Fyra våfflor och en kanin

Etiketter

, , , ,

När klockan ringer konstaterar jag två saker: För det första är jag hungrig, för kaniner är rätt små djur och det är uppenbart att även om dom smakar bra står jag mig dåligt på dom. För det andra är det ju synd att det har blivit dåligt väder under natten. Okej jag erkänner jag även konstaterar att jag är monumentalt trött. När jag kom in på rummet kvällen var det fint väder och jag var pigg och mätt. Konstigt vad nätter kan åstadkomma.

Träningen ska i alla fall göras även om jag befinner mig i Bryssel och ska den göras så får den göras tidigt. När jag trampar iväg efter en snabb kopp kaffe är det lite kallare än vad man skulle kunna tro det är nere på kontinenten i slutet av april. Nä, det är faktiskt ganska mycket kallare. Packningen rymde dock inte mer än splits, lätta skor, keps och en snabb tröja och då får det bli lite kallt eller ställa sig på hotellets löpband. Skulle inte tro det va?

Så jag joggar upp förbi EU-byggnaderna mot en park som jag inte kan stava till men på kartan såg den lovande ut när jag kollade hemma. Visst är den lovande för när jag kommer fram ser jag att det är fler som är ute i samma ärende som jag. Dessutom ser jag att det inte alls är dåligt väder utan det är bara solen som har väntat med att komma över horisonten. Ska man få till en lagom lång morgonjogg före frukost i en park som inte är Central Park får man improvisera lite för att få variation och jag upptäcker att den här parken lämpar sig bra för improvisation. Inte bara kan jag snurra runt lite överallt för det finns mycket att se på utan jag kan även jaga andra löpare samt bli jagad. Det är en hel del löpare i parken och en väldigt hög andel i shorts trots den kalla morgonen. Betydligt fler är lättklädda här jämfört med hemma. Intressant. Jag antar att det beror på att det ska vara varmare nu. Egentligen. När man väl tagit av sig vinterkläderna går man ogärna tillbaka.

Snurrar gör jag och när jag hittar riktiga löparbanor i ena änden av parken kan jag inte hålla mig från att dra några varv på tartanen för det var sannerligen inte igår jag var ute på en löparbana. Jag får erkänna att det känns oväntat trevligt. Det kanske borde bli någon bantävling i år? Men tiden går och jag har viktigare saker för mig än att springa hela morgonen. Med solen i ryggen springer jag tillbaka till hotellet och en väntande frukost. En frukost för kungar och ni vet vad man säger? When in Belgium… Ja då ska man äta våfflor och choklad. Med fyra belgiska våfflor och en stor bit god choklad i magen är jag redo för att möta resten av dagen.

Brysselman

Ha det,

Mackan

Onsdagsintervaller

Etiketter

, ,

Hade egentligen inte tänkt skriva något men så kunde jag bara inte hålla mig och måste skriva av mig lite innan det är dags att träffa Johnny Blund. Om inte annat för att jag ska komma ihåg den inre monologen innan dagens intervallträning. Så här kommer det vare sig ni vill eller inte.

Började morgonen med veckans fjärde löppass och det var kallt, det var vackert och det var med bra ben. Det sista jag gjorde innan jag la mig i går kväll var att smörja mina ömma ben med liniment i hopp om att få dom att må bättre. Dom mådde bättre när jag vaknade. Mycket bättre. -4 grader när jag stack hemifrån i morse men galet vackert ute och helt vindstilla. Och sen var det grejen med att inte wasta good legs. Jag lyckades hålla mig tills det var majlen kvar till jobbet och då kunde jag inte låta bli att trycka till. Så jag tog rulle på en cyklist bara för att det var så jävla skönt. Trots att jag visste att det stod skitjobbiga intervaller på eftermiddagens schema (12×2′ med 60” vila).

Och jo, ja, jag ångrade det när det var dags att byta om. Jag ångrade dessutom att jag inte hade passat på att köra kvalitetsträningen på morgonen för nu väntade motvindsintervaller. Jag ägnade hela ombytet och uppvärmningen till att jobba in en acceptans att det skulle gå långsammare i dag än senast. För då hade jag en rätt fin medvind. Och jag hade två vilodagar i bagaget. Det fanns liksom ingenting som talade för att det skulle gå bättre i dag. Jag vet att det är helt okej och jag lovade mig själv att i alla fall kämpa. Jag lovade mig själv att det är till och med okej om det är regressivt så länge jag försöker.

Fan inte fega!

Nej just det. Inte fega trots att det är motvind och jobbigt. Skulle kunna dra något här om drakar och motvind men jag är löpare. Ingen jeffla drake. I stället fokuserad jag på att försöka hålla bra teknik trots motvind. Det och att bli trött. Utfallet då? Jo jävlar. Det gick att springa bättre än senast trots motvinden. Den stora behållningen var dock inte farten utan styrkan och återhämtningsförmåga. Det var väldigt tydligt att jag klarade av att behålla farten bättre än tidigare genom varje repetition och att jag återhämtade mig otroligt fint på 60 sekunder. Samt att jag återhämtar mig bra på 48 timmar och tre pass sen förra tuffa passet. Bra saker fortsätter att hända i kroppen men känslan nu på kvällen beskrivs bäst med en bild. I morgon blir det en välförtjänt vilodag.

Tired-Cat-Uses-Its-Last-Bit-Of-Energy-To-Stand-Up-In-The-House

Ha det,

Mackan

Den härliga besattheten

Etiketter

, , , , ,

Jag måste erkänna en sak och det är att jag älskar att bli besatt av saker. Helst ska det vara utmaningar som känns lite lagom knepiga att uppnå. Det ska kunna gå men det ska verkligen inte gå att höfta in det. Just därför var det så otroligt bra att få den här härliga trestegsraketen av utmaningar i år.

  1. Fixa att springa någorlunda värdigt i England i maj.
  2. Springa bra uppför Skåla.
  3. Springa bra i Frankfurt.

Dåliga mål ur ett SMART-perspektiv men bra mål ur ett motivationsperspektiv. Eller jo, det andra och tredje målet kommer att konkretiseras till smarta mål men inte förrän jag har en känsla för vad som är realistiskt.

Någorlunda värdigt i England då? Den är knepigare och realismen i att nå upp till den form jag hade 2012 och 2013 när jag sprang där senast är obefintlig. Men jag vill i alla fall kunna trycka på och springa mig trött och det vore jädrigt kul att kunna tvåla till El G eller Dino på någon av tävlingarna. Det är fyra veckor kvar till England och det enda jag kan påverka är att försöka komma upp i en form som ger mig en teoretisk möjlighet att tvåla till dom. Ni vet bra och dåliga dagar som sammanfaller. Det är besattheten av att springa värdigt i England som håller mig sysselsatt nu. Jag vet liksom precis vad jag behöver jobba på men ställs inför att tiden är knapp. Allt jag skulle behöva göra hinns helt enkelt inte med. Däremot vet jag exakt hur jag ligger till för jag har gjort i ordning ett excelblad med alla intervalltider på mina terrängvarv över de senaste sju åren.

Besatthet

Dessutom vet jag att Dino är i sitt livs form och att El G inte bara är lättränad utan tyvärr relativt sett väldigt mycket bättre än mig uppför. Så har vi samma form springer han ifrån mig uppför. Jag måste vara i bättre form än den gubben eller vara bättre på platten och utför. Kan jag bli det? Vet inte. Men jag håller mig sysselsatt och längtar så in i helvete efter att dra på mig tävlingslinnet i Buxton den 17/5. Den dagen finns i tankarna under varenda pass jag springer just nu. Det är det som får mig att pressa mig för jag vet att den banan är direkt vidrig och det måste skallen klara. Fan vad kul det ska bli, oavsett om jag tvålar till gubbarna eller kommer in några minuter senare.

EngWeb045

Ha det,

Mackan

Man down – man down!

Etiketter

, , , ,

Ja det här blev ju en intressant träningshelg. Jag gick in i den med träningsvärk efter torsdagens backar men i går tänkte jag att jag ändå skulle testa att springa några Fortifikationsvarv med Baddaren. Ja, inte med men samtidigt även om jag valde att guida henne på det första varvet. Och det blev en intressant historia där jag fick känna att röven hade jobbat i torsdag. Jag genomförde i all fall passet och tog i ända upp till gränsen för kräkzonen… Det är fan ingen lek på toppen av Hells Hill. Varvet är designat för att jobba med lite olika förmågor och inte minst förmågan till återhämtning i fart efter tuff backe. Det är bara det att med några extrakilo att bära på så blir den tuffa backen än tuffare. Huga.

Jag hade bestämt mig för att springa lugnt, långt och fint i dag. Samt platt. Det var med den föresatsen jag somnade men när jag vaknade och såg det trevliga vädret kunde jag inte hålla mig utan planerade snabbt om. Ut i skogen i stället och jag återuppväckte en gammal långpassrunda som har blivit sparsamt nyttjad de senaste åren. Nu vet jag varför. Jag hade för mig att den var på 30 km och jag tänkte att jag har ju hela dagen på mig så låt det ta tre timmar om det nu är så att jag behöver tre timmar. Nu visade den sig vara lite kortare än dessa 30 km. Av säkerhetsskäl hade jag med mig mobilen och den tyckte i och för sig att rundan var just 30 km men den lätta går jag inte på. Kontroll av träningsdagboken visade att jag konsekvent skrivit 29 km tidigare. Så då får det vara 29 km.

2017-04-09 12.02.48

2017-04-09 12.04.46

Det jag hade glömt var hur otroligt kuperat det är och det tog på benen. Det senaste halvåret har jag alltså ett ”långpass” på 21 km och ett på 25 km. Då är 29 km lite längre och framförallt när det är på stigar och rejält kuperat. Jag startade i vad jag tyckte var lugnt tempo men det fanns nog lite snabba fibrer aktiverade sedan gårdagen så det var inte riktigt lika lugnt som jag trodde. Jag var trött i benen redan efter en halvtimme och tro mig, det blev inte lättare. Med två kilometer kvar gick jag på huggtänderna och med 700 meter kvar blev det rejäl markkänning. En hög rot uppe på ett berg räckte för att få mig på fall. Men ni vet hur det är, man vill inte stanna och jag hade någon idé om att jag ville komma under en viss tid. Just den idén höll nästan för jag landade exakt på den tid jag ville under. Miss med en sekund men det spelar faktiskt ingen roll alls. Jag hade två felspringningar där jag fick vända så jag vet ju att jag var under. Egentligen.

I vilket fall som helst fick jag en fin dag i skogen och när jag kom hem och gjorde rent såret och torkade bort allt blod såg det inte så farligt ut. Men jag hade lite bråttom hem för det slutade liksom inte att blöda förrän jag fick på ett plåster hemmavid. Trots kraschen är jag rätt jävla nöjd med hela träningsveckan. Korta intervaller i tisdags – slalombackar i torsdags – majlintervaller i går och långpass i dag. Jag har fortfarande en lång väg att vandra men det kan bli riktigt bra till hösten.

2017-04-09 13.34.13

Ha det,

Mackan

Har du nytta av ditt yrke?

Etiketter

, , , ,

Nu tänker jag inte på den direkta nyttan i form av försörjning eller glädje i ditt yrkesutövande. Jag tänker heller inte på att det är rätt praktiskt även hemma att vara snickare eller rörmokare. I den här lilla hörnan av internet tänker jag givetvis på löpningen.

Själv kan jag inte dra nytta av ett fysiskt jobb men å andra sidan slipper jag eventuella bieffekter av det fysiska jobbet. Däremot känner jag att jag har en jädra nytta av mitt yrke när det kommer till den planerande och analytiska delen av löpningen. Visst var det så att när jag var som kvickast i mina yngre dagar så tänkte jag inte alls annat än att jag sprang. Men jag hade erfaret folk runtomkring mig som faktiskt skötte tänkandet. Dom sa vad jag skulle göra och så gjorde jag det. Visst var jag rätt kvick men jag la även av med tuffare träning väldigt tidigt. Det kanske var bra, det kanske var dåligt. Det får jag aldrig veta men jag vet att jag fortfarande springer och med tanke på att det skänker mig glädje så är jag glad över det. Det räcker.

Yrke var det. Vill man utvecklas mot sin potential som löpare så krävs det att man tränar och att man i viss mån planerar. Struktur. Det finns snabba löpare som inte planerar alls men då har jag tre saker att säga:

  1. Du kanske är en av dessa som har en jättefin struktur utan att ens vara medveten om det.
  2. Du kanske må vara snabb men ändå inte är i närheten av att vara så snabb som du skulle kunna vara.
  3. Man blir betydligt snabbare av att springa än att planera. 🙂

I mitt yrke jobbar jag med planering, analys och problemlösning mest hela tiden. Antingen genom att sitta på kammaren och tänka/skriva eller i samarbete och kommunikation med andra. Det är liksom hela rollen. Det gör att jag får mycket gratis när det kommer till min egen eller andras träning. För att beskriva min yrkesvärld i form av buzzwords så kommer här en liten flock som direkt poppar upp i skallen utan att  fundera alls:

Förmågor – Styrkor – Svagheter – Mål – Färdplaner – Nuläge – Nyläge – Transformation – Heat Map – Agilitet – Taktik – Strategi – Kartläggning

Otroligt mycket av detta har jag – i kombination med ämneskunskaper inom träning, anatomi och fysiologi – nytta av i löpningen. För ett antal år sedan satt jag och snackade med en träningskompis om att jag för tillfället tränade helt oplanerat och han höll inte alls. Tvärtom påstod han att jag hade struktur i träningen utan att jag ens reflekterade över det. Det kanske är så att jag har en viss struktur även när jag inte planerar just för att jag har en massa gratis från mitt yrke. Det kanske är så och det kanske är därför jag efter så många år som löpare faktiskt fortfarande springer och tycker det är kul. De två viktigaste sakerna jag själv ser att jag har med mig från min yrkesroll är att jag accepterar att jobba från där jag är för stunden och att jag har en långsiktighet i det jag gör. Jag får väl tacka det antingen från jobbet eller så har jag det i min personlighet. Oavsett vad som är hönan eller ägget så har jag i alla fall ett yrke där jag ständigt vidareutvecklar min analytiska förmåga.

Vad får du med dig gratis från ditt yrke?

2016-05-24 14.51.32

 

Ha det,

Mackan

 

När det tar emot

Etiketter

, , , ,

Jag skulle inte vilja påstå att jag var pigg som en lärka när jag vaknade i morse men jag vaknade, jag drack mitt kaffe och jag övervägde om jag skulle ta den längre vägen till jobbet. Som vanligt vaknar jag inte till riktigt förrän jag sprungit ett tag och då först tog jag det slutliga beslutet att springa lite längre. Inte för att jag egentligen ville springa längre men jag ville tassa på stigar och inte mala asfalt och så fick det bli. Belöningen blev ett gradvis stigande humör och dessutom ett möte med Ultrababe och dotter. Alltid lika trevligt när vägar korsas.

Väl på jobbet var det full energi och det krävdes bra fart för jag skulle inte bara förbereda en dragning jag skulle hålla utan den skulle hållas också. Allt före frukost. Men klockan 09:46 var presentationen skriven och 09:59 jag var redo att snicksnacka för en större flock arkitekter. Jag kunde övertyga dom att min nyskrivna referensarkitektur var värd att anta. Bam! Snabblunch och sen möten, möten och möten. Under det näst sista kände jag att energinivåerna var nära noll och tänkte att det kunde åtgärdas med frukt. Frukt slut. Ingen tid att springa och köpa någon heller på de sex minuter jag hade på mig för förflyttning genom huset. Nödlösningen fick bli sju Dumlekolor. Jag vet, uselt. Riktigt uselt. Men direkt efter sista mötet hade jag planerat att springa snabba intervaller och någon energi krävdes för att klara av det. Om än bara lite för att få med hjärnan i leken.

Tur i alla fall att jag fick i mig kolorna för det i kombo med en halvliter vatten fick upp mig från nästintill komaläge till en skalle som trodde det var värt att prova. Men det tog emot något så fruktansvärt. Löftet till mig själv blev att jag provar i alla fall att värma upp. Efter uppvärmningen (som kändes hemsk) blev löftet att testa åtminstone en repetition. Hemsk känsla men det som räddade en fortsättning på passet var att det verkade ändå gått rätt kvickt. En repetition blev två blev tre och plötsligt var summan 13. Nio sekunder kvickare per kilometer än för två veckor sen så det var inte så konstigt att det var jobbigt. Jättejobbigt. Men jag fick beröm av en man jag brukar möta längs vägen då och då. Han tyckte att jag såg klart tävlingsbar ut och att jag verkade konkurrenskraftig för min veteranålder på vad han gissade var 40 år. Vi får väl se hur det är med det men jag blir alltid lika glad när jag får beröm av okända människor på stan.

En sak är i alla fall helt säker. Hade jag inte haft ett närliggande mål hade det inte funnits på kartan att jag plågade mig igenom dagens pass. 24 km in på kontot varav nästan en tredjedel i skitjobbig zon. Och det är rätt kul att plåga sig trots allt. Speciellt när klockan i slutändan visat sig ticka långsamt. Sova gott i natt lär jag också göra!

2017-04-04 18.05.09

Ha det,
Mackan

Det tråkiga förnuftet

Etiketter

, ,

Är det något som är knepigt som löpare så är det förnuftet. Man blir direkt påmind om eventuellt oförnuft men man får aldrig svar på om den där extra vilodagen var berättigad. Jag valde att slänga in en vilodag i dag trots det fina vädret och trots att jag hade planerat att springa lite längre. Hade ett pass i dag bråkat till det? Det får jag aldrig veta. Men jag kände att jag har dels haft en bra träningsvecka och dels så har jag verkligen ingen panik med långpassen. Att långpassa är för tillfället mest för att bygga tålighet och hårdhet inför England och det roliga är att jag känner mig redan nu betydligt tåligare än för en månad sen. Trots bara två korta långpass. Däremot en hel del dagar med bra volym sett över hela dagen.

För varje vecka som gått återhämtar sig kroppen bättre samtidigt som jag fortsätter att utvecklas linjärt. Det fick jag svar på senast i går under Mårdhundsvarven där jag trots att det var rejält slirigt kunde snäppa upp farten ytterligare nästan ett halvt snäpp sedan för två veckor sedan. Ett helt snäpp innebär att 5kp har utvecklats till ny 10kp och ett halvt snäpp på två veckor är mycket bara det. Speciellt när det nu var så lerigt och halt som det var i går. Förhoppningen var snarare att kunna hålla samma fart som senast men uppenbarligen gick det bättre. Men det slet på vaderna att slira och det var också en orsak till dagens förnuftiga beslut.

Jag skulle väldigt gärna vara uppe i full träning redan nu men just eftersom jag trycker upp farten för varje vecka som går så får det komma när det kommer. Baserat på tidigare erfarenheter så vet jag att inför höstens mara så räcker det om jag är uppe i mängd med cirka 20 veckor kvar och nu är det 30 veckor kvar. Ja, om jag vill prestera i höst alltså och som det känns nu vill jag det.

Och just ja, jag är med klubb igen! För en timme sen betalade jag in medlemsavgiften till Rånäs 4H så nu kan jag springa tävlingsklass igen om jag så önskar. Vi gör det i vår familj. Kanske att det blir några DM-starter under året! Går träningen som jag hoppas kan det vara värt att tävla lite när pollensäsongen gett med sig. Eller som bra träning även under densamma.

DSC00651

Foto: Goran Edenro

Ha det,

Mackan

Testloppdags

Etiketter

, , ,

Sista tisdagen i månaden innebär återigen ett testlopp över milen och i dag var inget undantag. Under min kombinerade distans och orienteringsrunda i går var kroppen mer än lovligt seg. Den sista kvarvarande träningsvärken sedan torsdagens backpass gjorde att inget var skönt utom vädret. Men det var desto skönare! Shorts, t-shirt och glada skor gjorde rundan på det hela taget trevlig trots att jag knappt orkade komma under fem minuter/km i tempo. Så är det ibland.

Med det i färskt minne var jag inte särskilt sugen på att springa fort i morse men nu var det så att jag borde göra det. Det borde jag. Faktiskt. Lägg därtill en ynka plusgrad och det var lite trögt att trumma igång kroppen trots en balja starkt kaffe. Men ambitionen var hög och solen gick upp och då kom jag igång. Jag kan inte påstå att jag fick något gratis men jag var väldigt sugen på att se någon typ av utveckling. Förra månadens testlopp gav ett kvitto på knappt två minuter av förbättring och det skulle vara väldigt roligt att se något liknande.

Första biten gav inga indikationer på någon utveckling alls utan snarare bara bibehållande men allteftersom kroppen vaknade började det hända grejer. Det kändes inte som om det gick särskilt fort men klockan började gå långsammare. Sakta men säkert började jag dryga ut avståndet mot förra månadens jag och då kändes det lättare att leva med ben som började protestera högljutt. Ni vet känslan när man helst vill börja knäa och allt protesterar mot behandlingen? Den känslan. Jag höll dock ihop hållningen och med två kilometer kvar kändes det görligt att kvittera ut en förbättring. Och den kom. 124 sekunder bättre än förra månaden!

Så trevligt att se och jag måste erkänna att jag är lite förvånad över hur bra jag svarar på träningen. Jag är inte purung och jag har försökt att ta ett rätt försiktigt angreppssätt till omstarten. Ändå svarar kroppen. Förra månaden tillskrev jag rätt mycket av förbättringen till viktminskning och nu har det inte varit lika mycket av den varan utan det är kroppen som har svarat. Egentligen mer än vad jag kan begära av den. Om jag ska vara helt ärlig så är jag sjukt nöjd om jag kan sänka mig två minuter till fram till mitten på maj. Det känns inte som realistiskt med mer än så. Och helst borde mycket av den förbättringen vara viktrelaterad. För i maj vill jag springa okej i branta och långa backar. Då kommer varje extra gram kosta mycket och det är bara att förhålla sig till det. Men jag kommer inte att äventyra möjligheterna att hålla mig frisk så går vikten ner så gör den det. Annars får jag bara finna mig i att bli ägd av G och Dino och vara lika glad ändå. För glad, det är jag. Det är ruskigt roligt att träna för tillfället! Och det är ruskigt häftig att se hur bra jag svarar på träningen trots att jag inte är 20 längre.

 

DSC00387

Hayfield May Queen – Ett av loppen som står till buds under vår resa till UK!

Ha det,

Mackan

Jag tittar upp mot himlen!

Etiketter

, ,

Bam, bam, bam!

Första backpasset sen Skåla Opp i augusti och det var med viss försiktighet jag angrep backen. När jag kom upp var det med en undran om jag gått på för hårt såsom det lätt blir när jag inte lekt backe på ett tag. För att inte tala om osäkerheten i den första utförslöpningen. Man brukar bli bra på det man tränar och det var just det. Jag har inte tränat dom här färdigheterna på ett tag. Det i kombination med att det är inte snustorrt i en norrsluttning så här års.

Men för att backa bandet lite så var jag fascinerande lätt i steget under uppjoggen. Under gårdagen kändes det blytungt och jag trodde inte alls på att någon återhämtning skulle vara möjlig före helgen. Fast så var det det här med att våga prova och man kan alltid avbryta om det känns skit. Vädret var fint och det kan inte vara så illa att komma ut i solen ett tag. Det var det inte heller. Jag trippade runt på lätta steg och det kändes bara pepp att få ta sig an några backar.

Så jag tog mig an några backar. Inte fort. Garanterat inte vackert. Men genomfört och den där härliga känslan av att spyan var nära under den sista vändan. Att kunna göra det i mars månad kan dessutom bara ses som en bonus och när jag var klar snicksnackade jag ett tag med en man på toppen. Han fick dessutom äran att ta en bild. Det kan vara så att linsen var något svettig så jag skyller inte suddigheten på honom utan på det. Gick jag på för hårt från start då? Icke sa Nicke! Jag kapade konstant på varvtiderna och sista vändan gick markant snabbare än den första.

Fan vad kul det är att bli trött! Det finns nog inget som får igång löplusten så mycket som ett längre uppehåll och nu när jag under tre månader har förberett mig på att kunna träna på riktigt njuter jag som … ja någon som njuter en masse. Jag vill ju liksom bara vara mig själv och det här är jag.

2017-03-23 16.13.21

Ha det,

Mackan

Djupt inne i dimman – jag är smidig som en ninja

Etiketter

, , ,

Kroppen ska retas om det ska hända något så efter ett gäng veckor med snabb morgondistans på tisdagsmorgnarna och med åtta veckor till tävlingspremiär var det dags. Dags för att reta upp kroppen på allvar. In i dimman i form av korta intervaller och då är det bättre att vänta till eftermiddagen när kroppen är mjukare. Eftersom det var rätt obehagligt ute i morse gick det lite för snabbt för att vara ett intervallpreppande pass. Så kan det bli. Jo visst mjuknade jag men det är korkat att springa för fort. Fast säg det till mitt morgonjag som blev dyngsur i blötsnön redan efter tre steg.

Ångrade jag mig under uppvärmningen i eftermiddags? Svar ja. Benen kändes riktigt sega trots mina Ron Hill men det var liksom försent att åtgärda och man kan aldrig mer än testa. Det här var passet som skulle ge mig en baseline för hur mycket snabbhet jag tappat på att inte springa fort på länge. För att sen kunna mäta utvecklingen. Jag är lite osäker och orkar inte kolla träningsdagboken men jag tror inte att jag kört kortare intervaller sen i somras. Det är ett tag sen. Det brukar kosta.

Planen var att springa minst 10×2′ med option på två-tre till. Ståvila i 60”. Utfallet blev tretton stycken och i vad jag tror var stegrande fart. Om känslan i början var att jag var som en samuraj i rustning så var faktiskt känslan på slutet mer åt ninjahållet. Att säga att jag var smidig som en ninja är väl att överdriva men även om jag var jädrigt trött så började viss avslappning infinna sig. Och det är dit man vill. Avslappnad, rytmisk och i balans. Farten den kommer med tiden om man bara vågar ge sig in i dimman och håller för det. Det är verkligen inte behagligt men det är inte meningen att det ska vara det heller!

2017-03-21 17.34.46

Ha det,

Mackan