Tjejmilen21K – Från sidan

Etiketter

, , , , ,

Dags att för första gången på länge uppleva ett lopp med starkt intresse i från sidan och vad passade väl bättre än en vacker vårdag. Dessutom passade det bra ihop med en bokleverans till Runners’ Store och ett visst behov av att få cykla en sväng.

Med böcker levererade parkerade jag bilen på behörigt avstånd från Kungliga Djurgården och plockade fram hojen. Väl på hojen märkte jag något otrevligt där ute, vind. Det friskade på rätt bra och från ett väldigt dumt håll om man ska springa fort på den banan som tjejerna skulle springa. Jag och adepten hade en plan för hur fort det borde kunna gå men det var med lite lättare vind och svalare väder i prognosen.

Raz

Jag cyklade dock ut till Biskopsudden och hann fram en kvart innan starten skulle gå och hann krama om och byta några ord med min kompis Rasmus som skulle ut och anta sitt alter ego, Skyltmannen. Kul! Stötte på ett par andra kända ansikten och sen blev jag nervös. Dels en allmän nervositet för jag blir rätt engagerad och vill att det ska gå bra för de jag bryr mig om och dels för att jag förstod att dom hade delat upp startgrupperna på en bana som gick på två fulla och ett litet varv. Och som var rätt smal på sina ställen. Det var som bäddat för problem för de snabba tjejerna. Dessutom insåg jag att banan var något mer ondulerad än jag trodde.

Tjej21k_16

För mig blev det en behaglig resa genom att cykla omkring, plåta och jag hann med lite kaffe i gräset också. För tjejerna blev det tuffare med ovan nämnda omständigheter. Som lök på laxen blev det svårt för funktionärerna att hålla reda på vilka tjejer som var ute på vilket varv och det blev några felspringningar. Min adept drabbas bara lite lätt av en sådan men en av topptjejerna blev inte visad rätt in mot mål och fick ta ett extravarv runt målområdet. Det kändes rätt trist. Som helhet var det nog ett arrangemang som de flesta nog hade det väldigt trevligt i men knepigt med trängseln som inte direkt underlättas av massor av lördagsflanörer. Jag hade det i alla fall nervöst men jättetrevligt i vårsolen och fick leka massvis med min kamera och ett bra snack med adepten efteråt. Som hade det väldigt tufft efter en väl optimistisk öppning men som kom in på en strålande femteplats bland tusentals tjejer.

Kul att se så många kämpa och ha kul. Inte nödvändigtvis i samma ögonblick!

Ha det,

Mackan

 

Annonser

Innan dagen börjar

Etiketter

, , ,

”Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch
Samma sak händer imorgon
Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo
Det är inget liv
Det är slaveri” – Ebba Grön

”Fortsätt å va rebell” skrev en kompis i min studentmössa en gång för länge sedan och det är från den sången textraderna ovan kommer. Även om jag skulle antas leva mer eller mindre efter de raderna så har jag en stund som verkligen är min egen och det är morgonstunden. Innan dagen börjar.

De dagar jag åker bil eller kommunalt till jobbet kan det verkligen kännas som att momenten bara hakar i varandra men de dagar jag springer till jobbet är det något annat. Då dricker jag mitt kaffe och läser min tidning och sen hoppar jag in i en stund som bara är min. Jag vet att en ny dag väntar men den har liksom inte riktigt börjat än. Det är min tid. Min tid av eftertänksamhet och min bubbla då det bara är jag och världen.

Det är som att jag är i ett parallellt universum och även om jag ställt klockan kvällen innan och tänkt att jag ska vara framme en viss tidpunkt så glömmer jag det och jag struntar i det. Nu går jag i och för sig oftast upp långt före tuppen så det är egentligen ingen brådska men ändå. Det som händer är att jag funderar på saker. Jag noterar och jag känner efter. Ser jag något fint (och inte springer snabbdistans) så stannar jag och tittar eller fotograferar för att försöka hålla kvar stunden. Jag går in i musiken i mina lurar och jag hinner reflektera. Resten av världen väntar på mig när jag kommer fram. Men jag är inte framme. Även om jag rör mig mot något är jag så otroligt mycket här och nu.

Extra bra blir det under sommarhalvåret när jag kan ta stigarna längs vattnet och genom skogen. Där möter jag knappt en enda människa och luften är fylld av dofter. Just den vägen har inte varit springbar på ett tag men nu är den tiden här och då får jag lite längre löpväg. Lite längre löpväg men även ytterligare lite tid som bara är min.

Innan dagen börjar.

Vitsipporjpg

Ha det,

Mackan

Coach Mackan

Etiketter

, , ,

Det är tur att jag har två ben att stå på. Eller fyra kanske jag skulle säga? För mina egna två ben funkar inte så bra som jag vill. Ett litet snedsteg på grus i skarp kurva har gjort att Englandsresan i bästa fall kommer att bli ett kombinerat tränings- och peppläger löpmässigt. Däremot har jag börjat fuska lite mer allvarligt med coachandet och det skulle jag vilja skriva några rader om.

Jag har under en lite längre tid hjälpt en av superveteranerna på damsidan utan att göra något väsen av det alls men den tuffingen sprang bra tills oturen var framme på en klubbträning. Men inget ont som inte har något gott med sig för hon är nu väldigt proffsigt genomlyst och den uppbyggnad som sker kommer att göra underverk på sikt! Abstinensen att klura ihop träningsveckor och formtoppningar har dock funnits och efter vissa funderingar har jag tackat ja inte bara till en utan två av Sveriges duktigaste tjejer.

Här får jag erkänna att jag hade glömt hur roligt det är att följa andras framfart. Jag fick höra i veckan att jag har gett lite mer engagemang än vad jag har förbundit mig till men det är ju så kul. Och det är just det som är så viktigt. Jag vill att det ska vara kul samtidigt som man tänjer på gränser. Jädrigt knepig balansgång det där. För det är ju så för alla oss som inte kan ligga och pimpla sött te eller sova mellan passen, att det är så många faktorer som spelar in för hur vi tillgodogör oss träningen. Men man får göra sitt bästa och har vi kul på vägen så hoppas jag att ”mina” tjejer är i strålande form och kan få med sig resultat dom är nöjda med när A-tävlingarna kommer. Personligen är jag nöjd med att dom mår bra och känner att träningen ger dom något. För mig ger i alla fall coachandet något! Sen märker jag att ryktet spritt sig att jag börjat hjälpa löpare igen för jag har fått börja tacka nej till fler också. Jag har i och för sig regelbundet tackat nej tidigare också men just nu passade det att vara ”Yes-Man” och det är två löpare som jag tror att min stil passar på och där jag har något att ge. Min löparvår blir inte spännande men tränarvåren blir det!

Och som vanligt hjälper och följer jag Baddarens framfart på nära håll,  favoritadepten. Där kan jag noga övervaka att den viktiga återhämtningen sköts exemplariskt.

2018-04-07 17.56.52

Ha det,

Mackan

Kontrasterna

Etiketter

, ,

En av de saker jag älskar mest med löpningen är kontrasterna. Snabbt, långsamt, kort, långt, sliten eller jättepigg. Det är sällan man vet hur ett pass ska arta sig innan det är genomfört. Men den här veckans kontraster handlar snarare om miljöer och mående.

Både jag och Baddaren blev nog ansatta av influensan men vi klarade av att hålla emot utan att det bröt ut på riktigt. Däremot var det helt omöjligt att genomföra tisdagens planerade fartlek. Kroppen tvärvägrade och jag joggade mig genom min runda. Kallt. Soligt. Stockholm i gryningen. Halt som attan på sina ställen och en stygg vind från norr men otroligt vackert att springa över broarna.

Dagen efter befann jag mig i Luleå när gryningen kom och lejonparten av passet genomfördes på Luleälvens och Bottenvikens is. Något så överdjävligt fint att runda stan ute på den av kommunen preppade isbanan. Mötte ett par andra som kom på spark och en springande kvinna med två hundar. Jag var på ett så otroligt gott humör att jag var tvungen att snicksnacka med henne och  leka lite med hundarna. Jag tror att man ska vara trevlig med folk. Både för sitt eget välmående och att det ger karma. Inspirationen flödade och trots att det hade snöat på natten och drivit en hel del in på banan sprang jag ut till en ö. Som jag vet har ett namn som jag inte minns. Ett skär. Där stannade jag och bara diggade innan jag sprang tillbaka till hotellet och fick en rejäl frukost.

I dag. Långpanna. Plötsligt var det vår. Inte jättevarmt när jag for in till stan för att springa men oj vad värmen steg. Shorts. Bara en enda tröja utan något under. Keps. Vantfritt. Jag såg faktiskt inte en enda annan löpare med kortbyxor men tro mig, det var varmt.

Värmen känns så tuff nu när min kropp har vant sig vid kylan.

Tio grader när passet var färdigt och kepsen var sjöblöt. Hela jag var sjöblöt. Med facit i hand skulle jag sprungit i tisha för det räckte inte att dra ner i halsen och upp i armarna. Men oj vad med folk och oj vilken njutning. Jag satte mig ner på någon bänk ett par gånger och bara lapade efterlängtad sol. Solenergi. ”Intressant” iakttagelse är att insidan av låren inte riktigt är vana vid splits i några timmar. ”Intressant” iakttagelse nummer två är att det kanske börjar bli dags för vätska på långpassen.

2018-03-25 12.46.47

Ja och så var det där med kontraster. Förra söndagen mådde jag sämre och sämre under dagen och även om det inte blev något fartpass den här veckan så mår jag just nu toppen och ser faktisk varje minut i skorna denna veckan som en ren bonus.

Ha det,

Mackan

 

Härdning pågår

Jag har undvikit ämnet ”min egen löpning” ett tag nu och det är av en anledning. Den anledningen är det som skedde när jag var ute och sprang snabbdistans för några veckor sedan. Rätt vad det var fanns det en isfläck som jag inte noterade och det blev panikbromsning. Eller ja, när liksom hela kroppen rycker till. Det gillade inte vänster hamstring alls. Vet fortfarande inte om det krampade ihop eller om det var en lätt bristning. Är det något jag lärt mig genom åren är att bristningar chansar man inte med och det blev löpvila och sedan väldigt försiktig uppstart på löpbandet.

Jag har fått behandlingar och beröm av naprapat för att jag skött det så exemplariskt och den här veckan var det dags att göra en riktig träningsvecka. Ingen volym att tala om men jag har snabbdistansat, långintervallat i skogen och dra på trissor, även ett långpass!

Jag var inte ett dugg sugen på att halka runt i förorten och med en snabb förfrågan på Fejan fick jag ett snabbt svar från en löparfrände. Det var barmark nästan överallt, inte mycket folk ute och två plusgrader! Nästan 2½ gjorde att det blev den längsta tid jag sprungit på asfalt sedan Frankfurt i höstas och det känns riktigt bra nu efteråt. Om någon bara kan stänga av kylan så att jag kan få plågas av pollen i stället. Det må vara lite obehagligt med pollen men man slipper halka. Nu mår jag i alla fall så där löjligt bra som man mår efter långpass i trevligt sällskap. Det går ju så enkelt med sällskap på såna pass när sällskapet inte heller hetsar på med fart.

Och ja just det, i morgon ska jag podcastintervjuas i ”Maratonlabbet”. Skoj ska det bli!

2018-03-10 Baddis

Så här har vi det på våra intervaller!

Ha det,

Mackan

Maratonpsyket

Etiketter

, , , ,

Jag har en teori och den teorin praktiserar jag en gång om året på Baddaren. Det handlar om att förstå vad ditt upplevelsejag kommer att behöva hantera under maratonloppet och det handlar om att maraton faktiskt är vidrigt. Som ditt berättarjag sen rationaliserar i efterhand som inte så vidrigt. Kanske till och med fantastiskt.

Men först lite bakgrund fritt ur tankarna. Nobelpristagaren i ekonomi, Daniel Kahneman, genomförde ett experiment. Personer fick i olika ordning sänka ner händerna i vatten. I ena vändan höll man handen i kallvatten i 30 sekunder. I den andra vändan höll man handen i samma temperatur i 60 sekunder och sen smyghöjdes temperaturen en grad i 30 sekunder. Alltså totalt 90 sekunder. Lite senare fick man välja att göra om det ena eller andra. Och 80% valde 90 sekunder. Trots att man i praktiken höll handen i det kalla vattnet betydligt längre.

Om vi då antar att det faktiskt finns två olika jag, upplevelsejaget och berättarjaget, så är upplevelsejaget det som känner men som saknar minne. Berättarjaget är det som i efterhand drar slutsatser och då rationaliserar det som hänt. Det drar slutsatsen att det andra testet var behagligare för det var ju lite varmare på slutet (även om testpersonerna inte visste det). Därför valde 80% det som rent objektivt lär vara obehagligare.

Det var en extremt kort bakgrund runt den psykologin men grundtanken är att det sker någon sorts filtrering eller rationalisering om vad som hänt och då påverkar det som hände på slutet rätt ordentligt vilket för mig tillbaka till maratonloppet.

När man går i mål får man en jädra skjuts av endorfiner och välmåendet är enormt. Och allteftersom tiden går minns man ofta loppet med värme. Det var ju så kul. Det var ju sån fantastisk publik (ofta många på slutet också). När man springer nästa gång och under andra halvan brutalt blir påmind om hur jädra smärtsamt det kan vara när man går på max kan det bli en lite väl stark påminnelse. Och man sänker farten för att komma ur det obehagliga.

Min teori är att det underlättar om man mentalt är med på att det kommer att bli vidrigt under ganska lång tid. Acceptera och förbered dig på det, inte på att det ska bli så jädra kul. Belöningen i form av endorfiner vid målgång är stor men ska man springa på sitt max gäller det att inte låta sig påverkas av upplevelsejaget för starkt. Den kortsiktiga belöningen i att sänka farten, stanna eller till och med bryta loppet är ju inte den man tränar för. Och när man står på åskådarsidan vid 30 km är det rätt få som ser glada ut och väldigt många som sänkt farten rejält. Så, förbered dig mentalt på det vidriga som komma skall och hämta hem den större belöningen efter målsnöret!

Själv försöker jag verkligen minnas hur hemskt trött jag kan vara redan halvvägs och att jag har kommit igenom det förr. Och all träning jag lagt ner för att ta mig till startlinjen. Då är jag med i skallen under andra halvan. Första gången jag innan start sa till Baddaren att maraton är vidrigt blev hon lite upprörd på mig. Men hon har accepterat det och sänkt sitt PB med en timme sen vi först träffades. Mycket träning bakom det men också en hel del tävlingspsyke.

runbold

Ha det,

Mackan

 

Varför i herrans namn?

Etiketter

, , ,

Mitt i gårdagens intervallpass infann sig frågan … varför? Jag var på väg uppför Hamburger Hill och hade just kommit in på andra halvan av passet och hela kroppen bara bad om att stanna. Illamåendet började komma, musklerna värkte och jag var mitt ute i skogen. Ingen skulle någonsin bry sig om jag stannade någon minut. Baddaren var så långt bakom mig att jag gott skulle kunna stanna upp och pusta en stund. Jag kommer aldrig vinna något OS-guld. Jag är inte ens i närheten av att vara i persform.

Ändå trampar jag på i snön. Fullt medveten om att det går relativt långsamt eftersom det är just snö. Med lömsk is under. Och det var ju det där med smärtande lår och känslan av illamående. Men jag trampar på. I nästa långa backe är det än mer obehagligt men jag kämpar på mot klockan. Kommer jag att fixa den progression jag vill ha från föregående varv? Med drygt två minuter av löpning kvar på varvet är det bara att kriga på och jag har sju sekunder tillgodo på föregående varvtid där och då och det visar sig bli tio sekunder när det är dags att stanna.

Två minuter av paus innan det är dags att gå upp ännu en nivå i smärta och lätt illamående. Men lider jag? Antagligen inte för lidandet är trots allt frivilligt. Jag gör ju det här för att jag gillar det. Inte just under stunden men jag är fullkomligt medveten om att pressar jag på bra så får jag en belöning efteråt. Inte kanske just efteråt men vetskapen om att jag mår bättre i helheten. Ju mer jag pressar mig desto större blir belöningen. Och där är svaret på varför jag gör det. Med det svaret i skallen kunde jag trycka mig runt ytterligare ett varv. För några veckor sedan var jag helt ledbruten av att springa motsvarande pass. Den gången var det också snö men 2/3 av sträckan och det gick markant långsammare. Och det kändes som att jag hade blivit överkörd av ett tåg. Det gjorde det inte efter det här passet. Så jag fortsätter att skynda långsamt och drömmer om barmark och splits. Det är då den stora belöningen kommer.

Spettat

Samma slinga och så här såg det potentiellt ut under snön…

Ha det

Mackan

Obehagligt trött

Etiketter

, , ,

Avslutar träningsveckan som en träningsvecka ska avslutas, det vill säga med ett långpass. En övning som jag inte ägnat mig åt på två månader. Drygt. Av olika anledningar har det inte blivit av på länge men kroppen skiter i vilka anledningar. Den märker bara att det inte skett.

Under gårdagen diskuterade jag ”den behagliga tröttheten” man får av löpträning. Ja. Jo. Det kanske man får. Men just nu känns det inte som en behaglig trötthet utan jag känner mig något matt. Benen är jättetrötta och jag känner mig 20 år äldre än vad jag är vad det anbelangar stelhet. Fast ger man sig på långpass när man inte har sprungit något enskilt pass längre än elva km på ett par månader ska man nog vara lite sliten. Dessutom har jag sprungit en snabbdistans och ett backhelvetespass under veckan. Samt två styrkepass med huvudfokus på just ben. Det kan vara förklaringen till att jag är obehagligt trött.

I skallen känns det dock mer som en behaglig trötthet. Det har varit ett par roliga reseäventyr de senaste fyra veckorna och dessutom ett ordentligt firande en hel helg med tillhörande förberedelser. En massa roliga saker har den här helgen ersatts av att bara vara hemma i Tjockhult och skräpa utan något som absolut måste göras just den här helgen. Väldigt skönt. Att då dessutom känna att jag har gjort en riktig träningsvecka för första gången på länge är mumma för själen. Det är trevligt att motionera men jag gillar träning så mycket mer! För då kan jag få känna mig obehagligt trött. Och det är rätt behagligt.

20170917_105920 - kopia

Ha det,

Mackan

Nu siktar vi uppåt!

Etiketter

, , , ,

Tre månader kvar till säsongspremiär och nu är det dags att börja göra något åt formen. Ska jag springa upp och ner för engelska kullar är det bra att träna innan. Har jag hört. Traditionellt har jag alltid förberett mig genom att springa upp och ner för just kullar men är det något jag lärt mig är det att Stockholms kullar är för små. Under sommarträningen har jag möjligheter till Porsifjällen men här blir det inte riktigt så bra som jag vill. Det är också lite vanskligt med underlaget så här års.

Skillnaden mot i år och tidigare år är att jag är ägare av ett gymkort som har löpband som går att luta. Ordentligt. Jag har inte riktigt känt mig i form för att njuta av den lutningen tidigare i vinter men i dag var det ”äntligen” dags att starta resan mot England. Jag har inga planer på att hålla på i evigheter på gymmet varje pass men jag vill känna att jag hanterar konstant uppförslöpning i bra lutning i ett par kilometer i taget om så krävs. Jag vet exakt vad jag vill klara om tre månader och dagens pass visade att det känns väldigt möjligt. Kan jag sen bara lägga på lite aggressiv utförslöpning i april kommer det bli bra där också.

Det lustiga med att springa på ett gym är att jag som ändå känner mig som en löpare i själen är den som sticker ut bland de andra löparna på gymmet. I dag var det i alla fall en till som inte körde i långa tights i värmen men jag är hopplöst ensam i splits. Mycket märkligt. Något annat märkligt med gym är att det verkar nästa obligatoriskt att dricka den där drycken som inte innehåller några kolhydrater. Jag gillar kolhydrater i samband med träning. Jag gillar splits. Och backarna är mina vänner. Låt vara att allt det där kanske gör mig till en kuf men jag har kul och det regerar alltid. Nog med lufsande, nu kör vi!

20170819_120559

Siktar högt!

Ha det,

Mackan

Jokkmokks marknad 2018

Etiketter

, , ,

Hemma igen efter några härliga dagar uppe hos mamma och Bosse samt naturligtvis det som hänt denna vecka, Jokkmokks marknad. Jag tänker inte skriva så många rader utan mest dela med mig av några bilder från marknaden och från vårt kringfarande i de skogar jag trivs bäst i. Men några korta reflektioner kommer här:

  • Vi hade fantastiskt fint väder med en hel del sol och mellan 12 och 28 grader kallt.
  • Baddaren grundlurade mig och jag fick en plats i den ädla tävlingen renracet. Tyvärr fick jag den tröttaste renen av alla och åkte ut i kvartsfinalen. Den fick liksom inte fart förrän den upptäckte att den skulle bli infångad vid mållinjen. Men jag bjöd på en snygg kullerbytta just efter målgång!
  • Mannen som bjöd oss på kaffe och kaffeost var förskräckt över att det fanns vuxna människor som aldrig har druckit kokkaffe. Jag höll med.
  • Hex Dr och Kitok rockar hårt.
  • Sex – sju timmar ute på marknaden om dagen är inga problem för varken mig eller Baddaren att slå ihjäl.
  • Man hinner inte hälsa på alla man vill när man bara är uppe i några dagar men bättre att träffa några än inga.

DSC_5835

DSC_5742

DSC_5771

DSC_5851

DSC_5819

DSC_5844

DSC_5833

DSC_5808

DSC_5797

DSC_5790

DSC_5806

Ha det,

Mackan