Efterverkningar

Lustig det där med maratonlopp. När jag hade sprungit min första mara i Stockholm för en massa år sedan så var den omedelbara reaktionen att det här kan jag göra så mycket bättre. Efter Valencia var det inte en omedelbar reaktion men det tog inte många dagar innan jag fick samma tankar i skallen. Den gången i Stockholm hade jag ju aldrig sprungit någon mara tidigare och jag fick vänta något år innan jag bevisade för mig själv att jag kunde bättre. Numera vet jag att jag kan springa mycket bättre men ändå fick jag någon sorts total revanschlust.

Träningssuget kom som ett brev på posten och faktum var att benen i gångläge kändes bra redan i torsdags morse. Nu vet jag att det gäller att vara jädrigt försiktig med uppstart efter slitiga maratonlopp men lite brant backe på löpbandet kanske? Jodå, det funkade att ta en uppvärmning på gymmet springandes långsamt i 10->15% lutning. Flåsade som en nyväckt björn i idet när jag var färdig men det gick. Och benen kändes ännu bättre dagen efter.När det blev lördag tänkte jag att jag kunde testa kuperad skogslöpning och ta i lite mer.

Det. Gick. Inte. Alls.

Jag är ändå rätt klok så jag hade tagit bilen till skogen och parkerat nära den slinga jag tänkt mig ta i lite på. Ja, så att det går att avbryta om kroppen känns fubar. Den kändes fubar. Trots att både skalle och kropp känts påfallande bra i veckan fick jag kvitto på att några timmar på benen i värme som inte passar den isbjörn jag är tar rätt hårt. Även när det gått sex dagar. Det var en massa småmuskler som protesterade grovt och jag var väldigt mycket flåsigare än vad jag borde varit i det tempot.

Well, well. Jag får fortsätta köra varannan vila och om löpargudarna är med mig kommer det lite flyt nästa vecka. Hur man än vrider och vänder på det så känner jag att jag har stora chanser att få till bättre träning i december och januari än föregående två år. Jag har en mer balanserad tillvaro på jobbet i år, och för två år sedan hade jag något konstigt i ryggen som gjorde att jag knappt kunde springa alls förrän i början av januari och fick då starta upp med tio minuter löpning i taget. Och förra året var jag tjock i bihålorna hela december vilket bara gav sporadiska joggar. Lite som det var nu i november. Dessutom gav förra årets myckna stillasittande någon låsning i ryggen som skapade problem när jag väl skulle igång igen.

Är jag nu bara fortsatt klok har jag förutsättningar för att gå in i 2019 med bättre möjligheter att träna och ge mig den där lilla revanschen så småningom som kan bli något att bygga på om jag känner lust för att göra det.

Ha det,

Mackan

Annonser

Maratón Valencia 2018 – Den längsta dagen

Ja jisses, var ska vi börja? Bakgrunden i form av att inte träna har jag ju redan avhandlat så vi börjar väl med det positiva! Vi anlände till Valencia redan på torsdag eftermiddag och stack direkt ut på en kort löptur och det kändes så otroligt mycket bättre än väntat. Sommar, solnedgång och allt kändes perfekt. Det hör inte till vanligheterna nära inpå maratonlopp men på lördagsmorgonens morgonjogg var allt i sin ordning. Det kändes verkligen skräp-skräp. Inbillning eller riktigt skräp? Sånt får man nästan aldrig veta men det var väldigt stela ben. Kan haft att göra med att vi hade väldigt trevligt hela fredagen för det var det verkligen! Jag vet att man inte ska ha kul hela dagen nära inpå om man ska maximera chansen att prestera på maran men nu skulle jag ju bara trava genom det här.

På söndagsmorgonen knatade jag i alla fall in i startfållan fem minuter innan startskottet skulle gå. Det var inte meningen att komma in så sent men spansk organisationsförmåga är jag begränsat imponerad av. Jag tyckte att jag hade oceaner av tid när jag sa hej då till Baddaren utanför målgången men. Sen. Tog. Det. Tid. Jag var helt torr i munnen av allt promenerande i långsam fart och redan där i startfållan längtade jag efter första vätskekontrollen. Jag skulle komma att längta mer om en stund…

När startskottet gick stämde det inte alls med den tidpunkt som det stod i mitt PM men iväg kom jag och jag tackade min lyckliga stjärna att jag inte hade tänkt försöka springa fort. Det var tjockt med folk och bara att glida med i den position jag hade i lämmeltåget. Det kändes långt från bra trots det låga tempot men sånt kan vända fort. Tyckte det var lite samma sega känsla som första biten i Frankfurt och där mådde jag ju sen prima liv mest hela tiden. Jag hälsade på Baddaren strax efter första kilometern och nu försökte jag bara komma in i känslan av långpass och att försöka digga stan.

Men man ska passa sig för att digga för hårt för vid 2.5 km höll loppet på att ta slut. Mycket folk framför och jag var plötsligt tvungen att göra en tvärgir för att inte springa rätt in i en betongsugga eller liknande. Missade suggan med centimeter men efter den svängen blev det väldigt löpbart. Löpbart och soligt. 15 grader i skuggan visade en termometer på en vägg men vi var i solen. Om jag ska springa eller sova tål jag värme ungefär lika bra som glass i solsken. Banan visade att vi hade sprungit tre kilometer och svetten rann. Jag var nu törstig som en björk i en balkonglåda och längtade efter vätskan. Funderade seriöst på om man kan bryta en mara efter tre kilometer trots att man inte är skadad? Alternativ två var att bara helt enkelt bestämma sig och jag bestämde mig. Det får ta den tid det tar. Om jag så ska gå resten av vägen så ska jag i mål. Jag vill ju ändå se hela stan så varför inte göra det till fots? Bilfritt var det också!

Sightseeingturen hade börjat och jag pendlade mellan att det kändes tolererbart (skugga) eller överjävligt (solpartier). Och det var rätt mycket solpartier och väldigt lite folk första 15 km. Jag beklagade mig lite för Baddaren vid 11 och 17 km. Jag tog en liten pissepaus vid 12 km. Annars hände inte så mycket. Jo, det var ett par ställen med musik och då blev jag på gott humör och sjöng med. Sen sprang jag ett tag bredvid en spanjor som inte hade en svettdroppe i pannan och då blev jag oerhört provocerad. Vilket fusk! Människan såg helt oberörd ut. Själv försökte jag hitta någon bisarr njutning i lidandet och få i mig så mycket dricka som magen klarade av att ta upp.

Ny pissepaus vid 20 km och jag passade även på att få i mig lite antikramptabletter innan jag töltade vidare upp mot halvmaran och nu kände jag att det skulle inte vara görbart att springa hela vägen i det långpasstempo jag hade satt upp. Någonstans måste plan B ta vid men jag hade inte bestämt var än. Vid 22 km ungefär passerade vi utanför entrén till hotellet och jag tittade åt andra hållet. Benen började kännas rätt jävla stumma och för varje kilometer jag nu sprang räknade jag på vad sluttiden skulle bli om jag blev tvungen att promenera hela vägen i mål. Det var för länge. Visst skulle jag i mål oavsett hur lång tid det skulle ta men jag ville bort från värmen. De senaste skyltarna jag hade sett på stan sa 21 grader (skulle visa 23 grader sista milen) och jag ville SITTA i skuggan. Ju förr desto bättre.

Baddaren fanns vid 26 km och sen redan vid 29 km. Mycket trevligt och nästa gång skulle vara vid 38 km. Däremellan hade jag varit tvungen att stanna och knyta om en sko för foten hade svullnat så mycket i värmen och från 28 km så insåg jag att jag nu var tvungen att lägga in gångpauser vare sig jag ville eller inte. Plan B. Jag hade försökt sänka farten men det blev liksom samma hela tiden ändå. Jag hade kunnat springa ett långpass på 27-30 denna dag under lidande men utan paus men för 42.2 km kändes det som att jag riskerade kollaps om jag inte sänkte pulsen lite nu. Inte blev det bättre av att en gammal gubbe försökte slå mig i skallen med sin käpp. På riktigt! Han ville passera genom löpartåget och började vifta vilt med sin käpp framför sig. Min perceptionsförmåga var begränsad men jag lyckades i alla fall både ducka och undvika krock.

Nu la jag i alla fall strukturerat in någon minut gång här och där och det funkade bra. Jag avskyr att gå så det var med någon sorts pervers glädje jag sprang igång benen rätt snart och fastnade inte i gång. Men jag höll det här schemat och vid 38 km fick jag en cola och hejarop av Baddaren om att det var bara ett drygt Mårdhundsvarv kvar till mål. Hälften av colan drack jag själv och andra hälften gav jag till en överhettad polack. Han såg så glad ut när jag frågade om han ville ha att jag trodde att han skulle börja gråta glädjetårar. Vi är liksom alla inne i smärtan tillsammans när vi pysslar med sånt här.

Sista biten var publiken helt fantastisk och jag och mina medlöpare peppade varandra. Jag och en kille som hette Alex hejade på varandra om vart annat för att ta oss i mål. Kroppen var så otroligt mör i värmen att det var löjligt. Jag vet att många tycker att dessa temperaturer är väldigt behagliga för löpning men för mig var det här var kvalificerat lidande. Och sen kommer jag in på upploppet och allt är glömt. När det bara är 200 meter kvar gör ingenting någonting längre. Klart det ska spurtas! Krampar jag ihop kan jag dra mig in på framtänderna fram till droppställningen och sen ligga där och mysa resten av dagen. Jag trodde mig bara känna lättnad sista biten men på vissa bilder ser det ut som att jag är genuint glad. Sjukt.

Jag kom i mål på ungefär den tid jag trodde att jag skulle långpassa mig in på men inte alls som jag trodde att jag skulle göra det. Att det skulle vara grinigt sista milen visste jag men att det skulle vara mer eller mindre grinigt sista 39 km hade jag inte planerat. Alls. När jag gick ut från målområdet konstaterade jag skrattande gång på gång att det har var en riktigt dålig idé. Kanske min sämsta någonsin. Jag hade ju verkligen bäddat för upplevelsen. En timme senare har jag nästan glömt det och nu skriver jag den här bloggen för att påminna mig om att inte springa maraton igen utan att träna. Tre långpass på asfalt i år varav två stycken är maratonlopp de sista fem veckorna. Sjukt.

Hur känns det i dag då? Sjukt nöjd trots 70 minuter över pers. Vi fick väder för en riktigt härlig semester och den hade vi inte tagit oss om det inte vore för ynka 39 km av lidande.

Ha det,

Mackan

Smärta i sikte

Söndag. En vecka kvar till Valencia Marathon. Jag skulle varit ute och sprungit långpass just nu men det gör jag inte och vetskapen om att jag inte gör det i dag gör att jag får betala nästa helg. För det är så att träningen sedan Frankfurt varit av säsongsvilokaraktär snarare än maratonkaraktär. Det var inte meningen att det skulle bli så och faktum är att första passet efter Frankfurt kändes oväntat bra men sen gick det mest utför.

Det har varit väldigt mycket tunga förkylningar och infektioner i min närhet och de senaste veckorna känns det som att mitt eget immunförsvar har jobbat på högvarv. De pass jag har sprungit har känts som konstanta testjoggar för att se om jag kan träna snarare än träning. En morgon när jag sprang till jobbet blev den långsammaste turen dit någonsin på barmark och kändes ändå jätteslitig. Har dock fått till några helgpass i skogen som mentalt varit en direkt njutning även om jag känt att jag gjort bäst i att gå i de tyngsta uppförsbackarna. Detta för att pulsen dragit iväg eftersom kroppen tydligen varit upptagen med att inte bli sjuk också. Men det vet man ju aldrig förrän man provar…

Så i praktiken har jag haft en säsongsvila men i torsdags sprang jag faktiskt för första gången både till och från jobbet. Långsamt men med en okej känsla. Trötta ben men med en okej känsla. Dessutom då i ett tempo som är högre än vad jag nu beslutat mig för att ha i Valencia. Det får helt enkelt bli ett vanligt hederligt långpass i riktigt lugnt tempo för om jag inte gör så lär jag få betala dyrt på slutet. Jag är inte tränad för att ”springa” ett maratonlopp men jag vet att sänker man bara farten nog mycket så brukar det lösa sig. Nu gäller det bara att se till att ha den disciplinen också. När jag hjälper Baddaren får jag ju det gratis så att säga och jag vet ju vilken otroligt trevlig upplevelse jag fick i Frankfurt just tack vare att det gick lugnt!

Nu tänker jag som så att jag är glad över att jag har ett så starkt immunförsvar så att jag inte hamnat i förkylning och helveteshosta hela november. Jag har ju trots allt kunnat motionera. Inte vad jag ville men så in i bomben bättre än att ligga i sjuksängen. Och att jag sitter och skriver nu i stället för att springa är för att jag är väldigt illamående efter ett litet missöde med braseldande… Misstänker att skator skapat oreda i skorstenen för all rök kom in i huset vid säsongens första brasa i morse så nu mår jag pyton. Det lär dock ha gått över i morgon. Nästa helg tänker jag under alla omständigheter befinna mig någonstans där jag slipper tända en brasa för att hålla mig varm. Jag kommer att få betala med stort lidande sista milen men ser det som ett långpass in på kontot och en chans att bekanta mig med banan om jag vill springa den på riktigt någon gång.

Dagsformen. Men kunde Ingo så kan väl jag.

Ha det,

Mackan


Nummer 896!

I torsdags kväll åkte vi ner till Frankfurt för att springa maraton, ett väldigt speciellt maratonlopp den här gången. Dels skulle vi försöka kvala Baddaren till Boston och dels skulle jag äntligen få fullfölja min tionde mara i Frankfurt. Tänkte jag. Det här med att tänka, göra och maraton är dock inte alltid samma sak och det har varit väldigt tydligt de senaste veckorna.

Under höstens förkylningsinferno i omgivningen har kroppen varit under ständig attack och även om inget brutit ut på allvar har det inte blivit mycket tränat. För tre veckor sedan började det kännas något stressat med hinna springa första långpasset på en månad och det första långpasset på asfalt sen i mars. Jag kom 9 km innan jag fick tväront i ena knät. Kunde inte ta ett steg till utan fick promenera hem, sånt som kan hända när jag haft längre löpvila. Sjukt hård massage fick igång kroppen igen men när jag åkte ner till Frankfurt hade jag haft betydligt fler vilodagar än träningsdagar senaste månaden och bara två långpass sedan sommaren. Och inget på asfalt. Som grädde på moset drog det till i bihålorna så det bara sjöng om det när vi skulle landa. Tre dagar kvar till maraton…

Jag skulle alltså vara personlig hare åt Baddaren och ju mer jag funderade på det desto mer  insåg jag vilken fruktansvärd pärs det skulle kunna bli. Skulle knät fixa ett långpass i form av maraton på asfalt överhuvudtaget? Ja det skulle det nog men när jag servar Baddare så servar jag fullt ut. Det innebär att det är jag som tar all motvind och det innebär att jag springer in vid varje station och hämtar vatten åt oss båda eller fyller medhavd flaska och blandar till sportdryck. Sen springer jag ikapp henne. Eftersom hon springer fortare och fortare för varje år så blir det jobbigare och jobbigare för mig att springa i kapp dom där 50 meterna hon plötsligt är framför vid varje kontroll. Hennes 31-32 sekunder på nästföljande 100 meter blir för mig samma tid på 150 meter. Om jag kommer i kapp på 100 meter vill säga och det brukar jag göra. I vilket fall som helst blir det en jädra rusch om jag tappar 50 meter vilket det lätt blir om det blir lite kö vid någon station. Det mina vänner kräver en del överkapacitet och den är det begränsat med just nu. Så 42,2 km löpning som inkluderade 14 stycken rusningar var vad jag hade framför mig om jag skulle orka serva henne hela vägen. Trodde nog helt ärligt att jag fick vara nöjd om jag fixade två tredjedelar och sen skulle jag lomma i mål i min takt.

När startskottet gick i ett kyligt och blåsigt Frankfurt i söndags morse hade jag ångbastat bort tjockan i bihålorna och stretchat bort det mesta av stelheten från flyget och vi kunde börja rulla på. Vi var båda nervösa den här gången. Baddaren för att hon ville springa bra och jag för att jag ville göra allt i min makt för att hjälpa henne att göra det. Vi hamnade lite väl långt bak i fållan och det är osäkert om det var bra eller dåligt men vi fick ta det lite lugnare än planerat de första kilometerna. När det blev mer fritt spelrum hände det häftiga att hon föll in precis  den marafart som hon hade tränat för och det kändes finfint för oss båda. Hon var dock inte helt nöjd med känslan i skallen och jag blev orolig för om det var någon lätt förkylning som spökade. En oro som dock skingrades när vi närmade oss milen sprungen.

Nu såg jag i hennes blick att det var pigga ögon och det var ett lätt steg med fin rytm och ett par kilometer senare fick jag plötsligt bromsa henne. Det är en fin signal! Det började kännas som att det här skulle kunna bli en fin dag. Jag blev på ett oerhört gott humör och vi hade genuint roligt. Jag dansade till banden, high-fivade och levde rövare så gott jag kunde. Maraton med lätt kropp är en oerhörd njutning och jag ville leka och njuta så länge jag kunde. Mina servicestopp funkade klockrent och kilometerna rullade på som aldrig förr. Baddaren missade ganska många skyltar just för att dom ”kom för tidigt” och den platta banan kändes som en utförsbacke. När vi rullade in halvvägs låg vi perfekt för en tid under 3:45 givet att hon skulle hålla samma fart den andra halvan. Nu vet alla maratonlöpare att det är lättare sagt än gjort och speciellt i Frankfurt eftersom start och mål ligger högre än halvmarapasseringen. Men ändå!

Själv kände jag att ja, jag kommer orka serva henne de två tredjedelar som jag hade föresatt mig att göra och hastigt och lustigt hade vi passerat dessa 28 km. Något stumma lår dock. Nu var det bara en tredjedel kvar och strax efter det brukar hon börja prata om att det går fort och att hon vill stanna. Men icke i år! Jag däremot började bli rätt flåsig när jag skulle rusa i kapp henne vid 30 km. Och ännu lite flåsigare vid 32.5 km. En mil kvar och tillsammans räknade vi ner hur kort hon hade kvar till sin säsongsvila. Det blev kortare och kortare kvar och jag insåg att jag var väldigt osäker på om hon skulle kunna få någon mer service. Det blev liksom skitjobbigt att göra rusningar. Jag fixade 35 km med ytterligare höjd ansträngningsnivå och som lök på laxen kändes det nu rätt rejält i låren att jag inte långpassat på asfalt. Vid 37.5 km var jag beredd att kasta in handduken men det var ett ”enkelt”, men ack så viktigt, stopp där med den sista gelen. Jag fixade att plocka upp två muggar och med nöd och näppe komma i kapp och ge henne den ena. För tro’t om ni vill men jag behöver också lite gel och vätska någon gång då och då. Tre gel och några slattar sportdryck var vad jag fick i mig under resan och den här behövde jag verkligen.

Nu var det bara en enda vätskestation kvar och ingen mer motvind så jag tänkte att fixar jag bara den så har jag fullgjort det jag ville göra för henne. Och det gjorde jag. I vad som kändes som mina sista krafter ”skuttade” jag ifatt henne med en mugg cola vid 40 km innan jag ropade iväg henne att ge allt sista biten. Sen stannade jag med min egna mugg cola och bara njöt. En kort njutning som blev abrupt avbruten av två tyska kvinnor som förklarade för mig att jag måste springa. Jag förklarade i min tur på tyska att jag var väldigt trött och förtjänade en paus innan jag sprang i mål. Med det sagt stapplade jag vidare följd av deras glada hejarop och vid målgången var jag euforisk. Att jag inte hade sett Baddaren på vägen dit innebar att hon inte bara hade persat utan även Bostonkvalat med stor marginal. Vi kramade om varandra inne i Festhalle och det kom nog några tårar också. Mission accomplished!

Inte bara hennes uppdrag utan även mitt och min tionde målgång inne i Festhalle innebar mitt permanenta startnummer och livslångt medlemskap i Frankfurt Marathon Club. Jag valde nummer 896 och det numret kan ingen ta ifrån mig. Någonsin. Det här maratonloppet blev ett av de roligaste jag sprungit och det ska jag njuta av några dagar innan jag ska klura ut hur jag ska kapa 25 minuter på den här tiden på fem veckor. Högst osäkert hur det ska gå till. Fart har jag faktiskt överskott av för den tiden men uthålligheten i lite högre fart än i söndags… Nu har jag i alla fall fått mig ett sjujädra långpass i kroppen!

Jag är så otroligt stolt över hur hon sprang sin mara. 8 sekunder av diff mellan halvorna och nästan varje kilometer som en klocka. På kvällen firade vi tillsammans med Tomas, Olle och killarna från Maratonlabbet som även dom fixade sina högt ställda mål. Vilken fantastisk dag det blev. Tack till er som var med och bidrog till det!

2018-10-27 13.03.33

Ha det,

Mackan

Höstplanerna

För exakt sex månader sedan anmälde jag mig till Frankfurt Marathon som höstens stora mål. Vårens träning har inte alls blivit som jag ville efter inte bara en utan två stycken elaka halkningar som båda två stökade till det just när det började bli lite verkstad. Sen kom den varmaste maj månad i mannaminne och det har varit mitt jobbigaste pollenår sen jag föddes. Så här är jag. Senaste veckan har det bitvis börjat lossna på pollenfronten och kroppen känns som den ska nästan varje dag. Inte i form men den svarar på ett sätt som jag inte känt på länge.

Så jag har tänkt en del på hösten och tänkt på vad jag vill göra ett par år framåt och det som jag verkligen vill är att springa Boston 2020 tillsammans med Baddaren. För att optimera chanserna till att det händer bestämde jag mig för att jag agerar pacer åt henne i Frankfurt och sen fixar jag mitt kval på en senare mara och valet föll på Valencia. Det ger mig 5 veckor till att träna och dessutom får jag ett jättebra långpass i Frankfurt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag trodde att det blir svårt för mig att kvala till Boston men det är högsta prioritet i Valencia. Jag har i nuläget inget högre mål än att kvala och att kvala med viss marginal. I den bästa av världar går träningen som på räls från och med nu och ända till i december och i så fall sätter jag ett högre mål efterhand.

Det jag nu vet är att plötsligt har jag ytterligare något att se fram mot i höst för jag blir inte ensam i Valencia. Jätteskönt att ha en weekend i värmen att se fram emot tillsammans med Baddaren och med fler trevliga svenska löpare. Kanske är jag till och med i form att agera pacer åt snabblöpande adept. Men först träning. Massor av träning för att få tålighet, snabbhet och för att avbarbafiera mig.

2018-06-30 21.07.54

Ha det,

Mackan

Mina duktiga tjejer!

Dags för Stockholm Marathon igen och även om jag skulle vilja bomba er med bilder och hylla alla kompisar som sprang bra tänker jag nu bara fokusera på de två adepter jag hade på startlinjen.

Med anledning av den uppseglande värmen har det varit mycket kommunikation senaste veckan om hur i helsefyr den skulle tacklas. Man vet att fart kommer att tappas men hur mycket? Tittar man på ren temperatur så borde löpare av den kalibern tappa 5-6 minuter men så var det ju sol också. Hur mycket lägger den på? Hur mycket skugga kan man hitta? Lägg därtill parametern med en redan tung bana som jag bedömde som ännu tyngre än vanligt?

Min bedömning var att båda två skulle fixat sub3 med marginal även på den här banan, sån var formen, men så var det värmen. Tanken vara att springa på känsla, inte öppna för fort och skita i tiden. Nu är ju värmen samma lika för alla så en bra placering var ju absolut inom räckhåll givet formen. Johanna sprang och vann DM på halvmaran förra veckan medan Susanne hade kört en hederlig formtoppning som påbörjades bara elva dagar tidigare. Lite olika förutsättningar men jag trodde stenhårt på bra placeringar för tjejerna om dom bara sprang klokt.

Jag och Baddaren stötte på Susannes trevliga familj nere på Strandvägen och nu var det bara att börja vänta. En nervös väntan. Jädrigt nervös. Strandvägen innebar passering strax före 12 km så två passeringar hann trilla in innan dom kom förbi. Johanna låg strax före och jag kunde se att båda öppnat smart. Första halvan är lättare än andra halvan som banan ser ut nu så farten var (i teorin) varken för snabb eller långsam och nedan ses  SM-placeringarna som noterades innan dom kom förbi.

5 km – plac. 13/18 respektive 10 km – plac. 14/18

Ok, hur såg dom ut då med visuell granskning när dom passerade då? Kanon! Det såg lätt och positivt ut och coach kunde andas ut för att sen ta en springtur upp till Berwaldhallen där jag kunde snicksnacka med David Nilsson ett tag innan tjejerna kom. Passeringen på 15 km såg fortsatt bra ut med placeringarna 13 och 17. När dom passerade mig vid 16 km var det fortsatt glada miner och jag rusade tillbaka till passeringen runt 23 km men innan dom kom dit kunde jag se att båda hade plockat en placering till vid halvmarapasseringen.

Nu skulle jag inte få se tjejerna på över 16 km och det var en nervös väntan vid appen. Jag fick inte upp någon notifiering på någon av dom vid 25 km och det gjorde mig inte mindre nervös. Fan. Har det hänt något? Vänta. Titta.Vänta. Titta. PING! Där kom passeringen vid 30 km. Båda hade tappat nästan exakt lika mycket fart men så var det några stygga backar där så det gjorde mig inte alls orolig. Däremot kunde jag se att Johanna plockat ytterligare en plats och Susanne tre. Dom låg nu på plats 11 och 13 i Svenska mästerskapet i Maratonlöpning. Det är väldigt bra. Men det är vid 30 km loppet börjar på allvar och det fanns en Västerbro att passera mellan den här och nästa.

När den kom hade en annan tjej satt rejäl fart och båda hade plötsligt tappat en plats var och alla som vet hur det är att springa maraton när man kommer till 35 km vet. Allt kan hända. Där vi stod kunde vi mest notera att det var få snabba löpare i år. Värmen tog ut sin rätt och när farthållarna för sub3 passerade var det väldigt små grupper bakom de två flaggorna. Hade någon av mina tjejer varit någon av alla de som bonkat i värmen?

Nej det hade dom inte! Jag skulle ljuga om någon av dom såg direkt pigga ut men dom höll fart och ingen av dom såg ut att ha några tendenser till att hamna i knipa sista knappa 3 km hem till Stadion. När dom sen plingade upp i appen på placering 12 respektive 13 på SM (16/17 totalt i loppet) så var det lika mycket lättnad som glädje. Såna placeringar på ett av Europas största maratonlopp i dessa förhållanden är bättre än vad många fattar. Susanne vann dessutom K40 med cirka 6 minuters marginal.

Sträck på er tjejer för ni är så jävla bra och jag tackar för att jag får jobba med er. Sen har jag en till stjärna i mitt gäng som är på benen men har en bit kvar till tävlingsformen. Men när hon kommer dit så får ni se upp på banan. Tack för en bra vår och en strålande examen på vårterminen. Jag ska villigt erkänna att jag har svårt att hålla tårarna borta varje gång det går så bra som det gjorde i dag men det kan jag leva med. Jag vet hur mycket jobb som ligger bakom såna här prestationer. De tre timmarna ute på banan är den lilla biten. Tack!

Ha det,

Mackan

 

Maratonpsyket

Jag har en teori och den teorin praktiserar jag en gång om året på Baddaren. Det handlar om att förstå vad ditt upplevelsejag kommer att behöva hantera under maratonloppet och det handlar om att maraton faktiskt är vidrigt. Som ditt berättarjag sen rationaliserar i efterhand som inte så vidrigt. Kanske till och med fantastiskt.

Men först lite bakgrund fritt ur tankarna. Nobelpristagaren i ekonomi, Daniel Kahneman, genomförde ett experiment. Personer fick i olika ordning sänka ner händerna i vatten. I ena vändan höll man handen i kallvatten i 30 sekunder. I den andra vändan höll man handen i samma temperatur i 60 sekunder och sen smyghöjdes temperaturen en grad i 30 sekunder. Alltså totalt 90 sekunder. Lite senare fick man välja att göra om det ena eller andra. Och 80% valde 90 sekunder. Trots att man i praktiken höll handen i det kalla vattnet betydligt längre.

Om vi då antar att det faktiskt finns två olika jag, upplevelsejaget och berättarjaget, så är upplevelsejaget det som känner men som saknar minne. Berättarjaget är det som i efterhand drar slutsatser och då rationaliserar det som hänt. Det drar slutsatsen att det andra testet var behagligare för det var ju lite varmare på slutet (även om testpersonerna inte visste det). Därför valde 80% det som rent objektivt lär vara obehagligare.

Det var en extremt kort bakgrund runt den psykologin men grundtanken är att det sker någon sorts filtrering eller rationalisering om vad som hänt och då påverkar det som hände på slutet rätt ordentligt vilket för mig tillbaka till maratonloppet.

När man går i mål får man en jädra skjuts av endorfiner och välmåendet är enormt. Och allteftersom tiden går minns man ofta loppet med värme. Det var ju så kul. Det var ju sån fantastisk publik (ofta många på slutet också). När man springer nästa gång och under andra halvan brutalt blir påmind om hur jädra smärtsamt det kan vara när man går på max kan det bli en lite väl stark påminnelse. Och man sänker farten för att komma ur det obehagliga.

Min teori är att det underlättar om man mentalt är med på att det kommer att bli vidrigt under ganska lång tid. Acceptera och förbered dig på det, inte på att det ska bli så jädra kul. Belöningen i form av endorfiner vid målgång är stor men ska man springa på sitt max gäller det att inte låta sig påverkas av upplevelsejaget för starkt. Den kortsiktiga belöningen i att sänka farten, stanna eller till och med bryta loppet är ju inte den man tränar för. Och när man står på åskådarsidan vid 30 km är det rätt få som ser glada ut och väldigt många som sänkt farten rejält. Så, förbered dig mentalt på det vidriga som komma skall och hämta hem den större belöningen efter målsnöret!

Själv försöker jag verkligen minnas hur hemskt trött jag kan vara redan halvvägs och att jag har kommit igenom det förr. Och all träning jag lagt ner för att ta mig till startlinjen. Då är jag med i skallen under andra halvan. Första gången jag innan start sa till Baddaren att maraton är vidrigt blev hon lite upprörd på mig. Men hon har accepterat det och sänkt sitt PB med en timme sen vi först träffades. Mycket träning bakom det men också en hel del tävlingspsyke.

runbold

Ha det,

Mackan