40 år som löpare

Etiketter

, , , , , , ,

En kväll sent i oktober 1978 cyklade jag ner till Täby IP för att börja träna orientering med Täby IS. Nästan på dagen 40 år sedan nu, och jag tänkte försöka summera höjdpunkter och några lågvattenmärken som hänt under dessa år. Försöka är ordet för det är många mil som trampats under dessa år.

Egentligen började det dock något år tidigare, när jag under en skolorientering som fjärdeklassare kom tvåa i hela mellanstadiet utan att någonsin hållit i varken karta eller kompass tidigare. Jag konstaterade att jag kunde orientera och att jag kunde springa. Hade vi inte flyttat till Täby året efter undrar jag dock om det blivit någon klubblöpning alls men här fanns en klubb på nära håll. Bam!

De tidiga åren: 1978-1988

Hösten -78 gick jag med i klubben och på våren började jag en tävlingskarriär som spände över många år. Oj vad vi tävlade så fort vi fick chansen. Under säsongen så satt jag och mina kompisar varenda vecka och bläddrade i klubbens pärm med tävlingsinbjudningar och anmälde oss till allt våra föräldrar kunde acceptera. Redan nästa vår vann jag mina första tävlingar och säsongen toppades med segern i Täbymästerskapen som var den enda tävlingen som gav en medalj. Stort för en tolvåring.

Sen började mina konkurrenter växa men det gjorde inte liten Marcus, eller Smulan som jag ofta kallades för att jag var begränsat stor. Nog för att jag tränade på men det var knepigt att konkurrera med de som var en halvmeter (bokstavligen) längre än en själv. Kul hade jag dock hela tiden och vi hade en fantastisk kamratskap över åldersgränserna i klubben. Troligtvis mycket tack vare väldigt bra ledare. Jag trivdes och var i ärlighetens namn rätt besatt av det här med orientering. Det var en besatthet som i den kosmiska rättvisans namn även började ge utdelning när jag började växa i kapp. Jag blev med åren rätt djävla vass på själva löpmomentet men att hålla koncentrationen uppe under en hel orienteringsbana var aldrig något jag bemästrade. Ja om det inte var stafett förstås för då skärpte jag till mig och jag sprang väldigt många bra stafettsträckor genom åren. Min sista seger individuellt tog jag symptomatiskt i premiärloppet efter en tuff skada som hade ingjutit lite ödmjukhet i löpningen. Jag visste helt enkelt inte om jag skulle orka hålla tempot uppe så jag höll igen och det är bra om man vill slippa bommar. Det var dock den skadan som var början till slutet på orienteringskarriären för det tog många år innan jag var symptomfri men mer om det i nästa tioårsperiod. 1988 sprang jag min sista tiomilasträcka och ganska exakt 10 år efter att jag kom ner till den första träningen sprang jag min sista vanliga orienteringstävling.

Starkaste minnen:

  • Träning: Det måste vara alla passen jag och Putte sprang tillsammans vintern -85/86. Jag var i löjligt bra form när våren kom.
  • Tävling: När pappa la en semestervecka på att jag skulle få åka på min första femdagarsorientering 1980. Vi bodde i vårt lilla fjälltält och min storrökande far umgicks en hel vecka med en massa friluftsfolk.
  • Höjdpunkt: När jag sprang det helt perfekta loppet på en budkavle uppe i Dalarna. Inte en sekund i miss och sprang som en gud innan jag växlade över till nästa löpare och sen storspydde smälta ostbågar.
  • Lågvattenmärke: När jag 1986 halkade under curling i plugget och vred till knät vilket stoppade mig från att göra debut internationellt veckan efter och som var början till slutet.

skanna0035

De mörka åren: 1988-1998

Det finns egentligen rätt begränsat med löparminnen att skriva om under den här tioårsperioden utan den ägnades rätt mycket åt att försöka springa. 1994 fick jag äntligen operation av mitt skadade knä och lösa bitar i menisken plockades bort. Jag hade dock fördelen att jag hela tiden kunnat ägna mig åt andra idrotter som cykel, fotboll, innebandy, badminton, squash och en hel del styrketräning. Som mest styrketränade jag sex pass i veckan! Det var monotonin i löpningen som var knepig och det var många omstarter innan jag just 1998 började få lite mer kontinuitet, dock bara under sommarhalvåret. Utan mening eller mål hade jag ingen riktigt önskan att springa på vintern, det fanns ju så mycket annat roligt att ägna sig åt. En lustig sak under de här åren utan tävlingslöpning var att jag ändå hela tiden identifierade mig som just löpare. Det var ett antal samtal som ägnades åt löpning trots att det i seriös löparmening då var en svunnen tid.

Starkaste minnen:

  • Träning: När jag i augusti 1998 för första gången på många år sprang mig genom femkilometersspåret. 5:20/km och när jag glatt berättade om det på jobbet tittade en kille på mig och fnyste åt hur långsam jag var. Själv var jag otroligt glad över att ha kunnat jogga så långt i det tempot.
  • Tävling: Inte en enda! Hann dock spela både fotbollsmatcher och ta mig en bit in i en badmintonturnering och åka ut i första omgången i ett squashmästerskap.
  • Höjdpunkt: När jag hittade en ortoped som var villig att ta sig an mig och faktiskt hittade något som förklarade problemen.
  • Lågvattenmärke: Att operationen inte omedelbart gjorde att jag kunde springa, vilket jag hade väntat mig. Det var först när jag hittade en bra sjukgymnast som trenden vände.

skanna0001

Återkomsten: 1998-2008

Om jag sprang min första hela femma utan att gå i slutet av förra perioden så var det starten på ett starkare löparjag. Det var fortfarande ingen vinterlöpning men våren -99 köpte jag mig nya löparkläder och började få en rejäl sommarhalvårskontinuitet. På våren 2001 kom den vadslagning som fick mig upp på tävlingsbanan igen. Gamle vännen Z förklarade att vi måste springa halvmaran till hösten och det kändes helt galet. Jag hade just fixat milen under 50 min för första gången på många år och en halvmara kändes sjukt långt. Jag sprang aldrig längre än milen! Men utmaningen antogs och när jag stod på startlinjen kände jag mig som en total nybörjare. Alla såg jätteproffsiga ut och jag blev otroligt paff att jag var ungefär på plats 1000 av alla löpare i St:Eriksloppet när jag kom i mål. Hur kunde jag ha så många bakom mig när jag hade tränat så lite och mest bara fokuserat på att orka springa distansen?

Tanken var att jag skulle gå i vinteride igen efter loppet men så kom jag i kontakt med folk på ett löparforum och Dino fick mig att börja springa gemensam backträning en gång i veckan. Och det var så jädra kul! Att hitta hem till gemensam träning och det blev en anmälan till FEM 50 och en spontananmälan till Stockholm Marathon 2002 bara några veckor innan det gick av stapeln. Staplande blev det i högsommarvärmen men jag fick smak på maratonlopp. Kunde jag komma topp 1000 utan att maratonträna så borde det kunna gå snabbare genom att maratonträna. Det ena ledde till det andra och året efter var jag med i en klubb igen och det kom några väldigt intensiva år av träning och tävling. 2002 när jag sprang min debutmara snittade jag 3 mil i veckan över året och sen ökade jag försiktigt under hela den här perioden. En period som avslutades med mitt maratonpers och jag kände att jag hade långt ifrån bottnat i kapacitet även om jag nu var över 40 år gammal.

Starkaste minnen:

  • Träning: Om jag ska välja ut ett enskilt pass så var det några veckor före persmaran 2008 när jag sprang ett pass på 12×1000. Jag var så nedtränad att jag knappt kom upp i marafart på den första trots att det kändes som fullfart. Jag var beredd att slänga in handduken efter fyra repetitioner men kämpade på och plötsligt släppte det och jag sprang de två sista på 3:19 och 3:23 och hade magiska ben där på slutet!
  • Tävling: Här finns det att välja och vraka på men när jag och TZ vann BAMM var det första gången jag fick kliva högst upp på en prispall på nästan 20 år. Det var magi. Men jag måste ta med en sak till och det var känslan av odödlighet efter min första mara sub3 i Berlin. Jag var helt nere för räkning bara några kilometer före mål men samlade ihop mig och höjde tempot igen. Immortale!
  • Höjdpunkt: Träningsåret 2008 när allt stämde efter att jag väl satte igång träningen på allvar. 38:10 på båda milloppen jag sprang i april 2008 blev med målmedveten träning till 2:40:07 på maran när säsongen var över.
  • Lågvattenmärke: Många kanske skulle valt den stressfraktur jag hade 2006 men det var faktiskt inget jag led så mycket av utan det var cykelvurpan och bilkrocken som kom just när jag var igång med träningen igen. Det påverkade mig väldigt negativt efter att just ha lagt ner fem månader av extremt fokuserad alternativträning. Och gav mig en känslig rygg som jag fortfarande kan få i låsning genom att bara sitta…

 

MackanBerlin

De sista tio åren: 2008-2018

När dessa år började i november 2008 var jag hypermotiverad och hade stora planer. Jag hade något att bygga på och det gjorde jag. 2009 var jag i en otroligt bra form hela året och slaktade halvmaraperset två gånger om trots att jag båda gångerna sprang den rejält nedtränad. Marorna hade jag däremot extrem otur på. En Bostonmara i sjuk motvind och en Frankfurtmara när jag inte var helt frisk gav mig inte de 2:35-36 jag hade formen för men så kan det vara. Det ska stämma när man gör det och ibland funkar det inte. Jag hade rätt mycket flyt under föregående tioårsperiod och jag hade mer oflyt den här perioden. Det jämnar ut sig. Däremot utvecklade jag ansträngningsastma och pollenallergi som kastade om fokus. Visst sprang jag ytterligare några vårmaror men varje gång kraftigt begränsad av allergi så jag började blicka mot Storbritanien och dess regn på våren. Jag hittade till fellrunning och har sprungit ett gäng lopp där. Det har varit otroligt rolig träning och sjukt roliga tävlingar. Supertider på maraton har slutat locka på samma sätt utan jag hittade tillbaka till skog och berg. Det blev en vinst i vår klass på LAMM 2011 och väldigt mycket skoj träning.

Allt har dock inte varit en dans på rosor för jag blev hundbiten sommaren 2011 och det gav mig en rejäl infektion och ett ”sketben”. Efter den infektionen blev mitt vänsterben något av en följetong av strul och är det fortfarande. Ingen har hittat någon grundorsak i fysiologin till varför det strular och även om det för det mesta funkar rätt bra så är det en oroskälla. Men så är det och det som alltid fungerar bra är att hålla mig i spenaten där inget steg är det andra likt. Den fokuserade maratonträningen har därmed försvunnit men jag älskar fortfarande maratonlopp och den mara som förra helgen avslutade den här tioårsperioden var en av de absolut roligaste jag sprungit. Och med det avslutar jag en tioårsperiod som i någon mening fått mig att hitta till kärnan i min löpning och det är just glädjen. Jag älskar att göra bra resultat men ATT kunna springa med lätthet varhelst jag känner för att göra det, det trumfar allt.

Ja just ja, en sak till. Jag skrev faktiskt ner mina erfarenheter om löpning i två stycken böcker under den här perioden och det var ett av mina bästa beslut i livet. Det har fått mig att träffa så många otroliga människor!

Starkaste minnen:

  • Träning: När jag och Baddaren tillsammans sprang uppför Skierfe mitt i sommarnatten. Den lycka jag kände där och då kan jag inte beskriva i ord.
  • Tävling: Boston Marathon 2009. Det är inte min snabbaste tid men att vara snabbaste svensk i den maran och att göra 2:45 i konstant sjuk motvind trots att jag satsade allt på ett kort och öppnade på 1:18 första halvan, det är den största löparprestation jag gjort.
  • Höjdpunkt: Att jag träffade Baddaren. Det hade jag aldrig gjort utan löpningen.
  • Lågvattenmärke: Frankfurt Marathon 2009. Jag var i så sjukt bra form men en kollega dök upp dyngförkyld på jobbet några dagar innan loppet och kroppen var lite för upptagen med att mota baciller dagen för loppet. Jag försökte men det fanns ingen kraft i kroppen utan jag lommade in på 2:43:00. Helt oberörd dagen efter men kunde heller inte ha ökat tempot för handbromsen låg i hela vägen.

BMR_4082

Ja det var det. Nu är jag inne på nästa tioårsperiod av träning och tar med mig mina egna visdomsord in i den tioårsperioden och dessa är följande.

  • Träna det du känner för och kom ihåg att effekten kommer ur träningstid, ansträngningsnivå och den återhämtning du ger kroppen efter träningen.
  • Var snäll mot dig själv och sätt inte upp mål som du inte själv känner för. Tappar du feeling för något du trodde att du ville, fokusera om.
  • Skit i vad andra tycker om din egen träning och deras förväntningar, inget gott kan komma ur att bry sig om vad andra tycker och tror.
  • Hitta alltid något positivt i varje pass eller tävling.
  • Låt alltid glädjen vara den yttersta drivkraften!
  • Dela med dig. Sharing is caring och även om jag inte kan eller vill maxa kan jag alltid hjälpa andra att nå sina mål.

Tack för allt löpningen gett mig och tack för allt den ska fortsätta att ge mig!

Lof8

Ha det,

Mackan

 

 

 

 

Annonser

Nummer 896!

Etiketter

, , , , , ,

I torsdags kväll åkte vi ner till Frankfurt för att springa maraton, ett väldigt speciellt maratonlopp den här gången. Dels skulle vi försöka kvala Baddaren till Boston och dels skulle jag äntligen få fullfölja min tionde mara i Frankfurt. Tänkte jag. Det här med att tänka, göra och maraton är dock inte alltid samma sak och det har varit väldigt tydligt de senaste veckorna.

Under höstens förkylningsinferno i omgivningen har kroppen varit under ständig attack och även om inget brutit ut på allvar har det inte blivit mycket tränat. För tre veckor sedan började det kännas något stressat med hinna springa första långpasset på en månad och det första långpasset på asfalt sen i mars. Jag kom 9 km innan jag fick tväront i ena knät. Kunde inte ta ett steg till utan fick promenera hem, sånt som kan hända när jag haft längre löpvila. Sjukt hård massage fick igång kroppen igen men när jag åkte ner till Frankfurt hade jag haft betydligt fler vilodagar än träningsdagar senaste månaden och bara två långpass sedan sommaren. Och inget på asfalt. Som grädde på moset drog det till i bihålorna så det bara sjöng om det när vi skulle landa. Tre dagar kvar till maraton…

Jag skulle alltså vara personlig hare åt Baddaren och ju mer jag funderade på det desto mer  insåg jag vilken fruktansvärd pärs det skulle kunna bli. Skulle knät fixa ett långpass i form av maraton på asfalt överhuvudtaget? Ja det skulle det nog men när jag servar Baddare så servar jag fullt ut. Det innebär att det är jag som tar all motvind och det innebär att jag springer in vid varje station och hämtar vatten åt oss båda eller fyller medhavd flaska och blandar till sportdryck. Sen springer jag ikapp henne. Eftersom hon springer fortare och fortare för varje år så blir det jobbigare och jobbigare för mig att springa i kapp dom där 50 meterna hon plötsligt är framför vid varje kontroll. Hennes 31-32 sekunder på nästföljande 100 meter blir för mig samma tid på 150 meter. Om jag kommer i kapp på 100 meter vill säga och det brukar jag göra. I vilket fall som helst blir det en jädra rusch om jag tappar 50 meter vilket det lätt blir om det blir lite kö vid någon station. Det mina vänner kräver en del överkapacitet och den är det begränsat med just nu. Så 42,2 km löpning som inkluderade 14 stycken rusningar var vad jag hade framför mig om jag skulle orka serva henne hela vägen. Trodde nog helt ärligt att jag fick vara nöjd om jag fixade två tredjedelar och sen skulle jag lomma i mål i min takt.

När startskottet gick i ett kyligt och blåsigt Frankfurt i söndags morse hade jag ångbastat bort tjockan i bihålorna och stretchat bort det mesta av stelheten från flyget och vi kunde börja rulla på. Vi var båda nervösa den här gången. Baddaren för att hon ville springa bra och jag för att jag ville göra allt i min makt för att hjälpa henne att göra det. Vi hamnade lite väl långt bak i fållan och det är osäkert om det var bra eller dåligt men vi fick ta det lite lugnare än planerat de första kilometerna. När det blev mer fritt spelrum hände det häftiga att hon föll in precis  den marafart som hon hade tränat för och det kändes finfint för oss båda. Hon var dock inte helt nöjd med känslan i skallen och jag blev orolig för om det var någon lätt förkylning som spökade. En oro som dock skingrades när vi närmade oss milen sprungen.

Nu såg jag i hennes blick att det var pigga ögon och det var ett lätt steg med fin rytm och ett par kilometer senare fick jag plötsligt bromsa henne. Det är en fin signal! Det började kännas som att det här skulle kunna bli en fin dag. Jag blev på ett oerhört gott humör och vi hade genuint roligt. Jag dansade till banden, high-fivade och levde rövare så gott jag kunde. Maraton med lätt kropp är en oerhörd njutning och jag ville leka och njuta så länge jag kunde. Mina servicestopp funkade klockrent och kilometerna rullade på som aldrig förr. Baddaren missade ganska många skyltar just för att dom ”kom för tidigt” och den platta banan kändes som en utförsbacke. När vi rullade in halvvägs låg vi perfekt för en tid under 3:45 givet att hon skulle hålla samma fart den andra halvan. Nu vet alla maratonlöpare att det är lättare sagt än gjort och speciellt i Frankfurt eftersom start och mål ligger högre än halvmarapasseringen. Men ändå!

Själv kände jag att ja, jag kommer orka serva henne de två tredjedelar som jag hade föresatt mig att göra och hastigt och lustigt hade vi passerat dessa 28 km. Något stumma lår dock. Nu var det bara en tredjedel kvar och strax efter det brukar hon börja prata om att det går fort och att hon vill stanna. Men icke i år! Jag däremot började bli rätt flåsig när jag skulle rusa i kapp henne vid 30 km. Och ännu lite flåsigare vid 32.5 km. En mil kvar och tillsammans räknade vi ner hur kort hon hade kvar till sin säsongsvila. Det blev kortare och kortare kvar och jag insåg att jag var väldigt osäker på om hon skulle kunna få någon mer service. Det blev liksom skitjobbigt att göra rusningar. Jag fixade 35 km med ytterligare höjd ansträngningsnivå och som lök på laxen kändes det nu rätt rejält i låren att jag inte långpassat på asfalt. Vid 37.5 km var jag beredd att kasta in handduken men det var ett ”enkelt”, men ack så viktigt, stopp där med den sista gelen. Jag fixade att plocka upp två muggar och med nöd och näppe komma i kapp och ge henne den ena. För tro’t om ni vill men jag behöver också lite gel och vätska någon gång då och då. Tre gel och några slattar sportdryck var vad jag fick i mig under resan och den här behövde jag verkligen.

Nu var det bara en enda vätskestation kvar och ingen mer motvind så jag tänkte att fixar jag bara den så har jag fullgjort det jag ville göra för henne. Och det gjorde jag. I vad som kändes som mina sista krafter ”skuttade” jag ifatt henne med en mugg cola vid 40 km innan jag ropade iväg henne att ge allt sista biten. Sen stannade jag med min egna mugg cola och bara njöt. En kort njutning som blev abrupt avbruten av två tyska kvinnor som förklarade för mig att jag måste springa. Jag förklarade i min tur på tyska att jag var väldigt trött och förtjänade en paus innan jag sprang i mål. Med det sagt stapplade jag vidare följd av deras glada hejarop och vid målgången var jag euforisk. Att jag inte hade sett Baddaren på vägen dit innebar att hon inte bara hade persat utan även Bostonkvalat med stor marginal. Vi kramade om varandra inne i Festhalle och det kom nog några tårar också. Mission accomplished!

Inte bara hennes uppdrag utan även mitt och min tionde målgång inne i Festhalle innebar mitt permanenta startnummer och livslångt medlemskap i Frankfurt Marathon Club. Jag valde nummer 896 och det numret kan ingen ta ifrån mig. Någonsin. Det här maratonloppet blev ett av de roligaste jag sprungit och det ska jag njuta av några dagar innan jag ska klura ut hur jag ska kapa 25 minuter på den här tiden på fem veckor. Högst osäkert hur det ska gå till. Fart har jag faktiskt överskott av för den tiden men uthålligheten i lite högre fart än i söndags… Nu har jag i alla fall fått mig ett sjujädra långpass i kroppen!

Jag är så otroligt stolt över hur hon sprang sin mara. 8 sekunder av diff mellan halvorna och nästan varje kilometer som en klocka. På kvällen firade vi tillsammans med Tomas, Olle och killarna från Maratonlabbet som även dom fixade sina högt ställda mål. Vilken fantastisk dag det blev. Tack till er som var med och bidrog till det!

2018-10-27 13.03.33

Ha det,

Mackan

Tankar om framtiden

Etiketter

, , ,

Min favoritträningsårstid på året är här och då är det svårt att inte njuta lite extra! När jag stack hemifrån i morse stod termometern på +2 grader men det var helt vindstilla och himlen skvallrade om att solen skulle bli synlig när det var dags för det. Väl vid tåget efter majlen sprungen var jag varm och go men tågvärden utbrast med förskräckelse: ”Herregud människa, fryser du inte!” Nej det gör jag inte i mina splits men just två grader brukar vara nedre gränsen för att jag tycker att det är behagligare barbent än med långa tights… Lite stretch på tåget och sen när det var dags för mina avslutande 8.5 km så kunde jag njuta och låta tankarna vandra fritt.

Tankar på vad min löparframtiden är. Jag gillar att bara vara ute och springa men jag gillar också att ha en planering för vad jag vill göra och när. Det där att slå världsrekord på maraton för 75-åringar finns ju alltid i bakhuvudet och även om jag inte är i världsrekordform då gör det att jag håller igång. Jag har för avsikt att fortsätta att hålla igång! Det är viktigare än alla världsrekord som finns för det är det som skapar möjligheten till det liv jag vill leva. Jag trivs bäst uppe på en bergstopp eller djupt inne i en skog. Tar någon från mig sånt blir jag nog lite ledsen i ögat innan jag hunnit fokusera om. Men bergstoppar rockar, så är det bara.

Långa målet är helt enkelt att vara i rörelse resten av livet men dom kortare då? Den horisonten sträcker sig just nu ungefär 18 månader framåt och där slutmålet är att springa min femte Bostonmara. För att göra det måste jag kvala och där får jag mitt första försök i Valencia om knappt nio veckor. Kvaltiden är normalt inget som skrämmer men den kräver ändå att jag lägger ner det jobbet som gör att det finns marginaler för strul. För jag är i ärlighetens namn inte i suverän form för att springa långt med ett visst mått av tempo. Milen har jag stämt av och givet den tiden jag kan göra ouppvärmd före frukost så har jag eoner av marginal tempomässigt. Men maraton är inte milen och jag startar långt bak i fältet och går det inte i Valencia så får jag väl springa maratonlopp tills det går.

Innan det ska jag hara Baddaren i Frankfurt om knappt fyra veckor. För den uppgiften har jag än mer marginal på tempot men det vore nog bra att springa ett par långpass på asfalt innan det är dags. Harandet behövs bäst på slutet och det vore trist om jag inte orkade trava på även sista milen. Ja, inte bara trava på utan orka springa in till vätskestationerna och sen sprinta i kapp med vatten som ska blandas till sportdryck i farten. Dessutom förväntas jag sjunga och dansa en del under den sista milen för att hålla humöret uppe!

Uppenbarligen krävs ingen toppform den här hösten men ändå viss tålighet vid längre distans och jag har inga planer på att stressa kroppen med att försöka uppnå någon toppform heller. Däremot vill jag vara i jädrigt bra form under senare delen av nästa vår för att kunna springa bra under vårtävlingarna bland kullarna i England. Det är så sjukt kul att springa dom tävlingarna och glädjen blir ännu större om jag orkar ta i. Vi hade det otroligt bra när vi var där i våras men då handlade det mest om att överhuvudtaget kunna genomföra loppen. Nästa vår vill jag vara med i toppen av min klass i alla fall.

Vad jag ska pyssla med under de elva månader som finns mellan de tävlingarna och Boston Marathon står än så länge skrivet i stjärnorna. Tre av de fyra Bostonmaror jag sprungit har ju varit i vidriga pollenförhållanden så att vara i toppform där är ingen korg jag lägger äggen i utan är jag i form då så är jag. Men under de elva månader jag ska springa däremellan så får det nog bli efter vad jag är sugen på. Inget undantag mot normalfallet med andra ord. Kanske någon motbakkelöp? Kanske en del bantävlingar? Troligtvis något maratonlopp. Kanske terräng-SM? Ja det finns en massa skoj att göra och tävlar jag så tävlar jag men annars så gör jag bara det jag gillar mest, det vill säga att träna i vardagen. Det är en jädra ynnest att få vara utomhus och springa sig trött. Det är den största belöningen av alla och i morse var det verkligen suveränt!

2018-10-02 07.14.34

Ha det,

Mackan

 

Ett förhållande som håller över tid

Etiketter

,

Häromdagen lyssnade jag på en föreläsning om hur förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare borde vara för att det ska hålla länge och parallellerna drogs med ett kärleksförhållande. Det var vissa punkter som man gärna ska uppfylla om förhållandet ska bestå. Jag har inga planer på att återge den föreläsningen men tanken slog mig att det var rätt mycket som stämde in på förhållandet till löpningen och nu tänker jag lista upp det som jag tror är viktigt om man vill att förhållandet ska hålla. Alla kanske inte har för avsikt att få det att hålla utan byter upp eller ner sig till något som känns hetare både i kärlek, arbetsliv eller idrott. Må så vara men jag gillar vad löpningen ger mig trots att jag vänsterprasslat med fotboll, badminton, tennis, squash, skidåkning, utförsåkning, styrketräning, innebandy, cykling och simning. Det har dock varit kortare romanser för det är i grunden löpningen som är mig kär. Romanser som jag dock tror gett mig en hel del. Punkter och dess förklaring var det visst så här följer det som jag tror är viktigast, inte bara för mig utan även för andra.

Tror.

1. Ärlighet

Var ärlig och du ökar sannolikheten enormt för att få ett längre förhållande. Om du är ärlig mot vad du vill och vad du kan så minskar risken både för besvikelser och för skador. Visst, det är kul med höga mål men det finns nog inget som så ofta skapar skadeperioder för löparen som för höga mål i närtid. Ambitionen blir högre än förmågan att tåla den träning som krävs för att nå det höga målet. I teorin borde det ju gå. Visst, man kan ta en rövare och satsa högt men då ska man vara så ärlig mot sig själv att man vet att det är en chansning och inte låta sig nedslås om det går åt fanders. För det var ju i ärlighetens namn just en rövare man tog. Det kan gå men var medveten om oddsen och acceptera konsekvenserna. En annan aspekt av ärligheten är att göra det just du trivs med och att högaktligen skita i vad andra tycker. Inre motivatorer, inte yttre är grejen.

2. Tålamod

Sen var det det här med tålamodet. Tålamodet att se bortom det korta perspektivet. Tålamodet att vara realistisk. Tålamodet att jobba sig igenom även tunga perioder. Det går att ha väldigt höga mål som faktiskt är realistiska. Men det kanske tar 3-5 år att nå dit. Låt inte det stora målet i så fall skymmas av det kortsiktiga. Man kan och bör inte försöka vara i sin bästa form dag ut och dag in, månad ut och månad in. Våga ha tålamodet att vila lite längre ibland för det gynnar dig på lång sikt.

3. Respekt

Tålamodets lillebror är respekten. Ha respekt för att det krävs en jädra massa jobb för att bli bra och ha respekt för att allt inte kommer att gå på räls. Ha respekt för att det finns ett liv utanför löpningen som också påverkar dina planer. Har du just bytt jobb och får lägga en massa energi där så kommer du inte att kunna lägga lika mycket stress på kroppen utanför jobbet. Har du småbarn som inte gör att du får sova som vanligt kan du inte absorbera lika mycket träning. Har du respekt för löpningen så planerar du efter vad du vill och orkar med. Löpningen ska inte vara en börda att bära utan något som tillför något i ditt liv. Samtidigt kan löpningen vara den ventil som gör att resten av livet blir bättre och du blir en bättre medarbetare, kompis eller partner. Visa dig själv den respekten då!

4. Variation

Vissa kräver variation för att knoppen ska trivas men baske mig alla behöver variation för att kroppen ska trivas. Jag har bara den senaste veckan två gånger fått frågan hur min kropp har hållit genom alla dessa år av löpning och svaret är variation. Säkert är det så att jag har ett löpsteg och en genetik som hjälper mig men jag är övertygad om att variationen i löpträningen, i kombination med mina romanser vid sidan av, har hjälpt mig. Asfalt och bana i all ära men berg och skog som omväxling skapar hållbarhet. Variation i fart, underlag och inte minst att periodisera upp träningen och hjälper enormt.

5. Ha roligt

Den sista punkten sammanfaller med vad tjejen som föreläsningen tog upp. Eller kanske att hon sa att man måste kunna skratta ihop. Oavsett vad hon sa så säger jag att det ska vara roligt. Det går inte hela tiden men på totalen ska det baske mig vara roligt. Jag löser det personligen genom variationen och genom att låta vissa perioder vara mindre löpning och vissa mer. Ja, det var det där med livet runtomkring. Det ska passa mig här och nu. Det är inte så att jag alltid tycker att allt är så jädra fantastiskt varje pass men nog många ska vara roliga. Kanske inte under passet heller men att det känns så där gött efteråt och att jag kan göra det jag älskar mest. Ska jag njuta uppe på en bergstopp så ska jobbet göras och den euforin som jag ibland kan få genom löpningen är för mig helt oslagbar. Jag hittar på nya pass som jag tror är roliga. Jag hittar på nya intervallslingor. Jag tar mig ut i miljöer jag älskar även om passet inte är 100% optimalt för det jag tränar för och jag springer de tävlingar jag känner för. För att jag vill det och för att det är roligt. Med lite tur så sammanfaller mina roligheter med någon annans.

Jag skulle kunna lägga till nyfikenhet, lärande, personlig utveckling och säkert flera saker till listan men jag nöjer mig med fem punkter som hjälpt mig i över 40 år som löpare. Låt det bli minst 40 till!

lof7.jpg

Ha det,

Mackan

Avanti!

Etiketter

, , ,

För knappt två veckor sedan rapporterade jag om ett pass som gick sämre än all förväntan så då känns det inte mer än rätt att rapportera om när det går bra också.

Jag var fruktansvärt trött och seg i kroppen i går efter långpasset. Den där ovanan vid långpass tar verkligen och även om det gick lugnt med mina mått mätt så hade jag inte varit ute så länge på, just det, länge. Jag hade dessutom halvhygglig mängd och två kvalitetspass förra veckan. Med det i åtanke var förväntningarna på dagen låga så döm om min förvåning när det var med lätta steg jag joggade till jobbet i morse. Precis lagom lugnt men över en minut snabbare än vad jag gissade efter upplevd ansträngning.

I helgen påpekade jag för Baddaren om vikten av att komplettera marafarten med högre tempo en gång i veckan så här i maraträningstider för att hålla igång benen och även jobba på högre kapacitet på kortare sträckor. Många som maratontränar glömmer bort farten och blir till diesellok i stället och då blir det svårt att utvecklas. Vill man utvecklas så måste man … reta kroppen!

Reta kroppen var just temat för dagen. Regnet retade hårt och jag hade verkligen velat värma upp med lite mer kläder men det man springer i till jobbet, det springer man hem i. Försökte lura Legenden från Deppis att köra hem mig så att jag skulle kunna reta kroppen hemma men det gick inte. Så jag travade i väg i lätt regn som strax övergick till ösregn. Jag skulle inte påstå att jag frös i mitt linne och splits men att mjuka upp musklerna för högfart var en utmaning.

Jag körde exakt samma pass som för två veckor sedan och trots att löpningen kändes riktigt bra gick det långsammare på den första tvåminutaren. 60 sekunder vila på det och långsammare även på den andra. På den tredje var jag nog kanske uppe i samma fart som sist och sen fick jag igång riktigt avslappnad löpning. Rytm och avslappning, det är det löpning handlar om. Med avslappningen kom farten och bortsett från ett par repetitioner, typ 7-8, så höll jag avslappningen. Jag skyller på den elaka backen upp till Bergshamra. På de fem sista så fick jag verkligen fokusera för att hålla den avslappningen och det lyckades. Så trots att jag släppte 5-10 sek/km de första två så landade jag till slut på en snittfart på 6 sek/km snabbare än för två veckor sedan och med bra känsla. Kantigheten i löpningen var borta och då kommer det fart trots att benen egentligen var tröttare i dag. Jag kommer att somna både nöjd och trött i kväll!

2018-09-11 19.42.49

Ha det,

Mackan

Att välja skogen

Etiketter

, ,

Söndag.

Långpassdag.

Skogen.

Sju veckor till Frankfurt Marathon och dags att ta tag i långpassen och inte helt oväntat så ville jag ut i skogen. Just så här års tycker jag det är extra trevligt därute och jag har aldrig varit en av dom som förlagt all min maratonträning till asfalten. Alla är vi olika och det kryper i kroppen på mig bara av tanken att springa omkring i en gigantisk flock i stan tillsammans med t.ex. TSM. När man kan ge sig ut i skogen.

Visst, jag drar en del långpass även på asfalt men eftersom vintern lätt tvingar en dit så blir det färre så här års även om det vankas maratonlöpning snart. Lägger jag 65-70% av min mängd just på asfalten så räcker det bra och jag springer de flesta av mina marafartspass på asfalten och dom ligger ju trots allt ofta på 20-30 km så benen hinner vänja sig.  Då dessutom i den fart dom ska trampa maraton. Men jag är övertygad om att kroppen mår bättre av att ge sig ut i spenaten oftare än vad många gör. Inget steg är det andra likt och bålen får också en bra genomkörare. Jag har för övrigt diskuterat just det här flera gånger med en f.d. läkare för OS-truppen och han håller med. Vid närmare eftertanke så skulle han nog se oss löpare hålla oss än mer från asfaltens monotoni. För det är ofta just monotonin som ger skador. Variation rockar!

Dagens långpass gick förbi platsen där jag vann Täbymästerskapen i orientering för ganska exakt 39 år sedan. Dagens långpass gick på berg, över ängar, förbi sjöar och längs havet. Dagens långpass sprangs tillsammans med Baddaren som fick en tuff resa sista timmen, men som tog sig genom det. Dagens långpass var ett sådant som ger hopp om framtiden. Förvånansvärt lätta ben i vad som snarare kan kategoriseras som sensommar än höst. Dagens långpass gick i den kanske bästa miljön Tjockhult kan erbjuda. Ben som fick bli trötta med total variation på underlag och miljöer i skogen. Bra träning men ändå skonsam. Sånt gillar jag som snart varit löpare i 40 år och siktar på 40 till. Som avslutning badade vi i havet och sen en lunch på hamnkrogen i Vaxholm i solen. En bra dag säger jag!

2018-09-09 16.49.55

Ha det,

Mackan

Märkligheternas kropp

Etiketter

, , ,

Förra veckan var jag i chocktillstånd över hur långsamt den här kroppen ville röra sig och baske mig om det inte var helt tvärtom i dag. Plötsligt blev jag oerhört positivt överraskad.

Jag har två maratonlopp inplanerade under hösten, först Frankfurt om drygt sju veckor och sen fem veckor senare är det dags för Valencia. Även om jag ”bara” ska vara pacer i Frankfurt och mest bara ska säkra en kvaltid till Boston i Valencia. Naturligtvis helst med lite marginal men jag tänker inte riska att vägga där på grund av hybris. Tänker jag. Tänkte jag? Att komma i pers-form kommer inte att hända och då lär jag jag landa någonstans mellan pers och kval om jag är frisk och hel.

Eftersom Baddaren går in i sin specifika fas inför Frankfurt den här veckan så tar jag mig in i den också. Delvis av solidaritet och delvis för att jag är sugen på att maratonträna. Får se hur många specifika pass det blir för mig men det känns kul och kul är  min största drivkraft. Dessutom gillar jag att bli trött.

Med 19 km till jobbet kände jag att 5×3 km med 1 km joggvila skulle passa utmärkt. Ingen marginal för upp- eller nedjogg men givet att min marafart just nu är låg kändes det inte som att det behövdes något sådant. 05.26 ringde klockan och efter en kopp kaffe, två glas vatten och en liten powerbar var jag redo att sticka ut. Inget tempo att ropa hej för den första biten men Bostonkval med marginal. Nu springer jag ju inte med dator på armen så det där med tre km sprang jag på förutbestämd tid i stället. Och tiden gick. Helt klart kom jag lite längre på varje tids-slot än mina tre kilometer. 19 km känns mentalt rätt långt när man är yrvaken men meter lades till meter och när jag kom fram till jobbet räckte inte all tid till utan det blev nog snarare 4×3,25 + 2 km fart. 20 sek/km’ish snabbare än estimerad fart i maratonansträngning.

Mycket kvickare än vad jag hade trott. Jag trodde att jag idag låg på en nivå som nu 3 månader innan Valencia gjorde att jag hade en Bostonkvalmarginal på cirka 10 min. Efter det här passet så har jag visst, givet att jag står distansen ut, en marginal på snarare 25 minuter. Och det med i alla fall 6-10 kg mer att bära på än vad jag tror att jag har när jag står på startlinjen i Valencia. Det är 12-20 minuter till att räkna av. Antingen kan jag chilla med träningen ett tag till utan att oroa mig eller så kanske jag kan våga bomba på därnere i Spanien och ta en viss väggrisk. Vi får väl se men jag blev i alla fall väldigt glad över utfallet i dag. Vi får väl se hur det går nästa snabb-pass. Kanske jag blir förvånad åt andra hållet då. Dagsformen svänger uppenbarligen snabbt när jag inte har grunden men det finns baske mig hopp!

Lof40

Ha det,

Mackan

Jag är inte riktigt där

Etiketter

, , ,

Att allt alltid inte går som planerat vet alla som håller på med löpning. Ibland funkar det bara inte och man vet inte varför. I kväll funkade det inte alls och jag vet nog varför… När jag kom hem från fjäll och klippor för knappt tre veckor sen var det dags att börja tugga lite asfalt igen. Det var länge sedan och dessutom hade jag inte sprungit hårt på asfalt sen i mars när jag halkade på rullgruset och drog till vaden.

Steg ett var att börja vänja mig vid asfalten och monotona steg igen. Det var väldigt segt de första passen och jag kände mig sliten trots att jag tog det lugnt. Benen vande sig.

Sen testade jag första snabbdistansen på asfalt sen halkincidenten och hade en svag förhoppning om att kunna hålla ett visst tempo på milen. Det gick visst 14 sek/km snabbare än den svaga förhoppningen och känslan var att det var en något tung stålman som sprungit. Men ändå stålmanskänsla. Eller Karlsson På Taket som flög fram stabilt men ändå med hyggligt fart. En stålman var jag fram till nästa pass då benen kände att dom levde och flera dagar av trötta ben. Hmmm, kanske inte riktigt van ändå men det gick ju onekligen långt över förväntan. Varför inte testa ett riktigt intervallpass snart?

Tanke blev till handling och i tisdags kväll sprang jag 13×2 min i ett tempo som jag verkligen inte trodde att jag skulle klara av. Men det gjorde jag och var väldigt nöjd. Visst var jag nära att spy mitt i passet men benen levererade över förväntan. Jag kunde uppenbarligen ta ut mig. Gott så. Nu gick jag in i full hybris och bokade in banintervaller i kväll. Här kommer Stålis!

Och där kom baksmällan. Tusingar bestämdes och jag tänkte att jag håller nog typ 15 sek/km snabbare än på snabbdistansen över milen. Eller ja, kanske 10 sek då, det var ändå bara 60 sekunder vila. Vilket var tempot jag höll i … 100 meter. Sen sjönk det och visst, jag blev inte flåsig men påkarna ville bara inte röra på sig. På den första var jag 10 sek/km LÅNGSAMMARE än på snabbdistansen. På den andra var jag uppe i samma fart men jag insåg att det här är bara kontraproduktivt och avbröt. Ibland är det bäst så.

När jag analyserade högt för Baddaren och T-Man efteråt så hörde jag mig säga att det var två veckor sen jag körde den lyckade snabbdistansen och när jag hör mig säga det så inser jag att det var inte alls två veckor sen. Det var sex dagar sen. Tre högintensiva pass på sex dagar. Och dessutom hade jag i min hybris även sprungit i morse. Visst, jag tar det lugnt med veckomängden men att levla upp till tre högintensiva pass på sex dagar. Nä, där är jag inte. Inte konstigt att benen inte ville röra sig. Nu är jag ute ur hybrisen och ska dämpa min längtan att springa fort ett par nivåer. Det räcker med en gång i veckan till att börja med och nu håller det vi så. Jag är bara så van vad mina duktiga adepter klarar av att jag glömmer att jag är inte där. Skomakarens barn ska inte äta för många bullar eller vad det nu heter…

2018-08-24 17.03.25

Ha det,

Mackan

Några rader om form

Etiketter

, , , , ,

Formen. Löparens ständiga följeslagare genom livet. Helst av allt vill man att den ska vara på topp mest hela tiden men så funkar det inte. Jag gick in i semestern i rätt usel form men jag är av skolan att det stressar mig inte utan jag jobbar på och rätt vad det är kommer den smygande. Tålamodet är löparens bästa vän och jag har tassat på med grundträning upp på bergstoppar, genom myrar och lugna morgonjoggar för att vänja benen. Både muskler och flås har fått jobba men på skonsammast möjliga sätt. Fram till förra veckan har dom inte stressats med snabbhet på länge och då blir dom inte särskilt snabba heller. Man skulle kunna kalla det dålig form men inte på samma sätt som efter någon eländig sjukdom.

Med den bakgrunden landade jag på västkusten i början av förra veckan och jag kände att nu är jag mogen att börja ta i. Planen var att träna alla dagar utom en där nere och att se hur mycket jag kunde förbättra mig under en begränsad tidsperiod. Jag visste inte alls vad jag kunde förvänta mig när jag körde referenspasset annat än att jag tänkte bli trött och trött blev jag. Fruktansvärt trött. Jag ska inte påstå att jag jublade över tiden som blev den sämsta jag någonsin noterat när jag maxat över mina cirka 14 km. Å andra sidan har jag aldrig varit så här gammal tidigare heller och vikten just nu är några kilo högre än när jag snurrat runt här tidigare år. Bara att gilla läget.

Resten av veckan tryckte jag på vid ett par tillfällen till och kapade faktiskt nästan fyra minuter och när jag i söndags sprang två varv på slingan som långpass var jag minuten snabbare på det andra varvet än när jag maxade på referenspasset. Kroppen är en märklig sak men när flytet kommer i löpningen så händer det grejer. Det där flytet som jag är så känslig för och som är allt i min löpning.

I måndags fick jag välbehövlig och stenhård massage och när jag vaknade i tisdags var benen stendöda. I stället för att förstöra musklerna ytterligare rullade jag bara runt i genomblödningssyfte med tanken att pressa igen på onsdagen. Och pressade gjorde jag! Plötsligt var allt flyt där och med ett par kilometer sprungna började det ösregna och åska. Som tur var kom bara en knall men resten av rundan som innehåller väldigt mycket klipplöpning skulle genomföras på blöta klippor. Då är det bara att ta det väldigt försiktigt på sina ställen men ändå kapade jag ganska exakt ytterligare en minut och med lätta ben. Ja så lätt som det nu är att studsa upp och ner hela tiden men plötsligt var det kraft i kroppen.

Två träningsdagar kvar och den första av dessa två ägnades återigen åt lätt genomblödning innan det var dags för slutexamen. Naturen hade den dåliga smaken att bjuda på stormbyar och eftersom det hade regnat på natten fanns det lite blöta kvar här och där. Men är det inte det jag gillar bäst? Ja när det blir lite extra utmanande? Det är det baske mig och trots att benen var trötta efter den bästa träningsveckan i år så ville jag gå för det. Det var slitigt från det första steget och till skillnad mot i onsdags så var jag trött redan efter några minuters löpning. Trots att jag startade i medvind hela vägen till CP1 var jag inte en sekund före mitt bästa jag och nu väntade mest motvind i en halvtimme.

Jag slet som ett djur men med en stor portion av både löpglädje och jävlaranamma. Jag hade inga planer på något annat än förbättring och vid CP2 låg jag plötsligt minuten före mig själv. Alla som var på västkusten i går vet hur det blåste och nu började jag dividera med mig själv om hur mycket motvinden kostade. Döm om min förvåning när jag hade plockat ytterligare halvminuten till CP3. I motvind. Nu visste jag att jag skulle klara av det här och fortsatte att trycka på och jag landade på en förbättring med två minuter i slutändan.

Summa summarum förbättrade jag mig med 10 % under mitt lilla träningsläger och jag var ungefär lika färdig efter det sista passet som efter referenspasset. Detta trots väldigt mycket sämre yttre förutsättningar under den sista rundan. Jag tycker det är så ruskigt häftigt att jag vid min ålder fortfarande kan svara så fint på träning när jag börjar ta i. Jag har en bit kvar till där jag vill vara men nu har jag fått en grund att stå på och hoppas att den inte rycks från mig av någon anledning för det är kul att känna mig stark. Och återigen kan jag konstatera att det är ingen idé att stressa upp sig över något som svag form. Gör man grundjobbet innan så går det fort att pressa upp formen ordentligt om man är beredd att plåga sig lite.

2018-08-11-16-20-58.jpg

Ha det,

Mackan

Lofotenresan 2018

Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , ,

Om sanningen ska fram råkade jag skriva 2019 i rubriken och det var nog en freudiansk felskrivning för så sugen är jag på att återvända… Ursprungligen hade jag tänkte blogga om dag för dag, topp för topp, men det orkar jag inte i denna värme. Risken är att det här i stället blir en mastodontblogg och den risken tar jag. Blogginlägget är dels för att inspirera men också mycket för att återuppleva resan och senare även komma ihåg vilka toppar vi var på så att vi inte springer upp på någon ”använd” nästa gång när det nu finns så många att välja på.

Lof8

Det var något av en chock att anlända till Svolvaer med 12 grader och regn på tvären efter sommarvärmen i Norrbotten. Vi (jag) hade en liten tanke att kanske sticka upp på någon närliggande mindre topp redan vid ankomst men vädret passade bättre för fiske och så fick det bli. Dock utan någon lycka. Det heter ju trots allt ”fiska” och inte ”fånga”.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vad värre var att vi vaknade upp till galen dimma och regn nästa dag. Det var inte enligt varken prognos eller plan så vi strosade och fikade inne i byn på förmiddagen innan jag konstaterade att det är ju inte så att vi har någon mer utsikt nere i byn än på någon topp. Men om vi tar oss upp på fjället får vi ju i alla fall träning. Sagt blev gjort och vi for över till andra sidan ön och den lilla byn Delp för att ta oss upp på Matmora på 768 möh. Den går att ta på ett kort sätt, ett mellansätt med hemlöpning på väg eller på ett långt sätt på berget. Vi valde det långa sättet och när vi startade hade molnen skingrats. Inte på topparna men längre ner och vi hade trots allt rätt långt upp så med lite tur så…

Turen kom och turen blev helt otrolig. Det gick att delvis ta sig något olika vägar upp och ner och vi konstaterade båda två att det var en riktig höjdare till premiärtur som avslutades med bad i havet. Fin utsikt och väldigt trevlig löpning. Ska ni upp så se till att inte missa utsikten från den norra sidan av platån på cirka 350-400 möh. Turen blev över förväntan bra! Jag var helt euforisk under löpningen och skrek rakt ut att det är för det här jag lever. Men några timmar i löparskorna kändes till slut och jag får erkänna att det var en del kramp på slutet. Som belöning for vi på kvällen ner till Henningsvaer och spisade torsktunga. En läckerhet som är svårslagen.

Efter ytterligare en natt i Svolvaer vaknade vi nu till superväder och begav oss några mil söderut för att ta oss upp på Himmeltinden. Vi var där nere och rekade förra året och jag förklarade för Baddaren att det här skulle bli rough. Det är den högsta toppen på den ön, eller ja, nästan i alla fall för militären har lagt beslag på den absolut högsta av de topparna i massivet men det är bara marginellt  högre. Det var riktigt varmt redan vid start och nu väntade en utmaning. 932 möh om jag minns rätt och många av de metrarna tas på en kort sträcka. Det var väldigt jobbigt. Och väldigt vackert. Vi gnetade och stretade på och till slut kom belöningen. Man såg hur långt som helst och uppe på toppen var temperaturen behaglig. Det var liksom som att vi inte ville ner. Jag hade infört en ny tradition i år och det var toppwhisky av bästa kvalitet. Baddaren blev lite paff dagen innan men oj vad gott den smakar tillsammans med en Kvikklunsj. Sen är man dessutom i fin form för att koppla loss hjärnan i utförslöpningen. Det var två trötta varelser som kom ner till stranden för att återigen avsluta med bad. Bad och lite löpning på stranden för att mjuka upp benen. Högsta betyg även på denna tur. Helt annorlunda i sin karaktär men löjligt fin.

Nu skulle vi bo på en annan camping på andra sidan av den här ön och vi stack bara ner och installerade oss innan vi tog oss till havet för att paddla lite. Suparna blåstes upp och det gjorde även vinden något. Baddaren konstaterade efter att ha kommit ut på vattnet att det nog var lite för tufft för henne men jag paddlade runt ett tag och fick känna på svallet från Hurtigrutten innan både ben, bål och armar var slut och vi åkte hem till campingen för glass och finöl. Och planerade morgondagens tur. Jag hade några olika på lager av olika svårighetsgrad och Baddaren valde den som jag helst ville göra, Napptinden.

Ytterligare en topp med ny karaktär. Nu var det mer rakt upp från start. 0-7xx möh på så kort tid som möjligt… 30 grader varmt och strålande sol så vi ville uppåt till kylan. Var det värt det? Som bara den! Visst tog det lite tid men det var så fint däruppe att vi stannade bra länge. Satt och snicksnackade med ett svenskt par som också konstaterade att det här var bra. Riktigt bra. Man vill liksom inte ner igen men ner ska man och efteråt blev det sjöbad följt av våfflor innan vi åkte till vår fina rorbu som vi även bodde i förra året. Nu var det kav lugnt och det fanns inget annat att göra än att blåsa upp SUParna och paddla iväg i Reine. Jag kan faktiskt inte med ord beskriva hur fint det var utan bilderna får tala för sig själva. Den här dagen skulle jag verkligen inte vilja ha ogjord. Löpningen. Paddlingen. Boendet. Maten.

Nästa dag vaknade vi till klucket av vågorna under sovrummet och till vad man skulle kalla bra löparväder. Det passade ju bra för nu hade vi rätt lång löpning framför oss. Vi skulle upp på Markan den långa vägen som går genom en hel del myrar. Vi väntade ut det dåliga vädret genom att åka ner till det fina bageriet i Å men man kan inte vänta hur länge som helst. Inte jag i alla fall. Det var väldigt låga moln när vi startade vår löptur men vi visste ju att det skulle ta sin tid. Och det gjorde det genom myrarna innan vi började ta oss uppåt. Vi var förvarnade om att det skulle vara lite trickigt och det var det och när vi kom upp på den stora bergskammen på ca 400 möh började det regna och blåsa rejält. Och någon topp såg vi då rakt inte. Inget annat att göra än att ta på sig rejält med kläder och krypa in i en skreva under en klippavsats. Där satt jag och min lilla hobbit som konstaterade att det här var ju nästan som en egen jordkula. Med jämna mellanrum tog jag mig ut ur den och spanade och plötsligt lättade det. Av med varma kläder och full fart uppåt. Var det häftigt där uppe? Som fan! Återigen stannade vi en bra stund, jag gjorde mitt topphopp, fick min whisky och hjälpte en stackars holländsk tjej som trodde att hon skulle vara där. Det skulle hon inte. Vägen hem var lika lång den men humöret var på topp även om vi inte fick något bad när vi kom fram. Däremot en pizza i Reine efter en lång dag. Det och en öl utanför vår rorbu.

Sista hela dagen på Lofoten vaknade vi till strålande väder igen och nu tog vi båten genom fjordarna för att sedan förhoppningsvis ta oss upp på Helvetestinden. En topp som egentligen inte är särskilt svår men som alla inte vågar sig till hela vägen. Dessutom med tidskrav i dag eftersom vi inte villa missa båten hem. Det var nu trötta kroppar men vi blev rikligt belönade efter en slutfas som jag kan förstå skrämmer folk med minsta anlag för svindel. Men upp kom vi och medan vi njöt av utsikten hände något som gav mig gåshud. Två stridsflygplan flög genom passet. Under oss. Hur ofta ser man ett stridsflygplan åka strax under sig? Så häftigt! Några svenska tjejer hånade oss tydligen när vi sprang ner för att det skulle vara löjligt att springa när man kunde gå. Bah säger jag! Så hann dom inte heller äta någon våffla på caféet vid bryggan. Ha!

Nu var vi färdigsprungna för den här resan och det var nog tur det för kroppen var något trött när vi dagen efter tog färjan till Bodö och sen vidare till fisket i Saltströmmen. Jag hade egentligen tänkt fiska från land men i det fina vädret och med lediga båtar att hyra så hyrde vi båt och havsfiskespön. Jag gillar att fiska och det här gillade jag starkt. Hälleflundra, torsk, kolja och kattfisk blev fångsten. Jag vet dock inte om det var häftigast att köra båt genom världens starkaste tidvattenström eller att hala upp en hälleflundra från stort djup. Men häftigt var det och en perfekt avrundning på en fantastisk resa.

Det var två nöjda löpare som rullade hem de 46 milen till stugan efter totalt åtta dagar på turné och åt havskatt till lunch dagen efter. Vi sprang uppför fem olika toppar med helt olika karaktär men varenda tur var av toppklass. Lofoten är vackert men det är ännu vackrare uppifrån. Tack Baddaren som vill göra sånt här med mig.

Ha det,

Mackan