Etiketter

, , , , , , , , , , , , ,

I somras fyllde jag 50 och då fick jag en väldigt fin och personlig present av Baddaren och katterna, nämligen en långhelg i Abiskofjällen. Till hösten! Jag hade pratat om att vi borde ta en tur dit upp någon höst för att få uppleva något som är så sanslöst fint. Nu var det dags! Det var ju bara det där lilla orosmomentet med att jag fick problem med en baksida två veckor innan vi skulle fara. Som jag skrev om tidigare så kände jag att jag offrar hellre Frankfurt för Abisko men skulle jag bli okej i tid? 10 dagar av vila och i tisdags kväll testade jag en kort löptur i Bryssel. Det funkade. Kändes ju inte direkt perfekt men det funkade. Jag ville inte till fjälls med bara en enda kort löptur som test så morgonen efter blev det ytterligare en runda i Bryssel och då kändes det ännu bättre. Två dagar till avfärd norrut och jag kände att det skulle kanske fungera. Men för säkerhets skull packades även vandringsprylar… Så, nu kör vi en mastodontblogg med hur det gick!

Planen var att börja med en eftermiddagstur upp till Trollsjön och tillbaka för att testa benet och sen sova en natt i Abisko och så fick äventyret börja. I Kiruna möttes vi av tre plusgrader och horisontellt regn. Bistert. Mycket bistert. Men sån kan hösten vara i norr och det var bara att gilla läget. Väl uppe till fjälls så slutade regnet och vi bytte snabbt om i Björkliden innan vi drog iväg. Vi ville gärna hinna tillbaka innan mörkret föll. Sakta men säkert tog vi oss upp mot sjön och benet verkade gilla det. Och vi gillade utflykten. Det var så otroligt fint. I ena änden av spektrat blommade fortfarande blåklockorna och i den andra änden snöade det på oss lite lätt uppe vid sjön. Däremellan var det både gula löv, avfallna löv och röda kråkbärsbuskar. Vi hade nu helt vindstilla och när vi kom upp till sjön överraskade jag Johanna med att fixa en kopp kaffe som avnjöts i den absoluta stillheten. En av de finaste platserna i Sverige om du frågar mig! Ner kom vi också och med ett par timmar löpning i benen och en avslutande bastu nere i Abisko kunde vi konstatera att mitt ben höll för löpning!

Morgonen därefter började det riktiga äventyret. Vi kunde konstatera att det hade snöat uppe på högre höjd och jag hade tre alternativa rutter planerade som vi skulle kunna välja allteftersom vi såg hur landet låg på högre höjd.

Improvisera, anpassa sig och klara sig!

Det är just vad det handlar om i fjällen. Var förberedd och var beredd på att ändra planerna efter väder och vad kroppen säger. Vi började med att till fots ta oss uppför Nuolja. Fina Nuolja. Senast jag sprang uppför det berget låg jag och Tz i ledning på BAMM och slet som djur. Nu tog vi det lite lugnare för vi ville orka upp till Kårsavagge som var dagens slutmål. När vi kom upp till toppen av liften mötte vi den snö som fallit under natten. Riktigt häftigt med höst och vinter som möttes just där vi var. Det fick bli en kopp kaffe uppe på fiket och konsulterande med personalen om mina turplaner var realistiska. Det var dom. Vi fortsatte upp mot toppen och mötte snön, dimman/molnen på allvar. Här såg man inte många meter framåt och det var bra kallt på toppen. Det blev ett kort stopp innan kompassen, kartan och höjdmätaren fick guida oss. Jag frågade Baddaren om hon kände sig trygg i dimman med mig och det gjorde hon. Vi bestämde oss för att ta beslutet om nästa vägval nere i dalen som mynnar vid Björkliden och när vi kom ner så kändes det vettigast att ta någon av de kortare vägarna och skippa nästa topptur.  Man såg ändå inget på högre höjd! I stället tog vi oss upp genom ett pass och det var på hala stenar vi sakta rörde oss uppåt. Men oj vad fint. Det var väldigt många wow-moment. Uppe på nästan 1100 meter igen så kände vi att det var nog bäst att sikta in oss på att avsluta sista halvmilen på led nere i dalen upp mot Kårsavagge. Sagt blev gjort och vi började nedstigningen. Det var med av kyla bortdomnade fötter vi kom ner till dalens lugn och kunde avnjuta dagens lunch när det hastigt och lustigt blev sol igen. Wow-moment. Sista biten gick som på räls och efter drygt fem timmar i löparskorna med två rätt korta pauser möttes vi av varm saft i Kårsavagge. Och fick dessutom som belöning en fantastiskt fin kväll.

Dag tre skulle vi till Abiskojaure och vi vaknade till låga moln och primärvalet till tur som skulle gå i bitvis riktigt tuff terräng och dessutom vara lång fick skippas. Det var för mycket branter och sten för att våga sig på det i dålig sikt och blåst. Det skulle säkert gått men att röra sig kanske två timmar i motvind i vansklig terräng med dålig sikt är bara dumt. Så vi tog den kortaste vägen och tur var väl det för det var ganska slitna ben. Dessutom började vi med ett iskallt vad och när inget värmer så domnar fötter och det blev tufft nog som det blev. Men häftigt. Ack så häftigt. Vi var ändå uppe på 1100 meter som högst och när vi kom ner mot 800 meter så kom jag på en ny plan. Jag hittade en topp på kartan som borde kunna bestigas och potentiellt ge en fin vy upp i dalen ovanför Abiskojaure. Baddaren undrade om hon skulle fixa det och jag kände att det skulle hon. Så i stället för att springa ner mot Abiskojaure vände vi bort från den lilla rösade ”leden” och tog oss uppåt igen. Efter ett tag hittade jag ett fantastiskt fint litet klippöverhäng där vi hade skydd för både vind och regn och vi kunde få oss en kopp kaffe. Så jävla bra! Stärkta av kaffet tog vi oss sen upp till toppen och jag blev sådär toppglad som jag kan bli. Det var värt ett topphopp! Men det blåste rätt bra där uppe så vi tog oss nerför fjället och med någon kilometer kvar till stugan kom vi in på stig och kunde lugnt och fint avsluta dagen. Dagen som landade på cirka 3-3½ timme i skorna och det kändes som en lagom vilodag. Efter lunch vandrade vi omkring lite i omgivningarna och bara njöt av livet och fjällen innan dagen avslutades med bastu och bad i Abiskojaure.

Inför den sista dagen hade jag rådgjort med både stugvärd och en jädra trevlig vandrare som dessutom var utbildad fjälledare om min plan på tur var genomförbar så här års i löparskor. Gick det att vada där jag ville vada? Hur var terrängen? Genomförbart så här års? Vi var alla överens om att det skulle funka. Det är trots allt lite roligare att köra obanat än ledat och raka vägen ner till Abisko på 13 km kändes mesig. Samt på alldeles på för låg höjd så planen kändes skojig.

När vi vaknade föll regnet och dimman låg. Damn! Det skulle ju inte alls vara så. Men jag fick stugvärden att ringa och kolla väderprognos och baske mig om det inte skulle bli klart senare på dagen. Så vi stannade kvar ett par timmar extra och när det började klarna stack vi. Det passade bra att vi tagit det lite lugnare dagen innan för nu skulle det bli en lång dag på fjället. Vi satte av upp mot Alesjaure i stället för ner mot Abisko. Helt rätt riktning om du frågar mig. Det var fortfarande lite dimmigt så vi missade en liten stig vi skulle tagit av på och fick obanat lite tidigare än planerat och en ås att trampa över som inte var planerad. Men nu var vi på väg mot mitt lilla paradis, Balinvaggi. Sakta men säkert rörde vi oss upp genom dalen. Högre och högre. Det tog sin tid med lång skrålöpning men plötsligt kunde vi springa nere längs bäcken och det gick fortare. Nu skulle vi snart kunna vrida upp kursen mer parallellt mot Abisko och det var dags att ta dagens tuffaste vad. Det tog en stund innan vi hittade ett bra ställe men över kom vi. Här satte vi fart uppför fjällängen och det kändes som att varken höst eller vinter hittat hit. Wow. Igen.

Nu var det bara ett par hundra höjdmeter kvar att ta och vi befann oss i en väldigt stenig och smal dal mellan två massiva fjäll. Det var en jädrigt häftig passage och snart väntade dagens stora belöning. Balinvaggi. Jag visste att det skulle vara hur häftigt som helst men det visste inte Baddaren så när vi rundade krönet blev det en väldig överraskning. Så otroligt vackert! Nu väntade nästan bara plattlöpning och utförslöpning. Vi tog ett helt gäng med kortare vad för att slippa vada när alla småbäckar blivit till Balinjokk. Planen var nu att ta oss igenom hela dalen i riktning mot Abisko för att få lunch med utsikt över Torneträsk. Och till slut var vi där! Bilderna beskriver platsen bättre än ord så titta och njut och försöka föreställa er hur en varm lunch smakar med den utsikten.

Nu var det bara cirka milen kvar hem och utför. Löpareuforin var total och jag ville aldrig att det skulle ta slut trots trötta ben. Men det gjorde det efter sju timmar i skorna med egentligen bara en enda riktig paus. Och vi avslutade med en högtidsmiddag, öl framför brasan och lite norrskensspaning innan vi somnade gott. Till er som inte upplevt den här sortens löpning, gör det!

Tack älskling för den finaste present jag kunde få. Jag älskar berg. Jag älskar våra svenska fjäll. Jag älskar att springa och framförallt älskar jag dig!

20170919_090033 - kopia

Ha det,

Mackan

Annonser