Älskade fjäll!

Etiketter

, , , , , , , , , , , , ,

I somras fyllde jag 50 och då fick jag en väldigt fin och personlig present av Baddaren och katterna, nämligen en långhelg i Abiskofjällen. Till hösten! Jag hade pratat om att vi borde ta en tur dit upp någon höst för att få uppleva något som är så sanslöst fint. Nu var det dags! Det var ju bara det där lilla orosmomentet med att jag fick problem med en baksida två veckor innan vi skulle fara. Som jag skrev om tidigare så kände jag att jag offrar hellre Frankfurt för Abisko men skulle jag bli okej i tid? 10 dagar av vila och i tisdags kväll testade jag en kort löptur i Bryssel. Det funkade. Kändes ju inte direkt perfekt men det funkade. Jag ville inte till fjälls med bara en enda kort löptur som test så morgonen efter blev det ytterligare en runda i Bryssel och då kändes det ännu bättre. Två dagar till avfärd norrut och jag kände att det skulle kanske fungera. Men för säkerhets skull packades även vandringsprylar… Så, nu kör vi en mastodontblogg med hur det gick!

Planen var att börja med en eftermiddagstur upp till Trollsjön och tillbaka för att testa benet och sen sova en natt i Abisko och så fick äventyret börja. I Kiruna möttes vi av tre plusgrader och horisontellt regn. Bistert. Mycket bistert. Men sån kan hösten vara i norr och det var bara att gilla läget. Väl uppe till fjälls så slutade regnet och vi bytte snabbt om i Björkliden innan vi drog iväg. Vi ville gärna hinna tillbaka innan mörkret föll. Sakta men säkert tog vi oss upp mot sjön och benet verkade gilla det. Och vi gillade utflykten. Det var så otroligt fint. I ena änden av spektrat blommade fortfarande blåklockorna och i den andra änden snöade det på oss lite lätt uppe vid sjön. Däremellan var det både gula löv, avfallna löv och röda kråkbärsbuskar. Vi hade nu helt vindstilla och när vi kom upp till sjön överraskade jag Johanna med att fixa en kopp kaffe som avnjöts i den absoluta stillheten. En av de finaste platserna i Sverige om du frågar mig! Ner kom vi också och med ett par timmar löpning i benen och en avslutande bastu nere i Abisko kunde vi konstatera att mitt ben höll för löpning!

Morgonen därefter började det riktiga äventyret. Vi kunde konstatera att det hade snöat uppe på högre höjd och jag hade tre alternativa rutter planerade som vi skulle kunna välja allteftersom vi såg hur landet låg på högre höjd.

Improvisera, anpassa sig och klara sig!

Det är just vad det handlar om i fjällen. Var förberedd och var beredd på att ändra planerna efter väder och vad kroppen säger. Vi började med att till fots ta oss uppför Nuolja. Fina Nuolja. Senast jag sprang uppför det berget låg jag och Tz i ledning på BAMM och slet som djur. Nu tog vi det lite lugnare för vi ville orka upp till Kårsavagge som var dagens slutmål. När vi kom upp till toppen av liften mötte vi den snö som fallit under natten. Riktigt häftigt med höst och vinter som möttes just där vi var. Det fick bli en kopp kaffe uppe på fiket och konsulterande med personalen om mina turplaner var realistiska. Det var dom. Vi fortsatte upp mot toppen och mötte snön, dimman/molnen på allvar. Här såg man inte många meter framåt och det var bra kallt på toppen. Det blev ett kort stopp innan kompassen, kartan och höjdmätaren fick guida oss. Jag frågade Baddaren om hon kände sig trygg i dimman med mig och det gjorde hon. Vi bestämde oss för att ta beslutet om nästa vägval nere i dalen som mynnar vid Björkliden och när vi kom ner så kändes det vettigast att ta någon av de kortare vägarna och skippa nästa topptur.  Man såg ändå inget på högre höjd! I stället tog vi oss upp genom ett pass och det var på hala stenar vi sakta rörde oss uppåt. Men oj vad fint. Det var väldigt många wow-moment. Uppe på nästan 1100 meter igen så kände vi att det var nog bäst att sikta in oss på att avsluta sista halvmilen på led nere i dalen upp mot Kårsavagge. Sagt blev gjort och vi började nedstigningen. Det var med av kyla bortdomnade fötter vi kom ner till dalens lugn och kunde avnjuta dagens lunch när det hastigt och lustigt blev sol igen. Wow-moment. Sista biten gick som på räls och efter drygt fem timmar i löparskorna med två rätt korta pauser möttes vi av varm saft i Kårsavagge. Och fick dessutom som belöning en fantastiskt fin kväll.

Dag tre skulle vi till Abiskojaure och vi vaknade till låga moln och primärvalet till tur som skulle gå i bitvis riktigt tuff terräng och dessutom vara lång fick skippas. Det var för mycket branter och sten för att våga sig på det i dålig sikt och blåst. Det skulle säkert gått men att röra sig kanske två timmar i motvind i vansklig terräng med dålig sikt är bara dumt. Så vi tog den kortaste vägen och tur var väl det för det var ganska slitna ben. Dessutom började vi med ett iskallt vad och när inget värmer så domnar fötter och det blev tufft nog som det blev. Men häftigt. Ack så häftigt. Vi var ändå uppe på 1100 meter som högst och när vi kom ner mot 800 meter så kom jag på en ny plan. Jag hittade en topp på kartan som borde kunna bestigas och potentiellt ge en fin vy upp i dalen ovanför Abiskojaure. Baddaren undrade om hon skulle fixa det och jag kände att det skulle hon. Så i stället för att springa ner mot Abiskojaure vände vi bort från den lilla rösade ”leden” och tog oss uppåt igen. Efter ett tag hittade jag ett fantastiskt fint litet klippöverhäng där vi hade skydd för både vind och regn och vi kunde få oss en kopp kaffe. Så jävla bra! Stärkta av kaffet tog vi oss sen upp till toppen och jag blev sådär toppglad som jag kan bli. Det var värt ett topphopp! Men det blåste rätt bra där uppe så vi tog oss nerför fjället och med någon kilometer kvar till stugan kom vi in på stig och kunde lugnt och fint avsluta dagen. Dagen som landade på cirka 3-3½ timme i skorna och det kändes som en lagom vilodag. Efter lunch vandrade vi omkring lite i omgivningarna och bara njöt av livet och fjällen innan dagen avslutades med bastu och bad i Abiskojaure.

Inför den sista dagen hade jag rådgjort med både stugvärd och en jädra trevlig vandrare som dessutom var utbildad fjälledare om min plan på tur var genomförbar så här års i löparskor. Gick det att vada där jag ville vada? Hur var terrängen? Genomförbart så här års? Vi var alla överens om att det skulle funka. Det är trots allt lite roligare att köra obanat än ledat och raka vägen ner till Abisko på 13 km kändes mesig. Samt på alldeles på för låg höjd så planen kändes skojig.

När vi vaknade föll regnet och dimman låg. Damn! Det skulle ju inte alls vara så. Men jag fick stugvärden att ringa och kolla väderprognos och baske mig om det inte skulle bli klart senare på dagen. Så vi stannade kvar ett par timmar extra och när det började klarna stack vi. Det passade bra att vi tagit det lite lugnare dagen innan för nu skulle det bli en lång dag på fjället. Vi satte av upp mot Alesjaure i stället för ner mot Abisko. Helt rätt riktning om du frågar mig. Det var fortfarande lite dimmigt så vi missade en liten stig vi skulle tagit av på och fick obanat lite tidigare än planerat och en ås att trampa över som inte var planerad. Men nu var vi på väg mot mitt lilla paradis, Balinvaggi. Sakta men säkert rörde vi oss upp genom dalen. Högre och högre. Det tog sin tid med lång skrålöpning men plötsligt kunde vi springa nere längs bäcken och det gick fortare. Nu skulle vi snart kunna vrida upp kursen mer parallellt mot Abisko och det var dags att ta dagens tuffaste vad. Det tog en stund innan vi hittade ett bra ställe men över kom vi. Här satte vi fart uppför fjällängen och det kändes som att varken höst eller vinter hittat hit. Wow. Igen.

Nu var det bara ett par hundra höjdmeter kvar att ta och vi befann oss i en väldigt stenig och smal dal mellan två massiva fjäll. Det var en jädrigt häftig passage och snart väntade dagens stora belöning. Balinvaggi. Jag visste att det skulle vara hur häftigt som helst men det visste inte Baddaren så när vi rundade krönet blev det en väldig överraskning. Så otroligt vackert! Nu väntade nästan bara plattlöpning och utförslöpning. Vi tog ett helt gäng med kortare vad för att slippa vada när alla småbäckar blivit till Balinjokk. Planen var nu att ta oss igenom hela dalen i riktning mot Abisko för att få lunch med utsikt över Torneträsk. Och till slut var vi där! Bilderna beskriver platsen bättre än ord så titta och njut och försöka föreställa er hur en varm lunch smakar med den utsikten.

Nu var det bara cirka milen kvar hem och utför. Löpareuforin var total och jag ville aldrig att det skulle ta slut trots trötta ben. Men det gjorde det efter sju timmar i skorna med egentligen bara en enda riktig paus. Och vi avslutade med en högtidsmiddag, öl framför brasan och lite norrskensspaning innan vi somnade gott. Till er som inte upplevt den här sortens löpning, gör det!

Tack älskling för den finaste present jag kunde få. Jag älskar berg. Jag älskar våra svenska fjäll. Jag älskar att springa och framförallt älskar jag dig!

20170919_090033 - kopia

Ha det,

Mackan

Annonser

Val och prioriteringar

Etiketter

, , , , , ,

För en vecka sen insåg jag att kanske skulle komma att ställas inför ett val. Under tisdagens snabbdistans kände jag att det drog lite lätt i baksidan av ena låret. Sådär lite odefinierat. Min älsklingsnaprapat var totalt fullbokad så jag gick raskt till en annan som hade tid med mig och hon konstaterade att det var nog inte så konstigt att det gjorde det för jag var helsned. Det fann jag föga förvånande efter vad kroppen hade varit utsatt för och sen borde det inte vara så mycket mer med det. Det tyckte inte hon heller, men jag tog en vilodag för det var en rejäl knådning jag fick. Nästa pass tog jag det lugnt och konstaterade att jepp, det här var nog borta nu men så drog det svagt på slutet. Kände inget på dagen så det var mer eller mindre bortglömt tills jag skulle jogga hem. Och då kändes det jätteskumt. Vilade helgen och eftersom min älsklingsnaprapat fortfarande var fullbokad lång tid framöver gick jag till en annan som hade tid. Han gjorde en grundlig undersökning och hittade inga större fel på funktionen men stramade nere vid knävecket gjorde det nu. Det löste han upp med händer och nålar men det var en ordentlig behandling och jag förväntade mig att det skulle vara irriterat värre dagen efter. Det var det. Så jag har vilat. Och vilat. Det är nu vi kommer till valen och prioriteringarna.

Jag kanske låter onödigt feg som inte vågat testa under veckan som gått för det stramar nu mitt på baksidan i ändläget och jag har två roliga saker framför mig. Nästa vecka ska min födelsedagspresent från Baddaren genomföras, nämligen en höstlöpning uppe i Abisko- och Riksgränsenfjällen. Samtidigt har jag Frankfurt Marathon om sju veckor. Om jag retar baksidan nu så lär Abisko bli vandring i stället för löpning. Den risken finns naturligtvis ändå men jag vill helst springa, ingen har nog missat att jag älskar att springa i berg. Samtidigt behöver jag träna om jag ska springa hyggligt i Frankfurt. Formen är markant bättre nu än för ett år sedan så det finns att bygga på. För varje dag jag vilar så… Ja, ni vet hur det funkar. Vila sig i form kräver först den lilla komponenten ansträngning. När vi kommer hem från Abisko är det inte mycket tid kvar att spela på och jag inser att om det ska bli Rock’n Roll i Tyskland så är det en tokchansning. Så jag får nog välja på att optimera chanserna till att springa i Abisko eller springa fort i Tyskland.

Jag väljer Abisko.

Det finns ingen chans att springa fort för mig i Tyskland om jag inte hårdkör redan nu och det bedömer jag vara för hög risk i förhållande till möjligt utfall. I stället väljer jag att vara pacer åt Baddaren. Då optimerar vi möjligheterna till ett PB inom familjen och i ärlighetens namn tycker jag att det är precis lika roligt att hjälpa henne som att springa själv. Så nu håller vi tummarna för att det blir fin löpning i fjällen! Ryggan är packad och jädrar vad full den blev när det ska säkras upp för att klara av eventuella snöstormar och minusgrader utan att tulla på säkerheten. Imponerande dock att det går att få ner både dunjacka och sovsäck i en så liten säck. Och oj vad skoj det ska bli!

20170909_124907

Ha det,

Mackan

Snabbdistansens olika känslor

Etiketter

, , ,

Det finns inget nyckelpass som är enklare än snabbdistansen och dessutom ger den bra avkastning på insatt kapital. Ändå är det många som drar sig för den och jag misstänker att det har att göra med att det kan kännas plågsamt. Länge. Ja förutsatt att man bombar på alltså. Genomför man en bekväm snabbdistans är det väl ungefär som att tycka ett lopp är härligt.

Man anstränger sig inte

Jag har insett att jag genomgår ett antal märkliga och delvis helt ologiska känslor i samband med snabbdistanser. Har jag tagit det lugnt på träningen ett tag så kommer suget att springa fort som ett brev på posten. Det är ju liksom hela idén med att överhuvudtaget springa mellan punkt A och punkt B. Har man inte bråttom går det ju att promenera. Springer jag så är det för att det ska fort att ta mig fram, jo visst går det ännu snabbare att cykla men det är inte lika harmoniskt. Tyvärr kan man inte springa fort hela tiden men det är en annan historia.

Ja det var ju det där suget. Suget kan finnas rätt starkt dagen innan jag ska snabbdistansa. Det ska bli skönt att få pressa lite tänker jag. Det ska bli kul att ta i tänker jag. Jag ser fram mot det och känner mig glad över att jag ska få springa fort! Ofta kör jag på morgonen och då kan jag hoppa över steget ångest. Springer jag inte direkt på morgonen kommer jag garanterat att genomleva ångest över den korkade tanken att lägga in en snabbdistans i programmet. Borde jag inte köra fartlek i stället? Eller kanske intervaller. Det är ju faktiskt skojigare och man har en massa vila i passet.

På något sätt kommer jag dock oftast iväg på min snabbdistans med en tanke i bakhuvudet på hur fort jag borde kunna springa. Det lustiga som händer inom fem minuter efter att jag kommit iväg är någon konstig förnekelse till att jag tänkte att jag skulle springa den där farten. Blåser det inte motvind? Är jag inte lite sliten? Vid närmare eftertanke är det ju helt okej om jag kommer in någorlunda nära det jag tänkte från början. Så får det bli. Jag gör så gott jag kan.

25 procent in i passet börjar det bli jobbigt. Samtidigt växer hornen och jag börjar snegla på mellantider. Jag springer ju inte med GPS utan har alltid några checkpoints där jag likt en elefant minns precis vad jag bör ha för mellantid för att klara vissa sluttider. Fördelen med checkpoints på fasta slingor är ju att dom ljuger inte. Dom är där dom är. En fördel med att jag har rätt bra koll på min kapacitet är att jag ofta hamnar ganska nära det jag tror jag borde fixa. Antingen knappt efter eller knappt före tänkt passertid. För varje minut som går växer känslan av att det är jobbigt men nu växer kampkänslan. Den håller i sig fint till halva sträckan. Ligger jag som i morse 30 sekunder före halvvägs blandas kampkänslan upp med hopplöshet.

Jag är jättetrött. Det är långt kvar. Det här kommer aldrig att gå. Visst ligger jag bra till men hur snabbt tappar jag inte 30 sekunder med som i morse sex kilometer kvar. Nu kommer förhandlingen in i matchen igen. Om jag joggar sista biten så är det nog inte så dumt ändå? Uppenbarligen har jag missbedömt kraften för dagen och jag kan nog jogga in. Det blir rätt okej trots allt. Jag fick ju trots allt sex kilometer i en hög ansträngningsnivå. Räcker inte det? Uppenbarligen inte för det händer aldrig att jag slår av på farten om inget är seriöst fel. För varje känd punkt jag passerar sker samma förhandling ända fram till cirka 10-15% kvar. Nu är det bara kampen kvar. Det är oerhört smärtsamt men nu kommer känslan av stolthet in i bilden. Jag känner mig stolt över att jag kan pressa kroppen så fint. Smärtan är oundviklig men lidandet är faktiskt frivilligt. Och jag lider inte utan jag kämpar för att klara av någon helt obetydlig tid som jag bestämde mig för innan passet.

Antingen klarar jag det eller så klarar jag det inte. Det spelar egentligen ingen roll för jag tränar. Men med en kilometer kvar känns det som att det spelar stor roll. Det gör det ju inte men det känns så. Träningseffekt är en funktion av ansträngning och tid och när jag kommer fram har jag trots allt uppnått det primära med vad jag ville uppnå. Träningseffekt. Sen är det helt oundvikligt att jag inom några minuter efter avslutat pass tänker att det här var ju himla roligt och det vill jag göra om snart. Jag kan inte beskriva den känslan som något annat än eufori. Sen tar det inte längre än till nästa pass innan jag genomgår alla faser igen. Men det får jag ta då.

2017-05-31 07.06.12

Ha det,

Mackan

Några rader om Skåla Opp

Etiketter

, , ,

Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig om jag skulle skriva om Skåla eller inte men känner att jag vill skriva för att påminna mig om varför det gick som det gick samt att bjuda er andra på bilder. I juni hade jag förhoppningen om att kunna göra ett riktigt bra Skåla Opp och det kändes helt rimligt baserat på hur träningen gick. De pass jag gjorde i Väsjöbacken såg riktigt bra ut och jag fixade att småspringa uppför högre och högre andel av backen. Samt trycka på bra i den branta gångdelen. Sen hände det där med vaden (ja egentligen är det ju ryggen) under högtidshelgens löpvila, kändes okej sista helgen i juni, men blev  uppfukkad under långkörningen till Lappland. Det fina var att trots att jag inte kunde springa på den så kunde jag ju utan problem knata uppför och studsa nedför och kurvan började peka uppåt igen. På Lofoten kändes det riktigt starkt och bra fram till matförgiftningen eller om det nu var smutsiga vattenflaskor.

Sammanfattningsvis försvann uppförskraften när jag kom hem. Lägg därtill en lätt förkylning veckan innan Skåla och i sista passet i Väsjöbacken var jag plötsligt 15% långsammare än två månader tidigare. 15%. Dessutom var jag helt slut i det tempot. Jag skulle ju bli snabbare. Och eftersom jag inte alls hade kunnat träna på att småspringa uppför så var den förmågan som bortblåst när det var lite mindre brant än en vanlig pissbacke. Då måste man kunna gå fort. Det kan jag relativt andra göra om det är jättebrant. Relativt alla andra är jag skitkass på det om det inte är jättebrant.

Så, jag visste vad som väntade mig på Skåla redan innan start och sammanfattningsvis gick allt som planerat utom en sak och eftersom jag inte var mer än i någon sorts genomförandestatus gjorde det inte så mycket. Det jag gjorde bra under loppet var att jag hittade en plats i kön när vi kom upp på den smala stigen som gjorde att jag höll ungefär samma fart som andra. Jag hade kraft att småspringa ikapp dom som gick ifrån mig varje gång det planade ut men hade ingen kraft att ligga och passera folk. Så jag knatade snällt på. Vid 700 höjdmeter hade jag ett himla bra sällskap av en kvinna och det var lagom jobbigt. Passerades av en del och passerade en del andra. Vid kontrollpunkterna verkade det som att jag låg helt i paritet med vad jag borde kunna klara av. Visst var det jobbigt men jobbigt med viss säkerhetsmarginal. Vi knatade på uppför och här och där blev det lite småspring vilket var oerhört skönt, inte minst mentalt.

Sen hände en sak som inte hänt mig sedan FEM uppe i Åre för typ 15 år sedan.  Varken på träning eller tävling. Ryggsäcken gled långsamt upp och jag spred saker bakom mig. Reglerna föreskriver att man ska ha minst 2,5 kg med sig i ryggan när man landar på toppen. Lämpligtvis i form av energi och varma kläder. Jag har en gammal västryggsäck som inte tar så mycket och den var knökfull. Var. Plötsligt var den inte lika full längre och det var bara att vända neråt en bit. Och i stressen försöka få av mig min rygga. Det är väl inte så svårt? Jo det är det för dragkedjan till västen är trasig så den måste krängas över huvudet. Dessutom öppen bak. Fler saker for ut i stenskravlet men till slut var den av och jag fick sitta och packa. SÅ. DJÄVLA. KLANTIGT. Jag utsåg mig själv till dagens idiot. Till slut hade jag lyckats stänga säcken igen och med allt i den. Då skulle den bara på. Tänkte att jag kunde ju göra det i farten.

Tjena

Tempot uppför kändes plötsligt väldigt högt när jag fick en ryggsäck som fastnat över huvudet. Jag såg inget alls och plötsligt ramlade mobiltelefonen ut ur västen på säcken. Ner bland stenarna. Min splitternya telefon. Det var bara att stanna igen och hitta telefonen, få på mig säcken i lugn och ro och sen starta om. Jag var rätt trött på mig själv då. Det gick dock över på någon minut för jag kom på att jag gör ju det här primärt för att det är skoj och bestämde mig för att ha det skoj. Jag tappade en shitload med placeringar men är jag inte på pallen så bryr jag mig egentligen inte så mycket om det är placering 7 eller 30. Samt att jag vill ju inte få stryk av någon i sällskapet och där var det ingen som hade passerat mig. Så jag kom upp på toppen på riktigt gott humör och sen väntade jag in mina kamrater ätandes mina smörgåsar med brunost. Och en Kvikklunsj. Livet är bra gott ändå!

Ha det,
Mackan

Fullare än månen…

Etiketter

, , , , , ,

…skulle man kunna tro att jag var förra veckan. En dryg vecka som spenderades nere på västkusten. Med stadiga steg, en fot före den andra i en fin dans rörde jag mig över klipporna. Visst hade det regnat under natten men det var ändå rätt torrt på större delen av rundan. När jag skulle ta det sista steget innan jag kom upp på fastare mark efter den tekniska löpningen noterade jag att där låg tång. Tång som såg torr ut. Det var den inte. Likt ett fyllo som plötsligt tappar balansen försvann fötterna under mig och jag for rätt in bland stenarna. Blödande knä. Blödande armbåge. Blödande underarm. Blödande hand. En rejäl smäll på skenbenet. Undrar om jag inte spräckte mjälten också? Jädrar vad gubben blödde. Men jag fick stopp på klockan efter lite fumlande. Jag ställde mig försiktigt upp. Var allting helt förutom det ytliga? Det verkade nog så. Det här hände just innan checkpoint tre och vid en koll på klockan så kunde det konstateras att jag hade chans på årsbästa runt Kuststigen. Trots extrasekunderna innan stopp. Borde jag fortsätta?

Klart jag måste fortsätta. Smärta kan man leva med och lidande är faktiskt frivilligt. Så jag fortsatte och baske mig om jag inte satte tvåårsbästa. Låt vara att jag var i bedrövlig form förra året men på just Kuststigen presterade jag nog min bästa träning ifjol. När jag kom fram till målet var jag ingen vacker syn och det var måttligt skönt att hoppa ner i saltvattnet med alla blödande sår. Men jag resonerade som att det var nog bra. Och lidande är frivilligt. Så jag bet ihop och sen satte jag mig på klipporna och undersökte skadorna. Jag överlevde. Men det såg nog rätt roligt när jag drog i backen. Tång är farliga grejer när man springer.

Annars då? Jag hade en hel del pass kvar att springa under veckan och även om det blev väldigt stelt i början av varje pass kunde dom springas. Rätt bra dessutom. Trots att det här hände redan i onsdags loggade jag in den bästa träningsveckan sen i maj. Även om jag var stel och det smärtade en del av svullnader så kände jag mig hel och fin i alla muskler. Den trista vaden försvann momentant med en enda naprapatbehandling när jag väl kom hem till sådan från Lappland och jag har fått springa mig trött i kroppen på riktigt. Synd bara att jag inte kunde fått det fixat däruppe men det är dåligt med naprapater i Jokkmokk. Då hade jag sluppit mer eller mindre vaska tre veckor. Jo, jag är tacksam att det funkade att röra mig brant uppför och utför men jag har saknat fartträningen. Och mängden. Nu fick jag till både okej mängd, snabbdistanser och snabba intervaller. Som jag vill att det ska vara. Hur är formen inför nästa veckas Skåla Opp då? Mycket tveksam. Men det är ju direkt inte så att jag skulle varit med i tätstriden… Sista backpasset innan blir det i alla fall i morgon och sen får det bli vad det blir.

Sa jag förresten att jag har öppnat bokförsäljningen igen? Det har jag sen ett par timmar tillbaka!

Malm01

Ha det,

Mackan

Löpning på Lofoten – Del 4

Etiketter

, , , , , , , ,

Vår vistelse på Lofoten började närma sig slutet och det var det visst mer som gjorde. Min mage. När jag vaknade upp var det med en mage som inte var glad. Hade jag fått i mig en dålig räka eller var det någon vattenflaska som var slarvigt rengjord? Det får jag aldrig veta men det var lite oroligt denna regniga dag. Planen var att ta den intressanta toppen Ryten och sen springa ner till en av de finaste stränderna på Lofoten för att sen springa tillbaka en annan väg. En lite längre tur än de andra dagarna men det skulle vara en tur som inte var särskilt regnkänslig halkmässigt.

Det var ett par mil att köra dit och det blåste ordentligt i kombination med ett styggt regn när vi travade iväg. Molnen låg på cirka 200 meters höjd så vi litade på vår tur. Det skulle ta en timme att ta oss upp och kanske det skulle lätta? Det kändes lite slitigt i kroppen men när en örn lyfte från marken bara några meter från oss glömdes det fort bort. Otroligt häftig med en så stor fågel på så nära håll! Efter ett tag kom vi till platsen där vår stig mötte en annan och där mötte vi en familj som redan gett upp. Man såg tydligen knappt någonting redan på 250 höjdmeter så dom hade vänt där. Vi vände inte. Men dom hade rätt och plötsligt såg vi knappt något men det dök upp ett hus. Som inte fanns på kartan. Det dök upp en man ur huset och jag frågade om vi var på leden till Ryten men det hade han ingen aning om. En turist alltså. Eftersom det inte gick att få någon överblick i dimman så blev det till att lita på kompassen och plötsligt var vi rätt igen. Eller det kanske vi var hela tiden men jag ogillar överraskningar i tät dimma.

Uppåt bar det och vi insåg att vi inte kommer se något. Så fick det bli. Det var i alla fall en väldigt snäll väg upp jämfört med tidigare turer och humöret var gott och höjdmätaren visade hur mycket det var kvar. Vi kom upp men stannade inte mycket längre än för vår Kvikklunsj. Havet dånade 550 meter under oss men det var det bara kartan och ljudet som avslöjade för oss.

Sen bar det av mot Kvalvika. Där hade jag planerat ett bad. Kom dock på att det kanske är dumt att springa hem i salta shorts och fick fundera på en annan plan. När vi kom ner mot Kvalvika var det riktigt häftigt med molnen som ett lock över hela viken. Nästan som en kompensation för den uteblivna utsikten från Ryten. Nere på stranden näckade jag i kylan och sprang över stranden och ner i havet precis som jag skapades. Baddaren plåtade men led av kalla händer i kylan så det fick gå undan för hennes skull! Vattnet kändes förvånansvärt varmt och jag kände mig väldigt levande när jag snabbt klädde på mig igen. Inte det minsta kallt men så var jag nysprungen och vi började dessutom hemspringningen omgående. Baddaren något nedkyld och jag hög som ett hus på endorfiner. När vi kom över kanten på berget blev det dessutom vindskydd och sista kilometerna hem blev riktigt behagliga. Men det var ändå riktigt skönt att byta om till torra kläder.

Efter en god lunch spenderades resten av dagen med en utflykt till Lofotens sydligaste lilla by, Å i Lofoten. Den var lite mindre än vad jag hade gissat på men erbjöd ett torrfiskemuseum som vi dock skippade. I stället blev det promenerande och en kopp kaffe innan vi for hem för att laga sei.

Men nu började min kropp rackla rejält. Magen var inte bra och dessutom blev jag febrig. Rejält febrig. Frös som en hund och somnade tidigt efter middagen för att vakna upp med en ännu sämre mage. Febern var dock borta på morgonen och efter en Dimor kunde vi börja vår färd norrut. Planen var att checka in på det boende vi bokat men på vägen dit kunde vi inte låta bli att gå på Lofotenmuseet. Det var riktigt trevligt och jag mådde nu helt okej igen. Matförgiftningen verkade ha varit kortvarig.

Lof63

Dags att lämna Reine

Lof65

Lofotenmuseet

När vi skulle checka in på vårt privatuthyrda boende så blev det dock märkligt. Väldigt märkligt. Baddaren ringde efter värden, någon ryss vad det verkade, och när han väl kom så frågade han om hon var själv. Nej det var hon ju inte och då fanns det plötsligt inget ledigt rum längre. What? Nu kände vi (jag) ändå inte för att springa så vi behövde som tur var ingen dusch på Lofoten så i stället bokade vi om oss till en camping 10 mil längre norrut. Och fick bo i en blå container. En kall blå container. Eller ja det kanske inte var mer än golvet som var kallt men det eller maten var allt som behövdes för att min mage skulle börja trassla igen och febern återkom. Hela sängen skakade innan jag till slut somnade och vaknade feberfri nästa morgon. Men tack gode Gud för Dimor så att vi kunde köra hemåt utan besvär. Så det gjorde vi och möttes efter en fantastisk färd genom Norge till vyerna av vår egen fantastiska Lapp-port. Sen var det bara ett längre stenkast hem till lilla stugan i Avaudden.

Lof66

Välkommen hem!

Det var denna resa och som vi båda konstaterade – vi kommer tillbaka till Lofoten. Så många toppar att bestiga och så många fiskar att fånga. Nu ska det planeras i vinter!

Ha det,

Mackan

Löpning på Lofoten – Del 3

Etiketter

, , , , , , ,

Var var vi någonstans nu igen? Jo just det, strax norr om Svolvaer. Men där hade vi inga planer på att stanna hela veckan utan nu skulle det bära av söderut. Nästan så långt söderut som man kunde komma. 12-13 mil bilkörning låter inte så långt men den som kört bil i Norge vet. Det är bitvis smalt. Det är tunnlar. Det tar sin lilla tid. Vi lämnade ett regnigt Svolvaer och höll tummarna för att det var torrt längre söderut för vi ville väldigt gärna upp på Reinebringen på eftermiddagen och vi skulle behöva hitta någonstans att bo. Med tanke på väderprognoserna och våra planerade aktiviteter lockade inte tältet utan vi ville bo bättre än så. Helst i en rorbu, eller rorbue som jag gillar att säga. Och det skulle vara en original (fast modernare). På bokningssajterna fanns det dock noll och nada ledigt och inte heller dom vi mejlade. Som gammal tåg- och öluffare så vet jag dock att det brukar lösa sig på något sätt. För den som mot förmodan inte vet vad en rorbu är så är det en gammal fiskarbostad och såg ut så här förr i tiden.

Rorbu

Sakta men säkert kom vi söderut och lika säkert häpnade vi över vyerna och såg potentiella roliga toppar att ta sig upp för. När vi började komma närmare Reine noterade vi skyltar om ledigt boende lite här och där men vi ville helst bo i just Reine så vi höll dom bara i bakhuvudet. Och så plötsligt var vi i Reine och möttes av Reinebringen rakt framför oss. Wow! Kunde man få något boende då? Jo vi fick syn på en liten skylt, Baddaren ringde, och en glad filur vid namn Pelle kom och hämtade oss. Han visade upp ett helt fantastiskt boende. Rorbue. Men skulle det vara svindyrt? Nej det var det inte och vi flyttade in omgående.

Nu var det bråttom med löpningen för regnet hängde i luften och vi googlade på var man bäst tog sig upp. Det var ingen rolig läsning för det stod om att byborna hade stoppat leden upp på grund av erosion. Man skulle inte och borde inte ta sig upp enligt lokalbefolkningen men hur färsk var informationen? Samtidigt stod det nämligen från förra året att man hade förbättrat leden och bitvis dragit om den. Kunde vi komma upp? Jag gick ut och frågade en gammal fiskargubbe hur landet låg och han sa åt mig att sätta mig ner med honom så att vi kunde språka ordentligt. Sagt blev gjort och vi hade ett härligt samtal. Inte var det några problem inte utan han berättade glatt var vi skulle ta oss upp. Nu kom dessutom Pelle och han sa att självklart skulle vi upp. Han såg inget problem med det nu. Jag litar mer på lokalbefolkning än på random bloggare och säger dom att det är okej så lär det vara okej.

Så vi joggade bort någon kilometer till leden och började ta oss upp. Det var rätt brant men efter ett tag kom vi till min stora glädje till en sån där ledtrappa som dom har gjort även på Skåla och börjat med på Keb. Jädrar vilken bra träning! Nu var det gött mos vill jag lova. Jag studsade uppåt så att benmusklerna skrek av trötthet och så väntade jag på Baddaren vid toppen av trappan. Därifrån var det några hundra höjdmeter kvar och vi kom överens om att jag studsar före och väntar bara innan toppen om det är så att det är några tveksamheter. Det var det inte. Kombinationen av jädrigt bra ben och otroligt rolig led gjorde att det blev en upplevelse utöver det vanliga. Jag passerade folk i flygande fläng och det roligaste var det unga men ack så trötta norska paret.

Här kjemper vi som dyr och så kommer han och bara løper om oss.

Jag hejade glatt och fortsatte mot toppen. Ni kan aldrig gissa vad som hände sen! Jo det var ju sådär läckert igen. Och när det blir sådär läckert vill man i euforin dela upplevelsen. I väntan på Baddaren delade jag den med någon ryss och någon tysk och vi var alla lika hänförda. Baddaren kom efter en stund upp hon med och nu kunde vi njuta ihop. Jag hade glömt min Kvikklunsj nere i byn men Baddaren delade snällt med sig. Sen var det bara att endorfin-njuta. Baddaren konstaterade krasst att jag hade missat att nämna att det lutade rätt bra uppför här varpå jag glatt upplyste om att det var i snitt 45% lutning. Typ. En ensam norsk kvinna skrattade gott och det skulle visa sig att hon var gift med en inbiten klättrare. Som tydligen inte heller alltid berättade allt i förväg. Men det är väl trevligt med lite överraskningar?

Som vanligt måste man ner till slut men vi kom på en bra plan här. Den där ”trappan” var ju så rolig så jag kanske kunde studsa ner lite i förväg och uppför den igen? Det kunde jag. Jag fick med andra ord bli jättetrött en gång till och gruppen som jag nu sprang om uppför och sen mötte på vägen ner konstaterade krasst att jag tog det här med hiking till en helt ny nivå. Selvfølgelig! Man måste passa på att ha kul när man kan ha kul. Vi klarade oss från regnet och väl nere i Reine firade vi med sjukt många räkor innan kvällen avslutades med fiske. Bra fiske. Vi fick ett strålande tips av Pelle och tipset levererade många fiskar varav några sparades till middag. Nu hade vi dessutom en ugn att laga mat i och såg fram mot ugnsstekt sei nästa kväll.

Lof41

På fisketur i nya Lofotenmössan

Efter turplanering för nästa dag var ytterligare en riktigt bra dag var till ända!

Lof43

Sena kvällsutsikten från vårt boende med vattnet kluckande under golvet

Ha det,

Mackan

Löpning på Lofoten – Del 2

Etiketter

, , , , , ,

Den tredje dagen på turnén vaknade vi upp till lite halvbistert väder. Men det var uppehåll och mitt knä verkade ha gillat behandlingen kvällen innan. Eftersom vi var lite sugna på att kolla in Henningsvaer ett par mil söder om Svolvaer under dagen så hade jag på kartan scoutat toppar i närheten och jag föll för Festvågtinden. Efter lite googlande kunde jag konstatera att det var jag inte ensam om. Det skulle gå att ta sig upp även om det rådde lite delade meningar om vilken exakt väg som var bäst och hur lång tid det tog. Dessutom gick det att parkera på ett par ställen inte särskilt långt från där stigen upp startade.

När vi kom fram kändes det fruktansvärt ruggigt att ta av sig överdragskläderna men det var inte mer moln än att vi såg toppen och förhoppningsvis skulle vi hinna upp innan det blev fler eller i värsta fall regn. Vi såg några människor som redan var på väg upp och satte sakta men säkert iväg efter dem. Jag kände snabbt att jag hade väldigt pigga ben och hörde med Baddaren om jag kunde vänta på henne i etapper vilket gick bra. Enda dealen var att inte försvinna om det uppstod vägval. Sagt blev gjort och jag tog mig upp som ett pass med ganska långa intervaller. Syran sprutade i hela kroppen inför varje vila och det var så jädra kul. I vilorna hann jag dessutom plåta en del och för varje 100 höjdmeter var det som att vädret blev bättre. Eller jo, det blev bättre. När jag satte mig på toppen och väntade på Baddaren klarnade det helt och den där magin uppstod. En svårslagen kombo av endorfiner från både ansträngningen och utsikten. Den går faktiskt inte att beskriva i ord och jag blir lika förvånad varje gång över hur stark effekten är! Lägg sedan på att titta på en örn som seglar under en samtidigt som Kvikklunsjen intas. Wow-wow-wow. Det här var en riktig fullträff det med.

Jag fick tillstånd till fri fart även på vägen ner och nu var det lite nervöst. Skulle knäet gilla det eller skulle jag få gå baklänges hela vägen ner? Iofs har jag alltid sjukvårdsprylar med mig så jag kunde ha lindat det men det känns ju onödigt om det nu inte behövs. Gradvis körde jag mer och mer aggressivt och försökte samtidigt inte komma för långt från Baddaren ifall hon skulle få problem.  Men baske mig om det inte funkade helt felfritt hela vägen ner och väl nere fick jag mig ett välförtjänt bad. Baddaren tyckte att det var lite väl kallt i Nordatlanten men jag nöjer mig som alltid bra med ensiffrig temperatur. Återigen blev det wow-wow.

Nu hade vi hela dagen kvar till mindre ansträngande aktiviteter och kunde i lugn och ro strosa omkring i Henningsvaer. Jättemysigt att bara gå omkring och som bonus en fantastisk om än svindyr fish ‘n chips på en av restaurangerna. Vi stannade tills regnet drog in och bestämde oss för att ta en fika i byn Kabelvåg som ligger strax söder om Svolvaer. Det var dock lättare sagt än gjort för det var en rätt död plats. Kul att se lite kort men det planerade bullfikat fick fixas i Svolvaer. Trodde vi. Inte en bulle kvar så sent på dagen utan det fick bli två släta med morotskaka.

Morotskaka funkade bra som laddning för kvällens fiske. På campingen frågade vi var det var bäst att fiska och kvinnan i receptionen gav oss några tips och sa att vi skulle se till att få alvorsamt med fisk. Självklart! Alvorsamt med fisk borde det bli. Den fina platsen vi gick till visade sig vara lite för fin för min utrustning. Eller rättare sagt var tidvattenströmmarna för starka för mina för små drag. Provade ett tag men det var bara att ge upp och det fick bli Bullens pilsnerkorv till middag i hytten. Det funkar som uppladdning för nästa dag det med.

Ha det,

Mackan

 

Löpning på Lofoten – Del 1

Etiketter

, , , , , , , ,

Ända sedan jag såg ett program på NRK från Lofoten har jag känt att det är en plats jag måste fara till och i vintras bestämde vi oss för att i år skulle bli året för det. Det är ju så enkelt när man ändå har en stuga i Jokkmokk och är i den. Bara att studsa 60 mil bort, vilket faktiskt känns rätt lätt när man ändå har farit 100 mil upp till stugan. Att vi skulle till Lofoten var det inget snack om men just det där med löpning var kraftigt i farozonen. Något i ryggen har gjort att högervaden har vandrat in i krampläge till och från sedan mitten av juni vilket gjort slätlöpning riskfylld. Det har inte varit något bristning men med hårdspänning i den kan en sån väldigt lätt komma. Testlöpning innan vi for upp till Jokkmokk funkade bra, så bra att jag till och med packade spikesen men efter bilkörningen racklade det igen redan på första morgonjoggen. Och inga naprapater i Jokkmokk.

Men kraftig uppförs- eller utförslöpning visade sig funka och det var med gott mod vi rullade upp mot Lofoten över Riksgränsen. Vi spikade resdatum rätt sent men lyckades i alla fall boka en hytte vid Raftsund för den första natten och dit kom vi tidig eftermiddag. Regnet kom då och då men baske mig om det inte klarnade och vi kunde redan första dagen sticka på en liten utflykt ner mot Digermulen för att proviantera och se oss om. Och det var häftigt. Jag såg direkt några fina fiskeplatser och på rätt kort tid var middagen grejad i form av både färsk torsk och sej. Mums!

Nästa morgon bar det iväg mot Svolvaer som kan anses vara någon sorts huvudstad på Lofoten och på väg dit lyckades vi dessutom fixa en hytte för två nätter exakt där vi ville bo. Vi hade inte tillträde direkt utan for in till Svolvaer för att fixa kartor. Bra kartor är ett måste när man ska hitta fina turer och den första turen var given. Upp mot Svolvaergeita, Helvetesporten och Flöya. För den som vill veta mer om det, googla gärna. Det var just en bestigning av Svolvaergeita jag såg på teve och som gjorde att jag kände att jag bara måste dit! Vädret hade klarnat och vi fick en otroligt fin tur. Det kan svänga fort och nu hade det svängt till vår fördel. Det var bitvis brant och stökigt men vi lyckades nästan hålla oss på rätt led hela vägen. Svettigt, vacker och helt underbar var upplevelsen och när vi kom till Helvetesporten var det eufori.

En tjej frågade mig om jag inte skulle upp på stenen som ligger över klyftan och jag svarade att aldrig i livet. Sen tog det en minut innan jag hade ångrat mig och jag balanserade över klyftan och var måttligt sugen på att trilla ner. Men oj vad häftigt det var. Efter en liten paus tog vi oss vidare uppåt och när vi kom upp på bergskammen var det nästan överväldigande. Så otroligt häftigt. Utsikten från Flöya åt alla håll var helt magnifik och det var svårt att slita sig men till slut fick det vara nog. Vi trippade neråt längs dom branta sluttningarna och när Baddaren gav mig klartecken att studsa ner i min fart hela vägen ner och jag nästan var nere hände det. En vridning och jädrar vad ont i knäet det gjorde. Som tur var hade jag inte många meter kvar och nere vid bilen undersökte jag det. Kändes som klassiskt löparknä. Antagligen musklerna i rumpan som drog och det borde kunna åtgärdas med foamroller, boll och stretch.

Efter lite sightseeing i Svolvaer, incheckning i hytten och en dusch avslutades dagen med valbiffar. When in Rome ni vet… Känslan efter den första toppturen var att även om jag inte skulle kunna springa en meter till under veckan så var det helt värt det. Nu var frågan vad vi skulle hitta på nästa dag, kartan gav svaret!

Ha det,

Mackan

Danger Man har blivit stor

Etiketter

, , , ,

Ja jävlar, jag blev 50 till slut. Det är sjukt gammalt. Bilden av en 50-åring när jag var ett litet barn var en tjock gubbe med en cigarr i mungipan. Det var så det såg ut på 50-årskalas. Eller gjorde det det? Jag tittade på filmen från när pappa fyllde 50 och då såg jag en man i sina bästa år och det är nog snarare så jag känner mig. Men många år har onekligen gått och det är väldigt många minnen som likt bubblor sakta kommer upp till ytan när man trampar genom myren. All oro jag gav mina föräldrar med den nyfikenhet jag haft på livet genom alla år. Brutna skidor, brutna ben, små äventyr man kan ge sig ut på utan att fråga, ambulansfärder, sprängningar, skjutande, rockfestivaler eller långa resor utan något behov av att höra av mig hem. Men det är samma nyfikenhet på livet som gjort att jag läst och läst och läst för att försöka förstå min omvärld. Läst, frågat och ifrågasatt. Ett betydligt stillsammare alternativ av utforskande som skapat mindre oro hos föräldrar men kanske mer jobb för lärare och kollegor.

Ja jävlar, jag blev 50 till slut. En tid för eftertanke och reflektion. Jag konstaterar att jag har väldigt många fantastiska vänner och jag har fortfarande kvar en stor och fin familj. En familj bestående av både släkt och vänner och min ursprungstanke var att ställa till med en sjujäkla fest i går. Men när jag var uppe i 75 pers på gästlistan slutade jag skriva på den och insåg att det får bli med den närmaste familjen. Som bonus kom min broder från en annan moder förbi hela vägen från Ulricehamn och det var en väldigt trevlig överraskning. Vi fick strålande väder och kunde sitta ute precis hela kvällen. Som det nästan alltid ärr när jag fyller år! Och i morse kunde vi fortsätta firandet ute på altanen. Fina presenter, god mat och god dryck.

Ja jävlar, jag har firat 50 födelsedagar. Nu har jag några timmar av paus i firandet innan vi äter finmiddag ikväll igen men då bara jag, Baddaren och katterna. Några timmar som faktiskt ägnas åt just eftertanke och reflektion. Det är så många minnen och jag får erkänna att det fallit en och annan tår när jag fått alla gratulationer. Det är både trivsamt och jobbigt att bli gammal men om sanningen ska fram så är det betydligt mindre jobbigt när jag trots allt har en kropp som funkar jädrigt bra. När jag sprang den sista löpturen som -50 till jobbet i fredags morse så kände jag just det. Jag kan fortfarande kliva upp ur sängen och direkt på en kopp kaffe jogga en mil på 44 minuter. Utan krämpor eller smärtor. Det är faktiskt inte alla 50-åringar som gör det liksom bara sådär. Och det är just att bara kunna göra det bara sådär. Jag firar inte min födelsedag med en löptur för att sticka ut och springa är en del av mig och inget speciellt utan en livsstil.

Ja jävlar, det var snart 40 år sedan jag blev tävlingslöpare. Jag kanske är tävlingslöpare i 40 år till men det är inte löpningen som är det viktiga här. Det viktiga för mig är att kunna röra mig på något sätt. Utomhus. Oavsett form. Det är där tankar kläcks och det är där jag funderar på saker. För jag funderar. Hela tiden. Det finns alltid något intressant problem att lösa. Det finns alltid något mer att lära sig. Det finns alltid något roligt att planera för. Det finns alltid något att skratta åt. När min hjärna blir syresatt är det som att trycka in lustgas i en motor. Det blir så mycket mer av allt. För knappt tre veckor sen var jag ute på krogen i Visby direkt efter en löptur och fick sen höra av en kollega att jag hade varit bra i gasen. Jo, ja. Det var jag nog. Men det var syresättningen av hjärnan som hade kickat in för ölkonsumtionen var under litern den kvällen och det gick utmärkt att tassa längs havet på morgonen efter.

Ja jävlar, jag blev 50 till slut. Och jag kan fortfarande göra vad jag vill och jag lever det liv jag vill leva. Jag rör mig och jag är fortfarande lika nyfiken som jag var när jag var en liten pojk och i ena stunden lekte Burken i timmar för att i nästa sitta och läsa i uppslagsverket eller faktakalendern för att lära mig. Det är en nyfikenhet jag lär dö med men om jag inte är nyfiken, vem är jag då? Så här har ni en 50-åring som har mer livserfarenhet än pojken och som tänker efter lite mer innan jag provar något. Vissa saker kan man lista ut om det kommer att gå eller inte, man måste inte börja med att prova. En sak har dock kommit med livserfarenheten och det är att rätt många saker måste man faktiskt prova om man ska veta om det går eller inte. Vad jag kommer att prova resten av mitt liv vet jag faktiskt inte men det lär ge sig. Det gör det alltid.

Ja jävlar, jag blev 50 till slut. Med det konstaterandet avslutar jag dagens ostrukturerade filosoferande. Mindre filosofiskt är att jag vill passa på att tacka alla ni som finns i mitt liv. Ni är många och alla har sin roll att fylla i det som skapar helheten hos en nyfiken 50-åring med korta ben och stora lungor!

2017-06-17 18.33.50

Tack,

Mackan