Fellrunningtour18 – Dag 3-4

Etiketter

, , , , , , , , , ,

På söndag morgon vaknade jag med den begynnande träningsvärken från helvetet. Jag hade mina aningar om att det skulle kännas men det här var en föraning om något i hästväg. Eller säger man fårväg i England? Ursprungligen hade vi planerat en kort tävling den här dagen men redan dagen innan när vi såg vilket strålade väder det skulle bli ändrades planeringen till en heldags-hike uppe på Kinder Scout.

Bilen packades och kosan styrdes mot ny by och nytt hotell. Det var dags att återstifta bekantskapen med Hayfield och The Royal Hotel. Dock fortfarande tidig förmiddag och i stället för att checka in åkte vi direkt till platsen för hikens start. Det var redan varmt och det var med trötta ben vi började vandringen uppåt. Väldigt jobbigt men så otroligt fint. Vi vandrade genom fårhagarna upp mot Kinder Low, den plats där jag och Goran vände vid förra året. Humöret var gott och väl där uppe tog vi dagens första paus. Dricka och lite snacks.

Nu var vi så högt uppe att vinden kompenserade lite för värmen och här kom vi in på den större leden som kommer från Edale och det var nu massor av vandrare. Det går inte att med ord beskriva hur fint det är och bilderna blir lite för platta för att visa skönheten. Men dom ger en aning om den. Färden gick vidare genom High Peak och snart var vi halvvägs och det som kallas Kinder Downfall. Ett 36 meter högt vattenfall som så här års bara är en rännil. Vattnet kommer uppifrån hedarna och dom börjar sina när sommaren närmar sig. På vintern kan det dock vara så mycket vatten som fryser att man isklättrar här. Återigen en liten paus och energiladdande för att ta oss nedåt berget.

Vi bara njöt. Njöt och fotade. Fotade och njöt. Tog in allt det sköna. Alla vi möter hälsar glatt och efter ytterligare en paus trekvartsväg in på turen var vi nere vid platten. Där mötte vi fyra lite mer oortodoxa vandrare med rätt mycket packning men med öl i handen. Vi stannade och pratade ett tag och det var några lokala förmågor som skulle gå upp på berget och övernatta.

Dom tipsade om att det var fantastiskt att ligga där uppe och kolla på stjärnorna. Själva avslutade vi vår tur, checkade in på hotellet och njöt av det bästa som det brittiska köket har att erbjuda som sköljdes ner med några pints lokal öl. Livet på en pinne!

Pint

Nästa dag var vår enda vilodag från racing eller hiking och kosan styrdes mot Manchester. Inte så mycket att orda om den dagen annat än att vi fyndade rejält i löparbutiker och i den suveräna bokhandeln Waterstones. Jag kan inte annat än att älska en boklåda som har allt. Det blev fyra böcker varav en var en gåva till Baddaren, Baskervilles Hund. Nu när hon verkligen fått uppleva hedarna kände jag att hon kan relatera till den boken! Benen kändes värre än efter det tuffaste av maratonlopp. Det var grava problem att ta sig nerför trappor så det var skönt att allt vandrande var på asfalt och platt. Men hur skulle det gå i morgon? Jag gick till och med in i katedralen och hörde mig för om det gick att skippa värken med lite hjälp uppifrån!

Ha det,

Mackan

Annonser

Fellrunningtour18 – Dag 1-2

Etiketter

, , , , , , ,

Då var det dags att återvända till Peak District och springa lite fell. Eller springa och springa, just det var högst osäkert givet att jag haltade rejält bara veckan innan avfärd. Träningen hade bestått av några lugna testjoggar på plant underlag för att vara snäll mot vaden men två dagar innan avfärd joggade jag ju i alla fall hela 45 minuter.

Vi anlände till Manchester på fredag morgon och hämtade ut en något skabbig hyrbil som hostade betänkligt i varje uppförsbacke när vi rullade iväg mot Macclesfield för proviantering. Eftersom det fortfarande var morgon var det inte läge för att checka in på något hotell utan i stället begav vi oss efter lunch och proviantering mot Goyt Valley för en hike. När vi anlände dit hade bilen inte bara hostat utan även börjat blinka varningslampa och att det var dags för service. Vårt resonemang var att vi kör så länge den håller. Antingen håller den eller så håller den inte. Nu skulle vi njuta!

Jag ville direkt visa Baddaren något av det jag älskar mest i den här delen av landet, nämligen kullar och hedar. Vi började med att gå uppför. Länge. Mot Shining Tor genom dalar och över heden. Den fantastiska heden där jag rätt snart hörde en grouse som jag dock aldrig fick se. Men jag fick berätta om den för några fågelintresserade britter uppe på toppen och dom verkade lite imponerade av mitt fågelöra. Det var även, hrmpf, Baddaren.

Det blev en sån där fin dag som jag hade längtat efter hela vintern och ett lagom test för vaden som visserligen kändes av lite lätt men inte mer än att jag kände att jag skulle kunna starta morgondagens lopp i Bollington. Det var dit vi for för att bo ett par nätter på Hollin Hall som visade sig vara en riktig pärla! Bra rum, strålande frukost och miljön gick inte att klaga på.

Det var med ganska mycket frukost i magen vi dagen efter vandrade ner mot starten av själva löparturnén…

2018-05-05 09.21.35

Raceday alltså. Mötte upp min Englandsvän Anne-Marie innan loppet och hann snicksnacka lite innan det var dags för uppvärmning. Näääää. Jag bara skojade. När jag just fixat att jogga 45 minuter ville jag inte norpa av vadkontot genom att värma upp. Dessutom var det högsommarväder så vi promenerade till starten och ställde oss långt bak på startviadukten. Här skulle det verkligen inte rusas utan planen var att jogga första halvan för att eventuellt börja trycka till lite i steget under andra halvan om jag var smärtfri.

Planen hölls bra men i värmen och med skyhöga pollenhalter fick jag puls så det räckte och blev över ändå. Samt ont i magen av all frukost. Det gick dock över när det började gå uppför och tempot sänktes ytterligare. Det var så fruktansvärt jobbigt uppför det första berget. Jag sprang det här loppet för sex år sedan men hade inget minne av att det var så jobbigt. Den gången sprang jag väl i cirka två min/km snabbare men ändå. Horribelt jobbigt och fruktansvärt varmt. Jag gissar på att halva tappet av fart var pollen/värme och den andra halvan var bristen på träning och då specifikt backträning. Men just där och då var orsakerna ointressanta och det viktigaste var att vaden höll. Det gjorde den. När det var dags för den andra kraftiga utförslöpningen släppte jag på och bombade. Det gillade inte vaden som började gnola lite. Men bara yttepytte så jag bombade på hela utförslöpan och det fick mina framsidor lår att halvdö. Jag plockade ändå några placeringar uppför det sista berget och vaden verkade bli fint utstretchad av att ta sig uppför så när det var dags för dagens sista långa utförslöpa bombade jag på  för fullt igen. Tog placeringar och kände mig som en klasslöpare ett tag.

Ett tag var det. För när jag kom ner var inte framsidorna halvdöda längre. Dom var heldöda. Jag har aldrig varit med om något liknande ens på slutet av maratonlopp. Benen fungerade inte. Jag formligen stapplade fram sista tio minuterna och blev passerad av en flock löpare. Det var länge sedan jag välkomnade en målgång så mycket. Vaden gnällde lite men det kändes just då som mitt minsta problem och faktiskt blev den helt glad och återställd av en lätt stretch.

Det var varmt. Det gick långsamt. Det var pollen en masse. Men jag kom i mål och snart kom även Baddaren. Jag var så otroligt glad! Vi firade med en pint av loppets eget öl och god mat till det. Jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle kunna bli så glad bara över att kunna genomföra ett lopp men strul ger perspektiv och när vi somnade på kvällen var det båda två med leenden på läpparna! Jag hade återuppstått med nummerlapp på brösten och Baddaren hade blivit en fellrunner.

Jag_Dag2

Före loppet – Foto: Johanna Lundeberg

Ha det,

Mackan

Drömmen lever

Etiketter

, , ,

Isfläckar och rullgrus. Den här vintern och våren har fan inte varit nådig mot en gammal löpare. Däremellan har jag tränat hyggligt och när jag halkade till på rullgruset för några veckor sedan var det efter att ha avverkat 9.5 av 10 km i ett tempo jag inte trodde var möjligt. Jag funderade på om jag kunde fortsätta kapa det där lilla som skulle göra att jag i alla fall kunde tävla i toppen av min åldersklass när jag kom till England. Men så blev det nu inte och jag vette fan vad det var som hoppade till i kroppen för besvären har varit helt borta och sen poppat upp på nya delar i underbenet. Det är möjligt och högst troligt att jag överdrev min rehab och fick en riktigt överansträngning. Så till slut gav jag upp och dammade en massa cykelpass. Bitvis hårt som satan och när jag för bara några dagar sen testjoggade så kände jag noll och nada i vaden. Jag testjoggade lite längre och kände fortfarande inte ett dugg. Däremot kom pollenexplosionen och det var med nöd och näppe jag orkade upp för småbackar. Hostade så att jag nästan kräktes och efter passen var jag sovatrött som efter hårt långpass.

Med all cyklingen i benen VET jag att jag omöjligt kan ha tappat någon form att tala om men jag har helt missat att träna specifikt. Och pollenkoman är stor. Men det är som det är och i morse testjoggade jag en knapp mil. Lite bättre känsla i benen men synen av mig själv i ett fönster springandes gjorde mig mörkrädd. Det var fan inget löpsteg utan en hederlig gubblufs. Så efter jobbet fick det bli en timme stenhård-jag-tror-jag-dör-massage. Det var knutor hela vägen från fötterna upp till nacken. Nu är dom borta.

Vad gör man när man tagit tre korta och helt symptomfria testjoggar? Man i det här fallet är jag och jag drar till England och tävlar. Eller tävlar och tävlar. Fem lopp är inplanerade och jag vill definitivt känna mig för till en början. Njuta vore nog att överdriva för det kommer bli jättejobbigt att ta sig upp och ner för kullarna men jag är så jädra glad över att det just nu finns något som pekar på att jag inte skulle komma till start i det första loppet. Vi får väl se vad kroppen säger efter en flygresa men just nu säger den: Hell Yeah! Det kommer inte gå fort och det lär inte vara vackert men jag ska bli trött. Tyvärr inte sådär trött som man kan bli när man är i form men ändock, trött. Kroppen får klara vad den klarar men jag cyklar med glädje en månad efter hemkomst om jag bara för tölta fram i lera och gräs i en vecka.

Så om knappt 36 timmar flyger vi till England och startar #fellrunningtour18! Vi ska springa, dricka öl och träffa kompisar på den där ön som förhoppningsvis har pollenerat av sig det värsta. Det mina vänner, det ska bli otroligt kul!

Blogg11

Ha det,

Mackan

Tjejmilen21K – Från sidan

Etiketter

, , , , ,

Dags att för första gången på länge uppleva ett lopp med starkt intresse i från sidan och vad passade väl bättre än en vacker vårdag. Dessutom passade det bra ihop med en bokleverans till Runners’ Store och ett visst behov av att få cykla en sväng.

Med böcker levererade parkerade jag bilen på behörigt avstånd från Kungliga Djurgården och plockade fram hojen. Väl på hojen märkte jag något otrevligt där ute, vind. Det friskade på rätt bra och från ett väldigt dumt håll om man ska springa fort på den banan som tjejerna skulle springa. Jag och adepten hade en plan för hur fort det borde kunna gå men det var med lite lättare vind och svalare väder i prognosen.

Raz

Jag cyklade dock ut till Biskopsudden och hann fram en kvart innan starten skulle gå och hann krama om och byta några ord med min kompis Rasmus som skulle ut och anta sitt alter ego, Skyltmannen. Kul! Stötte på ett par andra kända ansikten och sen blev jag nervös. Dels en allmän nervositet för jag blir rätt engagerad och vill att det ska gå bra för de jag bryr mig om och dels för att jag förstod att dom hade delat upp startgrupperna på en bana som gick på två fulla och ett litet varv. Och som var rätt smal på sina ställen. Det var som bäddat för problem för de snabba tjejerna. Dessutom insåg jag att banan var något mer ondulerad än jag trodde.

Tjej21k_16

För mig blev det en behaglig resa genom att cykla omkring, plåta och jag hann med lite kaffe i gräset också. För tjejerna blev det tuffare med ovan nämnda omständigheter. Som lök på laxen blev det svårt för funktionärerna att hålla reda på vilka tjejer som var ute på vilket varv och det blev några felspringningar. Min adept drabbas bara lite lätt av en sådan men en av topptjejerna blev inte visad rätt in mot mål och fick ta ett extravarv runt målområdet. Det kändes rätt trist. Som helhet var det nog ett arrangemang som de flesta nog hade det väldigt trevligt i men knepigt med trängseln som inte direkt underlättas av massor av lördagsflanörer. Jag hade det i alla fall nervöst men jättetrevligt i vårsolen och fick leka massvis med min kamera och ett bra snack med adepten efteråt. Som hade det väldigt tufft efter en väl optimistisk öppning men som kom in på en strålande femteplats bland tusentals tjejer.

Kul att se så många kämpa och ha kul. Inte nödvändigtvis i samma ögonblick!

Ha det,

Mackan

 

Innan dagen börjar

Etiketter

, , ,

”Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch
Samma sak händer imorgon
Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo
Det är inget liv
Det är slaveri” – Ebba Grön

”Fortsätt å va rebell” skrev en kompis i min studentmössa en gång för länge sedan och det är från den sången textraderna ovan kommer. Även om jag skulle antas leva mer eller mindre efter de raderna så har jag en stund som verkligen är min egen och det är morgonstunden. Innan dagen börjar.

De dagar jag åker bil eller kommunalt till jobbet kan det verkligen kännas som att momenten bara hakar i varandra men de dagar jag springer till jobbet är det något annat. Då dricker jag mitt kaffe och läser min tidning och sen hoppar jag in i en stund som bara är min. Jag vet att en ny dag väntar men den har liksom inte riktigt börjat än. Det är min tid. Min tid av eftertänksamhet och min bubbla då det bara är jag och världen.

Det är som att jag är i ett parallellt universum och även om jag ställt klockan kvällen innan och tänkt att jag ska vara framme en viss tidpunkt så glömmer jag det och jag struntar i det. Nu går jag i och för sig oftast upp långt före tuppen så det är egentligen ingen brådska men ändå. Det som händer är att jag funderar på saker. Jag noterar och jag känner efter. Ser jag något fint (och inte springer snabbdistans) så stannar jag och tittar eller fotograferar för att försöka hålla kvar stunden. Jag går in i musiken i mina lurar och jag hinner reflektera. Resten av världen väntar på mig när jag kommer fram. Men jag är inte framme. Även om jag rör mig mot något är jag så otroligt mycket här och nu.

Extra bra blir det under sommarhalvåret när jag kan ta stigarna längs vattnet och genom skogen. Där möter jag knappt en enda människa och luften är fylld av dofter. Just den vägen har inte varit springbar på ett tag men nu är den tiden här och då får jag lite längre löpväg. Lite längre löpväg men även ytterligare lite tid som bara är min.

Innan dagen börjar.

Vitsipporjpg

Ha det,

Mackan

Coach Mackan

Etiketter

, , ,

Det är tur att jag har två ben att stå på. Eller fyra kanske jag skulle säga? För mina egna två ben funkar inte så bra som jag vill. Ett litet snedsteg på grus i skarp kurva har gjort att Englandsresan i bästa fall kommer att bli ett kombinerat tränings- och peppläger löpmässigt. Däremot har jag börjat fuska lite mer allvarligt med coachandet och det skulle jag vilja skriva några rader om.

Jag har under en lite längre tid hjälpt en av superveteranerna på damsidan utan att göra något väsen av det alls men den tuffingen sprang bra tills oturen var framme på en klubbträning. Men inget ont som inte har något gott med sig för hon är nu väldigt proffsigt genomlyst och den uppbyggnad som sker kommer att göra underverk på sikt! Abstinensen att klura ihop träningsveckor och formtoppningar har dock funnits och efter vissa funderingar har jag tackat ja inte bara till en utan två av Sveriges duktigaste tjejer.

Här får jag erkänna att jag hade glömt hur roligt det är att följa andras framfart. Jag fick höra i veckan att jag har gett lite mer engagemang än vad jag har förbundit mig till men det är ju så kul. Och det är just det som är så viktigt. Jag vill att det ska vara kul samtidigt som man tänjer på gränser. Jädrigt knepig balansgång det där. För det är ju så för alla oss som inte kan ligga och pimpla sött te eller sova mellan passen, att det är så många faktorer som spelar in för hur vi tillgodogör oss träningen. Men man får göra sitt bästa och har vi kul på vägen så hoppas jag att ”mina” tjejer är i strålande form och kan få med sig resultat dom är nöjda med när A-tävlingarna kommer. Personligen är jag nöjd med att dom mår bra och känner att träningen ger dom något. För mig ger i alla fall coachandet något! Sen märker jag att ryktet spritt sig att jag börjat hjälpa löpare igen för jag har fått börja tacka nej till fler också. Jag har i och för sig regelbundet tackat nej tidigare också men just nu passade det att vara ”Yes-Man” och det är två löpare som jag tror att min stil passar på och där jag har något att ge. Min löparvår blir inte spännande men tränarvåren blir det!

Och som vanligt hjälper och följer jag Baddarens framfart på nära håll,  favoritadepten. Där kan jag noga övervaka att den viktiga återhämtningen sköts exemplariskt.

2018-04-07 17.56.52

Ha det,

Mackan

Kontrasterna

Etiketter

, ,

En av de saker jag älskar mest med löpningen är kontrasterna. Snabbt, långsamt, kort, långt, sliten eller jättepigg. Det är sällan man vet hur ett pass ska arta sig innan det är genomfört. Men den här veckans kontraster handlar snarare om miljöer och mående.

Både jag och Baddaren blev nog ansatta av influensan men vi klarade av att hålla emot utan att det bröt ut på riktigt. Däremot var det helt omöjligt att genomföra tisdagens planerade fartlek. Kroppen tvärvägrade och jag joggade mig genom min runda. Kallt. Soligt. Stockholm i gryningen. Halt som attan på sina ställen och en stygg vind från norr men otroligt vackert att springa över broarna.

Dagen efter befann jag mig i Luleå när gryningen kom och lejonparten av passet genomfördes på Luleälvens och Bottenvikens is. Något så överdjävligt fint att runda stan ute på den av kommunen preppade isbanan. Mötte ett par andra som kom på spark och en springande kvinna med två hundar. Jag var på ett så otroligt gott humör att jag var tvungen att snicksnacka med henne och  leka lite med hundarna. Jag tror att man ska vara trevlig med folk. Både för sitt eget välmående och att det ger karma. Inspirationen flödade och trots att det hade snöat på natten och drivit en hel del in på banan sprang jag ut till en ö. Som jag vet har ett namn som jag inte minns. Ett skär. Där stannade jag och bara diggade innan jag sprang tillbaka till hotellet och fick en rejäl frukost.

I dag. Långpanna. Plötsligt var det vår. Inte jättevarmt när jag for in till stan för att springa men oj vad värmen steg. Shorts. Bara en enda tröja utan något under. Keps. Vantfritt. Jag såg faktiskt inte en enda annan löpare med kortbyxor men tro mig, det var varmt.

Värmen känns så tuff nu när min kropp har vant sig vid kylan.

Tio grader när passet var färdigt och kepsen var sjöblöt. Hela jag var sjöblöt. Med facit i hand skulle jag sprungit i tisha för det räckte inte att dra ner i halsen och upp i armarna. Men oj vad med folk och oj vilken njutning. Jag satte mig ner på någon bänk ett par gånger och bara lapade efterlängtad sol. Solenergi. ”Intressant” iakttagelse är att insidan av låren inte riktigt är vana vid splits i några timmar. ”Intressant” iakttagelse nummer två är att det kanske börjar bli dags för vätska på långpassen.

2018-03-25 12.46.47

Ja och så var det där med kontraster. Förra söndagen mådde jag sämre och sämre under dagen och även om det inte blev något fartpass den här veckan så mår jag just nu toppen och ser faktisk varje minut i skorna denna veckan som en ren bonus.

Ha det,

Mackan

 

Härdning pågår

Jag har undvikit ämnet ”min egen löpning” ett tag nu och det är av en anledning. Den anledningen är det som skedde när jag var ute och sprang snabbdistans för några veckor sedan. Rätt vad det var fanns det en isfläck som jag inte noterade och det blev panikbromsning. Eller ja, när liksom hela kroppen rycker till. Det gillade inte vänster hamstring alls. Vet fortfarande inte om det krampade ihop eller om det var en lätt bristning. Är det något jag lärt mig genom åren är att bristningar chansar man inte med och det blev löpvila och sedan väldigt försiktig uppstart på löpbandet.

Jag har fått behandlingar och beröm av naprapat för att jag skött det så exemplariskt och den här veckan var det dags att göra en riktig träningsvecka. Ingen volym att tala om men jag har snabbdistansat, långintervallat i skogen och dra på trissor, även ett långpass!

Jag var inte ett dugg sugen på att halka runt i förorten och med en snabb förfrågan på Fejan fick jag ett snabbt svar från en löparfrände. Det var barmark nästan överallt, inte mycket folk ute och två plusgrader! Nästan 2½ gjorde att det blev den längsta tid jag sprungit på asfalt sedan Frankfurt i höstas och det känns riktigt bra nu efteråt. Om någon bara kan stänga av kylan så att jag kan få plågas av pollen i stället. Det må vara lite obehagligt med pollen men man slipper halka. Nu mår jag i alla fall så där löjligt bra som man mår efter långpass i trevligt sällskap. Det går ju så enkelt med sällskap på såna pass när sällskapet inte heller hetsar på med fart.

Och ja just det, i morgon ska jag podcastintervjuas i ”Maratonlabbet”. Skoj ska det bli!

2018-03-10 Baddis

Så här har vi det på våra intervaller!

Ha det,

Mackan

Maratonpsyket

Etiketter

, , , ,

Jag har en teori och den teorin praktiserar jag en gång om året på Baddaren. Det handlar om att förstå vad ditt upplevelsejag kommer att behöva hantera under maratonloppet och det handlar om att maraton faktiskt är vidrigt. Som ditt berättarjag sen rationaliserar i efterhand som inte så vidrigt. Kanske till och med fantastiskt.

Men först lite bakgrund fritt ur tankarna. Nobelpristagaren i ekonomi, Daniel Kahneman, genomförde ett experiment. Personer fick i olika ordning sänka ner händerna i vatten. I ena vändan höll man handen i kallvatten i 30 sekunder. I den andra vändan höll man handen i samma temperatur i 60 sekunder och sen smyghöjdes temperaturen en grad i 30 sekunder. Alltså totalt 90 sekunder. Lite senare fick man välja att göra om det ena eller andra. Och 80% valde 90 sekunder. Trots att man i praktiken höll handen i det kalla vattnet betydligt längre.

Om vi då antar att det faktiskt finns två olika jag, upplevelsejaget och berättarjaget, så är upplevelsejaget det som känner men som saknar minne. Berättarjaget är det som i efterhand drar slutsatser och då rationaliserar det som hänt. Det drar slutsatsen att det andra testet var behagligare för det var ju lite varmare på slutet (även om testpersonerna inte visste det). Därför valde 80% det som rent objektivt lär vara obehagligare.

Det var en extremt kort bakgrund runt den psykologin men grundtanken är att det sker någon sorts filtrering eller rationalisering om vad som hänt och då påverkar det som hände på slutet rätt ordentligt vilket för mig tillbaka till maratonloppet.

När man går i mål får man en jädra skjuts av endorfiner och välmåendet är enormt. Och allteftersom tiden går minns man ofta loppet med värme. Det var ju så kul. Det var ju sån fantastisk publik (ofta många på slutet också). När man springer nästa gång och under andra halvan brutalt blir påmind om hur jädra smärtsamt det kan vara när man går på max kan det bli en lite väl stark påminnelse. Och man sänker farten för att komma ur det obehagliga.

Min teori är att det underlättar om man mentalt är med på att det kommer att bli vidrigt under ganska lång tid. Acceptera och förbered dig på det, inte på att det ska bli så jädra kul. Belöningen i form av endorfiner vid målgång är stor men ska man springa på sitt max gäller det att inte låta sig påverkas av upplevelsejaget för starkt. Den kortsiktiga belöningen i att sänka farten, stanna eller till och med bryta loppet är ju inte den man tränar för. Och när man står på åskådarsidan vid 30 km är det rätt få som ser glada ut och väldigt många som sänkt farten rejält. Så, förbered dig mentalt på det vidriga som komma skall och hämta hem den större belöningen efter målsnöret!

Själv försöker jag verkligen minnas hur hemskt trött jag kan vara redan halvvägs och att jag har kommit igenom det förr. Och all träning jag lagt ner för att ta mig till startlinjen. Då är jag med i skallen under andra halvan. Första gången jag innan start sa till Baddaren att maraton är vidrigt blev hon lite upprörd på mig. Men hon har accepterat det och sänkt sitt PB med en timme sen vi först träffades. Mycket träning bakom det men också en hel del tävlingspsyke.

runbold

Ha det,

Mackan

 

Varför i herrans namn?

Etiketter

, , ,

Mitt i gårdagens intervallpass infann sig frågan … varför? Jag var på väg uppför Hamburger Hill och hade just kommit in på andra halvan av passet och hela kroppen bara bad om att stanna. Illamåendet började komma, musklerna värkte och jag var mitt ute i skogen. Ingen skulle någonsin bry sig om jag stannade någon minut. Baddaren var så långt bakom mig att jag gott skulle kunna stanna upp och pusta en stund. Jag kommer aldrig vinna något OS-guld. Jag är inte ens i närheten av att vara i persform.

Ändå trampar jag på i snön. Fullt medveten om att det går relativt långsamt eftersom det är just snö. Med lömsk is under. Och det var ju det där med smärtande lår och känslan av illamående. Men jag trampar på. I nästa långa backe är det än mer obehagligt men jag kämpar på mot klockan. Kommer jag att fixa den progression jag vill ha från föregående varv? Med drygt två minuter av löpning kvar på varvet är det bara att kriga på och jag har sju sekunder tillgodo på föregående varvtid där och då och det visar sig bli tio sekunder när det är dags att stanna.

Två minuter av paus innan det är dags att gå upp ännu en nivå i smärta och lätt illamående. Men lider jag? Antagligen inte för lidandet är trots allt frivilligt. Jag gör ju det här för att jag gillar det. Inte just under stunden men jag är fullkomligt medveten om att pressar jag på bra så får jag en belöning efteråt. Inte kanske just efteråt men vetskapen om att jag mår bättre i helheten. Ju mer jag pressar mig desto större blir belöningen. Och där är svaret på varför jag gör det. Med det svaret i skallen kunde jag trycka mig runt ytterligare ett varv. För några veckor sedan var jag helt ledbruten av att springa motsvarande pass. Den gången var det också snö men 2/3 av sträckan och det gick markant långsammare. Och det kändes som att jag hade blivit överkörd av ett tåg. Det gjorde det inte efter det här passet. Så jag fortsätter att skynda långsamt och drömmer om barmark och splits. Det är då den stora belöningen kommer.

Spettat

Samma slinga och så här såg det potentiellt ut under snön…

Ha det

Mackan