Mitt sommarlov

Ja nu är sommarlovet slut. Sex veckor av semester, eller träningsläger som vissa väljer att kalla det. Jag måste säga att tiden har rusat fort samtidigt som början av semestern känns som månader bort.

Vi började med att åka upp till stugan. Lämnade värmen i Tjabostan för svalkan i norr. Första dagarna var vi hela familjen i stugan och vi tillbringade inte en sekund på ”stranden” men väl många sekunder i skogen. Större delen av tiden med fiskespö i handen men en hel del springandes också. Det kändes så makalöst skönt att kunna andas igen och inte minst att vara i form för att köra de längre rundorna uppe i Porsifjällen. Det har varit lite si och så med det de senaste åren.

Lagom till att värmen kom flydde vi ännu längre norrut och upp till Lofoten där vi fick en stadig temperatur på 12-13 grader. Men knappt någon vind och inget regn. Visst, det var lite moln på vissa av turerna men oj vilket löpväder. Jag fick se örn vid ett par tillfällen och när vi inte var på tur kunde vi äta gott. Både på lokal och med egenfångad fisk. Jag älskar verkligen den delen av världen. Folk är trevliga, bergen lättillgängliga och alltid närhet till vatten. Det är så fantastiskt att jag brukar längta tillbaka redan innan vi hunnit lämna öarna.

Vi fick många höjdmeter och timmar i benen så det passade utmärkt att ta färjan över till Bodö för att vila dessa ett par dagar. Dagar som innehöll ett helt galet bra fiske i Saltströmmen. Vi drog upp fisk så att det räcker för hela vintern och jag tillbringade många timmar med att filea fångsten. Men så värt. Dessutom svängde vädret om från perfekt löpväder till sommarväder som passade i en båt på havet.

Väl tillbaka i stugan visste jag inte riktigt hur jag skulle få plats med alla kvalitetspass jag ville göra så det fick bli en galen avslutning. Tre dagar i rad körde jag i tur och ordning ett pass i slalombacken i 26-gradig värme, en snabbdistans på 24 km och avslutade sen med ett pass i spikskor på underbara Rimvallen. Inte enligt skolboken och när sen återhämtningspasset efter dessa tre dagar bestod av 24 km långpass med Baddaren var jag mör som satan i bilen på vägen hem. Däremellan hann vi sola och bada samt fånga ännu mer fisk. I bilen hem till Täby hade vi fyra fullsmockade kylväskor med fisk och kött!

Kväll i Avaudden

En hel dag hemma i djungelvärmen och sen bar det av igen. Ner till Bohus-Malmön för knappa två veckor av sol, bad och paddling. Lata dagar som varvades med lite utflykter runt om i Bohuslän när solen inte var framme. Träning då? Joråsåatt. Kroppen var löjligt sliten efter avslutningen i norr men efter två vilodagar i den 30-gradiga värmen hann jag med nästan 15 mil löpning. Prickarna över i:et var att jag två gånger sprang snabbare än min bästanotering på klipporna runt ön. Det är snarare styrka än snabbhet men styrka är vad jag vill ha just nu. Med det rullade vi norrut igen.

Nu har jag varit hemma i tre dagar och hunnit testa av hur formen egentligen är genom att springa Fortifikationsvarv i går. Inte oväntat är jag lite långsammare än vad jag var strax innan vi for till England i våras men faktiskt väldigt marginellt. Typ 3 sek/km med en kropp som är lite tyngre av gott liv på semestern. Det var innan pollensäsongen och på fräscha ben och nu var det på ben som egentligen inte ville röra sig alls efter all den tuffa träningen. Så förutom att verkligen vila upp mig mentalt med mycket sömn, massor av skratt, trevligt umgänge och högklassig litteratur har kroppen fått vad den behövde för att träna bra i höst om andan faller på. Som man skulle kunna säga, en rakt igenom bra semester. En rakt igenom bra semester med min älskade Baddare som utsätts för många strapatser! Glasskontot är nog dessutom fyllt för resten av året. Nu är det dags att bli sprek!

Ha det,

Mackan

Annonser

Vilken träningssemester!

Jag vet inte riktigt var jag ska börja så jag börjar med att konstatera att jag har fått andas. Att åka norrut och grundträna är baske mig det bästa man kan göra om man har lite jobbigt att andas i söderns värme. Eller nej, det är inte värmen utan det är luften som är bäng så här års. Värme kan jag faktiskt hantera hyggligt. Men redan på det första passet uppe i stugan kände jag att oj oj oj vad skönt det här var.

Jag hade en lös plan på vad jag ville göra och hur mycket jag ville springa och med facit i hand orkade kroppen inte riktigt med den volym jag hade hoppats på och det är bara att gilla läget. Vad den däremot orkade var den intensitet jag hade hoppats på att kunna hålla. Faktiskt så gick två av mina långa snabbdistanser fortare än jag någonsin hade vågat hoppas på. Det var så underbart skönt att kunna springa mig trött på mina egna villkor. Så trött har jag sprungit mig. Trött så till den milda grad att jag hade grava problem att hänga med Baddaren på våra avslutande 24 km i onsdags morse.

24 km kanske inte låter så långt men just den distansen har varit den grund som allt bygger på. Ett par såna återhämtningspass och några såna snabbdistanser har fyllts ut av morgonjoggar på knappa milen och lite krydda i form av slalombacke och banintervaller. Jag är stark nu. Starkare än vad jag trodde att jag skulle vara. För det är just det att när man springer mycket berg, småstigar, obanat och över myrar så blir man stark vare sig man vill eller inte. Och när jag kör kvalitetspass i sån terräng är det så oerhört oförlåtande. Ni kanske vet hur det är med skidtävlingar på så kallade utslagsgivande banor? På en lätt bana är det rätt tätt mellan åkarna men på dom grisiga banorna eller i grisigt före kan det bli stora marginaler. Så är det på min favoritrunda också. Orkar jag inte så rinner minuterna i väg. Men jag orkade springa min bästa runda på 5 år trots värme. Just det året var jag så stark att jag kunde vinna min åldersklass i Mefjellet Opp. Och nu är jag nästan lika stark! Jag ska återkomma till den styrkan…

Snabbheten då? Nä, snabb är jag inte just nu. Det är inga rappa ben men jag har skapat förutsättningar för att bli snabb. En stark kropp tål träning bättre än en svag kropp och ska jag hålla ihop och bli halvsnabb till hösten måste jag tåla sån träning. Jag tror jag gör det nu och så får jag mentalt leva med att ha känslan av ett jädra vridmoment men ingen toppfart. Tror snarare att jag är långsammare nu än i våras. Gilla läget gubbe!

Styrkan var det. Vi var ju upp till Lofoten en sväng och sprang upp på toppar. Berg är ju mitt rätta element och det kändes förbaskat bra uppför. Det var som att jag bara kunde mata och mata och mata uppför dom långa backarna. Vid tillfälle ska jag skriva om alla turer vi gjorde men nu nöjer jag mig med mitt eget lilla examensprov, att maxa uppför Reinebringen. Det är 448 höjdmeter på en kilometer dvs ca 45% i snittlutning. Pelle som vi brukar hyra Rorbu av berättade att några ungdomar han kände tog den på 38 minuter ett par dagar innan vi kom och det tyckte han var tufft. Vi hade varit ute på en tvåtimmarslöpning med ganska många höjdmeter på morgonen men jag tänkte att då ska jag baske mig upp på under 30 minuter. Trots rätt möra ben med fyra toppturer de senaste 72 timmarna och totalt nästan 9 timmar löpning i benen på de 72 timmarna. Men jag ville bomba upp så gott det gick och som jag bombade. Det gick på 24 minuter och jag var mer eller mindre extas av att få kötta på så hårt. Självklart går det att köra på mycket fortare om benen är utvilade och om man gör det när man får ha stigen upp för sig själv. Något år ska jag dra den på natten med pigga ben, det säger jag nu.

Men det var otroligt kul att snacka med en jämnårig norrman efteråt och han tyckte att det var helt insane. Honom hade det tagit en timme upp och han drog en harang om att det var väl lätt för mig: ”Du har väl inte ens fyllt 40, då är det ingen match.” När jag berättade hur gammal jag var blev han minst sagt paff. Och jag blev faktiskt rätt stolt. För jag är stolt över att jag kan orka och älska det jag gör. Jag bjuder på en kort film jag tog på toppen, hög som ett jävla hus på endorfiner. En känsla av hur det kan se ut på Lofoten och en känsla av hur mycket jag älskar den här livsstilen.

Hög på livet!

Ha det,

Mackan

Nu bär det norrut!

Äntligen är det dags att fara norrut. Där jag hämtar energi, oftast genom att förbruka energi. Energiprincipen i min värld innebär att omvandla kroppslig energi till mental energi. För energi kan inte försvinna i tomma intet. Det är sen gammalt.

Ett halvår av träning har gått och om den träning som genomfördes fram till och med mitten av maj gav en spikrak formkurva, får jag väl konstatera att sedan dess har det gått sämre med formen. Mycket sämre. Enda undantaget är ett intervallpass, som om jag inte hade klockat själv så hade jag inte trott på utfallet. Det är ett pass som sticker ut enormt i mängden de senaste sex veckorna. För resten har varit mediokert. Allt går långsammare än i våras. Snabbdistanser, intervaller (förutom ett enstaka pass) och långpass. Markant långsammare.

Jag hade stora förhoppningar om en snabb höstmara men då måste det bli lite utveckling igen och frågan är om det kan bli det? Såklart att det kan! Allt det mediokra sammanföll med att gräspollensäsongen kom och den kommer att gå över. Det som händer när den är över är en mer pålitlig indikator.

En annan indikator är det som händer de närmsta veckorna. Kan jag göra bra grundträning uppe i norr och nere på västkusten så kan jag i september börja spetsa till träningen. Då är gräs och gråbo ett minne blott och det är bara min egen ork som sätter gränserna. Nu kommer jag i princip att släppa asfalten helt i 5½ vecka och det i kombination med mycket sömn och frisk luft hoppas jag gör susen för träningsmängden. Jag har grundat för att kunna öka på en hel del under semestern, jag menar träningslägret, och jag hoppas att det funkar nu. Ett stalltips från coachen är att om du vill öka på mängden, gör det i skogen. Och nu ska det springas i skog, berg och på klipphällar. Ingen monotoni. Monotonin tänker jag spara till hösten när kroppen är starkare.

Nu kör vi i trygg vetskap om att luften blir frisk och att katterna tar hand om det lilla gula huset i Täby med god hjälp av min pålitliga husvakt.

Min älv. Min båt. Mitt älskade Lappland.

Ha det,

Mackan

Spenat, nästan bara spenat

Jag måste erkänna att jag är väldigt nöjd med veckan som gått. Man skulle kunna tro att jag ätit en massa spenat, vilket jag i och för sig gjort, men det handlar mer om skog. Om ingen har märkt det så har det varit rätt ordentligt varmt den här veckan och kombon värme och asfalt tycker jag är något knepig. Men det finns ju skog och jag har lyxen att faktiskt kunna springa till jobbet genom rätt mycket skog. Det blir några kilometer längre i varje riktning vilket får konsekvensen att jag måste gå upp en halvtimme tidigare för att få det att funka. Men det går.

Det går och det blir så mycket bättre än när jag ska traska solvarm asfalt. Dessutom kan jag springa nercabbat utan att någon behöver ta anstöt av en lagom tjock man i sina bästa år. I dag testade jag för övrigt att köra nercabbat med ryggsäck på. Jag fegade lite och hade med mig en tröja om det skulle börja skava men baske mig om det faktiskt inte funkade! Jag vågade mig inte på att springa långpasset vätskelöst den här helgen också och då blir det rygga även om det kostar lite extra svett. Trots att jag gick upp ovanligt tidigt för att vara jag och helg var det otroligt varmt. Solen sken från en molnfri himmel och inte ens på fjärdarna krusade sig vattnet av vinden. Men jag fixade det och jag kunde till och med kosta på mig en rejäl fartökning på slutet. Lite lagom hög på livet och extra sporrad av att jag fick se en kick-ass-stor rovfågel på väldigt nära håll. Trodde nästan att det var en örn för den kändes så stor men det var det nog inte. Men satan vad vacker den var när den hamnade på en gren just ovanför min skalle. Vacker och stor. Stor och vacker.

Men jag har inte bara spenatat utan lyxade till det med korta intervaller när det uppstod ett tillfälle att carpa. I tisdags satt jag i möten mest hela dagen men på det sista såg jag hur det kom en rejäl störtskur och sen när jag skulle hem var det helt vindstilla. Regn som tog ner pollennivåerna rejält och vindstilla som höll dom lugna. Jag hade dessutom varit inne hela dagen och när jag drog igång intervallerna som förde mig hem svarade kroppen plötsligt i 180. Jag har svårt att med ord beskriva hur det känns när jag bromsat mig fram i veckor sen plötsligt kan gasa fullt. Det gick så överdjävligt bra från ingenstans. Löpning när den är som bäst trots asfalt, massor av folk i vägen och ett visst tvivel på att det skulle kunna hålla hela vägen. Men det gjorde det. Då gör det sen inget att spenatlångpasset till största delen gick långsamt på trötta ben. Ingenting alls. Loggar bästa veckan sen ett par veckor innan Stockholm Marathon och börjar tro på bra träning på träningslägret, förlåt, semestern.

Ha det,

Mackan

Kylan i Alan Banks fotspår

Baddarens perspektiv på ett fantastisk roligt lopp som jag vill springa igen och igen och igen.

Baddaren

De här varma dagarna har jag drömt mig tillbaka till England, till lopp med vinden och regnet slående mot mig, till loppet där jag hela tiden måste hålla mig i rörelse för att inte få köldskador. Visst, jag gillar sommaren men jag gillar också varierande väder. Gärna sommarväder men också gärna regn – tomaterna och chilin tackar på förhand! Så i dag, när jag slet mig ett varv runt sjön och knappt kunde vänta på att få hoppa i plurret, tänkte jag på när vi lämnade Peak District i ösregn och kryssade vidare till Ilkley i Yorkshire Dales.

Alla som kan sin Peter Robinson vet att hedarna skriker efter Alan Banks, att det med all säkerhet finns ett lik nånstans i gyttjan och att mördaren springer fri. Dessutom verkar det alltid vara ruskväder när liket hittas och när polisutredningen startar. Något lik hittade jag aldrig, även om jag under loppet…

View original post 1 309 fler ord

Hjärta och hjärna

Jag har just läst klart Anders Hansens bok ”Hjärnstark” och blivit påmind om dom enorma effekter konditionsträning har på vår hjärna. Sinne, minne och inlärning mår alla väldigt bra av att röra på sig. Lagom fort, lagom länge och rätt ofta. Extra bra om man dessutom använder hjärnan när man rör sig så vad kan i teorin vara bättre än orientering?

Inspirerad av allt bra som händer i skallen så valde jag att förlägga dagens långpass till skogen i form av orientering på Naturpasset ute på Bogesundslandet. Jag var ut en sväng dit precis när det släpptes och nöp några få kontroller efter jobbet men nu tänkte jag att jag skulle kunna svepa resten i ett sluk. Många kontroller var det och rätt så varmt. Eller rättare sagt jättevarmt.

Men jag var positivt inställd till både löp- och orienteringsförmåga och tänkte att jag klarar mig nog utan vätska. Vätskebälte och obanad terräng lirar inte bra ihop och ryggsäck blir ju extravarmt. Så jag stack iväg glad i hågen. Får jag vätskebrist borde ju orienteringsförmågan drastiskt avta och då får jag väl knata hem. Inte mer med det. Allt gick som en dans till en början och jag överträffade faktiskt mina egna förväntningar. Rätt klurig orientering och jag tror att ödmjukheten för knepiga kontroller hjälpte mig fint. Efter cirka halvtimmen började jag dock bli rätt torr i munnen och då skulle jag dessutom långförflytta mig över det kluster av kontroller jag redan tagit ”i mitten” av kartan. Då började jag ångra mig men höll i tanken att jag kan ju avbryta och gå hem när jag vill.

Jag kan inte påstå att jag blev mer fuktig i munnen men det var så jädra läcker terräng att humöret fortsatte att vara bra. Att jag spikade kontroll på kontroll på kontroll hjälpte nog till och minut lades till minut. Jag höll uppenbarligen farten på lagom nivå och ett par timmar efter att jag stack iväg var jag tillbaka. Alla kontroller på kartan tagna och nu har jag på en dryg månad tagit 86 av de 166 kontroller jag investerat i. Yay! Det bästa av allt var att jag fixade att ranta runt i terrängen en halv eftermiddag i 27 graders värme utan en droppe vatten utan att lida nämnvärt. Men jag var definitivt törstig som en björk i en balkonglåda när jag var tillbaka och svepte sju deciliter vatten på 30 sekunder. Men jag fixade det och förhoppningsvis har både hjärta och hjärna blivit lite starkare. Tro mig, alla löpare mår bra av att orientera. Det är min fasta övertygelse!

Ha det,

Mackan

Vad fan hände?

Det hör väl till god ton att skriva lopprapporter även när det blir skit av saker. Jag måste erkänna att jag är grymt besviken på det som hände men innerst inne visste jag ju att det i pollentider var en högst sannolik utgång, det var bara det att jag hoppades att det inte skulle bli så. För formen är bra.

De senaste åren har jag en väldigt stor andel avbrutna pass under pollensäsongen. De som tränat med mig har sett mig få avbryta pass trots att jag hållit igen från start och det var precis vad som hände i går. Jag vet aldrig förrän jag testar hur det ska gå. Är det en sån dag där kroppen fungerar normalt eller är det en skitdag? I går var en skitdag. En bra regel är att det brukar fungera fint om jag springer tidigt på morgonen eller om det har regnat. Nu var det varken eller.

När jag var ute och joggade i torsdags kändes kroppen galet dålig från det första steget trots lugn fart. Det blev inte bättre utan det var jättetunga ben hela vägen. Pulsen var låååångt under maratonpuls men ändå segt. Jag hoppades och trodde att det var på grund av all vila som jag bara var stel och sen i fredags kändes det mycket bättre under de 20 minuter jag sprang. Som sagt, jag vet aldrig hur det ska kännas innan jag faktiskt börjar springa. I torsdags kände jag mig rätt studsig i steget och allmänt pigg innan jag faktiskt sprang och det var likadant i går.

När starten gick kändes det faktiskt riktigt bra. Visst var benen trötta på det sätt som dom varit sen jag kom hem från England men det brukar släppa och var inget som bekymrade mig nämnvärt. Det är dom liksom i alla tempon men det kändes som det fanns ett flyt i steget. Jag tog det lugnt, precis som planerat och jag tänkte att jag som i Barcelona skulle komma in i det. Jag sprang i samma tempo som jag snittade upp till halvmaran i Barcelona och då var jag inte alls i samma form och hade en allmänt positiv känsla. Jag sprang och snicksnackade med folk och hade det rätt trevligt. Tänkte att farten går nog upp när kroppen vaknar och medveten om jag ändå inte hade bråttom gjorde att jag accepterade en fart som var 15-20 sek/km än vad jag borde kunna öppna i. Inte slutföra i men öppna i.

Efter en halvtimme kändes det som att gänget som höll fart mot 3:15h sprang långsamt men jag höll mig ändå bakom och bara gled med. Men benen kändes inte bra. Tröttheten släppte inte och för varje kilometer som gick var det som att kroppen började stänga ner. När vi bara sprungit milen kändes benen alldeles vobbliga. En känsla jag känner igen alltför väl. Pulsen kändes fortfarande låg och det ska den vara när det är normal morgonjoggsfart. Men känslan i benen. Hemsk. Det är inte den där maratontröttheten av stumhet utan mer av den där vobbligheten man har när man är sjuk och går uppför trappor.

Rent krasst, det var inte kul alls. Jag har varit med om maratonlopp där en skitkänsla har släppt så jag tänkte att jag springer ett tag till men det släppte inte och när jag kom till Djurgårdsbron klev jag av. Resolut. Med facit i hand var det rätt beslut för känslan i benen bestod även när jag promenerade upp till Stadion. När jag kom hem var jag sovatrött i hela kroppen, ovanligt varm hela kvällen och nu i dag kliar ögonen och tröttheten består. Med andra ord var det rätt beslut att kliva av för att inte sänka mig helt. Jag borde nog egentligen klivit av ännu tidigare men det är så svårt att veta vad som är inbillning, på riktigt eller känslor som går över. Om det var pollen eller om jag har något litet skit i kroppen låter jag vara osagt men jag hoppas nog faktiskt att det är någon liten infektion. Att jag hoppas det är för att jag är inte ett dugg sugen på att ha en sommar av avbrutna pass med efterföljande vila någon dag eller två.

Grattis alla ni som sprang bra för det var många av mina vänner som verkligen sprang bra i går! Själv ska jag bryta ihop ett tag till och sen komma igen när det blir blött ute.

Ha det,

Mackan