Barcelona Marathon 2019

Valencia Marathon blev ju inte riktigt som jag planerade från början och grundorsaken stavades att jag inte hade tränat för det. Eftersom vårens huvudmål är att springa bra i England i maj men jag ändå ville få till kvalet till Boston Marathon bestämde jag mig för att dra till Barcelona och försöka få till kvalet. Men det var inte den enda orsaken utan det var också så att jag ville ha något som såg till att jag fick till långpassen under vintern. Det passade bra med Valencia i färskt minne för jag ville inte råka ut för något liknande igen. Nu började resan mot Barcelona dåligt med nästan en månad av obefintlig träning men så kan det bli när det rasar influensa på jobbet. En influensa jag slapp men jag kände då att immunförsvaret gick på högvarv och träningen blev därefter. När det väl var dags att köra igång med de där långpassen var det inte många veckor kvar att spela på.

Första riktiga långpasset gick okej men jag var fullkomligt färdig hela dagen efter 25 km i 5:30/km. Maratonlopp är något längre och Bostonkval kräver lite högre tempo än så. Det fanns lite att jobba på och inte många veckor till Barcelona. Men jag har gnetat på med prio på träning för fellrunning och tagit långpassen som dom kommit. Ett efter ett har dom trillat in. Inte varje vecka men nästan. Träningen med fokus på styrka har inte gett någon fart att tala om men däremot löpstyrka och det var med det jag åkte ner till Barcelona.

Planen var att inte trappa ner på träningen innan och att inte springa fortare än att jag snabbt skulle kunna återhämta mig från loppet och i söndags morse stod jag där på startlinjen. Man brukar ofta skoja om att det svåraste med ett maratonlopp är att komma till start och nu var jag här. Med nya fina skor som jag testsprang dagen innan och dom kändes riktigt bra. Vad som däremot inte kändes riktigt bra var att det helt klart fanns pollen i Barca och att jag saknade Baddaren. De senaste åren har vi sprungit tillsammans eller som i Valencia när hon var med mig längs banan. Men nu var jag på solokvist och jag hade 42 195 meter framför mig. Solen sken från klarblå himmel och jag var mentalt förberedd på att det skulle bli riktigt varmt. För så var prognosen och den skulle visa sig stämma. Kroppen kändes helt okej och jag hade testat att springa ett progressivt pass i onsdags från 5:00-tempo ner till 4:00 och alla tempon kändes avslappnade i löpningen. Men ansträngningmässigt så verkade något mittemellan som lagom för 42 km. Starten här var något rörig och plötsligt stod jag mellan två startmattor men stillastående. Jag befarade att klockan därmed startat men inte fick jag springa iväg för det. Sekunderna gick och ja, efter målgång visade det sig att klockan gick på alla oss som stod där först i startvåg två.

Nåja, efter 30-40 sekunder släpptes vi iväg. Min plan var att hålla 4:45/km till att börja med. Det borde vara nog med marginal till Bostonkvalet och nog med marginal till vad jag borde ha i benen, Det kändes som att jag bara flöt med men farthållarna för 3:15 försvann i fjärran och jag blev omsprungen hela tiden. Vid första kilometermarkeringen visade det sig dock att min inre tempohållare låg rätt, 4:43. Lite uppför mot Camp Nou och jag fortsatte att bara flyta i löpningen och höll tempot som planerat. Solen stod fortfarande lågt men efter en kvart började svetten rinna och jag tog tacksamt emot vatten att hälla över mig vid 5 km. Nu gick farten upp men det var mer att jag började bli varm i musklerna än att jag tog i mer. Eftersom jag inte trappat ner var jag något trött i benen redan från start men jag tog inte i det minsta för att hålla tempot. Det är en rätt skön känsla!

Det var bara att flyta med och glatt konstatera att varje kilometer gick i det tempo den gick. Några markeringar satt lite knas för jag var baske mig inte uppe i 4:04 som snabbast eller nere 4:50 på kilometern efter men snittet var nog bra. Jag träffade på en svensk kille som jag sprang och snicksnackade med rätt länge men han ville springa lite fortare än mig. Sprang dock förbi honom vid varje vätskestation. Det var tyvärr inte flaskor med sportdryck här som i Valencia men i det här tempot hade jag inga problem att få i mig mina muggar. För jag visste att jag måste dricka mycket den här dagen. Solen stod högre och högre och det började bli svårt att undvika den. Efter vätskan vid 12.5 km sprang jag förbi min kompis för sista gången och det kändes som att loppet nu började på riktigt. Jag tog sakta men säkert in på 3:15 gänget och jag flöt bara på. Nu var det jag som sprang förbi folk och kilometerpasseringarna kom stadigt mot mig. Inte som i Valencia där det kändes väldigt långt mellan dom. Plötsligt var jag vid halvmaran och passerade på 1:37:xx. Där och då räknade jag ut att lufsar jag bara hem andra halvan på 1:45 har jag gott om marginal till Bostonkvalet. Det kändes väldigt görbart om inget hände. Som att jag skulle bli trött till exempel eller något annat oförutsett. Jag var dock sjukt nöjd med att jag inte kände av några pollen. Inte det minsta!

Visst var jag lite stum men allt kändes väldigt mycket under kontroll fram till 25 km. Där någonstans mellan 25 och 26 km hände det något väldigt dumt. I motljuset såg jag inte en oöppnad gel som låg på marken i en kurva och den trampade jag på. Det var lite som att trampa på en tvål eller ett bananskal för plötsligt var jag på väg ner i spagat. Inte skönt. Inte alls skönt. Jag klarade mig som genom ett under från att gå i marken men det drog till i baksidan. Det var inget som till en början hindrade mig men det var precis som att hamstring låg och krampade. Vid nästa vätska plockade jag fram mina antikramp-tabletter ur bakfickan och stannade till för att få i mig dom. Det hjälpte dock föga upptäckte jag och det fick bli plan B som sjösattes ungefär vid 30 km. Jag räknade på vad jag skulle kunna avvara i stopptid och ändå fixa 3:23 som kändes som en säker marginal till Bostonkvalet och började implementera den planen. Det kändes som att en målgång hängde på en skör tråd för baksidan fick inte bli värre. Det blev gångpauser inlagda med stretch och att massera baksidan för att den inte skulle ”hänga sig” och jag försökte planera dessa pauser till svaga uppförsbackar eller där det var som soligast. Passa på när det liksom ändå sög i benen. För det ska gudarna veta att det var varmt nu. Det kändes mer som en perfekt dag för stranden än för maratonlöpning men jag var ändå beredd på det och hade ju vätskat bra från start. En sista mil på en mara är lång och den blev inte kortare på det här sättet. Jag ville i mål så fort som möjligt för att kunna sätta mig i skuggan men samtidigt vågade jag inte springa för att komma i mål så fort som möjligt.

Dilemma.

Men meter lades till meter och kilometer till kilometer. Jag hade planer på att våga spurta sista tre kilometerna men när jag väl kom dit vågade jag ändå inte. Jag höll mig till min plan på att gå under 3:24 och när jag kom till upploppet kändes det möjligt och med en sista boost sista 200 meterna stannade klockan på 3:23. Optimering. Arrangörens klocka stannade dock på 3:24:28. Det är inte mer än 41 sekunders marginal till vad som krävdes för Boston Marathon det här året. 70-80 sekunders marginal hade känts bättre. En kvart hade känts ännu bättre men nu gick inte allt som planerat och så blir det ju lite allt som oftast i den här sporten.

Summa summarum är jag otroligt nöjd att jag som inte har tränat mycket mer än två månader och dessutom inte maratonspecifikt kan rulla in på 3:23 trots strul. Min maratonfart kändes rätt precis som 4:30-35/km löpekonomimässigt så med rätt temperatur och utan strul så är det nog runt 3:10 jag skulle kunna förvänta mig i dagsläget och det utan specifika pass. Men teori är teori och praktik praktik så vi får se vad som händer om jag börjar träna specifikt. Nu är det åtta månader kvar till nästa planerade maratonlopp så det finns massor av potential om viljan att göra jobbet finns där i höst. För nu fortsätter träningen för bergen till att börja med och vad jag ska pyssla med under sommaren har jag inte alls bestämt mig för.

Det här var dock på det stora hela en jädrigt trevlig upplevelse och jag kan inte vara annat än väldigt nöjd med att ha utmanat mig på något som jag behärskar väldigt dåligt, maratonlopp i värme utan att haft någon anpassning till just värme. Men med lite sänkta ambitionsnivåer och mental förberedelse på att det kommer bli svettigt så går ju det också. Visst led jag i värmen men det blev ju på grund av den reviderade planen inte alls så vidrigt som det kunde ha blivit. Saved by the gel som man brukar säga… Nu ska jag bara se till att bli av med den där dragningen i baksidan för om sanningen ska fram kändes benen faktiskt rätt bra redan dagen efter loppet. Jag promenerade på stan halva dagen och det gick inte riktigt så långsamt som det brukar kunna göra.

Nu blir det i alla fall inga fler maror innan bergen! Tre stycken på drygt tre månader är lite mer än normalt för mig. Men jag fick mig en jädra trevlig resa och avslutade gårdagen med maratonmiddag tillsammans med Jens och hans far. Kanontrevligt! Och jag tror att min plan att både Bostonkvala och att inte krascha benen på kuppen höll. Även om jag ville haft lite mer marginal till Bostonkvalet så höll jag mig till att inte ta några risker och det är jag jädrigt nöjd med. Dessutom passade jag på att testa att ladda med annan energi än vad jag är van vid. Bättre att passa på att testa sånt när man inte ska maxa än när man vill ha ut allt. Och ja, det funkade och nu vet jag det också. Erfarenheter och lärdomar och en maratonmedalj till hemma i samlingen. Yay!

Ha det,

Mackan

Annonser

Tuff vecka med bra besked

Jag gillar ju att pulsera min träning och eftersom jag körde långpasset redan i dag så summerar jag löpveckan, bara ett alternativpass kvar i morgon. Jag har steppat upp volymen ett litet snäpp den här treveckorsperioden och det verkar kroppen gilla helskarpt.

Om jag inte missminner mig så skrev jag om att jag tidigare sett bra progression på kvalitetspassen, inklusive långpassen, men inte på distanspassen. Normalt sett tycker jag att allt brukar hänga med och den här veckan kom plötsligt ketchupeffekten. Jag har på samma ansträngningsnivå plötsligt börjat springa markant snabbare på distanspassen. Jag misstänker att det är löpekonomin som börjar komma och jag har blivit lika förvånad på varenda distanspass den här veckan. Brukar inte kolla på klockan när jag springer utan bara rulla på känsla och det har varit roliga överraskningar när jag kommit fram.

Roliga överraskningar har det varit på de andra passen också. Den hemska löpbandsbacken jag kör på gymmet kunde jag springa längre tid och på kraftigare lutning. Nu finns det plötsligt inte så mycket lutning kvar att leka med för banden maxar på 15% och jag snittade 14,7% i onsdags. Bra skit. I skogen springer jag också bättre för veckans terrängintervaller gick markant fortare än förra veckan. Det lustiga i den kråksången är att det är uppförsdelarna som jag hanterar riktigt bra. På platten och utför återstår en ordentlig förbättringspotential. Potential är bra när det ändå återstår åtta veckor tills formen ska vara på plats. Jag vet vad jag behöver fortsätta jobba på och jag ser fram emot att börja springa mer utför och skogspass. Då ska nog kroppen fatta vad den ska göra även där. Knyta ihop säcken!

Sen var det hårdheten och tåligheten. Jag vill inte vara i form till ett lopp utan jag vill vara i form i en hel vecka och orka ha en hygglig lägstanivå. I dag sprang jag förhoppningsvis den här vinterns sista vända på ”Den vidriga rundan” och det är skönt att ha det avklarat. Rundans namn kommer av att det är ondulerat. Inte så många branta backar men det är upp och ner mest hela tiden. Jag har varit igång med träning i 10 veckor nu och fem av sex långpass sen jag drog igång har gått på den här rundan. Till det har jag två avbrutna/förkortade på samma runda. Ett av dom var för att jag uppenbarligen inte var i form för att köra långpass när jag hade kört kvalitet dagen innan och det andra på grund av sjuk halka. Men i dag fixade jag att springa långpasset ovilad dagen innan och med tuffa pass i benen i veckan. Sprang passet i ensamt majestät och då gick det trots de ordentliga vindbyarna lite kvickare än tidigare. Trötta ben på den här gubben nu men med lite lätt cykel och styrka i morgon så ska benen nog piggna till nästa vecka. En återhämtningsvecka jag ser fram emot. En återhämtningsvecka som jag tänkte använda för att sätta punkt för lång asfaltslöpning på några månader om jag och kung Bore är överens.

Tjosan

Mackan

Sju veckor med negativ balans på energikontot

Nu har jag klarat av sju veckor. Sju veckor på låg energi men med hög energi. Som jag skrev i förra inlägget har det påpekats att jag verkar ha väldigt mycket energi. Det är inte bara naprapaten som påpekat det utan framförallt Baddaren blir ju ”lidande” av det.

Det är hög energi i vardagen och som jag berättade för T-Bone i dag under långpasset så känner jag mig som ett litet barn. Eller kanske en kattunge. Jag vaknar, känner mig superenergisk och så håller jag på tills jag blir trött och tvärsomnar. Men om det är hög energi i vardagen så ska jag i ärlighetens namn erkänna att det inte alltid varit fallet på träningspassen. De första fyra veckorna var det ofta så att jag blev trött efter typ … en kilometer … Det är ett fostrande sätt att träna på. Då är det skönt att stötta sig i forskning som visat att mitokondrietillväxten blir vassare med låga glykogennivåer.

Men just när man är ute och springer så gäller det att hitta glädjeämnen i annat än mitokondrier och det är så jädra kul att jag fått så mycket långpass-sällis den här vintern. T-Bone får tålmodigt lyssna på en massa raljerande om både det ena, andra och det tredje. Dessutom av någon som upplever sista milen på maran mest varenda långpass. Det är rätt tufft vill jag lova men samtidigt så vet jag ju att det är bara att trampa på. En vacker dag kommer jag återigen testa att springa fulladdad och jag längtar verkligen. Vid det här laget så kan jag inte ens minnas hur det känns att träna med tanken full.

Det är en jädra tur att jag fortfarande inte tränar mer än 60% av mängden jag tränar när jag går för fullt. Eller tur och tur, det är ju helt enligt plan och det är just på grund av den försiktiga planen som jag bad om hjälp av Coach Carbo. I full träning ramlar jag ner i tävlingsvikt sakta men säkert men nu visste jag ju att jag inte tål full träning och då krävs något mer.

Jag har fått frågan av flera vad det är för diet jag går på men jag går inte på någon diet. Det är fulla tallrikar med mat. Det är mer frukost än vad jag normalt äter och det är jordnötssmör varenda morgon. Jag lider inte utan det känns som att jag äter och äter. Men det är som jag tror jag skrev tidigare en herrans massa grönsaker och det är fritt från skräp. Normalt sett är jag rätt bra på skräp. Det enda negativa jag kan komma på är att det blir mycket planering. Lunchrestaurangernas mat är inte direkt hälsa så det är väldigt mycket matlagning och att komma ihåg att ta med matlådor för några dagar i taget. Ja och så sa Baddaren något roligt igår när vi var på gymmet: ”Det här gör så att du får mig att se välmående ut.”

Jag tar det som ett tecken på att jag börjar närma mig så som jag ska se ut när det blir dags för tävling. Sen ska insidan matcha upp det också. Det vore naivt att tro att jag byggt upp någon sorts tävlingsform på vad som just i dag, EBM-dagen 24.2, är två månader av träning. Men lättnaden i vikt skapar bättre förutsättningar för att minska belastningen på kroppen. Nu räknar jag kallt med att det bara är två veckor kvar av asfaltsnötande så om vädergudarna samarbetar så blir det mycket mer skog sen. Än så länge är det väldigt mycket is i skogen och såpass mörkt på kvällarna att det är svårt att komma ut utan pannlampa. I går köpte jag en karta för vintertrim och på helgen om tre veckor räknar jag med första långpasset i skogen på skogsstigar. Visst går det redan nu med dubbskor men dom är stygga att springa långt i. Det är liksom bara dumt att riskera någon skitskada för att jag inte kan hålla mig. Ska jag skada mig så ska det inte vara självförvållat.

Så, två asfaltsveckor till och med energiunderskott och sen blir det mycket skog sista biten fram till England. Och eftersom jag antagligen är lite lättare då och får högre andel skonsam löpning så räknar jag kallt med att kunna trycka upp mängden ett snäpp då. Miles matters och just det ska jag spela in podcast om på måndag. Då blir det fler än T-Bone som får lyssna på mitt raljerande och det ska bli skoj som fan.

Ha det,

Mackan

Radioaktiv?

Men oj, det strålar om dig! Det känns verkligen att du har mycket energi.

Ja så sa min naprapat när jag var dit i går. Sen fortsatte hon med att vara helt lyrisk över vilken muskelutveckling jag haft de senaste fyra veckorna sen vi sågs. Jag förklarade att jag kommit igång väldigt bra med träningen nu och hur jag tränade för tillfället och fick bara uppmuntran över upplägget. Det är fint att höra av en gammal elitlöpare!

Ja vad var det som gav mig så mycket energi i går då som gjorde att det satt kvar hela dagen? Jo jag körde lång tempolöpning eller mer specifikt marafartsintervaller med halvsnabb joggvila. Eller norska trösklar om man vill kalla det för det. Jag var väldigt nyfiken på hur det skulle gå att springa nästan två mil i lite högre ansträngning klockan halv sju på morgonen samtidigt som jag ligger på energiunderskott. Facit var att jag hade inte en enda svacka under passet. Kände mig stark, lätt i steget och med massor av energi kvar när jag var klar. I ärlighetens namn är marafarten rätt låg men det är ändå en ansträngningsnivå som ska ta lite. Och det med bara typ 40 timmar sen långpasset avslutades. Men hårdheten börjar komma. Jag känner mig som en löpare igen.

Nästa spännande övning var att köra mitt helvetesbackpass i morse. Det kanske enskilt viktigaste passet för mig i den här träningsfasen. Det passet som jag tror är varför naprapaten noterade fina benmuskler. Men vafalls tänker säkert någon nu! Du kan väl inte köra kvalitet två dagar i rad? Jodå, det kan jag för det är helt olika belastning och kravprofil för dom olika passen. Tisdagspasset är fartuthållighet och inte mycket till fart just nu och i morse var det mer att likna vid styrketräning med puls. Jag matar på långsamt med kraftig lutning. Något jag bara måste klara av med trötta ben om jag ska prestera i England. Dessutom ska jag springa fem tävlingar på sju dagar så jag måste fixa lite back-to-back.

Summa summarum så känner jag mig faktiskt sjukt energisk för tillfället. Passet i morse gick otroligt bra och jag är fortsatt sprudlande. Nu väntar jag ivrigt på barmark i de längre utomhusbackarna för utförslöpningen väntar på att trimmas. Annars är jag bara en halv fellrunner när jag kommer till England. Och vem vill vara halv?

Ha det,

Mackan

Trötta ben men lätta steg

Jag hade egentligen tänkt blogga lite om vikten och effekterna av grundträning men bestämde mig hastigt och lustigt om att bara lätt beröra det senare i texten. I stället säger jag: Hej världen, jag är på gång! 

Förra veckan gjorde jag ungefär det läskigaste man kan göra när man känner att man är på gång och månaden är februari. Jag pulserade ner. Jag har ju väldigt försiktigt ökat träningsmängden sedan jag drog igång på julafton och då måste man någon gång börja pulsera. Nu var det dags och just den månaden när flest människor omkring en är sjuka är det jätteläskigt att gå ner rejält i träning. Tänk om jag blir sjuk veckan efter? Då har jag plötsligt fått två veckor i rad av låg mängd! Jag vet faktiskt folk som tränat rätt seriöst, ja SM-medaljer och så, som kör sjukdomsbaserad pulsering. Då är frågan om dom får pulsering av att sjukdomarna kommer för att dom aldrig pulserar planerat…

I vilket fall som helst var veckans plan att fortsätta den smygande ökningen och det gick faktiskt bra. Jag grovplanerar ju bara min egen träning och låter rådande förhållanden ge faktiskt utfall och den här veckan blev en sådan. Skogen visade sig helt oanvändbar för att köra mina ”sköna” men skonsamma intervallpass med fokus på styrka. Styrka som jag så väl behöver i England. Men anledningen till att skogen blev dålig var att det töat och det gjorde vägarna hyggligt bra för att våga sig på en snabbdistans. Första riktiga fartpasset på fem månader efter vad jag kunde hitta i träningsdagboken. Jag får erkänna att jag var rejält nervös. Nervös för att skada mig. Det återfryser en del på nätterna och det innebär en hel del isfläckar och jag har fortfarande förra årets halkincidenter i färskt minne.

Men jag behöver dom här snabba passen för att bli lite rappare i steget och inte minst för att känna löpglädje och baske mig om det inte var sjuk löpglädje. Trots att jag fick smyga runt i myrfart i skarpa svängar så fanns det något som liknar fart i kroppen där jag kunde trycka på. Trots att jag ägnade hösten åt motion och fokuserat träningen sedan jul bara på styrka, flås och att i lugnt tempo bygga upp kroppen. Grundträning. Och ändå gick det att plötsligt öka tempot med typ minuten per kilometer. Och när jag sprang på eftermiddagen var det med ett bra mycket bättre löpsteg i lugn fart än vad jag haft tidigare i år.

Som lök på laxen kändes steget väldigt mycket bättre på dagens långpass. Ett riktigt långpass, det vill säga över 20 miles. Benen var inte alls återhämtade sedan i fredags och antagligen inte hjälpta av några benövningar på gymmet i går. Men steget var lätt. Plötsligt var det lite mer av tassande än slitande. Det fina vädret och det trevliga sällskapet hjälpte till men jag börjar baske mig att känna mig som en löpare igen. Även om benen var trötta kändes steget lätt. Just långpassen är mentalt jobbiga eftersom jag legat på ett rätt rejält energiunderskott sex veckor i rad nu. På de kortare passen har kroppen vant sig vid det men långpassen är mentalt tuffa. Ni som sprungit maraton vet hur det känns när depåerna börjar ta slut. Så känns det för mig rätt tidigt under långpassen. Nu kompenserar jag det av det mentala underläget av en jädra allmän go känsla av att det går framåt. Det var länge sedan löpning var så kul som nu.

Bild från förra lördagens underbara distanspass nere i Alingsås

Ha det,

Mackan

Riktig löpning!

Nu i helgen har vi varit nere i Alingsås och firat min älskade mormor som fyllt 100 år. Men det är en annan historia. Den här historien handlar om att jag har fått springa på riktigt igen.

På julafton satte jag igång att träna igen för första gången på ett tag. Det var kallt ute och bra med snö ute. Sen dess har jag sprungit pass efter pass utomhus och det har varit mer eller mindre kallt och mer eller mindre halt. Vecka ut och vecka in. Snö kan vara riktigt bra i skogen men på gatorna i Stockholm med omnejd blir den ett gissel. Man måste liksom uppleva en Stockholmsvinter för att seriöst förstå hur eländigt det blir. Vi bor många i den här stan och snöröjningen hinner liksom aldrig med innan det blir trampat på, slirat i och fruset. Inte särskilt trevligt.

Men nu åkte vi ner till Alingsås och för mig var det så nära paradiset jag kunde föreställa mig. Perfekt temperatur med 4-5 plusgrader, några regnstänk och det var bart på marken. Det känns nästan alltid så när jag kommer till västkusten eller Skåne på vintern. Jag köper att ni som bor där nere permanent kan bli lite ledsna på regnskurarna och blåsten men när man kommer från Stockholmsvinter är det helt underbart.

Det var på med shortsen och det gick att skippa handskar och mössa för det var ju varmt ute! Just när vi stack iväg kom en skur som hette duga men det tog inte många minuter innan den var över och jag kunde skutta omkring och njuta. Benen var sjukt slitna efter isdansen jag hade ägnat mig åt dagen innan och kontrasten total. Där jag under fredagen varit på väg ner i spagat 5-6 gånger och var så stel i axlarna av anspänningen att balansera kunde jag nu slappna av. Helt. Jag sprang förbi alla mina guldkorn till barndomsminnen och inte ens det något svala vattnet i sjöarna som bildats av regnet kunde få ner humöret. Det bästa av allt var trippen upp på berget ovanför Lövekulle Camping. Jag var så peppad att jag inte ens tänkte på stigningen när jag sprang i skogsspåret. Bara njutning.

Det blev ett lite längre återhämtningspass än planerat men det var ju så skönt och sen orkade jag fira resten av dagen och kvällen! Det här kommer jag att leva på ett tag. Håll temperaturen några få grader över nollan och med barmark och det blir inte bättre. Och snart är det vår tur här uppe i Tjabostan!

Ha det,

Mackan

Årets första tremilare

Åh jisses vad jag ångrade mig i morse när vi gick upp. I går var det riktigt skönt ute, de sopsaltade g/c-banorna var verkligen sopsaltade och jag tänkte att jag kanske borde damma av långpasset. Men jag hade massor att fixa med inför den trerättersmiddag jag skulle bjuda Baddaren på och när jag hade kollat vädret tidigare verkade det som att det skulle sluta snöa rätt tidigt på morgonen.

Nu blev det inte så. Jag var ute och skottade halv nio till nio. Jag var ute och skottade halv elva till elva och jag hjälpte Baddaren att skotta fram bilen efter det. Sen skottade jag bort det som grannen hade borstat av från bilen och där det mesta hade landat på min uppfart. Tack för det. När jag var färdigskottad var jag rätt trött i kroppen men skulle långpasset genomföras i ljuset så hann jag inte äta lunch där och då utan jag for in till stan och tackade mig själv för fyrhjulsdriften. Den var bra att ha när jag skulle parkera i stan.

Strax efter att jag hade börjat springa mötte jag det som jag tror var snabba gänget i TSM på väg hem mot Stadion. Alla såg väldigt trötta ut. Själv var jag just då mest fascinerad över hur väldigt mycket vinter det var inne i stan. Jag var på jakt på sopsaltat och det såg inte lovande ut. I innerstan gick folk omkring och skyddade sig mot blåsten och det drogs på en del pulkor. En buss hade fastnat i den måttliga lutningen på Sturegatan och på ett ställe såg jag två poliser hjälpa till att putta ut en bil. Om vi bortser från bilarna sprang jag och tänkte att så här var det säkert i stan för länge sedan innan snöröjningen blev så effektiv som den ändå är numera. Det var lite som att kastas tillbaka i tiden. Sånt gillar jag.

Jag slirade fram och letade efter mitt sopsaltade stråk och baske mig om det i alla fall inte var sopsaltat längs Norr Mälarstrand. Det hade yrt igen en del och det som yrt hade lagt sig som en hal hinna på asfalten men det fick vara bra nog. Jag har ju sprungit säkert uppemot tusen varv runt Kungsholmen så jag kan vägen och det går att hitta en tvåtusing. Den sprang jag. Fram och tillbaka. I ärlighetens namn funderade jag på att ta tunnelbanan tillbaka till Stadion efter att ha borrat i den bitvis rätt rejäla motvinden de första två kilometerna. Benen kändes stelfrusna och det släppte mest varje steg på den där hinnan. Men det gjorde jag inte. När jag vände blev det riktigt behagligt. Benen värmdes upp igen och jag tänkte att jag tar i alla fall en till vända på fyra kilometer fram och tillbaka. Att det släpper lite känns helt ok när benen börjar bli lite varma. Två vändor blev tre vändor blev fyra vändor och nu var det inget att tjafsa om. Sen plötsligt mitt på den femte så möter jag Joey.

Jag sprang ju i snöyran i motvind och var i min bubblamen visst såg det ut som Joey. Han som alltid springer långpass tidig morgon. Och jo det var det och han slog följe med mig. Även om jag hade hamnat i en bra bubbla som inte krävde sällskap och det var typ bara en mil kvar på passet så var det väldigt trevligt med sällskap. Vi tog en repa men övergav sen Norr Mälarstrand och hastigt och lustigt var vi ända borta vid Sjöhistoriska innan vi vände upp mot Radiohuset och där vände han hem mot Bromma. Själv borrade jag med väldigt gott humör i motvinden längs Valhallavägen och när jag kom till bilen ville jag inte avbryta utan att försäkra mig om att jag fått ihop minst 30 km så det blev ett ärevarv ner till Odengatan innan jag var helt säker på att det var en tremilare så som det var planerat.

Förvånansvärt pigga ben även på slutet även om jag givetvis var trött. Det ska jag vara när jag slirat i kylan i över tre mil och skottat tung snö i mer än en timme. Men samtidigt väldigt nöjd. Jag har i år redan sprungit fler asfaltslångpass än vad jag gjorde under hela förra året. Och då räknar jag ändå in ett pass på grus i oktober. Men saker händer i kroppen just nu. Efter sex veckor av träning börjar den vänja sig vid just träning. Det tycker jag är kul och dessutom är jag rätt säker på att vädret kommer bara bli bättre. Nu jobbar jag vidare mot att få den där tåligheten som kommer att krävas om jag ska springa fem tuffa tävlingar på en vecka om knappt tre månader. Och jag är rätt säker på att jag hörde vilodag i morgon. Den behövs! För även om jag inte ligger på någon mängd att skriva hem om så tränar jag strukturerat och det blir ganska många minuter per vecka i skorna på det här underlaget och när kvalitetspass genomförs pulsande i skogen eller på löpband med 13-15% lutning. Plus styrketräningen!

Från torsdagens intervallpulsande!

Ha det,

Mackan