Ett annorlunda möte

Det har knappast undgått någon att jag tillbringar mycket tid i skogen nu. Normalt sett är det ett ypperligt tillfälle att få utlopp för behovet av egentid med ett jobb som är fullt av fysiska möten. Det är folk, folk, folk i min närhet dagarna i ända. Och jag älskar det. Det blir intensivt och det tar mycket energi så jag laddar batterierna i skogen.

I går gav jag mig ut med en kropp som skrek av motstånd för att röra på sig. Men jag tänkte att jag ger det en chans. Tar några kontroller och känns det fortfarande skit så avbryter jag. En blev två blev fem blev 15 som till sist blev 28 kontroller. När jag hade tagit alla i den delen av skogen släppte jag kartan och bara sprang i lite högre tempo för att komma tillbaka till bilen. När jag är 50 meter från att komma ut på milspåret ser jag en man stå helt still med en hund och stirra på mig och undrar vad i hela fridens namn han stirrade för.

När jag vrider på huvudet åt höger ser jag ett annat huvud till höger om mig. På typ en meters håll. Det är stort, hårigt, brunt och med stora öron. Skogens konung. Jag saktar försiktigt ner och passerar för att inte stressa och så vänder jag mig om när jag är på lite avstånd. Han står nu helt still och bara tittar på mig. Jag står helt still och bara tittar på honom. Sen tar han ett steg mot mig och jag backar motsvarande i avstånd. Känner att ett avstånd av fem älgar är ett minimalt avstånd och dessutom vill jag kunna ta mig friheten att manövrera mig in bakom träd. När han verkar så lugn tar jag försiktigt fram mobilen och förevigar vårt möte innan jag långsamt backar ut på spåret.

Där har det samlats några fler personer och dom tittar åt andra hållet och där står två älgar till. Av lite större modell. Jag beundrar dom en stund innan jag springer den sista biten till bilen med ett givande möte färskt i minnet. Att möta ett stort djur på nära håll i dess egen miljö och att i princip kunna spegla sig i dess ögon är en mäktig upplevelse. Ett helt vanligt träningspass som förvandlades till något så mycket större.

Ha det,

Mackan

Kan, bör eller får?

Det är lustigt det där med eget ansvar och vad man lägger för innebörd i ord. Tolkas ord olika beroende på vad man har för egenintressen i frågan det berör? Givet det jag observerat de senaste veckorna är det rätt tydligt att det gör det. Man snappar inte andemeningen i budskapet utan agerar efter egenintresset. Säger myndigheter upp till 500 personer i en folksamling så är det givetvis någon som arrangerar ett evenemang på max 499 personer. För att det då är det tillåtet. När börläget är att inte alls umgås tillsammans i grupp.

I vår lilla värd av löpning så har det varit rätt slående hur man har anpassat sig efter egenintresset. Man motiverar fortsättandet av löpningsgrupper eller evenemang för vuxna med att det är bra att folk rör på sig. Det senare är det verkligen ingen som ifrågasätter men måste det göras i grupp? Jag har sett bilder på löpargrupper där folk är betydligt närmare varandra än vad jag skulle vara bekväm med. Men det är ju inte förbjudet utan till och med uppmuntrat att vi ska träna säger vän av ordning. Vän av den här ordningen säger att det är väl bra om vi håller oss ifrån varandra när vi kan. För kom igen, så stor ansträngning är det inte att strunta att göra saker i grupp när man är löpare.

Sen var det det här med tävlingar. Friidrottsförbundet gick ju rätt brutalt ut med att det inte gavs sanktion för seniortävlingar med blixtsnabb verkan. Jag har sett en arrangör som skitit fullt i det och börjat bubbla om att det inte var förankrat bland föreningarna. Och? Andra föreningar anordnar träningstävlingar. Jag har sett bilder på hur man springer tätt i klunga och jag vet av egen erfarenhet hur det frustas. Om det är en nummerlapp på bröstet eller inte tror jag smittspridningen ger blanka fan i. Men det är färre än 50 pers och det är ingen tävling. Så då är det väl okej. Kan? Ja. Får? Ja. Bör? Nej. Inte enligt min åsikt. Det är rätt lätt att ta det säkra före det osäkra.

Jag är verkligen ingen expert på virus eller smittspridning men jag är rätt bra på att läsa myndighetsspråk och ta till mig myndighetsinformation. Samt att tolka andemeningar. Att man får betyder inte att man bör eller ska göra något och jag tycker att Löparsverige brister i ansvar. Jag har sett flera argumentera för att det är fånigt att vi inte ska kunna tävla eller träna i grupp. Jag förstår att från ett inifrånperspektiv känns det så. Jag vet hur det är att se fram mot en tävlingssäsong och hur mycket energi gruppträningar ger. Det kanske är överdrivet försiktigt att inte träna eller tävla i grupp men varför ta risken? Hur stor är uppsidan i att göra det jämfört med risken för att det inte alls är överdrivet? Vi har ju ändå lyxen av att hålla på med en idrott som man kan utöva i sin ensamhet. Tänk om den lyxen också tas från oss som t.ex. i Spanien bara för att disciplinen i fysisk distansering är dassig. Det tycker jag vore trist. Jättetrist.

Så ja, då har jag fått skriva av mig lite. Jag är inte ute efter debatt utan eftertänksamhet. Lyft blicken några snäpp och fundera på om du agerar i andemeningen av de rekommendationer som kommer från Folkhälsomyndigheten. Milda rekommendationer i jämförelse med hur andra länder agerat. Lyft blicken och tänk längre än dina egna intressen. I samma tanke som vad en onödig resa är, vad är en onödig sammankomst? Vi bör, kan och ska ta ansvar. Inte bara för oss själva utan för vår omgivning. Det är faktiskt inte så svårt. Nedsidan i att göra det är liten men uppsidan i att vi gör varje liten sak vi kan för att sjukvården ska klara av att hantera den här krisen är enorm. Nu ska jag ut och orientera. Ensam i skogen där ingen kan höra mig skrika!

Ha det,

Mackan

Uteliv

Våren är en årstid som jag älskar. Jag älskar ljuset som återvänder och jag älskar att allt börjar växa och all förväntan inför sommaren. För just förväntningar är nästan bättre än själva upplevelserna i sig. Nästan. Om inte annat så lever man med förväntningarna längre.

Två roliga resor har ställts in och just nu skulle jag varit i Boston och väntat på morgondagens maraton. Baddaren skulle haft en jacka väntande på henne vid målet och sen skulle vi åkt ner till Martha’s Vineyard och njutit av våren. Nu blev det inte så. Men man kan njuta av våren på andra sätt och då är det bara att se till att göra det. Samtidigt kan man njuta av förväntningar inför sommar och höst

Det här var femte veckan av att karantänjobba hemma men jag har carpat kvällarna. När man inte transportlöper eller sitter i bilköer hinner man ut i skogen. 50 kontroller plockade i Naturpasset och en riktigt lång cykeltur i dag. Och det är så otroligt fint med våren. Det var helt galet många backsippor vid norra änden av Vallentunahavet och vitsippshaven börjar bli så stora att man kan segla på dom. Men seglandet får vänta tills en annan gång. Däremot ser nästa vecka lovande ut för paddling. Äntligen kanske vi stänger av vinden för mer än en dag här och där.

Så, karantänlivet fortsätter men det är inget som hindrar mig från skog och sjö. Finns det något bättre sätt att hålla sig borta från folk än i skog, på berg eller ute på vattnet? Berg saknar jag här men skog och vatten finns det!

Ha det,

Mackan

Jodå, jag lever

Det var ett tag sedan jag skrev och det har sina orsaker. Den största orsaken är att jag har skrivit extremt intensivt på jobbet och när jag har skrivarperiod på jobbet är det inte så att suget på att sätta sig och blogga på kvällar och helger är jättestort. Men nu är det värsta över och dessutom är deklaration och årsbokslut klart!

Vad har hänt sen sist då? Jo Barcelona blev inställt. Boston blev inställt. Allt blev inställt och jag passade på att stuka foten rejält för drygt två veckor sedan. Det smällde till så att det hördes tio meter bort och den svullnade upp som en ballong. Men det gick bra att stödja på den jädrigt fort och fem dagar senare sprang jag en helt smärtfri mil tillsammans med Baddaren. Då borde allt vara frid och fröjd men sen på kvällen svullnade den upp som bara den. Svullen och varm så uppenbarligen var det något fel och jag bestämde mig för att vila ut det resten av veckan och en vecka till.

Men här hoppar inga halta löss. Kajakerna är hämtade från vinterförvaring och jag har servat upp tre av cyklarna. Så det har paddlats och cyklats. Mest cyklats eftersom det är något mer lättillgängligt. Och oj vad kul det är med både paddling och hojande! Det som är lite synd är att det är något mer vindkänsligt än löpningen men när det ändå inte är några lopp förrän tidigast i höst så funkar det utmärkt. Trevlig omväxling och bra träning.

I dag är i alla fall min löpkarantän över och jag testade några kilometer. Det kändes lite läskigt givet det som hände sist men om vi bortser från cykelstela ben så verkar det fungera. Såvida inte foten svullnar upp, vilken den inte verkar göra, så räknar jag kallt med att börja rulla igång så smått. Och apropå karantän så blir det lite lättare att varva sporter när jobbet sker hemifrån och man bor nära en sjö. Det blir rätt bra social distansering i kajaken!

Ha det,

Mackan

Baddaren

I dag på internationella kvinnodagen skulle jag vilja ägna några rader åt att skriva om Baddaren. Min egen baddare. Till skillnad mot mig har hon ett häftigt mål under våren, Boston Marathon och hon tränar på fint. Hon har ju aldrig sprungit någon vårmara så det här med att hålla i långpass under vintern och sätta igång med marafartsintervaller i mars, det är ovant för henne.

Just därför blev jag så himla glad när hon i sin ensamhet stack ut och sprang såna under gårdagen. När hon kom hem konstaterade hon att det är något speciellt med att faktiskt pinna på lite. Att inte bara vara ute och lufsa utan att faktiskt träna och känna den tillfredsställelse av att köra lite hårdare pass. Och jag håller med, det är en större tillfredsställelse att komma hem efter ett väl utfört nyckelpass än att bara vara ute. Även om jag hävdar att det är just kontrasterna mellan att bara vara ute och att följa en plan som gör det.

Vi har ju lite olika kapacitet så att för mig följa med på långpassen brukar inte bli så bra. Väldigt lätt hänt att det går lite för kvickt för hälften av oss även om det inte är meningen. Så, i dag när Baddaren stack ut för årets första tremilare, ett riktigt långpass för en maratonlöpare, så stack jag ut på hojen. Jag for som en tätting mellan olika delar av Täby och Vallentuna men med jämna mellanrum hittade jag Baddaren och gav lite uppmuntrande ord. Kontrollerade att hon hade det bra och var på gott humör och det var hon. Steget såg lätt och fint ut och vi fick båda en väldigt skön eftermiddag utomhus.

Och jag blir så himla stolt över hur fint hon gjorde dagens pass trots ett tufft pass dagen före. Det fina i den kråksången är att det blir lite extra bra effekt när man startat på ben som fått jobba dagen innan. Så, hatten av för en fint genomförd träningshelg av min favoritmänniska. Du är bäst!

Baddaren på språng

Ha det,

Mackan

Under belägring

Det var ett tag sedan jag skrev och det beror inte på att livet har varit händelselöst, tvärtom. Däremot har det varit lite skralt med träning och kombinationen av att det hänt mycket och att jag tränat lite gör att bloggandet har varit nedprioriterat.

Vad har hänt sedan sist då? Jo jag for upp till Jokkmokks marknad och det var en planerad träningsvila. När vi for hem så blev Baddaren förkyld och jag blev lite belägrad av virus som försökte attackera. Oplanerad träningsvila. Sen blev det ett par sega uppstartspass uppe i Östersund när jag åkte dit men det kändes gradvis bättre. Baddarens förkylning började gå över men jag tillbringade två dagar mittemot en tjej som blev rätt förkyld. Jag blev aldrig sjuk av det men det var helt klart så att jag var belägrad av en armé igen. En annan armé. Att då träna och gå över gränsen fanns inte på världskartan.

I onsdags morse var jag dock igång igen och det var till att börja med inga roliga ben även om jag tyckte det släppte en del på slutet. Sen har jag kört hundra procent träning efter vad skallen känt för och efter dagsform. Intervaller i fredags var precis vad både kropp och knopp behövde för i går fanns det plötsligt löpkänsla i benen igen. Det var något jag passade på att nyttja och sprang betydligt snabbare än planerat.

Never waste good legs.

Med facit i hand orkade kroppen inte riktigt svara upp på den löpkänslan hela vägen in men det var skoj att känna lite flyt igen. Att kroppen inte riktigt var beredd på behandlingen visade sig även i morse. Känslan var att jag hade blivit överkörd av en ångvält, men det var det värt. Inget långpass i dag utan allmänt hemmapysslande och läsning. Det har varit en väldigt intensiv start på året och nästa vecka blir antagligen den sista högintensiva veckan på ett bra tag så hemmaskrotande känns bra. Hemmaskrotande som innefattar att packa och skicka böcker. Jag är överväldigad över hur många som fortfarande vill köpa! Nu ska jag ta mig genom en vecka till där träningen får bli vad den blir men sen hoppas jag på bra struktur igen.

Visst, jag har varit under belägring men när jag ser och läser om andra som verkligen har blivit sjuka så är jag tacksam över att jag ändå hållit igång. Jag har inga stora mål i närtid så det stressar mig inte det minsta, tvärtom är jag väldigt glad över att det fanns så förvånansvärt mycket löpning i kroppen i går. Status just nu är att jag är hyggligt snabb men saknar uthållighet. De sämre veckorna har gjort att jag inte kunnat bygga men heller inte direkt förfallit! Så, in i sista tunga veckan på ett tag och sen hoppas jag att alla belägringsförsök är över för den här säsongen. Hopp om livet!

Ha det,

Mackan

Tusen skäl att stanna

Intervallträning i dag. Intervallträning i skogen. Normalt sett försöker jag ju ha mina tuffare pass i skogen på vintern eftersom vägarna brukar vara något av en utmaning. Nu är det här en onormal vinter och det skulle gå utmärkt att träna på asfalten men skogen är bra. Bra för att den ger den där variationen som gör att man kan köra hårt med minskad skaderisk och det är något som fler borde ta till sig. Raka motsatsen till 200-metersovalen inomhus. Samt bra för att man kan jobba lungorna ur sig utan att det sliter så farligt.

Men det var ett stickspår. Jag skrev lite om förändring på LinkedIn i går morse och jag tänkte på den förändringen i dag när jag sprang. Att bara vilja ha förändring är lätt. Jag har genom åren sett många som vill vara löpare men som verkar fullkomligt ointresserade av att jobba för det. Sorry, då händer det inte. Eller jo, om man in sann identitetsanda helt enkelt definierar det som att man är det så blir man det. Men man missar en del trevliga fördelar med att då vara en vältränad löpare.

I dag jobbade jag för det och när jag hade sprungit ungefär en minut av planerade 35 kom dom där klassiska obehagskänslorna av att det är jobbigt. Förändring är jobbigt. Hela skallen börjar bubbla av skäl till att stanna eller sänka tempot. Kan jag skjuta upp det? Är jag inte lite sliten? Blev det här för nära inpå den stenhårda massagen? Har jag inte lite kramp i lungspetsen? Det finns så oerhört många skäl att avbryta och det finns bara ett enda skäl att fortsätta. Det skälet heter förbättring. Vill jag förbättra min löpkapacitet så får jag fortsätta att pressa mig. Det är en tuff mental kamp när det finns 1000 skäl i ena vågskålen och bara ett enda i den andra. Då gäller det att det skälet väger tungt!

Så, jag dödade alla lätt vägande skäl ett efter ett och kämpade mig genom knappt 34 minuter till. Jag höll mig på en nivå där jag inte fick något gratis och där jag många gånger tvekade om jag gått ut för hårt men visst, det gick den här gången också. Och efteråt är det alltid värt det. Jag må springa på en blygsam nivå numera men viljan att jobba finns där för jag vet att jag mår bättre av det. Det är en underbar känsla att ha en riktigt bra kondis och känna sig stark men det är även en jädra skön känsla av att känna hur man jobbar för det. Processen. För när vetskapen finns om att det ligger massor av hårt arbete framför en för att komma dit man vill så får man baske mig njuta av processen också!

Foto: Johanna Lundeberg

Ha det,

Mackan

Vägen mot Valencia

Det är långt kvar till Valencia Marathon men jag har rullat igång och jag är mig själv väldigt tacksam för att jag gjorde min anmälan till Barcelona. Som går typ nio månader före Valencia. Att jag är glad är för att vetskapen att jag ska ta mig runt ett maratonlopp om bara nio veckor gör att det finns en stark känsla av att det är lite bråttom att bli uthållig.

Den känslan hjälpte mig att komma ut och springa Mårdhundsvarv igår. Men hallå? Mårdhundsvarv har väl inget med uthållighet säger vän av ordning! Joråsåatt. Om man lägger dom dagen före långpasset så tvingas man (i det här fallet jag) att starta långpasset på trötta ben. Det är bra för uthålligheten.

Det gick oväntat bra i går och jag blev trött. Jättetrött. Jag hade den sedvanliga intervallångesten innan jag kom ut och den var berättigad. För det blev så fruktansvärt tungt på det sista varvet. Fram till dess var det bara normaltungt. På det där viset att efter ett varv så tänker jag att jag får vara glad om jag kan hålla samma tempo på nästa varv. När nästa varv i det här fallet går 10 sek/km fortare så räknar jag snabbt ut att jag kan sänka tempot något och ändå fixa drömmålet för dagen. Samtidigt vet jag att jag vill baske mig ha progression genom hela passet. Så jag tar i från start. Redan efter 30 sekunders löpning så inser jag att det här blir tufft och sen blir det en kamp mot de inre demonerna som skriker att jag ska stanna. Ge upp djävla gubbe. Den gubben gick inte. Jag plågade mig genom hela varvet och nöp ytterligare 6 sek/km.

Det var det jag fick med mig i dag. Planen var att springa 5 km längre än förra veckans långpass och det var en plan jag höll. Det var ohemult jobbigt i varenda uppförsbacke men på platten och utför funkade det nog ändå över förväntan. För bara tre veckor sedan kändes det konstant tungt redan efter 15 minuter löpning men nu rullar jag faktiskt på. Löpsteget har fortfarande en del att önska men det går framåt. Ge mig lite snabba intervaller så ska jag nog komma upp bättre i steget och när jag stabiliserar mig på högre mängd så vet jag att det blir bättre.

Förra veckan ökade jag ingen mängd men la på ett pass terrängintervaller. Den här veckan ökade jag däremot upp mängden med 40% och behöll ett kvalitetspass. Fortfarande alltså terrängintervaller för att vara snäll mot kroppen. Om man inte är snäll blir det lätt bakslag och i snällhetens namn gick även delar av långpasset i terrängen i dag. Nästa vecka är planen att flytta ut på asfalten helt på långpasset. Men summa summarum är jag väldigt nöjd. Vägen mot Valencia är lång men efter dagen känns det helt realistiskt att ta mig runt Barcelona med någon form av värdighet i behåll.

Ha det,

Mackan

Mål 2020

Som jag skrev tidigare så var senhösten/förvinterns mål att kunna genomföra julaftonsjoggen på knappa 11 km. Givet att jag i början av december bara fick springa fem minuter var det ett rimligt mål och det gick ju bra. Det gick inte bara bra utan nu känns det helt okej att springa igen. Inte den minsta känsla av elände i hälsena eller vadmuskel och dessutom blir jag starkare och starkare på gymmet.

Givet att det känns så bra fick jag lite feeling på nyårsafton och anmälde mig till inte mindre än tre maratonlopp. Jag hade väldigt gärna velat ha något backigt som mål under våren men eftersom vi ska ut och fara en sväng i april känner jag inte att det är något jag hinner. Men jag hinner med en mara i mars och det får bli Barcelona. Lätt att resa till över en helg och det ligger lagom långt bort för att jag ska hinna upp i långpassdistanser och dessutom motivera mig till att genomföra dom. Även om vädret potentiellt suger. Jag har inga tidsmål alls utan ser det bara som finalen på en träningscykel och som ett avslutande långpass. Genom att göra det så riskerar jag inte heller att bli överambitiös utan kan träna på med vetskapen om att jag ska ta mig runt 42 km på ett bra sätt.

Sen anmälde jag mig till Frankfurt och Valencia också. Dessa ligger ju rätt nära varandra i tiden och blir mest trevliga avbrott i vardagen. I Frankfurt kan jag se till att dra fram Baddaren till en bra tid och om jag får vara hel och motiverad så kan jag springa så fort jag vill eller inte vill i Valencia. Ska bara hålla i minnet att det kan vara varmt och sköta svettpassen på gymmet.

Det här var inga krispiga mål alls och det är medvetet för mitt stora mål är att hålla mig springande. Jag älskar att göra det och jag älskar att få ta i också. Jag har massor av träningspass där jag får ta i och om jag ser att en del av referenspassen ser så bra ut att det är värt att tävla på riktigt gör jag det. Jag går igång på att ta ut mig och om formen är på plats och det är väder för det så finns både VSM på bana och terräng-SM som potentiella saker att göra. En regnig sommar och det kan bli verklighet! Men än så länge räcker mina tre maratonlopp som motivator för att hålla igång.

Ha det,

Mackan

Julestatus

Häromdagen fick jag frågan om vad jag har för mål, om jag har några, och jag behövde inte tänka så länge på vad mitt närmsta mål är. Det är att kunna springa vår julrunda!

Det är det mål jag haft för ögonen under min rehab. Att kunna springa 11 km på julafton. Kanske inte låter så aggressivt men fram tills igår hade jag inte sprungit så långt sen i början av oktober. Det är 2½ månad det. Men nu är jag alltså där. Det har varit vila och det har varit en försiktigt upptrappning med några minuter ökning av löpningen i taget. Först på bandet och sen har jag flyttat ut. Det har varit en herrans massa tåhävningar, stötvågsbehandligar och styrketräning. Jag hade i ärlighetens namn kunnat köra mer crosstrainer än vad jag gjort men det är så infernaliskt tråkigt. Så jag har hållit mig till ett par såna pass i veckan för att dämpa det värsta konditionsbortfallet.

Men nu är jag på benen igen och eftersom jag faktiskt kom från hygglig form så har konditionen gradvis sjunkit. Det är ju liksom en färskvara. Det har pustats och stånkats en del i uppförsbackarna sen jag flyttade ut men igår kändes det markant bättre. Naprapaten bedömde mig som färdigbehandlad i fredags och hade heller inga synpunkter till att jag tänker snäppa upp tempot. Jag har faktiskt testat hälsenan ner mot 4:20/km på bandet och det har den inte haft några synpunkter på. Så, på det stora hela taget känns det riktigt bra. Och det är min stora övertygelse att om man ska hålla på och springa i många långa år så gör det inget om man tar ett steg tillbaka då och då. Löpglädjen blir desto större över tid om det inte alltid flyter på.

Den frågan jag aldrig lär få svar på är varför de här problemen uppkom från början. Var det så enkelt som att jag vilade en vecka, vilade hälsenan/vaden för mycket mot kanten på soffbordet och därmed irriterade den? En irritation som gjorde att jag kompenserade i löpsteget och att det då blev en irriterad vadmuskel? Så här 12500 tåhävningar senare lär i alla fall både hälsena och vad vara gladare. Nu rullar jag igång så smått och har börjat föra träningsdagbok igen. För nu tränar jag och bygger upp, inte bara bromsar ett förfall. Statistikerna i min omvärld gråter väl blod av att höra att dagbok inte förs hela tiden i det här hushållet men jag samlar inte på löpmil, jag springer. Ja, nu springer jag igen!

Ha det,

Mackan