Tankar om framtiden

Min favoritträningsårstid på året är här och då är det svårt att inte njuta lite extra! När jag stack hemifrån i morse stod termometern på +2 grader men det var helt vindstilla och himlen skvallrade om att solen skulle bli synlig när det var dags för det. Väl vid tåget efter majlen sprungen var jag varm och go men tågvärden utbrast med förskräckelse: ”Herregud människa, fryser du inte!” Nej det gör jag inte i mina splits men just två grader brukar vara nedre gränsen för att jag tycker att det är behagligare barbent än med långa tights… Lite stretch på tåget och sen när det var dags för mina avslutande 8.5 km så kunde jag njuta och låta tankarna vandra fritt.

Tankar på vad min löparframtiden är. Jag gillar att bara vara ute och springa men jag gillar också att ha en planering för vad jag vill göra och när. Det där att slå världsrekord på maraton för 75-åringar finns ju alltid i bakhuvudet och även om jag inte är i världsrekordform då gör det att jag håller igång. Jag har för avsikt att fortsätta att hålla igång! Det är viktigare än alla världsrekord som finns för det är det som skapar möjligheten till det liv jag vill leva. Jag trivs bäst uppe på en bergstopp eller djupt inne i en skog. Tar någon från mig sånt blir jag nog lite ledsen i ögat innan jag hunnit fokusera om. Men bergstoppar rockar, så är det bara.

Långa målet är helt enkelt att vara i rörelse resten av livet men dom kortare då? Den horisonten sträcker sig just nu ungefär 18 månader framåt och där slutmålet är att springa min femte Bostonmara. För att göra det måste jag kvala och där får jag mitt första försök i Valencia om knappt nio veckor. Kvaltiden är normalt inget som skrämmer men den kräver ändå att jag lägger ner det jobbet som gör att det finns marginaler för strul. För jag är i ärlighetens namn inte i suverän form för att springa långt med ett visst mått av tempo. Milen har jag stämt av och givet den tiden jag kan göra ouppvärmd före frukost så har jag eoner av marginal tempomässigt. Men maraton är inte milen och jag startar långt bak i fältet och går det inte i Valencia så får jag väl springa maratonlopp tills det går.

Innan det ska jag hara Baddaren i Frankfurt om knappt fyra veckor. För den uppgiften har jag än mer marginal på tempot men det vore nog bra att springa ett par långpass på asfalt innan det är dags. Harandet behövs bäst på slutet och det vore trist om jag inte orkade trava på även sista milen. Ja, inte bara trava på utan orka springa in till vätskestationerna och sen sprinta i kapp med vatten som ska blandas till sportdryck i farten. Dessutom förväntas jag sjunga och dansa en del under den sista milen för att hålla humöret uppe!

Uppenbarligen krävs ingen toppform den här hösten men ändå viss tålighet vid längre distans och jag har inga planer på att stressa kroppen med att försöka uppnå någon toppform heller. Däremot vill jag vara i jädrigt bra form under senare delen av nästa vår för att kunna springa bra under vårtävlingarna bland kullarna i England. Det är så sjukt kul att springa dom tävlingarna och glädjen blir ännu större om jag orkar ta i. Vi hade det otroligt bra när vi var där i våras men då handlade det mest om att överhuvudtaget kunna genomföra loppen. Nästa vår vill jag vara med i toppen av min klass i alla fall.

Vad jag ska pyssla med under de elva månader som finns mellan de tävlingarna och Boston Marathon står än så länge skrivet i stjärnorna. Tre av de fyra Bostonmaror jag sprungit har ju varit i vidriga pollenförhållanden så att vara i toppform där är ingen korg jag lägger äggen i utan är jag i form då så är jag. Men under de elva månader jag ska springa däremellan så får det nog bli efter vad jag är sugen på. Inget undantag mot normalfallet med andra ord. Kanske någon motbakkelöp? Kanske en del bantävlingar? Troligtvis något maratonlopp. Kanske terräng-SM? Ja det finns en massa skoj att göra och tävlar jag så tävlar jag men annars så gör jag bara det jag gillar mest, det vill säga att träna i vardagen. Det är en jädra ynnest att få vara utomhus och springa sig trött. Det är den största belöningen av alla och i morse var det verkligen suveränt!

2018-10-02 07.14.34

Ha det,

Mackan

 

Annonser

Tjejmilen21K – Från sidan

Dags att för första gången på länge uppleva ett lopp med starkt intresse i från sidan och vad passade väl bättre än en vacker vårdag. Dessutom passade det bra ihop med en bokleverans till Runners’ Store och ett visst behov av att få cykla en sväng.

Med böcker levererade parkerade jag bilen på behörigt avstånd från Kungliga Djurgården och plockade fram hojen. Väl på hojen märkte jag något otrevligt där ute, vind. Det friskade på rätt bra och från ett väldigt dumt håll om man ska springa fort på den banan som tjejerna skulle springa. Jag och adepten hade en plan för hur fort det borde kunna gå men det var med lite lättare vind och svalare väder i prognosen.

Raz

Jag cyklade dock ut till Biskopsudden och hann fram en kvart innan starten skulle gå och hann krama om och byta några ord med min kompis Rasmus som skulle ut och anta sitt alter ego, Skyltmannen. Kul! Stötte på ett par andra kända ansikten och sen blev jag nervös. Dels en allmän nervositet för jag blir rätt engagerad och vill att det ska gå bra för de jag bryr mig om och dels för att jag förstod att dom hade delat upp startgrupperna på en bana som gick på två fulla och ett litet varv. Och som var rätt smal på sina ställen. Det var som bäddat för problem för de snabba tjejerna. Dessutom insåg jag att banan var något mer ondulerad än jag trodde.

Tjej21k_16

För mig blev det en behaglig resa genom att cykla omkring, plåta och jag hann med lite kaffe i gräset också. För tjejerna blev det tuffare med ovan nämnda omständigheter. Som lök på laxen blev det svårt för funktionärerna att hålla reda på vilka tjejer som var ute på vilket varv och det blev några felspringningar. Min adept drabbas bara lite lätt av en sådan men en av topptjejerna blev inte visad rätt in mot mål och fick ta ett extravarv runt målområdet. Det kändes rätt trist. Som helhet var det nog ett arrangemang som de flesta nog hade det väldigt trevligt i men knepigt med trängseln som inte direkt underlättas av massor av lördagsflanörer. Jag hade det i alla fall nervöst men jättetrevligt i vårsolen och fick leka massvis med min kamera och ett bra snack med adepten efteråt. Som hade det väldigt tufft efter en väl optimistisk öppning men som kom in på en strålande femteplats bland tusentals tjejer.

Kul att se så många kämpa och ha kul. Inte nödvändigtvis i samma ögonblick!

Ha det,

Mackan

 

Några rader om Skåla Opp

Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig om jag skulle skriva om Skåla eller inte men känner att jag vill skriva för att påminna mig om varför det gick som det gick samt att bjuda er andra på bilder. I juni hade jag förhoppningen om att kunna göra ett riktigt bra Skåla Opp och det kändes helt rimligt baserat på hur träningen gick. De pass jag gjorde i Väsjöbacken såg riktigt bra ut och jag fixade att småspringa uppför högre och högre andel av backen. Samt trycka på bra i den branta gångdelen. Sen hände det där med vaden (ja egentligen är det ju ryggen) under högtidshelgens löpvila, kändes okej sista helgen i juni, men blev  uppfukkad under långkörningen till Lappland. Det fina var att trots att jag inte kunde springa på den så kunde jag ju utan problem knata uppför och studsa nedför och kurvan började peka uppåt igen. På Lofoten kändes det riktigt starkt och bra fram till matförgiftningen eller om det nu var smutsiga vattenflaskor.

Sammanfattningsvis försvann uppförskraften när jag kom hem. Lägg därtill en lätt förkylning veckan innan Skåla och i sista passet i Väsjöbacken var jag plötsligt 15% långsammare än två månader tidigare. 15%. Dessutom var jag helt slut i det tempot. Jag skulle ju bli snabbare. Och eftersom jag inte alls hade kunnat träna på att småspringa uppför så var den förmågan som bortblåst när det var lite mindre brant än en vanlig pissbacke. Då måste man kunna gå fort. Det kan jag relativt andra göra om det är jättebrant. Relativt alla andra är jag skitkass på det om det inte är jättebrant.

Så, jag visste vad som väntade mig på Skåla redan innan start och sammanfattningsvis gick allt som planerat utom en sak och eftersom jag inte var mer än i någon sorts genomförandestatus gjorde det inte så mycket. Det jag gjorde bra under loppet var att jag hittade en plats i kön när vi kom upp på den smala stigen som gjorde att jag höll ungefär samma fart som andra. Jag hade kraft att småspringa ikapp dom som gick ifrån mig varje gång det planade ut men hade ingen kraft att ligga och passera folk. Så jag knatade snällt på. Vid 700 höjdmeter hade jag ett himla bra sällskap av en kvinna och det var lagom jobbigt. Passerades av en del och passerade en del andra. Vid kontrollpunkterna verkade det som att jag låg helt i paritet med vad jag borde kunna klara av. Visst var det jobbigt men jobbigt med viss säkerhetsmarginal. Vi knatade på uppför och här och där blev det lite småspring vilket var oerhört skönt, inte minst mentalt.

Sen hände en sak som inte hänt mig sedan FEM uppe i Åre för typ 15 år sedan.  Varken på träning eller tävling. Ryggsäcken gled långsamt upp och jag spred saker bakom mig. Reglerna föreskriver att man ska ha minst 2,5 kg med sig i ryggan när man landar på toppen. Lämpligtvis i form av energi och varma kläder. Jag har en gammal västryggsäck som inte tar så mycket och den var knökfull. Var. Plötsligt var den inte lika full längre och det var bara att vända neråt en bit. Och i stressen försöka få av mig min rygga. Det är väl inte så svårt? Jo det är det för dragkedjan till västen är trasig så den måste krängas över huvudet. Dessutom öppen bak. Fler saker for ut i stenskravlet men till slut var den av och jag fick sitta och packa. SÅ. DJÄVLA. KLANTIGT. Jag utsåg mig själv till dagens idiot. Till slut hade jag lyckats stänga säcken igen och med allt i den. Då skulle den bara på. Tänkte att jag kunde ju göra det i farten.

Tjena

Tempot uppför kändes plötsligt väldigt högt när jag fick en ryggsäck som fastnat över huvudet. Jag såg inget alls och plötsligt ramlade mobiltelefonen ut ur västen på säcken. Ner bland stenarna. Min splitternya telefon. Det var bara att stanna igen och hitta telefonen, få på mig säcken i lugn och ro och sen starta om. Jag var rätt trött på mig själv då. Det gick dock över på någon minut för jag kom på att jag gör ju det här primärt för att det är skoj och bestämde mig för att ha det skoj. Jag tappade en shitload med placeringar men är jag inte på pallen så bryr jag mig egentligen inte så mycket om det är placering 7 eller 30. Samt att jag vill ju inte få stryk av någon i sällskapet och där var det ingen som hade passerat mig. Så jag kom upp på toppen på riktigt gott humör och sen väntade jag in mina kamrater ätandes mina smörgåsar med brunost. Och en Kvikklunsj. Livet är bra gott ändå!

Ha det,
Mackan

Björkarnas hämnd – del 77

Det börjar bli en följetong det här och jag ber om ursäkt för det men jag måste skriva av mig. Och det är min blogg där jag gör vad jag vill. Ha! Jag borde inte utsätta mig för såna här saker men vad gör man inte för konsten. Dags för jobbets årliga stafett, Skattjakten, och för att främja den goda saken med löpning föreslog jag för ett par månader sen att vi skulle ha ett lag på vår lilla sektion. Vi är åtta stycken varav en har kraftig ischias, en annan har andra ryggproblem och en tredje har ett svullet knä. Då återstod fem potentiella löpare och laget skulle vara fyra stycken. En anmälde aldrig något intresse överhuvudtaget och så var vi fyra kvar. Men alla övriga tre sa ja och vi hade ett lag! Två har aldrig någonsin sprungit så jag satte dom på ett träningsprogram och sen var det bara att hålla tummarna för att alla skulle hålla sig friska och hela. Själv visste jag innerst inne att det finns en anledning till att jag inte tävlar på våren. En stor anledning. Extra inte korta distanser så vad kunde passa bättre än 2.1-2.2 km terränglöpning i en park. Med lövträd.

Motorsåg någon?

Vi kan väl sammanfatta det som att jag är oerhört stolt över mina kollegor som ställde upp och tog ut sig fullständigt. Fan vad bra ni var! Jag tog också ut mig men på ett helt annat sätt. Benen kändes faktiskt rätt okej men det gick långsamt och hela andningssystemet fick jobba på max trots den obefintliga farten. Visst, jag är inte i bra form och jag hade ju på känn vad som väntade. Det har gått hyggligt att springa på morgonen men eftermiddagspassen har varit tuffa förutom den väldigt överraskande backlöpningen förra veckan. Det var dock inga träd i backen. I förrgår blev jag rätt slut i kroppen av att springa hem i 4:58/km och den farten matchade verkligen inte ansträngningen och jag vet av erfarenhet att det kostar mer i tapp för kroppen ju högre tempo jag håller. Så jag visst nog vad som väntade. Men jag var så jädra pepp att jag hoppades nog innerst inne på en överraskning.

Suppression is strong in this one…

Överraskning? Nej just det. Det kom ingen. Det blev nog ganska precis vad jag kunde förvänta mig. Men det svider i själen. Jag vill ju så gärna flyta fram. Det svider i löparsjälen. Så in i bomben. Jag tycker ju så mycket om att springa fort. På väg hem från det oerhört trevliga arrangemanget analyserade jag och kände att jag måste göra en helt ovetenskaplig graf över vad jag får betala för pris jämfört med normalfart/ansträngning i olika farter när pollenhalterna är höga. Den kan beskådas nedan. Att jag får betala ett annat pris som att jag hostade så att jag kräktes lite lätt en kvart efter loppet kan jag leva med och ta med i beräkningarna. Men fartpriset måste jag nog titta på innan jag springer med hög ansträngning. Varje gång. Då slipper jag bli besviken utan kan konstatera att jag tappar fart och det är ungefär så här mycket. Rent objektivt suger jag men jag suger inte lika mycket om jag vet att det finns förklaringar. Felmarginalen i grafen är framför allt att jag är osäker på hur den riktiga formen är men det får jag justera efterhand när jag vet. I lägre farter har jag hygglig koll på priset jag får betala men fort har jag ju inte sprungit på ett tag.

pollentappet

Hursomhelst, en stor eloge till Johan Södersten och gänget som arrangerade, jättekul att få snacka lite med Freddan som kom förbi samt att få träffa min favoritfogde LM. Som grädde på moset hade vi världens sötaste lagledare till laget, Minus. Och en jädra bra hejaklack och picnic. Jag brukar alltid säga att man ska ta med sig något positivt från varje tävling och dagens positiva i min egen löpning är att jag hade en riktigt rapp avslutning när jag kom ner på asfalten och bort från dom värsta träden och pollenhålen. Samt naturligtvis att jag avancerade från plats 74 till 73 trots att löparen före stack ut nästan fem minuter före mig.

2016-05-12 16.44.59
Lagledaren Minus

Ha det,

Mackan – Som snart tänker ta fram motorsågen och hämnas tillbaka

Mefjellet Opp 2014

Nu är jag åter hemma efter tre veckor av blogguppehåll och det har varit tre roliga veckor och jag får väl se vad jag skriver om och inte, men det är lika bra att börja med det senaste först. Semestern avslutades med en minisemester i Norge och det blev många mil i bil. Inte den bästa uppladdningen för att tävla men vi hade valt ut ett motbakkelöp för att få en fin anledning till att hitta till ett hörn av Norge där ingen av oss varit, Tafjord. De två dagar i bil det tog att komma dit gick fort för det var så mycket att titta på och vi hann med en massa stopp samt en middag med Floppis i Åre på vägen. Själv var jag väldigt bekymrad eftersom jag vaknade med dånande huvudvärk och tjocka bihålor två dagar i rad och en hals som sved. Det gick åt många halstabletter men på tävlingsdagens morgon vaknade jag upp utan huvudvärk och helt utan halsont. Det enda som återstod var lite heshet. Ni kan inte ana hur glad jag blev över det.

Vi bodde uppe i skuggan av Mefjellet 12 km från starten och efter en frukost utanför tältet åkte vi ner till starten och möttes av galet vackra vyer och ett högt berg. Ofta funkar det så att motionsklassen har fria starttider i ett par timmar innan den riktiga tävlingens start och vi såg förvånansvärt många vältränade löpare välja motionsklassen och springa i väg uppför. Baddaren började ifrågasätta att jag hade valt ”konkurrensklasse” även för henne, speciellt som det redan var riktigt varmt och vår start skulle gå klockan 12.00. Ifrågasättandet fortsatte när tävlingslöparna började dyka upp eftersom vi såg en total avsaknad av underhudsfett hos hela gänget. Jag förklarade att vi måste ju ändå tävla när vi åkt så långt, i den här familjen motionerar vi inte, vi tävlar.

DSC03217

Vi snicksnackade med en massa folk och speciellt med Marcus och Jenny som var från Sverige men som tävlade för Halden. De verkade riktigt vassa och det skulle senare visa sig stämma bra det. Med en halvtimme till start värmde jag upp i hettan och det tog inte mer än två minuter innan svetten rann och då hade jag inte ens satt på mig den obligatoriska ryggsäcken med sina två kg. Kroppen kändes hemsk efter bilkörningen men blev gradvis bättre när jag fick trumma igång stela muskler. Sju kilometer skulle avverkas med en snittlutning på 16.1% så jag var inte bekymrad för snabbheten men benen måste ju ändå funka och jag kände att det här skulle nog ändå kunna bli rätt bra.

12.00 började den långa stigningen och de första 500 meterna var på asfalt och det passade mig utmärkt. Efter att ha konsulterat tävlingsledningen vid invägningen av ryggan chansade jag med racing flats och dom bet fint på asfalten. Jag kom in i en fin löprytm och efter den första rusningen passerade jag några löpare innan vi skulle in på en liten stig där det brantade till sig. Mina flats nöp inte längre lika fint och nu blev jag i stället passerad av några, bland annat första dam. Höjdmeter lades till höjdmeter och när vi kommit 200 meter upp kändes det väldigt högt upp från fjorden. Att vi skulle 900 meter till kändes overkligt. Solen stekte och det var jobbigt men ändå så jävla skönt på något skruvat sätt. Den här delen av banan passade mig väldigt dåligt men jag plockade ändå några löpare. Damledaren var nu utom synhåll och det störde mig lite för jag hade inte planerat tjejdäng men efter tre km kom ett parti av platt löpning och asfalt igen och jag kunde trycka på. Jag plockade flera placeringar och massor av meter på löparna jag hade framför mig och plötsligt var jag ifatt henne igen. Inte bara ifatt utan förbi när vi kom till en liten säterväg av grus. Helt fel underlag och lutning för mig och jag fick kämpa hårt för att kunna springa där lutningen var lite svagare och det var ett par kilometer där jag ömsom blev passerad och passerade henne.

DSC03293Sista vätskan var uppe vid sätern på kalfjället och där hade jag precis kommit ifatt henne och två herrar som också hade tekniken för att gå fort i hygglig lutning och på grus men nu skulle agnarna sållas från vetet. 25% lutning de sista två kilometerna och nu var det riktigt fjäll. Mina flats var inte optimala här heller men det här var något jag hade tränat på och det fanns stenar att hitta grepp på. Jag och herrarna bildade nu en klunga och lämnade damsegraren bakom oss. Nu var det äntligen fullt tryck i benen och med 200 höjdmeter till toppen passerade jag en av herrarna och sen var det bara att mata på. Värmen var nu inte längre till besvär och jag fokuserade bara på att hålla alla bakom mig. Sjukt jobbigt men ändå så häftigt. Jag njöt och led på en och samma gång och trots att jag blev lurad av en ”förtopp” kunde jag spurta fint! Tiden blev lite sämre än väntat men just då gjorde det inget och det är även känslan så här två dagar senare. Det visade sig att jag sprungit från damsegrarinnan med över två minuter på slutet så den sista biten av helt klart mest min melodi. Det och asfalten där jag fick grepp och kunde trycka på i steget.

DSC03238I mål njöt jag av utsikt och sällskap och var sådär hög på livet som man kan bli av målgångar när det varit tufft men nu hade jag en Baddare att heja in. Efter ett tag kom hon och vi kunde fira tillsammans. Delad glädje är dubbel glädje och hela vägen ner var sen en ren njutning. Hon gjorde det fantastiskt bra i sin debut och jag är så otroligt stolt. Det blev en fin nedjogg, ett bad i fjorden och sen in till Valldal för prisutdelning. Tre av fyra i vårt lilla svenskgäng fick kliva upp på prispallen och jag fick en jättefin minnestallrik som belöning för min seger i M45. Det här vill jag göra om någon gång.

Ha det,
Mackan

Att hitta till småloppen

Löparvågen rullar vidare men för många löpare verkar det svårt att hitta till småloppen och det tänkte jag försöka råda bot på. Det och att småloppen verkar ha svårt att nå ut till löparna. Jag har fortfarande svårt att smälta att ett av mina favoritlopp, Lotslunken uppe i Nordmaling har lagts ner. Jag älskade det loppet och lyckades vid två tillfällen passa in resan upp till sommarstugan med att springa. Det resulterade i en vinst och en andraplats och vid vinsten fick jag ett av de häftigaste pris jag någonsin fått, ett handgjort siknät. En gammal fiskare satt under vintern och gjorde nät åt alla segrare i huvudklasserna. Jag har lådan med nätet stående bredvid skrivbordet och det är en konstant påminnelse om två saker jag gillar här i livet, löpning och fiske. Sånt får man inte på de stora loppen, ja varken pris eller vinst.

De senaste dagarna har jag sett löpare som undrar om det finns några bra smålopp att springa. Det finns massor! Under maj-oktober vimlar det av små och roliga tävlingar som kostar en spottstyver. Bor man i Stockholm kan man nog lätt tävla varje helg om man så önskar och dessutom en del i veckorna. Så hur hittar man loppen då? Börja med att titta loppkalendrarna på:

Allt finns inte där men det finns väldigt mycket! Har du väldigt specifika tankar om när och var du vill springa men ändå inte hittar något så använd Google och gör några snabba sökningar på t.ex. kombinationer av ortsnamn + löpning + resultat + tävling. Fantasin är din vän och du kan slänga in distriktsnamn, millopp, jogging och vad du nu är intresserad av. Finns det ett lopp så brukar det gå att hitta. En annan variant som tar lite mer tid är att gå in på distriktets föreningars hemsidor, men där hittar man ofta en flik om arrangemang.

Är du arrangör av en tävling och vill ha fler deltagare men inte spendera pengar på marknadsföring, se till att loppet finns i någon av de två översta kalendrarna! Bättre att du lägger upp det själv än att någon annan gör det, då blir det rätt. Om alla arrangörer tog sig fem minuter för det jobbet skulle det vara busenkelt för löparna att hitta till tävlingarna.

Själv överraskade jag Baddaren med att anmäla henne till en liten tävling om två månader. Enkelt, opretentiöst, billigt och ändå en fin utmaning! Och apropå något helt annat, den som kan nämna fyra av fem löpare på bilden nedan samt från vilken tävling och år det är får en stjärna i kanten.

DSC00129

Ha det,

Mackan

Och vinnaren är…

Fantastiskt kul att så många ville vara med i mitt boklotteri. Alla svar som kom in var rätt och det svaret var givetvis Alberto Salazar. Efter en spännande dragning i min nya lotteri-app blev vinnaren:

2014-02-24 11.03.21

Det var lustigt att en cyklist vann löparboklotteriet men så kan det vara och det är glädjande att han nu kommer hitta det fina i löpningen!  Jag försäkrar på heder och samvete att alla deltagare blev inlästa i appen även om det bara är några som syns på den här skärmdumpen.

2014-02-24 11.02.55

Det som gläder mig mest var att så många uppskattade den fina berättelsen om ”Duel in the sun”. Det är en bra historia om ett legendariskt lopp och bra historier kan man aldrig få nog av. Nu ska jag ägna lite mindre tid åt att skriva appar och administrera tävlingar och lite mer tid åt träning. Annars kommer min upplevelse av Boston Marathon bli legendarisk på ett helt annat sätt.

Tack alla som deltog!

Ha det,

Mackan