It’s a hill – Get over it!

Alla lopprapporter är skrivna, jag har nästan packat upp väskorna och alla kläder från resan är tvättade. Nu vill jag summera, dela med mig av lite bilder och skriva kort om hur den här resan genomfördes och upplevdes som helhet. Kanske kan det ge inspiration för andra men mest av allt är det mitt eget sätt att reflektera och smälta intryck i lugn och ro.

I min jakt på roliga lopp i trevliga miljöer började jag planera redan i december när jag visste hur tävlingssäsongen i England såg ut. Loppens datum fanns tillgängliga och jag tog först fram ett utkast på plan men när Baddaren inte riktigt kunde komma ifrån jobb den veckan planerade jag om. Och med facit i hand blev det en bättre plan än originalet. Tanken var som vanligt många möjligheter till tävlingar på kort tid. Fem möjliga på sju dagar kändes väldigt lagom. 2-1-2 med varsin vilodag mellan varje block. Start med en lång och avslutning med en lång för att separera dom så mycket som möjligt i tid.

Boende då? Ja boende med bra vandring lättillgängligt för man kan ju inte bara tävla. Man kan ju vandra också! Vandring i berg skulle jag nog inte vilja påstå är optimalt för att prestera på tävlingarna men ska man inte vinna kan man bjuda på den lilla eventuella försämringen på resultatet. Eftersom tävlingarna låg i lite olika delar av England med start i Peak District och med den kärlek jag byggt upp till Hayfield, började vi med att bo där i fem nätter. Det gjorde att vi fick starten på det första loppet 30 meter från hotellet, relativt nära tävlingen utanför Sheffield och bara en halvtimmes körning till det tredje loppet. Boende i Hayfield gjorde dessutom att vi fick lätt att komma ut på våra hikes och vi besökte två närliggande dalar för att kunna parkera och komma åt trevliga leder. Jag som normalt har lite svårt för vandring älskar ändå att vandra omkring i dessa miljöer!

När vi var klara med Hayfield for vi upp till Yorkshire Dales för att besöka den gamla spa-orten Ilkley. En ny bekantskap för mig och omgiven av en fantastisk hed på ena sidan byn och hela Dales på andra sidan ån från hotellet vi bodde på. Eftersom vi åkte upp på dagen och skulle tävla på kvällen nöjde vi oss med att vandra på byn och få lite afternoon tea. En dag med många regnskurar och det går att trivas rätt bra inomhus också som omväxling. Speciellt om man ska vara ute rätt intensivt på kvällen. Det som jag trodde skulle kännas som ett mellandagslopp blev ju dessutom en helt fantastisk upplevelse och när vi testade av ortens öl på kvällen kändes valet av Ilkley som en riktig höjdare.

Redan dagen efter bar det av mot Coniston i Cumbria och vilken bilfärd! Nog för att vi passerade en del höjdarvyer dagen innan men här var det bra mycket häftigare för nu var det höjdarvyer nästan hela resan. Jag hade nog helst velat bo i klassiska Grasmere eller Keswick men oj vad nöjda vi var med Coniston! Eftersom vi skulle springa en satans massa höjdmeter på den tävlingen nöjde vi oss här med att vandra omkring ner mot sjön med samma namn. Så otroligt fint det med och givetvis fick vi lite afternoon tea även här. Det blev många såna på resan. Dagen efter loppet stack vi däremot upp till Grasmere och vandrade. Jag vågade inte berätta för Baddaren att leden vi gick skulle passera en topp men vi fick oss 340 höjdmeter. På rätt så trötta ben. Bonus i Coniston var att vi nog åt den godaste lammstek vi ätit på restaurang i hela våra liv. Nedsköljd med en av de godaste öl jag någonsin druckit. På rekommendation av hotell-/pubägaren i Hayfield. Tack för det Mark!

Ja summa summarum blev resan allt vi kunde önska och lite därtill. Vi kom hem fulla med upplevelser, 25 pints öl i magen och en bra kasse böcker från Waterstones. Det här kanske inte är er idé av en perfekt semester men det är baske mig min och jag är så ofantligt tacksam över att jag kan göra det här och att Baddaren också älskar det.

Ha det,

Mackan

Annonser

Coniston Fell Race – You are the quarry

Den gamle mannen. Väl uppe på Old Man of Coniston så visste jag inte om det var jag själv eller berget det passade bäst på. Nej nu överdriver jag för när jag kom upp på toppen kände jag mig äntligen rätt bra. Men vi börjar från början med berättelsen om det som var planerat att bli resans stora kraftprov. Anledningen till att jag optimerat träningen för att orka fem lopp på sju dagar.

Jag hittade loppet i december när jag satt och planerade för vårens resa och kände genast att det här blir en lagom utmaning att rikta träningen mot. Eller rättare sagt som final på resan för det fattade jag redan då att med fyra tävlingar i benen skulle det kunna bli något utmanande. Jag kollade på film från förra årets lopp och tänkte att det ser ju hanterbart ut. Baddaren kollade på samma film och blev fullkomligt skräckslagen. När jag fick tag på kartan över Coniston Fell Race ska jag inte påstå att jag blev skräckslagen men jag blev lite fundersam. Tre toppar, inga direkta leder att följa om man skulle springa optimalt och stora möjligheter att sabba för sig själv när man ska ner 800 höjdmeter på slutet. För det är bara amatörer som tar omvägen på leden.

När vi joggade upp mot starten från hotellet kilometern bort kändes benen riktigt bra. Det var lite märkligt med tanke på hur bra jag bombade utför 40 timmar tidigare men det gör ju inget om ben är bra innan loppet startar. Baddaren var nog ännu lite mer skräckslagen nu när hon hade insett att det inte ens var säkert att hon skulle hitta rätt väg. Det skrämde mer än 1100 höjdmeter. Upp-ner-upp-ner-upp och slutligen ner. Hur svårt kan det vara? Well, både lätt och svårt skulle det visa sig. Att det kunde vara lite svårt analyserade Baddaren snabbt med att konstatera att det var liksom bara seriösa löpare här. Jepp. Det blir lätt så på den svåraste kategorin av tävlingar om dom inte är den kortaste varianten.

Starten gick i solsken och 10 grader nere i dalen och jag hakade på en kompis nere från Hayfield som jag snackat med en hel del tidigare. Han var övertygad om att jag skulle slå honom men jag var inte lika övertygad. Han hade fel. Loppet gick utmärkt i flera minuter. Uppför och det gick utmärkt och sen hoppade vi av vägen och det blev uppför och knöligt underlag. Då slutade det att gå utmärkt. All trötthet i fotleder och alla andra balanserande muskler kom ikapp kroppen. 700 höjdmeter kvar uppför bara. Man kan inte få allt och jag hade ett otroligt flyt två dagar tidigare så jag matade bara på uppför med stor acceptans för att just nu var det inte min dag men det kan ju lossna. Vackert var det, jag älskar berg och vad är väl lite trötthet någon timme eller två?

Jag kom upp och det tog tid så jag blev väldigt glad när jag kom upp på den första toppen. Jag blev så glad att jag glömde hur trött jag var och rusade på som en brunstig ginst utför branten som nu följde. Någonstans i bakhuvudet fanns det en tanke på att bränn nu inte allt utförskrut redan i den första långa backen. Den förträngde jag och när det var dags för ett par hundra höjdmeter klättring igen var det med spring i benen trots bombandet. Det springet hann gå över innan jag var uppe på checkpoint två men jag var mycket fräschare än vid den första toppen. Det här kanske kunde bli något! Nu blev det galet fin löpning på bergskammen mellan de två topparna. Först utför ett bra tag och sen bara svagare uppför. De löpare jag hade haft med mig vid den förra toppen hade jag lämnat långt bakom mig och i stället kommit ikapp några nya. Rutinerade såg dom dessutom ut att vara och efter att ha gnetat oss ända upp till toppen av the Old Man så var jag vid väldigt gott mod. Efter den första långa misärklättringen hade kroppen accepterat och förträngt att den egentligen inte orkade.

Men nu skulle dagens stora utmaning börja. Jag hade fått en föreläsning om att på sista utförslöpningen av de tre kan man tappa otroligt mycket tid om man kommer fel. Det nämndes siffror som 10-15 minuter.  Bankartan ritade upp en säker väg och en väg för erfarna löpare. Men det bästa tipset var att följa någon lokal löpare som kunde vägen. För man fick absolut inte hamna i stenbrottet, det var det enda alla var överens om. Jag hade en bra uppfattning om hur jag skulle göra. Jag hade memorerat kartan så att jag skulle slippa ta upp den. Jag vek av åt det hållet jag bestämt mot den aggressiva och raka vägen ner för berget. 

Det. Gjorde. Inte. De. Andra. Två. Löparna. Fukk!

Dom såg väldigt lokala ut så vis av torsdagens egna vägval hakade jag på dom. Nu var det brant som satan och jag fick inte tappa bort dom utan jag studsade på i rygg. Det kändes brantare än vad jag sett på kartan och snart kom förklaringen. Plötslig var vi i ovankanten på det enda stället vi inte skulle vara. Stenbrottet. The quarry. Jag stannade till och funderade på hur det här skulle gå till. Föreställ er typ 30-35% lutning och lös skiffer överallt. Jag gjorde det enda rätta och försökte surfa ner på något sjukt sätt. Det for skiffer kors och tvärs och jag spände varenda muskel i kroppen för att inte ramla. Det kändes intuitivt obra att ramla just här.  Jag insåg att det här får gå på lärokontot och som en bra historia att berätta på ålderns höst och ner kom jag. Ner kom jag på skakiga lårmuskler och med ner menar jag då ner genom stenbrottshelvetet. Sen var det några kilometer av utförslöpning kvar och mina ben var så vobbliga efter skiffersurfandet att jag hade inget att parera med. När jag väl kom in på delar av banan där man skulle vara så kom löpare och löpare ikapp mig. Och sprang ifrån mig.

Ärligt talat vet jag inte om jag någonsin varit så slut i musklerna på just det här sättet. Jag försökte verkligen slappna av och släppa på men det var inte förrän vi kom ner på den sista lilla biten av väg som jag slapp det jobbiga parerandet och kunde låta benen löpa fritt. Jag måste sett ut som ett vrak när jag svängde in på upploppet och så fort jag var i mål la jag mig bara gräsmattan. Vila, tack för vila. Det var det enda viktiga just då men ta mig fan om det inte hann gå mer än ett par minuter innan jag var i samspråk med andra löpare. Min kompis från Hayfield spöade mig med 17 minuter men han springer lopp varje vecka och är 10 kg lättare och 25 år yngre så det räknas inte.  Han skrattade gott när jag berättade om mitt äventyr i stenbrottet och det gjorde faktiskt jag med.

Sen får jag erkänna att precis som när man ser slalom på teve så gör bergslopp på video inte riktigt backarna rättvisa. Det här var tuffare än vad jag trodde. Att det var långt och många höjdmeter visste jag ju men det är en sak att följa en packad stig, en annan att ta höjdmeter med gräs som underlag. Väldigt ojämnt gräs. Jag skulle tagit skor med bättre grepp. Jag skulle tränat mer utförslöpning (just det visste jag iofs) för att klara av att springa så länge och så brant. Men det här var tufft. Tufft men satans kul. Redan när jag satt vid målet och väntade på Baddaren började jag räkna på alla ställen jag kunde tjänat tid på bättre vägval och genom att reka. Det är kul med förbättringspotential och jag känner att den här gubben har jag en revansch att utkräva på. Det enda abret är att ska jag optimera resultatet bör det vara första loppet på en turné. Med tanke på hur mina ben känns nu på planet dagen efter så tål det att tänkas på.

En fantastisk final blev det i alla fall och Baddaren överlevde loppet men tyckte med facit i hand att det här var för tufft för henne. Tufft eller inte, vi fick båda priser på prisutdelningen och sen firade vi hela kvällen. Fira kan man alltid och jag kommer att tänka tillbaka på det här racet med värme i kroppen trots (eller tack vare) allt lidande. Det är kontrasterna som gör det och kontrasterna mellan den oerhörda skönheten i omgivningarna och de värkande benen var oerhört starka. Jag älskar löpning!

Ha det,

Mackan 

I Banks fotspår – Dick Hudson’s

När jag sprang över heden i den piskande blåsten och regnet kände jag mig som en karaktär i någon av Peter Robinsons böcker om kommisarie Banks. Nästan lite surrealistiskt!

Raskt, nåja, förflyttade vi oss under gårdagen från Peak District upp till randen av Yorkshire Dales. Närmare bestämt den lilla spa-orten Ilkley. Vi hade hoppats på att lämna regnet kvar i Hayfield men icke. Det lättade dock upp framåt eftermiddagen och vi kunde undersöka den lilla orten vi kommit till. En ort som gett namn åt en hed där faktiskt en hel del av filmatiseringarna av Banks gjort. Men nu var det dags för race.

I ärlighetens namn fanns det noll sug på att tävla i busvädret men det kunde jag ju inte säga till Baddaren. Kroppen kändes halv mörbultad efter den hårda öppningen dagen innan och nu var det ett lopp i kategorin medellång distans. Lite längre. Lite blåsigare. Lite regnigare. Lite mer svårbedömt. Det senare grundar jag i att i inbjudan till loppet så framgick ingen exakt rutt. Vi skulle springa över berget och heden till grannbyn, knacka på puben och sen tillbaka. Vilken väg vi nu ville ta. Som texten uttryckte det fanns det lite alternativ men att vissa delar skulle ge sig av sig själv. Okej. Karta till hjälp? Nej. Med andra ord skulle strategin bli att försöka följa efter någon lokal förmåga som hittade.

Under uppvärmningen slutade det faktiskt att regna men benen kändes inte roliga alls. Föga förvånande men vis av erfarenhet vet jag att det kan ändra sig snabbt. Eftersom det slutade regna valde jag att kasta av mig den långa tröjan och kepsen och körde i splits och linne. Det var ju ändå 10 grader varmt. Kanske. Eventuellt. Nu var jag i alla fall redo och då kom det lite sug på att tävla. Den här banan kände jag skulle passa mig fint med uppförsbacke redan från steg ett och efter ett par hundra meter rejält uppför.

Jag gled snällt in i kön när det blev brant uppför och hängde bara med. Det kändes väldigt kontrollerat och efter ett tag lite väl kontrollerat. Jag hängde på det gäng som sprang den optimala vägen vad jag förstod. Detta innebar att vi sprang på småstigar över heden innan vi sedan skulle falla in på den stig som alla sprang. Det var flåsigt och jobbigt men väl uppe på heden var det helt galet vackert. Jag kände mig verkligen som i en roman och trots att det var jobbigt kunde jag njuta på något stört sätt. Plötsligt sprang vi förbi något Stonehengeliknande fast i miniatyr och jag ville bara frysa tiden. Det kanske jag skulle gjort också för strax därefter började det regna och blåsa.

Jag var rätt varm så det gjorde mig inget men för löpningen gjorde det något. Jag hamnade i total fokus och vet inte ens om jag märkte när vi nådde toppen och sen bar det utför. Varje steg var just fokus och jag började plocka en placering här och där. Det var nu väldigt blött och jag tror att den koncentration som krävdes hjälpte till att hålla bort tankarna på trötthet. Det var väldigt hög ansträngningsnivå men samtidigt var det inget som oroade.

När vi kom ner till Dick Hudson som puben heter så dunkade vi inte handen i dörren utan på en reflexväst men det funkade det med för nu skulle vi vända hemåt. Med vända hemåt menades då även att överge utförslöpningen och i stället springa uppför i några kilometer. Kul? Ja faktiskt! Kul därför att jag började plocka löpare för löpare. Trots att det var rätt glest mellan dom nu plockade jag upp dom en efter en. Det blåste motvind och regnade rätt bra nu och jag sprang på för glatta livet. Om jag inte gjorde det skulle jag antagligen frysa ihjäl och det ville jag inte. Jag har aldrig någonsin varit så kall om armarna under ett lopp som jag var nu men benen tyckte om vädret och det är ju benen man springer med.

Dom små benen trampade på som bara den och uppe vid toppen kom jag fatt en man i min egen ålder eller lite äldre. Perfekt! För jag visste ju att någonstans skulle vi svänga av den stora stigen för att hitta den väg som banans sträcka var beräknad på. Kunde jag bara följa honom skulle det lösa sig för jag hittade inte alls och hade ingen annan att lita på för det var tomt framför honom. Han sprang som ett jehu utför men plötsligt ville han inte dra längre. Då fick jag gå upp och hålla farten och då. Blev. Det. Fel.

Plötsligt ropade han att vi har missat där vi skulle tagit av. Med vi menade han nog mig. Jag som inte hade en aning och nu var det antingen att vända och springa tillbaka uppför eller fullfölja den längre omvägen. Vi fullföljde den längre vägen. Det positiva i den kråksången var att vi antagligen fick en väg som gick att springa i ett högre tempo men det negativa var onekligen att det blev mycket längre. Skitsamma. Det ingår att hitta när man springer såna här lopp som inte har några markeringar. Nu hittade jag i alla fall i mål och jag hade så in i helvete skoj. Jag sprang ifrån mannen jag hade i rygg genom makalöst fin och aggressiv utförslöpning och känslan var där. Den där känslan som jag alltid letar efter. Den där känslan som gör att jag vill hålla på med det här.

I kommisarie Banks fotspår satt känslan och trots att det var det fjärde loppet på fem dagar flög jag fram under den andra halvan av loppet. Det var det roligaste jag gjort på länge och jag misstänker att regnandet hade en del med saken att göra för det var kliniskt pollenfritt och det gillar kroppen. Vissa dagar funkar det bara och det här var en sån. Helt otroliga miljöer och med en bana som passade mig som handen i handsken. Då är det bara att tacka löpargudarna. Jag var helt i extas efter målgång och pratade med allt och alla. Nu har vi bara ett lopp kvar på den där resan och det ska bli spännande att se hur det går. Jag fick höra av en man att även där kan man lätt tappa massor av tid på fel vägväl. Snälla, låt mig hitta någon att följa efter i morgon. Nu far vi till Lake District!

Ha det,

Mackan

Rainow 5 – Tredje gången gillt

Tredje loppet på fyra dagar. Tredje gången jag beger mig till Rainow för att möta White Nancy. Nej, det var en sanning med modifikation, för jag har mött henne utan löparkläder också. Förra året plåtade jag ju där uppe på toppen. Efter en dag på stan i tisdags var vi fruktansvärt stela i benen innan vi bestämde oss för lite vandring på onsdagen. Vandring är bra på många sätt och efter ett par timmar i vandringskängorna, ett lamm i magen och en biltur senare var vi redo för Rainow.

Jag hade lovat mig själv att inte fega här. Rainow 5 är även det ett lopp med grindar och eftersom loppet verka växa lite år efter år vill man inte hamna i grindkö. Den första i serien av grindar med körisk kommer efter ungefär en kilometer, det är tillika den mest lättlöpta kilometern. Så, ska man vara med i loppet är det bara att rusa i starten och jag värmde upp ordentligt för att ge mig den chansen. Fick lite pollenattacker och när Anne-Marie sprang förbi mig stod jag och hostade slem som värst och hon tyckte att det inte lät så bra. Men jag vet att det bara är pollen och bättre att få ut slem innan än under tävling för det är lite knepigt att hosta och andas samtidigt men jag känner mig lite fånig när jag tokhostar.

Tävlingsledaren förklarade före start att det var inga kor på taket men väl i hagarna och dom skulle vi se upp för. Noterat. Som om jag skulle märka en ko med syra upp till öronen. För nu var syran nära i tanken. Starten gick och den galna rusningen började. Jag hade verkligen ställt mig så att jag skulle ge mig chansen och den tog jag. Efter 400 meter var jag bara sekunder från täten och det var naturligtvis … för … fort … När den första uppförslutan började var jag rökt. Nu började jag att längta efter att få köa vid en grind.

Ge mig en kö!

Ge mig varsomhelst som gör att jag får stå stilla. När jag väl fick min kö var jag så körd. På något märkligt sätt hängde jag ändå med resten hyggligt i utförslöporna innan monsterklättringen upp till White Nancy skulle börja men där fick jag besinna mig lite. Den börjar efter drygt en femtedel av loppet och den är tuff. Riktigt tuff. Släppte några placeringar i början av den men sen började andras trötthet komma ikapp min egen. Plötsligt harmoniserade jag med världen lite bättre, även om jag led alla helvetets kval. Att starta för fort är verkligen det bästa sättet att garantera fullt lidande hela vägen. Men jag harmoniserade och uppe på den fantastiska löpningen på kammen med utsikt åt båda håll höll jag min plats bra.

Sen i den sista uppförslöpningen till toppen i andra ändan av kammen tog jag plötsligt några placeringar. Lidandet är lättare att bära när man springer om folk, det är sen gammalt. Är man på toppen ska man ner och ner kom jag. Det här är ju normalt min paradgren men dels är det liksom bara vana fellrunners runtom en och dels var jag för trött i benen för att kunna nyttja tekniken utan jag höll rätt och slätt min position. Tanken var att jag ville skapa mig lite ben att jobba med sista biten av loppet där mycket är uppför. Väldigt mycket.

Pang bom var det bara att börja klättra igen. Inte värre uppför än att det går att springa om man är van. Men så mycket uppför att det inte är mycket till fart. Jag plockade direkt några placeringar och när vi var i sista kohagen var vi tre tappra själar som hade dragit ifrån resten av det gäng som startade klättringen tillsammans. Jag skojade lite med dom andra att vi hade ”battle of the joggers” för det kändes knappt som styrfart även om det rent tekniskt var löpning. Fick lite flin tillbaka och när det planade en stund senare sprang jag ifrån dom . Nu hade jag en tapper tjej i sina bästa löparår framför mig. 30-50 meter bedömde jag det till och kanske en kilometer att jobba med. Jag ville om men fattade inte riktigt hur det skulle gå till.

Men det fanns en backe kvar och satan i gatan om jag inte kunde sega mig ikapp och väl vid toppen var det bara att ge allt jag hade. På något konstigt sätt kunde jag få fart igen när det blev utför och på den sista lilla biten in mot mål där det är asfalt vågade jag verkligen ge det sista. Jag trodde att jag hade gett det redan efter 500 meter av loppet….

Det här var jobbigare än jag mindes det men det har nog en del att göra med upplägget och nu har jag försökt mig på den taktiken i alla fall. Den är ju normalt sett en usel taktik men det blir lite pest eller kolera på såna här lopp. Det är ändå skönt att inte behöva skylla på någon annan än sig själv. Det går nog att bli bra på det där också men då får jag sluta springa progressivt på träning! Kul var det i vilket fall som helst och kakbuffén var lika briljant som vanligt på det här lilla loppet. Me love. Återigen var det två nöjda löpare som rullade hem genom den engelska landsbygden för att varva ner med ett par pints på den lokala puben. Och med det lämnar vi Derbyshire och beger oss till Yorkshire. Frågan är om kroppen pallar ett lopp i dag igen?

Uppvärmning – Foto: Johanna Lundeberg

Ha det,

Mackan

#Fellrunningtour19 – The Trunce

På måndagen vaknade vi utsövda men rätt möra i kroppen. Bergslopp har en tendens att ta lite på  benen men när vi såg den strålande solen ute gick det inte att göra annat än att längta upp på Derbyshires kullar igen. Visserligen hade vi en tävling planerad på kvällen men lite balans måste man ha mellan jobb och fritid. Så dagen tillbringades ute och med ute menas att vandra några timmar. Även om jag varit här många gången har jag svårt att vänja mig vid att hedarna och kullarna är så lättillgängliga så nära storstadsområden. Fina grejer men det var inte med jättepigga ben vi anlände till Oxspring för att tävla på måndagskvällen.

Baddaren verkade inte vilja springa alls men har vi suttit och kört en timme så är det bara att ta på sig skorna och värma upp. I mitt tycke perfekt löparväder för shorts och linne med 12 grader ute på kvällskvisten men det var många av de över 500 löparna som inte höll med. Det var dags att springa The Trunce. Loppet brukar vara typ 4 miles men när vi tog oss upp till starten så var det ingen start där längre. Efter att ha frågat runt visade det sig att starten flyttats några hundra meter bakåt. Tanken var tydligen att minska trängseln eftersom det blivit så poppis att springa här. Vet inte om det hjälpte alls men loppet blev i alla fall lite längre.

Jag sprang det här loppet för två år sedan men då i sin originalsträckning och jag visste att det gällde att vara snabb första kilometern för att inte fastna i kö till en grind som bara tar en löpare i taget. Nu ställde jag mig längst fram i starten cirka 10 minuter före start. Sen hände det märkliga att det fylldes på med massor av löpare framifrån. Skitmånga. När startskottet gick var det bara att gilla läget och hänga med mitt inne i den skenande flocken. Inget utrymme att springa om eller bli omsprungen första tre minuterna utan bara att försöka hålla sig på fötterna. När det började bli lite bredare började jag plocka placeringar men det kom även gubbar bakifrån och när en av dessa gubbar genade in precis framför mig stod han på öronen big time. Jag lyckades undvika att trampa på honom men det fanns ingen mån att passera på någon sida utan att välta andra löpare så jag fick stanna till. Frågade om han var ok och sen kunde jag ta mig förbi. Men nu var vi snart vid grinden och där var det kö. 

Jag var mentalt förberedd på det men det kändes ändå konstigt att stå och köa någon minut mitt under tävling. Men ska man slippa det så är det bara att trycka på full fart första kilometern och även om jag hade stått längst fram i starten har jag inte den speeden i mig. Speciellt inte dagen efter tävling. Nu blev det onödigt många löpare framför mig men jag kom igenom grinden och nu började loppet på riktigt. Ner i en bäckravin och vada över en mindre flod.  Upp ur ravinen och ner igen tre gånger till. Roliga klättringar där jag plötsligt kände mig urstark och jag gjorde riktigt bra utförslöpningar. Så otroligt kul ur ett perspektiv men njutning?

Jag skulle ljuga om jag sa att jag njöt för det var väldigt hög ansträngning men jag plockade placeringar under hela loppet från den där första eländesgrinden. Jag kunde verkligen trycka på och upploppet var magnifik löpning fartmässigt. Det är häftigt hur jag kan gå från att tänka att dom tar mig bakifrån till att resonera att det finns inte en chans i världen att någon tar mig. Det här loppet var plötsligt lite längre än förr och med samma irriterande grind i vägen, som straffar oss som inte vill tokrusa, men när den väl är tagen så är det ett förbaskat roligt lopp. Det var med ett stort leende på läpparna vi rullade hem mot Hayfield för några välförtjänta pints och en vilodag från tävling på tisdagen.

Ha det,

Mackan

Kinder Downfall 2019

Under de år jag varit i Hayfield har jag gång på gång hört ett visst lopp nämnas, Kinder Downfall. Det där lite längre loppet som går lite högre upp än de lopp som annars gått i byn när vi varit här. I år var det dags att prova banan på allvar. Vi vandrade mer eller mindre hela banan förra året men i annan riktning och det var nästan ett heldagsprojekt. Ett vackert sådant. Hur skulle det vara att springa loppet?

Vi anlände till Hayfield i lördags och då var det nästan löjligt engelskt väder. Regn på tvären och kallt som attan. Ja inte kallt-kallt som hemma under vintern utan bara riktigt bitande som det kan bli när man blir genomblöt på 60 sekunder och det inte är något alternativ att fälla upp paraplyet pga vinden. Hoppsan tänkte vi först, pollenfritt tänkte jag sen. Nu ordnade det dock upp sig och när vi vaknade på söndagen var det strålande väder.

Strålande väder och det som väntade var typ 10 miles och 600 höjdmeter. Banrekordet indikerade att det skulle bli ungefär som en dryg halvmara på asfalt tidsmässigt. För jag visste att det bitvis skulle vara en rejält teknisk bana. Mycket slingrande och upp och ner på stora stenar. Och små stenar. Och mellanstora stenar. Två berg att plocka men som tur är så mjukstartar loppet med det lilla, gröna och mjuka berget innan allt det tekniska kommer.

Jag ställde mig lite defensivt mitt i startfållan eftersom jag inte alls visste hur jag skulle orka springa så här länge så här intensivt. För det blir intensivt när man aldrig riktigt kan vila… Start var det ja. Vi släpptes iväg och jag insåg rätt snart att jag skulle stått längre fram. Kryssade rätt bra i början men kände att jag får passa på att slösa lite energi så länge det går att springa förbi. Uppför, uppför, uppför hela tiden typ första kvarten. Men inte så brant så jag kunde springa på. Det var bra jävla flåsigt dock. I torsdags drog jag en kontrollerad femkilometare hemma i sub4-fart och jag var flåsigare nu. Men det går inte att inte vara flåsig när det går uppför hela tiden.

Nåja, nu var det utför ett tag och benen var inte riktigt så samarbetsvilliga som jag hade önskat. Jag var uppenbarligen tränad för att tassa uppför (vilket jag tränat på) men inte för att snabbt växla tempo (vilket jag inte tränat på). Jag tröstade mig med att snart är det några hundra höjdmeter till att trampa uppför och det kan jag nog. Och det kunde jag. Men det var single-track och jag hade ingen kraft att plocka placeringar eftersom det kräver en del. Samtidigt var känslan något av att ”ja, ja, det är bara att gilla läget, jag hinner bli äckeltrött”. Så ingen stress över att plocka placeringar utan jag gillade läget. Meter för meter trampade vi uppför och det var varmt, vackert och rätt flåsigt men plötslig var vi vid den första kontrollen.

Jag kanske inte sa det men den här svårighetsgraden av tävling innefattar lite kontroller som ska stämplas och en del obligatorisk utrustning som karta och kompass. Ryggsäcken min innehöll all utrustning och det bästa av allt var att jag tagit med mig dricka för den skulle behövas. Inte än dock. Vi klättrade nu uppför den brantaste delen och den typen av klättring gillar jag bäst av allt. Så brant att man inte ens frestas att springa för det är för brant. Upp kom jag och nu var det löjligt segt att komma igång med den riktiga löpningen. Det var oerhört mycket mer teknisk löpning än vad jag kunde minnas så det här med att vila på platten. Nä. Det var full koncentration och det länge. När ben och skalle väl hade fattat att det var den här tekniska löpningen så briljerade jag dock. Jag insåg efter ett tag att jag nog var bättre på det här en de jag legat bakom och satte fart. Plockade en hel del placeringar men blev tyvärr lite ivrig och tittade inte på kartan utan valde fel stig på ett ställe. Fel stig gav dåligt utfall och jag fick göra ett lite onödigt ärevarv. Så kan det bli och det är ju inte OS. Jag är mest med för att få bli jättetrött.

Nu hällde jag i mig vätska innan det bar utför och hej vad det gick utför. Jag visste ju rent logiskt att vi hade 4-500 meter höjdmeter att dundra utför nu men varför hålla igen? Trött i framsidorna lär jag ju ändå bli. Det höll väl i cirka 250 höjdmeter innan det började visa sig att jag inte tränat på det här. Plötsligt tappade jag några placeringar och dom som orkade blåsa på fick rätt många meter på mig. Kändes onödigt för normal sett är jag bra på just det där. Men det måste tränas på. Så jag släppte dom och när vi kom ner på den avslutande och faktiskt platta milen hade jag 100 meter till närmsta gubbe. Kroppen skrek att den vill stanna. Huvudet bad om att få promenera. Reptilhjärnan ville spöa killen framför. Så jag segade mig närmare. Meter för meter och med 300 meter var jag ifatt honom. Och förbi honom. Sen blev det kamp om en helt meningslös placering men för att få den omedelbara tillfredsställelsen att piska en okänd yngre man än mig. Och att tacka honom för bra kamp väl i mål.

Efter sedvanligt snicksnackade med folk sprang jag till hotellet, satte på mig torra kläder, hämtade kameran och sen tillbaka för att ta emot Baddaren. Jag var i ärlighetens namn lite orolig för att hon skulle ha trillat bland alla stenar uppe på berget men en halvtimme efter mig kom hon skuttande. Glad som en lärka när hon väl pustat ut! Två glada löpare som efter att ha fått plåga sig en bra stund kunde gå ner och köpa lite kaffe och hembakat av scouterna i Hayfield. Det här var fan lika kul som jag mindes det!

Snällt och grönt i början

Ha det,

Mackan

Titta bakåt – titta framåt

Nu är sista löpturen innan avfärd till England avklarad och nästa gång jag snörar på mig skorna blir för att springa Kinder Downfall. Ca 10 miles och 660 höjdmeter om jag minns rätt. Med ryggsäck. I ärlighetens namn blev det två turer i dag och jag känner att det börjar bli spring i benen och då kan jag inte låta bli att titta bakåt.

Under vårens träning har jag hela tiden benchmarkat mig mot den fina utveckling jag hade för två år sedan. Att tävlingarna då inte alls gick som jag hade tänkt mig är en annan historia som hade mer med rygglåsning att göra än med träningen. Det är sånt som händer. Men träningen gick sjukt bra för två år sedan och det roliga i kråksången är att det har gått ännu bättre i år. Jag har förvånat mig själv och i dag kände jag mig så nöjd att jag gav fan i att jämföra mig för två år sedan och tittade bakåt ett år för att känna mig ännu mer nöjd!

Det blev så konkret för under dagens pass sprang jag delvis på exakt samma sträcka som där jag förra året testade att jogga 5 km bara för att se om jag överhuvudtaget skulle kunna starta. Då var det en lugn jogg för att se om det fanns några förutsättningar att lufsa runt i England. Skulle vaden överhuvudtaget hålla? Det gjorde den lite sisådär men jag kom runt. Dock otränad som bara den, utan härdning av ben varken uppför eller utför och herrejisses vad mina lår tog slut redan den första tävlingsdagen. Och träningsvärken efteråt ska vi inte tala om. Den var något i hästväg!

I dag sprang jag på bra. Jag ville blåsa ur benen lite lagom mycket genom att springa kontrollerat hårt en bit. Trots att jag inte var flåsig var det i ett tempo som jag bara kunde drömma om för ett år sedan. Trots pollen som yrde runt i luften och trots bara en vilodag de senaste dagarna. Jag är inte rapp i steget men det går rätt fort enbart på styrka och det är ju inte rapphet jag behöver bland bergen utan just styrka. Styrka och flås. Nu är jag jädrigt nyfiken på om regnandet i England ska kunna göra lite underverk med den allmänna känslan. Det är ju just för regnet som jag far till Storbritannien på vårarna. Regnet och alla suveränt roliga tävlingar där kilometertider inte säger något. Är det berg och lera så går det inte fort och framför allt är det tävling man mot man. Hur kommer jag stå mig placeringsmässigt? Ingen aning för man vet aldrig vilka som dyker upp men en sak vet jag och det är att jag kommer att få bli trött och att jag kommer att få se lamm. Förhoppningsvis har jag lika mycket spring i benen som dom små ullbollarna för nu ska det skuttas!

Ha det,

Mackan