Mina duktiga tjejer!

Dags för Stockholm Marathon igen och även om jag skulle vilja bomba er med bilder och hylla alla kompisar som sprang bra tänker jag nu bara fokusera på de två adepter jag hade på startlinjen.

Med anledning av den uppseglande värmen har det varit mycket kommunikation senaste veckan om hur i helsefyr den skulle tacklas. Man vet att fart kommer att tappas men hur mycket? Tittar man på ren temperatur så borde löpare av den kalibern tappa 5-6 minuter men så var det ju sol också. Hur mycket lägger den på? Hur mycket skugga kan man hitta? Lägg därtill parametern med en redan tung bana som jag bedömde som ännu tyngre än vanligt?

Min bedömning var att båda två skulle fixat sub3 med marginal även på den här banan, sån var formen, men så var det värmen. Tanken vara att springa på känsla, inte öppna för fort och skita i tiden. Nu är ju värmen samma lika för alla så en bra placering var ju absolut inom räckhåll givet formen. Johanna sprang och vann DM på halvmaran förra veckan medan Susanne hade kört en hederlig formtoppning som påbörjades bara elva dagar tidigare. Lite olika förutsättningar men jag trodde stenhårt på bra placeringar för tjejerna om dom bara sprang klokt.

Jag och Baddaren stötte på Susannes trevliga familj nere på Strandvägen och nu var det bara att börja vänta. En nervös väntan. Jädrigt nervös. Strandvägen innebar passering strax före 12 km så två passeringar hann trilla in innan dom kom förbi. Johanna låg strax före och jag kunde se att båda öppnat smart. Första halvan är lättare än andra halvan som banan ser ut nu så farten var (i teorin) varken för snabb eller långsam och nedan ses  SM-placeringarna som noterades innan dom kom förbi.

5 km – plac. 13/18 respektive 10 km – plac. 14/18

Ok, hur såg dom ut då med visuell granskning när dom passerade då? Kanon! Det såg lätt och positivt ut och coach kunde andas ut för att sen ta en springtur upp till Berwaldhallen där jag kunde snicksnacka med David Nilsson ett tag innan tjejerna kom. Passeringen på 15 km såg fortsatt bra ut med placeringarna 13 och 17. När dom passerade mig vid 16 km var det fortsatt glada miner och jag rusade tillbaka till passeringen runt 23 km men innan dom kom dit kunde jag se att båda hade plockat en placering till vid halvmarapasseringen.

Nu skulle jag inte få se tjejerna på över 16 km och det var en nervös väntan vid appen. Jag fick inte upp någon notifiering på någon av dom vid 25 km och det gjorde mig inte mindre nervös. Fan. Har det hänt något? Vänta. Titta.Vänta. Titta. PING! Där kom passeringen vid 30 km. Båda hade tappat nästan exakt lika mycket fart men så var det några stygga backar där så det gjorde mig inte alls orolig. Däremot kunde jag se att Johanna plockat ytterligare en plats och Susanne tre. Dom låg nu på plats 11 och 13 i Svenska mästerskapet i Maratonlöpning. Det är väldigt bra. Men det är vid 30 km loppet börjar på allvar och det fanns en Västerbro att passera mellan den här och nästa.

När den kom hade en annan tjej satt rejäl fart och båda hade plötsligt tappat en plats var och alla som vet hur det är att springa maraton när man kommer till 35 km vet. Allt kan hända. Där vi stod kunde vi mest notera att det var få snabba löpare i år. Värmen tog ut sin rätt och när farthållarna för sub3 passerade var det väldigt små grupper bakom de två flaggorna. Hade någon av mina tjejer varit någon av alla de som bonkat i värmen?

Nej det hade dom inte! Jag skulle ljuga om någon av dom såg direkt pigga ut men dom höll fart och ingen av dom såg ut att ha några tendenser till att hamna i knipa sista knappa 3 km hem till Stadion. När dom sen plingade upp i appen på placering 12 respektive 13 på SM (16/17 totalt i loppet) så var det lika mycket lättnad som glädje. Såna placeringar på ett av Europas största maratonlopp i dessa förhållanden är bättre än vad många fattar. Susanne vann dessutom K40 med cirka 6 minuters marginal.

Sträck på er tjejer för ni är så jävla bra och jag tackar för att jag får jobba med er. Sen har jag en till stjärna i mitt gäng som är på benen men har en bit kvar till tävlingsformen. Men när hon kommer dit så får ni se upp på banan. Tack för en bra vår och en strålande examen på vårterminen. Jag ska villigt erkänna att jag har svårt att hålla tårarna borta varje gång det går så bra som det gjorde i dag men det kan jag leva med. Jag vet hur mycket jobb som ligger bakom såna här prestationer. De tre timmarna ute på banan är den lilla biten. Tack!

Snart hemma Johanna!

Att möta familjen är inte så dumt.

Ha det,

Mackan