Jodå, jag lever

Det var ett tag sedan jag skrev och det har sina orsaker. Den största orsaken är att jag har skrivit extremt intensivt på jobbet och när jag har skrivarperiod på jobbet är det inte så att suget på att sätta sig och blogga på kvällar och helger är jättestort. Men nu är det värsta över och dessutom är deklaration och årsbokslut klart!

Vad har hänt sen sist då? Jo Barcelona blev inställt. Boston blev inställt. Allt blev inställt och jag passade på att stuka foten rejält för drygt två veckor sedan. Det smällde till så att det hördes tio meter bort och den svullnade upp som en ballong. Men det gick bra att stödja på den jädrigt fort och fem dagar senare sprang jag en helt smärtfri mil tillsammans med Baddaren. Då borde allt vara frid och fröjd men sen på kvällen svullnade den upp som bara den. Svullen och varm så uppenbarligen var det något fel och jag bestämde mig för att vila ut det resten av veckan och en vecka till.

Men här hoppar inga halta löss. Kajakerna är hämtade från vinterförvaring och jag har servat upp tre av cyklarna. Så det har paddlats och cyklats. Mest cyklats eftersom det är något mer lättillgängligt. Och oj vad kul det är med både paddling och hojande! Det som är lite synd är att det är något mer vindkänsligt än löpningen men när det ändå inte är några lopp förrän tidigast i höst så funkar det utmärkt. Trevlig omväxling och bra träning.

I dag är i alla fall min löpkarantän över och jag testade några kilometer. Det kändes lite läskigt givet det som hände sist men om vi bortser från cykelstela ben så verkar det fungera. Såvida inte foten svullnar upp, vilken den inte verkar göra, så räknar jag kallt med att börja rulla igång så smått. Och apropå karantän så blir det lite lättare att varva sporter när jobbet sker hemifrån och man bor nära en sjö. Det blir rätt bra social distansering i kajaken!

Ha det,

Mackan

Baddaren

I dag på internationella kvinnodagen skulle jag vilja ägna några rader åt att skriva om Baddaren. Min egen baddare. Till skillnad mot mig har hon ett häftigt mål under våren, Boston Marathon och hon tränar på fint. Hon har ju aldrig sprungit någon vårmara så det här med att hålla i långpass under vintern och sätta igång med marafartsintervaller i mars, det är ovant för henne.

Just därför blev jag så himla glad när hon i sin ensamhet stack ut och sprang såna under gårdagen. När hon kom hem konstaterade hon att det är något speciellt med att faktiskt pinna på lite. Att inte bara vara ute och lufsa utan att faktiskt träna och känna den tillfredsställelse av att köra lite hårdare pass. Och jag håller med, det är en större tillfredsställelse att komma hem efter ett väl utfört nyckelpass än att bara vara ute. Även om jag hävdar att det är just kontrasterna mellan att bara vara ute och att följa en plan som gör det.

Vi har ju lite olika kapacitet så att för mig följa med på långpassen brukar inte bli så bra. Väldigt lätt hänt att det går lite för kvickt för hälften av oss även om det inte är meningen. Så, i dag när Baddaren stack ut för årets första tremilare, ett riktigt långpass för en maratonlöpare, så stack jag ut på hojen. Jag for som en tätting mellan olika delar av Täby och Vallentuna men med jämna mellanrum hittade jag Baddaren och gav lite uppmuntrande ord. Kontrollerade att hon hade det bra och var på gott humör och det var hon. Steget såg lätt och fint ut och vi fick båda en väldigt skön eftermiddag utomhus.

Och jag blir så himla stolt över hur fint hon gjorde dagens pass trots ett tufft pass dagen före. Det fina i den kråksången är att det blir lite extra bra effekt när man startat på ben som fått jobba dagen innan. Så, hatten av för en fint genomförd träningshelg av min favoritmänniska. Du är bäst!

Baddaren på språng

Ha det,

Mackan

Under belägring

Det var ett tag sedan jag skrev och det beror inte på att livet har varit händelselöst, tvärtom. Däremot har det varit lite skralt med träning och kombinationen av att det hänt mycket och att jag tränat lite gör att bloggandet har varit nedprioriterat.

Vad har hänt sedan sist då? Jo jag for upp till Jokkmokks marknad och det var en planerad träningsvila. När vi for hem så blev Baddaren förkyld och jag blev lite belägrad av virus som försökte attackera. Oplanerad träningsvila. Sen blev det ett par sega uppstartspass uppe i Östersund när jag åkte dit men det kändes gradvis bättre. Baddarens förkylning började gå över men jag tillbringade två dagar mittemot en tjej som blev rätt förkyld. Jag blev aldrig sjuk av det men det var helt klart så att jag var belägrad av en armé igen. En annan armé. Att då träna och gå över gränsen fanns inte på världskartan.

I onsdags morse var jag dock igång igen och det var till att börja med inga roliga ben även om jag tyckte det släppte en del på slutet. Sen har jag kört hundra procent träning efter vad skallen känt för och efter dagsform. Intervaller i fredags var precis vad både kropp och knopp behövde för i går fanns det plötsligt löpkänsla i benen igen. Det var något jag passade på att nyttja och sprang betydligt snabbare än planerat.

Never waste good legs.

Med facit i hand orkade kroppen inte riktigt svara upp på den löpkänslan hela vägen in men det var skoj att känna lite flyt igen. Att kroppen inte riktigt var beredd på behandlingen visade sig även i morse. Känslan var att jag hade blivit överkörd av en ångvält, men det var det värt. Inget långpass i dag utan allmänt hemmapysslande och läsning. Det har varit en väldigt intensiv start på året och nästa vecka blir antagligen den sista högintensiva veckan på ett bra tag så hemmaskrotande känns bra. Hemmaskrotande som innefattar att packa och skicka böcker. Jag är överväldigad över hur många som fortfarande vill köpa! Nu ska jag ta mig genom en vecka till där träningen får bli vad den blir men sen hoppas jag på bra struktur igen.

Visst, jag har varit under belägring men när jag ser och läser om andra som verkligen har blivit sjuka så är jag tacksam över att jag ändå hållit igång. Jag har inga stora mål i närtid så det stressar mig inte det minsta, tvärtom är jag väldigt glad över att det fanns så förvånansvärt mycket löpning i kroppen i går. Status just nu är att jag är hyggligt snabb men saknar uthållighet. De sämre veckorna har gjort att jag inte kunnat bygga men heller inte direkt förfallit! Så, in i sista tunga veckan på ett tag och sen hoppas jag att alla belägringsförsök är över för den här säsongen. Hopp om livet!

Ha det,

Mackan

Tusen skäl att stanna

Intervallträning i dag. Intervallträning i skogen. Normalt sett försöker jag ju ha mina tuffare pass i skogen på vintern eftersom vägarna brukar vara något av en utmaning. Nu är det här en onormal vinter och det skulle gå utmärkt att träna på asfalten men skogen är bra. Bra för att den ger den där variationen som gör att man kan köra hårt med minskad skaderisk och det är något som fler borde ta till sig. Raka motsatsen till 200-metersovalen inomhus. Samt bra för att man kan jobba lungorna ur sig utan att det sliter så farligt.

Men det var ett stickspår. Jag skrev lite om förändring på LinkedIn i går morse och jag tänkte på den förändringen i dag när jag sprang. Att bara vilja ha förändring är lätt. Jag har genom åren sett många som vill vara löpare men som verkar fullkomligt ointresserade av att jobba för det. Sorry, då händer det inte. Eller jo, om man in sann identitetsanda helt enkelt definierar det som att man är det så blir man det. Men man missar en del trevliga fördelar med att då vara en vältränad löpare.

I dag jobbade jag för det och när jag hade sprungit ungefär en minut av planerade 35 kom dom där klassiska obehagskänslorna av att det är jobbigt. Förändring är jobbigt. Hela skallen börjar bubbla av skäl till att stanna eller sänka tempot. Kan jag skjuta upp det? Är jag inte lite sliten? Blev det här för nära inpå den stenhårda massagen? Har jag inte lite kramp i lungspetsen? Det finns så oerhört många skäl att avbryta och det finns bara ett enda skäl att fortsätta. Det skälet heter förbättring. Vill jag förbättra min löpkapacitet så får jag fortsätta att pressa mig. Det är en tuff mental kamp när det finns 1000 skäl i ena vågskålen och bara ett enda i den andra. Då gäller det att det skälet väger tungt!

Så, jag dödade alla lätt vägande skäl ett efter ett och kämpade mig genom knappt 34 minuter till. Jag höll mig på en nivå där jag inte fick något gratis och där jag många gånger tvekade om jag gått ut för hårt men visst, det gick den här gången också. Och efteråt är det alltid värt det. Jag må springa på en blygsam nivå numera men viljan att jobba finns där för jag vet att jag mår bättre av det. Det är en underbar känsla att ha en riktigt bra kondis och känna sig stark men det är även en jädra skön känsla av att känna hur man jobbar för det. Processen. För när vetskapen finns om att det ligger massor av hårt arbete framför en för att komma dit man vill så får man baske mig njuta av processen också!

Foto: Johanna Lundeberg

Ha det,

Mackan

Vägen mot Valencia

Det är långt kvar till Valencia Marathon men jag har rullat igång och jag är mig själv väldigt tacksam för att jag gjorde min anmälan till Barcelona. Som går typ nio månader före Valencia. Att jag är glad är för att vetskapen att jag ska ta mig runt ett maratonlopp om bara nio veckor gör att det finns en stark känsla av att det är lite bråttom att bli uthållig.

Den känslan hjälpte mig att komma ut och springa Mårdhundsvarv igår. Men hallå? Mårdhundsvarv har väl inget med uthållighet säger vän av ordning! Joråsåatt. Om man lägger dom dagen före långpasset så tvingas man (i det här fallet jag) att starta långpasset på trötta ben. Det är bra för uthålligheten.

Det gick oväntat bra i går och jag blev trött. Jättetrött. Jag hade den sedvanliga intervallångesten innan jag kom ut och den var berättigad. För det blev så fruktansvärt tungt på det sista varvet. Fram till dess var det bara normaltungt. På det där viset att efter ett varv så tänker jag att jag får vara glad om jag kan hålla samma tempo på nästa varv. När nästa varv i det här fallet går 10 sek/km fortare så räknar jag snabbt ut att jag kan sänka tempot något och ändå fixa drömmålet för dagen. Samtidigt vet jag att jag vill baske mig ha progression genom hela passet. Så jag tar i från start. Redan efter 30 sekunders löpning så inser jag att det här blir tufft och sen blir det en kamp mot de inre demonerna som skriker att jag ska stanna. Ge upp djävla gubbe. Den gubben gick inte. Jag plågade mig genom hela varvet och nöp ytterligare 6 sek/km.

Det var det jag fick med mig i dag. Planen var att springa 5 km längre än förra veckans långpass och det var en plan jag höll. Det var ohemult jobbigt i varenda uppförsbacke men på platten och utför funkade det nog ändå över förväntan. För bara tre veckor sedan kändes det konstant tungt redan efter 15 minuter löpning men nu rullar jag faktiskt på. Löpsteget har fortfarande en del att önska men det går framåt. Ge mig lite snabba intervaller så ska jag nog komma upp bättre i steget och när jag stabiliserar mig på högre mängd så vet jag att det blir bättre.

Förra veckan ökade jag ingen mängd men la på ett pass terrängintervaller. Den här veckan ökade jag däremot upp mängden med 40% och behöll ett kvalitetspass. Fortfarande alltså terrängintervaller för att vara snäll mot kroppen. Om man inte är snäll blir det lätt bakslag och i snällhetens namn gick även delar av långpasset i terrängen i dag. Nästa vecka är planen att flytta ut på asfalten helt på långpasset. Men summa summarum är jag väldigt nöjd. Vägen mot Valencia är lång men efter dagen känns det helt realistiskt att ta mig runt Barcelona med någon form av värdighet i behåll.

Ha det,

Mackan

Mål 2020

Som jag skrev tidigare så var senhösten/förvinterns mål att kunna genomföra julaftonsjoggen på knappa 11 km. Givet att jag i början av december bara fick springa fem minuter var det ett rimligt mål och det gick ju bra. Det gick inte bara bra utan nu känns det helt okej att springa igen. Inte den minsta känsla av elände i hälsena eller vadmuskel och dessutom blir jag starkare och starkare på gymmet.

Givet att det känns så bra fick jag lite feeling på nyårsafton och anmälde mig till inte mindre än tre maratonlopp. Jag hade väldigt gärna velat ha något backigt som mål under våren men eftersom vi ska ut och fara en sväng i april känner jag inte att det är något jag hinner. Men jag hinner med en mara i mars och det får bli Barcelona. Lätt att resa till över en helg och det ligger lagom långt bort för att jag ska hinna upp i långpassdistanser och dessutom motivera mig till att genomföra dom. Även om vädret potentiellt suger. Jag har inga tidsmål alls utan ser det bara som finalen på en träningscykel och som ett avslutande långpass. Genom att göra det så riskerar jag inte heller att bli överambitiös utan kan träna på med vetskapen om att jag ska ta mig runt 42 km på ett bra sätt.

Sen anmälde jag mig till Frankfurt och Valencia också. Dessa ligger ju rätt nära varandra i tiden och blir mest trevliga avbrott i vardagen. I Frankfurt kan jag se till att dra fram Baddaren till en bra tid och om jag får vara hel och motiverad så kan jag springa så fort jag vill eller inte vill i Valencia. Ska bara hålla i minnet att det kan vara varmt och sköta svettpassen på gymmet.

Det här var inga krispiga mål alls och det är medvetet för mitt stora mål är att hålla mig springande. Jag älskar att göra det och jag älskar att få ta i också. Jag har massor av träningspass där jag får ta i och om jag ser att en del av referenspassen ser så bra ut att det är värt att tävla på riktigt gör jag det. Jag går igång på att ta ut mig och om formen är på plats och det är väder för det så finns både VSM på bana och terräng-SM som potentiella saker att göra. En regnig sommar och det kan bli verklighet! Men än så länge räcker mina tre maratonlopp som motivator för att hålla igång.

Ha det,

Mackan

Julestatus

Häromdagen fick jag frågan om vad jag har för mål, om jag har några, och jag behövde inte tänka så länge på vad mitt närmsta mål är. Det är att kunna springa vår julrunda!

Det är det mål jag haft för ögonen under min rehab. Att kunna springa 11 km på julafton. Kanske inte låter så aggressivt men fram tills igår hade jag inte sprungit så långt sen i början av oktober. Det är 2½ månad det. Men nu är jag alltså där. Det har varit vila och det har varit en försiktigt upptrappning med några minuter ökning av löpningen i taget. Först på bandet och sen har jag flyttat ut. Det har varit en herrans massa tåhävningar, stötvågsbehandligar och styrketräning. Jag hade i ärlighetens namn kunnat köra mer crosstrainer än vad jag gjort men det är så infernaliskt tråkigt. Så jag har hållit mig till ett par såna pass i veckan för att dämpa det värsta konditionsbortfallet.

Men nu är jag på benen igen och eftersom jag faktiskt kom från hygglig form så har konditionen gradvis sjunkit. Det är ju liksom en färskvara. Det har pustats och stånkats en del i uppförsbackarna sen jag flyttade ut men igår kändes det markant bättre. Naprapaten bedömde mig som färdigbehandlad i fredags och hade heller inga synpunkter till att jag tänker snäppa upp tempot. Jag har faktiskt testat hälsenan ner mot 4:20/km på bandet och det har den inte haft några synpunkter på. Så, på det stora hela taget känns det riktigt bra. Och det är min stora övertygelse att om man ska hålla på och springa i många långa år så gör det inget om man tar ett steg tillbaka då och då. Löpglädjen blir desto större över tid om det inte alltid flyter på.

Den frågan jag aldrig lär få svar på är varför de här problemen uppkom från början. Var det så enkelt som att jag vilade en vecka, vilade hälsenan/vaden för mycket mot kanten på soffbordet och därmed irriterade den? En irritation som gjorde att jag kompenserade i löpsteget och att det då blev en irriterad vadmuskel? Så här 12500 tåhävningar senare lär i alla fall både hälsena och vad vara gladare. Nu rullar jag igång så smått och har börjat föra träningsdagbok igen. För nu tränar jag och bygger upp, inte bara bromsar ett förfall. Statistikerna i min omvärld gråter väl blod av att höra att dagbok inte förs hela tiden i det här hushållet men jag samlar inte på löpmil, jag springer. Ja, nu springer jag igen!

Ha det,

Mackan

Löpträning mitt i livet önskar God Jul!

Då var dagen äntligen här! Jag har under hösten pysslat och donat för att försöka få till ett nytryck av Löpträning mitt i livet. Det enkla alternativet hade varit att bara skicka samma tryckfiler som jag tryckte på senast till tryckeriet men det tog emot. Jag har ju skrivit och beskrivit ett antal stora maratonlopp och där var det en hel del information som inte var aktuell längre. Dessutom fanns inte samma papperstyp kvar hos tryckeriet vilket påverkar en del.

Så, jag har mellan andra åtaganden pysslat för att få till ett nytryck och trots att jag tryckte en provbok var det rejält nervöst för att trycket skulle bli bra. Nervöst för att jag gjorde lite justeringar i tryckfilen efter att ha sett provboken. I fredags kom det en pall med böcker och baske mig att det blev bra och jag kunde öppna webbshoppen på www.sapiens.se i fredags kväll.

Nu har jag böcker hemma för att klara några år utan att behöva utsätta mig för tryckångesten. Eller ja, det är en sanning med modifikation, för jag har bara några få ex av Intervallguiden kvar. Får se om jag orkar dra även den till nytryck men det får vänta till nästa år i så fall! För nu har jag ersatt tryckångesten med glädjen i att skicka böcker till kunskapshungriga löpare. Min julklapp till er!

Ha det,

Mackan

Små steg framåt

Jag har just avslutat dagens 360 tåhävningar. Med en ryggsäck full av vikter. Jag skulle ljuga grovt om jag påstod att det är kul men samtidigt ger det mig en viss tillfredsställelse. Den där tillfredsställelsen av att ha investerat i mig själv. För även om det är rehab för hälsenan så är det prehab för vaderna. Och det är alltid en investering.

Ja det är så mina dagar ser ut nu. Tåhävningar. Tåhävningar, promenader och annan styrka. Samt att jag har fått börja springa. Naprapaten gav tillstånd till löpning förra veckan. Fick börja med fem minuter och så har jag fått öka fem minuter varannan dag. Så i morse fick jag springa hela 20 minuter och på en skala 1-10 så är det väl en smärtnivå på typ 1. Det vill säga att jag får anstränga mig för att känna något alls. En liten förnimmelse som jag antagligen inte ens skulle tänkt på om jag inte vore under rehab.

Så på det stora hela går det bra. Jag tror faktiskt att det kan vara av godo för helheten även om jag känner att det var lite orättvist att få hälseneproblem av att vila. Dumdristig träning kan man förtjäna skador av men olyckor och VILOSKADOR är inte rättvist. Å andra sidan hade jag tur i Barcelona när jag nästan var nere i spagat utan att bli skadad och fick skutta i England sen. Så det jämnar ut sig. Och när jag väl får skutta som jag vill ute så är suget där.

Det här kanske inte är det mest motiverande inlägget men jag vill beskriva även vardagen utanför perioderna när det flyter på. Att jobba på även mellan såna perioder är ju faktiskt det som gör att man får de roliga stunderna. Nu investerar jag 2520 tåhävningar i veckan i mig själv och så inkasserar jag belöningen i sommar när jag springer uppför någon topp på Lofoten. Det är så jag ser på det! Och om allt går som det ska kan jag springa hela min julrunda om knappt tre veckor. Det får vara den korta målbilden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ha det,

Mackan

Vad i helsefyr!

Ja jag vet, jag har inte bloggat på evigheter men livet handlar om prioriteringar och jag har prioriterat annat skrivande. Nämligen att revidera fakta som inte är av den tidlösa karaktären. I min första bok. Så nu har jag uppdaterat bansträckningar, starttider, banrekord och annat som har naggats av tidens gång. För det var 2013 jag tryckte den andra upplagan av Löpträning mitt i livet och den har varit slut rätt länge. Och folk har beklagat sig över det via mail och andra kanaler. Marknadskrafterna säger ”tryck” och jag trycker och hoppas på att den finns tillgänglig någon gång i början av december.

Mer då? Jag sprang Frankfurt Marathon för tre veckor sedan. Hela tre kilometer innan jag fick kliva av med en spökande vad. En vad eller hälsena som började spöka en vecka före loppet efter en vecka av helvila pga ej skaderelaterad orsak. Gubbar ska inte vila, det är en sak som är säker. Två dagar före loppet var jag helt utan känningar igen men som jag nämnde, tre kilometer var så länge vaden ville vara med i matchen. Då med kraftiga känningar på ett helt nytt ställe än veckan innan. Och så har det fortsatt. Den är helt opålitlig och symptom på olika ställen men efter några korta pass på löpbandet vågade jag mig ut på vägarna den här veckan. Första korta joggen utomhus kändes riktigt bra och inga känningar alls efteråt.

Glad i hågen gav jag mig ut på nästa jogg i samma lugna tempo och 15 minuter in på den var jag övertygad om att nu var det borta helt. Fyra minuter senare började det dra på ett annat ställe. Efter en vilodag. Har inte haft någon chans att hinna till naprapaten för att undersöka vad i helsefyr det kan handla om men i morgon är det dags. Det skulle passa väldigt bra att komma rejält på benen igen nu när boken förhoppningsvis blir godkänd för tryck i morgon. Dessutom tror jag att det lugnar sig lite på jobbet efter nästa vecka och då vill jag ha något annat konstruktivt att lägga tiden på.

Bild från lyckad morgonjogg i tisdags!

Ha det,

Mackan