bestämde oss för att avsluta färden med en lunch nere i canyonen vid Abisko. Precis när vi kommer ner dit så möter vi en korp som sitter och spärrar vägen. Den flyger inte iväg utan tvärtom gör den ett utfall. Hoppsan. Korpar är fan stora. Vi tänker att den har säkert ungar och tar en omväg och bestämmer oss för att äta lite längre ner. Jag börjar laga mat och Baddaren går för att pudra näsan. När hon kommer tillbaka ger hon upp ett tjut.

DEN SITTER BAKOM DIG!

Jag vänder mig om och jag har en korp precis bakom mig. Nylandad. Inte ok! Jag hoppar upp men får inte med mig några prylar utan vi rör oss en bit bort. Tittar på det kokande vattnet. Tittar på våra prylar. Och mitt i allt en korp. Jag inser att det måste varit mina nötter som var så intressanta. För jag satt och åt nötter. Planen blev att jag skulle locka bort den med nötter. Sagt blev gjort och nötter kastades men utan reaktion. På tredje försöket lyfter han men i stället för att segla mot nötterna tar han sikte på mig och påsen. Som en mindre drake anfaller han! För att i sista sekunden vika av och landa en bit bort. Historien med korpen tog inte slut där men vi kom hem med alla ägodelar och ögonen i behåll. Dessutom med en större förståelse för varför Oden hade korpar som följeslagare.

Sista dagarna hemma i stugan bjöd på strålande bra fiske, strålande väder och tappra försöka att träna på trötta ben. Oj vad sliten jag blev av vårt äventyr så att umgås med mamma och Bosse i lugn och ro passade bra. Det var så himla mysigt att få träffas igen detta speciella år. Det kändes konstigt att komma hem till Täby igen i söndags kväll och i dag avslutades semestern precis som den började, med paddling. Det normaliserade livet något och i morgon går i in i ytterligare lite normalisering. Med vetskap om att jag har rätt många dagar kvar på semesterkontot och det ska nog kunna nyttjas i höst!

Ha det,

Mackan

Vilken träningssemester!

Jag vet inte riktigt var jag ska börja så jag börjar med att konstatera att jag har fått andas. Att åka norrut och grundträna är baske mig det bästa man kan göra om man har lite jobbigt att andas i söderns värme. Eller nej, det är inte värmen utan det är luften som är bäng så här års. Värme kan jag faktiskt hantera hyggligt. Men redan på det första passet uppe i stugan kände jag att oj oj oj vad skönt det här var.

Jag hade en lös plan på vad jag ville göra och hur mycket jag ville springa och med facit i hand orkade kroppen inte riktigt med den volym jag hade hoppats på och det är bara att gilla läget. Vad den däremot orkade var den intensitet jag hade hoppats på att kunna hålla. Faktiskt så gick två av mina långa snabbdistanser fortare än jag någonsin hade vågat hoppas på. Det var så underbart skönt att kunna springa mig trött på mina egna villkor. Så trött har jag sprungit mig. Trött så till den milda grad att jag hade grava problem att hänga med Baddaren på våra avslutande 24 km i onsdags morse.

24 km kanske inte låter så långt men just den distansen har varit den grund som allt bygger på. Ett par såna återhämtningspass och några såna snabbdistanser har fyllts ut av morgonjoggar på knappa milen och lite krydda i form av slalombacke och banintervaller. Jag är stark nu. Starkare än vad jag trodde att jag skulle vara. För det är just det att när man springer mycket berg, småstigar, obanat och över myrar så blir man stark vare sig man vill eller inte. Och när jag kör kvalitetspass i sån terräng är det så oerhört oförlåtande. Ni kanske vet hur det är med skidtävlingar på så kallade utslagsgivande banor? På en lätt bana är det rätt tätt mellan åkarna men på dom grisiga banorna eller i grisigt före kan det bli stora marginaler. Så är det på min favoritrunda också. Orkar jag inte så rinner minuterna i väg. Men jag orkade springa min bästa runda på 5 år trots värme. Just det året var jag så stark att jag kunde vinna min åldersklass i Mefjellet Opp. Och nu är jag nästan lika stark! Jag ska återkomma till den styrkan…

Snabbheten då? Nä, snabb är jag inte just nu. Det är inga rappa ben men jag har skapat förutsättningar för att bli snabb. En stark kropp tål träning bättre än en svag kropp och ska jag hålla ihop och bli halvsnabb till hösten måste jag tåla sån träning. Jag tror jag gör det nu och så får jag mentalt leva med att ha känslan av ett jädra vridmoment men ingen toppfart. Tror snarare att jag är långsammare nu än i våras. Gilla läget gubbe!

Styrkan var det. Vi var ju upp till Lofoten en sväng och sprang upp på toppar. Berg är ju mitt rätta element och det kändes förbaskat bra uppför. Det var som att jag bara kunde mata och mata och mata uppför dom långa backarna. Vid tillfälle ska jag skriva om alla turer vi gjorde men nu nöjer jag mig med mitt eget lilla examensprov, att maxa uppför Reinebringen. Det är 448 höjdmeter på en kilometer dvs ca 45% i snittlutning. Pelle som vi brukar hyra Rorbu av berättade att några ungdomar han kände tog den på 38 minuter ett par dagar innan vi kom och det tyckte han var tufft. Vi hade varit ute på en tvåtimmarslöpning med ganska många höjdmeter på morgonen men jag tänkte att då ska jag baske mig upp på under 30 minuter. Trots rätt möra ben med fyra toppturer de senaste 72 timmarna och totalt nästan 9 timmar löpning i benen på de 72 timmarna. Men jag ville bomba upp så gott det gick och som jag bombade. Det gick på 24 minuter och jag var mer eller mindre extas av att få kötta på så hårt. Självklart går det att köra på mycket fortare om benen är utvilade och om man gör det när man får ha stigen upp för sig själv. Något år ska jag dra den på natten med pigga ben, det säger jag nu.

Men det var otroligt kul att snacka med en jämnårig norrman efteråt och han tyckte att det var helt insane. Honom hade det tagit en timme upp och han drog en harang om att det var väl lätt för mig: ”Du har väl inte ens fyllt 40, då är det ingen match.” När jag berättade hur gammal jag var blev han minst sagt paff. Och jag blev faktiskt rätt stolt. För jag är stolt över att jag kan orka och älska det jag gör. Jag bjuder på en kort film jag tog på toppen, hög som ett jävla hus på endorfiner. En känsla av hur det kan se ut på Lofoten och en känsla av hur mycket jag älskar den här livsstilen.

Hög på livet!

Ha det,

Mackan

Fjälläventyr 2016 del 2

När vi vaknade upp den andra dagen var det med stela ben efter en lång natts sömn. Jag får erkänna att jag tog mig knappt ner från trappen på stugan av stelhet.

DSC04228 (1024x683)

Har man inte skött sina långpass så blir det tufft även om farten är lugn. Efter göromål som att hämta vatten, städa och klä på sig var dock kroppen lite mer med på noterna. Att det var kanonvarmt hjälpte till för att mjuka upp! Jag hade förvarnat Baddaren att det ofta är så att andra dagen är värst när man är ute ett tag, och jag tror att det gjorde att vi båda nog ändå kände oss fräschare än förväntat när vi sa hej då till stugvärden och började färden upp mot Singi. Jag hade hört att den här sträckan var fin men blev ändå positivt överraskad för det här var nästan löjligt vackert. Vi hade ingen brådska och eftersom det var så varmt så tog vi första vätskepausen vid en vild jokk redan efter en halvtimme. Jag var inte nådigt badsugen men det strömmade lite väl mycket för att det skulle kännas som en bra idé. I stället satte jag mig som trollet i Bockarna Bruse under bron och drack min Vitargo.

Efter bron var det bara en liten stigning kvar innan vi kom in på en väldigt lättlöpt sträcka nere i dalen och efter timmen löpt var det dags för en paus igen. Vi träffade där på några bergspumor som vi språkade med. Pumornas killar var dock inte så roade av att dom pratade med mig så vi sa ganska snabbt hej då men hann ändå få lite intressant information om toppturen till Keb. Den hade för dom tagit 12 timmar och hela gänget såg rätt vältränade ut och vi insåg att det nog skulle bli en lång dag i morgon också. Kanske säkrast att ta det lite lugnt.

Vi hade redan på förhand bestämt att vi skulle svänga av mot Keb före Singistugan men när vi såg stugläget på håll var det nästan så att jag ångrade mig för den låg så fint. Kartan antydde dock att det skulle vara ännu finare där jag hade hittat vår lunchplats och vi lämnade dalen och började gå kraftigt uppåt i stället. På vägen upp mötte vi ett par som hade tältat vid vår tilltänkte lunchsjö och dom bekräftade att det skulle vara fint där. Det var det. Otroligt fint. Efter två timmar av effektiv löpning var vi framme vid paradiset.

Vi hade bestämt oss för en långlunch och det var precis vad det blev. Den frystorkade maten smakade ovanligt gott och sen låg vi länge i ljungen och bara njöt. Visst var det en och annan mygga men det var överlag så myggfritt att det gick att ignorera dom få små rackare som fanns. Trots att vi hade ett mål för dagen var det ändå nästan motvilligt vi begav oss mot Kebnekaise fjällstation.

DSC04264 (1024x683)

Vi hade avverkat ganska precis hälften av dagens etapp men nu skulle det vara mer utför så jag trodde att andra halvan skulle gå kvickare. Det gjorde den inte. Vet inte om det var missbedömning av mittpunkt eller tappad fart. Men vi fick nu springa ut ur en dal i stället för in i en och det gör att man hela tiden har den pampigaste utsikten framför sig och det var just det. Pampigt. När vi började komma inom ett par timmars vandring från fjällstationen började det dyka upp en hel del folk som tagit dagsturer men vi sprintade förbi dem alla. Med någon timme kvar till stationen tog vi en sista kaffepaus och jag övertalade Baddaren att trycka i sig energi för vi hade inte direkt överdrivit energiintaget sen vi stack iväg dagen innan.

Med den i kroppen fick hon en jädra fart och jag hade fullt sjå att hänga med. När vi närmade oss Keb började dessutom åskan att mullra. Ja, det var kanske väntat med tanke på vilken värme vi hade haft i två dagar. Regnet lyste med sin frånvaro men närvaron av blixtar och dunder gör lätt att man får lite extra fart.

Vi anlände till Keb ett par minuter innan det enda regn vi fick på vår resa började och det kändes rätt gott att komma in. Smart som jag var hade jag ju manat på Baddaren att inta energi men själv hade jag inte tagit något. Dumt. Jag var cirka tre minuter från att vägga på dagens andra pass och blev alldeles yr när jag kom in. En bastu på det och sen var jag rejält dränerad inte bara på energi utan även på vätska. Ingen av oss hade någon vidare aptit på kvällen men vi tvingade i oss mat, chips och massor av dricka. Att döma av huvudvärken som kom under natten lyckades vi sådär. Dessutom var det bastuvarmt i rummet och det blev väldigt dåligt med sömn. Jag avslutade det här dygnet med att fundera på om jag överhuvudtaget skulle ta mig upp på Kebnekaise!

Ha det,

Mackan

Fjälläventyr 2016 – Del 1

Juli månad anno 2016 och dags för årets fjälläventyr. Jag började planera årets rutt redan i slutet av förra året och avslöjade planerna för Baddaren på hennes födelsedag i januari. Nu var det dags. När vi kom upp till lilla stugan i början av månaden såg det något mörkt ut för att det skulle bli ett vidare trevligt äventyr… Kallt och regn. Regn och kallt.  Men plötsligt såg prognosen lovande ut för att få några dagar uppehåll i Kebnekajsefjällen och vi förvarnade mamma och Bosse att vi ville upp på måndag morgon. Sagt blev gjort och i strålande solsken anlände vi till Vakkotavare på förmiddagen. Nästan 20 grader varmt redan och det såg ut att bli en fantastisk dag. En kopp kaffe nedanför stugan med våra chaufförer och sen var vi redo att börja äventyret med fullpackade ryggsäckar!

ForeAvfärd

Baddaren sprintade ivrigt iväg och jag fick lugna henne. Vi hade en lång dag framför oss. Men vilken resa! Visst var det uppåt men det var bra underlag och minut lades till minut och höjdmeter till höjdmeter. Eftersom vi såg hela resan som lite av ett träningsläger inför Skåla ville vi passa på att hålla ett bra tempo just uppför och det gjorde vi verkligen. Efter en halvtimme hade vi nog tappat någon liter vätska var och tog en kort Vitargopaus och nu var vi uppe på kalfjället. Jag gillar kalfjäll. Det är något väldigt speciellt med just kalfjället som gör jag mår väldigt bra.

Vidderna. Nakenheten. Utsikten.

Vi mötte enstaka vandrare och med vissa snicksnackade vi lite. Fick veta att vi hade en del fina vad framför oss och varje gång dom kom blev jag ännu lite lyckligare. När man springer i värmen är det liksom inget problem att hoppa ner i det iskalla vattnet. Vid en av dom fina jokkarna tog vi en extralång minipaus bara för att det var så mysigt.

Men ska man långt framåt så får man pinna på och vi hade planerat för en sen lunch nere vid Teusajaurestugan. Den skådade vi på många kilometers håll men först skulle vi ner från fjället och över sjön. Antingen genom att bli hämtade med motorbåt på sen eftermiddag eller genom att ro cirka kilometern. Ska man ro måste man dock ha minst en båt kvar på den strand man lämnar och det finns tre båtar i sjön. Det var något nervöst på vägen ner för jag föredrar att ro en kilometer och inte tre så glädjen var stor när det låg två båtar vid Teusajaures strand. Däremot gick det vita gäss ute på sjön. I sidled mot färdriktningen. Men va fan, hur svårt kan det vara? Jättesvårt. Normalt ror man med ben och rygg. Men då blir all kraft i en riktning och här gällde det att lägga 90 % av kraften på ena åran. Satan i gatan vad jag slet. Båten rullade som tusan mitt ute på sjön och Baddaren gjorde en min som i Skriet och jag blev lite byxis. Visst hade vi flytvästar men jag ville inte att packningen skulle hamna på 71 meters djup. Vi höll oss dock på rätt köl och när vi närmade oss stugan blev det betydligt lättare att ro. Behöver jag säga att lunchen smakade bra efter 2½ timme effektiv löptid och en roddtur på det?

DSC04180 (683x1024)

Nackdelen med att ha tagit sig ner 400-500 höjdmeter är att man ska upp igen så upp blev det. Fortfarande lika varmt men det blåste mer så det var inte riktigt lika svettigt. Däremot var det lika vackert eller kanske ännu vackrare och utmaningen är att njuta av vyerna och röra sig framåt samtidigt. Det är som tur är en förmåga jag besitter och det var helt suverän löpning här. Även om benen började bli trötta gick det att njuta hela vägen ner mot Kaitumjaure. Det var lite brötigare löpning när vi kom ner i dalgången men Kaitumbäcken brusade och vetskapen om att det väntade middag och bastu vid ankomst gjorde att vi töltade på och dessutom kunde vi se stugan uppe på fjällsluttningen. Jag får erkänna att jag hade läst kartan lite slarvigt och tänkte att vi var nästan framme när vi tog oss över forsen men det var allt ett par kilometer kvar. Något tunga ben upp till stugan men vi kom fram och mötte där ett par löpartjejer som precis skulle lämna. Bytte några ord och det var synd att vi inte hade chansen att språkas mer för det hade varit kul att hinna utbyta fler erfarenheter.

Stugan vid Kaitumjaure var ett lysande val för övernattning måste jag säga. Trevlig stugvärd som mötte oss med ett glas saft, härlig och nybyggd bastu och dessutom fick vi en hel stuga för oss själva. Med galet fin utsikt. När vi hade installerat oss satt vi och tittade på älgen som betade nere vid sjön och sen fick vi vår bastu. Med utsikt. Det var två väldigt lyckliga löpare som somnade in med drömmar om fjäll, jokkar och älgar.

Reflektioner dag 1: Två rätt tuffa etapper med tanke på att jag bara sprungit ett pass över två timmar sen Boston i april och det var i förra veckan. Men oväntat bra underlag och kanske lite vackrare än jag väntat mig. Något annat som förvånade mig var att vi mötte en otroligt hög andel ensamvandrande unga tjejer. Det har jag aldrig varit med om i fjällen. Är det nya sättet att slippa jobbiga karlar? Sen var jag djupt imponerad över Baddarens styrka. Två månader med träning i slalombacke varje vecka hjälper onekligen!

Ha det,

Mackan

Nu bär det norrut!

I morse vaknade jag efter elva timmar av sömn och ärligt talat trodde jag inte att jag kunde sova så länge numera. Jag vet faktiskt inte när det blev en sån monstersömn senast men vi kan väl sammanfatta det som att det behövdes. Det beror inte på något sätt att jag är övertränad utan snarare undervilad. Det har varit en intensiv vår med nytt jobb i en för mig ny verksamhet och med galet många nya människor att interagera med. Jag gillar nya människor och jag tycker det jag jobbar med är oerhört intressant och stimulerande men det går inte att komma ifrån att hjärnan har gått på högvarv av alla nya intryck. Och när hjärnan går på högvarv så sliter det, oavsett hur roligt det är. Så, nuvarande form är mer rund än bra. Den är faktiskt uslare än den varit på mången dag men det är som det är. Det stör mig faktiskt inte särskilt mycket för det går ju att åtgärda. Det får väl ses som ett sundhetstecken att jag heller inte stör mig på att jag bombarderas av att folk springer tävlingar till höger och vänster för mitt tävlingssug kommer bara när jag är i hygglig form.

Nåväl, det om detta. Nu drar jag i alla fall norrut för att springa där jag älskar att springa allra mest – Lappland. Flåsmannen flyttar in i mitt gula lilla hus och smittar förhoppningsvis av sig av sin snabbhet medan jag är borta och jobbar på min. Det blir bra det. Nu ska jag springa bland sjöar, berg och älvar. Förutom hemmacampen i stugan så ska jag och Baddaren upp och springa i Sarek en sväng som grädde på moset. Sen avslutar vi den första sommarturnén med en sväng till Norge för att springa uppför en topp eller två. Njuta och rensa hjärnan på alla intensiva intryck och fylla den med stillsamma intryck såsom rinnande vatten och fantastiska vyer.

Inte för att jag hunnit blogga särskilt intensivt under våren men nu blir det än mer bloggfritt härifrån under en period. Min första betalda sommarsemester på fem år!

DSC02996

Ha en skön sommar,

Mackan

Sommarens bästa dag

Det känns lite märkligt att det fortfarande är mer eller mindre högsommar. Altandörren står öppen och katterna kan gå ut och in som dom vill och verkar helt omedvetna om den höst som kommer. Det enda som märks på dom är att det inte tjatas om att vara ute trots att det är sen kväll. Det är ju mörkt, då ska vi sova inne hos husse. Själv går jag fortfarande klädd i shorts och utan strumpor på fötterna men kan ändå in låta bli att tänka tillbaka på den sommar som varit. Vilken var egentligen den bästa sommardagen? Jag har många bra att välja på men har kommit på vilken det är som sticker ut som något bättre än alla andra. Eller i alla fall den som har störst chans att bli ihågkommen av mig och kanske någon efter mig.

Jag gillar att hänga upp minnen på något och just den här dagen har jag hängt upp i dubbel bemärkelse. Jag vaknade i skuggan av ett fjäll till bruset av en älv i mitt favorittält. Det var mitt i sommaren och kvicksilvret skulle leta sig upp till 27 grader när starten gick för Mefjellet Opp. Alldeles för varmt för mig och jag disponerade inte loppet på bästa sätt men med en stark avslutning och en underbar dag blev det ett starkt minne. Jag läser för tillfället Kristin Lavransdotter och varje gång en säter nämns tänker jag på den vackra säter vi sprang förbi innan den sista stigningen började. Jag tänker på hur jag kämpade varje steg och belöningen jag fick i form av en galen utsikt på toppen. Alla lopp i berg borde faktiskt ha målgång på toppen så att man kan stanna och njuta. Varje gång en fjord nämns tänker jag på hur vi satt och tittade ut över fjorden innan starten och i väntan på prisutdelningen. Jag minns den enorma glädjen över att se Baddaren klara av loppet. Jag minns hur lång vägen ner var när vi joggade tillbaka. Jag minns fåren som bodde upp på sätern. Jag minns hur ljuvligt det var att dyka ner från bryggan i fjorden. Jag minns det goda kaffet och trevliga sällskapet när vi satt och fikade på torget i Valldal. Jag minns ungdomarna som lekte på bryggan i värmen. Jag minns hur gott maten smakade när vi senare satt och åt middag vid en bäck uppe på fjället. Jag minns den gigantiska glassen jag fick på vägen till campingen vi bodde på efter tävlingen. En camping som för övrigt låg ganska nära Jörundgård som var Kristins uppväxtplats. Jag minns hur gott jag somnade i tältet i skuggan av ett annat fjäll och med en annan älv som brusade i fjärran.

Ja jag minns massor från just den här dagen och som en påminnelse om det ser jag varje dag den tallrik jag fick som pris för att jag var en snabb gubbe. Den hänger där på väggen i hallen som ett minne. Någon dag finns jag inte kvar längre och då kanske någon annan tittar på den tallriken och undrar vad det där var för tävling jag sprang en gång för länge sen och hur mina upplevelser av den dagen var. Det var bra upplevelser. Upplevelser som gör mig varm inombords och gör att ett leende kommer över läpparna. Vilken var din bästa sommardag anno 2014?

DSC03288Ha det,

Mackan

Som huggen ur granit

Riktigt sån ser jag inte ut. Som huggen ur granit alltså. Men man kan ju alltid sträva efter att bli hårdare och som ett led i den strävan for jag ner till Bohus-Malmön och tränade en vecka. Lite grand i alla fall. Av ett par olika orsaker valde jag att pulsera ner rätt hårt förra veckan och tog ett par vilodagar men jag hann ändå springa en del nere på västkusten. Det är alltid roligt att komma till nya platser och även om jag varit väldigt nära flera gånger har jag aldrig varit ute på Malmön. Denna ö som jag hörde talas om för många år sen när åttorna i vår skola fick åka dit på skolresa. En resa som blev så bra att inga fler fick åka dit från vår skola. På senare år har jag hört talas om den betydligt mer men i lugnare termer och jag såg verkligen fram mot att få komma till Casa Lu. Jag blev inte besviken.

Redan den första kvällen blev jag helt hänförd. Skönhet i kombination med svensk arbetarhistoria är jag svag för som den romantiker jag ändå är. All denna sten huggen ur vårt urberg. All denna svett som ska ha producerats år efter år. 1977 upphörde stenhuggandet men spåren finns kvar nästan överallt.

Stenhuggare

När det dessutom visade sig gå en vandringsled runt ön blev jag eld och lågor. Jag frågade genast Baddaren hur det var att springa på den men det skulle tydligen vara lite stenigt. Hur svårt kan det vara tänkte jag direkt? Det finns det bara ett sätt att ta reda på och redan nästa morgon var jag tvungen att testa.

Helt jävla fantastiskt.

Ja det var det. Redan efter några hundra meter var jag överlycklig. Hopp och skutt. Inte ett steg det andra likt och mina lite mer renodlade maraträningsplaner slängde jag åt sidan. Här skulle det skuttas resten av veckan. Jag är en bergsget och här var det kanske inga höga berg men det var upp och ner och hela tiden med en närhet till vattnet. Blåsten kom från havet, saltstänket var ständigt närvarande och inte ett pollen kunde anas i lungorna mina.

Löparlycka.

Resten av veckan undersökte jag mer eller mindre hela ön till fots och kom att uppskatta varenda kvadratmeter. Låt vara att det blir rätt begränsat som långlöpare på en ö som är fyra km lång och två km bred men när man snirklar sig fram längs varje vik och udde tar det lite tid. Baddaren var lite orolig för mig eftersom några pass tog lite längre tid än jag sa att jag skulle vara ute men jag kunde inte sluta skutta. Det gick bara inte att lägga av vid en viss tid när det fanns en krök till att undersöka. Helt underbart! Jag fick verkligen chansen att sympatisvettas med århundraden av stenhuggare men utan bieffekter som sabbade ryggar och stenlungor.

Kustleden

Nu är jag hemma igen och fulltankad med inspiration och ska återgå till struktur igen. Struktur i arbete och struktur i träning. Tack för den här sista semesterkicken!

Ha det,

Mackan

Skissen i min skalle

Nyss hemkommen från semester/träningsläger i Lappland konstaterades det att kylen var precis så tom som den brukar vara när man kommer hem. Med andra ord var det läge att ta morgonjoggen förbi affären och bunkra upp frukost. Springandes längs Värtans vatten reflekterade jag över den period som nu är till ända. Ett rejält block med träning för att vänja kroppen och som ett test för vad jag tål inför hösten. Jag brukar oftast pulsera över tre veckor men för att kunna utnyttja mina ypperliga träningsmöjligheter i norr valde jag den här gången att testa att köra fyra hårda veckor i rad. Innehållet för de här veckorna fanns ingen annanstans än som en skiss i min skalle och varje pass med bara några dagars framförhållning för mesta möjliga flexibilitet. Och baske mig om jag inte lyckades genomföra det bättre än vad jag kunde våga hoppas på. Ett eller två pass var allt som behövde stryka på foten och det var när jag kände mig sliten och tog det säkra före det osäkra hellre än att göra ett dassigt pass. Rent generellt har jag dock känt mig oväntat fräsch och visst underlättar det när jag kan andas fritt uppe i norr. Det är som natt och dag för mina lungor jämfört med hemma så här års. Nu till summeringen!

Det här är vad jag lyckades fixa till av pass som är fina insättningar på kontot med bra chans till hög ränta, det jag kallar för nyckelpass:

  • Fem snabbdistanser eller progressiva snabbdistanser (18-24 km)
  • Två fartlekspass
  • Tre snabba intervallpass
  • Ett backpass (slalombacke)
  • Fem långpass (24-33 km)

Vill jag analysera om min egen kapacitet kan jag göra det med avseende på både fart, styrka, fartuthållighet och ren uthållighet och de två sistnämnda ser väldigt bra ut. Framför allt fartuthålligheten verkar redan börja komma på plats. Jag har legat efter hela det här året men näst sista dagen uppe i Lappland slog jag till med den näst snabbaste långa snabbdistansen jag gjort under hela mitt liv. Ja, för just den rundan alltså. Endast 2009 sprang jag lite snabbare. Men bara lite och nästan all tid jag tjänade då gentemot nu var på ett parti där det vuxit upp väldigt mycket sly och där min lilla stig upp mot Porsifjällen vuxit igen. På dom korta intervallerna är jag däremot inte alls lika snabb som då. Nu kan det bero på att jag genomfört dom i slutet av det långa och tuffa blocket eller för att gräsmattan på Rimvallen var nyklippt. Det vore synd att påstå att det är till min fördel. Dessutom hade jag tävlat mer 2009 och sprungit fler fartpass. Skitsamma, det är inte 5000 meter eller milen jag ska prestera på utan maraton, även om jag hade varit ännu gladare om allt redan hade legat i synk. Jämför med förra året ser det i alla fall mycket bättre ut på alla fronter och jag är sjukt nöjd. Mest förvånande är att jag är faktiskt är starkare än förra året! Jag sprang nu det första slalombackpasset på över två månader och det dagen efter snabbdistansen som gick så bra. Döm om min förvåning när jag var mycket kvickare än förra året när jag tränade för Skåla Opp.

Bilden nedan tog Baddaren när jag sprang tusingar fram och tillbaka över kraftverksdammen i Porsi. Jag viftade vådligt mycket med vänsterarmen och krängde som tusan men det var för att det blåste så kraftigt från det hållet. Trodde jag skulle blåsa av ett tag!

Kraftintervaller

Ha det,

Mackan

Living easy, living free

Efter att ha betat av och svarat på den e-post som kommit in föregående kväll och fått i mig en rejäl kopp kaffe tassar jag ut i försommaren. Klockan står på 09:10, termometern på 19,3 grader och det är alldeles, alldeles lugnt i villakvarteren. Det känns nästan lite overkligt att det enda ljud som hörs är mina egna steg. När jag springer förbi skolan får jag nästan känslan av ”The Walking Dead”. Var är alla människor? Jodå, där kommer faktiskt en bil rullande och där borta går en kille. Dom ser inte ut som zombies heller så allt är nog i sin ordning. Solen smeker min bara rygg och det här är känslan jag älskar. Det här är sommar på riktigt. Men jag vill ha vatten och styrk kosan ner mot Värtan. En stund senare finner jag vattnet och kan tassa fram längs den spegelblanka Östersjön.

Nere vid gamla F2 sitter ett gäng beachvolleyspelare och vilar och jag märker hur jag råkar driva upp farten så jag lugnar mig igen. Morgonjogg heter det. Inte morgonsnabbdistans. När jag börjar närma mig Pont förstår jag att sommaren är här på riktigt eftersom jag möter en äldre man i lederhosen. Jag tittar ner mot mina splitshorts och inser att jag är utklassad stilmässigt.

Stilknockad.

Jag skyndar mig snabbt förbi så att ingen annan ska se hur mycket stiligare den äldre mannen var och funderar på om jag måste införskaffa ett par egna i höst. Jag är rätt övertygad om att Baddaren är helt med på det.

Nu blir jag snart tvungen att lämna Östersjöns svalka för att ta mig åt rätt håll igen och genast blir det varmare. I Rönninge By är det full fart med ponnys och småtjejer. Snacka om glädje. Själv blir jag dock mer och mer sugen på det där badet jag ska få och att komma in i skuggan så jag ökar på farten. Trots frånvaron av frukost är det lätta steg nu när det inte är långt kvar och när jag passerar Skavlöten kommer jag nästan ikapp en tjej. En tjej i långa svarta tights och svart tröja. Jag låter det vara osagt om jag utklassar henne i stil men jag utklassar henne i funktionsenlig klädsel. Såvida hon inte förbereder sig för Marathon des Sables eller något liknande.

Nåja, det är hennes val och jag vänder i stället blicken mot det fåtal som badar. Oj vad det ser skönt ut men om tio minuter är det min tur och jag tassar vidare. På den södra sidan om sjön är det som vanligt skugga under lövverket och nu är jag snart framme. Svetten rinner ändå om mig trots den relativt lugna farten och när jag kommer fram till bryggan har jag svårt att hinna få av mig skorna snabbt nog. Vatten! Glider omkring i det som en bättre gråsäl och slås av hur skönt det är. Ett bad om dagen i en svensk sommarsjö borde instiftas som en mänsklig rättighet. Och anklig. Men var är ankorna mina? Inte en enda syns till idag.

Bild

I brist på anksällskap och avkyld glider jag upp på bryggan igen och springer den sista biten hem för att få mig en kraftfrukost i skuggan på altanen. Det här är livet.

Ha det,

Mackan

Slutfirat

De senaste tre veckorna har gått i firandets tecken. Tre födelsedagar inom den närmsta familjen, en fyrtioårsskiva och som avslutning midsommar. Jag är svår på tårta och godsaker när det bjuds tillfälle till det och det har blivit många tillfällen de senaste veckorna. Trevligt, gott och skoj med allt firande men kanske inte optimalt för formen såvida man inte räknar rund som form. Men nu är det slutfirat för den här perioden. Semester står för dörren och semester för mig är inte att dricka paraplydrinkar utan att tillbringa ännu mer tid utomhus och gärna i rörelse. Det ska sparkas på bollar, springas bland kullar och fiskar ska både fiskas och ätas. Mellan det vill jag väldigt gärna läsa böcker i solen men det är lite svårare att räkna med om man ska tillbringa tiden i Sverige. Och det vill jag. Nordisk sommar är för mig helt oslagbar och det ska mycket till för att jag lämnar norden så här års numera. Bättre att spara det till när det kalla och obehagliga kommer. Den här tiden är helt underbar och även om det är slutfirat på ett tag är det inte slutnjutit än på länge. Åh vad jag älskar sommaren!

Bilden Tibor tog igår efter träningen kan nog ses som ett bevis på att jag än så länge har njutit mer i rörelse än på beachen. Men det kommer nog.

tubsockanHa det,

Mackan