Barcelona Marathon 2019

Valencia Marathon blev ju inte riktigt som jag planerade från början och grundorsaken stavades att jag inte hade tränat för det. Eftersom vårens huvudmål är att springa bra i England i maj men jag ändå ville få till kvalet till Boston Marathon bestämde jag mig för att dra till Barcelona och försöka få till kvalet. Men det var inte den enda orsaken utan det var också så att jag ville ha något som såg till att jag fick till långpassen under vintern. Det passade bra med Valencia i färskt minne för jag ville inte råka ut för något liknande igen. Nu började resan mot Barcelona dåligt med nästan en månad av obefintlig träning men så kan det bli när det rasar influensa på jobbet. En influensa jag slapp men jag kände då att immunförsvaret gick på högvarv och träningen blev därefter. När det väl var dags att köra igång med de där långpassen var det inte många veckor kvar att spela på.

Första riktiga långpasset gick okej men jag var fullkomligt färdig hela dagen efter 25 km i 5:30/km. Maratonlopp är något längre och Bostonkval kräver lite högre tempo än så. Det fanns lite att jobba på och inte många veckor till Barcelona. Men jag har gnetat på med prio på träning för fellrunning och tagit långpassen som dom kommit. Ett efter ett har dom trillat in. Inte varje vecka men nästan. Träningen med fokus på styrka har inte gett någon fart att tala om men däremot löpstyrka och det var med det jag åkte ner till Barcelona.

Planen var att inte trappa ner på träningen innan och att inte springa fortare än att jag snabbt skulle kunna återhämta mig från loppet och i söndags morse stod jag där på startlinjen. Man brukar ofta skoja om att det svåraste med ett maratonlopp är att komma till start och nu var jag här. Med nya fina skor som jag testsprang dagen innan och dom kändes riktigt bra. Vad som däremot inte kändes riktigt bra var att det helt klart fanns pollen i Barca och att jag saknade Baddaren. De senaste åren har vi sprungit tillsammans eller som i Valencia när hon var med mig längs banan. Men nu var jag på solokvist och jag hade 42 195 meter framför mig. Solen sken från klarblå himmel och jag var mentalt förberedd på att det skulle bli riktigt varmt. För så var prognosen och den skulle visa sig stämma. Kroppen kändes helt okej och jag hade testat att springa ett progressivt pass i onsdags från 5:00-tempo ner till 4:00 och alla tempon kändes avslappnade i löpningen. Men ansträngningmässigt så verkade något mittemellan som lagom för 42 km. Starten här var något rörig och plötsligt stod jag mellan två startmattor men stillastående. Jag befarade att klockan därmed startat men inte fick jag springa iväg för det. Sekunderna gick och ja, efter målgång visade det sig att klockan gick på alla oss som stod där först i startvåg två.

Nåja, efter 30-40 sekunder släpptes vi iväg. Min plan var att hålla 4:45/km till att börja med. Det borde vara nog med marginal till Bostonkvalet och nog med marginal till vad jag borde ha i benen, Det kändes som att jag bara flöt med men farthållarna för 3:15 försvann i fjärran och jag blev omsprungen hela tiden. Vid första kilometermarkeringen visade det sig dock att min inre tempohållare låg rätt, 4:43. Lite uppför mot Camp Nou och jag fortsatte att bara flyta i löpningen och höll tempot som planerat. Solen stod fortfarande lågt men efter en kvart började svetten rinna och jag tog tacksamt emot vatten att hälla över mig vid 5 km. Nu gick farten upp men det var mer att jag började bli varm i musklerna än att jag tog i mer. Eftersom jag inte trappat ner var jag något trött i benen redan från start men jag tog inte i det minsta för att hålla tempot. Det är en rätt skön känsla!

Det var bara att flyta med och glatt konstatera att varje kilometer gick i det tempo den gick. Några markeringar satt lite knas för jag var baske mig inte uppe i 4:04 som snabbast eller nere 4:50 på kilometern efter men snittet var nog bra. Jag träffade på en svensk kille som jag sprang och snicksnackade med rätt länge men han ville springa lite fortare än mig. Sprang dock förbi honom vid varje vätskestation. Det var tyvärr inte flaskor med sportdryck här som i Valencia men i det här tempot hade jag inga problem att få i mig mina muggar. För jag visste att jag måste dricka mycket den här dagen. Solen stod högre och högre och det började bli svårt att undvika den. Efter vätskan vid 12.5 km sprang jag förbi min kompis för sista gången och det kändes som att loppet nu började på riktigt. Jag tog sakta men säkert in på 3:15 gänget och jag flöt bara på. Nu var det jag som sprang förbi folk och kilometerpasseringarna kom stadigt mot mig. Inte som i Valencia där det kändes väldigt långt mellan dom. Plötsligt var jag vid halvmaran och passerade på 1:37:xx. Där och då räknade jag ut att lufsar jag bara hem andra halvan på 1:45 har jag gott om marginal till Bostonkvalet. Det kändes väldigt görbart om inget hände. Som att jag skulle bli trött till exempel eller något annat oförutsett. Jag var dock sjukt nöjd med att jag inte kände av några pollen. Inte det minsta!

Visst var jag lite stum men allt kändes väldigt mycket under kontroll fram till 25 km. Där någonstans mellan 25 och 26 km hände det något väldigt dumt. I motljuset såg jag inte en oöppnad gel som låg på marken i en kurva och den trampade jag på. Det var lite som att trampa på en tvål eller ett bananskal för plötsligt var jag på väg ner i spagat. Inte skönt. Inte alls skönt. Jag klarade mig som genom ett under från att gå i marken men det drog till i baksidan. Det var inget som till en början hindrade mig men det var precis som att hamstring låg och krampade. Vid nästa vätska plockade jag fram mina antikramp-tabletter ur bakfickan och stannade till för att få i mig dom. Det hjälpte dock föga upptäckte jag och det fick bli plan B som sjösattes ungefär vid 30 km. Jag räknade på vad jag skulle kunna avvara i stopptid och ändå fixa 3:23 som kändes som en säker marginal till Bostonkvalet och började implementera den planen. Det kändes som att en målgång hängde på en skör tråd för baksidan fick inte bli värre. Det blev gångpauser inlagda med stretch och att massera baksidan för att den inte skulle ”hänga sig” och jag försökte planera dessa pauser till svaga uppförsbackar eller där det var som soligast. Passa på när det liksom ändå sög i benen. För det ska gudarna veta att det var varmt nu. Det kändes mer som en perfekt dag för stranden än för maratonlöpning men jag var ändå beredd på det och hade ju vätskat bra från start. En sista mil på en mara är lång och den blev inte kortare på det här sättet. Jag ville i mål så fort som möjligt för att kunna sätta mig i skuggan men samtidigt vågade jag inte springa för att komma i mål så fort som möjligt.

Dilemma.

Men meter lades till meter och kilometer till kilometer. Jag hade planer på att våga spurta sista tre kilometerna men när jag väl kom dit vågade jag ändå inte. Jag höll mig till min plan på att gå under 3:24 och när jag kom till upploppet kändes det möjligt och med en sista boost sista 200 meterna stannade klockan på 3:23. Optimering. Arrangörens klocka stannade dock på 3:24:28. Det är inte mer än 41 sekunders marginal till vad som krävdes för Boston Marathon det här året. 70-80 sekunders marginal hade känts bättre. En kvart hade känts ännu bättre men nu gick inte allt som planerat och så blir det ju lite allt som oftast i den här sporten.

Summa summarum är jag otroligt nöjd att jag som inte har tränat mycket mer än två månader och dessutom inte maratonspecifikt kan rulla in på 3:23 trots strul. Min maratonfart kändes rätt precis som 4:30-35/km löpekonomimässigt så med rätt temperatur och utan strul så är det nog runt 3:10 jag skulle kunna förvänta mig i dagsläget och det utan specifika pass. Men teori är teori och praktik praktik så vi får se vad som händer om jag börjar träna specifikt. Nu är det åtta månader kvar till nästa planerade maratonlopp så det finns massor av potential om viljan att göra jobbet finns där i höst. För nu fortsätter träningen för bergen till att börja med och vad jag ska pyssla med under sommaren har jag inte alls bestämt mig för.

Det här var dock på det stora hela en jädrigt trevlig upplevelse och jag kan inte vara annat än väldigt nöjd med att ha utmanat mig på något som jag behärskar väldigt dåligt, maratonlopp i värme utan att haft någon anpassning till just värme. Men med lite sänkta ambitionsnivåer och mental förberedelse på att det kommer bli svettigt så går ju det också. Visst led jag i värmen men det blev ju på grund av den reviderade planen inte alls så vidrigt som det kunde ha blivit. Saved by the gel som man brukar säga… Nu ska jag bara se till att bli av med den där dragningen i baksidan för om sanningen ska fram kändes benen faktiskt rätt bra redan dagen efter loppet. Jag promenerade på stan halva dagen och det gick inte riktigt så långsamt som det brukar kunna göra.

Nu blir det i alla fall inga fler maror innan bergen! Tre stycken på drygt tre månader är lite mer än normalt för mig. Men jag fick mig en jädra trevlig resa och avslutade gårdagen med maratonmiddag tillsammans med Jens och hans far. Kanontrevligt! Och jag tror att min plan att både Bostonkvala och att inte krascha benen på kuppen höll. Även om jag ville haft lite mer marginal till Bostonkvalet så höll jag mig till att inte ta några risker och det är jag jädrigt nöjd med. Dessutom passade jag på att testa att ladda med annan energi än vad jag är van vid. Bättre att passa på att testa sånt när man inte ska maxa än när man vill ha ut allt. Och ja, det funkade och nu vet jag det också. Erfarenheter och lärdomar och en maratonmedalj till hemma i samlingen. Yay!

Ha det,

Mackan

Annonser

Mina duktiga tjejer!

Dags för Stockholm Marathon igen och även om jag skulle vilja bomba er med bilder och hylla alla kompisar som sprang bra tänker jag nu bara fokusera på de två adepter jag hade på startlinjen.

Med anledning av den uppseglande värmen har det varit mycket kommunikation senaste veckan om hur i helsefyr den skulle tacklas. Man vet att fart kommer att tappas men hur mycket? Tittar man på ren temperatur så borde löpare av den kalibern tappa 5-6 minuter men så var det ju sol också. Hur mycket lägger den på? Hur mycket skugga kan man hitta? Lägg därtill parametern med en redan tung bana som jag bedömde som ännu tyngre än vanligt?

Min bedömning var att båda två skulle fixat sub3 med marginal även på den här banan, sån var formen, men så var det värmen. Tanken vara att springa på känsla, inte öppna för fort och skita i tiden. Nu är ju värmen samma lika för alla så en bra placering var ju absolut inom räckhåll givet formen. Johanna sprang och vann DM på halvmaran förra veckan medan Susanne hade kört en hederlig formtoppning som påbörjades bara elva dagar tidigare. Lite olika förutsättningar men jag trodde stenhårt på bra placeringar för tjejerna om dom bara sprang klokt.

Jag och Baddaren stötte på Susannes trevliga familj nere på Strandvägen och nu var det bara att börja vänta. En nervös väntan. Jädrigt nervös. Strandvägen innebar passering strax före 12 km så två passeringar hann trilla in innan dom kom förbi. Johanna låg strax före och jag kunde se att båda öppnat smart. Första halvan är lättare än andra halvan som banan ser ut nu så farten var (i teorin) varken för snabb eller långsam och nedan ses  SM-placeringarna som noterades innan dom kom förbi.

5 km – plac. 13/18 respektive 10 km – plac. 14/18

Ok, hur såg dom ut då med visuell granskning när dom passerade då? Kanon! Det såg lätt och positivt ut och coach kunde andas ut för att sen ta en springtur upp till Berwaldhallen där jag kunde snicksnacka med David Nilsson ett tag innan tjejerna kom. Passeringen på 15 km såg fortsatt bra ut med placeringarna 13 och 17. När dom passerade mig vid 16 km var det fortsatt glada miner och jag rusade tillbaka till passeringen runt 23 km men innan dom kom dit kunde jag se att båda hade plockat en placering till vid halvmarapasseringen.

Nu skulle jag inte få se tjejerna på över 16 km och det var en nervös väntan vid appen. Jag fick inte upp någon notifiering på någon av dom vid 25 km och det gjorde mig inte mindre nervös. Fan. Har det hänt något? Vänta. Titta.Vänta. Titta. PING! Där kom passeringen vid 30 km. Båda hade tappat nästan exakt lika mycket fart men så var det några stygga backar där så det gjorde mig inte alls orolig. Däremot kunde jag se att Johanna plockat ytterligare en plats och Susanne tre. Dom låg nu på plats 11 och 13 i Svenska mästerskapet i Maratonlöpning. Det är väldigt bra. Men det är vid 30 km loppet börjar på allvar och det fanns en Västerbro att passera mellan den här och nästa.

När den kom hade en annan tjej satt rejäl fart och båda hade plötsligt tappat en plats var och alla som vet hur det är att springa maraton när man kommer till 35 km vet. Allt kan hända. Där vi stod kunde vi mest notera att det var få snabba löpare i år. Värmen tog ut sin rätt och när farthållarna för sub3 passerade var det väldigt små grupper bakom de två flaggorna. Hade någon av mina tjejer varit någon av alla de som bonkat i värmen?

Nej det hade dom inte! Jag skulle ljuga om någon av dom såg direkt pigga ut men dom höll fart och ingen av dom såg ut att ha några tendenser till att hamna i knipa sista knappa 3 km hem till Stadion. När dom sen plingade upp i appen på placering 12 respektive 13 på SM (16/17 totalt i loppet) så var det lika mycket lättnad som glädje. Såna placeringar på ett av Europas största maratonlopp i dessa förhållanden är bättre än vad många fattar. Susanne vann dessutom K40 med cirka 6 minuters marginal.

Sträck på er tjejer för ni är så jävla bra och jag tackar för att jag får jobba med er. Sen har jag en till stjärna i mitt gäng som är på benen men har en bit kvar till tävlingsformen. Men när hon kommer dit så får ni se upp på banan. Tack för en bra vår och en strålande examen på vårterminen. Jag ska villigt erkänna att jag har svårt att hålla tårarna borta varje gång det går så bra som det gjorde i dag men det kan jag leva med. Jag vet hur mycket jobb som ligger bakom såna här prestationer. De tre timmarna ute på banan är den lilla biten. Tack!

Ha det,

Mackan

 

Rätt in i Mordor

Plötsligt var det varmt igen. Det var ju trevligt i går kväll när jag satt ute på altanen och det var småtrevligt i morse när jag sprang till jobbet. 12 grader varmt när jag sprang hemifrån och det kändes rätt lagom i några kilometer. Så lagom att jag lyckades missa tåget som jag borde hunnit med efter en mile. Normalt sett brukar jag spätta på lite om jag är sen men nu lallade jag fram i 4:45/km och då missade jag tåget med en halvminut. Inga problem med det utan jag sprang sonika iväg till en annan linje på Roslagssnöret och prickade ett tåg perfekt. Svettades som en gris mina få minuter på tåget men när jag hoppade av och sprang vidare kändes det bra. Jag ökade gradvis tempot och plötsligt cyklade det upp en tjej bredvid mig som berömde mig för just tempot. Det visade sig vara hon som skötte anställningsintervjuerna när jag sökte jobbet på Verket och det var mycket trevligt att få springa och tjöta lite. Då glömmer man lätt detaljer som att det är varmt.

Ja, ja. Jag vet att man som svensk inte ska tycka att det är varmt en sommarmorgon men jag formligen dröp av svett. Det är ett faktum och inte en åsikt. Under förmiddagen insåg jag att jag hade förlorat väldigt mycket vätska och åtgärdade det. Senare under lunchen insåg jag att det var varmt ute och eftersom jag tänkte springa backar i morgon och redan hade fått några extrakilometer på morgonpasset tänkte jag att jag nog borde ta bussen hem. Detta tyckte Baddaren var en väldigt klok idé så jag bestämde med Ölmannen att vi gör sällis på bussen. Det var bara ett litet problem. Det verkade som att bussarna inte ville gå. Någon trafikolycka eller något. Nu råkade jag vara ombytt eftersom jag kände att splits och tisha var ett bra klädval för hemfärden och då valde jag att springa. Det kändes som en relativt bra idé jämfört med att vänta på buss som kanske inte kommer. För att slippa en massa varm asfalt tänkte jag dessutom att jag kan springa in till stan och sen ta en sväng längs Brunnsviken på min väg hemåt. Det kändes som en relativt bra idé i flera kilometer.

Sen började jag bli varm. Jättevarm. Sen blev jag ännu varmare och Stockholms stad kändes mer som Mordor än som Stockholm. Som tur var träffade jag CRS-Mia inne i stan och fick två minuter av alibipaus men sen var det bara att fortsätta. Nu började jag undra om jag skulle komma hem överhuvudtaget. Läpparna smakade salt och metall och jag var bra sugen på att ge upp och promenera men jag skulle hämta Baddaren vid en viss tidpunkt och tidplanen höll inte för gång. Det var faktiskt genomvidrigt och den enda tacksamhet jag förmådde känna var över att jag inte ska springa maran på lördag. Tack gode Gud! Jag kom till slut hem och då kände jag mig som en kokt hummer och oj vad jag tackade mig själv för mitt lager av Mountain Dew som ligger (låg) i kylen. Väl på altanen med någon liter kall vätska i magen började jag känna mig som en hel människa igen. Värmen är fantastisk när jag får vara i stillhet i skuggan och har ordentligt med dricka. Under rörelse med ryggsäck på ryggen är det Mordor och inget annat. Jag misstänker att jag kommer att få betala för eftermiddagens extrasväng i morgon men då blir det nedcabbat och då är det trots allt betydligt mer hanterbart.

cropped-10492103_10203553627654896_8156405016851633085_n.jpg

Ha det,

Mackan

Integration i det lilla

Ingen har missat att det var djungelvärme även i dag och eftersom jag trots allt har lite sinne för mina svagheter och mina glädjeämnen valde jag att åka med Fransmannen till Kyrkbyn och springa hem därifrån. Det betyder skog och skog betyder skugga. Det betyder även att jag på ett naturligt sätt dels passerar en kallkälla och dels kan avsluta med bad vid min brygga. Det senare tillhör alltså glädjeämnen och jädrar vad glad jag blev när jag kom fram till källan. Jag var törstig som en björk i en balkonglåda. Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om. När jag kom till bryggan var den befolkad med asylsökande från flyktingförläggningen. Dom fiskade och tittade på mig med viss misstänksamhet när dom insåg att jag skulle bada. En liten kille såg oerhört förvånad ut men brast ut i ett stort leende när jag inte bara dök i utan simmade omkring en stund.

Badet var precis lika underbart som det är när man är rejält överhettad och vattnet höll mer eller mindre perfekt temperatur. Det höll inte syrianerna med om när jag frågade varför dom inte badade. Dom tyckte att det var hyggligt kallt vatten. För jag kunde inte låta bli att fråga när dom tittade så nyfiket på mig. För att förklara vad riktiga kallbad är visade jag en bild på mig själv när jag badar bland isflak vid glaciären i Norge. Huruvida jag blev idiotförklarad eller inte förtäljer inte historien men muntra blev dom. Det visade sig att killen som kunde bäst engelska kom från Damaskus och han tyckte att det var väldigt annorlunda men fint här i Stockholm och nu verkade fiske vara det nya intresset. Stolt visade han upp tre mörtar som han fått och som simmade i en hink.

Fiske är viktiga grejer.

Man imponerar inte på mig med mörtar men jag hade inte hjärta att berätta att mörtar är dassiga fiskar utan i stället förklarade jag för honom var han kunde få större fiskar. Han lyssnade väldigt noggrant och tackade för tipsen. Som sagt, fiske är viktiga grejer. Dessutom passade jag på att köra världens kortaste svensklektion för hela gänget när jag lärde dom att fisken dom fått hette mört. Givetvis fick dom upprepa ordet flera gånger och det var en nöjd skara som lärt sig namnet på sin första svenska fisk. Nästa gång ska jag lära dom säga gädda men det underlättar nog om jag har någon att visa.

Jag kan omöjligt svara på om mötet betydde något för dom men jag blev alldeles varm inombords efteråt. Dom har säkert hur mycket skit som helst att bearbeta men just i vårt möte var det nyfikenhet, glädje och tacksamhet jag upplevde från deras sida.

2015-08-01 14.41.22

Ha det,
Mackan

Dessa unga män…

Passade på att ta upp långpassandet i dag i värmen. Vet inte om jag hade någon sjuk längtan efter att återuppleva Bostonvädret men det var onekligen rätt likt. Jag valde i alla fall ett lugnt och jämnt tempo som jag höll hela vägen och det är nu det blir lite skoj. Lugnt och  jämnt var det verkligen och efter knappt en mil kommer en ung kille, 20-22 bast, ikapp mig och rusar om. Jag fortsätter i min fart.

Som en gammal traktor

Inget varvtal att tala om utan ett jämnt puttrande. Det tar dock inte mer än 600 meter innan jag är ifatt killen och eftersom jag springer i min fart så går jag också förbi. I samma ögonblick som jag är framför honom inser han att en liten trind man med bar överkropp är på väg att passera och rusar iväg igen. Han får rätt snabbt en lucka på 20-30 meter så det var en rejäl tempoökning han gjorde. Nu tar det faktiskt en kilometer innan jag är uppe jämsides med honom igen och jag är väldigt nyfiken på vad som ska hända. Hade jag inte haft så långt kvar på mitt pass hade jag nog inte kunnat hålla mig från att retas med honom och trycka på lite men det gjorde jag inte. Nyfikenheten min blev snabbt stillad för det väntade hände. Han stack. Jag märkte dock att kraften redan började sina för luckan blev liten och det tog bara 300 meter innan jag återigen var ikapp. Nu valde han att svänga in på en parallell stig men som skymdes något av träd och som på beställning, när han trodde att jag inte såg honom, blev det tvärstopp.

Själv fortsatte jag och konstaterade rätt nöjt att även om formen är långt borta och jag är ute på långpass så kan jag hålla mången ungdom stången. Jag var nästan på väg att säga till honom att chilla lite om han ska få ut något av passet men han lär sig nog. Eller inte. Det är inte bara yngre män som inte klarar av att bli omsprungna…

En förvånansvärt skön dag blev det i solen och som bonus träffade jag ex-landslagstjejen och fick en trevlig pratstund. Man får ändå ge värmen att man slipper stelna till av pauser! Och jag tålde helt klart värmen och pollenhalterna bättre i dag än för 20 dagar sen även om jag kände att det hade blivit tufft med 42 km. Dessutom är jag väldigt tacksam över att det är långt till nästa mara för långpass i värmen sliter duktigt på mig. Det har det alltid gjort och jag minns hur jag förbannade mig själv när jag tränade för Berlin och var tvungen att göra många långa pass i värme.

cropped-10492103_10203553627654896_8156405016851633085_n.jpg

Ha det,

Mackan

Jag trummar på

Nu är det den fjärde veckan av upptrappning mot normala träningsnivåer och i dag började det hända saker. Kvalitetspassen har gått långsamt framåt men distanspassen har varit knepiga. Om dom snabba passen legat i paritet med den runda form jag har så har baspassen gått…långsamt… Det är ok att det går långsamt men det har gått väldigt mycket långsammare än det borde göra och det har inte ens varit lätt. Stelt, kantigt och noll flyt i steget. Jag siktar ju inte på några speciella farter utan brukar bara låta benen trumma på och så blir farten vad den blir.

Känsla.

Det skumma är bara att jag brukar ha en fartskillnad mellan lugnt och hårt som är rätt konsekvent och nu har den varit enorm. Tills i dag. Plötsligt gled jag fram lite lättare och trots att jag inte tog i mer så gick det markant snabbare och strajdsen på slutet kändes plötsligt mer harmoniska. Dessutom var jag betydligt piggare när jag kom fram till jobbet än vad jag varit de senaste veckorna. Tack säger jag. Nu hoppas jag att det har släppt för gott för den här gången. Det har varit några oxveckor men jag hoppas innerligt att flytet är tillbaka för det är då det är roligt att springa. Visst har värmen varit besvärande men det är ju bara på eftermiddagen och visst gick det snabbare att springa hemåt också. Men lika djävla svettigt. Tur att man bor vid en sjö.

11796331_10153073791723181_8203139842484643498_n

Ha det,

Mackan – med visst hopp om framtiden

Ge hit farten!

Okej, jag har slöat rätt mycket under sommaren och slöande brukar sällan betala sig i längden men va fan! Återkomsten till asfaltsdjungeln och återkomsten av hemskingvärmen har med all önskvärd tydlighet visat att jag har blivit en snigel. Det är okej att springa långsamt men det är inte okej att det är långsamt OCH tungt. Så för att råda bot på det har jag försökt stressa kroppen lite på sista tiden men det var ju det med värmen. I tisdags intalade jag mig att jag inte var särskilt påverkad av den. Tanken var snabbdistans och det var precis lika jobbigt som vanligt i början men med en markant skillnad, jag rörde mig marginellt snabbare än under den morgonjogg som skett i mer behaglig temperatur. Hela idén är att det ska gå så in i helvete mycket snabbare. Trött blev jag också. Toktrött. Så trött att jag var tvungen att till slut promenera uppför en backe. Det var med nöd och näppe jag tog mig hem.

Tänk om, tänk rätt. I dag tänkte jag att vill inte kylan komma till mig så får jag komma till kylan. När jag (motvilligt) gick upp i morse var det 13,4 grader ute. Perfekt! Ok, lite för hög luftfuktighet men det kändes ändå skönt. Problemet var att medan jag drack kaffe, matade katter och letade efter en katt som gömde sig när han skulle ut så tände någon lampan där ute och det var plötsligt 18 grader när jag drog hemifrån. Sen var det ytterligare någon grad innan jag hade parkerat bilen i Solna strand och så var det med det. Ändå bra mycket skönare än på eftermiddagen och jag fick faktiskt springa (rulla) med lite utväxling i kroppen. Det går långsammare än under senvintern men ändå inte så katastrofalt som värmepassen indikerat och det känns som en lättnad. Jag mötte en av superveteranerna under slutdelen av passet och han sa att det såg snabbt ut men siffrorna visade att det inte var snabbt. Fast i alla fall något som liknade fart. Jag klarade att ta mig till skampunkten med en marginal av hela sju sekunder. Siffror är bara siffror men att känna att det händer lite när man gasar är bra mycket skönare än motsatsen. Nu får jag jobba vidare så mycket som jag orkar/hinner och då kanske någon kommer hit med den riktiga farten. Det fina med den här sporten är att man måste jobba lite för det.

Jag har hursomhelst i dag fått en personligt importerad tröja på posten av en av mina bloggläsare och med den kan jag knappast misslyckas. Tack som fan Mathias, den är kunglig!

20150810_180057Ha det,

Mackan