Mycket nöjd med helgen

Etiketter

, , ,

Det vore synd att klaga. Det vore väldigt synd att klaga. Förra helgen sprang jag det första längre passet sedan i mars och den här helgen har det inte blivit ett utan faktiskt två längre pass. Inte för att det är långa pass med långpassmått mätt men det är en klar uppryckning och en fin start på förberedelserna inför hösten. Inte minst bäddar det för att orka leka i bergen under sommaren.

För att vara snäll mot kroppen har jag hållit mig i skogen. Gårdagens lek blev i form av orientering i nästan exakt 90 minuter. Jag passade på att trycka upp farten där det gick och tog det lugnare när graden av spenat tvingade mig till det. Vi skulle kunna kalla det fartlek och jag var rejält mör i kroppen när jag vaknade i morse. Eftersom det var väldigt väntat hade jag och Baddaren bestämt oss för att långpassa tillsammans i dag, precis som förra helgen.

Det var med väldigt tunga ben jag travade iväg bakom Baddaren i morse. Hon fick bestämma tempot, det blir liksom bättre för henne på det sättet. Även om jag är sliten kan det hända att jag med min något högre grundkapacitet blir lite ivrigt. Speciellt ute i skogen. Bogesundslandet visade sig från sin bästa sida. Torra fina stigar och trots att temperaturen inte riktigt hade hunnit upp värmde solen rejält. Halvvägs var jag faktiskt rätt trött och det var nog lite värre för Baddaren men efter en gel blev det bra fart på henne. Vi tryckte upp farten några procent under andra halvan och hastigt och lustigt kunde vi njuta av bad och sol utan att behöva svettas som små grisar. Vi mötte ganska många glada vandrare och utbytte några ord vid varje möte. Ett väldigt trevligt sätt att långpassa.

Knappt två timmar av löpning blev det och telefonen som låg i ryggsäcken och den tyckte att vi sprungit 23,3 km men sanningen låg nog närmare 21 km och det är 21 km närmare målet. 21 km på brötiga stigar, fina stigar, bland stockar och stenar är bra träning för både ben och balans. Inga vurpor och med ett glatt humör kunde vi åka hemåt. Nästan fyra mil under helgen och två bra tuffa pass tidigare i veckan och i morgon tänker jag vila kroppen. För nu har jag jobbat ihop till den vilan! Jag är väldigt nöjd med helgen och hela veckan för nu har jag börjat bygga den styrka som ska göra att jag ska fixa att maratonträna i höst. Allt har sin tid.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Baddaren kämpade på otroligt bra!

Ha det,

Mackan

Annonser

Höstplanerna

Etiketter

, , ,

För exakt sex månader sedan anmälde jag mig till Frankfurt Marathon som höstens stora mål. Vårens träning har inte alls blivit som jag ville efter inte bara en utan två stycken elaka halkningar som båda två stökade till det just när det började bli lite verkstad. Sen kom den varmaste maj månad i mannaminne och det har varit mitt jobbigaste pollenår sen jag föddes. Så här är jag. Senaste veckan har det bitvis börjat lossna på pollenfronten och kroppen känns som den ska nästan varje dag. Inte i form men den svarar på ett sätt som jag inte känt på länge.

Så jag har tänkt en del på hösten och tänkt på vad jag vill göra ett par år framåt och det som jag verkligen vill är att springa Boston 2020 tillsammans med Baddaren. För att optimera chanserna till att det händer bestämde jag mig för att jag agerar pacer åt henne i Frankfurt och sen fixar jag mitt kval på en senare mara och valet föll på Valencia. Det ger mig 5 veckor till att träna och dessutom får jag ett jättebra långpass i Frankfurt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag trodde att det blir svårt för mig att kvala till Boston men det är högsta prioritet i Valencia. Jag har i nuläget inget högre mål än att kvala och att kvala med viss marginal. I den bästa av världar går träningen som på räls från och med nu och ända till i december och i så fall sätter jag ett högre mål efterhand.

Det jag nu vet är att plötsligt har jag ytterligare något att se fram mot i höst för jag blir inte ensam i Valencia. Jätteskönt att ha en weekend i värmen att se fram emot tillsammans med Baddaren och med fler trevliga svenska löpare. Kanske är jag till och med i form att agera pacer åt snabblöpande adept. Men först träning. Massor av träning för att få tålighet, snabbhet och för att avbarbafiera mig.

2018-06-30 21.07.54

Ha det,

Mackan

Fyra ben och 500 böcker från Malmö till Abisko!

Etiketter

, , , , ,

För två år sedan gav sig vännerna Oskar och Philip ut på en tre månader lång resa genom Sveriges alla 290 kommuner för att hitta Sveriges bästa motionsspår. Galningarna sprang 3-4 spår om dagen och skrev sedan en bok som dom tryckte i 3 000 exemplar. Jag vet inte vad killarna visste om bokmarknaden men det var ett offensivt mål att sälja alla böcker och i mitt tycke har det gått över förväntan. Men bokförsäljningen stannade av och när den här sommaren började hade dom 500 böcker kvar i lager. Killarna tyckte att så kunde det inte sluta utan fick en idé: Vi springer genom hela Sverige med resterande lager i barnvagn och säljer dom längs vägen! Jag har fått en pratstund med dom och här är vad dom har att säga till sitt försvar.

Hur fick ni den idén?

Vi var rätt desperata, försäljningen hade avstannat och vi kom inte på något sätt att få sålt de sista 500 böckerna. Det var sent och började mörkna. Vi satt i Philips soffa och så bara kom vi på det:

– Vi borde göra något sjukt, något galet, det var det som intresserade folk innan, inte boken så mycket som den galna resan.
– Ja, vi borde typ springa genom Sverige.
– Haha, ja, MED de sista böckerna
– Hahahah, ja en barnvagn full av böcker, det blir typ som våra barn som vi fraktar och sprider ut i världen.
-Ja, som två kristna martyrer som släpar sin självpåtagna börda genom Sverige.
Sen började vi romantisera som fan och tänka Ja, varför inte, vi kör, vi gör det, vi klarar det. Till slut var det helt mörkt i rummet för vi blev så exalterade av idén att vi glömde sätta på ljuset. Båda två hade svårt att sova den natten och drömde livligt om vårt kommande äventyr.

Planen är att starta den 1:a juli nere i Malmö och sen springa i 40 dagar upp till Abisko. Om jag räknat rätt blir det cirka 6 mil om dagen i snitt om ni springer hyggligt rakt upp genom Sverige, stämmer det?

Det stämmer. Vi delar den sträckan mellan oss (antagligen varje dag) så det i snitt blir 3 mil/dag/person.

Vad jag kunnat läsa mig till använder ni en vagn gjord för cykel och en för löpning och det är ju smidigt för att dela upp det eller om någon har känningar av något. Har ni någon följebil eller är ni helt på egen hand?

Nej vi är på egen hand. Följebil övervägdes en kort stund men vi insåg att det skulle bli svårt att övertala någon om att lägga sin semester på det.

Uppdelat eller inte så är det rätt tuffa dagsetapper om jag får säga det själv och då ställer jag mig direkt ett antal frågor:

Hur har ni förberett er?

Vi har båda börjat springa en del de sista 2 månaderna inför start. Dessutom har vi gjort en ny hemsida, och en youtube-kanal, och ett instagramkonto. De praktiska detaljerna kring logistiken löser vi efterhand tänker vi. Vi har köpt ett tält och fixat barnvagnarna, men det är nog allt.

Nu känner jag att jag börjar bli lite förälskad i killarna och med den entusiasm och enkelhet dom tar sig an uppgiften. Så klart det är galet men det är galet på ett skönt sätt! Så jag kan inte annat än undra mer om själva planeringen. Är det mer som är lite på uppstuds månne…

Kommer ni att köra stor variation på dagsetapperna och anpassa er efter till exempel var det finns boende och vad det är för väder eller försöka springa jämnlånga etapper?

Nej vi springer jämnlångt etapper och löser boendet efterhand. Vi har delat upp etapperna rätt grovhugget, försökt hålla oss till småvägar, men huvudsakligen har vi fokuserat på att få till 6 mil och inte brytt oss om praktiska detaljer (vilket vi kanske kommer inse är dumt).

Dumt eller inte, det återstår att se. Är det sommar så brukar saker lösa sig lättare än om det hade varit en vintertur. Då hade jag nog lånat ut lite av min planeringsförmåga åt killarna. Ja och apropå boende: Vad är planen där? Tält, hotell, välvilliga medmänniskor eller blir det en blandning av allt?

Det blir nog rätt mycket tält och vindskydd. Vi har ju budget för några nätter på vandrarhem men vi är ganska snåla så det blir nog rätt primitivt. Om någon öppnar upp sitt hem för oss är vi otroligt tacksamma – men vi räknar inte med det.

Jag hoppas verkligen att en massa folk öppnar upp sina hem för kroppen gillar en säng ibland! Jag har förstått att ni springer mer eller mindre i inlandet och för mig med rötterna i Lappland råkar jag veta att det är rätt mycket mindre orter i inlandet jämfört längs kusten. Tror ni att det kommer att påverka bokförsäljningen?

Hmm, det kanske vi inte riktigt tänkt igenom och rutten kan komma att planeras om.

Nu kommer lite motfrågor från killarna och en del handlar om mygg i inlandet jämfört med kusten. Mina egna erfarenheter är att det är rätt mycket mer mygg inne i landet och nu får vi se om dom planerar om. Fundera ni på det när ni springer de första etapperna och det går ju att så småningom vika av ut mot kusten men då måste nog etapperna förlängas.

När vi ändå är inne på försäljning: Tänk om ni sålt slut på böckerna innan ni ens kommit halvvägs, avbryter ni eller fortsätter ni till Abisko?

Vi avbryter så fort alla böcker är sålda. OM det sker tar vi semester. Annars (troligen) blir det löpning hela vägen fram till skolstart i augusti …

Eller för att vända på det, om ni har 100 böcker kvar i Abisko, springer ni söderut igen eller får det räcka?

HAHA! Det har vi inte tänkt på … Vi siktar på att få dom sålda, annars kommer vi med någon desperat idé när vi närmar oss Abisko! Förhoppningsvis inte den som du nyss kläckte.

Går det att komma i kontakt med er längs vägen genom de kanaler ni kommunicerar genom?

Vi tror/hoppas det. Planen är att vi ska vara uppkopplade varje dag, och vi har även telefoner som man kan nå oss på.
Sist men inte minst, vad gissar ni blir er största lärdom av resan? Kom i håg det svaret och så tittar ni tillbaka när ni är framme!
Kul fråga! Jag tror att vi kommer att lära oss mycket om våra fysiska och mentala gränser. Att gränserna egentligen inte går där våra inre latmaskar tror att de går, utan där vi bestämmer oss för att de går. Typ att allt är möjligt om man vågar vara dum nog att tro på det.

Hursomhelst, det här är en galet rolig idé och jag tror att ni kommer att få en fantastisk resa och möta många intressanta människor. Hela resan går att följa på hemsidan och där finns länkar till Instagram, Facebook och Youtube där det kommer att läggas upp innehåll längs vägen. Mitt tips blir att hålla ner tempot, ta många pauser och njut av det som i mitt tycker låter som en episk resa genom Sverige.

Med det önskar jag Oskar och Philip ett stort lycka till när dom sticker iväg på söndag. Hoppas att ni säljer era böcker och får många sköna mil i benen.

Bokmaran

Foto: Lånat från Bokjoggen.

Ha det,

Mackan

Se möjligheterna!

Etiketter

, , ,

Läste häromdagen om en vän till mig som beskrev hur svårt det var att få till kvalitetsträning i vardagen. Just för honom var det i sammanhanget att springa fram och tillbaka till jobbet och jag kände att jag fattade verkligen inget alls. På vilket sätt skulle det vara så mycket svårare då än någon annan gång? Om vi förutsätter att det går att lagra lite kläder på jobbet så ser jag i just transportlöpningen möjligheter till fartlekar, intervallträning eller olika varianter av snabbdistanser. Finns det dessutom någon backe på vägen så är det bara att dunka in backträning när andan faller på. Allt jag nämner är träning som sätter lite guldkant på transportlöpning som annars lätt kan bli lite monoton om det inte går att variera vägen alltför mycket.

Nåväl, det var bara ett exempel och tajmingen på att ge tips om transportlöpning till och från jobbet kanske inte är den bästa så här i semestertider. Men det här med semester verkar vara något som stökar till det för många och det behöver det inte göra. Juli är en utmärkt månad för att köra grundträning inför höstens tävlingar så se möjligheterna som finns i semestervardagen och ta chansen att dominera höstsäsongen!

Varför inte låta familjen ta med sig grejerna till badplatsen och du springer dit? Jag minns hur jag och min kompis Christer sprang från stugan genom skogen till badet när vi var i 13-årsåldern. Det blev en nätt tur på dryga milen och sen var vi färdigtränade den dagen. Något annat vi gjorde var att leka tusingar. Jag tror bara vi hade en klocka så den ena klockade när den andra sprang en vändpunktstusing och så tävlade vi om vem som sprang snabbast. Det var mest Christer…

Om vi bortser från när jag faktiskt springer som semester brukar jag försöka att låta löpningen störa så lite som möjligt i övriga aktiviteter och då passar morgonlöpningen väldigt bra. Just under sommaren är jag inte särskilt förtjust i långpass men en progressiv snabbdistans på 20-25 km tar för mig inte så farligt lång tid och om jag dunkar en sån på morgonen är träningen just gjord för dagen. Sen kan den ägnas åt bad, fiske eller vad annat som kan vara på agendan. Är det dåligt väder så kan jag passa på att sticka iväg och köra backe eller intervaller och det brukar vara uppskattat om inte alla trängs inne i stugan hela dagen när det regnar. Men visst, det händer att sådana pass sker i fint väder också och ibland kanske träningen kan få klämmas in som sin egen aktivitet. Men som jag var inne på tidigare, det går att göra den på väg till badplatsen eller någon annan aktivitet som inte kräver att man luktar rosenbuske eller där man kan vaska av sig efteråt.

Ett annat tips som faktiskt inte är så dumt som det låter är att vid långkörning stanna till vid någon sjö eller älv och springa 30-60 minuter. Det tar inte så mycket tid i anspråk men oj vad mycket piggare jag blir i skallen resten av körsträckan.

Så om du vill kan du se möjligheter och inte hinder. Personligen nyttjade jag möjligheten att komma ut i skogen ett par mil i dag när det var lite behagligare temperatur och Camelbaken inte behövde innebära ännu mer svettande. Det var riktigt skoj att tugga stigar och stenar! Dessutom fick jag med mig Baddaren och vi hade det riktigt trevligt i skogen.

2018-06-24 11.56.41

Ha det,

Mackan

 

Inte enligt skolboken…

Etiketter

, , ,

Nu har det firats i några dagar och det i kombination med att jag känt av pollenhelvetet ordentligt har gjort att kroppen hellre prioriterat sömn och vila än träning ända sedan i fredags. Inte bra men det är ingen mening att kämpa mot naturen utan man får glida med och göra vad man kan.

Normalt sett skulle jag väl rullat igång med en lugn jogg men har man hållit på så länge med det här som jag gjort så tycker jag att man kan få ta sig vissa friheter. Så jag åkte till Danderyds gymnasium efter jobbet för att köra första banpasset på vad jag tror är två år. Det är länge. Men jag skulle få sällskap av Baddaren och Tomas och då ville jag hellre göra det än att lalla runt för mig själv. Kan vara nyttigt att blåsa ur kroppen också. Hade vid starten av passet lagom mycket gucka i bihålorna för att känna det ända ner i tänderna men ska skiten ut får man tvinga ut det ibland. Så här blir det liksom i pollentider och när det dessutom började regna kändes det ändå som en bra idé.

Jag var lagom flåsig redan under lugn uppjogg men skam den som ger sig och jag tänkte att om inte annat så får jag mig lite välbehövlig löpskolning. Det känns alltid bättre att göra det på tartanen och jag värmde upp lite extra och släppte iväg de andra två en liten stund före mig.

Utfallet då? Jo jag sprang några få fyrhundringar i lite högre fart än vad jag trodde jag skulle klara av innan jag ägnade några minuter åt att hosta upp slem. Pollentider var det som sagt. Även om regnet kom så är det ju inte så att jag låtit bli att andas innan träning. Sen för att se till att de andra två höll farten ända in i kaklet agerade jag pacer på två repetitioner när jag hade äcklat mig klart. Ingen hosta alls av de sista två och jag fick upp Tomas i 4:15/km på den nästa sista och sen fyraminutersfart på den sista. Det är fördjävla kul att hara och väldigt kul att jag ändå kan springa och snacka och peppa i den farten.

Lite inspirerande träning in på kontot och samtidigt ett kvitto på att grisbenen inte är alldeles hopplösa. Dessutom mår bihålor och resten av kroppen väldigt mycket bättre nu efteråt. Nu blir det regn i några dagar och det ska bli otroligt skönt!

SkuggadbokWeb

Ha det,

Mackan

Oj vilken pärs

Etiketter

,

Ledig dag och vi valde att i stället för att fira det i dag frossa i vin, lamm och paj i går kväll som laddning för dagens träning. Vi var minst sagt kolhydratladdade inför första intervallpasset sedan mars. Jag kände ju av vaden en del efter den sista tävlingen i England och de senaste fyra veckorna har bara ägnats åt lugn distanslöpning, cykling och paddling. Visst har pulsen gått upp rejält under cykelpassen men det är inte riktigt samma sak som att springa.

Dagen till ära bestämde vi dessutom att det var dags för adept K att få springa fortare för första gången på ett halvår. För att inte slita för hårt på någon gav vi fan i att springa den långa uppjoggen bort mot Fortifikationsvarvet utan fokusera mera på det vi skulle göra. Så det blev bilen till bra parkering för att få en kortare upp-/nedjogg. Vad skulle vi göra då? 5×1,6 km rejält varierad terränglöpning med någon sorts vila däremellan. Rötter, stenar och en mardrömsbacke. Jag ska villigt erkänna att jag har sparad statistik på vartenda varv jag sprungit där genom åren men i dag lämnade jag klockan hemma. Vi skulle ju bara leka. Bli trötta lite här och där och testa hur kropparna reagerade.

Och reagerade gjorde dom. Jag hade det väldigt jobbigt med de pollentider som råder och faktiskt första tuffare passet sen träd och gräs började mögla pollen. Första tre varven lyckades jag och adept K hålla ihop hyggligt men på det fjärde varvet var hon så fräck att hon helt sonika sprang ifrån mig i helvetesbacken som ligger mitt på varvet. Jag blev så fruktansvärt trött. För att vara helt ärlig så hade jag i just den backen på det tredje varvet bestämt mig för att tre varv var nog. Men ni vet hur det är… Med någon minut av vila kaxar man till sig igen men herrejisses vad mör jag var på slutet av varven.

Nu sitter jag med en kropp som känns helt färdig för slakt men med en go känsla i skallen. Av vaden kändes intet och formen den kommer så småningom. Det finns inga genvägar och ska den komma får man plåga sig lite. Nu vet jag i alla fall att jag kan ta i igen och det jag vet om adept K är att hon ska fortsätta skynda långsamt men med rätt underlag kan hon också få ta i en gång i veckan till att börja med. Baddaren då? Hon krigade på finfint och var mer än nöjd när dammet hade lagt sig.

Gullsjofortet

Fotograf: Okänd.

Ha det,

Mackan

Mina duktiga tjejer!

Etiketter

, , , , , ,

Dags för Stockholm Marathon igen och även om jag skulle vilja bomba er med bilder och hylla alla kompisar som sprang bra tänker jag nu bara fokusera på de två adepter jag hade på startlinjen.

Med anledning av den uppseglande värmen har det varit mycket kommunikation senaste veckan om hur i helsefyr den skulle tacklas. Man vet att fart kommer att tappas men hur mycket? Tittar man på ren temperatur så borde löpare av den kalibern tappa 5-6 minuter men så var det ju sol också. Hur mycket lägger den på? Hur mycket skugga kan man hitta? Lägg därtill parametern med en redan tung bana som jag bedömde som ännu tyngre än vanligt?

Min bedömning var att båda två skulle fixat sub3 med marginal även på den här banan, sån var formen, men så var det värmen. Tanken vara att springa på känsla, inte öppna för fort och skita i tiden. Nu är ju värmen samma lika för alla så en bra placering var ju absolut inom räckhåll givet formen. Johanna sprang och vann DM på halvmaran förra veckan medan Susanne hade kört en hederlig formtoppning som påbörjades bara elva dagar tidigare. Lite olika förutsättningar men jag trodde stenhårt på bra placeringar för tjejerna om dom bara sprang klokt.

Jag och Baddaren stötte på Susannes trevliga familj nere på Strandvägen och nu var det bara att börja vänta. En nervös väntan. Jädrigt nervös. Strandvägen innebar passering strax före 12 km så två passeringar hann trilla in innan dom kom förbi. Johanna låg strax före och jag kunde se att båda öppnat smart. Första halvan är lättare än andra halvan som banan ser ut nu så farten var (i teorin) varken för snabb eller långsam och nedan ses  SM-placeringarna som noterades innan dom kom förbi.

5 km – plac. 13/18 respektive 10 km – plac. 14/18

Ok, hur såg dom ut då med visuell granskning när dom passerade då? Kanon! Det såg lätt och positivt ut och coach kunde andas ut för att sen ta en springtur upp till Berwaldhallen där jag kunde snicksnacka med David Nilsson ett tag innan tjejerna kom. Passeringen på 15 km såg fortsatt bra ut med placeringarna 13 och 17. När dom passerade mig vid 16 km var det fortsatt glada miner och jag rusade tillbaka till passeringen runt 23 km men innan dom kom dit kunde jag se att båda hade plockat en placering till vid halvmarapasseringen.

Nu skulle jag inte få se tjejerna på över 16 km och det var en nervös väntan vid appen. Jag fick inte upp någon notifiering på någon av dom vid 25 km och det gjorde mig inte mindre nervös. Fan. Har det hänt något? Vänta. Titta.Vänta. Titta. PING! Där kom passeringen vid 30 km. Båda hade tappat nästan exakt lika mycket fart men så var det några stygga backar där så det gjorde mig inte alls orolig. Däremot kunde jag se att Johanna plockat ytterligare en plats och Susanne tre. Dom låg nu på plats 11 och 13 i Svenska mästerskapet i Maratonlöpning. Det är väldigt bra. Men det är vid 30 km loppet börjar på allvar och det fanns en Västerbro att passera mellan den här och nästa.

När den kom hade en annan tjej satt rejäl fart och båda hade plötsligt tappat en plats var och alla som vet hur det är att springa maraton när man kommer till 35 km vet. Allt kan hända. Där vi stod kunde vi mest notera att det var få snabba löpare i år. Värmen tog ut sin rätt och när farthållarna för sub3 passerade var det väldigt små grupper bakom de två flaggorna. Hade någon av mina tjejer varit någon av alla de som bonkat i värmen?

Nej det hade dom inte! Jag skulle ljuga om någon av dom såg direkt pigga ut men dom höll fart och ingen av dom såg ut att ha några tendenser till att hamna i knipa sista knappa 3 km hem till Stadion. När dom sen plingade upp i appen på placering 12 respektive 13 på SM (16/17 totalt i loppet) så var det lika mycket lättnad som glädje. Såna placeringar på ett av Europas största maratonlopp i dessa förhållanden är bättre än vad många fattar. Susanne vann dessutom K40 med cirka 6 minuters marginal.

Sträck på er tjejer för ni är så jävla bra och jag tackar för att jag får jobba med er. Sen har jag en till stjärna i mitt gäng som är på benen men har en bit kvar till tävlingsformen. Men när hon kommer dit så får ni se upp på banan. Tack för en bra vår och en strålande examen på vårterminen. Jag ska villigt erkänna att jag har svårt att hålla tårarna borta varje gång det går så bra som det gjorde i dag men det kan jag leva med. Jag vet hur mycket jobb som ligger bakom såna här prestationer. De tre timmarna ute på banan är den lilla biten. Tack!

Ha det,

Mackan

 

Dessa härliga gubbar

Etiketter

, , , , ,

Det här blev ju nästan som en hederlig träningsvecka för första gången sen i mars. Noterade när jag sprang till jobbet häromdagen att jag inte ens hade tänkt en tanke om vaden så i dag var det dags att öka på distansen en skvätt. I värmen som råder stack jag och Baddaren ut tillsammans relativt tidigt i morse, vis av min idiotiska idé att springa klockan två i går. Gårdagens idé. Funkade. Inget. Vidare.

Efter en gemensam första liten bit ner till sjön skuttade jag iväg för mig själv. Skuttade och skuttade förresten, benen var bedrövliga. Jag skyller det på allt cyklande, pollenhalter och värmen. Men det handlar nog mest om att jag cyklat en massa för det är den klassiska stolpigheten som kommer med cykeln. Det blir aldrig någon triatlet av mig. Men framåt kom jag och i avsaknad av klocka ingen aning om tempot. Sprang mest och undrade om Baddaren skulle komma ifatt mig.

Ena foten framför den andra. Hälsade på lite folk jag känner i farten och tiden gick men så med sju kilometer kvar kommer en gubbe farande från sidan, i det som jag tyckte såg ut som en hiskelig fart. Han kommer ut 20-30 meter framför mig och nu har jag plötsligt någon som harar. Jag ser på honom att han tar i och han verkar väldigt medveten om att han har någon bakom sig. Det som förvånar mig är att trots att jag upplever att det ser snabbt ut så håller vi nästan samma tempo. Själv lubbar jag på i det tempo jag redan håller och upplever inte alls att det går undan. Tvärtom känns det lugnt och kontrollerat om än stolpigt.

Min reflektion att döma av hur han ser ut att ta i är att han kommer nog att krokna. Men man vet ju aldrig. Lite irriterande att han sakta men säkert drar ifrån för det är skönt att ha någon att fästa blicken på framför sig. En kilometer senare verkar jag ligga ytterligare 20-30 meter längre från honom men då ökar inte längre avståndet. Plötsligt börjar jag i stället plocka meter för meter och ytterligare en kilometer senare är jag ikapp. Då ser han jädrigt krokig ut. Så jag töltar förbi i min fart och sen drar jag sakta men säkert ifrån. Jag är törstig som en björk i en balkonglåda men är så fånig att jag stannar inte ens och dricker vid den härliga källan, för jag vill se hur långt före jag är när jag kommer fram till min badbrygga.

Väl där hinner jag både ta av mig skor och ta mig ner i badet innan han kommer fram. Två minuter till blev det. Jag är rätt säker på att han fick tävlingsdjävulen i sig när han fick mig i rygg och även om jag aldrig hade för avsikt att öka tempot eller faktiskt gjorde det erkänner jag villigt att det var skönt att springa ifrån honom. Såna är vi gubbar.

Det var med lätta steg jag sen sprang hem efter badet och efter lite hemmapysslande stack jag och Baddaren ut och paddlade SUP på eftermiddagen. Nöjda över dagens träning lyckades vi bli varma och trötta en gång till men nu var det nära till vattnet hela tiden och inga gubbar att jaga. Jag kommer att sova gott i natt!

2018-05-27 13.19.51

Ha det,

Mackan

Fellrunningtour18 – Dag 7-8

Etiketter

, , , , , , , , , ,

Näst sista dagen och sista tävlingsdagen tog återigen sin början med en engelsk frukost och strax därpå kom min klubbkompis Kevin på besök i Hayfield. Jättekul att träffa honom och vi snackade bort ett par timmar innan det var dags för honom att jobba och för oss att bege oss. Men innan han åkte fick Baddaren en present som nästan bad om att invigas på kvällen!

Kosan styrdes till en början mot Buxton för mat, fika och promenad i den fina gamla parken. Lugnt, trevligt och ett lagom test för att se om det skulle funka att springa på kvällen. Visst drog det lite men inte värre än att vi valde att åka ner några mil till södra delen av Peak District.

Buxton1

När vi kom fram började även Baddaren att byta om. Hon hade egentligen inte tänkt springa men plötsligt stod hon där i sitt nya tävlingslinne från Goyt Valley Striders. Presenten från Kevin minsann!

Återigen en något omlagd och till min fasa förlängd bana mot tidigare. Ja ja, det var en underbar kväll och när vi stod i startfållan och jag stretchade rumpan var plötsligt alla känningar i vaden borta. Starten gick och jag hade lovat mig själv att ändå ta det lugnt. Men allt är relativt och när dom första stigningarna började blev det jobbigt. Veckan satt i benen men jag kämpade på och när utförslöpningen kom släppte jag på och passerade ett gäng löpare. Sen bar det uppför igen i en lerig uppförsbacke och då hände det som inte fick hända. Jag halkade till rejält och drog till vaden samtidigt som jag landade med handen i brännässlor. Det kändes ordentligt i vaden och min första reaktion var att nu var äventyret över. Linkade fram ett tag och löpare efter löpare sprang om mig. Men jag testade att springa igen och det funkade faktiskt. Lite lätt haltande men jag tog mig framåt även om det gick stelt och långsamt. Just stelheten i steget gjorde att jag spände mig så trots att farten sjönk blev det inte det minsta lättare.

Kilometer lades till kilometer och den förlängda banan lurade mig lite. Just när jag trodde att vi bara skulle svänga ner till målet drog vi iväg på en extrakrok. Med en löpare i bakhasorna sket jag dock nu i vaden och tryckte på för allt vad jag var värd för jag ville inte sluta resan med spurtstryk. Som bonus plockade jag en tjej och klarade av att hålla honom bakom mig. Yes! Sedan gick jag snabbt in och hämtade mina överdragskläder för att klä på mig innan jag mötte upp Baddaren men döm om min förvåning när hon redan kommit i mål när jag kom ut. I sitt grönvita linne stod hon där och svor över hur jobbig banan hade varit. Och jag kände att jag höll på att spricka av stolthet över min fellrunner till partner! Det blev extremt mycket pladder i bilen på väg hem för att få våra sista pints.

BaddisTansley

Sista dagen hade vi planerat att hinna ut en sväng bland kullarna innan flyget gick och det blev en så bra dag. Vi utgick från Pym Chair och vandrade till Windgather Rocks, en sväng ner i dalen till en botanisk trädgård vi inte visste fanns och avslutade med en bestigning upp till Cats Tor. Mulet, blåsigt men alldeles underbart att få avsluta på det sättet innan vi nöjda rullade mot flygplatsen för att åka hem till vardagen igen.

Det blev en riktig höjdarresa på alla sätt och vis. Vi fick springa av oss, vandra i bergen, shoppa lite och träffa trevliga människor. Det här gör vi om!

Ha det,

Mackan

 

Fellrunningtour18 – Dag 5-6

Etiketter

, , , , , , , ,

Loppisdag på schemat när dom små blå slogs upp igen och nu var det dags för det som jag tror är mitt favoritlopp, Burbage Skyline. Men först en rejäl engelsk frukost och några timmar ute i solen! Vi passade på att fynda kläder, vandra omkring i pittoreska miljöer och äta en sen lunch i ett tea-room innan vi for iväg till Fox House Inn strax utanför Sheffield.

Planen var väl ursprungligen att gå omkring lite i området också men när temperaturen föll kraftigt och regnet drog in satte vi oss i stället med varsin stor kopp te inne på puben som även agerade tävlingscentrum. Baddaren var i något av ett chocktillstånd för om lördagens tävling hade mestadels klubblöpare så var det ändå några lokala förmågor med utan tävlingslinnen. Nu var det dags för tävling mitt i veckan ute på vischan och då är det nästan uteslutande tävlingslöpare som dyker upp.

He he.

Regnet försvann halvtimmen innan starten skulle gå och vi gjorde oss redo. Det var en ny bana i år och enligt arrangören endast 185 höjdmeter på den knappa milen långa banan. Det skulle innebära en halvering av hur det var förr men jag fick inte riktigt ihop det för det var ju samma berg vi skulle uppför. Och bara den första lilla biten av loppet skulle ju vara konstant stigning på över 100 höjdmeter.

Temperaturen var nu utmärkt för löpning och kroppen kändes faktiskt förvånande bra även om musklerna värkte. Jag var mest bekymrad för om låren skulle dö redan i första utförslöpan men det fanns det bara ett sätt att ta reda på. Jag och Baddaren stod återigen långt bak och det visade sig vara ett misstag på dom smala stigarna. För mina ben var nämligen bra mycket bättre än omgivningens. Positivt värre att ändå försöka passera löpare hela vägen upp till den första toppen och det tog ganska exakt så lång tid som planerat. Sen höll jag min placering rätt bra fram till nästa stigning som var kortare men väldigt brant och där lät jag några gå om mig för att inte stressa vaden för mycket. En kort passage uppe på toppen av Higger Tor och sen utför och jag dundrade förbi en flock löpare. Så jädra gött! Benen verkade ha klarat av det och när nästa branta stigning kom hade jag lagt bra med distans till de som var bakom mig.

Lugnt uppför den och så var det utför och platt och jag drog ifrån gruppen bakom mig och kom ikapp löpare som var långt före. Enligt mina beräkningar hade vi redan tagit alla höjdmeter så nu borde banan mest återvända mot målet platt. Fel. Nästa fel var att vaden började gnälla. Det funkade bra i nästa uppförsparti men utför fick jag ta det lite lugnt. Jag tänkte att nu måste det varit sista uppför i alla fall men icke. Här kom en till och nu började jag bli trött. Sprang onödigt stelt i det parti som var rent sumpland och det kostade energi som tusan. Jag sjönk ner i ett dyhål ända till knäna och kunde inte låta bli att skratta lite mitt i all trötthet. Men skulle vi inte mot målet snart? Nej det skulle vi inte. Jag visste mycket väl var målet var men löparna som var långt före mig var på väg kraftigt uppför igen. Inte. Mot. Målet.

Vi skulle alltså ta ytterligare en låååång stigning och jag var ohemult trött. Jag hade planerat för att bara glida in mot mål men det skulle klättras. Jag passerade ändå löpare och det var bara att bita i och plötsligt var jag uppe och hade endast utförslöpning kvar. På väldigt stela ben och med en gnällig vad som jag inte kunde trycka från med. Hela idén utför är att vara avslappnad och det vågade inte högerfoten. Men jag kom i mål och konstaterade efterhand att löpare jag varit långt bakom i lördags var jag nu flera minuter före. Yay! Visst kräkhostade jag upp pollenslem även i dag men inte på samma sätt. Det var backigt och det var lerigt och det var helt underbart. Vaden var jätteledsen efteråt men det kändes ändå okej. Klockan sa att det var nästan dubbla stigningen mot arrangörens beräkningar och i löparrapporterna jag läst efteråt konstaterar alla att det var 300-400 höjdmeter. Inte 185. Inte konstigt att jag blev trött.

jagburbage

Foto: Johanna Lundeberg

Efter ett tag kom även Baddaren i en rasande spurt och hon var överlycklig för det här var något i hästväg roligt och hon hade pinnat på jättebra och kom inte alls sist som hon var orolig för innan!

Nästa dag började haltande och ingen av oss visste om vi skulle springa kvällens tävling så vi drog på hike igen. Jag hade hittat en tur i bergen mellan Edale och Castleton som verkade lovande och vi for till Edale. Ett bra val! Det fungerade oväntat bra att gå så vi tog några hundra höjdmeter, plåtade massa lamm och hade en allmänt väldigt bra hike innan vi avslutade med en sen lunch på en landsortspub som var känd för just sina lamm, The Lamb. Myche bra.

Springa då? Efter att ha stelnat till insåg jag att det skulle inte funka för mig men Baddaren var game! Bara att bege sig iväg Rainow för ett annat av mina favoritlopp, Rainow 5 (miles). Ett väldigt trevligt arrangemang och vi träffade på Anne-Marie även där och snicksnackade skönt. Jag blev tillfrågad av en man om jag inte skulle springa och sa som det var att jag inte kunde. Han konstaterade att jag kanske inte hade tränat så bra under vintern och pekade på min mage. Jo så var det ju förstås men det var vaden som hindrade. Magen hindrar mer farten uppför…

Jag lämnade Baddaren i god tid innan start och promenerade upp till den högsta toppen, White Nancy, ett par kilometer från starten. Hade sällskap hela vägen av mag-mannen som skulle vara funktionär och vi hann dit bara minuter innan täten dök upp i den helt sjukt branta backen under toppen. Nu väntade jag med spänning på Baddaren och där kom hon. Jag såg att hon passerade ett helt gäng med löpare uppför och dessutom kom hon fint igång med löpningen igen efter backen. Det är alltså en backe så brant att inte ens eliten springer den hela vägen.

Nu var det bråttom tillbaka och jag räknade ut att om Baddaren sprang riktigt bra så skulle jag hinna tillbaks precis innan målgång. Men hon sprang ännu bättre och kom ifatt mig en bit innan målet! Hon slog den tid jag trodde var teoretiskt möjlig för henne med ganska exakt två minuter och jag blev alldeles varm i hjärtat. Wow!

Inte mycket mer att orda om tävlingen annat än att jag under fikat efteråt stötte på min gamle combatant och vän Ed som hade vunnit ”min” klass på tävlingen. Han skänkte oss sitt pris (som bestod av öl) och vi bestämde att nästa år måste jag höra av mig innan jag kommer. I will. Det luktar som att vi borde fightas uppför Mount Famine nästa år.

Det var dom två dagarna och dom var bra. Riktigt jeffla bra och nu kändes det som att Baddaren hade blivit en fellrunner på allvar och borde belönas för det, men mer om det i morgon.

Baddis4

Ha det,

Mackan