Etiketter

, , ,

Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig om jag skulle skriva om Skåla eller inte men känner att jag vill skriva för att påminna mig om varför det gick som det gick samt att bjuda er andra på bilder. I juni hade jag förhoppningen om att kunna göra ett riktigt bra Skåla Opp och det kändes helt rimligt baserat på hur träningen gick. De pass jag gjorde i Väsjöbacken såg riktigt bra ut och jag fixade att småspringa uppför högre och högre andel av backen. Samt trycka på bra i den branta gångdelen. Sen hände det där med vaden (ja egentligen är det ju ryggen) under högtidshelgens löpvila, kändes okej sista helgen i juni, men blev  uppfukkad under långkörningen till Lappland. Det fina var att trots att jag inte kunde springa på den så kunde jag ju utan problem knata uppför och studsa nedför och kurvan började peka uppåt igen. På Lofoten kändes det riktigt starkt och bra fram till matförgiftningen eller om det nu var smutsiga vattenflaskor.

Sammanfattningsvis försvann uppförskraften när jag kom hem. Lägg därtill en lätt förkylning veckan innan Skåla och i sista passet i Väsjöbacken var jag plötsligt 15% långsammare än två månader tidigare. 15%. Dessutom var jag helt slut i det tempot. Jag skulle ju bli snabbare. Och eftersom jag inte alls hade kunnat träna på att småspringa uppför så var den förmågan som bortblåst när det var lite mindre brant än en vanlig pissbacke. Då måste man kunna gå fort. Det kan jag relativt andra göra om det är jättebrant. Relativt alla andra är jag skitkass på det om det inte är jättebrant.

Så, jag visste vad som väntade mig på Skåla redan innan start och sammanfattningsvis gick allt som planerat utom en sak och eftersom jag inte var mer än i någon sorts genomförandestatus gjorde det inte så mycket. Det jag gjorde bra under loppet var att jag hittade en plats i kön när vi kom upp på den smala stigen som gjorde att jag höll ungefär samma fart som andra. Jag hade kraft att småspringa ikapp dom som gick ifrån mig varje gång det planade ut men hade ingen kraft att ligga och passera folk. Så jag knatade snällt på. Vid 700 höjdmeter hade jag ett himla bra sällskap av en kvinna och det var lagom jobbigt. Passerades av en del och passerade en del andra. Vid kontrollpunkterna verkade det som att jag låg helt i paritet med vad jag borde kunna klara av. Visst var det jobbigt men jobbigt med viss säkerhetsmarginal. Vi knatade på uppför och här och där blev det lite småspring vilket var oerhört skönt, inte minst mentalt.

Sen hände en sak som inte hänt mig sedan FEM uppe i Åre för typ 15 år sedan.  Varken på träning eller tävling. Ryggsäcken gled långsamt upp och jag spred saker bakom mig. Reglerna föreskriver att man ska ha minst 2,5 kg med sig i ryggan när man landar på toppen. Lämpligtvis i form av energi och varma kläder. Jag har en gammal västryggsäck som inte tar så mycket och den var knökfull. Var. Plötsligt var den inte lika full längre och det var bara att vända neråt en bit. Och i stressen försöka få av mig min rygga. Det är väl inte så svårt? Jo det är det för dragkedjan till västen är trasig så den måste krängas över huvudet. Dessutom öppen bak. Fler saker for ut i stenskravlet men till slut var den av och jag fick sitta och packa. SÅ. DJÄVLA. KLANTIGT. Jag utsåg mig själv till dagens idiot. Till slut hade jag lyckats stänga säcken igen och med allt i den. Då skulle den bara på. Tänkte att jag kunde ju göra det i farten.

Tjena

Tempot uppför kändes plötsligt väldigt högt när jag fick en ryggsäck som fastnat över huvudet. Jag såg inget alls och plötsligt ramlade mobiltelefonen ut ur västen på säcken. Ner bland stenarna. Min splitternya telefon. Det var bara att stanna igen och hitta telefonen, få på mig säcken i lugn och ro och sen starta om. Jag var rätt trött på mig själv då. Det gick dock över på någon minut för jag kom på att jag gör ju det här primärt för att det är skoj och bestämde mig för att ha det skoj. Jag tappade en shitload med placeringar men är jag inte på pallen så bryr jag mig egentligen inte så mycket om det är placering 7 eller 30. Samt att jag vill ju inte få stryk av någon i sällskapet och där var det ingen som hade passerat mig. Så jag kom upp på toppen på riktigt gott humör och sen väntade jag in mina kamrater ätandes mina smörgåsar med brunost. Och en Kvikklunsj. Livet är bra gott ändå!

Ha det,
Mackan

Annonser