Jag tittar upp mot himlen!

Etiketter

, ,

Bam, bam, bam!

Första backpasset sen Skåla Opp i augusti och det var med viss försiktighet jag angrep backen. När jag kom upp var det med en undran om jag gått på för hårt såsom det lätt blir när jag inte lekt backe på ett tag. För att inte tala om osäkerheten i den första utförslöpningen. Man brukar bli bra på det man tränar och det var just det. Jag har inte tränat dom här färdigheterna på ett tag. Det i kombination med att det är inte snustorrt i en norrsluttning så här års.

Men för att backa bandet lite så var jag fascinerande lätt i steget under uppjoggen. Under gårdagen kändes det blytungt och jag trodde inte alls på att någon återhämtning skulle vara möjlig före helgen. Fast så var det det här med att våga prova och man kan alltid avbryta om det känns skit. Vädret var fint och det kan inte vara så illa att komma ut i solen ett tag. Det var det inte heller. Jag trippade runt på lätta steg och det kändes bara pepp att få ta sig an några backar.

Så jag tog mig an några backar. Inte fort. Garanterat inte vackert. Men genomfört och den där härliga känslan av att spyan var nära under den sista vändan. Att kunna göra det i mars månad kan dessutom bara ses som en bonus och när jag var klar snicksnackade jag ett tag med en man på toppen. Han fick dessutom äran att ta en bild. Det kan vara så att linsen var något svettig så jag skyller inte suddigheten på honom utan på det. Gick jag på för hårt från start då? Icke sa Nicke! Jag kapade konstant på varvtiderna och sista vändan gick markant snabbare än den första.

Fan vad kul det är att bli trött! Det finns nog inget som får igång löplusten så mycket som ett längre uppehåll och nu när jag under tre månader har förberett mig på att kunna träna på riktigt njuter jag som … ja någon som njuter en masse. Jag vill ju liksom bara vara mig själv och det här är jag.

2017-03-23 16.13.21

Ha det,

Mackan

Djupt inne i dimman – jag är smidig som en ninja

Etiketter

, , ,

Kroppen ska retas om det ska hända något så efter ett gäng veckor med snabb morgondistans på tisdagsmorgnarna och med åtta veckor till tävlingspremiär var det dags. Dags för att reta upp kroppen på allvar. In i dimman i form av korta intervaller och då är det bättre att vänta till eftermiddagen när kroppen är mjukare. Eftersom det var rätt obehagligt ute i morse gick det lite för snabbt för att vara ett intervallpreppande pass. Så kan det bli. Jo visst mjuknade jag men det är korkat att springa för fort. Fast säg det till mitt morgonjag som blev dyngsur i blötsnön redan efter tre steg.

Ångrade jag mig under uppvärmningen i eftermiddags? Svar ja. Benen kändes riktigt sega trots mina Ron Hill men det var liksom försent att åtgärda och man kan aldrig mer än testa. Det här var passet som skulle ge mig en baseline för hur mycket snabbhet jag tappat på att inte springa fort på länge. För att sen kunna mäta utvecklingen. Jag är lite osäker och orkar inte kolla träningsdagboken men jag tror inte att jag kört kortare intervaller sen i somras. Det är ett tag sen. Det brukar kosta.

Planen var att springa minst 10×2′ med option på två-tre till. Ståvila i 60”. Utfallet blev tretton stycken och i vad jag tror var stegrande fart. Om känslan i början var att jag var som en samuraj i rustning så var faktiskt känslan på slutet mer åt ninjahållet. Att säga att jag var smidig som en ninja är väl att överdriva men även om jag var jädrigt trött så började viss avslappning infinna sig. Och det är dit man vill. Avslappnad, rytmisk och i balans. Farten den kommer med tiden om man bara vågar ge sig in i dimman och håller för det. Det är verkligen inte behagligt men det är inte meningen att det ska vara det heller!

2017-03-21 17.34.46

Ha det,

Mackan

 

Långpassmöte

Etiketter

, , ,

Jag bombade på hårt under gårdagens långa intervaller och det finns ingen gång man är så endorfinhög som efter ett bra intervallpass och jag kom på att Raz är i stan. Som gjort för ett möte! Vi har jiddrat på nätet om att vi borde ta ett pass ihop så jag kastade mig på tangenterna. Jodå, det skulle passa rätt bra och han hade vänligheten att anpassa längden till vad jag hade planerat. Benen kändes kanonbra i endorfinruset och jag hade glömt hur jobbigt det var för rumpan förra veckan. Och nu skulle jag springa långt med sällskap. Ett riktigt långpass dessutom. Hmm, skulle jag öht orka så långt som jag hade lovat?

Inte alls särskilt pigg kropp när jag vaknade i morse men vädret var fint och efter att ha packat och postat lite böcker for jag in till stan för att träffa Raz! Jag fick en stor kram när vi möttes och nu kommer vi till det häftiga: Vi har faktiskt aldrig träffats förut. Det finns säkert andra sammanhang där man drar ut och gör något tillsammans med någon man aldrig tidigare mött i köttvärlden. Men det kändes som om vi hade träffats en massa tidigare gånger och vi rullade iväg i lugn fart. Min plan var i princip det gamla långa maratonvarvet men med en extrasväng ut runt Karlberg och att byta ut Djurgårdsslingan mot ett varv runt Hundudden och sen upp i Kaknässpåren. Solen sken, årspremiär för splits och ingen betungande vätska att släpa på. Fan vad najs!

Visst kändes det i uppförsbackarna att jag hade maxat ut sistaintervallen igår men i övrigt trippade vi på fint och kontrollerat. Raz GPS visade på lite drygt 24 km när vi kom fram till avlämning av honom och sen sprang jag vidare till bilen. Jag hade haft telefonen i mitt Spibelt och där fick jag en överraskning. Den hade tydligen oombett mätt upp sträckan och konstaterat att jag hade sprungit 29,6 km. Nej det stämde naturligtvis inte och när jag lite sloppy mätte upp rundan på kartan blev det snarare 25,5 km inklusive sista biten till bilen. Det låter mer sannolikt. Det blev i alla fall en rejäl ökning mot förra veckans tvåmilare och visst var benen lite stela men det ska dom vara med två pass back-to-back där det första var hårt och det andra det längsta på ett halvår. För bara drygt två månader sen var jag mer slut i lägre fart av en mil. Jag måste säga att kroppen är fantastisk på att anpassa sig.

Men träning hit och träning dit, såna här möten gör mig genuint glad. Det är jädrigt trevligt att lite spontant umgås i två timmar med en skäggig hårdrockare. Tack för det Raz!

wRXF1jJt.jpg large

Foto: Rasmus Oderud

Ha det,

Mackan

Ett långfinger åt vintern!

Etiketter

, , ,

Endast ett lager kläder.

Fungerande muskler. Som inte stelnar i kölden.

Lera. Som man kan springa i.

Kvittrande fåglar.

Ljus. I mer än några par timmar per dygn.

15 km löpning.

Kunna ta i så att det svartnar för ögonen. Och göra det.

Smutsiga och genomblöta skor. Av vatten.

Genomblöt keps. Av svett.

Sitta på bryggan och filosofera när ögonen har osvartnat.

Lyssna på Kent. Medan man filosoferar. På bryggan.

Det. Är. Äntligen. VÅR!

2017-03-18 13.35.10

Ha det,

Mackan

Så mycket roligare att springa snabbt!

Etiketter

, ,

Tisdag är för tillfället snabbdistansdag. Egentligen är väl inte snabbdistans på asfalt det jag behöver mest just nu men det är både roligt och tidseffektivt. Sånt ska man aldrig underskatta. Jag märker att jag blir så otroligt mycket mer peppad på att träna när jag ska ta i. Nu börjar det dessutom gå i ett tempo som gör att löpglädjen kommer som ett brev på posten. Samt att det är en bra anledning till att sätta på mig roligare skor. Skor som inte blir roliga förrän det går lite fortare.

Jag såg redan i går kväll att det skulle bli motvind hela vägen och då kändes det lite vanskligt att ta shorts även om jag var bra sugen på att lägga till ytterligare lite löpglädje men jag fegar fortfarande och det är nog klokast. Men det gick ändå riktigt bra och ytterligare ett fall framåt. Dessutom fick jag den roliga överraskningen i att möta Annie på vägen dit och det blev ett kort stopp för att säga hej. Ett par korta stopp brukar det liksom ändå bli vid rödljus och hon gav mig helt klart lite bra karma för jag hade faktiskt grön våg i övrigt. Det hör inte till vanligheterna.

Som sagt, det är kul att springa fort och jag måste erkänna att jag älskar de Newton Elite jag köpte till fin rabatt i höstas. Jag har alltid backat på Newton på grund av priset och sen hann jag ju bara testa två pass i höstas innan vaden stoppade mig. Men nu är dom aktiverade igen och jag älskar dom. Frågan är om det kan bli en maratonsko av dom? Dom är rejält stygga mot vaderna men det lilla jag springa med dom än så länge är otroligt positivt. Jag var nyfiken innan och trodde nog inte fullt ut på det. Hade jag gjort det hade jag köpt redan första gången jag fick chansen att prova dom men nu börjar jag verkligen tro på det. Tycker att jag får ett jädra skönt steg när jag börjar kunna trycka på. Det är kul att springa fort. Det är väldigt kul att springa fort. Det är då känslan av löpning kommer och det är den där känslan jag alltid primärt jagar! Nu börjar den där känslan komma, om än inte under så lång tid som är önskvärt. Men det är bara fråga om tid.

2017-03-14 07.47.33

Ha det,

Mackan

Reflektioner från ett längre pass

Etiketter

, ,

Äntligen kunde, vågade och ville jag springa lite längre. Som maratonlöpare kan jag omöjligtvis kalla dagens övning för ett långpass för det stannade på två mil. Men det var ett längre pass än på länge. Mer än fem månader sen mina ben pinnade längre än 15 km under ett och samma pass och det gick alldeles utmärkt, mycket tack vara vårvädret. Så nu några reflektioner till mitt framtida jag om jag av någon anledning får för mig att skita i att springa lite längre under en lång period.

  • Det känns jättemärkligt att springa ett lugnt pass på den runda jag i normalträning har som lång snabbdistans eller fartleksrunda. Där är två mil rätt lagom för en maratonlöpare.
  • Rundan upplevs mycket längre när man springer lugnt.
  • Alla backar hade växt markant under min frånvaro.
  • Jag var riktigt rövtrött från start. Ja, bokstavligen alltså.
  • Efter cirka 15 km började jag bli trött i magmusklerna. Bra att jag uppenbarligen har muskelkorsetten i bålen inkopplad, synd att den är otränad.
  • Det går att få saltavlagringar i ansiktet på bara två mil trots endast keps på skallen.
  • Jag sprang precis lagom långsamt för att bara nästan komma ifatt alla löpare jag närmade mig innan dom avvek från min planerade rutt.
  • Känslan för feeling att disponera ett längre pass finns kvar. Andra halvan gick minuten snabbare än den första.
  • Jag saknar hårdhet för så här trötta får benen inte vara om jag ska tävla två dagar i rad.

Allt det här var mer eller mindre förväntat men det jag tar med mig som mest positivt är nog ändå att jag kopplar in bålstödet fint. Sånt kan man lätt tappa men jag tackar Mårdhundsvarven för att det fortfarande sitter fint. Nu är det bara att försöka bearbeta det råmaterial jag har att jobba med så gott det går och ha tålamod!

frankfurt5

Ha det,

Mackan

Pulsträff

Etiketter

, , , ,

Dagens övning blev en pulsträff och en Pulsträff. För några veckor sen hörde Glanslöpare av sig och undrade om vi kunde ta ett gemensamt pass i dag. Jag vet ju vad han sysslat med sista året så det kändes som ett rätt osmart drag att ta bjuda in honom på Mårdhundsvarv. Men det gjorde jag. Med förbehållet att han får väl ta det som ett submaximalt pass.

Jag vet inte om någon har missat det men det har snöat i Tjabostan den här veckan och den stora frågan var inte om det skulle gå långsammare än på ett tag utan hur mycket långsammare det skulle gå. Nu är just det egentligen skitsamma eftersom det handlar om att springa sig trött och på känsla men det blir onekligen bättre – och jobbigare – träning för hjärta och ben när det blir mer tid på den ansträngningsnivån som är tänkt.

Personligen hade jag löjligt bra ben i går och försökte att inte utnyttja det under gårdagen men rent krasst så gick det bara drygt minuten långsammare än när jag maxade drygt fem veckor tidigare. Dock utan att anstränga mig den här gången utan det var ett konstant bromsande för att inte sabba dagens pass. Men hade jag lyckats bromsa nog mycket?

Glanslöpare är en vän jag skaffade mig under tiden på Puls.se. Detta fantastiska träningsforum som skapade så mycket vänner. Det var en tid innan sociala medier hade slagit igenom men vi hade varandras gästböcker som någon slags Fejavägg och jag lärde känna så många människor där som i dag är goda vänner. Ja, ni vet mycket väl vilka ni är och Glanslöpare är en av dom som jag verkligen gillar. Det var tre år sedan vi senast sprang tillsammans, då nere i Lerdiket och han visade sig sina hoods. Mina hoods kan han redan efter TEC men nu var det dags för roligare löpning än ultra!

Själva passet behöver vi inte grotta in oss i mer än lite grand. Men, första snabbvarvet gick ett par sekunder snabbare än förra veckan. Trots underlaget. Jag undrade i mitt stilla sinne om jag skulle spränga mig. Andra varvet gick 21 sekunder kvickare och ytterligare några sekunder snabbare än förra veckan. Visst ville jag springa progressivt på sista varvet också men det kändes inte realistiskt när vilan började. Glanslöpare konstaterade att han fick lite återhämtning uppför. Så är livet när man tränar med bergsgetter. Vi stack i alla fall ut på sistavarvet och baske mig om det inte gick lite snabbare hela tiden. Med 2½ minut löpning kvar ryckte han och jag kämpade som en liten gnu för att hänga med men orkade inte riktigt. Och det gick ytterligare 21 sekunder kvickare än förra varvet för mig och med några sekunder plus för min kompis. Jag kan lova att det var en riktig pulsträff för kroppen.

Summa summarum gick det alltså kvickare trots de förhållanden som rådde i dag. Det trodde jag verkligen inte under uppvärmningen när jag kände hur underlaget var i dag. Tack för det kroppen och kul att få träffa en långväga vän,dessutom i strålande väder. Resan mot formen fortsätter och om drygt två månader drar jag på mig nummerlappen igen.

DSC00652

Ha det,

Mackan

Jag, snön och klockan

Etiketter

, ,

Vaknade några minuter före klockringningen och tittade likt ett barn ivrigt ut genom fönstret. Hade det snöat i natt? Nej! Det hade inte snöat och morgonens planerade snabbdistans kändes som en realistisk idé. När jag hämtade tidningen började det yra något vitt i luften och när jag kom in pratade radiorösten om klass 1 och decimetervis av snö. Ja, ja. Jag skulle springa snabbdistans och jag sket högaktligen i varningarna. Det borde ju liksom inte bli bättre av att sätta sig i bilköer.

Kaffe, tidningsläsande, släppa ut katter, släppa in katter och till slut kunde jag dra på mig mina racers och dra iväg. Den kraftiga blåsten verkade vara frånvarande men det vita hade lagt sig som ett täcke över marken och fortsatte att falla. Nu var det jag mot klockan i dubbel bemärkelse. Ju snabbare jag kom fram, desto mindre snö skulle hinna lägga sig. Med cirka fem minusgrader hade jag dragit på mig mina vindmamelucker över tightsen och den inre monologen handlade rätt mycket om hur mycket tid jag skulle få släppa mot veckan innan. För det kändes inte realistiskt att springa lika fort i det här föret och med så mycket kläder på benen. Dessutom inte med mina snabbaste skor. För alla vet ju att det är skorna som gör jobbet.

Eftersom det kunde finnas isfläckar under snön startade jag lite försiktigt för att få lite känsla för feeling men när jag vinkade till min kompis polisbefälet hade jag redan blivit lite flåsig. Sen blev det jobbigt. I princip hela vägen. När jag sprang uppför Stocksundsbroon och mötte ”mannen med dramaten” som jag alltid hälsar på var jag lite trött och då var det en bit kvar. En lång bit. Men det var bara att streta på. Även om jag ofta tänker att det är frivilligt och att jag kan lugna ner mig har jag svårt att stoppa mig när jag väl har påbörjat ett pass. Såvida jag inte har ont eller känner att det är något annat fel förstås. Att det är jobbigt är liksom ingen vettig anledning.

För varje checkpoint jag passerade kunde jag konstatera att det gick fortare än förra veckan och när jag närmade mig jobbet hade jag häng på en tid jag var riktigt intresserad av och det kändes fullt realistiskt. Men några skarpa och hala svängar gjorde att jag fick lägga energi på att bromsa i god tid och när jag hade stoppat klockan såg jag att jag hade missat. Med fyra sekunder. Men det gick 22 sekunder snabbare än för en vecka sen och den här gången var det nog en gnutta träningseffekt och en gnutta tillvänjning vid att plåga mig. Man ska aldrig underskatta vikten av hur mycket förmågan att plåga sig gör för resultatet. Det ska inte vara bekvämt när man tar i. Det får mer än gärna vara avslappnat och med flyt men bekvämt ska det inte vara. Och det var det inte i dag. Men det är väldigt kul med en utvecklingskurva som pekar uppåt och då krävs det obekväma. Om och om igen. Kan jag kapa fyra minuter till de närmsta två månaderna blir det bra. Då behåller jag gärna jaget och klockan men skippar snön.

2017-03-07 06.57.18

Ha det,

Mackan

Löpning är så jädra kul

Etiketter

, , ,

Löpning. Det var snart 40 år sedan jag blev tävlingslöpare och jag tycker fortfarande att det är så jädra kul. Den här veckan har bjudit på längsta passet på fem månader vilket inte är så mycket (15 km) men det var med fart. Jag ska inte springa någon mara förrän i höst så det är liksom ingen stress med långpassen och jag har heller inga tidsmål satta. Just nu vill jag faktiskt behålla den här känslan av hur roligt det är. Och det roligaste är att springa fort. Jag har förutom att springa det längsta passet på länge fått till en vecka med två kvalitetspass och det första var förra månadens avslutande testlopp.

Testlopp är en underskattad del av träningen och det spelar ju liksom ingen roll hur långt det är, det viktiga är att det görs på samma bansträckning. I mitt fall och för tillfället är det på cirka 10 km. En mil. Ge och ta 500 meter åt vardera hållet. Trots att jag fick en nedrig februariförkylning och låg veckomängd hade jag förbättrat mig nästan två minuter på testloppet sen i januari. Det är den stora fördelen med att vara nere i gruvan. Ja att det är lätt att förbättra sig. Efter förkylningen trodde jag verkligen inte att jag skulle ha förbättrat mig alls så jag var riktigt förvånad när jag stannade klockan. Hade det inte varit för att det var just exakt samma sträckning hade jag nog inte trott på det.

Gårdagens långa intervaller gick också bra. En liten men ändå markant förbättring mot för en månad sen trots att det låg ett lömskt litet snötäcke som gjorde det väldigt halt på rötter och stenar samt att det inte gick att se om det var is under snön. Jag sprang stelt och stolpigt men snabbare än för en månad sen. Häftigt! Det blir ännu häftigare när jag får in lite känsla för feeling i spenaten igen.

Och så har jag fått en adept igen. Jag har konsekvent tackat nej till förfrågningar men nu är det en person som jag verkligen vill hjälpa och vi testar. Testar om jag hinner med att göra ett någorlunda bra jobb och hon får en helt annan vinkel in på träningen mot vad hon haft tidigare och jag tror det har potential att bli riktigt bra. Inte fullt uppstyrt men jag kommer att hjälpa till med nyckelpassen och den grundläggande strukturen. Periodisering, pulsering och en hel del andra pass än vad hon är van vid. Det är viktigt att variera sig inte bara inom träningsperioderna men även nyttigt att byta tränare ibland. Det känns skitkul. Vi har precis suttit och gått igenom hur vi kan jobba ihop under året och jag tror på att det kan trilla in en hel del bra resultat och framförallt mycket glädje.

Jag avslutar den här veckan med en bra känsla i kroppen från topp till tå!

runbold

Ha det,

Mackan

Ambivalent bokförsäljning

Etiketter

, , ,

I förmiddags var jag in och levererade två kartongen böcker till Runners´ Store och det var med blandande känslor jag lämnade över dom till alltid lika trevliga Johan. Jag förklarade att när det kommer till Löpträning mitt i livet så var det garanterat sista gången jag levererade, högst troligt gäller det Intervallguiden också. För lagret börjar sina kraftigt och jag planerar inte att trycka några fler upplagor. Samtidigt som det är lika roligt varje gång jag säljer en bok så tar det tid och jag har ju ett jobb till. Så, nej det blir inga fler upplagor. För mycket jobb i förhållande till hur mycket pengar det blir kvar efter att min andra arbetsgivare fått sitt. Dygnet har bara så många timmar och det kommer att vara vemodigt och skönt på samma gång när jag inte kan skicka ut några fler böcker.

Det bästa vore väl om jag kunde sälja någon bok då och då. Helst när jag har gott om tid. För det är trevligt och jag sprider gärna ut försäljningen över lagom lång tid. Vidare kan jag väl konstatera att det är jädrigt najs att jag inte behöver dumpa ut böcker på någon bokrea som jag ser att många av mina kollegor fått göra!

Johan frågade mig förresten om jag inte jobbar på någon ny bok och svaret är nej. Det vore vansinnigt kul men jag tänker inte kombinera det med vanlig anställning utan det får i så fall bli när jag gått i pension. Eller om jag får något ryck och inte kan motstå frestelsen att skriva på heltid igen. Den som lever får se!

dabooks

Ha det,

Mackan