Bra idéer är bra

Etiketter

, , , ,

Ett par veckor före jul fick jag veta att jag borde vara med på ett heldagsmöte i Bryssel och det lät ju bra. Tills jag såg att det var förlagt en fredag. Inte. Lika. Kul. Det är väl en sak att komma hem sent en tisdag eller torsdag men fredagskvällen tillbringar jag hellre på annan plats än flygplatsen. Men så kollade jag upp flygpriserna och det var billigare att flyga hem söndag kväll än på fredagen. Och under lågsäsong var hotellpriserna väldigt drägliga. Så jag kollade och det var okej att flyga hem på söndagen och pyntade jag två nätter ur egen ficka på hotellet kunde Baddaren komma ner på fredagen.

Sagt blev gjort och citronen till sabbad fredagskväll blev till lemonad hela helgen. Ja, kanske en öl till och med. På fredag efter jobbet kunde jag ta en promenad genom Bryssel och möta upp henne för att börja guidningen av Bryssel. Vi fick en suverän helg med mer ljus och högre temperaturer än i Tjabostan. Promenader, choklad, god mat, god öl och massor av kultur. Det var fantastiskt att få dela med sig av en stad som jag tycker väldigt mycket om för någon jag tycker väldigt mycket om.

Och självklart blev det löpning. Jag brukar sällan bli avis på dom som beger sig till värme och tränar. Värme är inte särskilt trevligt att springa i när man inte är acklimatiserad. Men vindstilla, lite sol och några plusgrader, det är mumma för själen. Jag tjuvstartade mitt lilla träningsläger redan på torsdagen med att njuta av att springa i splits i solnedgången och fick guida Baddaren på två morgonjoggar där jag visade henne stora delar av stan. I splits. I soluppgång. En ren njutning! Det känns nästan surrealistiskt i dagens snålblåst att det var senast i går jag njöt i kortbyxor. Men det gjorde jag. Det är så otroligt skönt att kunna få ett litet avbrott i mörkret och nordanvinden och nu ska jag nog överleva den här vintern också. Tack för den strålande idén att förlänga helgen. Mer splitslöpning åt folket, gärna i trevliga städer! Jag svär på heder och samvete att det var otroligt mycket skönare än splitspasset på löpbandet i onsdags morse…

BrysselBaddaren

Ha det,

Mackan

Annonser

Lek som blir träning som blir lek

Etiketter

, ,

Nu har vi gått in i 2018 och i höst fyller jag 40 år som tävlingslöpare. Det var då jag gick med i en klubb och började träna löpning på riktigt. Förvisso orienteringslöpning men ändå löpning. Med riktiga träningar där någon berättade för mig vad jag skulle göra. Jag var ju inte direkt lastgammal när jag började det som betecknas som att träna löpning men var det då jag började träna löpning? Egentligen?

Det var då jag började träna med regelbundenhet men i praktiken hade jag ju faktiskt tränat löpning länge. Genom att leka! Den mest populära leken vi hade från det att jag flyttade till Stockholm som knappt fyllda sex år var ju faktiskt ”Burken”. Jädrar vad vi sprang. Jag i alla fall. Jag sprang som en tok för att hitta ett bra gömställe och sen sprang jag som en tok för att komma fram till den där burken. Den ack så viktiga koordinationen och balansen tränade jag nästan dagligen genom att klättra i träd. Vilken jäkla grund att stå på när det var dags att träna löpning! En träning som jag dessutom omedvetet hade förberett mig för genom att intervallträna. Jag visste inte att det fanns något som hette intervallträning men jag sprang 400 meter runt kvarteret nere hos mormor och morfar så snabbt jag kunde. Sen vilade jag någon minut och sprang igen. Och igen. Jag har ingen aning om tider, vila eller något annat men jag lekte. Samtidigt som jag fick träning under en frihet där ingen talade om för mig att man inte skulle intervallträna som barn eller någon annan begränsning.

Det som slog mig just i dag är att trots alla år av löpträning är hur jag fortfarande är ute och leker samtidigt jag får träning. Långt från alla pass är lek men jag uppskattar verkligen leken. Träningen får aldrig bli ett tvång för mig utan jag vill ha den där lekfullheten kvar. Jag tror faktiskt att det är nyckeln till att gilla något år ut och år in. Vad vore löpningen för mig om jag inte fick utforska nya platser till fots? Inte fick springa uppför ett berg eller på en strand? Det skulle definitivt vara något annat och jag skulle var en annan sorts löpare om jag inte tillät mig att stanna och njuta av en fin utsikt under en löptur. Eller ta en lekfull bild.

Allt har sin tid och jag tror att om man behåller det lekfulla får man längre behållning av det man gör. Hållbarhet som löpare, det är något jag gillar.

2017-12-31 10.02.49

Ha det,

Mackan

Högtidsårskavalkaden

Etiketter

, , , , , , , , , , ,

Nådens år 2017 borde jag kanske inte sammanfatta förrän om knappa månaden men det är mitt högtidsår och då gör jag som jag vill. Som vanligt. Och det här känns som en bra dag att sammanfatta det jag vill minnas bäst. Det som är lite utöver det det vanliga som händer under ett år.

Året började bra såtillvida att jag kunde komma igång med löpningen igen men det första större minnet är när jag och Baddaren åkte upp till Jokkmokks marknad. Dels var det kul att kunna få visa henne marknaden för första gången och dels var det kul att åka upp och bo hos mamma och Bosse. Få umgås några dagar i lugn och ro. Det blev en riktig toppenhelg på alla sätt och vis och grädden på moset var att jag lyckades få in Baddaren i renkapplöpningen. Hon vann inte men nu vet hon hur det är att åka bakom ren. Själv tog jag renkörkort redan 1972 men det är en annan historia.

Efter det var det in i vardagslunken. En vardagslunk med riktigt bra träning, en vända till Bryssel och en till London. Vårens stora och efterlängtade höjdpunkt var dock resan till Peak District med mina goda vänner Dino och G-Man. Den resan skulle bjuda på något som närmast kan beskrivas som den perfekta dagen. En dag som började med tävlingen Mount Famine och som sedan tillbringades tillsammans på en cricketmatch. Skitsnack, allmänt hängande och god öl. Ett minne för livet. Hela resan var go men just den här dagen är det jag kommer att minnas bäst när jag sitter på hemmet.

Den föregående resan var en av presenterna till mig själv på mitt femtionde levnadsår och hemkommen kunde jag börja planera för själva högtidsdagen. Min första plan var att ha en stor fest. Jag kom så långt som till att jag började på en gästlista som blev längre och längre. Det skulle inte att funka att vara hemmavid utan det skulle i så fall bli en rejäl tillställning. Och jag kom fram till att jag ville inte dra igång ett sånt projekt utan bestämde mig för att hålla det litet med familjen. Som bonus kom min bror från en annan mor upp och grattade på eftermiddagen innan vi började firandet. Perfekt väder och både familj och katter kunde vara med och fira. Tacksamhetsnivån slog i taket.

DSC_5498

Nu kunde jag börja ladda för semester och förutom det vanliga uppe i Lappland hade vi planerat att besöka Lofoten. En plats som jag suktat efter länge. Och vilken resa det blev! Jag fick alvorsamt med fisk i havet. Vi fick springa uppför diverse toppar. Vi fick äta spännande mat och vi fick bo i rorbue. Så otroligt bra. Enda smolket var någon sorts matförgiftning som kom näst sista kvällen. Den kommer jag minnas vill jag lova. Men jag kommer även minnas den häftiga känslan av att springa naken ut i havet i ruskväder. Den känslan av att vara levande var inte att leka med!

Väl nere från Lofoten var vi kvar några dagar i stugan och Baddaren hittade sin identitet som forellfiskare. En fantastisk kväll på en av mina favoritplatser på jorden. En av få dagar det inte tokregnade i Jokkkmokks kommun den här sommaren som jag tror slog alla regnrekord just där. Men det är ok, jag är inte gjord av socker.

Lpl1

Man kan leva med regn och man kan även leva med sol. Sista semestersvängen blev ner till Bohus-Malmön där vi fick lite sol och bad. Sol, bad och paddling. Som överraskning till Baddaren hade jag scoutat SUP-brädor innan vi for ner dit och när sommarens utförsäljning slog jag till och köpte oss varsin. Otroligt roligt och väldigt fostrande att lära sig det i havet med starka vindar varje dag. Vi paddlade, vi badade lite och vi sprang en av mina favoritrundor – Kuststigen – gång på gång. Ett minne jag bör bära med mig är att jag ramlade rejält en gång och blev rejält sne. Sne och blodig. Det ska inte upprepas på det klantiga sätt som det nu skedde på.

Malmön

Just det senare ställde till det lite eftersom vi skulle till Norge och springa Skåla Opp. Jag fick mitt livs längsta naprapatbehandling några dagar innan vi for upp och baske mig om jag inte blev redo för start. Redo för start och uppenbarligen kom jag upp också. Vägen upp var långt från fri från missöden men jag kom upp. Nästa gång jag far dit vill jag dock komma upp utan missöden och rejält mycket fortare. Nu var det en seger bara att få vara med.

2017-08-19 12.06.04

Hösten kom och det var dags att kvittera ut den fina presenten jag fick av Baddaren på högtidsdagen. En resa till Abisko med löpning. Det skulle kunna bli hursomhelst vädermässigt men jag måste säga att det kunde inte blivit bättre. Vi fick prova på alla årstider på en och samma resa och flexibiliteten som var inbyggd i mina löparplaner fick utnyttjas om och om igen. Sista dagen sprangs dock helt enligt grundplanen och blev den där rundan jag kommer att minnas för evigt. Vilken otrolig dag det blev! Jag fick visa Baddaren precis det jag något år tidigare hade beskrivit för henne. Wowfaktorn slog i taket.

Hösten hade även ett maratonlopp planerat. Jag hade tidigt sagt att jag skulle vara pacer till Baddaren och sen skulle det vara upp till henne att förbereda sig för loppet. Jobbet gjordes och vi fick absolut tur med vädret på tävlingsdagen. Det fanns inget som talade för att det inte skulle gå bra men ett maraton är ett maraton. Och vilket maratonlopp det blev. Efter tre timmar och 46 minuter på Frankfurts gator kunde hon springa in på ett ordentligt personbästa. Jag har svårt att med ord beskriva den lycka som både coachen och partnern i mig känner vid ett sånt tillfälle. Men tro mig, den är enorm.

Målgången

Högtidsåret må ha drygt veckor kvar men med ovanstående beskrivning väljer jag att göra någon sorts bokslut på 2017 med flaggan i topp.

Ha det,

Mackan

Innan mörkret faller

Etiketter

Dagens plan innehöll shopping och långpass. Först shopping och sen långpass. Det kändes jädrigt ruggigt ute i morse när vi for iväg men när vi kom ut ur kommersens ruttna stank var det strålande väder. Yay! Planen var fortfarande långpass och jag tänkte bara trycka i mig en energibar som sen lunch och sen dra ut. Om jag bara inte hade haft slut på just det lagret. Fick fixa till mat och medan jag fixade det surfade jag runt på naturpass och baske mig om inte Täby hade slängt ut sin vintertrim.

Skit i långpass och ut i skogen skrek hela min kropp och sagt blev gjort. Nu hade dock klockan tickat på en del och när jag kom fram till Skavlöten såg det ut som på bilden nedan. Solen stod inte direkt högt längre Bråttom bråttom och en minut efter att jag tog bilden hade jag en karta i min hand och var redo. Eller var jag det? När jag skulle kolla vad klockan var upptäckte jag att jag saknade klocka. Den var visst kvar hemma. Och det var något mer som var fel… Kompassen. Den var också kvar hemma. Hur svårt kan det vara att orientera i skymning utan kompass? Egentligen.

Humöret var bra och jag kände att jag hinner nog ändå ganska många kontroller innan det blir mörkt. Det är ju bara att springa hemåt om det inte går att se längre. Helst ville jag hinna med en lagom runda. Lagom såtillvida att jag hann ”runt” och tog sista kontroll närmast den plats där jag redan var. Det är så otroligt trist med vanlig löpning när skallen är inställd på orientering. Utan kompass och i en skog som faktiskt redan hade slutat släppa igenom det mesta av ljuset stack jag ut. I det läger är det bara att se till att köra säkra vägval och vara väldigt noggrann. Efter sex kontroller konstaterade jag att jag är en orienteringsgud. Det sa bara pang-pang-pang. Inte den minsta miss.

Är det något man inte kan vara som orienteringsgud så är det övermodig. Speciellt inte i skymning och utan kompass. För det är svårt att läsa in sig och mycket riktigt bommade jag nästa. Inte mycket men nog mycket för att den skulle bli svår att hitta. Det blev till att prova från tre olika håll innan den ville hittas. Inte blev det ljusare heller. Orienteringsguden var rejält nedtagen på mattan och extremt medveten om vikten av att vara noggrann igen. Och baske mig om det inte gick som på räls resten av rundan och sisådär tio minuter efter solen officiellt hade gått ner var jag tillbaka. Med rätt bra tryck i benen och en stimulerad skalle!

InnanMorkret

Ha det,

Mackan

Dubbelmacka

Etiketter

, , , ,

Igår var det dags för något jag inte gjort på mycket länge, dubbla fartpass på en och samma dag. Det var egentligen inte meningen utan jag skulle bara springa fort till jobbet men så fick det bli. Tjockhult bjöd på mildväder under gårdagen och eftersom jag trappat upp lugnt nu i några veckor kändes det som att det var dags att börja springa snabbt. Eller i alla fall ta i lite.

Det var bara ett litet problem med min planering med att springa snabbt. Det blåste en del från sydväst och jag skulle springa i just den riktningen så det där snabba blev omvandlat till att just ta i lite. När man inte sprungit fort på ett tag så är det en utmaning i sig vill jag lova. Fan vad jobbigt det var. Och det kändes så otroligt orättvist med motvinden. När man tar i men inte får något för det. Att jag hade kört ett gäng benövningar på gymmet 34 timmar innan underlättade nog inte heller. Men jag travade på bäst jag kunde och när jag var framme bestämde jag mig för att köra en klassisk dubbelmacka. Jag brukar liksom ha en del fart kvar i benen till eftermiddagen när kroppen ännu inte riktigt fattat att den är trött. Dessutom ville jag utnyttja medvinden.

Det var bara ett litet problem. Det hade mojnat. Men vindstilla är ändå flera klasser trevligare än motvind. Så jag satte fart och tog en lite annan väg hem. En väg som telefonen tyckte var en kilometer längre men som jag själv nog snarare skulle säga är ett par hundra meter längre. Lika grinigt jobbigt på vägen hem men mungiporna gick upp lite av kommentaren jag fick av två tonårskillar som reagerade på mina splitshorts.

”Är det inte väldigt kallt?” Jag förklarade i farten att nej absolut inte, det är ju plusgrader! Inte lika många som på morgonen men plusgrader var det och då värmer ansträngningen. Och fram kom jag. Halvminuten långsammare än på morgonkvisten men så var det lite längre också. Jag är skitnöjd över att jag kan ta i två gånger samma dag. Formen är usel men va fan, det är november. Är det någon gång under året man kan vara ur form så är det just i november och december. Den här tidens tempo är tämligen ointressant. Så här under silly season känns allt möjligt inför nästa säsong!

2015-02-13 13.15.50

Ha det,

Mackan

Hej vintern!

Etiketter

, , , , ,

Nog för att det har blivit några pass i minusgrader redan men det har liksom inte känts som vinter. Det har varit under tidiga morgnar och relativt vindstilla så nej, det har inte känts som vinter. Men i dag kändes det nog ändå som att vintern har kommit. När jag vaknade i morse konstaterade jag att det var något vitt på marken i trädgården och den där läskiga vinden från norr kändes. Jag tror även att jag såg en handfull vita vandrare passera bakom husknuten när jag hämtade tidningen.

Av någon outgrundlig anledning brukar jag faktiskt vara bättre på att sköta mina långpass när det blir lite bistrare ute och med maran tre veckor bort var det läge att sätta igång med dylikt igen. Igen kanske var ett starkt ord givet att jag inte förgyllt asfalten nämnvärt med min närvaro men jag skulle springa långpass i dag. Dessutom med en av mina klubbkompisar i Goyt Valley Striders, Kevin. Vi pratade redan i våras om att han skulle komma till Stockholm i november och att jag skulle ge honom en guidad tur. Han har varit skadad så jag lovade att hålla passet under halvmaran och vi fick en riktigt trevlig tur runt 5-6 av Stockholms holmar. Ja sällskapet var trevlig och den isande vinden från norr fick ignoreras. Men oj vad mycket behagligare det var  lä!

För att få till ett lite längre pass parkerade jag några kilometer från Kevins hotell och skrapade faktiskt ihop ett hyggligt långt pass, inkluderande tre passager över Västerbron för att få njuta lite extra. Förra vintern hade jag ju problem med ryggen och var inte redo för något längre förrän i mars och missade därmed alla spännande orgier i småfrysande och jag får erkänna att något jag hade förträngt var den efterföljande stelheten. Jag vet inte hur det är med er men min kropp blir något stel resten av dagen när jag springer långt på asfalt i kyla. Och jag tror inte att det blev bättre av ett gäng benövningar på gymmet igår.

Hur som haver är jag otroligt nöjd med dagens gärning och så jädra kul att få visa upp Stockholm även om det var lite bistert ute. Kevin tyckte dock att det var rätt bra att kunna springa mitt i stan utan en massa folk i vägen. True that! Och så länge det är barmark finns det en stor njutning i det faktumet! Nu vill jag ha en rejäl laddning av långpasss den här vintern så jag hoppas att jag har kamrater som ställer upp, för det är inte alltid muntert att springa dom själv på vintern.

MeAndKev

Ha det,

Mackan

Inte. Särskilt. Trevligt. Eller?

Etiketter

, , , , , ,

Under natten vaknade jag ett flertal gånger av att det blåste rejält. Det blåste och det regnade. Den där tanken jag hade på att springa ett mysigt pass längs havet i gryningen kändes mer och mer avlägsen och när klockan ringde i mörkret hoppade jag ur sängen och tittade ut genom fönstret. Oj vad det blåste. Det regnade inte längre men oj vad det blåste. Det var rejäla vågor på havet och min spontana tanke var att nej, jag behöver nog inte träna i dag.

Jag hade verkligen sett fram mot att springa det där mysiga passet i shorts längs ett stilla hav. Nu skulle det uppenbarligen inte bli något stilla hav men shortsen hade jag ju packat med mig så varför inte prova? Jo jag kom fram till att jag kunde prova och den mentala inställningen var att det kommer inte att bli särskilt trevligt. Men det hade ju faktiskt slutat regna och om jag börjar med 25 minuter i kraftig medvind lär ju just det bli rätt trevligt. Vägen hem kan man välja att se som ett senare problem. Det kanske slutar blåsa lagom tills jag springer tillbaka… Eller hur!

Är man lättlurad så är man och jag stack iväg. Mycket riktigt blev det rätt bra fart helt utan ansträngning. Nere i Almedalen mötte jag en löpare som såg ut som en karikatyr på människor som tar sig fram i motvind. Vilt kämpande med armarna och kroppen i 45 graders lutning mot underlaget. Oj. Men det blir ett senare problem. Och förresten, var var alla andra människor i Almedalen? Det ska väl vimla av folk? Hade jag hört. Humöret var nu extremt bra och jag kunde inte låta bli att kolla tempot under en kontrollkilometer. 4:15/km. Helt utan ansträngning. Då blev humöret ännu bättre och den analytiska delen av hjärnan fungerade dessutom så bra att jag insåg att med mina 50 minuter som var avsatta för träning inte skulle springa 25 minuter ut och sen tro att det skulle ta 25 minuter tillbaka i vinden. Inte med rimlig ansträngning i alla fall. Eller kanske inte alls. Vind är inte bara en bromsande faktor utan dessutom en kylande så risken fanns att jag skulle stelna lite lätt.

Efter 23:37 vände jag tillbaka i något som började likna ljus. Plötsligt kunde jag se måsarna glida omkring i vinden ovan mig och långt därborta fanns Visby i sikte. Vinden syntes inte lika mycket som den kändes så döm om min förvåning när jag kollade tempot tillbaka och det knappt var någon temposänkning. Inte var jag kall heller utan uppenbarligen var jag både pigg och ansträngningen i sig höll mig varm. Där och då kom den där enorma känslan av tacksamhet som ibland sköljer över mig just när jag springer. Att vid en ålder av 50 år kunna lufsa runt i ett tempo som merparten av befolkningen oavsett ålder inte klarar av. Att jag kunde springa helt utan känningar av någon som helst smärta trots nästan 40 år av löpning. Att jag inte bara orkar utan även uppskattar att sticka ut i novembermörkret och springa 11 km före frukost. Att jag fortfarande efter alla dessa år älskar den här aktiviteten. Inget av det jag är tacksam för är något att ta för givet. Jag är borta på jobb och har ett tidigt möte så att jag får sticka iväg kvällen innan men i stället för att dö hotelldöd och kanske kröka bort tristess och vakna bakis kan jag ut och njuta av andra miljöer än hemmaplan. För att ta det på göteborgska: Det är fan gött!

Vägen hem tog 40 sekunder längre än vägen ut och min telefon sa att jag hade sprungit 11,3 km på knappa 48 minuter. Det må vara hänt att det var just så men det som definitivt hände var att jag fick en rejäl endorfin- och energikick som jag levde på hela dagen. Samt återigen en påminnelse om att det finns väldigt mycket att vara tacksam över i det lilla.

2017-11-17 06.54.08

Bjuder på att det inte är en bild av ”influencerkvalitet” 🙂

Ha det,

Mackan

Säsongsplanering pågår

Etiketter

, , , , ,

Ja men då var ännu en säsong avklarad och under gårdagen markerade jag starten på en ny genom att sticka ut i skogen och samla energi och tankar. Grunden för all planering är trots allt att vilja något och då behöver tankarna samlas. Vad just jag vill på lång sikt behöver jag inte fundera så mycket på, det är att springa mig genom hela livet. Jag vill vara hel och sugen inte bara nu utan även om 25 år. Det sätter faktiskt lite ingångsvärden till vad jag prioriterar även i närtid. Ska jag vara hel måste jag var lite smart och ska jag vara sugen bör jag lägga in en hel del kul.

Vad jag tycker är kul kan variera men i hygglig närtid brukar jag veta vad som är kul träningsmässigt och det är just det som får sätta grunden för vad jag ska ägna mig åt det närmaste året. Sen kan jag fördela ”kulet” på ett sätt som stöttar olika utmaningar eller lopp jag vill göra. För jag måste fördela ”kulet” om det ska fortsätta att vara kul. Jag behöver variation över säsongen och även mellan säsonger. Skåla Opp till exempel tycker jag är väldigt kul. Men nu har jag varit där två år i rad och då får det räcka för ett tag. Däremot känns det inte som att det räcker med motbakkelöp och jag ska hitta något nytt roligt. Eller göra om Mefjellet Opp med bättre förberedelser just för den banprofilen. Då kommer det tvinga mig att springa slalombacke och det gillar jag i lagom doser. Dessutom är det nyttigt för mig. Bra sak att lägga in i planeringen.

En annan sak är att jag redan lovat min klubbkompis Kevin i Goyt Valley Striders att komma över och springa några fell races nästa år. Det är inte bara kul utan superkul. Samt ruskigt bra och varierad träning som hjälper till för ett långsiktigt hållbart löparliv. Ja det ligger alltså i planeringen och ger då en morot till den typen av specifik träning.

Vad gillar jag mer då? Jo jag gillar att springa maraton och nästa år har jag chansen att få min permanenta nummerlapp i Frankfurt. Det vill jag väldigt gärna. Jag har ju tio starter men bara nio målgångar. En målgång till och jag får välja ett startnummer som är mitt och bara mitt. Varje år. Gillar jag att träna för maraton då? Jo det gör jag om jag kan träna för det på riktigt. I år såg det lovande ut för att bli så men så hände något med ryggen i början av sommaren och det satte spår ner i baksidorna egentligen från juni och en bra bit in på hösten.

För att minimera att det händer igen måste jag bara ta tag i styrketräningen bättre. Jag  vet att det är helt nödvändigt för mig men ändå har jag slarvat med det. Visst har benen fått sitt med nötande i backar men muskelkorsetten i bålen är för klen. Vi har ett helt okej gym på jobbet men det är bara att inse att jag inte går dit. Dels känns det lite motigt att stanna kvar på jobbet efter en lång dag och det blir inte av på helgen. Jag var tidigare rätt bra på att sköta det hemma men med högre ålder har jag prioriterat rörlighetsträningen på hemmaplan. Så jag har skaffat mig ett gymkort igen. Funkar både i Solna och i Täby Centrum och jag har hunnit nyttja det några gånger. Snart kanske jag slipper träningsvärken också! Som bonus finns det ångbastu i Täby Centrum och då kanske jag kan minska ett annat problem, mina bihålor. Dom mår väldigt bra av ångbastu.

Sammanfattningsvis så behöver jag bli starkare, snabbare och få bättre snabbhetsuthållighet till nästa säsong. Uthålligheten att ta mig genom ett maratonlopp har jag bevisligen. Det ska jag göra samtidigt som jag har skoj och närmaste planen är att leka en hel del backvarv på elljusspåret tills snön kommer, komma igång med långpassen (sällskap sökes) och fortsätta det inslagna spåret med mer styrka. Just backvarv på elljusspår var det jag pysslade med redan för 39 år sedan när jag började springa i klubb och jag älskar det. Funkar den närmaste planen kan jag gå in i 2018 med en bra grund, inte som i år. Sen har jag fönstret öppet för att kanske springa en tidig vårmara om andan faller på och vi har bra träningsunderlag här i Tjockhult. Det vore bra träning för att plåga mig på riktigt under hösten. Har vi inte det tränar jag farten i skogen och kommer väl förberedd till Englandstävlingar i vår. Känns det bra och det blir ett snällt pollenår kanske det blir en bansäsong för att få upp rejäl fartkapacitet innan höstmaran.

Låter det som en plan? Det är i alla fall min lösa plan som uppenbarligen innehåller option på både det ena och andra beroende på hur kroppen svarar och vad som känns kul just då. Och att jag känner mig lika peppad om ett år som jag gör nu. Och om två år. Och om X år.

2018 – Här kommer jag!

2017-10-27 08.36.10

Ha det,

Mackan

Heute ist dein tag!

Etiketter

, , , , ,

Sista söndagen i oktober. Frankfurt Marathon. Det här skulle bli Baddarens dag!

Den som läser min blogg regelbundet vet att vi redan för ett par månader sedan bestämde att jag skulle vara hare åt Baddaren den här dagen. Det såg vid höstens början ut att vara en utmärkt plan för jag skulle kunna tassa runt lite lagom och inte utsätta mina asfaltsovana ben för någon större stress utan vänja mig i lugn och ro. Ja så var planen för när vi gick in i hösten hade jag endast avverkat ett längre pass på asfalt sedan … ja det var nog september förra året.

Hösten blev lite stökigare än jag förväntat mig och om vi backar bandet till för tio dagar sedan stod jag fortfarande kvar på ett längre asfaltspass. Nu för det senaste året och sist i början på mars. Här får jag erkänna att det började bli lite nervöst för min del så jag stack ut på en långpanna sju dagar före maran. 28 km och rejält stumma ben på slutet blev facit av det. Hmm, det behövs nog ytterligare lite tillvänjning så innan startskottet gick i söndags hade jag hunnit springa ytterligare fyra pass. Var jag redo? Ingen aning! Jag brukar liksom inte dra en mara med bara två långpass på asfalt i benen sista året och inget längre än tre mil. Det är ju liksom efter det som det börjar.

Jag var måttligt sugen på att springa maraton i söndags morse när vi vaknade till regn och blåst men det kunde jag ju knappast säga till Baddaren så jag höll masken och samtidigt lovade jag att jag i alla fall skulle orka upp till 27 km. Det var en punkt som skulle innebära att den tuffa motvinden skulle vändas till medvind. Jag kände att tar jag henne bara dit så kan jag släppa iväg henne efter det och ta det lite lugnare till mål för egen del. För i mål ville jag absolut.

Det var lite vånda över klädval i blåsten och jag bestämde mig för första gången i min maratonhistoria att köra långärmat. Det kändes som ett bra val tills vi kom ut från hotellet 20 minuter innan start. Jädrar vad varmt det var! Nä, gör om och gör rätt. Jag sprintade tillbaka till hotellrummet och bytte om en gång till och vi hann in i fållan lagom till första startvågen stack. Nu var det snart vår tur och allt verkade under kontroll!

Som vanligt gick sista minuterna före start kvickt och när skottet gick stack Baddaren iväg som ett skott. Haren fick agera sköldpadda i stället och när vi passerade första kilometerskylten var det i princip på sekunden som vi hade kommit överens om tidigare. När vi kommer överens om hur vi ska göra brukar det innebära att det är Baddaren som frågar om tempo och jag som svarar vad som borde vara realistiskt. Och nu var vi rätt baserat på min tro om en utgångsfart som inte skulle kunna döda drömmar men som heller inte var för lugnt för att tappa för mycket på drömmarna. Själv tyckte jag att det nästan kändes lite jobbigt fort men nu var det ju inte mig det handlade om. Vi matade på i jämn ansträngning till skillnad från många andra och det tog upp mot femman innan dom runtom började stabilisera sig. Lagom tills jag fixade första sportdrycken till Baddaren.

För det är så det funkar jag när jag harar. Baddaren får springa på ostört från drickaborden och jag smiter in, hämtar vatten och sen blandar jag till sportdryck i farten i medhavd flaska. Alternativt smiter jag bara in och hämtar vatten och springer ikapp igen, eventuellt assisterar jag med att öppna gel eller fixa fram elektrolyttabletter. Det är så vi jobbar. Och jobbade på gjorde vi kilometer efter kilometer. Personligen började jag känna mig lite stum och stel redan efter dryga milen. Lagom tills jag fick agera sköldpadda igen.

Paddaren.

Baddaren själv väntade fram till 13- 14 km innan hon fick en liten svacka. Det kan ha berott på att vi där vände upp i vind och även om jag plogade som ledargås läckte det lite vind bakom mig. Själv drack jag sparsamt men ändå blev det akut att slå en sjua runt 16 km. Hon fick order att lägga sig i rygg på någon annan medan jag lättade på trycket och sen blev det ett jädra sjå för mig att skubba ikapp så fort som möjligt. Fast det var rätt skönt att få sträcka ut lite och min stelhet minskade drastiskt.

Kilometerna rullade på och när vi närmade oss halvan frågade jag vad hon har som pers. 1:56 något blev svaret och det var rätt häftigt att klockan inte hann passera 1:52 innan vi passerade den linjen. Ett pers bärgat för dagen. I ordentligt motvindsnetto. Nu började jag känna mig stum igen och började på allvar undra om jag skulle orka hänga med hela vägen. Alla rycken in vid vätskestationerna tog lite på kroppen och vi hade sprungit motvind länge väl här. Baddaren verkade dock stärkt av halvmaraperset och uppför bron mot 24 sprang hon jädrigt fint. Det såg lätt ut och med ett härligt fokus! Nu var det bara 3 km kvar av motvind och även om det knorrades lite upp mot 27 km så kände jag att nu är vi nästan hemma. Hemma såtillvida att det väntade en lång sträcka av medvind och det märktes. Plötsligt kunde jag springa mer avslappnat när jag inte måste ligga precis framför och det gjorde livet lättare. Dessutom var det otroligt skönt att slippa vinandet i öronen. Pang-pang-pang och vi var fort uppe vid tre mil. Där kom vi ifatt en man från Trollhättan och jag ropade till honom att nu får du passa dig för här kommer vi farande! Han såg förskräckt ut till en början men efter en stunds snicksnackande fick han bra fart och seglade iväg. Han seglade iväg och vi möttes inte igen förrän på efterfesten och då kom den första stora krisen. Nej nej, inte på festen utan på banan.

Jag orkar faktiskt inte springa längre!

Kom det ur Baddarens mun… Jag förklarade att det gör du visst det. Du minns väl att det alltid är så här? Du vet väl att trots att det alltid är så här så slutar det ändå med att du orkar i mål? Vet inte om jag fick något svar men vi fortsatte. Det var dock läge att nu verkligen ta det kilometer för kilometer och plötsligt var vi faktiskt inne i stan igen. Nästan framme. Här fick jag oceaner av energi när publikleden blev tjockare. Mellan langningar och peppande passade jag på att vinka till publiken, göra vågen för att få igång dom och allmänt tjoade och viftade. Jag hann även i år med att dansa lite samba sidledes framför en av orkestrarna. Jag mindes med full kraft hur kul det är med stadsmaror. För nu var det jättekul. Baddaren var trött som bara den men vi tog det ett steg i taget och jag förklarade om att om några minuter får du cola. Vetskapen om att det var så när uppskattades och själva colan uppskattades än mer. Jag plockade ihop inte mindre än tre muggar och tryckte i henne så mycket det gick i förhoppning om att få fart på benen den sista biten.

I motvinden ner mot 41 km gick det sådär och mina försök att lura upp farten slutade varje gång med att jag fick lugna ner mig för att hålla henne i rygg. Men så, plötsligt fick hon korn på Hammarmannen och satte fart. Nu var det hastigt och lustigt en jädra fart på dom små benen och vi närmade oss målet med full fart. Normalt sett när jag harar brukar jag få köra fri fart sista biten men nu ville jag dra henne ända till mållinjen och hon hängde med. Vi kom i mål. Vi fick stanna. Baddaren ville sitta men för att inte bli kalla blev det dagens sista övertalning att faktiskt gå sakta. Gå sakta och smälta 3:46:09. Personligt rekord med 9:50.

Jag var (och är) så otroligt stolt över hur bra hon genomförde loppet och resten av dagen ägnades åt firande vid poolen tillsammans med Tompa som sprang sin näst snabbaste mara någonsin. Det är nästan det bästa med maratonlopp. Eftersnacket och den lycka som nästan alltid finns hos någon. Den här dagen var det många glada miner uppe vid poolen. På kvällen mötte upp vi upp Marcus och Daniel tillsammans med deras vänner, varav en visade sig vara mannen från Trollhättan! Med två i sällskapet som sprungit under 2:25 och en som persat med nästan 10 minuter kunde det inte vara annat än skratt och leenden hela kvällen. Och jag fick äta min firarhaxe. Livet är gott!

Målgången

Bara några meter kvar här!

Ha det,

Mackan

 

First and last and always

Etiketter

, , , ,

Maybe it’s not so easy
Maybe it’s a way too long
Say, say you’ll be by me
When the evidence comes along

Ja nästa vecka är det dags. Maraton. Jag ska vara farthållare åt Baddaren och den här veckan var det dags att sätta igång med långpassen. Det första, det sista och det enda. Jag tror faktiskt inte att jag sprungit något långpass på asfalt sedan i mars. Det var ett tag sen. Men jag ville inte ställa mig på startlinjen för att hålla tempot åt Baddaren utan att faktiskt testa att springa lite längre på asfalt.

Att springa långpass dagen efter ben och rygg på gymmet är inte riktigt så lätt som det låter och jag ångrade mig i morse. Ångrade mig men kunde bara inte låta bli ändå. I hopp om att inte bli uttråkad drog jag in till stan för att springa. Det enda kruxet var att det gick rätt många timmar från frukost till exekvering men jag kunde inte dra på det längre. Huset var färdigstädat och det fanns inga ursäkter.

Hur gick det då? Jo men det var rätt trevligt. Jag skippade vätska och energi utan nöjde mig med kreditkortet i bakfickan. Ärligt talat så är det så själlöst med ryggsäckar och vätskebälten så går det att skippa gör jag helst det. Det gick. Jag behövde inte använda kreditkortet och var ändå pigg i skallen hela vägen. Benen blev däremot lite slitna. Om dom blev slitna av asfaltsovana eller av gårdagens benövningar låter jag vara osagt men jag kom fram med något stela apostlahästar. Hälsoappen på telefonen påstod att jag skubbat 30,5 km och jag påstår att jag sprang 28 km.  Det är trots allt minst 2/3 av maratondistansen och nu när jag har sprungit det där långpasset tänker jag att jag fixar 1/3 till nästa helg. Utan styrketräning dagen före. Eller så gör jag inte det. Men jag kan hjälpa Baddaren minst 28 km och i ärlighetens namn gick det lite fortare i dag än vad vi ska springa nästa helg. Då kanske jag lyxar till det med dricka och energi också. Yay!

2017-10-22 15.09.07

Ha det,

Mackan