2018 – Ett märkligt löparår

Nådens år 2018 blev ett mycket märkligt löparår. Ett år var det som så många andra men så jädra mycket löpning var det inte. Sammanställningen vill jag ändå skriva för även märkliga löparår bör beskrivas och jag provar med två angreppssätt i en och samma text och jag varnar er, det här blir långt.

Januari

Året började på sämsta möjliga sätt med att vänstervaden drog som tusan halvvägs in i en lugn jogg och det skulle sätta ett tråkigt vänsterbentema för hela året. Två naprapatbehandlingar senare var jag plötsligt helt symptomfri och kunde försiktigt rulla igång träningen mot vårens tävlingar. Började att rulla igång i Bryssel och det var mysigt värre!

Februari

Nu rullade det på och gamla bekymmer fick vara just gamla bekymmer men fortsatt lugnt första halvan. Skötte min styrketräning fint och formen rörde sig åt rätt håll. Inte bra men åt rätt håll. Testade lite Mårdhundsvarv och det funkade. Inte fort men det funkade. I slutet av månaden försökte jag mig på en snabbdistans men var på väg ner i spagat i en backe och fick en lätt bristning och sen blev det vila. Vila var något jag fick träna en hel del på.

Mars

Startade lugnt och i mitten av månaden sprang jag det första långpasset sen i november. Lugnt och trevligt. Distanspassen började hamna i någon sorts vettig grundfart men ingen fart i kroppen. Inte helt oväntat i brist på kontinuitet men det var skönt att känna att det började gå att bygga på något. Månadens trevligaste pass var ändå morgonjoggen ute på Luleälvens is. Säkert ett av årets trevligaste träningspass. Ljuset började återvända och så även hoppet om att farten skulle göra detsamma.

April

Ja först hände det bra saker i kroppen och sen hände det dåliga. Ingen mängd att tala om men kontinuitet. Det är ju trots allt grunden i det hela och en morgon i mitten av april kände jag att kroppen svarade upp för första gången i år. I ganska exakt 9.5 km svarade den upp och sen halkade jag på gruset i en 90-graderskurva. Det är nog en av grejerna med att bli äldre. Ja, inte att halka men konsekvenserna av att halka. Musklerna är känsligare helt enkelt. Vänstervaden igen. Ingen naprapat trodde på bristning men springa kunde jag inte på ett par veckor. Testade i värmen nere i Bryssel men det kändes otroligt dåligt trots supervarma muskler. Vilade mer.

Maj

Tävlingsmånad. England. How sweet is that? En söt kamp mot tiden skulle det bli. Det fick bli en 45 minuter testjogg innan vi for och det funkade. Men 45 minuter jogg på plant underlag är inte fellrunning. Men springas skulle det hur långsamt det än skulle gå. Jag var helt beredd att satsa allt på ett kort för de tävlingarna är mina hjärter ess. Det som ligger mig varmast om hjärtat och min hjärter dam, Baddaren, följde med för första gången. Och banne mig om det inte gick. Det var ju ingen bristning jag verkade ha med mig utan något annat. Det gick långsamt, jag fick lida alla helvetes kval i form av träningsvärk efter det första loppet och jag var alldeles för tung för backarna. Upp och ner, ner och upp. Oj vad kul vi hade. Det drog till rejält i sista loppet men jag haltade i mål och verkade inte fått några bestående men. En toppenresa trots att jag bara sprang okej den tävling då det hade regnat.

Juni

Pollen. Egentligen behöver jag inte skriva så mycket mer. Är det inte det ena så är det något annat men pollensäsonger går över och det är bara att trampa på så gott det går och hoppas på regn. Regnade det något? Inte vad jag minns. Att jag led hårt, det minns jag däremot.

Juli

Om inte bergen kommer till mig så kommer jag till bergen. Vi for till Lofoten och sprang, precis som året innan. Vi kom inte undan värmen helt men vilka löpturer vi fick och på topparna är det inte grisvarmt. Inte heller är det några bråkiga pollen. Den ena magnifika turen följde den andra och även om formen var svag handlade det här mer om att vara ute länge och långsamt. Med schemalagda pauser och en liten hutt whisky på toppen. Styrkan återvände på så många sätt.

Augusti

Fortsatt semester och bästa träningsveckan på hela året ute på Bohus-Malmön. Det fick bli tidiga morgnar i värmen men det gjorde inget. Jag älskar att springa på klipporna och veckan avslutades storstilat i stormvindar och under det passet tog jag även beslutet om hur jag skulle jobba fram till 2020. När hjärnan får tänka fritt kommer det bra beslut. Trots värmen hemma blev det träning som lovade gott för hösten. Dålig uthållighet men lite stuns i benen.

September

Här någonstans gick det fel igen. Ambitionerna fanns där i tanken men att växla över till nya tjänsten på jobbet hände inte riktigt och det skapade stress. Sån går att hantera på olika sätt men hårdträning ovanpå stress är ett dåligt. Ett bättre sätt är lugna pass i skogen och jag nöjde mig med att hålla det till mest det. Bra livskvalitet, dålig maraträning är sammanfattningen.

Oktober

En av mina favoritmånader på året men det var fortsatt motion snarare än träning. I början på månaden kände jag att nu var det hög tid för att långpassa. Senast jag sprang långpass på asfalt var i mitten av mars. Och jag hade egentligen bara sprungit ett par till på hela året. Vad händer då? Jo efter inte ens en mil fick jag så ont i knäet att jag fick promenera hem. Var kom den ifrån? Ingen aning. Jag var så stel i alla muskler runt knäet att det var rent löjligt. Fick en massage från helvetet och det ihop med vila hjälpte så veckan efter harade jag Johanna runt en halvmara. Och det var varmt. Johanna bonkade efter 7 km och jag fortsatte själv med noll motivation. Fin bana, trevlig publik men jag var helt kraftlös och omotiverad så jag promenerade mest tillbaka och satte inte fart förrän med kilometern kvar. Har aldrig varit med om något liknande. Jag hade ont i knäet innan loppet men kände inget under och inget efter.

Så jag sprang till slut mitt långpass veckan efter och även om knäet inte kändes fick jag drag i vaden igen under det. Som jag dock kunde stretcha bort under passet och jag var redo … eller nå´t … för att avsluta månaden med att hara Baddaren runt Frankfurt. Och det gick ju över all förväntan! En lustig fotnot där var att det stramade ordentlig i vaden första halvmilen men sen försvann det och var borta veckan efter. Maratonrehab FTW!

November

Dags att hårdträna inför Valencia? Det blev inte så. Återhämtningen från Frankfurt var inte riktigt så lätt som jag hade hoppats. Det blev liksom bara några trivselpass under månaden och en långsam snabbdistans. Den dagen jag faktiskt kände mig nog återhämtad för att springa det där långpasset lyckades jag bli halvt rökförgiftad av ett missöde med braskaminen. Mina astmatiska lungor gillade det inte. Alls. Men jag fick några fina skogsturer under månaden där jag inte ens orkade springa uppför alla backar.

December

Vaknade till december nere i Valencia och sprang en morgonjogg före maratonloppet som kändes så dålig att jag saknar ord för det. Maratonmorgonen kändes det trots allt bättre men om loppet läser ni hellre i den loppbeskrivningen. Återhämtningen från min andra mara på fem veckor gick inte direkt lättare än från den första så jag ägnade mig mest åt återhämtning. Skallen pigg nu efter mycket kreativ stimulans men benen har fått bestämma och det är först nu den sista veckan på året som jag kommit igång på riktigt. Ungefär samma usla form som för 52 veckor sedan men 2019 lär knappast starta sämre än 2018. Jag tror på 2019!

Bästa träningsminne

Trots att det känts som om jag bara skrivit om motgångar så har jag många att välja på men när vi sprang uppe på en av bergsryggarna på Lofoten, den första dagen, så blev jag så hög att jag skrek rätt ut. Det var liksom meningen med allt och jag gjorde det tillsammans med min älskade Baddare. Det var direkt överväldigande skönt, vackert och befriande.

Bästa tävlingsminne

Målgången i Frankfurt när jag fattade att Baddaren persat. Obeskrivlig glädje som var värd varenda motgång under hela året.

Bästa ”After Run”

Eftermiddagen och kvällen efter Frankfurt Marathon. Jag var så otroligt glad över att Baddaren fixat Bostonkvalet. Jag var så otroligt glad över att jag kunnat hjälpa henne till det. Jag var så otroligt glad över att maran var så rolig och över att jag fixade min permanenta nummerlapp i Frankfurt. Och vi var ett så otroligt glatt gäng som firade ihop. Eufori.

Värsta löparminne

Det måste varit när glädjen över att kroppen äntligen svarade byttes till sorg över att kanske missa Englandstävlingarna på ett enda felsteg bara 500 meter innan jag var klar med rundan. Just när det händer vet man ju inte om det är månader av rehab eller dagar.

Bästa insikt

Att jag älskar dom där jädra loppen även om jag inte är i form. Att jag älskar utmaningen även om utmaningen inte är att fixa någon på förhand uträknad tid, utan kan vara bara att ta mig genom. Den insikten gör att jag kan ha glädje i både mer eller mindre obefintliga resor mot målet, resor som går som planerat och målet för dagen oavsett vad det är. Jag vet att jag klarar av att plocka ut det där positiva som gör att jag mår gott i hela kroppen. Och att jag kan dra mina älskade lärdomar. Den inre resan som gör att jag mår bra som människa. Att jag älskar högt uppsatta mål vet jag sen jag föddes men för varje år som går hittar jag fler och fler inre resor. Möten med människor, en bok som får mig att tänka till, musik som väcker nya känslor, småsaker jag hela tiden lär mig och som vanligt att få bli fysiskt trött. Sist men inte minns hur jag älskar att övervinna fysisk trötthet.

Att ta med mig framöver

Jag coachade lite mer i år än vad jag gjort under några år och det verkar som om jag älskar det mer än någonsin. Jag blir så löjligt glad över att se andra lyckas och det ger mig så mycket att dela med mig av det jag kan. Framförallt om jag kan få andra att utvecklas inte bara i tider och distanser utan i sitt förhållningssätt till löpningen. Att unna sig att glädja sig i det lilla och att se till helheten. Sen är coachandet en fritidsaktivitet för mig och det måste vara i mån av tid för jag vet att jag blir rätt engagerad när jag drar igång med det…

Gott nytt år,

Mackan

Annonser

Jag orkar inte

Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte uppför backhelvetet en gång till. Fyra gånger återkom samma tanke under dagens terrängintervaller. En intervallslinga jag kallar Fortifikationsvarvet och som jag designade när jag var i form. Mittenpartiet består av en back vars syfte är att maxa upp pulsen inför avslutningen för att träna på att kunna fortsätta driva på även med trötta ben. Det är en fin tanke för att få mycket tid i hög puls men det var det där med att driva på…

Jag och Baddaren fick sällskap av hon den där som vunnit en massa VSM-guld och som börjar komma i fin form. Ja och så fick vi sällskap av den så kallade trivselmotionären som faktiskt var landslagslöpare rätt nyligen. Jag visste att jag skulle bli frånsprungen men att jag under mitt guidevarv skulle komma upp så mycket i puls hade jag nog inte räknat med. Men det var nog på varv två som problemen började. Det gick för fort från start när jag hade ryggar att gå på och när jag var i mitten på helvetesbacken så fanns det liksom inget syre kvar i skogen. Alls.

Jag pustade och jag frustade och jag fattade inte hur jag skulle orka i mål. Men det gjorde jag. Sen är resten av passet som i en dimma förutom väldigt tydliga minnesbilder av att jag var på väg att dö sista biten upp till krönet varenda varv. Den där varvdesignen med att trycka på, hålla fart och utmana sig själv sista biten övergick till en enda lång utmaning. Jag var så fruktansvärt trött mest hela tiden och jag funderade på om den där ”majlen” kanske borde delas upp med en ståvila mitt i. Som vanligt gick det dock att genomföra och jag vet att det här är vägen framåt. Skonsam träning för kroppen över rötter, stenar och i snö men bra för pustet. 30 sekunder långsammare i snitt än någonsin tidigare men då kan det nog bara bli bättre. Inte lättare men snabbare.

I ett ögonblick av svaghet har jag dessutom lovat att guida trivselmotionären på ett långpass i terräng om en månad. Nu har jag ett kortsiktigt mål att förhålla mig till om jag ska överleva det långpasset. Och med facit i hand blev det en otroligt trevlig dag i dag. Kul att få bli frånsprungen på något sjukt sätt.

Så här hög kändes backen på det sista varvet..

Ha det,

Mackan

Gubbdjävul!

Just det ordet var det som ekade i min skalle på löpbandet i förrgår. Löpband undrar ni? För en dedikerad utomhuslöpare som dessutom gärna skippar klockan? Gubbdjävul! Ja vårens tävlingsplanering är lagd och i början av maj tänkte jag springa uppför ”Old man of Coniston”. Lite lagom med 803 meter över havet. Ska jag springa uppför den gubben måste det matas höjdmeter och det är det som är påbörjat nu. Det är jobbigt att mata uppför som det är och på ett löpband i ett varmt gym är det jättejobbigt. Det tar cirka 120 sekunder innan svetten börjar rinna rejält på mig och sen blir det bara värre.

Värre blev värst innan jag var klar för den här gången. Det går inte fort och jag orkar inte länge men nu är det ju inte maj utan december men jag har en tanke om hur länge i taget jag måste orka mala på och förhoppningsvis är jag där innan vi far till England.

Sen är det ju inte bara uppför konstant i fellrunning och underlaget är inte löpbandsjämnt så annan träning måste också till. Mårdhundsvarv är receptet för det ojämna och det innehåller ju också några höjdmeter så dit släpade vi oss i går. Jag testade ju faktiskt en vända där för ett par veckor sedan men då var benen så totalt oåterhämtade från Valencia att jag fick ge upp. I går gav jag inte upp. Måltiderna för varje varv var blygsamt satta till cirka 35% långsammare än när jag är i form. Dels för att formen saknas och dels för att de bästa tiderna på varvet är satta på barmark och barmark är det inte.

Nu var det snö och bitvis även is. Is funkar hyggligt med fräscha dubbskor men då ska det helst vara plant och här var det ibland is som sluttar vinkelrätt i löpriktningen och då får man vara lite varlig om det inte ska ske olyckor. Så jag tog det varligt och passade på att sänka pulsen lite på de ställena. Andra ställen gick det dock utmärkt att få upp pulsen och varje gång känslan av att vara nära döden kom så ekade gubbdjävulen i skallen.

Det går inte fort nu men trött blir jag. Jag klarar inte av att trycka på alls i steget utan det handlar mer om att bara ta sig runt och runt kom jag. Mitt mål på cirka 35% från max landade på 30% från max och då ska jag verkligen inte klaga. Tvärtom var det en riktigt go känsla i kroppen efteråt och det tog inte mer än ett par timmar innan jag fick för mig att det var ju inte så farligt. Men det var det. Satans jobbigt och känslan i går morse av att jag ångrade att jag tackade ja till Baddarens förslag till Mårdhundsvarv var nog befogad. I morgon bitti kommer jag att ångra att jag föreslog Fortifikationsvarv i morgon förmiddag och sen är jag antagligen jädrigt nöjd i morgon eftermiddag. För jag har anmält mig frivilligt till att springa uppför gubbdjävulen i Coniston och det är resan dit jag egentligen är ute efter. Och att vara i dålig form är ändå en rätt skön känsla för då blir det bra framsteg pass för pass om jag bara håller i. Det gillar jag.

Ha det,

Mackan

#Fellrunningtour19

Planeringen har börjat. Jag älskar att planera och nu har jag börjat planera nästa års resa till Storbritannien för att springa bland berg och kullar. Det blir sjunde gången i ordningen som jag åker till ön för att tävla på allt annat än platt underlag och det är den roligaste tävlingsform jag vet. Det har varit i olika konstellationer varje gång, allt från ensam till ett lite större gäng och den här gången blir vi fyra som åker. Den här gången blir det dock rekordtidigt så jag räknar kallt med minimal pollenpåverkan och maximalt med lera.

Som vanligt när det planeras för kortare lopp så försöker jag att maximera antalet möjliga tävlingar under kortast möjliga period. Den här gången blir maximalt utfall fem stycken lopp. Tre stycken i Peak District, ett i Yorkshire Dales och ett uppe i Lake District. Fem lopp på en vecka varav två är av lite längre karaktär och det är de två som börjar och avslutar. Görligt att springa alla fem? Absolut om jag hunnit bli genomtränad.

En sak vet jag i alla fall med säkerhet och det är att det kommer att bli sjukt kul och backträningen är påbörjad. Om livet blir som jag vill blir det minst ett backpass i veckan de närmaste fem månaderna. Backträning är ju som löpningens kinderägg så hur man än vänder och vrider på det är det väl investerad tid. Just nu är jag så pepp att jag har svårt att bärga mig men de där fem månaderna krävs för att inte bli så fullkomligt mörbultad som senast. Vad jag dock inte tänker vänta fem månader med är att sätta det sista i planeringen så att det blir så bra som jag vill. Bifogar en bild från banan på det första lopp vi tänker oss att springa.

I år var det vandring ner här, nästa år blir det springa upp!

Ha det,

Mackan

Efterverkningar

Lustig det där med maratonlopp. När jag hade sprungit min första mara i Stockholm för en massa år sedan så var den omedelbara reaktionen att det här kan jag göra så mycket bättre. Efter Valencia var det inte en omedelbar reaktion men det tog inte många dagar innan jag fick samma tankar i skallen. Den gången i Stockholm hade jag ju aldrig sprungit någon mara tidigare och jag fick vänta något år innan jag bevisade för mig själv att jag kunde bättre. Numera vet jag att jag kan springa mycket bättre men ändå fick jag någon sorts total revanschlust.

Träningssuget kom som ett brev på posten och faktum var att benen i gångläge kändes bra redan i torsdags morse. Nu vet jag att det gäller att vara jädrigt försiktig med uppstart efter slitiga maratonlopp men lite brant backe på löpbandet kanske? Jodå, det funkade att ta en uppvärmning på gymmet springandes långsamt i 10->15% lutning. Flåsade som en nyväckt björn i idet när jag var färdig men det gick. Och benen kändes ännu bättre dagen efter.När det blev lördag tänkte jag att jag kunde testa kuperad skogslöpning och ta i lite mer.

Det. Gick. Inte. Alls.

Jag är ändå rätt klok så jag hade tagit bilen till skogen och parkerat nära den slinga jag tänkt mig ta i lite på. Ja, så att det går att avbryta om kroppen känns fubar. Den kändes fubar. Trots att både skalle och kropp känts påfallande bra i veckan fick jag kvitto på att några timmar på benen i värme som inte passar den isbjörn jag är tar rätt hårt. Även när det gått sex dagar. Det var en massa småmuskler som protesterade grovt och jag var väldigt mycket flåsigare än vad jag borde varit i det tempot.

Well, well. Jag får fortsätta köra varannan vila och om löpargudarna är med mig kommer det lite flyt nästa vecka. Hur man än vrider och vänder på det så känner jag att jag har stora chanser att få till bättre träning i december och januari än föregående två år. Jag har en mer balanserad tillvaro på jobbet i år, och för två år sedan hade jag något konstigt i ryggen som gjorde att jag knappt kunde springa alls förrän i början av januari och fick då starta upp med tio minuter löpning i taget. Och förra året var jag tjock i bihålorna hela december vilket bara gav sporadiska joggar. Lite som det var nu i november. Dessutom gav förra årets myckna stillasittande någon låsning i ryggen som skapade problem när jag väl skulle igång igen.

Är jag nu bara fortsatt klok har jag förutsättningar för att gå in i 2019 med bättre möjligheter att träna och ge mig den där lilla revanschen så småningom som kan bli något att bygga på om jag känner lust för att göra det.

Ha det,

Mackan

Maratón Valencia 2018 – Den längsta dagen

Ja jisses, var ska vi börja? Bakgrunden i form av att inte träna har jag ju redan avhandlat så vi börjar väl med det positiva! Vi anlände till Valencia redan på torsdag eftermiddag och stack direkt ut på en kort löptur och det kändes så otroligt mycket bättre än väntat. Sommar, solnedgång och allt kändes perfekt. Det hör inte till vanligheterna nära inpå maratonlopp men på lördagsmorgonens morgonjogg var allt i sin ordning. Det kändes verkligen skräp-skräp. Inbillning eller riktigt skräp? Sånt får man nästan aldrig veta men det var väldigt stela ben. Kan haft att göra med att vi hade väldigt trevligt hela fredagen för det var det verkligen! Jag vet att man inte ska ha kul hela dagen nära inpå om man ska maximera chansen att prestera på maran men nu skulle jag ju bara trava genom det här.

På söndagsmorgonen knatade jag i alla fall in i startfållan fem minuter innan startskottet skulle gå. Det var inte meningen att komma in så sent men spansk organisationsförmåga är jag begränsat imponerad av. Jag tyckte att jag hade oceaner av tid när jag sa hej då till Baddaren utanför målgången men. Sen. Tog. Det. Tid. Jag var helt torr i munnen av allt promenerande i långsam fart och redan där i startfållan längtade jag efter första vätskekontrollen. Jag skulle komma att längta mer om en stund…

När startskottet gick stämde det inte alls med den tidpunkt som det stod i mitt PM men iväg kom jag och jag tackade min lyckliga stjärna att jag inte hade tänkt försöka springa fort. Det var tjockt med folk och bara att glida med i den position jag hade i lämmeltåget. Det kändes långt från bra trots det låga tempot men sånt kan vända fort. Tyckte det var lite samma sega känsla som första biten i Frankfurt och där mådde jag ju sen prima liv mest hela tiden. Jag hälsade på Baddaren strax efter första kilometern och nu försökte jag bara komma in i känslan av långpass och att försöka digga stan.

Men man ska passa sig för att digga för hårt för vid 2.5 km höll loppet på att ta slut. Mycket folk framför och jag var plötsligt tvungen att göra en tvärgir för att inte springa rätt in i en betongsugga eller liknande. Missade suggan med centimeter men efter den svängen blev det väldigt löpbart. Löpbart och soligt. 15 grader i skuggan visade en termometer på en vägg men vi var i solen. Om jag ska springa eller sova tål jag värme ungefär lika bra som glass i solsken. Banan visade att vi hade sprungit tre kilometer och svetten rann. Jag var nu törstig som en björk i en balkonglåda och längtade efter vätskan. Funderade seriöst på om man kan bryta en mara efter tre kilometer trots att man inte är skadad? Alternativ två var att bara helt enkelt bestämma sig och jag bestämde mig. Det får ta den tid det tar. Om jag så ska gå resten av vägen så ska jag i mål. Jag vill ju ändå se hela stan så varför inte göra det till fots? Bilfritt var det också!

Sightseeingturen hade börjat och jag pendlade mellan att det kändes tolererbart (skugga) eller överjävligt (solpartier). Och det var rätt mycket solpartier och väldigt lite folk första 15 km. Jag beklagade mig lite för Baddaren vid 11 och 17 km. Jag tog en liten pissepaus vid 12 km. Annars hände inte så mycket. Jo, det var ett par ställen med musik och då blev jag på gott humör och sjöng med. Sen sprang jag ett tag bredvid en spanjor som inte hade en svettdroppe i pannan och då blev jag oerhört provocerad. Vilket fusk! Människan såg helt oberörd ut. Själv försökte jag hitta någon bisarr njutning i lidandet och få i mig så mycket dricka som magen klarade av att ta upp.

Ny pissepaus vid 20 km och jag passade även på att få i mig lite antikramptabletter innan jag töltade vidare upp mot halvmaran och nu kände jag att det skulle inte vara görbart att springa hela vägen i det långpasstempo jag hade satt upp. Någonstans måste plan B ta vid men jag hade inte bestämt var än. Vid 22 km ungefär passerade vi utanför entrén till hotellet och jag tittade åt andra hållet. Benen började kännas rätt jävla stumma och för varje kilometer jag nu sprang räknade jag på vad sluttiden skulle bli om jag blev tvungen att promenera hela vägen i mål. Det var för länge. Visst skulle jag i mål oavsett hur lång tid det skulle ta men jag ville bort från värmen. De senaste skyltarna jag hade sett på stan sa 21 grader (skulle visa 23 grader sista milen) och jag ville SITTA i skuggan. Ju förr desto bättre.

Baddaren fanns vid 26 km och sen redan vid 29 km. Mycket trevligt och nästa gång skulle vara vid 38 km. Däremellan hade jag varit tvungen att stanna och knyta om en sko för foten hade svullnat så mycket i värmen och från 28 km så insåg jag att jag nu var tvungen att lägga in gångpauser vare sig jag ville eller inte. Plan B. Jag hade försökt sänka farten men det blev liksom samma hela tiden ändå. Jag hade kunnat springa ett långpass på 27-30 denna dag under lidande men utan paus men för 42.2 km kändes det som att jag riskerade kollaps om jag inte sänkte pulsen lite nu. Inte blev det bättre av att en gammal gubbe försökte slå mig i skallen med sin käpp. På riktigt! Han ville passera genom löpartåget och började vifta vilt med sin käpp framför sig. Min perceptionsförmåga var begränsad men jag lyckades i alla fall både ducka och undvika krock.

Nu la jag i alla fall strukturerat in någon minut gång här och där och det funkade bra. Jag avskyr att gå så det var med någon sorts pervers glädje jag sprang igång benen rätt snart och fastnade inte i gång. Men jag höll det här schemat och vid 38 km fick jag en cola och hejarop av Baddaren om att det var bara ett drygt Mårdhundsvarv kvar till mål. Hälften av colan drack jag själv och andra hälften gav jag till en överhettad polack. Han såg så glad ut när jag frågade om han ville ha att jag trodde att han skulle börja gråta glädjetårar. Vi är liksom alla inne i smärtan tillsammans när vi pysslar med sånt här.

Sista biten var publiken helt fantastisk och jag och mina medlöpare peppade varandra. Jag och en kille som hette Alex hejade på varandra om vart annat för att ta oss i mål. Kroppen var så otroligt mör i värmen att det var löjligt. Jag vet att många tycker att dessa temperaturer är väldigt behagliga för löpning men för mig var det här var kvalificerat lidande. Och sen kommer jag in på upploppet och allt är glömt. När det bara är 200 meter kvar gör ingenting någonting längre. Klart det ska spurtas! Krampar jag ihop kan jag dra mig in på framtänderna fram till droppställningen och sen ligga där och mysa resten av dagen. Jag trodde mig bara känna lättnad sista biten men på vissa bilder ser det ut som att jag är genuint glad. Sjukt.

Jag kom i mål på ungefär den tid jag trodde att jag skulle långpassa mig in på men inte alls som jag trodde att jag skulle göra det. Att det skulle vara grinigt sista milen visste jag men att det skulle vara mer eller mindre grinigt sista 39 km hade jag inte planerat. Alls. När jag gick ut från målområdet konstaterade jag skrattande gång på gång att det har var en riktigt dålig idé. Kanske min sämsta någonsin. Jag hade ju verkligen bäddat för upplevelsen. En timme senare har jag nästan glömt det och nu skriver jag den här bloggen för att påminna mig om att inte springa maraton igen utan att träna. Tre långpass på asfalt i år varav två stycken är maratonlopp de sista fem veckorna. Sjukt.

Hur känns det i dag då? Sjukt nöjd trots 70 minuter över pers. Vi fick väder för en riktigt härlig semester och den hade vi inte tagit oss om det inte vore för ynka 39 km av lidande.

Ha det,

Mackan

Första och sista testet

Ja då var det dags att fara på maraton igen och som jag var inne på sist har jag ju liksom inte tränat. Men bättre sent än aldrig så i går morse körde jag mitt första fartpass på rätt länge. Tänkte att jag kanske skulle få bli lite trött på rätt sätt, kanske reta upp kroppen ett halvsnäpp i form och för att ge mig en susning om hur illa det är.

Självklart var det illa men inte riktigt så illa som jag befarat. Faktiskt två sekunder snabbare på milen än vad jag förut på relativt kort tid jobbat upp okej form på. Relativt kort tid är inte fem dagar men det var skönt att se att det gick att hitta ett löpsteg på slutet, det var ett tag sen. Andra femman gick två minuter snabbare än den första men det kan ha att göra med att det var rätt kallt att starta ouppvärmd i minus sju grader. Myggfritt och 45 sekunder under den gräns jag hade blivit lite ledsen i ögat att hamna över. Då ska det baske mig inte klagas.

Vad har jag för nytta av det här till helgen i kapacitetsbedömning? Antagligen inte så mycket. Fulltränad hade jag kunnat plussa på ett tjugotal sekunder/km och dammat på. Otränad får jag plussa på … kanske en minut.? Det är ju nu så att tar man det bara nog lugnt så kommer man ju alltid fram till slut så det var det där med nog lugnt. Fulltränad kan jag med gott självförtroende ta den farten jag bombat mig jättetrött på över 21 km på träning. Slänger jag på den där minuten borde jag må rätt bra rätt länge. Kanske jag kan må bra rätt länge även om jag bara slänger på 40 sekunder/km? Något säger mig ändå att jag bara springer på och den verkliga farten kommer som en konsekvens av att springa så att det känns överdrivet långsamt. Så får vi se vad det blir.

En sak som är säker är att jag kommer att tycka att det är alldeles för varmt andra halvan på maran men den korta tiden av obehag offrar jag gärna för att få några dagar i ljus och värme. För det, det längtar jag efter på riktigt.

Vamos,

Mackan