Mina duktiga tjejer!

Dags för Stockholm Marathon igen och även om jag skulle vilja bomba er med bilder och hylla alla kompisar som sprang bra tänker jag nu bara fokusera på de två adepter jag hade på startlinjen.

Med anledning av den uppseglande värmen har det varit mycket kommunikation senaste veckan om hur i helsefyr den skulle tacklas. Man vet att fart kommer att tappas men hur mycket? Tittar man på ren temperatur så borde löpare av den kalibern tappa 5-6 minuter men så var det ju sol också. Hur mycket lägger den på? Hur mycket skugga kan man hitta? Lägg därtill parametern med en redan tung bana som jag bedömde som ännu tyngre än vanligt?

Min bedömning var att båda två skulle fixat sub3 med marginal även på den här banan, sån var formen, men så var det värmen. Tanken vara att springa på känsla, inte öppna för fort och skita i tiden. Nu är ju värmen samma lika för alla så en bra placering var ju absolut inom räckhåll givet formen. Johanna sprang och vann DM på halvmaran förra veckan medan Susanne hade kört en hederlig formtoppning som påbörjades bara elva dagar tidigare. Lite olika förutsättningar men jag trodde stenhårt på bra placeringar för tjejerna om dom bara sprang klokt.

Jag och Baddaren stötte på Susannes trevliga familj nere på Strandvägen och nu var det bara att börja vänta. En nervös väntan. Jädrigt nervös. Strandvägen innebar passering strax före 12 km så två passeringar hann trilla in innan dom kom förbi. Johanna låg strax före och jag kunde se att båda öppnat smart. Första halvan är lättare än andra halvan som banan ser ut nu så farten var (i teorin) varken för snabb eller långsam och nedan ses  SM-placeringarna som noterades innan dom kom förbi.

5 km – plac. 13/18 respektive 10 km – plac. 14/18

Ok, hur såg dom ut då med visuell granskning när dom passerade då? Kanon! Det såg lätt och positivt ut och coach kunde andas ut för att sen ta en springtur upp till Berwaldhallen där jag kunde snicksnacka med David Nilsson ett tag innan tjejerna kom. Passeringen på 15 km såg fortsatt bra ut med placeringarna 13 och 17. När dom passerade mig vid 16 km var det fortsatt glada miner och jag rusade tillbaka till passeringen runt 23 km men innan dom kom dit kunde jag se att båda hade plockat en placering till vid halvmarapasseringen.

Nu skulle jag inte få se tjejerna på över 16 km och det var en nervös väntan vid appen. Jag fick inte upp någon notifiering på någon av dom vid 25 km och det gjorde mig inte mindre nervös. Fan. Har det hänt något? Vänta. Titta.Vänta. Titta. PING! Där kom passeringen vid 30 km. Båda hade tappat nästan exakt lika mycket fart men så var det några stygga backar där så det gjorde mig inte alls orolig. Däremot kunde jag se att Johanna plockat ytterligare en plats och Susanne tre. Dom låg nu på plats 11 och 13 i Svenska mästerskapet i Maratonlöpning. Det är väldigt bra. Men det är vid 30 km loppet börjar på allvar och det fanns en Västerbro att passera mellan den här och nästa.

När den kom hade en annan tjej satt rejäl fart och båda hade plötsligt tappat en plats var och alla som vet hur det är att springa maraton när man kommer till 35 km vet. Allt kan hända. Där vi stod kunde vi mest notera att det var få snabba löpare i år. Värmen tog ut sin rätt och när farthållarna för sub3 passerade var det väldigt små grupper bakom de två flaggorna. Hade någon av mina tjejer varit någon av alla de som bonkat i värmen?

Nej det hade dom inte! Jag skulle ljuga om någon av dom såg direkt pigga ut men dom höll fart och ingen av dom såg ut att ha några tendenser till att hamna i knipa sista knappa 3 km hem till Stadion. När dom sen plingade upp i appen på placering 12 respektive 13 på SM (16/17 totalt i loppet) så var det lika mycket lättnad som glädje. Såna placeringar på ett av Europas största maratonlopp i dessa förhållanden är bättre än vad många fattar. Susanne vann dessutom K40 med cirka 6 minuters marginal.

Sträck på er tjejer för ni är så jävla bra och jag tackar för att jag får jobba med er. Sen har jag en till stjärna i mitt gäng som är på benen men har en bit kvar till tävlingsformen. Men när hon kommer dit så får ni se upp på banan. Tack för en bra vår och en strålande examen på vårterminen. Jag ska villigt erkänna att jag har svårt att hålla tårarna borta varje gång det går så bra som det gjorde i dag men det kan jag leva med. Jag vet hur mycket jobb som ligger bakom såna här prestationer. De tre timmarna ute på banan är den lilla biten. Tack!

Ha det,

Mackan

 

Annonser

Rättvis idrott är en chimär

Igår avgjordes svenska mästerskapen i maratonlöpning under Stockholm Marathon och det fick mig att fundera på rättvisa inom idrott och min föga överraskande slutsats är att den rättvisan finns inte. Till att börja med har vi genetiken och dom ekonomiska förutsättningarna. Kortväxta blir inte framgångsrika höjdhoppare och sporter som triathlon som är väldigt ekonomiskt intensiva är förbehållet den rikare delen av världen, men nog om det. Det är så uppenbart att det behöver vi inte resonera om här även om det senare ämnet kan diskuteras när vi pratar om konkurrens rent allmänt.

Sen finns det sporter som fotboll och löpning där det finns en hygglig möjlighet att slå sig fram på ren talang och hårt arbete. Fotbollen är ett kapitel i sig med diskussionerna om ekonomisk dopning i klubbar. Har man inte ekonomiska muskler så är det näst intill omöjligt  att komma någonvart som klubb. Satsar på du på talangverksamhet i Sverige så suger större klubbar ändå upp dom och man får finna sig i sin plats i näringskedjan. Det finns en naturlig ordning i den näringskedjan och det är något som alla verkar acceptera.

Löpningen då? Världens enklaste sport. Ja du får jobba dig upp i den näringskedjan också. Är du nog bra på skoltävlingarna nere i Afrika kommer någon att vilja tjäna pengar på dig och då kan du själv tjäna pengar och få hjälp att komma ut och tävla. Agenterna driver inte sin verksamhet av välgörenhetsskäl men med hjälp av din talang och deras muskler har du i teorin en chans till win-win.

Åter till det svenska mästerskapet i maratonlöpning som utspelade sig under gårdagen. En liten tillställning i ett stort format och hur rättvist är det? Har alla samma förutsättningar när dom ställer sig på startlinjen? Om vi bortser från att Stockholmslöparna har fler kompisar längs banan så är det faktiskt relativt rättvist. En viss orättvisa finns där de som råkar ha kompisar som vill agera hare en bit av distansen kommer att få en klar fördel om det blåser. Som igår. En annan orättvisa kan vara att vissa nog dessutom har snabba kompisar som ligger på samma nivå som dom själva och då kan man samarbeta. Det är en beprövad taktik att man samarbetar en viss del av sträckan och sen är det var man för sig själv när det börjar dra ihop sig. Funkar sämre när man inte känner någon och blir mer utlämnad åt turen att hitta en bra klunga. Och ju högre upp man är i fältet desto svårare är det att hitta klungor.

Okej, vart är jag på väg med det här inlägget egentligen? Jag jiddrar ju faktiskt bara om sånt som för en tävlingslöpare är rena självklarheter. Det är klart att det inte är rättvist men det är någon sorts accepterad orättvisa som man får acceptera och anpassa sig till. Gilla läget eller byt sport! Men igår var det lite speciellt under vårt svenska mästerskap och det var att David Nilsson var anlitad som hare, framför allt till Musse. För att få rätt fart på loppet anpassat till Musse så skulle David hara. Det stod i både DN och SvD och David skriver själv efteråt.

Deltog som farthållare i dagens Stockholm marathon där jag skulle se till att löpningen flöt på jämnt och fint där framme i täten, i första hand åt Mustafa Mohamed.

Det är inget snack om saken om att Musse var den starkaste svensken i startfältet och det är ju jätteschysst att arrangören ser till att bädda för en rolig tätstrid och banrekord i Stockholm Marathon men det pågick ju faktiskt ett svenskt mästerskap också! Är man den starkaste löparen löper man onekligen risken att vara den som drar resten av fältet och det är inte så fördelaktigt. Rättvist? Nej. Men det är just det som är tävling man mot man eller kvinna mot kvinna. Man springer efter sina förutsättningar och det är det jag älskar med racing. En något svagare löpare på att själv hålla upp tempot kan i stället springa smart taktiskt och sen avgöra på slutet. Det skapar den där härliga ovissheten som är just idrott. Det är därför jag älskar mästerskap och är måttligt intresserad av galor. Det är det som är idrottens själ på något sätt.

Jag är rätt säker på att Musse hade vunnit maran ändå i går men hade vi kanske hade fått se en tävling där farten inte hade dragits upp såpass i början. Vi kanske hade fått se ett SM med mer spänning? De svenska löparna bakom Musse hade kanske fått det helt annorlunda bäddat för sig och det kunde gett ett annat utfall. Jag brukar tycka att mästerskapslopp i löpning börjar närma sig så mycket rättvisa man nu kan få men att en löpare av arrangören får en dedikerad hare, det är på andra sidan rättvisegränsen. Låt oss slippa det här i framtiden. Jag har inte lyckats hitta någon regel mot det men jag tycker att det är moraliskt förkastligt.

Jag avslutar med att berätta en liten anekdot från lägermästerskapet på ett förbundsläger i orientering för sisådär 35 år sen. Jag kom tvåa men det visade sig att killen som vann över mig med några sekunder hade fått aktiv hjälp av en kompis när han var på väg att missa en kontroll. En ledare noterade det och utropade mig till den moraliska segraren efteråt. Nej jag är inte bitter. 😉

Jag väljer dock att slänga upp bilden på tvåan i SM-klassen här nedan i stället för den överlägsna segraren i samma tävling.

Laser

Ha det,

Mackan

Dags att ta tempen på Stockholm Marathon!

Förra året skrev jag i början av januari ett inlägg där jag spekulerade om Stockholmsmaran skulle bli full. Det blev den inte och det var första gången på många år. Arrangörerna själva förklarar det med att Fiskvarvet gick så nära inpå men sanningen är väl snarare att intresset minskat och i år har man minskat antalet startplatser från  22 000 till 21 500. Så kommer det bli fullt i år?

Nej jag tror inte det blir fullt i år. Det är alltid roligt att gissa och spekulera och trenden går nog ändå mot att det blir ännu färre anmälda. Den uppenbara fördelen är att man kanske kan spontananmäla sig och på längre sikt kanske man skapar en betydligt bättre mässa och sänker anmälningsavgiften från hutlösa 985 kronor. Hur ser status ut då, historiskt och för i år så här en månad innan anmälan stänger? Arrangören har ju slutat lägga ut antalet anmälda nu när det inte är lika roligt att visa hur snart det är fullt och stressa folk men med lite kreativt (faktiskt rätt enkelt) sökande går det att få fram siffrorna ändå.

  • 2008 – 11/12
  • 2009 – 1/12
  • 2010 – 17/11
  • 2011 – 19/11
  • 2012 – 1/12
  • 2013 – 7/1
  • 2014 – 10/2
  • 2015 – 20 532 anmälda på 22 000 startplatser
  • 2016 – 13 387 anmälda i dag 27/2 och 21 500 startplatser

Att jämföra med 2015 var det 13 800 anmälda den 4/1 så anmälningsstatus är alltså att arrangören ligger cirka två månader efter. Jag misstänker starkt att anmälan inte stänger 1/4 som planerat för det lär saknas några tusen löpare vid det datumet.

Forstamaran

Ha det,

Mackan

Fortsatt dalande intresse för Stockholm Marathon

Förra året skrev jag i början av februari om att anmälningsintresset för Stockholm Marathon var dalande och det verkar inte bättre i år. Jag minns när jag gjorde min premiärmara 2002 och spontananmälde mig i mars. I år kanske den möjligheten återuppstår om det inte blir en väldig rusning för startplatserna! För mig var just den spontanmälan det som fick mig att fastna för maratonlöpning och det är något jag är evigt tacksam för. Det är trevligt när det är lätt och kanske blir det så igen. Så här har det blivit fullt de senaste åren, med reservation för någon dag hit eller dit:

  • 2008 – 11/12
  • 2009 – 1/12
  • 2010 – 17/11
  • 2011 – 19/11
  • 2012 – 1/12
  • 2013 – 7/1
  • 2014 – 10/2
  • 2015 – I går den 4/1 var 13 871 löpare anmälda och det finns 22 000 startplatser.

Så många startplatser har det inte alltid varit och det var först inför 2010 som man gick upp på 20 000 platser. 2012 blev det 21 000 platser och de senaste åren har det varit 22 000 platser. Visst kan det bli lite rusning på slutet men med över 8 000 platser kvar tror jag inte att det blir fullt på minst åtta veckor.

Samtidigt som intresset för Stockholm Marathon ser ut att dala ser jag fortfarande fler och fler löpare ute och springer även under bistra dagar. Jag var uppriktigt förvånad när jag under mina första tre kilometer av gårdagens långpass redan hade mött sex löpare. Trots isande vindar i januari. Det är häftigt och det kanske snarare är så att SM har nått någon smärtgräns för hur mycket folk vill pröjsa för att springa maraton på hemmaplan. Anmälningsavgiften på 985 spänn är rätt saftig jämfört med t.ex. 75 euro för Frankfurt Marathon. Visst, bor man här i stan blir det mycket dyrare med en resa söderut men ska man resa och övernatta i Tjabostan så blir det en annan femma. Dessutom är maratonmässan här i Stockholm riktigt dassig jämfört med många andra så man kan inte fynda och indirekt tjäna in lite pengar sett över tid. Ja, vi får väl se. För mig som publik är det ju kul om det blir fullt men om den här trenden håller i sig är det inte säkert att maran blir full så länge till. Det ska bli intressant att se om och i så fall när den blir det i år. Det känns i alla fall inte som någon stress att anmäla sig!

DSC02689

Ha det,

Mackan

Det oskyldiga fusket

Nu har det gått fyra veckor sedan Stockholm Marathon och jag hade anledning att kolla igenom damernas resultatlista. Plötsligt ser jag ett namn som jag missat när jag uppdaterade mina statistiklistor. Väldigt högt upp i resultatlistan också. Jag brukar missa något då och då, speciellt eftersom resultaten kan komma att uppdateras senare. Det kan t.ex. trasiga chip som ställer till det. I det här fallet blev jag misstänksam när jag dels inte kände igen namnet och sen upptäckte att tjejen i fråga hade samma netto- som bruttotid. Man måste vara rätt vass för att stå så långt fram eller ha ett trasigt chip för att få det. Mycket riktigt hittade jag inga passertider alls för den unga tjejen i fråga och jag valde att bildgranska för att se hur det stod till. Det var det jag var rädd för nämligen en glad och snabb kille som hade sprungit med just den nummerlappen. Vilket resulterade i att en tjej fick en finfin placering och kanske ett fint pris. När jag placerat mig så högt på stora tävlingar har det i alla fall hänt att det kommit saker med posten några veckor senare.

Det är ingen fara för världsfreden men ändå lite synd att det ska ske i en tävling där man betalar stora pengar för att delta och kanske kan premieras för ett fint lopp. Nu vet jag inte om någon blivit utan något men fusk är det hur oskyldigt det än kanske känns. Nu var hon ingen klubblöpare så inga eventuella DM- eller SM-placeringar påverkades men snälla, spring inte i andras namn. Gillar ni inte att tävlingen inte tillåter nummerlappsbyte så rösta med fötterna och strunta i den i stället. Det finns massor av fina små lopp man kan springa om man inte gillar bristen på överlåtelser. Dom har dessutom mer glädje av ert deltagande än mastodonterna. Personerna på bilden har inget med texten att göra.

DSC02750

Ha det,

Mackan

Börjar intresset för maraton dala?

Nu är det februari och det har hittills varit den bästa löparvintern på flera år. Det har varit barmark nästan hela tiden och väldigt få dagar som kan klassificeras som kalla. Ändå finns det fortfarande platser kvar till Stockholm Marathon och jag kan inte låta bli att vara lite glad över det. Jag ogillar starkt när jag måste köpa startplatser flera månader eller kanske upp till ett år i förväg. När jag sprang mitt första maratonlopp var det en spontananmälan i mars månad och jag undrar om jag verkligen hade fått mitt intresse för maratonlöpning om jag inte spontant hade anmält mig den gången? Nu gjorde jag i alla fall det och jag har fått massor av fina upplevelser efter det första loppet.

I måndags fanns det cirka 500 platser kvar till årets lopp, att jämföra med att det blev fullt den 7 januari förra året. 2012 års lopp var fulltecknat redan den första december året innan. Den tävling som gick 2011 var, om jag inte missminner mig helt full i slutet av november, men då var det färre startplatser. Det var det i och för sig 2012 också men bara marginellt. Helt klart är i alla fall att det är en trend. Jag ser gärna att loppet är fullt år efter år men att man kan vänta länge med att anmäla sig. Där är Frankfurt Marathon ett föredöme som faktiskt har efteranmälan på plats. Med tanke på att det alltid är folk som inte dyker upp tycker jag att det är en utmärkt idé.

Även om intresset för Stockholm Marathon verkar vara inne i en fallande trend känns intresset för löpningen fortfarande stort. Jag tror aldrig att jag under alla mina år som löpare sett så många vara ute och springa nu på vintern. För tio år sen kändes det som ett undantag om jag mötte andra löpare på mina rundor här i Täby men nu känns det snarare som en regel och det tycker jag är riktigt skoj. Man måste ju faktiskt inte springa maraton. Bilden är från min första spontanmara och oj vad jag ångrade mig när vi stod i startfållan och det var 26-27 grader i skuggan. Vad fan hade jag gett mig in på? 3:32:56 blev tiden och då var det mycket promenad de sista 16 kilometerna. Men en låga tändes ändå i min kropp och det första jag tänkte när jag kom i mål var att jag skulle ha revansch. Det fick jag.

Forstamaran

Ha det,

Mackan

Lugn, ro och glädje

Efter att ha varit ute och gjort några ärenden kan jag konstatera att det känns rätt skönt ute. Man vet att det har varit kallt när tio grader i juni känns som behagligt väder. Men trots att det var skönt ute skippar jag faktiskt springandet idag. Jag brukar pulsera träningen rätt hårt och av två anledningar slänger jag in en oplanerad vilodag idag. Den första är att jag fick ett bonuspass med syra i Ljungsbros träsk och den andra är att grannen hade fest igår. Deras altan ligger nästan rakt under mitt sovrum och det var väldigt poppis att stå där ute och röka och prata högt vilket gick ut över min nattsömn. Antagligen skulle det fungera att springa idag men jag är väldigt trött och eftersom den här veckan är till för att ladda batterierna tänker jag inte riskera att tömma dom utan jag vill få den laddning jag har planerat.

Stockholm Marathon var det igår och vilken mara sen. För första gången på över tio år var jag inte på plats och det kändes lite märkligt men det var riktigt skoj att få se det på teve. Många fina prestationer gjordes trots att det var den kallaste junidagen här i Tjabostan sen 1928. Helt kunde jag dock inte hålla mig. Springer man inte själv kan man ändå passa på att gå ut och äta med springande kompisar från landet. Skitskoj att träffa er och höra om vedermödorna ni utsatte er för över en bit god mat. Den enda som tyckte att det var skönt ute var G som kommer från Jokkmokk. Hon var helt lyrisk över hur roligt det hade varit att få springa maran. Men så har Jokkmokkarna inte varit bortskämda med finväder den här våren.

Sen måste jag delge er ett meddelande jag fick igår kväll av en av mina bokläsare som gjorde maratondebut igår och som gjorde mig väldigt glad.

”Har aldrig varit så trött, aldrig haft så ont i benen, aldrig frusit så in i h***vete men har heller sällan varit så nöjd med mig själv.

Tappade tiden på första varvet, vågade inte jaga och hade inte en chans att öka med sista km, fick kramp i baksidan låret vid 41 så ”spurten” kom av sig..

Tack igen för inspirationen och träningsprogrammet.. Klarade nästan 3.30 från otränad på 20 veckor…”

Jag tycker att det är så otroligt häftigt att kunna vägleda för mig helt okända människor. Det sporrar mig i mitt arbete och ger den där extra energin som är så bra att ha ibland. Tack!

Ha det,

Mackan