Etiketter

, , , ,

Det börjar bli en följetong det här och jag ber om ursäkt för det men jag måste skriva av mig. Och det är min blogg där jag gör vad jag vill. Ha! Jag borde inte utsätta mig för såna här saker men vad gör man inte för konsten. Dags för jobbets årliga stafett, Skattjakten, och för att främja den goda saken med löpning föreslog jag för ett par månader sen att vi skulle ha ett lag på vår lilla sektion. Vi är åtta stycken varav en har kraftig ischias, en annan har andra ryggproblem och en tredje har ett svullet knä. Då återstod fem potentiella löpare och laget skulle vara fyra stycken. En anmälde aldrig något intresse överhuvudtaget och så var vi fyra kvar. Men alla övriga tre sa ja och vi hade ett lag! Två har aldrig någonsin sprungit så jag satte dom på ett träningsprogram och sen var det bara att hålla tummarna för att alla skulle hålla sig friska och hela. Själv visste jag innerst inne att det finns en anledning till att jag inte tävlar på våren. En stor anledning. Extra inte korta distanser så vad kunde passa bättre än 2.1-2.2 km terränglöpning i en park. Med lövträd.

Motorsåg någon?

Vi kan väl sammanfatta det som att jag är oerhört stolt över mina kollegor som ställde upp och tog ut sig fullständigt. Fan vad bra ni var! Jag tog också ut mig men på ett helt annat sätt. Benen kändes faktiskt rätt okej men det gick långsamt och hela andningssystemet fick jobba på max trots den obefintliga farten. Visst, jag är inte i bra form och jag hade ju på känn vad som väntade. Det har gått hyggligt att springa på morgonen men eftermiddagspassen har varit tuffa förutom den väldigt överraskande backlöpningen förra veckan. Det var dock inga träd i backen. I förrgår blev jag rätt slut i kroppen av att springa hem i 4:58/km och den farten matchade verkligen inte ansträngningen och jag vet av erfarenhet att det kostar mer i tapp för kroppen ju högre tempo jag håller. Så jag visst nog vad som väntade. Men jag var så jädra pepp att jag hoppades nog innerst inne på en överraskning.

Suppression is strong in this one…

Överraskning? Nej just det. Det kom ingen. Det blev nog ganska precis vad jag kunde förvänta mig. Men det svider i själen. Jag vill ju så gärna flyta fram. Det svider i löparsjälen. Så in i bomben. Jag tycker ju så mycket om att springa fort. På väg hem från det oerhört trevliga arrangemanget analyserade jag och kände att jag måste göra en helt ovetenskaplig graf över vad jag får betala för pris jämfört med normalfart/ansträngning i olika farter när pollenhalterna är höga. Den kan beskådas nedan. Att jag får betala ett annat pris som att jag hostade så att jag kräktes lite lätt en kvart efter loppet kan jag leva med och ta med i beräkningarna. Men fartpriset måste jag nog titta på innan jag springer med hög ansträngning. Varje gång. Då slipper jag bli besviken utan kan konstatera att jag tappar fart och det är ungefär så här mycket. Rent objektivt suger jag men jag suger inte lika mycket om jag vet att det finns förklaringar. Felmarginalen i grafen är framför allt att jag är osäker på hur den riktiga formen är men det får jag justera efterhand när jag vet. I lägre farter har jag hygglig koll på priset jag får betala men fort har jag ju inte sprungit på ett tag.

pollentappet

Hursomhelst, en stor eloge till Johan Södersten och gänget som arrangerade, jättekul att få snacka lite med Freddan som kom förbi samt att få träffa min favoritfogde LM. Som grädde på moset hade vi världens sötaste lagledare till laget, Minus. Och en jädra bra hejaklack och picnic. Jag brukar alltid säga att man ska ta med sig något positivt från varje tävling och dagens positiva i min egen löpning är att jag hade en riktigt rapp avslutning när jag kom ner på asfalten och bort från dom värsta träden och pollenhålen. Samt naturligtvis att jag avancerade från plats 74 till 73 trots att löparen före stack ut nästan fem minuter före mig.

2016-05-12 16.44.59

Lagledaren Minus

Ha det,

Mackan – Som snart tänker ta fram motorsågen och hämnas tillbaka

Annonser