Jo jag lever

Taggar

, , , ,

Det har varit tyst här ett tag och det beror på att det är en löparblogg och jag har inte sprungit. Så för att göra en lång historia lång:

För nästan tre veckor sedan kände jag mig oroväckande stel i högervaden efter mitt första fartpass sen i början av oktober. Fick massage redan på kvällen och efter det kändes det riktigt bra på kvällen. Men jag säkerhetsvilade dagen efter och kände mig trygg med att faran var över. Efterföljande dag sprang jag lätt men då fick jag känning ett par kilometer innan jag var framme. Inte så farligt men ändå mer än vad jag hade önskat. Framförallt kändes det efter passet. Jag småmasserade lite på den själv men bokade in naprapattid på fredag morgon och tur var väl det för på kvällen när jag skulle lägga mig krampade jag ihop i hela högra delen av ländryggen. Fukk. Min supernaprapat Martin hittade en dum låsning i just den delen av ryggen och nålade vaden. Mina misstankar var just att det var något från ryggen som var grundorsaken till allt. Jag promenerade därifrån vid gott mod men jag hade ändå känningarna kvar lite lätt i flera dagar och vågade inte springa. Det kändes rätt punktaktigt i nedre delen av vaden (det hade varit bättre med punkaktigt) men jag var trycköm  långt högre upp.

Efter hela fem dagar av vila så vågade jag prova. Försiktigt. Och det kändes ju riktigt bra. I sex kilometer. Sen började det dra hela vägen upp mot röven/ryggen. Stretchade och joggade vidare och när jag var nästan framme vid jobbet var jag helt övertygad om jag lätt skulle kunna jogga hemåt på kvällen också. Men musklerna kallnade och det var då jag insåg att skiten hade träffat fläkten.

Jag kunde knappt gå på benet, FUBAR.

Det gjorde genuint skitont. Precis som om det var en bristning. Problemet var att det var lite för diffust och alldeles för spridd smärta. Kändes på ett sätt när jag belastade men på ett helt annat vid palpatation. Och den kom inte plötsligt. Men det kan ändå vara bristning och jag har valt att betrakta det som en sån även om ingen annan tror det. För att betrakta det som något annat hade jag velat att någon var helt säker och som ni vet är det väldigt svårt att vara säker på diffusa grejer utan en riktigt grundlig undersökning och det känns som lite overkill när det ändå handlar om liknande rehab av en gammal gubbe. Och jag har ju själv skrivit i Löpträning mitt i livet om rehab av bristningar i vaden och till och med fått ordentligt beröm av läkare för det jag skrivit om idrottsskador. Så här skrev jag i boken och även om jag kan anses vara bagarens barn (eller kanske snarare bagaren) så har jag varit rätt bra på att följa mina egna råd:

■Fotsträckningar med gummiband. Samma övning som beskrivs under benhinneinflammation. Börja med 3×10 och jobba dig upp mot 3×20  och gör detta dagligen.
■Tåhävningar. Gör inte detta förrän det känns lugnt att göra 3×20 fotsträckningar
och börja med båda fötterna på plant underlag. När du klarar av 3×20 tåhävningar smärtfritt på båda benen kan du börja göra dem på ena benet. Fixar du 3×20 på ett ben utan smärta är det okej att börja springa igen. Försiktigt.
■Excentriska tåhävningar. Som beskrivs i delen om hälseneinflammation. Övergå till att göra dessa när du kan springa igen. Varannan dag och 3×20 på vardera ben.

Så, jag har vilat. Jag har gradvis lagt på mer belastning i form av styrka och rörlighet och det här känts bättre dag för dag. Nu har det inte varit tryckömt på ett tag och jag kan göra mina övningar utan smärta så i morse kände jag mig rätt säker på att våga prova den första löpturen. Den här gången gick jag in med inställningen att det har varit en bristning och valde att springa en kort slinga för att lätt kunna avbryta vid minsta känning och med tanken att jag skulle testa max 15 minuter. Det blev minsta känning och jag avbröt efter åtta minuter för jag vill veta vad minsta känning i nuläget betyder EFTER passet. Och det känns nog okej. Inget verkar ha gått sönder igen och nästa gång vågar jag nog prova lite längre och jag gläds åt att jag var kliniskt fri från känningar i nästan åtta minuter. Som bonus hittade jag en jädrigt bra intervallrunda.

Just ja, sa jag att samma dag som det small till så kom mina nya terrängskor med posten. Satan vad jag lidit av att se dom på köksgolvet i elva dagar. Nu fick dom leka i åtta minuter.

2016-12-10-10-13-35

Ha det,

Mackan

Gunnar & Maud

Taggar

, , , , ,

Det här är historien om föreningsliv och ungdomsledare personifierad av de två personer som antagligen var den största anledningen till att idrotten blev en del av mitt liv, Gunnar & Maud. En mörk kväll för nästan exakt 38 år sedan gjorde jag och Putte slag i saken och cyklade ner till Täby IP. Vi skulle börja orientera. Jag hade lyckats få reda på att Täby IS höll sina träningar på tisdagar och torsdagar just där och samlingen var i den lilla klubbstugan. Det var verkligen en liten lokal och det var en liten klubb. Lagom för två småkillar. Den enda som någon av oss kände lite överhuvudtaget var Anne som gick i den klass jag hade börjat i för ett par månader sen. Resten var noll och nada.

Visst var vi båda rätt nervösa eftersom ingen av oss hade någon större erfarenhet av idrottsklubbar och att plötsligt komma som nybörjare till en ny grupp var självklart läskigt. Det här var en tid när föräldrarna inte följde med och höll en i handen till såna här aktiviteter utan det löste sig ändå. Just i det här fallet löste det sig att när två vilsna småkillar knackade på och frågade om vi kunde börja orientera så tog Gunnar & Maud emot oss med varm famn. Det var så självklart i hela deras bemötande att vi var välkomna och så var det inte mer med det.  Tävlingssäsongen var inte riktigt över men det var inte aktuellt för oss. I stället så följde en vinter av helt kravlös träning på våra egna villkor. Sakta men säkert blev i en del av en fantastisk grupp ungdomar. Vi blev uppmuntrade att komma tillbaka och varje gång vi kom så möttes vi av Gunnars skrockande:

– Ja här har vi grabbarna!

Och varje gång vi var där blev vi sedda av både Gunnar & Maud. Våra ledare. Våra ledare som aldrig särbehandlade någon och som stöttade alla. Dom slussade in oss i en föreningsvärld som var väldigt speciell. En föreningsvärld som jag tog med mig hem till familjen och där både syrran och mamma började springa med klubben. Min mamma som vid 35 års ålder aldrig hade idrottat blev en del av föreningsfamiljen. En familj där gamla och unga blandades men samtidigt hade sina egna grupper inom samma familj. Jag och Putte växte så småningom ifrån första ledare och dom tog hand om andra nybörjare som i sin tur lärde sig att på egna ben och hitta i skogen. Och vi fick andra ledare som tog ut lag, satte ut banor och såg till att vi var kvar. Vilken otrolig styrka det vissa föreningar har att alltid kunna ta hand om sina ungdomar. Att få dom att känna sig välkomna. Att se varenda en av dom.

Inkludera

En bättre integrationsplattform har jag svårt att se och för att ta orienteringen som exempel så är det en fantastisk familjeidrott. Våra träningar bestod av dom yngsta nioåringarna ända upp till gubb- och tantgängen med sina förstoringsglas för att läsa kartan. Vi tränade tillsammans och vi avslutade träningarna med skitsnack tillsammans i bastun.

Det här är en hyllning till alla er som tar hand om ungdomar i idrottsrörelsen och låter dom hantera sin idrott efter sina egna förutsättningar. Ni skapar inte bara värde utan även värderingar som följer med resten av livet. Det blir som extra familj. Jag tycker det är väldigt synd att det inom löpning blivit mer av att vuxna tränar för sig och ungdomar för sig. Ge föreningslivet en chans i stället för kommersiella löpargrupper för vuxna. Det är en chans att mötas över generationer.

Gunnar & Maud, här nedan är en bild på några av de ungdomar som ni var med och fostrade och jag tror att det blev folk av oss. Hela gänget. Och jag tror jag talar för alla av oss när jag säger TACK!

skanna0009

Ha det,

Mackan

 

Dags för nya tävlingskläder!

Taggar

, , ,

De sista två säsongerna har jag inte tävlat alls i den mening att jag representerat någon klubb i syfte om att kriga om placeringar. Sist jag skulle vilja påstå att jag tävlade var på Mefjellet Opp för två år sedan när jag vann min klass och då var jag anmäld med klubbtillhörighet. Nu är det dags igen. Nej inte nu direkt alltså men nästa säsong. Jag såg ett meddelande på Fejan från min senaste klubb om att det var hög tid att beställa nya tävlingskläder inför nästa säsong och då kände jag suget.

Suget ledde till ett mejl och förfrågan om jag var välkommen tillbaka och det var jag absolut. Det gick dessutom finfint att beställa kläder trots att jag inte kan betala in medlemsavgiften för 2017 förrän i december. Så, nu har jag beställt ett nytt set med klubbkläder från Trimtex i rött, vitt och med en fyrklöver så att jag ska vara redo om formen skulle dyka upp.

Jag föreläste om just mål och planer senast förra veckan och det här är en typisk liten aktivitet för att sätta lite riktning mot det jag vill göra nästa år. För jag vill göra saker nästa år och det är en lång väg dit. Det som slog mig när jag föreläste förra veckan var hur jag har saknat roliga mål inom löpningen. Även om jag visste att jag skulle prioritera jobbet högt under en period var jag inte förberedd på att hur mycket energi det skulle ta. Nu kunde jag rimligtvis inte veta att jag skulle hamna i en sits där jag de senaste 13 månaderna har skött två tjänster själv. Jag må ha en hög arbetskapacitet men det går inte att sköta dubbla tjänster och satsa på löpningen också om jag vill överleva. Även om allt är jädrigt roligt. Nu känns det som att många aktiviteter börjar landa och jag tror att förutsättningarna finns för att kunna lägga lite mer energi på löpningen.

Innan jag åkte på bihåleinflammationen i höstas kände jag att kroppen svarade riktigt bra på träningen trots blygsam mängd och högre ålder och nu känns det jädrigt peppande att få en klubbtillhörighet igen. Kan jag vara i form till sommaren? Vi får se. Det känns fullt realistiskt om jag får vara frisk och skadefri. Kan jag tävla till sommaren? Ja om vi får en regnig och fin sommar. Helst skulle jag vilja få lite tävlingar under våren också men det känns inte riktigt realistiskt att tro att jag är i en form som jag tycker är tävlingsvärd till dess. Hursomhelst så är jag pepp och jag är med klubb igen inom ett par veckor. Kläderna är i alla fall beställda!

DSC00298

Ha det,

Mackan

Kallt eller inte?

Taggar

, , ,

När jag slängde upp bilden från morgonens löpning på Fejan i går reagerade den ömma modern rätt snabbt  med att undra om det är så klokt att springa barbent på vintern. Well, jag frös inte så svaret är ja på den frågan. Det var fyra grader och regn ute i går och nej jag fryser inte då givet att jag håller ansträngningsnivån hyggligt hög. Fötterna var genomblöta men jag hade vantar, keps och bra med kläder på överkroppen så det var verkligen inget problem. Just fötterna är en historia i sig och jag kan springa i många minusgrader med luftiga skor tack vara att jag har fotmuskler som jobbar. I varje steg. Skulle jag trampa ner i en vattenpöl så är dom ändå strax varma igen.

Nu tänkte jag komma till poängen med hela inlägget! Jag är i uppstartsfas och vill inte springa dubbelpass den här veckan så när jag skulle hem åkte jag kommunistiskt. Samma väder på vägen hem men nu var jag fullt påklädd. Det ingick en del promenad och en del väntan i processen att ta sig hem och vet ni vad? Nu var det kallt. Jättekallt. Jag kände mig fullkomligt genomfrusen innan jag var hemma. Med facit i hand skulle jag behövt höga stövlar för jag var genomblöt om fötterna och när jag inte springer med mina fötter blir dom precis lika kalla som alla andras. Satan vad jag frös. Jag var inte det minsta orolig för att bli förkyld av morgonens äventyr men eftermiddagens…

Vi får se vad som händer med det men en sak är säker. Jag kommer att fortsätta klä mig efter vad som är bekvämast givet förutsättningarna oavsett vad det står för datum i kalendern. Och visst är det underbart att få springa i splits oavsett årstid?

starten

Ha det,

Mackan

Jag, sömnen och hjärnan

Taggar

, , , ,

Jag brukar lite skämtsamt säga att min kryptonit är om jag får sova för lite men tänk om det är tvärtom, att det är mitt sömnbehov som är min superkraft? Eller att det helt enkelt är priset jag får betala för att min hjärna nästan alltid går för högtryck i vaket tillstånd. Jag blir tvungen att sova mer. I förrgår hittade jag en artikel om nya rön kring hur hjärnan hanterar avfall. Under sömn.

– Sömnen är priset hjärnan betalar för sin formbarhet, för att kunna befästa vad vi har lärt oss och vara redo att lära nya saker nästa dag, säger han.

Maiken Nedergaard anser att det är ett intressant resonemang som vilar på välgjord forskning. Men hon lutar åt att det viktigaste skälet till att vi måste sova handlar om renhållning.

I en vaken hjärna har gliacellerna fullt upp med att hjälpa nervcellerna att signalera till varandra med hög precision via synapserna. Samtidigt hopar sig allt mer avfall medan arbetet pågår i timme efter timme.

Hela artikeln finns att läsa i Forskning och framsteg och den är otroligt intressant och den fick mig att tänka till. Inte minst på hur jag reagerar på fysisk träning. Det står (i iofs ännu opublicerad forskning) att den här hjärntvätten funkar ännu bättre när man ägnar sig åt fysisk träning. Många brukar säga att dom inte har tid att träna men det kanske är så att med träning så funkar hjärnan så mycket bättre att vi som har jobb som består av mycket tankeverksamhet i själva verket tjänar tid? Lek med den tanken.

Stick ut och spring en timme på lunchen och du löser mer på sex timmar än vad du annars skulle göra på åtta!

Tyvärr lever de flesta fortfarande kvar i anställningsmodeller där vi får betalt för den tiden vi är på jobbet och bara implicit i vad vi presterar (vi får behålla jobbet). En sak är i alla fall säker och det är när jag körde eget så kändes det ofta som bättre investerad tid att sticka ut och springa och bearbeta ett problem än att stirra in i skärmen.

Nåväl, läs artikeln och fundera lite på saken. Jag tror mig i alla fall ha förstått att mitt lite väl tilltagna sömnbehov kan ha att göra med att min hyperaktiva hjärna tar lite längre tid att tvätta och att tvätten antagligen funkar bättre om jag fortsätter att röra på mig! Det fann jag mycket intressant.

2016-05-23-20-55-39

Ha det,

Mackan

Oj vad jag ligger efter…

Taggar

, , ,

I dag återuppstod Lazarus den yngre. Inte fort, inte skönt, inte smidigt och på intet sätt en skön upplevelse. Men jag sprang och löpning gör nytta även om det inte är underbart. Om inte så var det skönt att stressa ner lite. Den senaste månaden har jag ägnat alla helger åt att vara sjuk eller som förra helgen,att vara bortrest. Förutom det så ägnade jag nästan en jobbvecka till att vara hemma sjuk och sen ägnade jag tre dagar åt en konferens och som bonus en långhelg nu senast.

Jag ligger således sjukt långt efter med löpningen och rätt långt efter med sånt som villaägare gör på hösten. Jobbet då? Ja det är ju inte så att någon tar mina arbetsuppgifter när jag är borta så det har varit en intensiv vecka sedan vi kom hem från Frankfurt. Nästa vecka är jag på en heldagskonferens på måndag och sen ska jag hålla en föreläsning i Göteborg på tisdag och två på onsdag. Ja just ja, ska snacka vår arkitektur en timme med vår ledningsgrupp på torsdag morgon också. Så nu satte jag mig ner och bloggade en stund. Det är rätt skönt att slappna av medelst skrivande där det inte finns någon beställare och bara få ner tankarna i ord. Efter att man sprungit och väckt tankarna.

Normalt väcker jag rätt mycket tankar under mina lugna pass. Efter att ha gått igenom några veckor med bihåleinflammation och nattlig dödshosta som kulminerade i en antibiotikakur för att till slut för stopp på eländet poppade det dock inte upp så många andra tankar än på hur jobbigt det är att springa. Trots att jag hade på mig mina nya och jättesnabba skor. Sa jag snabba? Dom var inte snabba. Men dom kan nog bli snabba. Knappast dock optimala i terräng toppat med lite snö och is här och var.

Det uppehåll jag nu har haft är det längsta uppehåll jag haft från konditionsträning sedan början på 2001. Det är över 15 år och således en ovan upplevelse för mig och det blir till att starta upp försiktigt. Jag räknar kallt med att det tar en månad innan jag är där jag var för en månad sen och det är den tid det får ta. Det underlättar ju liksom inte heller att jag ligger efter med allt annat men fördelen med att rampa upp träningen långsamt är ju också att jag får mer tid att komma ikapp med resten. Jag får helt enkelt se det som en win-win där. Det vore i alla fall skönt om jag hann komma i lite form innan julledigheten så jag tål att bomba på då! Nu ska jag återgå till att putsa föreläsningar…

Ja just ja, om någon undrar hur det gick i Frankfurt så gick det utmärkt att fynda skor, kläder och att ligga i spa. Att komma till start funkade sämre..

2016-11-05-13-04-43

Ha det,

Mackan

På egna ben i Frankfurt

Jag kunde inte springa men Baddaren kom i alla fall till start. Så då langade jag i stället!

Baddaren

frankfurt4.jpgFrankfurt visar sig från sin bästa sida. Solen skiner men luften är fräsch och det finns gott om skugga på maratonbanan. Dessutom har jag varit klok nog att byta korta tights mot splits och tisha mot linne.Vinden är svag och publiken är stark. Jag är pirrig och förväntansfull där jag står i startfållan och ler mot okända människor och gör tummen upp.

Gemenskap. Förväntan. Glädje.

Jag glider in i min egen bubbla, så redo för uppgiften. Som jag har väntat på den här dagen. Som jag har tränat för den. Och, tidigare förkylning till trots, här står jag nu.

På egna ben.

Det var inte riktigt så här planen var. Jag och T-bone har tränat tillsammans senaste halvåret. Vi gick in i det tillsammans och vi skulle avsluta tillsammans. Nästan i alla fall. Tre mil skulle vi hålla ihop. Jag skulle bromsa honom så att han inte startade för snabbt…

View original post 1 631 fler ord

Statistikslutspurt

Taggar

, ,

Jag erkänner, jag har inte skött marastatistiken särskilt bra nu i höst heller. Fick ett litet sting av dåligt samvete när Stefan från Solvikingarna skickade in den statistikpåverkande sammanställningen från Göteborg Marathon och när jag ändå låg i soffan tog jag tag i det.

Många månader – många lopp – många resultat.

Oj vad fort det skulle gå om alla arrangörer gjorde som Stefan gjorde och mailade in resultaten på det sättet men nu är inte alla lika hyggliga så det tog sin lilla tid. Nu är jag dock lite klar för stunden. Jag säger lite klar för det är alltid något som missats eller något jag helt enkelt råkat stansa in fel. Som tur är har jag mina läsare som snabbt påpekar fel dom hittar och det är guld värt. Det tog inte mer än några minuter från publicering förrän jag fick in den första missen! Att korra det man själv petat in är halvknepigt och mina automatiserade kvalitetstester fångar bara vissa saker så jag hoppas verkligen att folk fortsätter att påpeka felaktigheter.

Några tidiga reflektioner då? Ja det ser ut som att herrarna backar rätt rejält resultatmässigt i år. Med knappt två månader kvar av året och med bara en enda potentiellt stort bidragande mara saknas det 67 gubbar för att komma upp i förra årets antal under 2:50. Jag gissar på att det kanske trillar in 35-40 resultat till så det blir en kraftig minskning. På damsidan ser det betydligt bättre ut med 24 saknade tjejer och det är nog ungefär lika många som trillade in på slutet av förra året. Den som lever får se.

Hursomhelst, fortsätt komma med korrigeringar så blir det bästa möjliga kvalitet på listorna som ni som vanligt hittar på www.sapiens.se

marastat

Ha det,

Mackan – som fortfarande inte kan springa

Ebolautbrott

Taggar

,

Jag tror att jag för ett par månader sen skrev att får jag bara vara frisk och hel så ska jag nog kunna klara den där kvalgränsen till NYCM. Ja det var just det… De flesta jag pratat med sedan dess har sagt till mig att det gör jag lätt som en plätt. Lite lustigt det där för om det vore lätt som en plätt borde alla klara det.

”Ja men du som är så snabb.”

När jag tränar bra så är jag om inte snabb så i alla fall relativt sett snabb. Ingen träning – ingen snabbhet. Men jag tränade faktiskt rätt okej. Nivån var i klass med vad jag skulle gjort under en återhämtningsmånad för ett par år sedan men jag fick in dom viktiga passen och jag utvecklades. När jag sprang mitt senaste pass hade jag nypt två minuter på miltiden på bara fyra veckor, låt vara från en låg nivå, men det innebar att jag hade några procent i teoretisk marginal till kvalgränsen. Typ tre. Jag skulle vilja ha typ minst fem procent för att bunkra upp för stormar eller magproblem men givet att jag startade maratonträningen utan marginaler så var det bra. Och framförallt hade jag fyra veckor på mig att skaffa mig ytterligare några procent.

Jag skrev senaste passet och det låter ju bra. Problemet är att det senaste passet var för dussinet dagar sedan. Efter det passet fick jag en lite för hög spänningsnivå i en av vadmusklerna och ville inte ha någon gubbvad så jag vilade ett par dagar. Ingen fara utan kanske till och med bra. Sen kände jag mig lite fishy förra lördag förmiddag när jag skulle köra ett kvalitetspass och ställde in. Det verkade dock vara falsklarm och jag gick på ett trevligt kalas på eftermiddagen och kände mig helt okej. På söndagen hade jag bestämt långpass men ombytt och klar så blev jag alldeles yr. Vågade inte ge mig ut och tur var väl det för halsontet kom bara ett par timmar senare. Sen ägnade jag måndag och tisdag till att känna mig sådär på gränsen. Inget som bröt ut på allvar och på onsdagen kändes det som min säkerhetsvilodag och på torsdagen skulle jag kunna köra.

Nä. Inte det heller. Lite sämre igen och nu med andra symptom. Valde att åka hem från jobbet vid lunch på fredagen och jobba hemma i stället vilket kändes förvånansvärt bra men sen kom febern på fredag kväll. Den är borta nu men även om jag skulle kunna träna i morgon är kvalmarginalen garanterat borta. Nej jag fabulerar inte utan jag pratar om 40 års erfarenhet av träning med just den här kroppen. Det finns historier om folk som fått rejäla formtoppar efter en kort tids sjukdom men det brukar vara folk som har tränat som satan innan sjukdomen och mått bra av vilan. Tro mig, jag var inte i närheten av att träna som satan.

Läget nu då? Osäker på om jag kan gå till jobbet i morgon vilket gör att jag är helt säker på att jag inte är träningsbar. När är jag det då? Ingen jävla aning. Det enda jag vet är att jag har en mara på schemat om knappt 14 dygn och att det inte känns särskilt hoppfullt med något kvalande till NYCM. Samtidigt så vet jag att det är bara en sketen förkylning och en sketen mara. Men det hade varit kul att springa, kvala och känna att jag tog ett steg i rätt riktning för jag tycker att det är väldigt roligt att springa. Mindre roligt att lufsa.

2016-10-16-13-44-55

Ha det,

Mackan

Då vänder vi mungiporna uppåt

Taggar

, , ,

Förra söndagen såg det ju inte direkt lovande ut med sjukdom på ingång men baske mig om det inte räckte med ett avbrutet långpass, en vilodag på det och massor med sömn ett par nätter. Den här veckan har varit minst sagt stökig av andra skäl (t.ex. öldrickande) vilket har gjort att jag fått stöka och stuva rejält och den sista spiken i kistan för att hamna nära den plan som låg var trafikkaos när jag skulle hem i fredags. Jo jag tog bilen i fredags men det var det enda rimliga alternativet om jag skulle hinna till ett möte efter tandläkarbesök på morgonen. Och tar man bilen in får man ta bilen hem. Jag insåg rätt snart att mina planerade långa marafartsintervaller skulle brinna inne om jag skulle få någon annan fredagskväll än i löparskorna och jag hade ingen lust att lufsa runt själv i mörkret.

Eftersom jag nu har en klok tjej så bollade jag lite med henne om den roligare idén jag fick. Nämligen att återuppliva en klassiker. Långt och hårt på lördagen följt av ännu längre men lite lugnare på söndagen. Jag har gjort det så många gånger att jag vet även vad det betyder i praktiken. Man tömmer glykogenlagren totalt första dagen och sen får man fylla på vad man hinner och sen lida rätt länge den andra dagen. Det är förbaskat bra träning om man fixar det men jag har inte vågat testa det på jättelänge. Skulle jag palla? Det finns bara ett sätt att få svar på det.

Vaknade upp med en stel och öm rygg igår och det var inte planen. Den var jättefin när jag gick och la mig men jag misstänker att kombon jättesömnig och en katt som låg på mig gjorde att det blev lite väl statiskt. Efter mycket vånda valde jag ändå att prova. Tänkte att det får gå så långsamt som det krävs men bra om jag i alla fall försöker. Det första misstaget jag gjorde var att jag tänkte så mycket på ryggen att jag missade hur varmt det hade blivit ute medan jag hade funderat. Det var svettigt och jag hade många kilometer att springa. Blåste sate gjorde det också men det kändes mer som en bonus. Däremot missar man lätt hur svettigt det är när man har fläkten på max… Jag förlorade rätt mycket vätska och jag sprang med lite felinkopplade muskler. Den kombon gjorde att även om jag motoriskt upplevde det som att jag sniglade mig fram så blev jag tidigt muskulärt trött. Jag intalade mig själv att det bara var mentalt och den processen ägnade jag mig åt under 15 av de 18 km tempolöpning jag skulle ägna mig åt. Jag var nära att ge upp så många gånger men det gjorde jag inte.

Håller man i passet ingår det dessutom att hålla i farten och det gjorde jag. Mina 3×6 km gick med en diff på tre sekunder åt vardera håll från snittet. Helt ok. Mina mellanjoggar på en km vardera gick dessutom på sekunden lika fort och 20 sekunder långsammare än den trodda tävlingsfarten och jag återhämtade mig jättebra på den lilla temposänkningen. Gott så men jag var helt knäckt när jag kom hem. Drack som en flock kameler och sen massage på det. Plötsligt var jag en ny människa igen! Än bättre efter burgare och bira på kvällen och när jag vaknade i morse kändes kroppen helt okej.

Men jag vet bättre än så. Även om jag trampade iväg med lätta (allt är relativt) ben så visste jag att det var en tidsfråga innan det skulle bli tungt. Frågan var inte om det skulle bli stumt utan när. När svetten började rinna nerför pannan efter 700 meter sprunget så insåg jag dessutom att mina sex dl vätska kanske var i minsta laget. Men va fan. Bonkar man så bonkar man och i värsta fall får jag åka kommunalt hem. Just för att det skulle bli svårt för mig att vika ner mig sprang jag i 90 minuter åt ena hållet och sen hemåt. Och det var väl ungefär där inne i Tjabostan som jag kände att det började bli stumt. Så då ökade jag tempot. Fördelen med vägen hemåt var att jag fick lätt motvind i stället för den lätta medvinden jag hade på vägen in. Plötsligt svalkade det lite och det gjorde att det kändes mentalt mycket lättare. Kilometer lades till kilometer och med knappa milen kvar hem fick jag vid ett snabbt stopp en av mina tre flaskor påfylld så att jag plötsligt hade lyxat till det med totalt åtta dl vätska. Jag var stum och jag var trött men på slutet har jag lyxen att ha en kontrollkilometer. När jag kom fram till dörren så insåg jag att den hade gått tio sekunder snabbare än tänkt tävlingsfart på maran. Inte konstigt att det var lite jobbigt. Tror det blev cirka 37 km i dag. Det är maratonträning det!

Jag skulle ljuga om jag sa att jag känner mig redo för Frankfurt men nu har jag i alla fall fått in tre bra långpass på 30+. I den bästa av världar hade jag haft fler i ryggsäcken och jag hade vägt åtta kg mindre. Men det är fyra veckor kvar och det är ju faktiskt då jag ska vara redo. Inte nu.

runbold

Ha det,

Mackan