Mina duktiga tjejer!

Dags för Stockholm Marathon igen och även om jag skulle vilja bomba er med bilder och hylla alla kompisar som sprang bra tänker jag nu bara fokusera på de två adepter jag hade på startlinjen.

Med anledning av den uppseglande värmen har det varit mycket kommunikation senaste veckan om hur i helsefyr den skulle tacklas. Man vet att fart kommer att tappas men hur mycket? Tittar man på ren temperatur så borde löpare av den kalibern tappa 5-6 minuter men så var det ju sol också. Hur mycket lägger den på? Hur mycket skugga kan man hitta? Lägg därtill parametern med en redan tung bana som jag bedömde som ännu tyngre än vanligt?

Min bedömning var att båda två skulle fixat sub3 med marginal även på den här banan, sån var formen, men så var det värmen. Tanken vara att springa på känsla, inte öppna för fort och skita i tiden. Nu är ju värmen samma lika för alla så en bra placering var ju absolut inom räckhåll givet formen. Johanna sprang och vann DM på halvmaran förra veckan medan Susanne hade kört en hederlig formtoppning som påbörjades bara elva dagar tidigare. Lite olika förutsättningar men jag trodde stenhårt på bra placeringar för tjejerna om dom bara sprang klokt.

Jag och Baddaren stötte på Susannes trevliga familj nere på Strandvägen och nu var det bara att börja vänta. En nervös väntan. Jädrigt nervös. Strandvägen innebar passering strax före 12 km så två passeringar hann trilla in innan dom kom förbi. Johanna låg strax före och jag kunde se att båda öppnat smart. Första halvan är lättare än andra halvan som banan ser ut nu så farten var (i teorin) varken för snabb eller långsam och nedan ses  SM-placeringarna som noterades innan dom kom förbi.

5 km – plac. 13/18 respektive 10 km – plac. 14/18

Ok, hur såg dom ut då med visuell granskning när dom passerade då? Kanon! Det såg lätt och positivt ut och coach kunde andas ut för att sen ta en springtur upp till Berwaldhallen där jag kunde snicksnacka med David Nilsson ett tag innan tjejerna kom. Passeringen på 15 km såg fortsatt bra ut med placeringarna 13 och 17. När dom passerade mig vid 16 km var det fortsatt glada miner och jag rusade tillbaka till passeringen runt 23 km men innan dom kom dit kunde jag se att båda hade plockat en placering till vid halvmarapasseringen.

Nu skulle jag inte få se tjejerna på över 16 km och det var en nervös väntan vid appen. Jag fick inte upp någon notifiering på någon av dom vid 25 km och det gjorde mig inte mindre nervös. Fan. Har det hänt något? Vänta. Titta.Vänta. Titta. PING! Där kom passeringen vid 30 km. Båda hade tappat nästan exakt lika mycket fart men så var det några stygga backar där så det gjorde mig inte alls orolig. Däremot kunde jag se att Johanna plockat ytterligare en plats och Susanne tre. Dom låg nu på plats 11 och 13 i Svenska mästerskapet i Maratonlöpning. Det är väldigt bra. Men det är vid 30 km loppet börjar på allvar och det fanns en Västerbro att passera mellan den här och nästa.

När den kom hade en annan tjej satt rejäl fart och båda hade plötsligt tappat en plats var och alla som vet hur det är att springa maraton när man kommer till 35 km vet. Allt kan hända. Där vi stod kunde vi mest notera att det var få snabba löpare i år. Värmen tog ut sin rätt och när farthållarna för sub3 passerade var det väldigt små grupper bakom de två flaggorna. Hade någon av mina tjejer varit någon av alla de som bonkat i värmen?

Nej det hade dom inte! Jag skulle ljuga om någon av dom såg direkt pigga ut men dom höll fart och ingen av dom såg ut att ha några tendenser till att hamna i knipa sista knappa 3 km hem till Stadion. När dom sen plingade upp i appen på placering 12 respektive 13 på SM (16/17 totalt i loppet) så var det lika mycket lättnad som glädje. Såna placeringar på ett av Europas största maratonlopp i dessa förhållanden är bättre än vad många fattar. Susanne vann dessutom K40 med cirka 6 minuters marginal.

Sträck på er tjejer för ni är så jävla bra och jag tackar för att jag får jobba med er. Sen har jag en till stjärna i mitt gäng som är på benen men har en bit kvar till tävlingsformen. Men när hon kommer dit så får ni se upp på banan. Tack för en bra vår och en strålande examen på vårterminen. Jag ska villigt erkänna att jag har svårt att hålla tårarna borta varje gång det går så bra som det gjorde i dag men det kan jag leva med. Jag vet hur mycket jobb som ligger bakom såna här prestationer. De tre timmarna ute på banan är den lilla biten. Tack!

Ha det,

Mackan

 

Annonser

Adil Bouafif har dopningstorskat

RF har idag offentliggjort att den svenske långdistanslöparen Adil Bouafif stängs av tills vidare under utredning för misstanke om dopingförseelse. I väntan på analys av B-prov är ärendet i övrigt belagt med sekretess enligt gällande regelverk. – Friidrott.se

I dag klockan ett blev det officiellt att Adil Bouafif åkt fast för doping. Jag är besviken men inte helt förvånad. Någon kan tycka att det är lätt att vara efterklok men för mig ringer alltid varningsklockorna när idrottare gör märkliga resor eller är i bättre form när dom varit på svåråtkomliga platser och tränat. Men från att varningsklockorna ska ringa till att faktiskt anklaga någon är det långt. Det är just bara mystiska omständigheter. En löpare som Adil har aldrig påverkat mig rent praktiskt på min nivå men jag har kompisar som har torskat medaljer när han har vunnit och det kan kanske i förlängningen påverka deras chanser till sponsorer och resultatbonusar. Han har alltså sabbat för andra om han varit dopad vid såna tillfällen. Jag vet att snacket har gått om att han alltid har varit i bra form när han kommit tillbaka från Marocko och det är just sånt snack som gör att jag inte är helt förvånad. Men snack är snack och det går inte att döma någon för att vara omtalad. Ibland stämmer snacket och ibland är det på felaktiga grunder.

Det är trist att det händer men väldigt bra att dopade idrottare åker fast. Dom ska åka fast och dom ska få straff som känns. Det ska aldrig kunna löna sig i längden att dopa sig. Allt annat är ett hån mot idrotten. Jag har inte den blekaste aning om hur svårt det är att bedriva antidopningsarbete men en sak vet jag och det är att om snacket går bland andra idrottare så bör man nog inte nödvändigtvis tro att det är avundsjuka utan kanske kolla upp om det finns ett mönster och testa lite extra. Låt sen en internationell instans utdela straffen så att förbundens egna intressen inte hamnar i konflikt med vad ett vettigt straff är. En svensk landslagslöpare har åkt fast och det är en skam för den sporten jag älskar. En skam men ändå en skön känsla av att rättvisa kommer att skipas. Jag hade helst sluppit se en dopad svensk löpare men nu har det hänt. Det återstår att se vilka resultatlistor som görs om men jag hoppas att rätt löpare får de medaljer de förtjänar. Att den dopade löparen kan ha påverkat andras lopp med sitt agerande under loppet kan vi tyvärr inte rätta till i efterhand.

Men, och åter men. B-provet har inte analyserats och det återstår att se vad det säger. Är det positivt kan Adil dömas, men först då. Just nu är han avstängd men inte dömd.

DSC01531Ha det,

Mackan

Elitlöpare surfar på räkmackor?

I går såg jag återigen missuppfattningen att våra elitlöpare skulle vara någon sorts övermänniskor som har allt serverat och slipper detaljen att jobba utan kan ägna sig helt åt löpningen. Proffs. Vi vanliga ska inte jämföra oss med elitlöparna eftersom det är helt olika förutsättningar. Visst, kollar man på världseliten så är det som regel andra förutsättningar än för oss som är mitt uppe i livet. Men det finns undantag där också, en otroligt duktig löpare som Yuki Kawauchi jobbar som vanligt och tränar på fritiden. Och jag behöver väl inte nämna några av våra svenska rekordhållare på längre distanser?

Nej med väldigt få undantag så jobbar våra svenska löpare som vanligt folk och lägger sin fritid på att bli duktiga på löpning. Deras verklighet liknar mer hockeytjejernas än något annat. Läs gärna det här i Aftonbladet så får ni en bättre uppfattning om den glamorösa världen som elitidrottare i en idrott där det inte finns pengar. Jag gillar speciellt kommentaren från en manlig hockeyspelare, ”Hur orkar du träna lika mycket som oss för ingenting?”. Ja hur orkar dom? Kärlek till sporten. Viljan och nyfikenheten att se var man har sin potential kan vara olika svar på frågan. Men tro inte att våra elitlöpare glider fram på en räkmacka. Kan dom som kan du. Om du vill. Det handlar om prioriteringar och vilja. Bra resultat kommer med mycket vilja, slit och ett visst mått av talang. Jag tror att många skulle bli förvånade över vilka resultat dom skulle kunna nå om dom prioriterade det och hade viljan att göra det jobb som krävs under en lång tid. Kanske leva på existensminimum i många år för att nå sina drömmar. Men visst, det är lättare att intala sig att de som får de resultaten har allt serverat.

DSC01837

Ha det,

Mackan

Lidingöloppet

På lördag är det dags för ett av våra klassiska lopp. Horder av löpare drar till Suffer Island för att testa dom utmanande spåren. Jag blir lika fascinerad varje gång jag är där och tittar över hur mycket folk det är. Jag blir inte fullt lika fascinerad när jag tittar i startlistorna och letar svenska topplöpare. Det är rätt tunt. Okej, jag erkänner att jag bara har tittat på tremilen men LL är tremilen för mig. Sen får damerna ha vilken huvudklass dom vill. I min värld skulle dom också ha tremilen som huvudklass.

Varför springer inte fler topplöpare LL? Min gissning är att arrangören inte är särskilt intresserad av att få dit toppen. Dom har inget att vinna på det eftersom intresset redan finns där. Folk pyntar ändå sina anmälningsavgifter och ska man locka löpare från konkurrerande arrangemang kostar det pengar. Förlorarna är vi som åker dit för att titta och får se ett imponerande motionsarrangemang men en klen tävling. Jag vill se både och! Men visst ska jag dit och titta och ska jag dit och titta måste jag givetvis tippa.

De fyra kenyanerna är favoriter men bakom dom finns några löpare tävlande för svenska klubbar som är högintressanta att titta på. Musael Temesghen, David Nilsson och Lars Södergård är de tre som bör göra upp om att bli bäste svenska löpare nu när Musse kastat in handduken.  Musael har högst maxkapacitet på kortare distanser men kan han disponera sitt första Lidingölopp rätt? David är en grym utförslöpare och har tidigare visat hur bra han kan springa banan men kan vara sliten efter helgens Oslo Halvmaraton. Lars är väldigt formstark och kan varenda liten knix av banan efter att ha bott ute på Bosön i flera år.

Jag tippar att Musael går ut för hårt och att kampen står mellan David och Lars. Den kampen kommer att avgöras under andra halvan där David nog kommer att få betala för halvmaran. Tror jag. Men om Musael behärskar banan redan på första försöket kommer grabbarna grus få det jobbigt.

Edit: Anders Kleist påpekade för mig att Musael faktiskt var med och krigade förra året. Miss av mig!

Damsidan då? Jag kan inte se någon i startlistan som kan utmana finska Sandra Eriksson. För att komma undan svensktipset tänker jag räkna henne som svensk trots att hon inte tävlar för svensk klubb. Hon bor trots allt i sjöstan.

DSC_0122

Ha det,

Mackan