Hej vintern!

Etiketter

, , , , ,

Nog för att det har blivit några pass i minusgrader redan men det har liksom inte känts som vinter. Det har varit under tidiga morgnar och relativt vindstilla så nej, det har inte känts som vinter. Men i dag kändes det nog ändå som att vintern har kommit. När jag vaknade i morse konstaterade jag att det var något vitt på marken i trädgården och den där läskiga vinden från norr kändes. Jag tror även att jag såg en handfull vita vandrare passera bakom husknuten när jag hämtade tidningen.

Av någon outgrundlig anledning brukar jag faktiskt vara bättre på att sköta mina långpass när det blir lite bistrare ute och med maran tre veckor bort var det läge att sätta igång med dylikt igen. Igen kanske var ett starkt ord givet att jag inte förgyllt asfalten nämnvärt med min närvaro men jag skulle springa långpass i dag. Dessutom med en av mina klubbkompisar i Goyt Valley Striders, Kevin. Vi pratade redan i våras om att han skulle komma till Stockholm i november och att jag skulle ge honom en guidad tur. Han har varit skadad så jag lovade att hålla passet under halvmaran och vi fick en riktigt trevlig tur runt 5-6 av Stockholms holmar. Ja sällskapet var trevlig och den isande vinden från norr fick ignoreras. Men oj vad mycket behagligare det var  lä!

För att få till ett lite längre pass parkerade jag några kilometer från Kevins hotell och skrapade faktiskt ihop ett hyggligt långt pass, inkluderande tre passager över Västerbron för att få njuta lite extra. Förra vintern hade jag ju problem med ryggen och var inte redo för något längre förrän i mars och missade därmed alla spännande orgier i småfrysande och jag får erkänna att något jag hade förträngt var den efterföljande stelheten. Jag vet inte hur det är med er men min kropp blir något stel resten av dagen när jag springer långt på asfalt i kyla. Och jag tror inte att det blev bättre av ett gäng benövningar på gymmet igår.

Hur som haver är jag otroligt nöjd med dagens gärning och så jädra kul att få visa upp Stockholm även om det var lite bistert ute. Kevin tyckte dock att det var rätt bra att kunna springa mitt i stan utan en massa folk i vägen. True that! Och så länge det är barmark finns det en stor njutning i det faktumet! Nu vill jag ha en rejäl laddning av långpasss den här vintern så jag hoppas att jag har kamrater som ställer upp, för det är inte alltid muntert att springa dom själv på vintern.

MeAndKev

Ha det,

Mackan

Annonser

Inte. Särskilt. Trevligt. Eller?

Etiketter

, , , , , ,

Under natten vaknade jag ett flertal gånger av att det blåste rejält. Det blåste och det regnade. Den där tanken jag hade på att springa ett mysigt pass längs havet i gryningen kändes mer och mer avlägsen och när klockan ringde i mörkret hoppade jag ur sängen och tittade ut genom fönstret. Oj vad det blåste. Det regnade inte längre men oj vad det blåste. Det var rejäla vågor på havet och min spontana tanke var att nej, jag behöver nog inte träna i dag.

Jag hade verkligen sett fram mot att springa det där mysiga passet i shorts längs ett stilla hav. Nu skulle det uppenbarligen inte bli något stilla hav men shortsen hade jag ju packat med mig så varför inte prova? Jo jag kom fram till att jag kunde prova och den mentala inställningen var att det kommer inte att bli särskilt trevligt. Men det hade ju faktiskt slutat regna och om jag börjar med 25 minuter i kraftig medvind lär ju just det bli rätt trevligt. Vägen hem kan man välja att se som ett senare problem. Det kanske slutar blåsa lagom tills jag springer tillbaka… Eller hur!

Är man lättlurad så är man och jag stack iväg. Mycket riktigt blev det rätt bra fart helt utan ansträngning. Nere i Almedalen mötte jag en löpare som såg ut som en karikatyr på människor som tar sig fram i motvind. Vilt kämpande med armarna och kroppen i 45 graders lutning mot underlaget. Oj. Men det blir ett senare problem. Och förresten, var var alla andra människor i Almedalen? Det ska väl vimla av folk? Hade jag hört. Humöret var nu extremt bra och jag kunde inte låta bli att kolla tempot under en kontrollkilometer. 4:15/km. Helt utan ansträngning. Då blev humöret ännu bättre och den analytiska delen av hjärnan fungerade dessutom så bra att jag insåg att med mina 50 minuter som var avsatta för träning inte skulle springa 25 minuter ut och sen tro att det skulle ta 25 minuter tillbaka i vinden. Inte med rimlig ansträngning i alla fall. Eller kanske inte alls. Vind är inte bara en bromsande faktor utan dessutom en kylande så risken fanns att jag skulle stelna lite lätt.

Efter 23:37 vände jag tillbaka i något som började likna ljus. Plötsligt kunde jag se måsarna glida omkring i vinden ovan mig och långt därborta fanns Visby i sikte. Vinden syntes inte lika mycket som den kändes så döm om min förvåning när jag kollade tempot tillbaka och det knappt var någon temposänkning. Inte var jag kall heller utan uppenbarligen var jag både pigg och ansträngningen i sig höll mig varm. Där och då kom den där enorma känslan av tacksamhet som ibland sköljer över mig just när jag springer. Att vid en ålder av 50 år kunna lufsa runt i ett tempo som merparten av befolkningen oavsett ålder inte klarar av. Att jag kunde springa helt utan känningar av någon som helst smärta trots nästan 40 år av löpning. Att jag inte bara orkar utan även uppskattar att sticka ut i novembermörkret och springa 11 km före frukost. Att jag fortfarande efter alla dessa år älskar den här aktiviteten. Inget av det jag är tacksam för är något att ta för givet. Jag är borta på jobb och har ett tidigt möte så att jag får sticka iväg kvällen innan men i stället för att dö hotelldöd och kanske kröka bort tristess och vakna bakis kan jag ut och njuta av andra miljöer än hemmaplan. För att ta det på göteborgska: Det är fan gött!

Vägen hem tog 40 sekunder längre än vägen ut och min telefon sa att jag hade sprungit 11,3 km på knappa 48 minuter. Det må vara hänt att det var just så men det som definitivt hände var att jag fick en rejäl endorfin- och energikick som jag levde på hela dagen. Samt återigen en påminnelse om att det finns väldigt mycket att vara tacksam över i det lilla.

2017-11-17 06.54.08

Bjuder på att det inte är en bild av ”influencerkvalitet” 🙂

Ha det,

Mackan

Säsongsplanering pågår

Etiketter

, , , , ,

Ja men då var ännu en säsong avklarad och under gårdagen markerade jag starten på en ny genom att sticka ut i skogen och samla energi och tankar. Grunden för all planering är trots allt att vilja något och då behöver tankarna samlas. Vad just jag vill på lång sikt behöver jag inte fundera så mycket på, det är att springa mig genom hela livet. Jag vill vara hel och sugen inte bara nu utan även om 25 år. Det sätter faktiskt lite ingångsvärden till vad jag prioriterar även i närtid. Ska jag vara hel måste jag var lite smart och ska jag vara sugen bör jag lägga in en hel del kul.

Vad jag tycker är kul kan variera men i hygglig närtid brukar jag veta vad som är kul träningsmässigt och det är just det som får sätta grunden för vad jag ska ägna mig åt det närmaste året. Sen kan jag fördela ”kulet” på ett sätt som stöttar olika utmaningar eller lopp jag vill göra. För jag måste fördela ”kulet” om det ska fortsätta att vara kul. Jag behöver variation över säsongen och även mellan säsonger. Skåla Opp till exempel tycker jag är väldigt kul. Men nu har jag varit där två år i rad och då får det räcka för ett tag. Däremot känns det inte som att det räcker med motbakkelöp och jag ska hitta något nytt roligt. Eller göra om Mefjellet Opp med bättre förberedelser just för den banprofilen. Då kommer det tvinga mig att springa slalombacke och det gillar jag i lagom doser. Dessutom är det nyttigt för mig. Bra sak att lägga in i planeringen.

En annan sak är att jag redan lovat min klubbkompis Kevin i Goyt Valley Striders att komma över och springa några fell races nästa år. Det är inte bara kul utan superkul. Samt ruskigt bra och varierad träning som hjälper till för ett långsiktigt hållbart löparliv. Ja det ligger alltså i planeringen och ger då en morot till den typen av specifik träning.

Vad gillar jag mer då? Jo jag gillar att springa maraton och nästa år har jag chansen att få min permanenta nummerlapp i Frankfurt. Det vill jag väldigt gärna. Jag har ju tio starter men bara nio målgångar. En målgång till och jag får välja ett startnummer som är mitt och bara mitt. Varje år. Gillar jag att träna för maraton då? Jo det gör jag om jag kan träna för det på riktigt. I år såg det lovande ut för att bli så men så hände något med ryggen i början av sommaren och det satte spår ner i baksidorna egentligen från juni och en bra bit in på hösten.

För att minimera att det händer igen måste jag bara ta tag i styrketräningen bättre. Jag  vet att det är helt nödvändigt för mig men ändå har jag slarvat med det. Visst har benen fått sitt med nötande i backar men muskelkorsetten i bålen är för klen. Vi har ett helt okej gym på jobbet men det är bara att inse att jag inte går dit. Dels känns det lite motigt att stanna kvar på jobbet efter en lång dag och det blir inte av på helgen. Jag var tidigare rätt bra på att sköta det hemma men med högre ålder har jag prioriterat rörlighetsträningen på hemmaplan. Så jag har skaffat mig ett gymkort igen. Funkar både i Solna och i Täby Centrum och jag har hunnit nyttja det några gånger. Snart kanske jag slipper träningsvärken också! Som bonus finns det ångbastu i Täby Centrum och då kanske jag kan minska ett annat problem, mina bihålor. Dom mår väldigt bra av ångbastu.

Sammanfattningsvis så behöver jag bli starkare, snabbare och få bättre snabbhetsuthållighet till nästa säsong. Uthålligheten att ta mig genom ett maratonlopp har jag bevisligen. Det ska jag göra samtidigt som jag har skoj och närmaste planen är att leka en hel del backvarv på elljusspåret tills snön kommer, komma igång med långpassen (sällskap sökes) och fortsätta det inslagna spåret med mer styrka. Just backvarv på elljusspår var det jag pysslade med redan för 39 år sedan när jag började springa i klubb och jag älskar det. Funkar den närmaste planen kan jag gå in i 2018 med en bra grund, inte som i år. Sen har jag fönstret öppet för att kanske springa en tidig vårmara om andan faller på och vi har bra träningsunderlag här i Tjockhult. Det vore bra träning för att plåga mig på riktigt under hösten. Har vi inte det tränar jag farten i skogen och kommer väl förberedd till Englandstävlingar i vår. Känns det bra och det blir ett snällt pollenår kanske det blir en bansäsong för att få upp rejäl fartkapacitet innan höstmaran.

Låter det som en plan? Det är i alla fall min lösa plan som uppenbarligen innehåller option på både det ena och andra beroende på hur kroppen svarar och vad som känns kul just då. Och att jag känner mig lika peppad om ett år som jag gör nu. Och om två år. Och om X år.

2018 – Här kommer jag!

2017-10-27 08.36.10

Ha det,

Mackan

Heute ist dein tag!

Etiketter

, , , , ,

Sista söndagen i oktober. Frankfurt Marathon. Det här skulle bli Baddarens dag!

Den som läser min blogg regelbundet vet att vi redan för ett par månader sedan bestämde att jag skulle vara hare åt Baddaren den här dagen. Det såg vid höstens början ut att vara en utmärkt plan för jag skulle kunna tassa runt lite lagom och inte utsätta mina asfaltsovana ben för någon större stress utan vänja mig i lugn och ro. Ja så var planen för när vi gick in i hösten hade jag endast avverkat ett längre pass på asfalt sedan … ja det var nog september förra året.

Hösten blev lite stökigare än jag förväntat mig och om vi backar bandet till för tio dagar sedan stod jag fortfarande kvar på ett längre asfaltspass. Nu för det senaste året och sist i början på mars. Här får jag erkänna att det började bli lite nervöst för min del så jag stack ut på en långpanna sju dagar före maran. 28 km och rejält stumma ben på slutet blev facit av det. Hmm, det behövs nog ytterligare lite tillvänjning så innan startskottet gick i söndags hade jag hunnit springa ytterligare fyra pass. Var jag redo? Ingen aning! Jag brukar liksom inte dra en mara med bara två långpass på asfalt i benen sista året och inget längre än tre mil. Det är ju liksom efter det som det börjar.

Jag var måttligt sugen på att springa maraton i söndags morse när vi vaknade till regn och blåst men det kunde jag ju knappast säga till Baddaren så jag höll masken och samtidigt lovade jag att jag i alla fall skulle orka upp till 27 km. Det var en punkt som skulle innebära att den tuffa motvinden skulle vändas till medvind. Jag kände att tar jag henne bara dit så kan jag släppa iväg henne efter det och ta det lite lugnare till mål för egen del. För i mål ville jag absolut.

Det var lite vånda över klädval i blåsten och jag bestämde mig för första gången i min maratonhistoria att köra långärmat. Det kändes som ett bra val tills vi kom ut från hotellet 20 minuter innan start. Jädrar vad varmt det var! Nä, gör om och gör rätt. Jag sprintade tillbaka till hotellrummet och bytte om en gång till och vi hann in i fållan lagom till första startvågen stack. Nu var det snart vår tur och allt verkade under kontroll!

Som vanligt gick sista minuterna före start kvickt och när skottet gick stack Baddaren iväg som ett skott. Haren fick agera sköldpadda i stället och när vi passerade första kilometerskylten var det i princip på sekunden som vi hade kommit överens om tidigare. När vi kommer överens om hur vi ska göra brukar det innebära att det är Baddaren som frågar om tempo och jag som svarar vad som borde vara realistiskt. Och nu var vi rätt baserat på min tro om en utgångsfart som inte skulle kunna döda drömmar men som heller inte var för lugnt för att tappa för mycket på drömmarna. Själv tyckte jag att det nästan kändes lite jobbigt fort men nu var det ju inte mig det handlade om. Vi matade på i jämn ansträngning till skillnad från många andra och det tog upp mot femman innan dom runtom började stabilisera sig. Lagom tills jag fixade första sportdrycken till Baddaren.

För det är så det funkar jag när jag harar. Baddaren får springa på ostört från drickaborden och jag smiter in, hämtar vatten och sen blandar jag till sportdryck i farten i medhavd flaska. Alternativt smiter jag bara in och hämtar vatten och springer ikapp igen, eventuellt assisterar jag med att öppna gel eller fixa fram elektrolyttabletter. Det är så vi jobbar. Och jobbade på gjorde vi kilometer efter kilometer. Personligen började jag känna mig lite stum och stel redan efter dryga milen. Lagom tills jag fick agera sköldpadda igen.

Paddaren.

Baddaren själv väntade fram till 13- 14 km innan hon fick en liten svacka. Det kan ha berott på att vi där vände upp i vind och även om jag plogade som ledargås läckte det lite vind bakom mig. Själv drack jag sparsamt men ändå blev det akut att slå en sjua runt 16 km. Hon fick order att lägga sig i rygg på någon annan medan jag lättade på trycket och sen blev det ett jädra sjå för mig att skubba ikapp så fort som möjligt. Fast det var rätt skönt att få sträcka ut lite och min stelhet minskade drastiskt.

Kilometerna rullade på och när vi närmade oss halvan frågade jag vad hon har som pers. 1:56 något blev svaret och det var rätt häftigt att klockan inte hann passera 1:52 innan vi passerade den linjen. Ett pers bärgat för dagen. I ordentligt motvindsnetto. Nu började jag känna mig stum igen och började på allvar undra om jag skulle orka hänga med hela vägen. Alla rycken in vid vätskestationerna tog lite på kroppen och vi hade sprungit motvind länge väl här. Baddaren verkade dock stärkt av halvmaraperset och uppför bron mot 24 sprang hon jädrigt fint. Det såg lätt ut och med ett härligt fokus! Nu var det bara 3 km kvar av motvind och även om det knorrades lite upp mot 27 km så kände jag att nu är vi nästan hemma. Hemma såtillvida att det väntade en lång sträcka av medvind och det märktes. Plötsligt kunde jag springa mer avslappnat när jag inte måste ligga precis framför och det gjorde livet lättare. Dessutom var det otroligt skönt att slippa vinandet i öronen. Pang-pang-pang och vi var fort uppe vid tre mil. Där kom vi ifatt en man från Trollhättan och jag ropade till honom att nu får du passa dig för här kommer vi farande! Han såg förskräckt ut till en början men efter en stunds snicksnackande fick han bra fart och seglade iväg. Han seglade iväg och vi möttes inte igen förrän på efterfesten och då kom den första stora krisen. Nej nej, inte på festen utan på banan.

Jag orkar faktiskt inte springa längre!

Kom det ur Baddarens mun… Jag förklarade att det gör du visst det. Du minns väl att det alltid är så här? Du vet väl att trots att det alltid är så här så slutar det ändå med att du orkar i mål? Vet inte om jag fick något svar men vi fortsatte. Det var dock läge att nu verkligen ta det kilometer för kilometer och plötsligt var vi faktiskt inne i stan igen. Nästan framme. Här fick jag oceaner av energi när publikleden blev tjockare. Mellan langningar och peppande passade jag på att vinka till publiken, göra vågen för att få igång dom och allmänt tjoade och viftade. Jag hann även i år med att dansa lite samba sidledes framför en av orkestrarna. Jag mindes med full kraft hur kul det är med stadsmaror. För nu var det jättekul. Baddaren var trött som bara den men vi tog det ett steg i taget och jag förklarade om att om några minuter får du cola. Vetskapen om att det var så när uppskattades och själva colan uppskattades än mer. Jag plockade ihop inte mindre än tre muggar och tryckte i henne så mycket det gick i förhoppning om att få fart på benen den sista biten.

I motvinden ner mot 41 km gick det sådär och mina försök att lura upp farten slutade varje gång med att jag fick lugna ner mig för att hålla henne i rygg. Men så, plötsligt fick hon korn på Hammarmannen och satte fart. Nu var det hastigt och lustigt en jädra fart på dom små benen och vi närmade oss målet med full fart. Normalt sett när jag harar brukar jag få köra fri fart sista biten men nu ville jag dra henne ända till mållinjen och hon hängde med. Vi kom i mål. Vi fick stanna. Baddaren ville sitta men för att inte bli kalla blev det dagens sista övertalning att faktiskt gå sakta. Gå sakta och smälta 3:46:09. Personligt rekord med 9:50.

Jag var (och är) så otroligt stolt över hur bra hon genomförde loppet och resten av dagen ägnades åt firande vid poolen tillsammans med Tompa som sprang sin näst snabbaste mara någonsin. Det är nästan det bästa med maratonlopp. Eftersnacket och den lycka som nästan alltid finns hos någon. Den här dagen var det många glada miner uppe vid poolen. På kvällen mötte upp vi upp Marcus och Daniel tillsammans med deras vänner, varav en visade sig vara mannen från Trollhättan! Med två i sällskapet som sprungit under 2:25 och en som persat med nästan 10 minuter kunde det inte vara annat än skratt och leenden hela kvällen. Och jag fick äta min firarhaxe. Livet är gott!

Målgången

Bara några meter kvar här!

Ha det,

Mackan

 

First and last and always

Etiketter

, , , ,

Maybe it’s not so easy
Maybe it’s a way too long
Say, say you’ll be by me
When the evidence comes along

Ja nästa vecka är det dags. Maraton. Jag ska vara farthållare åt Baddaren och den här veckan var det dags att sätta igång med långpassen. Det första, det sista och det enda. Jag tror faktiskt inte att jag sprungit något långpass på asfalt sedan i mars. Det var ett tag sen. Men jag ville inte ställa mig på startlinjen för att hålla tempot åt Baddaren utan att faktiskt testa att springa lite längre på asfalt.

Att springa långpass dagen efter ben och rygg på gymmet är inte riktigt så lätt som det låter och jag ångrade mig i morse. Ångrade mig men kunde bara inte låta bli ändå. I hopp om att inte bli uttråkad drog jag in till stan för att springa. Det enda kruxet var att det gick rätt många timmar från frukost till exekvering men jag kunde inte dra på det längre. Huset var färdigstädat och det fanns inga ursäkter.

Hur gick det då? Jo men det var rätt trevligt. Jag skippade vätska och energi utan nöjde mig med kreditkortet i bakfickan. Ärligt talat så är det så själlöst med ryggsäckar och vätskebälten så går det att skippa gör jag helst det. Det gick. Jag behövde inte använda kreditkortet och var ändå pigg i skallen hela vägen. Benen blev däremot lite slitna. Om dom blev slitna av asfaltsovana eller av gårdagens benövningar låter jag vara osagt men jag kom fram med något stela apostlahästar. Hälsoappen på telefonen påstod att jag skubbat 30,5 km och jag påstår att jag sprang 28 km.  Det är trots allt minst 2/3 av maratondistansen och nu när jag har sprungit det där långpasset tänker jag att jag fixar 1/3 till nästa helg. Utan styrketräning dagen före. Eller så gör jag inte det. Men jag kan hjälpa Baddaren minst 28 km och i ärlighetens namn gick det lite fortare i dag än vad vi ska springa nästa helg. Då kanske jag lyxar till det med dricka och energi också. Yay!

2017-10-22 15.09.07

Ha det,

Mackan

Köttarvarv

Etiketter

, , , ,

Jag är av den fasta åsikten att det är inte nyttigt att såsa för mycket när man springer. Inte bara för att det ger taskig utveckling utan för att kroppen måste få varva ur. Ja, som en motor. Om man gubbkör en bil så kommer den inte må bra i längden och det är baske mig likadant för kroppen. Muskler ska användas och om man bara lallar omkring använder man dom inte riktigt riktigt. Visst har jag tagit i lite på snabbdistanser sista månaden och kört lite stegringar under morgonjoggar men jag har slarvat med intervaller. Intervaller som faktiskt är det jag tycker är roligast.

I dag hade vi riktig indiansommar här i Tjockhult och då passade det utmärkt att väcka upp en intervallslinga jag uppfann förra vintern, Köttarvarvet. Cirka 450 meter långt i skogen några kilometer hemifrån. På dessa meter hinner man springa på en liten stig uppför ett mindre berg och därefter brant nerför detsamma. Överlever man det väntar lite plattlöpning och sen en slutspurt först uppför och svagt utför sista 60-70 meterna. Jag räknade redan på förhand ut att jag inte skulle hinna klart innan mörkret föll så det var pannlampa på och iväg. Om själva passet finns inte så mycket annat att säga än att det blev jättejobbigt. Och mörkt. Sådär jobbigt att det var lite tungt att jogga hem men uppenbarligen kom jag hem.

Det var allt annat än skönt men definitivt skoj på det där bisarra sättet som man tycker EFTER passet. Ja kanske lite under också. Men framförallt var det otroligt skönt att komma ut en sväng i skogen efter jobbet. Det blir ju inte direkt varmare framöver även om jag hoppas att hösten är här för att stanna. Till mars.

20171016_181606

Ha det,

Mackan

Träningens betydelse för hälsan och hjärnan

Etiketter

, ,

Det här blir ett kort inlägg för jag tycker att programmet talar för sig själv. Jag kollade på Anders Hansens föreläsning om träningens betydelse för hälsan och hjärnan. De flesta som tränar konditionsträning kan nog skriva under på den subjektiva upplevelsen av att känna sig mer kreativ och mer stresstålig när man sköter sin träning. Men så finns det dom som forskat på det också och det pratar Anders om. Titta och fundera på om det inte kan vara värt att ta den där löprundan ändå! Vår hjärna är gjord för rörelse.

https://embed.ur.se/embed/202705?cid=5erki5-u3v58l

Ha det,

Mackan

Älskade fjäll!

Etiketter

, , , , , , , , , , , , ,

I somras fyllde jag 50 och då fick jag en väldigt fin och personlig present av Baddaren och katterna, nämligen en långhelg i Abiskofjällen. Till hösten! Jag hade pratat om att vi borde ta en tur dit upp någon höst för att få uppleva något som är så sanslöst fint. Nu var det dags! Det var ju bara det där lilla orosmomentet med att jag fick problem med en baksida två veckor innan vi skulle fara. Som jag skrev om tidigare så kände jag att jag offrar hellre Frankfurt för Abisko men skulle jag bli okej i tid? 10 dagar av vila och i tisdags kväll testade jag en kort löptur i Bryssel. Det funkade. Kändes ju inte direkt perfekt men det funkade. Jag ville inte till fjälls med bara en enda kort löptur som test så morgonen efter blev det ytterligare en runda i Bryssel och då kändes det ännu bättre. Två dagar till avfärd norrut och jag kände att det skulle kanske fungera. Men för säkerhets skull packades även vandringsprylar… Så, nu kör vi en mastodontblogg med hur det gick!

Planen var att börja med en eftermiddagstur upp till Trollsjön och tillbaka för att testa benet och sen sova en natt i Abisko och så fick äventyret börja. I Kiruna möttes vi av tre plusgrader och horisontellt regn. Bistert. Mycket bistert. Men sån kan hösten vara i norr och det var bara att gilla läget. Väl uppe till fjälls så slutade regnet och vi bytte snabbt om i Björkliden innan vi drog iväg. Vi ville gärna hinna tillbaka innan mörkret föll. Sakta men säkert tog vi oss upp mot sjön och benet verkade gilla det. Och vi gillade utflykten. Det var så otroligt fint. I ena änden av spektrat blommade fortfarande blåklockorna och i den andra änden snöade det på oss lite lätt uppe vid sjön. Däremellan var det både gula löv, avfallna löv och röda kråkbärsbuskar. Vi hade nu helt vindstilla och när vi kom upp till sjön överraskade jag Johanna med att fixa en kopp kaffe som avnjöts i den absoluta stillheten. En av de finaste platserna i Sverige om du frågar mig! Ner kom vi också och med ett par timmar löpning i benen och en avslutande bastu nere i Abisko kunde vi konstatera att mitt ben höll för löpning!

Morgonen därefter började det riktiga äventyret. Vi kunde konstatera att det hade snöat uppe på högre höjd och jag hade tre alternativa rutter planerade som vi skulle kunna välja allteftersom vi såg hur landet låg på högre höjd.

Improvisera, anpassa sig och klara sig!

Det är just vad det handlar om i fjällen. Var förberedd och var beredd på att ändra planerna efter väder och vad kroppen säger. Vi började med att till fots ta oss uppför Nuolja. Fina Nuolja. Senast jag sprang uppför det berget låg jag och Tz i ledning på BAMM och slet som djur. Nu tog vi det lite lugnare för vi ville orka upp till Kårsavagge som var dagens slutmål. När vi kom upp till toppen av liften mötte vi den snö som fallit under natten. Riktigt häftigt med höst och vinter som möttes just där vi var. Det fick bli en kopp kaffe uppe på fiket och konsulterande med personalen om mina turplaner var realistiska. Det var dom. Vi fortsatte upp mot toppen och mötte snön, dimman/molnen på allvar. Här såg man inte många meter framåt och det var bra kallt på toppen. Det blev ett kort stopp innan kompassen, kartan och höjdmätaren fick guida oss. Jag frågade Baddaren om hon kände sig trygg i dimman med mig och det gjorde hon. Vi bestämde oss för att ta beslutet om nästa vägval nere i dalen som mynnar vid Björkliden och när vi kom ner så kändes det vettigast att ta någon av de kortare vägarna och skippa nästa topptur.  Man såg ändå inget på högre höjd! I stället tog vi oss upp genom ett pass och det var på hala stenar vi sakta rörde oss uppåt. Men oj vad fint. Det var väldigt många wow-moment. Uppe på nästan 1100 meter igen så kände vi att det var nog bäst att sikta in oss på att avsluta sista halvmilen på led nere i dalen upp mot Kårsavagge. Sagt blev gjort och vi började nedstigningen. Det var med av kyla bortdomnade fötter vi kom ner till dalens lugn och kunde avnjuta dagens lunch när det hastigt och lustigt blev sol igen. Wow-moment. Sista biten gick som på räls och efter drygt fem timmar i löparskorna med två rätt korta pauser möttes vi av varm saft i Kårsavagge. Och fick dessutom som belöning en fantastiskt fin kväll.

Dag tre skulle vi till Abiskojaure och vi vaknade till låga moln och primärvalet till tur som skulle gå i bitvis riktigt tuff terräng och dessutom vara lång fick skippas. Det var för mycket branter och sten för att våga sig på det i dålig sikt och blåst. Det skulle säkert gått men att röra sig kanske två timmar i motvind i vansklig terräng med dålig sikt är bara dumt. Så vi tog den kortaste vägen och tur var väl det för det var ganska slitna ben. Dessutom började vi med ett iskallt vad och när inget värmer så domnar fötter och det blev tufft nog som det blev. Men häftigt. Ack så häftigt. Vi var ändå uppe på 1100 meter som högst och när vi kom ner mot 800 meter så kom jag på en ny plan. Jag hittade en topp på kartan som borde kunna bestigas och potentiellt ge en fin vy upp i dalen ovanför Abiskojaure. Baddaren undrade om hon skulle fixa det och jag kände att det skulle hon. Så i stället för att springa ner mot Abiskojaure vände vi bort från den lilla rösade ”leden” och tog oss uppåt igen. Efter ett tag hittade jag ett fantastiskt fint litet klippöverhäng där vi hade skydd för både vind och regn och vi kunde få oss en kopp kaffe. Så jävla bra! Stärkta av kaffet tog vi oss sen upp till toppen och jag blev sådär toppglad som jag kan bli. Det var värt ett topphopp! Men det blåste rätt bra där uppe så vi tog oss nerför fjället och med någon kilometer kvar till stugan kom vi in på stig och kunde lugnt och fint avsluta dagen. Dagen som landade på cirka 3-3½ timme i skorna och det kändes som en lagom vilodag. Efter lunch vandrade vi omkring lite i omgivningarna och bara njöt av livet och fjällen innan dagen avslutades med bastu och bad i Abiskojaure.

Inför den sista dagen hade jag rådgjort med både stugvärd och en jädra trevlig vandrare som dessutom var utbildad fjälledare om min plan på tur var genomförbar så här års i löparskor. Gick det att vada där jag ville vada? Hur var terrängen? Genomförbart så här års? Vi var alla överens om att det skulle funka. Det är trots allt lite roligare att köra obanat än ledat och raka vägen ner till Abisko på 13 km kändes mesig. Samt på alldeles på för låg höjd så planen kändes skojig.

När vi vaknade föll regnet och dimman låg. Damn! Det skulle ju inte alls vara så. Men jag fick stugvärden att ringa och kolla väderprognos och baske mig om det inte skulle bli klart senare på dagen. Så vi stannade kvar ett par timmar extra och när det började klarna stack vi. Det passade bra att vi tagit det lite lugnare dagen innan för nu skulle det bli en lång dag på fjället. Vi satte av upp mot Alesjaure i stället för ner mot Abisko. Helt rätt riktning om du frågar mig. Det var fortfarande lite dimmigt så vi missade en liten stig vi skulle tagit av på och fick obanat lite tidigare än planerat och en ås att trampa över som inte var planerad. Men nu var vi på väg mot mitt lilla paradis, Balinvaggi. Sakta men säkert rörde vi oss upp genom dalen. Högre och högre. Det tog sin tid med lång skrålöpning men plötsligt kunde vi springa nere längs bäcken och det gick fortare. Nu skulle vi snart kunna vrida upp kursen mer parallellt mot Abisko och det var dags att ta dagens tuffaste vad. Det tog en stund innan vi hittade ett bra ställe men över kom vi. Här satte vi fart uppför fjällängen och det kändes som att varken höst eller vinter hittat hit. Wow. Igen.

Nu var det bara ett par hundra höjdmeter kvar att ta och vi befann oss i en väldigt stenig och smal dal mellan två massiva fjäll. Det var en jädrigt häftig passage och snart väntade dagens stora belöning. Balinvaggi. Jag visste att det skulle vara hur häftigt som helst men det visste inte Baddaren så när vi rundade krönet blev det en väldig överraskning. Så otroligt vackert! Nu väntade nästan bara plattlöpning och utförslöpning. Vi tog ett helt gäng med kortare vad för att slippa vada när alla småbäckar blivit till Balinjokk. Planen var nu att ta oss igenom hela dalen i riktning mot Abisko för att få lunch med utsikt över Torneträsk. Och till slut var vi där! Bilderna beskriver platsen bättre än ord så titta och njut och försöka föreställa er hur en varm lunch smakar med den utsikten.

Nu var det bara cirka milen kvar hem och utför. Löpareuforin var total och jag ville aldrig att det skulle ta slut trots trötta ben. Men det gjorde det efter sju timmar i skorna med egentligen bara en enda riktig paus. Och vi avslutade med en högtidsmiddag, öl framför brasan och lite norrskensspaning innan vi somnade gott. Till er som inte upplevt den här sortens löpning, gör det!

Tack älskling för den finaste present jag kunde få. Jag älskar berg. Jag älskar våra svenska fjäll. Jag älskar att springa och framförallt älskar jag dig!

20170919_090033 - kopia

Ha det,

Mackan

Val och prioriteringar

Etiketter

, , , , , ,

För en vecka sen insåg jag att kanske skulle komma att ställas inför ett val. Under tisdagens snabbdistans kände jag att det drog lite lätt i baksidan av ena låret. Sådär lite odefinierat. Min älsklingsnaprapat var totalt fullbokad så jag gick raskt till en annan som hade tid med mig och hon konstaterade att det var nog inte så konstigt att det gjorde det för jag var helsned. Det fann jag föga förvånande efter vad kroppen hade varit utsatt för och sen borde det inte vara så mycket mer med det. Det tyckte inte hon heller, men jag tog en vilodag för det var en rejäl knådning jag fick. Nästa pass tog jag det lugnt och konstaterade att jepp, det här var nog borta nu men så drog det svagt på slutet. Kände inget på dagen så det var mer eller mindre bortglömt tills jag skulle jogga hem. Och då kändes det jätteskumt. Vilade helgen och eftersom min älsklingsnaprapat fortfarande var fullbokad lång tid framöver gick jag till en annan som hade tid. Han gjorde en grundlig undersökning och hittade inga större fel på funktionen men stramade nere vid knävecket gjorde det nu. Det löste han upp med händer och nålar men det var en ordentlig behandling och jag förväntade mig att det skulle vara irriterat värre dagen efter. Det var det. Så jag har vilat. Och vilat. Det är nu vi kommer till valen och prioriteringarna.

Jag kanske låter onödigt feg som inte vågat testa under veckan som gått för det stramar nu mitt på baksidan i ändläget och jag har två roliga saker framför mig. Nästa vecka ska min födelsedagspresent från Baddaren genomföras, nämligen en höstlöpning uppe i Abisko- och Riksgränsenfjällen. Samtidigt har jag Frankfurt Marathon om sju veckor. Om jag retar baksidan nu så lär Abisko bli vandring i stället för löpning. Den risken finns naturligtvis ändå men jag vill helst springa, ingen har nog missat att jag älskar att springa i berg. Samtidigt behöver jag träna om jag ska springa hyggligt i Frankfurt. Formen är markant bättre nu än för ett år sedan så det finns att bygga på. För varje dag jag vilar så… Ja, ni vet hur det funkar. Vila sig i form kräver först den lilla komponenten ansträngning. När vi kommer hem från Abisko är det inte mycket tid kvar att spela på och jag inser att om det ska bli Rock’n Roll i Tyskland så är det en tokchansning. Så jag får nog välja på att optimera chanserna till att springa i Abisko eller springa fort i Tyskland.

Jag väljer Abisko.

Det finns ingen chans att springa fort för mig i Tyskland om jag inte hårdkör redan nu och det bedömer jag vara för hög risk i förhållande till möjligt utfall. I stället väljer jag att vara pacer åt Baddaren. Då optimerar vi möjligheterna till ett PB inom familjen och i ärlighetens namn tycker jag att det är precis lika roligt att hjälpa henne som att springa själv. Så nu håller vi tummarna för att det blir fin löpning i fjällen! Ryggan är packad och jädrar vad full den blev när det ska säkras upp för att klara av eventuella snöstormar och minusgrader utan att tulla på säkerheten. Imponerande dock att det går att få ner både dunjacka och sovsäck i en så liten säck. Och oj vad skoj det ska bli!

20170909_124907

Ha det,

Mackan

Snabbdistansens olika känslor

Etiketter

, , ,

Det finns inget nyckelpass som är enklare än snabbdistansen och dessutom ger den bra avkastning på insatt kapital. Ändå är det många som drar sig för den och jag misstänker att det har att göra med att det kan kännas plågsamt. Länge. Ja förutsatt att man bombar på alltså. Genomför man en bekväm snabbdistans är det väl ungefär som att tycka ett lopp är härligt.

Man anstränger sig inte

Jag har insett att jag genomgår ett antal märkliga och delvis helt ologiska känslor i samband med snabbdistanser. Har jag tagit det lugnt på träningen ett tag så kommer suget att springa fort som ett brev på posten. Det är ju liksom hela idén med att överhuvudtaget springa mellan punkt A och punkt B. Har man inte bråttom går det ju att promenera. Springer jag så är det för att det ska fort att ta mig fram, jo visst går det ännu snabbare att cykla men det är inte lika harmoniskt. Tyvärr kan man inte springa fort hela tiden men det är en annan historia.

Ja det var ju det där suget. Suget kan finnas rätt starkt dagen innan jag ska snabbdistansa. Det ska bli skönt att få pressa lite tänker jag. Det ska bli kul att ta i tänker jag. Jag ser fram mot det och känner mig glad över att jag ska få springa fort! Ofta kör jag på morgonen och då kan jag hoppa över steget ångest. Springer jag inte direkt på morgonen kommer jag garanterat att genomleva ångest över den korkade tanken att lägga in en snabbdistans i programmet. Borde jag inte köra fartlek i stället? Eller kanske intervaller. Det är ju faktiskt skojigare och man har en massa vila i passet.

På något sätt kommer jag dock oftast iväg på min snabbdistans med en tanke i bakhuvudet på hur fort jag borde kunna springa. Det lustiga som händer inom fem minuter efter att jag kommit iväg är någon konstig förnekelse till att jag tänkte att jag skulle springa den där farten. Blåser det inte motvind? Är jag inte lite sliten? Vid närmare eftertanke är det ju helt okej om jag kommer in någorlunda nära det jag tänkte från början. Så får det bli. Jag gör så gott jag kan.

25 procent in i passet börjar det bli jobbigt. Samtidigt växer hornen och jag börjar snegla på mellantider. Jag springer ju inte med GPS utan har alltid några checkpoints där jag likt en elefant minns precis vad jag bör ha för mellantid för att klara vissa sluttider. Fördelen med checkpoints på fasta slingor är ju att dom ljuger inte. Dom är där dom är. En fördel med att jag har rätt bra koll på min kapacitet är att jag ofta hamnar ganska nära det jag tror jag borde fixa. Antingen knappt efter eller knappt före tänkt passertid. För varje minut som går växer känslan av att det är jobbigt men nu växer kampkänslan. Den håller i sig fint till halva sträckan. Ligger jag som i morse 30 sekunder före halvvägs blandas kampkänslan upp med hopplöshet.

Jag är jättetrött. Det är långt kvar. Det här kommer aldrig att gå. Visst ligger jag bra till men hur snabbt tappar jag inte 30 sekunder med som i morse sex kilometer kvar. Nu kommer förhandlingen in i matchen igen. Om jag joggar sista biten så är det nog inte så dumt ändå? Uppenbarligen har jag missbedömt kraften för dagen och jag kan nog jogga in. Det blir rätt okej trots allt. Jag fick ju trots allt sex kilometer i en hög ansträngningsnivå. Räcker inte det? Uppenbarligen inte för det händer aldrig att jag slår av på farten om inget är seriöst fel. För varje känd punkt jag passerar sker samma förhandling ända fram till cirka 10-15% kvar. Nu är det bara kampen kvar. Det är oerhört smärtsamt men nu kommer känslan av stolthet in i bilden. Jag känner mig stolt över att jag kan pressa kroppen så fint. Smärtan är oundviklig men lidandet är faktiskt frivilligt. Och jag lider inte utan jag kämpar för att klara av någon helt obetydlig tid som jag bestämde mig för innan passet.

Antingen klarar jag det eller så klarar jag det inte. Det spelar egentligen ingen roll för jag tränar. Men med en kilometer kvar känns det som att det spelar stor roll. Det gör det ju inte men det känns så. Träningseffekt är en funktion av ansträngning och tid och när jag kommer fram har jag trots allt uppnått det primära med vad jag ville uppnå. Träningseffekt. Sen är det helt oundvikligt att jag inom några minuter efter avslutat pass tänker att det här var ju himla roligt och det vill jag göra om snart. Jag kan inte beskriva den känslan som något annat än eufori. Sen tar det inte längre än till nästa pass innan jag genomgår alla faser igen. Men det får jag ta då.

2017-05-31 07.06.12

Ha det,

Mackan