Små steg framåt

Jag har just avslutat dagens 360 tåhävningar. Med en ryggsäck full av vikter. Jag skulle ljuga grovt om jag påstod att det är kul men samtidigt ger det mig en viss tillfredsställelse. Den där tillfredsställelsen av att ha investerat i mig själv. För även om det är rehab för hälsenan så är det prehab för vaderna. Och det är alltid en investering.

Ja det är så mina dagar ser ut nu. Tåhävningar. Tåhävningar, promenader och annan styrka. Samt att jag har fått börja springa. Naprapaten gav tillstånd till löpning förra veckan. Fick börja med fem minuter och så har jag fått öka fem minuter varannan dag. Så i morse fick jag springa hela 20 minuter och på en skala 1-10 så är det väl en smärtnivå på typ 1. Det vill säga att jag får anstränga mig för att känna något alls. En liten förnimmelse som jag antagligen inte ens skulle tänkt på om jag inte vore under rehab.

Så på det stora hela går det bra. Jag tror faktiskt att det kan vara av godo för helheten även om jag känner att det var lite orättvist att få hälseneproblem av att vila. Dumdristig träning kan man förtjäna skador av men olyckor och VILOSKADOR är inte rättvist. Å andra sidan hade jag tur i Barcelona när jag nästan var nere i spagat utan att bli skadad och fick skutta i England sen. Så det jämnar ut sig. Och när jag väl får skutta som jag vill ute så är suget där.

Det här kanske inte är det mest motiverande inlägget men jag vill beskriva även vardagen utanför perioderna när det flyter på. Att jobba på även mellan såna perioder är ju faktiskt det som gör att man får de roliga stunderna. Nu investerar jag 2520 tåhävningar i veckan i mig själv och så inkasserar jag belöningen i sommar när jag springer uppför någon topp på Lofoten. Det är så jag ser på det! Och om allt går som det ska kan jag springa hela min julrunda om knappt tre veckor. Det får vara den korta målbilden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ha det,

Mackan

Vad i helsefyr!

Ja jag vet, jag har inte bloggat på evigheter men livet handlar om prioriteringar och jag har prioriterat annat skrivande. Nämligen att revidera fakta som inte är av den tidlösa karaktären. I min första bok. Så nu har jag uppdaterat bansträckningar, starttider, banrekord och annat som har naggats av tidens gång. För det var 2013 jag tryckte den andra upplagan av Löpträning mitt i livet och den har varit slut rätt länge. Och folk har beklagat sig över det via mail och andra kanaler. Marknadskrafterna säger ”tryck” och jag trycker och hoppas på att den finns tillgänglig någon gång i början av december.

Mer då? Jag sprang Frankfurt Marathon för tre veckor sedan. Hela tre kilometer innan jag fick kliva av med en spökande vad. En vad eller hälsena som började spöka en vecka före loppet efter en vecka av helvila pga ej skaderelaterad orsak. Gubbar ska inte vila, det är en sak som är säker. Två dagar före loppet var jag helt utan känningar igen men som jag nämnde, tre kilometer var så länge vaden ville vara med i matchen. Då med kraftiga känningar på ett helt nytt ställe än veckan innan. Och så har det fortsatt. Den är helt opålitlig och symptom på olika ställen men efter några korta pass på löpbandet vågade jag mig ut på vägarna den här veckan. Första korta joggen utomhus kändes riktigt bra och inga känningar alls efteråt.

Glad i hågen gav jag mig ut på nästa jogg i samma lugna tempo och 15 minuter in på den var jag övertygad om att nu var det borta helt. Fyra minuter senare började det dra på ett annat ställe. Efter en vilodag. Har inte haft någon chans att hinna till naprapaten för att undersöka vad i helsefyr det kan handla om men i morgon är det dags. Det skulle passa väldigt bra att komma rejält på benen igen nu när boken förhoppningsvis blir godkänd för tryck i morgon. Dessutom tror jag att det lugnar sig lite på jobbet efter nästa vecka och då vill jag ha något annat konstruktivt att lägga tiden på.

Bild från lyckad morgonjogg i tisdags!

Ha det,

Mackan

Du är bäst!

Ja visst är det skönt att höra att man är bäst! Det var grannens telning som yttrade orden när jag skulle åka till gymmet i dag. Jag vet inte riktigt vad han grundade uttalandet på men det var ändå kul att höra. Och jag svarade naturligtvis att det är han som är bäst. Något jag inte varit bäst på har varit att blogga och jag har helt enkelt inte kunnat prioritera det mitt uppe i allt annat.

Bäst var jag i alla fall på gymmet. Nytt personbästa igen på backlöpningspasset och jag kan konstatera att jag är i sjukt mycket bättre form än i december förra året när jag började med dom här passen. Dom passen som jag höll i så bra under vintern och faktiskt även fram till mitten av september. Sen har jag slarvat. Jag har slarvat med lite allt möjligt men verkar ha konserverat någon slags form, åtminstone på de här passen. Och ska jag vara helt ärlig så sprang jag faktiskt snabbare till jobbet än någonsin tidigare så sent som i förra veckan. Och kanonbra marafart veckan innan det.

Så, formen är god men det har inte ramlat ut så mycket form som jag hade velat under höstens process. Och det mest oroväckande av allt är att den har varit så oerhört svajig. Jag misstänker att det har att göra med en helt hysterisk höst på jobbet. Då svarar inte kroppen varje dag. Jag tog ju ett nytt jobb i somras och samtidigt som jag ska komma ikapp och sätta mig in i saker måste all planering göras för nästa år, ja dom stora dragen. Och på kort sikt körde vi denna vecka historiens första PI-planning för det stora benet av vår kärnverksamhet. Allt skulle vara förberett för att tio utvecklingsteam skulle kunna planera och jag fick dessutom gå upp på scenen och för >100 pers berätta om vår strategi för de närmsta åren. Vilket skulle förberedas. Jag fick till några löpturer där uppe i Umeå men med otroligt låg fart i förhållande till ansträngningsnivån. Vackert var det i alla fall!

Ja, svajigt var ordet och i morse när jag skulle sticka ut på långpass tog jag mig en funderare på vad jag egentligen vill med hösten. Jag hade hoppats på att antingen springa hyggligt fort och om inte det gick använda Frankfurt som en språngbräda för Boston. Jag kom inte med till Boston. Jag tror inte att jag kommer att kunna springa hyggligt fort. Det kanske låter kaxigt men jag bryr mig inte om tiden i Frankfurt blir 2:57, 3:05 eller 3:13. Det är samma lika för mig men jag vill väldigt väldigt gärna komma till start. Och för att komma till start är gymmet viktigare än löpningen just nu. Jag får inte slarva med styrkan så i stället för att springa långpass åkte jag till gymmet och fick till ett kanonpass. Jag minns hur jag i vintras kom ut med darriga ben efter att ha klättrat bra mycket kortare än i dag. Nu kunde jag i stället köra mitt tunga benprogram. Och ja, jag är sjukt mör i benen efteråt men från en helt annan nivå. Så härligt!

Komma till start var det och nu bättrade jag på dom chanserna. Jag älskar stadsmarorna och även om jag faktiskt har indikationer på att jag en bra dag skulle kunna springa hyggligt bra, så finns det andra saker som betyder mer för mig än hyggligt bra. Att hjälpa Baddaren. Det gör mig lycklig på riktigt och nu när hon är i bra form vill jag verkligen hjälpa henne hellre än att rulla runt på 3:05 +- 8 min. För de bra marafartspassen har indikerat en kapacitet på under tre timmar och de dåliga på runt 3:10. Svajigt var ordet sa Bull. I stället för att pressa på mot något jag inte är intresserad av tänker jag hålla mig hel och inte stressa kroppen mer än nödvändigt. Långpass har jag i benen så att det sjunger om det men jag släpper marafarten och behovet av hårda långa pass på asfalt. Då får jag lite mer tid till gymmet i stället, för tro’t om ni vill, det är rätt kul det med. Och nyttigt. Kanske blir det en tidig vårmara för att motivera mig till långpass under vintern, kanske inte. Men först ska jag hjälpa den jag bryr mig mer om än mig själv att få bästa möjligheterna möjligt i Frankfurt. Det tycker jag ska bli skitskoj och så slipper jag toppa formen och kan rulla på de sista veckorna in mot maran. Ja just ja, då kan jag prioritera lite paddling också för i torsdags fick vi våra nya kajaker och det blev en bra genomkörare på sjön i går.

Fin måndagstur i Umeå!

Ha det,

Mackan

Oj vad långt du springer!

Söndag och nu är jag tillbaka i normal rutin efter förra veckans avvikelse. Söndag betyder långpass och jag visste redan tidigare i veckan att det här skulle kunna bli en smått besvärlig vända. Jag visste att jag behöver ge mig ut på asfalten förr eller senare och hellre förr. Maratonloppen har ju en tendens att gå på just asfalt… Maratonlopp har dessutom en tendens att vara 42,2 km och är det maraton man ska springa måste benen tåla det. Tåla vad? Asfalt. Länge.

Nu när temperaturen nått löpvänlig temperatur var det dags och jag bestämde sent i går kväll att T-Bone skulle joina på en del av passet och han var med på det. Jag travade iväg på ben som var lite tröttare än normalt. Jag kan i ärlighetens namn inte ens minnas när jag senast långpassade dagen efter tävling men jag kan lova att det var många år sedan. Det kändes redan innan jag startade och för att vara helt ärlig hade jag tankar på att skita i det. Att tänka är en sak och göra är en annan och jag travade alltså iväg. Det gick inte fort men eftersom jag efter en mil skulle möta upp T-Bone kunde jag inte såsa för mycket. Gradvis uppskruvat tempo och hade det inte varit för att jag stötte ihop med två av mina bokläsare som ropade ”Är du inte Maramackan?” hade jag hunnit. Kul att träffa glada läsare och vi snicksnackade ett par minuter.

Mötte i alla fall upp den gamle ungraren och det tempo han hade sagt att han ville ha blev något kvickare. Med sällskap blir det alltid lättare och kilometer lades till kilometer. Efter bortåt två mil kände jag verkligen av att jag tävlade i går men sen var det som att det lättade. När jag väl lämnat av T-Bone ökade jag tempot igen och baske mig om jag inte åkte på en liten runners high. Jag såg garanterat väldigt fånig ut när jag lekte lite i euforin och när jag började närma mig hemmet valde jag att i stället för att springa hem springa åt andra hållet. Det var bra känsla och det kändes helt rätt att förlänga. På slutet släppte jag upp tempot ytterligare och det funkade faktiskt. Slutresultatet blev 36 km och när jag sökte i träningsdagboken upptäckte jag att det var nästan exakt tre år sedan jag sprang så långt på ett vanligt träningspass. Och det känns bra!

Rubriken då? Jag det var T-Bone som konstaterade det och mitt svar på det konstaterandet är att jag faktiskt maratontränar. Då kan det vara bra att springa långpass. Det känns riktigt bra. Återstår att se om det känns bra även om fem veckor. Hare eller sköldpadda? I mål vill jag!

Ha det,

Mackan

Grumpy Badger Trail Run 2019

Hastigt och lustigt blev det tävling i dag! Min vän Stefan anordnade något som på papperet verkade passa mig som handen i handsken och efter söndagspasset frågade jag honom om han hade någon plats över till mig. Det hade han.

Men innan vi går till loppet vill jag skriva lite om det som hänt tidigare i veckan för det har inte varit någon dans på rosor. Passet på löpbandet i söndags gick ju riktigt bra och fylld av självförtroende tog jag mig an marafartsintervaller i tisdags. Det kändes riktigt seg på uppjoggen men så kan det ju vara och säger inte så mycket om hur passets utfall skulle bli. Det blev inte utfall. Det blev snarare avfall. Jag startade defensivt med riktigt dålig känsla och sen blev det värre och värre. I ett försök att leva som jag lär tänkte jag positiva tankar att det släpper nog snart men inte släppte det inte. I stället blev det en rejäl bonk och efter 2×4 km i modest tempo var jag helt färdig. Det fanns inte en chans på jorden att jag skulle kunna fortsätta utan jag fick gå och lunka hem med kraftigt stukat självförtroende.

Sen hörde jag någon på jobbet prata om att hon fortfarande var tvungen att käka allergitabletter för pollen så då började jag med det. Lyckträff! Sen har träningen bara gått bättre och bättre och tisdagens avbrutna pass fick jag springa i förrgår. Det satt bra mycket bättre och i går sprang jag rejält mycket snabbare till jobbet än vad jag gjort på hela sommaren och hösten.

Med den träningen i benen tog jag mig an dagens tävling. Trots trötta ben kändes kroppen pigg och lätt och jag var inställd på att försöka vinna. Ja, i alla fall gå för det. Stefan hade lagt en suveränt rolig bana där höjdpunkten var att ta Flottsbrobackens 100 höjdmeter två gånger om på slutet. Min plan var att vara med i täten fram till dess och sen avgöra. Så, jag låg i ledning från det första steget men Degen-Rille och en tjej från Runacademy hakade på. Resten av fältet försvann rätt fort. Jag låg på precis lagom mycket för att ha kraft att sätta in en stöt i backen och sen fick jag lite oväntat en lucka till dom redan innan vi klev upp i backen. Då gick jag upp på så hög ansträngning jag vågade för att ändå kunna trycka på sista biten in mot mål.

Taktiken funkade perfekt och när jag var uppe på toppen för andra gången hade jag fått en ledning på minst 90 sekunder och ingen annan löpare hade ens kommit till foten av den för första gången. Men jag slog inte av på takten utan körde max utför för att säkra segern. Då hände det. I farten missade jag att jag skulle svängt av höger utan fortsatte utför och in på samma väg jag redan sprungit. Men jag såg inga andra löpare och fattade inte att jag var inne på den vägen utan följde snällt snitslarna. Jag fattade inte förrän jag nästan var nere vid foten av berget igen. Då vände jag om och mötte andra löpare. Dock inte mina närmsta kombattanter. Det var en viss mentalt utmaning att maxa uppför i onödan men jag hittade till slut den väg jag skulle springa. Och jag hade lagt uppskattningsvis fyra minuter på äventyret.

Försökte jaga ikapp men med så kort bit kvar till mål var det inte genomförbart utan det var bara att acceptera en tredjeplats. Ja, jag är rejält sur på att jag missade segern men samtidigt är jag glad för att kroppen verkligen svarade. Jag vet att Rille ligger på en nivå som jag inte trodde jag hade för tillfället och nu sprang jag ifrån honom rätt rejält. Ja, så länge vi höll oss på samma bana i alla fall.

Summa summarum så var det en otroligt rolig tävling och i kväll ska jag smaka på finisherölen. Jag inser mer och mer att det är fellrunning som är det jag älskar mest för det var så kul att tävla i dag. Jag fick springa mig rejält trött och jag fick träffa en massa trevliga löpare. Tack Stefan! Bifogar en bild på de två som kom före mig. Dom sprang bra och hittade rätt, grattis!

Ha det,

Mackan

Träningsvecka på sitt sätt …

Ja det här blev inte mycket till träningsvecka om jag ska titta på den egna träningen. Jag var nödd och tvungen att gå på en väldigt hård massage i måndags och så långt allt gott. Men sen verkar det som att jag åkte på det som Baddaren åkte på veckan innan. Något litet litet knas som låg där och ville bryta ut men som aldrig bröt ut. När jag sprang blev det samma känsla som den där veckan runt Stockholm Marathon fast nu är pollensäsongen över. Segt och det hände inget. Kroppen svarade inte alls. Nu har jag valt att inte stressa och när helgen kom kände jag mig okej igen. Då kom nästa farthinder.

Jag hade planerat ett intervallpass i går morse för att stöka undan det innan jag skulle göra helgens roligaste aktivitet. Mer om det några rader ner men först farthindret. Medan maten smälte tänkte jag att jag skulle betala lite räkningar och jag noterade att augustis kreditkortsnota kommit. Jag går alltid igenom den noggrant men nu såg jag att något var tokfel redan på summan. Den var hög. Alltför hög. Någon knickedick hade uppenbarligen kommit över mina kreditkortsavgifter så i stället för att springa satt jag i telefonkö. Länge. Jättelänge. När jag hade köat klart, spärrat kort och fyllt i anmälan om att jag vill ha tillbaka mina pengar så var det 15 minuter kvar till avfärd mot Bosön.

Duscha, på med människokläder och sen åkte jag iväg. Ingen lunch hanns med men jag fick i mig ett par bananer och en kopp kaffe när jag kom fram. Det var IK Akele som hade varit påpassliga och hört av sig till mig under min semester. Jag fick en förfrågan när jag var lagom utvilad och tänkte att det här hinner jag med. 2½ timme hade jag fått till förfogande till att prata löpning på deras löparläger och det var på ren svenska skitskoj. Jag fick lite feeling för två veckor sen och skrev ihop helt nytt material och jag tror det landade bra. Fick i vilket fall som helst en massa positiv återkoppling både i paus och efter föreläsningen. Det var tydligen lite annorlunda på ett bra sätt. Jag vet ju inte vad jag gör annorlunda för jag är bara jag och det är trevligt att dom sa sig uppskatta det. Jag önskar att jag hade tid att göra sånt oftare för det är otroligt inspirerande att prata för inbitna löpare. En varierad grupp med allt från Sverigeelit till, ja jag vet inte riktigt vad. Satsande löpare i olika åldrar helt enkelt. Så även om jag inte tränade själv fick jag prata träning.

Jag blev kvar lite längre än jag tänkt och när maten var tillagad, uppäten och smält var jag inte sugen på löpning längre. I dag kom prioriteringssvängen in i spel på riktigt. Skönt löparväder men givet att baksidan har krånglat för inte alls länge sen och jag lovat naprapaten att styrketräna så gick det inte att prioritera långpass. Jag har massor av långpass i benen och det kommer inte att hjälpa mig att orka sträckan om jag inte kommer till start alls. Så jag kompromissade. Tung backlöpning som uppvärmning och sen fokus på enbensövningar. De senare gick riktigt bra men framförallt gick backpasset bra. Nu provade jag inte den här sortens backträning förrän för knappt två år sedan men jag slog i vilket fall som helst personligt världsrekord. Det tolkar jag som att kroppen är frisk, att jag har gjort något rätt men vet ju även att benen är rätt utvilade. Ändå en stor skillnad mot veckans tidigare försök när kroppen inte alls svarat. Yay!

Har jag tappat lite träning i veckan? Ja. Har jag fixat att komma i form på sex veckor förr? Ja. Minns tydligt när jag kom hem efter två veckor av festande i Aten och på sex veckor tog mig till personligt rekord i Amsterdam. Det här blir nog bra och det viktigaste är att jag kommer till start och att jag kan springa mig trött.

Ha det,

Mackan

En vecka i rätt riktning

Förra söndagen ställde jag mig frågan om jag var redo för maratonträning. Well, så här en vecka in i träningen så får jag väl säga att det var jag väl i princip. Jag har ju haft den där lilla griniga baksidan och har prioriterat den framför att dunka mil. Och ta i trä, jag har inte känt något av baksidan den här veckan förutom träningsvärk. Det tar lite på kroppen att slänga upp skivstången på axlarna och ägna sig åt enbensböj och dylikt men plötsligt är det som att kroppen kopplar som den ska. Något annat jag fortsatt med som jag inte direkt skulle kalla maratonträning är mina rätt korta men otroligt pulshöjande löpbandspass i konstant motlut. Nu har jag återigen bottnat bandet lutningsmässigt och har börjat skruva upp tempot något från lågt till inte fullt så lågt. Men i 15% lutning känns även lugn fart rätt bra i benen redan efter några minuter. Och jag lovar att hjärtat får jobba!

En annan orsak till att löpmängden hållits ner en aning är att jag haft totalt tre dagar på annan ort och det inkluderar att ta sig till den orten. Det suger lite tid från annat och veckan har varit rätt stressig. Minst sagt. Så jag är riktigt nöjd med att sitta här på söndag eftermiddag och ändå känna att riktningen går åt rätt håll. Eftersom jag inte hunnit variera mig så väl som jag behöver utan tuffat min asfaltsranson redan i går körde jag dagens långpass i skogen. Det var intressant.

Ska man hålla långpassfart tycker jag normalt sett inte att det finns någon större anledning till att köra dubbat utan jag sprang i flats i skogen. Riktigt så torrt var det nog inte utan jag slirade hyggligt på några leriga ställen men på det stora hela funkade det bra. En annan sak som var intressant var luftfuktigheten. De senaste helgerna har det blåst föredömligt men i dag var det vindstilla när jag var ute och jisses vad jag blev svettig. Ryggsäcken var helt sjöblöt när jag var tillbaka. Splitsen var helt sjöblöta när jag var tillbaka och jag var rätt mör. Luftfuktighet tycker jag tar rätt hårt på mig men jag ska inte skylla på den utan det var snarare att jag la in en fartökning sista 20 minuterna. Att döma av den är jag rätt stark men jag har en hel del kvar att jobba på snabbhetsuthålligheten. Efter hela 21 långpass i år, exkluderat de långa löpningarna på Lofoten, börjar jag känna mig trygg med uthålligheten… Men de sju veckor som är kvar till Frankfurt lär jag behöva för att knyta ihop den berömda säcken. En sak är i alla fall säker, det finns ingen annan vettig riktning än framåt!

Ha det,

Mackan