Danger Man har blivit stor

Etiketter

, , , ,

Ja jävlar, jag blev 50 till slut. Det är sjukt gammalt. Bilden av en 50-åring när jag var ett litet barn var en tjock gubbe med en cigarr i mungipan. Det var så det såg ut på 50-årskalas. Eller gjorde det det? Jag tittade på filmen från när pappa fyllde 50 och då såg jag en man i sina bästa år och det är nog snarare så jag känner mig. Men många år har onekligen gått och det är väldigt många minnen som likt bubblor sakta kommer upp till ytan när man trampar genom myren. All oro jag gav mina föräldrar med den nyfikenhet jag haft på livet genom alla år. Brutna skidor, brutna ben, små äventyr man kan ge sig ut på utan att fråga, ambulansfärder, sprängningar, skjutande, rockfestivaler eller långa resor utan något behov av att höra av mig hem. Men det är samma nyfikenhet på livet som gjort att jag läst och läst och läst för att försöka förstå min omvärld. Läst, frågat och ifrågasatt. Ett betydligt stillsammare alternativ av utforskande som skapat mindre oro hos föräldrar men kanske mer jobb för lärare och kollegor.

Ja jävlar, jag blev 50 till slut. En tid för eftertanke och reflektion. Jag konstaterar att jag har väldigt många fantastiska vänner och jag har fortfarande kvar en stor och fin familj. En familj bestående av både släkt och vänner och min ursprungstanke var att ställa till med en sjujäkla fest i går. Men när jag var uppe i 75 pers på gästlistan slutade jag skriva på den och insåg att det får bli med den närmaste familjen. Som bonus kom min broder från en annan moder förbi hela vägen från Ulricehamn och det var en väldigt trevlig överraskning. Vi fick strålande väder och kunde sitta ute precis hela kvällen. Som det nästan alltid ärr när jag fyller år! Och i morse kunde vi fortsätta firandet ute på altanen. Fina presenter, god mat och god dryck.

Ja jävlar, jag har firat 50 födelsedagar. Nu har jag några timmar av paus i firandet innan vi äter finmiddag ikväll igen men då bara jag, Baddaren och katterna. Några timmar som faktiskt ägnas åt just eftertanke och reflektion. Det är så många minnen och jag får erkänna att det fallit en och annan tår när jag fått alla gratulationer. Det är både trivsamt och jobbigt att bli gammal men om sanningen ska fram så är det betydligt mindre jobbigt när jag trots allt har en kropp som funkar jädrigt bra. När jag sprang den sista löpturen som -50 till jobbet i fredags morse så kände jag just det. Jag kan fortfarande kliva upp ur sängen och direkt på en kopp kaffe jogga en mil på 44 minuter. Utan krämpor eller smärtor. Det är faktiskt inte alla 50-åringar som gör det liksom bara sådär. Och det är just att bara kunna göra det bara sådär. Jag firar inte min födelsedag med en löptur för att sticka ut och springa är en del av mig och inget speciellt utan en livsstil.

Ja jävlar, det var snart 40 år sedan jag blev tävlingslöpare. Jag kanske är tävlingslöpare i 40 år till men det är inte löpningen som är det viktiga här. Det viktiga för mig är att kunna röra mig på något sätt. Utomhus. Oavsett form. Det är där tankar kläcks och det är där jag funderar på saker. För jag funderar. Hela tiden. Det finns alltid något intressant problem att lösa. Det finns alltid något mer att lära sig. Det finns alltid något roligt att planera för. Det finns alltid något att skratta åt. När min hjärna blir syresatt är det som att trycka in lustgas i en motor. Det blir så mycket mer av allt. För knappt tre veckor sen var jag ute på krogen i Visby direkt efter en löptur och fick sen höra av en kollega att jag hade varit bra i gasen. Jo, ja. Det var jag nog. Men det var syresättningen av hjärnan som hade kickat in för ölkonsumtionen var under litern den kvällen och det gick utmärkt att tassa längs havet på morgonen efter.

Ja jävlar, jag blev 50 till slut. Och jag kan fortfarande göra vad jag vill och jag lever det liv jag vill leva. Jag rör mig och jag är fortfarande lika nyfiken som jag var när jag var en liten pojk och i ena stunden lekte Burken i timmar för att i nästa sitta och läsa i uppslagsverket eller faktakalendern för att lära mig. Det är en nyfikenhet jag lär dö med men om jag inte är nyfiken, vem är jag då? Så här har ni en 50-åring som har mer livserfarenhet än pojken och som tänker efter lite mer innan jag provar något. Vissa saker kan man lista ut om det kommer att gå eller inte, man måste inte börja med att prova. En sak har dock kommit med livserfarenheten och det är att rätt många saker måste man faktiskt prova om man ska veta om det går eller inte. Vad jag kommer att prova resten av mitt liv vet jag faktiskt inte men det lär ge sig. Det gör det alltid.

Ja jävlar, jag blev 50 till slut. Med det konstaterandet avslutar jag dagens ostrukturerade filosoferande. Mindre filosofiskt är att jag vill passa på att tacka alla ni som finns i mitt liv. Ni är många och alla har sin roll att fylla i det som skapar helheten hos en nyfiken 50-åring med korta ben och stora lungor!

2017-06-17 18.33.50

Tack,

Mackan

Tillfällig butiksöppning

Etiketter

, , ,

Efter två långhelger kände jag att det var dags att öppna butiken igen. Jag har antingen varit bortrest eller så har jag haft fullt upp med att komma ikapp från förra resan eller preppa nästa resa. Ja och så är det allt det där med att vara husägare och vår. Följaktligen har jag haft bokbutikerna mer eller mindre stängda ett tag nu och det har varit väldigt skönt. Även om det är kul att sälja böcker är det inte alltid jätteroligt att sätta sig och packa och fakturera på kvällen efter en lång arbetsdag. Nu känner jag i alla fall att energin är tillbaka och nu går det att beställa både på www.sapiens.se (lägre pris och snabbare leverans) och hos näthandlarna. Jag räknar kallt med att ha det öppet i drygt tre veckor innan jag stänger igen för längre semester så vill ni fixa semesterlektyren, gör det snarast.

Och apropå att komma ikapp så har jag inte heller hunnit med mina maratonlistor sen i mars men nu har jag petat in alla resultat jag hittat. Kanske är det fel någonstans eller det saknas något, hjälp mig gärna där! Dom hittas självklart också på www.sapiens.se.

Nu ska det firas nationaldag genom att olja altan och springa intervaller!

2017-04-08 16.57.18

Ha det,

Mackan

Fellrunningtour17 – Summeringen

Etiketter

, , , , ,

Efter att ha lämnat av El G vid flygplatsen hade jag några timmar för mig själv att slå ihjäl i Manchester. Att åka in till stan var inget alternativ med tanke på det som hände kvällen innan utan i stället for jag ut bland kullarna för en stund av reflektion. Det som lockade mest var att återvända till Goyt Valley och tänkt blev gjort. Vid lunchtid anlände jag till Errwood Hall där jag ställde min bil och styrde kosan upp mot Shining Tor. En ensam Goyt Valley Strider på utflykt i Goyt Valley.

Jag kände att jag hade lite ogjort med den toppen efter förra veckans race och att jag inte riktigt hade haft förmåga att njuta den gången. Det blev en riktigt fin tvåtimmarstur upp och ner för toppen och jag fick chansen att fotografera, betrakta banan lite mer ingående samtidigt som jag kunde fundera över veckans intryck. Det var betydligt varmare, torrare och bättre utsikt den här gången. Njut gärna av bilderna nedan!

 

Blogg11

Jag fick sällskap när jag funderade!

Vad kom jag fram till om veckan då?

  • Jag har väldigt fina vänner. Det var ett rent nöje att umgås med dom hela tiden och det var pepp, skratt och hån om vartannat. Precis som det ska vara när man är ute och tävlar. Jag är så otroligt glad över att ni hakade på !
  • Det var precis lika fint i Peak District som jag mindes det. Men även om man tror sig minnas är det lätt att bli överväldigad av den skönhet som finns i den här delen av England.
  • Folk är så otroligt trevliga. Det gäller såväl löpare som folk i allmänhet. Vi blev otroligt varmt välkomnade av så många. Både gamla bekantskaper och nya. En extra eloge till Kevin som fixade allt runt nya klubben. Det gällde både före och under resan.
  • Jag behövde tävlingsträna. Det var synd att kroppen var så bråkig från start men det blev onekligen bättre dag för dag. Och om jag inte övar upp mig att både våga och tåla en snabb start kommer det bli tufft i Skåla.
  • Jag måste stärka upp bål och höfter och jag måste sluta väga 10% över tävlingsvikt om jag ska prestera i bergslöpning. Och antagligen för att hålla mig skadefri.
  • Det gick att springa fyra tävlingar på sex dagar och må bra efteråt. Det är jag otroligt nöjd med. Jag hoppades. Jag planerade för det. Men jag räknade inte med det.
  • Sist men inte minst: Det är svårt att ångra när jag gör så här roliga saker. Visst kan man inte göra allt på en gång men sånt här som jag älskar tänker jag fortsätta att göra så ofta jag kan och vill. Rätt vad det är kanske jag inte kan och då vet jag att jag skulle förbanna mig själv för att jag inte tog chansen. Det här blev ytterligare ett roligt minne för livet.

Sist men inte minst, tack för sällskapet gubbs!

Blogg1

Mackan

Fellrunningtour17 – Dag 6

Etiketter

, , , , , , ,

Nu var det dags för den sista tävlingsdagen och den korta tävlingen jag verkligen sett fram emot. Banan som såg ut som en fyrkantskurva i ett oscilloscop, sweet. Förutom den första backen uppför och den sista utför skulle det vara typ som små Väsjöbackar. Sånt kan jag.

Dagen spenderades i två olika grottor som låg i den pittoreska byn Castleton. Jädrigt häftigt att höra både om det tuffa livet i blygruvan och om hur repmakarna bodde i den andra grottan. Det var tufft i dom här trakterna för vissa förr i tiden vill jag lova. Men nog om det, nu var det dags att dra mot Sheffield för race.

Vi tog en väg jag aldrig åkt förut och båda konstaterade att återigen var det galet fint. Betydligt varmare i dag men när man inte springer så långt är det ingen fara. Efter att ha pyntat våra 18 kronor i startavgift värmde vi upp och nu var det stelt efter lång körning. Stelt och pollenhostigt. Men jag vet att får jag bara värma upp lite kan det släppa och det gjorde det. Både stelhet och pollenhosta. Vad värre var att den första branta backen var inte alls brant. Inte det minsta brant. Den liksom bara … var … skräp! Såg alla backar ut så här eller var det bara en miss från den utskrift El G gjort? Vi fortsatte uppvärmningen och nu hade det kommit galet många bilar och parkerat vid TC. Jisses vad med löpare! Här borde vi stuckit till starten direkt men det gjorde vi inte. När vi kom dit var det jättemånga uppställda på den smala vägen. Obra. Vi trängde oss så långt fram vi hade förstånd till vilket skulle visa sig vara för kort.

När starten gick smet El G iväg till höger om mig och jag fastnade. Lika mycket som jag beundrade att han kom i väg satt jag fast. Jag försökte till höger och jag försökte till vänster men det fanns inget manöverutrymme. Och framför mig sprang en tjej som medvetet försökte se till att hon och pojkvännen inte kom ifrån varandra. Ut med armbågarna och hon parerade ut åt både höger och vänster. Det tog över en kilometer innan jag var förbi och då startade jag en tjurrusning så gott som det nu gick för framåt väntade en grind. Där var grinden och som vanligt kunde man bara ta sig igenom en och en. Minst 20 personer stod i kö när jag kom fram. Långsamt framåt. Jag tänkte att om El G i alla fall stod i kön så skulle jag kunna ta honom men det gjorde han inte.

Kom i alla fall genom grinden till slut och rusade ner mot bäcken där man kunde välja att hoppa på stora stenar eller vada. Alla andra vadade så jag hoppade. 1 – 2 – 3 – 4 – plums. Klarade mig från att slå mig men i stället för att plocka tre platser i ett nafs torskade jag en. Och där kom vi in på singletrack och folk sprang långsamt. Insåg att det här loppet redan var kört för mig och att det inte ens var jobbigt. Inte jobbigt men det fanns ingenstans att passera. Men så, efter 2 km blev det bredare och sen finns det inte så mycket att skriva annat än att jag plockade placeringar hela vägen hem. Platt, uppför, utför, stig, väg och vad banan än kastade framför mig så plockade jag placeringar. Resterande backar var riktiga backar och även om jag blev hindrad här och där blev det snarare som korta återhämtningar.

Enda missen jag gjorde var att jag hade inte rekat var målet var. När jag trodde att det var 500 meter kvar var det visst 100 meter. Det kostade mig två placeringar och en stor portion förvåning när jag kollade upp och målet var just framför mig. Jag tyckte att dom som sprang om mig var jädrigt modiga som gick upp i den farten så långt från mål. Men det var jag som var dum.

Jag sprang fysiskt riktigt bra i dag men det var väldigt uppenbart att jag är ovan vid att tävla. Många taktiska misstag när det blir så viktigt att ha rätt position och det gör ju inget på tävlingar när det ändå är en bit från toppformen men när jag kommer i form vill jag inte skänka bort tid och placeringar.  Känslan i kroppen var betydligt bättre än tidigare i veckan och jag somnade med ett leende på läpparna även den sista kvällen på resan. Det här kändes som en islossning!

2017-05-22 17.58.47

Tävlingsområdet innan alla hade kommit!

Ha det,

Mackan

Fellrunningtour17 – Dag 5

Etiketter

, , , , ,

Väldigt skönt att vakna upp till vilodag på söndagen. Eller vilodag och vilodag, jag bytte om till löparkläder även jag efter frukosten. De andra gubbsen skulle köra veckans kortaste lopp, Lantern Pike Dash, medan jag skulle jogga upp till toppen och plåta. Jag måste säga att jag är rätt nöjd med att jag inte blev ivrig och sprang loppet för jag blev ruskigt sugen. 1,2 miles är ju liksom inte så farligt.

 

Blogg1

Tävlingscentrum och högst upp i mitten toppen som skulle bestigas.

När jag började jogga iväg från startområdet försvann dock tävlingssuget omgående. Oj vad stelt det var. Men nu hände något roligt och det var att stelheten försvann efter bara några minuter och det var oväntat. Jag blev nog lite väl nöjd och började följa barnloppets snitslar. Till mitt försvar visste jag inte ens om att det skulle gå ett barnlopp. Det som hände var att banan började gå utför igen och då fattade jag att något var fel. Men vad? Ingen aning. Det började bli ont om tid och i stället för att leta snitslar sprang jag runt och upp på berget längs vandringsleden.

Jag hade ingen aning om hur långt det skulle bli och jag ville verkligen inte missa löparna som tog en mycket rakare väg. Bara att springa sig svettig och med facit i hand hade jag gott om tid. Eftersom jag hade säkert tio minuter tillgodo slog jag mig ner tillsammans med den sheriff jag hade träffat två dagar tidigare och snackade. Skönt väder och helt i vindskydd på sluttningen och dessutom fick jag sällis av en hund.

Blogg2

Långt därnere såg vi starten gå och sen var det bara att vänta några minuter innan dom kom. Jag plåtade dom första löparna när jag var kvar på sluttningen men när El G och Dino började ta den sista stigningen gjorde jag en rusning upp och positionerade mig på toppen tillsammans med sheriffen. Med gul jacka togs jag också för sheriff, eller marshal som dom kallar det, och det var då jag blev fullt medveten om allas artighet. Nästan varenda löpare sa samma sak efter att ha rundat toppstenen.

Thank you marshals!

Det finns en tacksamhet mot funktionärerna på dom här loppen som jag helt saknar här hemma. Alla de funkisar som måste till för att det ska bli tävlingar. Tänk på det!

När alla löpare hade passerat skuttade jag ner för slänten och mötte faktiskt segraren som tog ett varv till som träning. En junis som slog till och piskade brittiska seniormästaren. Snacka om talang! Nästan nere mötte jag en snubbe jag kände som var på väg åt andra hållet och jag undrade varför han skulle dit. Barnloppet! Ja det hade jag ju missat att det var och det ville jag också plåta så jag positionerade mig nere i bäcken. Helt underbart att se all löparglädje!

Blogg10

Blogg11

Inga jävla specialskor här inte!

Väl samlade allihop var det dags att skjutsa hem Dino. Ja inte hela vägen hem men han skulle till flyget och det kändes lite trist att bli av med en i trion. Själva var vi inte klara med berg för dagen utan tillbaka i Hayfield på kvällskvisten började vi vandra upp mot en närliggande topp, Kinder Scout. Det var en helt otroligt fin kväll och först skulle vi bara gå en bit. Sen tog vi en bit till. Och en bit till. Vi vandrade genom hage efter hage med får och deras lamm och plötsligt var det lika bra att gå upp till den första riktiga toppen. Nu var vi högre upp än vad vi hade varit på något av loppen och det var genuint häftigt. Jag älskar toppar och vi hade en magnifik utsikt över landskapet. Lägg därtill att vädret visade sig från sin bästa sida så var det en ren njutning. Det kändes lite småkorkat att bergsvandra 2½ timme kvällen innan tävling men ingen av oss skulle ändå vinna något dagen efter.

Blog16

Återigen somnade jag med ett leende på läpparna och drömde om en bra tävling på måndagen.

Ha det,

Mackan

Fellrunningtour17 – Dag 4

Om det var med en känsla av lycka och en dos ångest jag somnade så var det endast ångest kvar när jag vaknade. Det var dags för Mount Famine. Det var det enda inplanerade loppet under resan som jag faktiskt sprungit förut. När jag senast sprang det var jag betydligt mer genomtränad och vägde mindre. Två faktorer som innebar att jag skulle få spendera längre tid på banan denna gång. För den som inte har sprungit loppet går det omöjligtvis att förstå hur tufft det är men det är tufft. Så mycket mindes jag sen förra gången. Nästan 600 höjdmeter som ska avverkas på 8 km och på trixigt underlag och det känns i ben och lungor.

Det var inte mycket annat att göra än att äta min frukost, byta om och sen börja värma upp. Jag tappade bort mina kamrater under uppvärmningen men träffade flera löpare jag mött förut och lyckades dessutom med bedriften att bli inbjuden på fest inne i Manchester på kvällen. Tyvärr passade det dåligt eftersom vi skulle på cricket men ett trevligt initiativ av Ed som jag mött på alla tre resor jag gjort hit. En del av tiden före start ägnades åt att fundera på var jag skulle stå. Det är inte en vanlig start såtillvida att man står på ett fält eller väg med lite djup i startfältet. Här står alla i bredd på en stig för att direkt börja en riktigt brant klättring uppför en obanad slänt med träd, liggande stockar och annat bröte. Om jag minns rätt sådär 70 höjdmeter. Sen ska man in till höger om en avspärrning någonstans däruppe och det är för högt upp för att se var den är nerifrån. Hamnar man fel finns det lite tid att tappa. Jag hamnade längst till vänster i startfältet vilket innebar att jag skulle få en längre väg upp till avspärrningen men i gengäld kunna dra en del på skrå. Bra eller dåligt? Ingen aning!

Starten gick och jag kände att det var läge att chansa lite för att ta mig upp fort och undvika kö på singeltracken som skulle följa väl uppe för slänten och det gick bra. Bra som fan. Jag hade inte många löpare framför mig men det visade sig att vi hade gått lite väl rakt uppför och när jag såg var jag skulle vara till höger om bandet var jag alldeles för långt till vänster. Bara att snedda kraftigt och sen var jag rätt men nu var det fler löpare före. Betydligt fler. Jag var ändå rätt nöjd och när vi kom in på stigen hörde jag plötsligt El G bakom mig. Jag sa till honom att mina ben var nu helt döda och han sprang förbi. Det kostar att bomba brant uppför. Men det var ju bara 95% av loppet kvar så hur svårt kunde det vara? Svårt.

Blogg5

Här var det inte så farlig uppför men det var några höjdmeter i benen redan…

Till skillnad från tidigare lopp kände jag att jag kopplade in rätt muskler och det kändes så att det sjöng i hela kroppen. Det var jobbigt men det var rätt och när vi lämnade den smala stigen och kom upp över trädgränsen för nästa klättring var El G ändå inte så farligt långt framför. Och jag såg Dino bakom mig. Planen var nu att hålla honom bakom mig och försöka inte släppa iväg El G för långt. För jag visste att det skulle komma brant utförslöpning och där skulle jag kunna täppa till luckan. Nu sprang vi på längs The Dragon Back och ni kan ju fundera på varför den kallas så. Ok, jag berättar. Det är precis som en halvrest drake där man springer upp och ner om vartannat men hela tiden svagt uppför. När man sprungit sista uppför är man på toppen av Mount Famine. Dit kom jag och jag såg fortfarande El G när det bar kort utför innan vi besteg sydtoppen som är ännu högre.

Jag hade full koll på El G och räknade ut att jag nådde toppen 60 sekunder efter honom och nu väntade cirka 250 höjdmeter utför på obanat gräs. Jag bombade på så gott jag kunde med mina trötta ben och passerade några löpare. 45 sekunder efter. 30 sekunder efter. 20 sekunder efter. Nu var vi nere och skulle klättra 200 branta höjdmeter och jag bestämde mig för att försöka gå ikapp. Kosta vad det kosta ville. Jag visste ju inte om han var trött eller taktisk men det var race och jag var beredd att chansa för att få hans rygg de sista kilometerna. Det skulle vara min bästa chans att gå ikapp. 15 sekunder. 15 sekunder. 15 sekunder. Jag gick på så hårt jag kunde men kom inte närmare och i min iver lyckades jag med konststycket att tappa balansen och ramlade baklänges. Rullade ner en liten bit. Så kan det bli när det är över 30% lutning. Löparen som just varit 10 sekunder bakom mig var nu plötsligt jämsides när jag återupptog jakten.

15 sekunder bakom blev alltså i ett nafs 25-30 sekunder bakom och nu rann El G ifrån lite. På toppen var jag så trött att jag tappade kollen men jag såg att han sprang iväg riktigt bra och det gjorde inte jag. Jag var så fruktansvärt trött och som grädde på moset trodde jag att jag såg Dino inte alltför långt bakom. På något sätt lyckades jag ändå samla mig och kunde hantera löparna närmast omkring mig. Nu var det drakryggen åt andra hållet vilket innebar lite småklättringar men ändå netto utför. Här kom nästa felbedömning. I min iver att komma om en löpare så sket jag i serpentinstigen och gjorde ett rejält hopp över ett av S:en i serpentinen. Ett hopp brukar medföra en landning och i stället för att landa och dansa vidare utför fick jag ett motställ och tvärnit som gjorde att hela vänstervaden krampade. Hoppsan. Det var bara att stretcha ut men turligt nog släppte det bra och jag kunde ta upp jakten på den löpare jag just så ”smart” hoppade förbi.

Blogg6

På väg tillbaka strax efter krampad vad!

Det funkade och jag var förbi igen men hur mycket hade Dino tagit på mig? Jag hade ingen aning och nu var det kamp som gällde. Jag var lite för trött för att bomba på bra utför i sista branta utförslöpan och med kilometern kvar blev jag upphunnen av en man från Glossop och jag tog hans rygg. Nu var det vanlig hederlig bred stig och jag vågade titta bakåt. Var det inte Dino där 30 meter bakom? Jag trodde det och jag sprang för allt vad tygen höll. Med 400 meter kvar på ett kort asfaltsparti var spyan nära men jag kunde inte sänka farten för jag ville verkligen inte ta stryk av honom idag igen. Nu var det bara steg för steg som gällde och jag vågade inte titta bakåt. Jag hörde ingen löpare direkt bakom men det kunde ju även bero på att alla andra ljud överröstades av mina egna hjärtslag. I mål kom jag och då kunde jag se att jag hade ingen Dino bakom mig. Det var någon annan och det var inte 30 meter längre utan nu mer. Så mycket för den hetsen.

Jag hade tappat ytterligare någon minut på El G sista kilometerna eftersom han disponerade sina krafter riktigt bra men det tog några minuter innan Dino kom och jag kände mig nöjd. Inte så mycket för att jag piskade Dino utan mer för att jag plötsligt hade jobbat med rätt muskler och att jag faktiskt inte blev om- och ifrånsprungen av en massa folk på det sista platta partiet. Jag blev dessutom nöjd (även om det inte var vackert) när jag fick se bilderna efter loppet och kunde identifiera rejäla svagheter styrkemässigt som jag nu har några månader på mig att åtgärda. Bål och höfter måste stärkas. Ordentligt. Det blir aldrig så tydligt som när det kommer på bild och nu är jag medveten om det!

Blogg1

Tillbaka på hotellet med lera ända uppe på armen!

Resten av dagen ägnades åt den ädla sporten cricket. Det var en kort match på endast sex timmar och det var den första hela match jag sett. Hayfield piskade New Mills i lokalderbyt och vår bartender på hotellet var den stora matchhjälten. Mycket bra underhållning i lagom tempo efter ett tufft lopp. Bra närhet till baren och många hjälpsamma åskådare som med stort tålamod och inlevelse förklarade regel på regel i denna komplicerade sport. Givetvis med matpaus i mitten av matchen, ja för spelarna alltså.

Den här kvällen somnade jag utan ångest och med bara den där fina känslan i kroppen av att ha fått jobba hårt. Nu väntade en vilodag, yay!

Ha det,

Mackan

Fellrunningtour17 – Dag 3

Tredje dagen på turnén och nu kom min första planerade vilodag. Kroppen kändes faktiskt helt okej efter två dagars tävlande men med tanke på den korta tid jag varit igång med träningen och den låga mängden ville jag hålla mig till planen. Tanken med resan var ju inte att riskera att tävla sönder mig så jag var stenhård med att hålla mig till planen. Och den var att springa max fyra tävlingar, inte minst fyra.

Jag och gubbsen drog in till Manchester för shopping och promenad och dagen kan väl sammanfattas med att vi är bättre på att springa än att shoppa. Jag hittade i alla fall det som stod på den mentala listan samt bonus i form av en bok jag verkligen ser fram mot att läsa. De andra skulle ju tävla på kvällen så vi drog hemåt i god tid för att dom skulle kunna förbereda sig. Själv skulle jag plåta och det krävde inte lika långa förberedelser även om det nog borde krävt längre. Jag skaffade mig en ny kamera för ett par månader sen och även om jag läst genom hela den långa manualen hade inte allt fastnat i skallen. Well, bara att labba lite och med facit i hand borde jag labbat mer innan. Löpare kommer fort när man går vilse i menyerna. Kombinerat med kväll och molnigt borde jag definitivt lärt mig fler inställningar.

Nu var det dags för den första av tre tävlingar i vår hemmaby Hayfield. May Queen. Efter att ha lämnat av mina kompisar nere vid TC promenerade jag upp till den första av mina två fotoplatser. Mötte en del av topplöparna som joggade upp i en hiskelig fart och plötsligt blev jag stoppad av en kvinna.

Är du officiell fotograf?

Nej det vore synd att påstå, jag är högst inofficiell.

Du får inte ta några bilder av mig! Jag har nummer fem på lappen.

Jag kan inte lova att du inte fastnar på bild men jag kan lova att jag raderar allt du hamnar på, är det ok?

Det är helt okej, tack!

Blogg1

På väg längs banan mot min första fotoplats

Jag blev först lite paff men antog att hon hade någon god anledning till att inte vilja vara med på bild och jag fortsatte min vandring, nu i sällskap med en lokal löpare som också valt att avstå. Vi snicksnackade en del och jag berättade att jag primärt skulle plåta mina kompisar som hade åkt långt för att få springa här.

Aha, you are with the swedish guys?

Well, I’m one of them! Just not running today.

Ryktet om svenskarna hade alltså snabbt spritt sig och han tyckte att det var riktigt häftigt att vi kom från Sverige för att springa. Jag förklarade att vi har inte riktigt den här typen av lopp hemma och att vi verkligen uppskattar dessa tävlingar. Det gör vi! När jag hittade min första plats cirka 1,5 km från starten var det inte många minuter till första löpare och nu blev jag av med min kompis. Plåta, plåta, plåta. Heja, heja, heja. Både El G och Dino såg starka ut och när dom hade passerat räknade jag ut att jag borde hinna till nästa plats efter att alla löpare hade passerat om jag sprang dit.

Sagt blev gjort och det blev en svettig löpning till nästa plats men jag hann. Jag hann dessutom ta med mig efterlöparens alla upphämtade snitslar och flaggor för att hjälpa honom. Sweeper assistant kändes fint. Väl på plats återgick jag dock till att vara fotograf. Jag noterade snabbt att jag inte var ensam utan hade sällskap av en flock kor där jag stod. Dom såg dock fredliga ut och vi kom överens om att inte bråka.

Nu kom de första löparna och det var lite betydligt mer utspritt vilket gjorde att det var lättare att heja på dom. Det kändes väldigt trevligt att även elitlöparna faktiskt sa tack när jag hejade, mer om det i bloggen från dag sex. Men löparna uppskattar verkligen funktionärerna på ett sätt jag aldrig märkt hemma i Sverige. Nu var jag ju inte officiell funkis men folk trodde uppenbarligen det. Kanske beroende på högen med flaggor jag hade bredvid mig. De första fyra löparna kom alltså i full fart utför berget och sen blev det en längre lucka. Då klev en ko ut på stigen precis efter en skarp sväng. Hmm, nu blev det intressant. Den var stor och stod mitt på stigen. Spanade. Funderade. Eller ägnade sig åt vad kor nu ägnar sig åt. Löpare nummer fem kom runt svängen och nu undrade jag vad som skulle hända. Krock eller korusning?

Blogg7

Dassig bild men jag blev lite upphetsad när flocken kom i rörelse!

Stampede!!!

Jädrar vilken fart det blev på kossan. Den och resten av flocken dundrade iväg och som tur var inte åt mitt håll. Nu kunde jag fokusera på löpare igen och det var tillbaka till att plåta och heja om vartannat. Jag brukar inte bli sugen på att springa när jag står bredvid men jag kan lova att den här kvällen blev jag det. Så till den milda grad att jag inte kunde hålla mig från att jogga tillbaka en bit när sista löpare hade passerat mig. Men jag kom på att sweepern behövde hjälp och väntade in honom och så plockade vi tillsammans ner banmarkeringarna ner till målet under trevligt samtal.

Blogg16

Det ska börjas i tid!

Blogg17

Klubbkompisar med Kevin i mitten!

Väl där hittade jag mina kamrater och nya klubbkamrater och direkt efter prisutdelningen hade vi klubbträff på puben. Det var bara att konstatera att det klubbval jag gjorde för några månader sen var en lyckträff. Så jädra trevligt folk. Det kändes verkligen klockrent och när jag stängde ögonen för kvällen var det med två känslor i kroppen. Genuin lycka och en stor dos ångest över att jag om tolv timmar skulle springa ett otroligt tufft lopp.

Ha det,

Mackan

 

 

Fellrunningtour17 – Dag 2

Etiketter

, , , , , , , ,

När jag vaknar upp dag två på turnén kan jag snabbt konstatera att jag är inte trött i de muskler jag borde vara trött i. Rent allmänt trött är jag dock allt. Här behövs en rejäl engelsk frukost och massor av kaffe. Det gick att lösa. Efter gårdagens långa resdag som avslutades med tävling och öl var kroppen onekligen rätt mör. Som bonus på den mörheten var magen dessutom rätt risig. Vi kände nog alla tre att vi inte ville göra många knop i dag utan bestämde oss för en tur till Glossop för att shoppa lite småsaker och kanske något större.

Jag fyndade en sjukt snygg jacka till kraftigt nedsatt pris. Det där med nedsatt pris handlade väl rätt mycket om att det inte är säsong än på länge för så varma jackor så det får bli en bra överraskning till mig själv i höst. Eller va fan, med lite tur kan man lita på att den funkar till svenskt sommarväder. Fika, käk i solen och så var det snart dags att bege sig rätt långt åt sydost via ett stopp i Buxton för att El G skulle hitta en likadan jacka. Det gjorde han förvisso men ångrade sig i sista stund och vi rullade vidare på slingrande vägar mot Tansley. En liten by utanför en liten större by som heter Matlock. Där skulle det springas och med 10 minuter kvar till byn började det regna. Mer och mer. När vi kom fram var det rätt ogästvänligt och det var svårt att hålla sig torr på vägen till tävlingscentrumet som var lokaliserat i den lilla byskolan.

2017-05-18 18.35.05

Men benen kändes ändå rätt okej och ingen av oss blev avskräckt av varningslappen om den tuffa banan. Det varnades för att det var brant, halt och trixigt. Som det ska vara med andra ord! Nu visade det sig att Kevin hade kört två timmar från Manchester för att leverera kläder och kanske springa om det inte regnade. Men nu gjorde det ju det så han nöjde sig med att heja. Uppvärmningen blev i kortaste laget men vi skulle ju ändå börja med att springa utför i dag. Utför och arrangören berättade att nästan i slutet på utförslöpan skulle det bli trångt värre. Hmmm, gällde att vara där tidigt i startfältet med andra ord för att inte fastna i kö. Det är sånt som händer på såna här lopp. Grindar som bara tar en och en och annat som gör att det blir hederliga köer där man snällt får vänta på sin tur.

2017-05-18 18.30.07

Starten gick och det var nog den sjukaste startrusning jag varit med om. Alla drog iväg i maxfart för att inte fastna i den trånga passagen. För mig kändes det som självmordstempo och eftersom det ändå skulle bli kö släppte jag en lucka till gänget framför. Ryktet om köbildningen visade sig dock vara kraftigt överdrivet och ingen alls fastnade. Det enda som hände var att jag tappade kontakten med den första klungan där mina kamrater var. När vi kom ut på den första plattlöpningen visade det sig dock att det hade inte spelat någon roll för där blev jag omsprungen av tättjejen. Inget riktigt tryck i benen i dag heller med andra ord. När den första stigningen började visade det sig i alla fall att jag hängde med. Och jag hängde med när det började gå utför också. Sen när det började gå brant utför var jag ikapp och förbi ett par löpare från förstaklungan jag hade tappat.

Nu fick jag plötsligt ett jädra flyt och sprang ifrån och fick en rejäl lucka till gänget bakom. Yay! När jag som bästa yayade sprang jag genom en stigkorsning och hastigt och lustigt var jag ensam i skogen. Såg ingen framför. Varken såg eller hörde någon löpare bakom mig. Såg inga snitslar. Sprang lite till och såg ändå inga snitslar. Jag blev alldeles kall i kroppen och var övertygad om att jag hade kommit fel. Det var bara att stanna och vända sig om och vänta. Skulle det komma fler löpare eller hade jag lagt några minuter på en miss? Efter en stund som kändes som en evighet kom det dock en löpare och han trodde att han var på rätt väg. Så tillsammans fortsatte vi och plötsligt var där snitslar igen. Pust!

Nu började en fruktansvärd stigning och hela vårt gäng som hade varit samlade innan mitt ryck var i grupp. Ingen kunde dra ifrån någon annan utan vi stretade på. 200 höjdmeter brant stigning i en stöt. Jag frustade och flåsade men jag hängde med ända tills vi kom upp på en högplatå. Då sprang dom ifrån mig. Hela gänget. Det var inte lika illa som igår men det var heller inte bra. Jag låg lite högre i steget och släppte dom inte längre bort än att det skulle vara görligt att komma ikapp utför.  Tänkt blev gjort och jag kom ikapp utför och i den sista stigningen var vi samlade hela vägen upp till toppen. Från den toppen tyckte jag att jag såg målgärdet i vad som borde vara 6-7 minuter bort. Men strax därefter sprang dom andra plötsligt på som bara den och jag kände att det här var för hög fart att hålla i cirka 1,5 km till och släppte en lucka.

Men. Men. Men. Där var ju målet! Jag såg både målet och en massa folk bara 3-400 meter bort. Jag hade massor av kraft kvar och en flock löpare att hinna ikapp. Det gick nästan att plocka dom alla men jag missade damsegrarinnan med några sekunder. El G och Dino var självklart redan i mål men det skulle visa sig att El G var ett par minuter före och Dino en minut före.  Det här var ett stort fall framåt jämfört med gårdagen på så många plan. Visst klantade jag till mig och förlorade tid. Visst sprang jag dåligt på platten. Men resten var faktiskt helt ok. Kopplade fortfarande inte in rätt muskler hela tiden men det gick onekligen fortare och med bättre flyt. Nu var livet kul igen!

Kevin samlade på sig två nya klubbmedlemmar och jag fick komplettera mitt linne med en snygg klubbhoodie. Dessutom insåg vi att vi nog skulle hinna hem innan puben stängde. Jag var på ett fullkomligt strålande humör och när vi kom hem hade en annan löparklubb ”after-training” på vår pub så det blev många roliga samtal. Dessutom skulle jag ha tävlingsfritt dagen efter så jag behövde inte bekymra mig om att vara särskilt pigg. Jag somnade lika trött som nöjd!

2017-05-18 20.52.00

När det var dags för hemfärd hade regnet flytt sin kos!

Ha det,

Mackan

Fellrunningtour17 – Dag 1

Etiketter

, , , , , ,

Jamen då sätter vi igång va? Jag brukar blogga allteftersom när jag är ute och reser men denna gången fanns helt enkelt ingen tid så nu ska jag skriva ner mina minnen så gott jag kan. Dag för dag. Men jag lovar att hålla mig till att inte posta mer än en blogg per dag.

Redan för fyra år sedan när jag och El G senast var i Peak District sa vi att vi skulle komma tillbaka och när tävlingskalendern för 2017 släpptes började jag planera. Planerna släpptes till El G och han valde ett av alternativen. Strax därefter sa Maestro att han ville med och ytterligare någon vecka senare valde Dino att haka på. Maestro fick tyvärr hoppa av men förra onsdagen vid 12-snåret var vi övriga samlade på flygplatsen i Manchester!

Jag kände mig helt slutkörd efter intensiva jobbveckor innan avfärd och en jädrigt tidig morgon men vi begav oss via lunch i Stockport mot Hayfield i vänstertrafiken och fick våra rum. Någon timme senare var det dags att byta om och bege oss mot den första tävlingen, Shining Tor. El G fick en rejäl chock när jag drog på mig tävlingslinnet för vad han inte visste var att jag hade signat upp för en lokal klubb, Goyt Valley Striders, och det var just i Goyt Valley vi skulle springa nu. Jag skrattade så att jag nästan grät över hur paff han var. Min nya klubbkompis Kevin som hade fixat allt det praktiska med klubbtillhörighet och linne åt mig skulle komma och heja men jag såg inte till honom före start, däremot träffade jag en annan bekant, Ann-Marie. Mycket trevligt!

2017-05-17 18.19.14

Gubbsen medan alla tre fortfarande var på strålande humör!

Men nu var det race det handlade om. Det skulle vara en tuff bana och regnet innan start skulle inte göra det mer lättsprunget och vi blev varnade för att det skulle vara halt på plattorna uppe på berget. Oavsett regn var det löjligt vackert nere vid sjön mellan bergen. Under den här resan hade jag planerat att springa fler tävlingar än vad jag gjort de senaste fyra åren och nu dessutom efter flygning och flera timmar av väldigt spänd bilkörning. Jag var med andra ord väldigt osäker på min status och beslöt mig för att starta kontrollerat. 10 km och några hundra höjdmeter stod på schemat. Och lera. Och halt. Det skulle bli tufft att inleda med ett A-race.

Starten gick och jag sprang kontrollerat i cirka 3:45-fart de första hundra metrarna på asfalten. Mina kompisar drog iväg snabbare och det var väntat. Planen var att om jag var stark skulle jag ta dom i utförslöpningen på vägen hem. Sen började stigningen och det var jobbigt. Det var jättejobbigt. Jag blev så fruktansvärt trött men höll ungefär samma tempo som dom runt mig och på något sjukt sätt kändes det ändå kontrollerat. Det som var oroväckande var att jag blev inte riktigt flåsig och det tydde på att jag inte fick ut kraften riktigt. När vi tog oss upp sista biten mot första toppen som var just Shining Tor såg jag dock El G’s gula linne inte så farligt långt framför mig och tänkte att det här kan nog gå.

Sen började misären. Vi skulle springa på utlagda stenplattor under lång tid uppe på en bergskam. Först lite utför och sen lite uppför mot Cats Tor. Efter bara några stenar stukade jag till vänsterfoten när jag halkade och sen blev jag jättefeg. Och med gubbasteg. Old mans shuffle. Vet inte om det var fegheten eller allt sittande i bil och flyg som gjorde det men det var en smärre katastrof. Jag fick inte ut någon kraft alls och det är inte så konstigt när jag satt och sprang. Den inre monologen handlade nu om att jag skulle inte springa några fler tävlingar efter den här. Någonsin.

ShiningTor

Katastroftempo och värsta löpsteget jag sett mig ha någonsin!

Jag tycker att jag har haft ett bra tryck i steget under mina snabbdistanser och långa intervaller den senaste månaden men nu var det helt kraftlöst. Fullkomligt kraftlöst. Folk sprang om mig och jag försökte springa bredvid plattorna. Där var det sumpigt och jag blev ännu segare. När plattorna försvann och det bar upp mot Cats Tor gick det dock plötsligt bättre igen och jag tog några placeringar. Hade det lossnat nu? Det var en kortvarig glädje. Här skulle mitt bästa parti börja och jag skulle plocka på El G och Dino. Nä. Det blev inte så. Det var inte tillräckligt brant för att kunna studsa ner utan man var tvungen att ta i för att springa fort. Det gjorde alla utom jag. Eller jo jag tog i men det hände inget alls. Det bara flög förbi folk av alla sorter. Jag sprang legendariskt dåligt. Med någon kilometer kvar kom det i alla fall en kort men ett riktigt brant parti och hoppsan, jag tog 30 meter på löparna framför mig på bara 100 meter. Jag slapp ta i och kunde utnyttja tekniken och där var den klockren. Sen blev det flackare och sista biten var platt asfalt och då var det lika segt igen. Det enda uppmuntrande den biten var min nya klubbkompis Kevin som hejade på mig så att jag kom i mål. Fem minuter efter mina kamrater. Skit. Men loppet var fantastiskt fint och skulle säkert gått bra om jag varit mer van vid att springa 250 höjdmeter konstant uppför i 10% lutning, inte varit bilstel och inte hade halkat. Sa jag att jag stukade vänsterfoten två gånger till under loppet? Den här banan har jag revansch att utkräva på.

DSC04488

Därnere på andra sidan dammen låg målet.

Prisutdelning och eftersnack var i alla fall bra. När Kevin kom till den blev El G sjövild och attackerade honom som en hök och bad att få bli medlem. Kanske kunde han ta med sig linne och hoodie till någon annan tävling? Visst kunde han det! Men mer om det i nästa inlägg. Kvällen avslutades med gigantiska kebaber och några pints och i mitt stilla sinne undrade jag hur mycket sämre jag skulle springa om jag sprang så här dåligt när jag var utvilad. Men nu var det sova som gällde, 19 timmar till nästa lopp. Dessutom tog jag med mig att jag rysligt snabb när det var tokbrant utför, alltid ta med sig minst en positiv sak. Kändes rätt kul med debut för ny klubb också även om jag närmast kände att jag dragit klubben i vanära. 🙂

Ha det,

Mackan

Till England vi rider…

Etiketter

, , , ,

…och sedan vad det lider…är det dags för race! Det har varit lite hysteriskt på jobbet senaste veckorna på grund av resor och att däremellan hinna ikapp på kontoret när jag varit där. Sista dagen före avfärd började före sju och jag hade två presentationer att bli klar med. En som jag ska köra för en ledningsgrupp första morgonen jag är hemma och sen hade jag en dragning jag skulle göra för arkitekturforum nu på förmiddagen. Allt blev färdigt och jag fick det beslut jag rekommenderade efter dagens dragning. Konsensus. Göra några rättelser och fixa underskrift och diarieföring och sen vidare på halvdagskonferens utanför kontoret. Som också gick väldigt bra.

Nu är jag hemma och slappnar av på det sättet som jag bäst slappnar av. Genom att skriva av mig lite. Då lägger jag liksom dagen bakom mig och kan fundera på närmaste dagarna utan att distraheras. För nu ska det springas! Jag känner mig utpumpad innan vi ens har kommit iväg men det lär släppa när adrenalinpåslaget kommer. Det här blir första tävlingen sen i augusti och jag är väldigt nyfiken på hur jag hanterar det. Rusar för fort i början? För defensiv från start? Jag ska börja med att springa ett lopp som heter Shining Tor och går utanför Buxton i Peak District. Det ser rätt okomplicerat ut på papperet. Först upp på en 250 meter hög topp, sen ner för den och upp på en annan topp och sen ner till mål. 10 km ska avverkas och det lär vara lerigt. Hur svårt kan det vara? Upp, ner, upp och sen ner. Oavsett om jag startar för fort, lagom fort eller för fegt så kommer jag att hinna bli jättetrött och det är väl liksom hela idén?

Sen finns det tävlingar att springa varje dag vi är i England och rimligtvis tycker jag att jag borde palla att springa i alla fall fyra av sex. Speciellt som det ska regna en del och det uppskattas när man är allergisk. Bättre löpning och bättre återhämtning när pollentrollen regnar ner i backen. Hur man än vänder och vrider på det ska det bli jädrigt najs att springa, dricka öl, umgås med gamla och nya vänner. Samtidigt som jag återhämtar mig mentalt. Är det något jag behärskar så är det att släppa jobbstress fort när jag blir ledig och nu ska batterier laddas på det sätt jag bäst gör det. Genom att springa skiten ur mig. Jobbet är gjort så gott det är möjligt givet att jag stod nära noll vid årsskiftet. Nu kommer skördeperiod nummer ett det här året! Undrar om jag rår på Ed i år?

dsc00655

Me and Ed after Mont Famine fell race. Foto: El G

Ha det,

Mackan