Senast jag skrev var det Nils van der Poel som släppt sitt manifest och jag var igång med mitt multisportande. Nu börjar det våras och jag jobbar vidare på det aeroba huset. Jag har fortsatt springa, lekt lite med paddlingen och hållit igång cyklingen. Men framförallt har jag återuppväckt två andra aktiviteter.
På sportlovet stack vi upp till vårt nya hus. Hmmm, det har jag inte berättat om här va? Det får bli en annan gång men för att göra en kort historia lite längre så ska jag skriva några rader om skidåkning på längden och tvären.
Projekt ett var att komma igång med längdåkning. En gång i tiden har jag till och med kört någon tävling men det var många år sedan. En gång något närmare i tiden (20 år) köpte jag riktigt bra skidor som jag åkte på ett par säsongen. Det var allså 20 år sedan. Dessa slipade jag upp i september och tog med upp till stugan när vi var där i oktober. Tanken var att vara i rätt vikt för det spannet nu till vårvintern men det var jag inte så det blev till att köpa ett par nya för aktuell vikt. Dessa fick premiäråkas i isiga och väldigt kuperade spår i Jokkmokk för några veckor sedan. Jag måste säga att för att inte ha åkt längd på 20 år så gick det oväntat bra. Oväntat bra är inte detsamma som bra men framförallt var det kul. Märkligt nog fick jag ingen träningsvärk av det och det är nog bara att konstatera att kombon styrka, löpning, cykling och paddling är bra för klassisk längdåkning.
Sen gick det verkligen bättre för varje dag. För vi åkte verkligen varenda dag och det var propagandaväder en hel vecka. Fascinerande hur kul det kan vara att återuppta gamla vanor. Snurra runt på ett konstsnöspår i Stockholm lockar mig verkligen inte men att vara i princip helt ensam i spår med natursnö över myrar och genom skogar i Jokkmokk och Vuollerim är helt underbart! Något annat som är underbart är utförsåkning. Där har jag hållit igång bättre genom livet men faktiskt haft mitt livs längsta uppehåll. 10 år. Det är 10 år för länge. Jag var rejält nervös över om jag skulle tappat all timing men efter någon timme tycker jag det satt rätt bra. Första kvällen jag åkte kom Baddaren och kollade på slutet och jag tycker att hennes kommentar om att det gick inte att se skillnad på mig eller någon annan åkare i backen är ett betyg bra nog. För de flesta åkare i den lokala backen åker mycket. Och det var så jädra kul! Lokala backen är brant och nog lång för grym backträning och nog brant för att slipa på utförsåkningen. Och utan liftköer.
Ja det var riktigt kul att lägga ytterligare en dimension i variationen av träningen och väl hemma kan jag berätta att jag dragit igång orienteringssäsongen också och den aktiviteten tänker jag köra hårt på även i år. Bifogar en mindre bildbomb från ledigheten.
Med den situation som varit under året ville vi inte beblanda oss med resten av Sommarsverige nere på västkusten i juli eller augusti utan vi chansade på att det skulle finnas sommar kvar att kräma ur nu i september. Att det fanns!
Augusti hemma i Stockholm har träningsmässigt varit tungt. Eftersom det vägrade regna och var varmt och skönt blev det mer paddling än löpning. Faktum är att jag la till och med in något av en säsongsvila. Utan höstmara att se fram mot så kändes det bättre att ta vilan i den månad på året som jag minst gillar att träna. Lagom till att vi skulle bege oss västerut började jag i alla fall vänja benen vid löpning igen så att dom inte skulle bli helt chockade och för en vecka sen var det upp till bevis på lite längre löpning. Lugnt och fint och visst funkade det att hoppa runt på klipporna.
Hur har vi karpat då? De som följer min Instagram har knappast missat den träningsmässiga delen. På sex hela dagar på plats blev det fyra pass löpning på 79-102 minuter och tre paddlingar. Samt en tur till fots på klipporna men utan att nämnvärt höja pulsen. Badat blev det minst en gång varenda dag och en av septembers fördelar är ju att vattnet fortfarande är mer än väl badbart. Så otroligt skönt att känna saltvattnet! Något annat som är otroligt skönt är att sitta ute och se solen gå ner i havet med något gott till bords. Vi har grillat fläsk, lamm, nöt, korv, makrill, marulk och avnjutit med diverse tillbehör. Ute. Som sig bör på sommaren.
Hela veckan har varit så otroligt skön med dagar som man inte vill ta slut. Klipplöpning är bland det roligaste jag vet och nu har benen mörats på både Ramsvikslandet och Malmön. Ren världsklass att springa i de omgivningarna. Någon vi mötte tyckte att det var väl optimistiskt med bar överkropp men faktum är att jag svettades som en gris varenda dag och det vara bara den sista dagen som linnet fick vara kvar hela rundan. Klipplöpning i all ära men veckans höjdpunkt var ändå den längsta paddlingen vi gjorde.
Baddaren var lite osäker på om vi verkligen skulle ta med kajakerna med all vind som var i prognosen men jag insisterade och belöningen blev stor. På måndagen gick vi upp före soluppgången och begav oss till badplatsen vid Fisketången för att lägga i kajaker. 8 grader i luften, sol och helt vindstilla. Prognosen sa att det skulle vara rätt lugnt hela förmiddagen. Eller i alla fall fram till 11 så vi hade mer än fyra timmar på oss att njuta av ganska stilla vatten. Jag hade långärmad tröja på mig första halvtimmen men sen var det bar överkropp under flytvästen för det blev så himla varmt. Vi tog oss direkt ut utom synhåll från bebyggelse och så småningom över till Hållö där vi tog en längre paus. Att få bada själva i marmorbassängen är svårt sommartid men nu gick det utmärkt. Sen rundade vi Kleven utanför Smögen innan vi begav oss in Smögens hamn. Man kan kalla det dött eller man kan kalla det lugnt men det var häftigt att kunna paddla genom ostört innan vi via Kungshamn tog oss tillbaka. En riktig sommardag i september, fantastiskt! Det blev sen flera såna och jag måste även lyfta fram den sista paddelturen där vi först mötte en säl och sen höll en stor havsöring på att hoppa upp i kajaken. Bokstavligen! Men bilden nedan är från en halvtimme in i vår första tur.
Årets sista dag… Ja det beror ju lite på hur man se på året men om man ser det som att det avslutas med sommarsemestern så är det just vad det är i dag. Jag tänkte för min egen skull sammanfatta en semester (med rätt stor tyngd på fjällöpningen) som varit nästan normal! Det onormala var, förutom att vi skippade västkusten för att slippa trängas, att alla vårledigheter blivit inställda. Förutom ett par långhelger var det plattan i mattan i nästan sex månader. Satan vad trött jag var när semestern kom. Tröttare än vad jag trodde för det var mycket sova de första två veckorna på hemmaplan. Nu inledde jag i och för sig starkt med att paddla de två första dagarna innan tröttheten kom. Trötthet och en del blåst. Men det var perfekt väder för ett gäng vändor till tippen varvat med cykling och lite löpning. Ja, och att vaska fram det i hemmet som skulle till tippen eller skänkas bort. Summeringen av de första två veckorna av semestern blev ett väldigt städat hem, jädrigt bra cykelben och just det, en väldigt stukad fot.
En stukad fot var ju inte så bra när del två av semestern skulle börja. Den riktiga semestern. För som vanligt finns det starka inslag av löpning med i den riktiga semestern. Planen var att vara uppe i stugan i Porsi i tre veckor med en avstickare för en fyradagarstur uppe i Abiskofjällen när vädret passade. Nu var det något ostadigt uppe i norr. Vi växlade bad och löpning med bärplockning och fiske. För jo, jag hade ok av min fysio att testa foten och gradvis vänja den vid belastning. Ordentligt lindad och tejpad trodde han att det skulle funka. Som avslutning på första veckan höll den också mycket riktigt för 16 km (riktig) terräng tillsammans med maratonlabbet-Erik. Så jävla kul!
16 km utan packning är naturligtvis inte samma sak som fyra dagar med packning men en vecka senare verkade just fyra dagar av bra fjällväder uppenbara sig så vi kastade oss i bilen. Prognoser är en sak och verkligheten en annan. När vi nådda Kiruna var det minst sagt bistert. Blåst, regn och 11 grader. Men det kan ändras upp mot Abisko. Det gjorde det förvisso nere vid Torneträsk men det såg riktigt bistert ut dit vi skulle. Baddaren hade varit helt tyst länge. Skakad. Så när jag sa att det var en dålig idé att ge sig upp på fjället och att vi tar in en natt på hotell i stället så blev hon väldigt lättad. Som tur var fanns det plats i Björkliden och i stället för en kall dag och natt på fjället fick vi en fin liten löptur och en längre promenad i omgivningarna.
Där uppe bakom regnbågen skulle vi varit!
Nästa dag var det betydligt skönare och från Abisko började vi i god takt röra oss upp mot Čuonjávággi trots att packningen kändes brutal trots det nya lätta tältet. Vi hade tappat en dag men tänkte att vi kanske kan göra fyra dagar på tre. Det hade kanske gått om vi inte bland annat hade mötts av en galen vägg av motvind uppe i passet. Och en hel del blöta. Väldigt blött. När vi äntligen hittade ett klippblock som skydd mot vinden och där det var torrt nog att sitta kunde ingen av oss känna fötterna. Sällan har en lunch smakat så bra. Men sen kom solen och även om det var lite knepigt att hitta bra väg ner på andra sidan så var det nu riktigt behagligt. Enda orosmomentet var om vi skulle komma över det vad vi ville över. Inte en kotte såg vi och tankarna for om att det kanske inte var görligt att oss över. Ingen verkade ju röra sig här! Och när vi kom ner till vad vi trodde var vadstället så var det helt omöjligt att komma över. Skam den som ger sig och ett tag senare hittade vi ett ställe som var görligt givet att jag tog packningarna i omgångar och ledde över Baddaren. Kallt som satan med tre passager men nu var vi på spåret igen.
Vi kom fram till en gammal sommarled som det var något av en utmaning att följa. Det var galet vackert men leden var inte särskilt använd och gick allt annat än raka spåret. Vi började båda bli trötta och när vi bara hade några kilometer kvar till första bästa nattläger jublade Baddaren. Det tar på krafterna att härja i det vide och lera som det var nere i dalen. Jag hade konstaterat att leden gick för långt ner mot kartan men samtidigt hade vi sett rösen här och där och det var inte så att det vimlade av stigar att välja på. Eller en bäck som den ofta var. Men den lilla stig vi följt försvann plötsligt helt. Vi försökte hitta igen den men den var borta. Vi tog oss uppför bergssidan och hittade faktiskt ett röse. Men ingen stig. Eftersom det var hart när omöjligt att röra sig där uppe på grund av högt vide och djupa hål så sökte vi oss ner i dalen. Jag visste exakt var vi var så där fanns ingen oro men hur hitta en bra väg genom eländet? Det var vansinnigt med mygg men även älgar som hade sovit och vandrat i dalen och i deras spår gick vi. Plötsligt hittade vi en riktig stig och ett röse. Yes! 40 meter senare var den borta. No! Nåväl, vi kom fram. Det tog lite längre tid än planerat men när tältet var uppe och med mat i magen var det bara att njuta av skådespelet. Ansträngningen var glömd och njutningen total. Än bättre att vakna upp till samma skådespel nästa morgon!
Dag två var uppgift ett att hitta igen leden och det gjorde vi kvickt när vi (helt enligt plan) hade en annan gammal led att följa dit. Vi kan väl sammanfatta det som att den sen också var av rätt skiftande kvalitet de närmsta timmarna. Innan den återigen försvann helt. För den gick verkligen inte där den skulle. Efter att ha tappat en hel del tid så kom vi på den igen och från och med det så var den på riktigt! Spångar. Rösen. Stig. Smalt och delvis trasigt och slitet men något som gick att följa. Nu gick det som en dans! Visst kände benen av att vi rört oss 12 timmar och gud vet hur många kilometer dagen innan men det var så avslappnande för skallen. Myggfritt var det också. Vi hade upp mot 18 m/s i ryggen och Baddaren blåste av spångarna flera gånger. Otroligt bekvämt och fram mot eftermiddagen droppade vi ner på Kungsleden. Surrealistiskt att se folk igen. Surrealistiskt med en bred led. Men väldigt bekvämt. Tyvärr hade vi missat tältförbudet i Abisko nationalpark så vi fick tälta vid Abiskojaurestugan. Bekvämt men kändes lite märkligt efter den magiska platsen natten innan. Vi stängde dagen på nio timmar i skorna och tro mig, det kändes. Jag var så stel att det kändes löjligt men efter ett bad och mat i magen så sov vi båda gott!
Abiskojaure var inte planen för dag två. Eller jo, vi skulle inte kommit så långt på dag två av fyra men vi skulle heller inte ha så mycket kvar för sista dagen nu när det blev tre dagar. Vi hade tagit bra många fler timmar i skorna första två dagarna än planerat så vi tog den enkla vägen ner till Abisko längs Kungsleden. Vi var båda nöjda med det men det kändes som det riktiga äventyret var över. Men man kan njuta av vyer och upplevelse utan äventyr och vi bestämde oss för att avsluta färden med en lunch nere i canyonen vid Abisko. Precis när vi kommer ner dit så möter vi en korp som sitter och spärrar vägen. Den flyger inte iväg utan tvärtom gör den ett utfall. Hoppsan. Korpar är fan stora. Vi tänker att den har säkert ungar och tar en omväg och bestämmer oss för att äta lite längre ner. Jag börjar laga mat och Baddaren går för att pudra näsan. När hon kommer tillbaka ger hon upp ett tjut.
DEN SITTER BAKOM DIG!
Jag vänder mig om och jag har en korp precis bakom mig. Nylandad. Inte ok! Jag hoppar upp men får inte med mig några prylar utan vi rör oss en bit bort. Tittar på det kokande vattnet. Tittar på våra prylar. Och mitt i allt en korp. Jag inser att det måste varit mina nötter som var så intressanta. För jag satt och åt nötter. Planen blev att jag skulle locka bort den med nötter. Sagt blev gjort och nötter kastades men utan reaktion. På tredje försöket lyfter han men i stället för att segla mot nötterna tar han sikte på mig och påsen. Som en mindre drake anfaller han! För att i sista sekunden vika av och landa en bit bort. Historien med korpen tog inte slut där men vi kom hem med alla ägodelar och ögonen i behåll. Dessutom med en större förståelse för varför Oden hade korpar som följeslagare.
Sista dagarna hemma i stugan bjöd på strålande bra fiske, strålande väder och tappra försöka att träna på trötta ben. Oj vad sliten jag blev av vårt äventyr så att umgås med mamma och Bosse i lugn och ro passade bra. Det var så himla mysigt att få träffas igen detta speciella år. Det kändes konstigt att komma hem till Täby igen i söndags kväll och i dag avslutades semestern precis som den började, med paddling. Det normaliserade livet något och i morgon går i in i ytterligare lite normalisering. Med vetskap om att jag har rätt många dagar kvar på semesterkontot och det ska nog kunna nyttjas i höst!
Ja nu är sommarlovet slut. Sex veckor av semester, eller träningsläger som vissa väljer att kalla det. Jag måste säga att tiden har rusat fort samtidigt som början av semestern känns som månader bort.
Vi började med att åka upp till stugan. Lämnade värmen i Tjabostan för svalkan i norr. Första dagarna var vi hela familjen i stugan och vi tillbringade inte en sekund på ”stranden” men väl många sekunder i skogen. Större delen av tiden med fiskespö i handen men en hel del springandes också. Det kändes så makalöst skönt att kunna andas igen och inte minst att vara i form för att köra de längre rundorna uppe i Porsifjällen. Det har varit lite si och så med det de senaste åren.
Lagom till att värmen kom flydde vi ännu längre norrut och upp till Lofoten där vi fick en stadig temperatur på 12-13 grader. Men knappt någon vind och inget regn. Visst, det var lite moln på vissa av turerna men oj vilket löpväder. Jag fick se örn vid ett par tillfällen och när vi inte var på tur kunde vi äta gott. Både på lokal och med egenfångad fisk. Jag älskar verkligen den delen av världen. Folk är trevliga, bergen lättillgängliga och alltid närhet till vatten. Det är så fantastiskt att jag brukar längta tillbaka redan innan vi hunnit lämna öarna.
Vi fick många höjdmeter och timmar i benen så det passade utmärkt att ta färjan över till Bodö för att vila dessa ett par dagar. Dagar som innehöll ett helt galet bra fiske i Saltströmmen. Vi drog upp fisk så att det räcker för hela vintern och jag tillbringade många timmar med att filea fångsten. Men så värt. Dessutom svängde vädret om från perfekt löpväder till sommarväder som passade i en båt på havet.
Väl tillbaka i stugan visste jag inte riktigt hur jag skulle få plats med alla kvalitetspass jag ville göra så det fick bli en galen avslutning. Tre dagar i rad körde jag i tur och ordning ett pass i slalombacken i 26-gradig värme, en snabbdistans på 24 km och avslutade sen med ett pass i spikskor på underbara Rimvallen. Inte enligt skolboken och när sen återhämtningspasset efter dessa tre dagar bestod av 24 km långpass med Baddaren var jag mör som satan i bilen på vägen hem. Däremellan hann vi sola och bada samt fånga ännu mer fisk. I bilen hem till Täby hade vi fyra fullsmockade kylväskor med fisk och kött!
Kväll i Avaudden
En hel dag hemma i djungelvärmen och sen bar det av igen. Ner till Bohus-Malmön för knappa två veckor av sol, bad och paddling. Lata dagar som varvades med lite utflykter runt om i Bohuslän när solen inte var framme. Träning då? Joråsåatt. Kroppen var löjligt sliten efter avslutningen i norr men efter två vilodagar i den 30-gradiga värmen hann jag med nästan 15 mil löpning. Prickarna över i:et var att jag två gånger sprang snabbare än min bästanotering på klipporna runt ön. Det är snarare styrka än snabbhet men styrka är vad jag vill ha just nu. Med det rullade vi norrut igen.
Nu har jag varit hemma i tre dagar och hunnit testa av hur formen egentligen är genom att springa Fortifikationsvarv i går. Inte oväntat är jag lite långsammare än vad jag var strax innan vi for till England i våras men faktiskt väldigt marginellt. Typ 3 sek/km med en kropp som är lite tyngre av gott liv på semestern. Det var innan pollensäsongen och på fräscha ben och nu var det på ben som egentligen inte ville röra sig alls efter all den tuffa träningen. Så förutom att verkligen vila upp mig mentalt med mycket sömn, massor av skratt, trevligt umgänge och högklassig litteratur har kroppen fått vad den behövde för att träna bra i höst om andan faller på. Som man skulle kunna säga, en rakt igenom bra semester. En rakt igenom bra semester med min älskade Baddare som utsätts för många strapatser! Glasskontot är nog dessutom fyllt för resten av året. Nu är det dags att bli sprek!
Läste häromdagen om en vän till mig som beskrev hur svårt det var att få till kvalitetsträning i vardagen. Just för honom var det i sammanhanget att springa fram och tillbaka till jobbet och jag kände att jag fattade verkligen inget alls. På vilket sätt skulle det vara så mycket svårare då än någon annan gång? Om vi förutsätter att det går att lagra lite kläder på jobbet så ser jag i just transportlöpningen möjligheter till fartlekar, intervallträning eller olika varianter av snabbdistanser. Finns det dessutom någon backe på vägen så är det bara att dunka in backträning när andan faller på. Allt jag nämner är träning som sätter lite guldkant på transportlöpning som annars lätt kan bli lite monoton om det inte går att variera vägen alltför mycket.
Nåväl, det var bara ett exempel och tajmingen på att ge tips om transportlöpning till och från jobbet kanske inte är den bästa så här i semestertider. Men det här med semester verkar vara något som stökar till det för många och det behöver det inte göra. Juli är en utmärkt månad för att köra grundträning inför höstens tävlingar så se möjligheterna som finns i semestervardagen och ta chansen att dominera höstsäsongen!
Varför inte låta familjen ta med sig grejerna till badplatsen och du springer dit? Jag minns hur jag och min kompis Christer sprang från stugan genom skogen till badet när vi var i 13-årsåldern. Det blev en nätt tur på dryga milen och sen var vi färdigtränade den dagen. Något annat vi gjorde var att leka tusingar. Jag tror bara vi hade en klocka så den ena klockade när den andra sprang en vändpunktstusing och så tävlade vi om vem som sprang snabbast. Det var mest Christer…
Om vi bortser från när jag faktiskt springer som semester brukar jag försöka att låta löpningen störa så lite som möjligt i övriga aktiviteter och då passar morgonlöpningen väldigt bra. Just under sommaren är jag inte särskilt förtjust i långpass men en progressiv snabbdistans på 20-25 km tar för mig inte så farligt lång tid och om jag dunkar en sån på morgonen är träningen just gjord för dagen. Sen kan den ägnas åt bad, fiske eller vad annat som kan vara på agendan. Är det dåligt väder så kan jag passa på att sticka iväg och köra backe eller intervaller och det brukar vara uppskattat om inte alla trängs inne i stugan hela dagen när det regnar. Men visst, det händer att sådana pass sker i fint väder också och ibland kanske träningen kan få klämmas in som sin egen aktivitet. Men som jag var inne på tidigare, det går att göra den på väg till badplatsen eller någon annan aktivitet som inte kräver att man luktar rosenbuske eller där man kan vaska av sig efteråt.
Ett annat tips som faktiskt inte är så dumt som det låter är att vid långkörning stanna till vid någon sjö eller älv och springa 30-60 minuter. Det tar inte så mycket tid i anspråk men oj vad mycket piggare jag blir i skallen resten av körsträckan.
Så om du vill kan du se möjligheter och inte hinder. Personligen nyttjade jag möjligheten att komma ut i skogen ett par mil i dag när det var lite behagligare temperatur och Camelbaken inte behövde innebära ännu mer svettande. Det var riktigt skoj att tugga stigar och stenar! Dessutom fick jag med mig Baddaren och vi hade det riktigt trevligt i skogen.
Ända sedan jag såg ett program på NRK från Lofoten har jag känt att det är en plats jag måste fara till och i vintras bestämde vi oss för att i år skulle bli året för det. Det är ju så enkelt när man ändå har en stuga i Jokkmokk och är i den. Bara att studsa 60 mil bort, vilket faktiskt känns rätt lätt när man ändå har farit 100 mil upp till stugan. Att vi skulle till Lofoten var det inget snack om men just det där med löpning var kraftigt i farozonen. Något i ryggen har gjort att högervaden har vandrat in i krampläge till och från sedan mitten av juni vilket gjort slätlöpning riskfylld. Det har inte varit något bristning men med hårdspänning i den kan en sån väldigt lätt komma. Testlöpning innan vi for upp till Jokkmokk funkade bra, så bra att jag till och med packade spikesen men efter bilkörningen racklade det igen redan på första morgonjoggen. Och inga naprapater i Jokkmokk.
Men kraftig uppförs- eller utförslöpning visade sig funka och det var med gott mod vi rullade upp mot Lofoten över Riksgränsen. Vi spikade resdatum rätt sent men lyckades i alla fall boka en hytte vid Raftsund för den första natten och dit kom vi tidig eftermiddag. Regnet kom då och då men baske mig om det inte klarnade och vi kunde redan första dagen sticka på en liten utflykt ner mot Digermulen för att proviantera och se oss om. Och det var häftigt. Jag såg direkt några fina fiskeplatser och på rätt kort tid var middagen grejad i form av både färsk torsk och sej. Mums!
Fortfarande kvar på fastlandsnorge
På utflykt till Digermulen
Måsen verkar också njuta
Utsikten från vår hytte första natten
Nästa morgon bar det iväg mot Svolvaer som kan anses vara någon sorts huvudstad på Lofoten och på väg dit lyckades vi dessutom fixa en hytte för två nätter exakt där vi ville bo. Vi hade inte tillträde direkt utan for in till Svolvaer för att fixa kartor. Bra kartor är ett måste när man ska hitta fina turer och den första turen var given. Upp mot Svolvaergeita, Helvetesporten och Flöya. För den som vill veta mer om det, googla gärna. Det var just en bestigning av Svolvaergeita jag såg på teve och som gjorde att jag kände att jag bara måste dit! Vädret hade klarnat och vi fick en otroligt fin tur. Det kan svänga fort och nu hade det svängt till vår fördel. Det var bitvis brant och stökigt men vi lyckades nästan hålla oss på rätt led hela vägen. Svettigt, vacker och helt underbar var upplevelsen och när vi kom till Helvetesporten var det eufori.
En tjej frågade mig om jag inte skulle upp på stenen som ligger över klyftan och jag svarade att aldrig i livet. Sen tog det en minut innan jag hade ångrat mig och jag balanserade över klyftan och var måttligt sugen på att trilla ner. Men oj vad häftigt det var. Efter en liten paus tog vi oss vidare uppåt och när vi kom upp på bergskammen var det nästan överväldigande. Så otroligt häftigt. Utsikten från Flöya åt alla håll var helt magnifik och det var svårt att slita sig men till slut fick det vara nog. Vi trippade neråt längs dom branta sluttningarna och när Baddaren gav mig klartecken att studsa ner i min fart hela vägen ner och jag nästan var nere hände det. En vridning och jädrar vad ont i knäet det gjorde. Som tur var hade jag inte många meter kvar och nere vid bilen undersökte jag det. Kändes som klassiskt löparknä. Antagligen musklerna i rumpan som drog och det borde kunna åtgärdas med foamroller, boll och stretch.
Dit upp bland molnen skulle vi
Brant uppför i början
Baddaren på Helvetesporten
På väg upp mot bergskammen
Baddaren är vid gott mod
Från Flöya söderut
Fortsatt löpning på bergsryggen
Ovanför Svolvaer
Lerigt var det
Hur man äger Flöya
Svolvaergeita uppifrån och Svolvaer nedan
Efter lite sightseeing i Svolvaer, incheckning i hytten och en dusch avslutades dagen med valbiffar. When in Rome ni vet… Känslan efter den första toppturen var att även om jag inte skulle kunna springa en meter till under veckan så var det helt värt det. Nu var frågan vad vi skulle hitta på nästa dag, kartan gav svaret!
…och sedan vad det lider…är det dags för race! Det har varit lite hysteriskt på jobbet senaste veckorna på grund av resor och att däremellan hinna ikapp på kontoret när jag varit där. Sista dagen före avfärd började före sju och jag hade två presentationer att bli klar med. En som jag ska köra för en ledningsgrupp första morgonen jag är hemma och sen hade jag en dragning jag skulle göra för arkitekturforum nu på förmiddagen. Allt blev färdigt och jag fick det beslut jag rekommenderade efter dagens dragning. Konsensus. Göra några rättelser och fixa underskrift och diarieföring och sen vidare på halvdagskonferens utanför kontoret. Som också gick väldigt bra.
Nu är jag hemma och slappnar av på det sättet som jag bäst slappnar av. Genom att skriva av mig lite. Då lägger jag liksom dagen bakom mig och kan fundera på närmaste dagarna utan att distraheras. För nu ska det springas! Jag känner mig utpumpad innan vi ens har kommit iväg men det lär släppa när adrenalinpåslaget kommer. Det här blir första tävlingen sen i augusti och jag är väldigt nyfiken på hur jag hanterar det. Rusar för fort i början? För defensiv från start? Jag ska börja med att springa ett lopp som heter Shining Tor och går utanför Buxton i Peak District. Det ser rätt okomplicerat ut på papperet. Först upp på en 250 meter hög topp, sen ner för den och upp på en annan topp och sen ner till mål. 10 km ska avverkas och det lär vara lerigt. Hur svårt kan det vara? Upp, ner, upp och sen ner. Oavsett om jag startar för fort, lagom fort eller för fegt så kommer jag att hinna bli jättetrött och det är väl liksom hela idén?
Sen finns det tävlingar att springa varje dag vi är i England och rimligtvis tycker jag att jag borde palla att springa i alla fall fyra av sex. Speciellt som det ska regna en del och det uppskattas när man är allergisk. Bättre löpning och bättre återhämtning när pollentrollen regnar ner i backen. Hur man än vänder och vrider på det ska det bli jädrigt najs att springa, dricka öl, umgås med gamla och nya vänner. Samtidigt som jag återhämtar mig mentalt. Är det något jag behärskar så är det att släppa jobbstress fort när jag blir ledig och nu ska batterier laddas på det sätt jag bäst gör det. Genom att springa skiten ur mig. Jobbet är gjort så gott det är möjligt givet att jag stod nära noll vid årsskiftet. Nu kommer skördeperiod nummer ett det här året! Undrar om jag rår på Ed i år?
Semester innebär läsning och tiden före semester innebär varje år att det rasslar till lite extra i beställningslådan här på Sapiens.se. I år inget undantag. Det är roligt att sälja böcker men det ger lite extrajobb och i år tänkte jag, precis som förra året ha semesterstängt helt och hållet. Anledningen till att jag skriver det här inlägget är för att berätta att nu är det verkligen sista chansen att beställa böcker innan jag stänger för sommaren! Bokhandeln stängde jag som tur var för redan i går men det hann uppenbarligen in en order innan jag fimpade så den får jag ta hand om. Egentligen hade jag tänkte stänga på Sapiens.se i går också men inser att eftersom jag redan har ett par ordrar som jag inte hunnit skicka iväg kan jag ha öppet till lördag kväll. Då kan jag packa och bokföra allt på samma gång.
Så jag håller öppet i ett dygn till från och med nu så passa på om det är någon som vill ha ett ex av Löpträning mitt i livet eller Intervallguiden med sig på sommarens träningsläger. Ja, det som många väljer att kalla semester men ärligt talat så finns det aldrig så gott om tid att träna som nu. Man hinner till och med ligga och välja ut det perfekta intervallpasset för dagen i lugn och ro. Givetvis är sommaren också ett perfekt tillfälle att köra intervallpasset på kolstybb någonstans i vårat avlånga land. Det mina vänner, det är löpkänsla på riktigt!
Sitter på färjan på väg hem från Nantucket och passar på att skriva lite. Det har gått några dagar sen maratonloppet men det känns som veckor. Lustigt det där hur man uppfattar tiden när man upplever mycket. Att loppet gick käpprätt åt pipan vet väl de flesta som känner mig redan men mer om det i ett senare inlägg. Blev dock påmind om känslan av hostande och yrsel i går när vi var ute och cyklade. Pollen sa Bull.
Nu har vi tillbringat ett par dygn på Nantucket och det är dessa intryck jag vill bevara medan dom är färska. För den här ön har seglat upp som en av mina favoritplatser på jorden. Den har historia, skönhet och god öl. Med det kommer man långt i min värld. Vi har bott på ett litet pensonat som fick oss att känna oss som om vi var mitt i en film. Det var kanske 8-10 rum och otroligt familjärt, med en ägarinna som verkligen var måna om oss. Lite extra speciellt när eftermiddagsfikat serverades med nybakta kakor. Nybakta kakor. Sug på den! Vi har vandrat genom gamla gränder och på stränder. Vi har cyklat runt större delen av ön. Vi har provat jättegod öl. Tyvärr var inte allt cyklingsbart och vi hann inte springa på dom delarna av ön så det får bli ett annat år, men det vi upplevde var fantastiskt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men det är något med stämningen på ön. Kanske för att vi kom innan säsongen egentligen startat men alla var så otroligt trevliga. Lokala konstnären Matthew som jag språkade med länge på Cisco Brewery sa att det är som absolut bäst på ön i slutet av september eller början på oktober för då är det samma stämning men allt är öppet då. Nu var det lite si och så med vad som var öppet men vi kunde hyra våra cyklar, provsmaka öl på bryggeriet samt få varsin ångkokt hummer sista kvällen. Det räcker långt. Ja just ja, valfångstmuséet var också öppet och det var häftigt. Intressant att boken om Moby Dick kommer från en olycka som skedde med ett skepp från Nantucket. Melville har inte ens varit på ön men hittade ändå historien om skeppet Essex. Mycket valar var det här på ön men så var det också den ledande platsen för valfångst i mitten av 1700-talet. Nu far vi vidare till Chatham och Provincetown på Cape Cod men hit ska jag tillbaka för det finns massor kvar att upptäcka till fots. Vilken pärla!
Nu har vi varit på plats i två hela dagar och det börjar bli dags att blogga av sig lite! Något väldigt intressant var att första dagen avlöpte utan jetlag. Fram till kvällen i alla fall, sen kom den. Men dagen funkade kanonbra. Morgonjogg runt Bass Rock i friska vindar var rikigt skönt och sen var vi ute på turné större delen av dagen. Baddaren var sjukt imponerad av mitt trumfkort, Motif #1 i Rockport. Jag var inte fullt lika impad av hennes pappershus från tidigt 1900-tal men vi fick många goda skratt åt det. Sen var tyvärr fortet vid Halibut Point som jag tänkt att vi skulle klättra upp i stängt, dock en fin promenad dit. Kvällen avslutades med färsk hummer och en Fishermans Brew. Kungligt!
Gårdagen innebar en regnig start vilket vi hade väntat och planerat för. Dags att åka på en längre turnê! Men det är dumt att ge sig ut i morgonrusningen så jag startade dagen med löpning. En pinsamt långsam snabbdistans med ett efterföljande bad i havet. Sex grader varmt! Kroppen verkade ha gått upp i full jetlag och det hände verkligen ingenting när jag tog i men badet gjorde i alla fall susen för att vakna upp.
Sen styrde vi kosan nästan hela vägen ner till Rhode Island för att åka till en jätteoutlet för massor av fina märken. Och jag får erkänna att den överträffade mina förväntningar. Det var faktiskt bitvis löjligt billigt men på det stora hela höll vi oss till det på inköpslistan. För att ge ett exempel så köpte jag på New Balance Store två par Zante och ett par andra nya raceskor jag inte sett i Sverige. Ovanpå det en tisha och en stor bodyglide och hela kalaset gick på dryga tusenlappen.
Nyshoppade och nöjda begav vi oss till Hopkinton, som av en slump (not) ligger ett par mil norr om outleten. Dags att visa Baddaren banan. Det var häftigt att komma till starten utan andra löpare och det var en lätt surrealistisk känsla att köra banan med bil. Dessutom var det nog första gången jag såg själva startlinjen! Banan kändes både snäll och kort så för att dra ut på det hedrade vi Wellesley lite extra med en fika där innan vi tog oss an Newton Hills så att Baddaren kunde få se var hon ska stå på maratondagen.
Vi hann hem till Gloucester strax innan mörkret föll och avslutade en lång dag nere på det lokala bryggeriet med öl och Lobsta Mac ¨n Cheese samt Fish ¨n Chips.
Nu väntar en ny dag men i strålande solsken.
MaraMackan 