Senast jag skrev var det Nils van der Poel som släppt sitt manifest och jag var igång med mitt multisportande. Nu börjar det våras och jag jobbar vidare på det aeroba huset. Jag har fortsatt springa, lekt lite med paddlingen och hållit igång cyklingen. Men framförallt har jag återuppväckt två andra aktiviteter.
På sportlovet stack vi upp till vårt nya hus. Hmmm, det har jag inte berättat om här va? Det får bli en annan gång men för att göra en kort historia lite längre så ska jag skriva några rader om skidåkning på längden och tvären.
Projekt ett var att komma igång med längdåkning. En gång i tiden har jag till och med kört någon tävling men det var många år sedan. En gång något närmare i tiden (20 år) köpte jag riktigt bra skidor som jag åkte på ett par säsongen. Det var allså 20 år sedan. Dessa slipade jag upp i september och tog med upp till stugan när vi var där i oktober. Tanken var att vara i rätt vikt för det spannet nu till vårvintern men det var jag inte så det blev till att köpa ett par nya för aktuell vikt. Dessa fick premiäråkas i isiga och väldigt kuperade spår i Jokkmokk för några veckor sedan. Jag måste säga att för att inte ha åkt längd på 20 år så gick det oväntat bra. Oväntat bra är inte detsamma som bra men framförallt var det kul. Märkligt nog fick jag ingen träningsvärk av det och det är nog bara att konstatera att kombon styrka, löpning, cykling och paddling är bra för klassisk längdåkning.
Sen gick det verkligen bättre för varje dag. För vi åkte verkligen varenda dag och det var propagandaväder en hel vecka. Fascinerande hur kul det kan vara att återuppta gamla vanor. Snurra runt på ett konstsnöspår i Stockholm lockar mig verkligen inte men att vara i princip helt ensam i spår med natursnö över myrar och genom skogar i Jokkmokk och Vuollerim är helt underbart! Något annat som är underbart är utförsåkning. Där har jag hållit igång bättre genom livet men faktiskt haft mitt livs längsta uppehåll. 10 år. Det är 10 år för länge. Jag var rejält nervös över om jag skulle tappat all timing men efter någon timme tycker jag det satt rätt bra. Första kvällen jag åkte kom Baddaren och kollade på slutet och jag tycker att hennes kommentar om att det gick inte att se skillnad på mig eller någon annan åkare i backen är ett betyg bra nog. För de flesta åkare i den lokala backen åker mycket. Och det var så jädra kul! Lokala backen är brant och nog lång för grym backträning och nog brant för att slipa på utförsåkningen. Och utan liftköer.
Ja det var riktigt kul att lägga ytterligare en dimension i variationen av träningen och väl hemma kan jag berätta att jag dragit igång orienteringssäsongen också och den aktiviteten tänker jag köra hårt på även i år. Bifogar en mindre bildbomb från ledigheten.
Äntligen kom det Nils van der Poel lovat. Hans träningsmanifest! Jag läser och jag ler. Jag läser och jag fascineras över vilken mogen ung kille det är som tagit två olympiska guld nu i februari 2022! Varför ler jag?
The common way to approach the sport seems to me to be to acquire some certain abilities (i.e. maximum strength, VO2max, threshold, technique, mobility, core stability etc.) and as the competition approaches you put all these abilities together, like a puzzle, and so you build the perfect speed skater. To some extent I approached the sport in a similar way, but I believed that the puzzle only had two pieces. (1) Competition speed capacity and (2) aerobic capacity.
Ja ska man tävla så ska man kunna hålla tävlingsfart och ska man kunna återhämta sig tävling och tåla träning har man stor glädje av sitt aeroba hus.
Jag tänker inte citera mer ur det Nils skrivit utan konstaterar att han tänker klokt och han vågar gå sin egen väg. Jag konstaterar att han vågar dunka en massa träning i mer andra träningsformer än vad han tävlar i. Ja, ni kommer läsa mycket om cykel. Även om jag är trygg i att jag själv vet vad jag pysslar med så är cykeln en anledning till att jag ler när jag läser eftersom jag själv håller min blygsamma volym på cykel just nu. En annan grej jag ler över är att han vågar vila och han vågar låta vila vara vila. Jag är ju en stor fan av att våga vila. Inte minst för att orka hålla glädjen och suget för träning. Jag ler över att han periodiserar och jag ler över att han har tänkt till och att han verkar ha strategier för så mycket och jag ler för att han också konstaterar var han gjort fel.
Ett sista leende då? Ja jag måste le åt hur den här killen klarar av ett så enformigt program. Jag är starkt tvivlande till att så många kommer försöka kopiera det här upplägget. Personligen så är jag ju ett starkt fan av periodiseringen men försöker hålla emfas på något mer variation inom perioderna för att ha skallen med mig. Ja förutom vilodagar då. Ni får läsa och reflektera själva men ta med er att ha tålamod i grundträning och att specifik träning är bra skit. Själv har jag många månader kvar till specifik träning och kommer fortsätta leka cykel ett bra tag till. Det kommer inte komma några OS-guld från den här kroppen men jag hoppas fortsätta ha kul i många år till. Ha kul är mitt stora varför till att jag håller på och jag tror det är det som gjort att jag håller på år efter år.
Såg att jag inte skrivit en rad i den här bloggen på 1,5 år och så kan det uppenbarligen bli när en löpare inte riktigt känner att han löptränar. Skrivsuget håller jag i schack på LinkedIn och i bloggen vår ledningsgrupp har på jobbet men just idag kom suget. Läste om någon på jogg som inte visste hur hon skulle hantera ett år utan tävlingssatsning i löpning och då tänkte jag att jag kan ju beskriva hur man hanterar två.
För snart är det exakt två år sedan jag fick ställa in ett planerat maratonlopp. Sen dess har några till fått ställas in och det är bara att konstatera att min motivation till att tugga asfalt om jag inte har en mara i sikte inte finns. Normalt sett har jag ju transportlöpningen som håller upp volymen men nej, nu har jag passat på att göra annat som är roligare än asfaltslöpning. Cykel. Paddling. Orientering. Jag håller igång. Jag passar på att hålla igång lite mer med sånt som annars är lite svårt att få tid med om man ska till kontoret fem dagar i veckan. Eller jo, visst kan man med fördel cykla i stället för att transportlöpa men inte på det sättet jag vill cykla.
Hur vill jag cykla? Intensivt, i intervallform och lite olika vändor varje gång. Turfintervaller med blandning av asfalt, grus och stig är det jag har lekt med och det är så jädra kul. Jag lovar att det är ingen brist på längre pass i den här kroppen men där långpass i löpning är något jag tycker är rätt trist om det inte är fjällen så bara rinner tiden iväg på cykeln. Så kul är det att jag till och med känt att jag var värd en sjätte cykel i stallet. Eller egentligen är det faktiskt fortfarande bara fem cyklar hemma för den gamla stålracern från åttiotalet har fått flytta upp till huset vi köpt i Vuollerim.
Paddling då? Det är nog den roligaste av snorsporter. Jag tycker det är så fantastiskt kul och just nu är jag inne på att göra ett Harryår. Ja det är att paddla minst en gång i månaden under hela året. Bor man vid en sjö så finns det bra förutsättningar för det förutom den lilla detaljen med is. Men jag har takräcke och jag är nog stark att hiva upp kajaken på biltaket själv så senast i tisdags var jag ute på havet efter jobbet.
Orientering är ju en kunglig sysselsättning som jag alltid sysslat med men det har blivit lite mer än vanligt de senaste två åren. Jobbar man hemma hinner man kvällsorientera. Orienteringen var faktiskt det som höll löpning igång öht när jag blev skitless av att Frankfurt Marathon ställdes in. Annars hade jag nog i princip bara pysslat med ovanstående. Eller jo jag hade väl tagit mig några turer runt sjön och någon milvända i skogen bara för att jag gillar att springa men orienteringen kirrade de lite längre passen.
Jag känner mig stark och jag känner att det finns mycket kondis i kroppen men hemmajobbsituationen med ett mötesläge som gör att jag ibland inte reser mig från stolen på 3-4 timmar och med minimala luncher har varit elakt mot kroppen. Jag har slarvat med rörelseträning och stretchande och när löpningen minskat till fördel för cykel och kajak som också är sittande aktiviteter så har jag stelnat runt höft och bål. När jag stelnar där så får jag stela baksidor och i början på december var höger baksida som en fiolsträng från rygg ner till tårna och plötsligt kom smärtan i högervad. Eller någonstans i närheten för det rörde sig. Plötsligt var den lilla löpning jag sysslade med inget alternativ alls utan växlade till skridskoåkning och lite crosstrainer på gymmet. Ja och så hade jag ju min nya MTB som jag till slut lyckades få dubbdäck på och dom har varit välbehövliga!
En kombo av massör, naprapat och nålar fick loss höften och nu springer jag igen. Väldigt försiktigt än så länge för att vänja benen vid den asfalt jag tänkte skulle tålas när det är dags att ta sig till och från jobbet igen men det funkar. Jag är anmäld till en mara i höst och nu känns det som att det verkligen kan bli av. Planen är att fortsätta cykla rätt mycket fram till maj för att inte få några dumma tankar att pressa på för mycket löpning och sen när maj kommer få upp löpvolym på allvar. Då finns det naturpass, inbjudande badvatten efter passen och rätt lagom för att ladda upp för sommarens fjällöpning. Det är dessutom då jag tänkt vara nere nära tävlingsvikt igen så att det inte sliter för mycket att pressa benen och starta att verkligen lägga löpgrund för att kunna maratonträna i höst.
Jo men det här låter som en skiss att hålla mig i. Jag tänker inte dumspringa om det är fint paddlingsväder utan vara fortsatt rätt flexibel med vad jag sysslar med. För att det är skoj. Kan jag springa en mara på ett trevligt sätt och fixa mina fjällöpningar duger det fint för mig. I somras var det Padjelanta och Stora Sjöfallet. 2020 var det Abiskofjällen. I år blir det kanske Lofoten igen och fler rena toppturer för det är något jag verkligen saknat och ska man spela topptur i Norge är det kul att vara i form.
Nu har jag formulerat mina tankar och så får vi se vad livet tycker om exekveringen. En sak är i alla fall säker och det är att jag älskar att röra mig utomhus och att jag kan det är det viktigaste för mig! Slänger in en bild från paddelturen i tisdags. Vem vet, jag kanske börjar blogga regelbundet igen.
Med den situation som varit under året ville vi inte beblanda oss med resten av Sommarsverige nere på västkusten i juli eller augusti utan vi chansade på att det skulle finnas sommar kvar att kräma ur nu i september. Att det fanns!
Augusti hemma i Stockholm har träningsmässigt varit tungt. Eftersom det vägrade regna och var varmt och skönt blev det mer paddling än löpning. Faktum är att jag la till och med in något av en säsongsvila. Utan höstmara att se fram mot så kändes det bättre att ta vilan i den månad på året som jag minst gillar att träna. Lagom till att vi skulle bege oss västerut började jag i alla fall vänja benen vid löpning igen så att dom inte skulle bli helt chockade och för en vecka sen var det upp till bevis på lite längre löpning. Lugnt och fint och visst funkade det att hoppa runt på klipporna.
Hur har vi karpat då? De som följer min Instagram har knappast missat den träningsmässiga delen. På sex hela dagar på plats blev det fyra pass löpning på 79-102 minuter och tre paddlingar. Samt en tur till fots på klipporna men utan att nämnvärt höja pulsen. Badat blev det minst en gång varenda dag och en av septembers fördelar är ju att vattnet fortfarande är mer än väl badbart. Så otroligt skönt att känna saltvattnet! Något annat som är otroligt skönt är att sitta ute och se solen gå ner i havet med något gott till bords. Vi har grillat fläsk, lamm, nöt, korv, makrill, marulk och avnjutit med diverse tillbehör. Ute. Som sig bör på sommaren.
Hela veckan har varit så otroligt skön med dagar som man inte vill ta slut. Klipplöpning är bland det roligaste jag vet och nu har benen mörats på både Ramsvikslandet och Malmön. Ren världsklass att springa i de omgivningarna. Någon vi mötte tyckte att det var väl optimistiskt med bar överkropp men faktum är att jag svettades som en gris varenda dag och det vara bara den sista dagen som linnet fick vara kvar hela rundan. Klipplöpning i all ära men veckans höjdpunkt var ändå den längsta paddlingen vi gjorde.
Baddaren var lite osäker på om vi verkligen skulle ta med kajakerna med all vind som var i prognosen men jag insisterade och belöningen blev stor. På måndagen gick vi upp före soluppgången och begav oss till badplatsen vid Fisketången för att lägga i kajaker. 8 grader i luften, sol och helt vindstilla. Prognosen sa att det skulle vara rätt lugnt hela förmiddagen. Eller i alla fall fram till 11 så vi hade mer än fyra timmar på oss att njuta av ganska stilla vatten. Jag hade långärmad tröja på mig första halvtimmen men sen var det bar överkropp under flytvästen för det blev så himla varmt. Vi tog oss direkt ut utom synhåll från bebyggelse och så småningom över till Hållö där vi tog en längre paus. Att få bada själva i marmorbassängen är svårt sommartid men nu gick det utmärkt. Sen rundade vi Kleven utanför Smögen innan vi begav oss in Smögens hamn. Man kan kalla det dött eller man kan kalla det lugnt men det var häftigt att kunna paddla genom ostört innan vi via Kungshamn tog oss tillbaka. En riktig sommardag i september, fantastiskt! Det blev sen flera såna och jag måste även lyfta fram den sista paddelturen där vi först mötte en säl och sen höll en stor havsöring på att hoppa upp i kajaken. Bokstavligen! Men bilden nedan är från en halvtimme in i vår första tur.
Årets sista dag… Ja det beror ju lite på hur man se på året men om man ser det som att det avslutas med sommarsemestern så är det just vad det är i dag. Jag tänkte för min egen skull sammanfatta en semester (med rätt stor tyngd på fjällöpningen) som varit nästan normal! Det onormala var, förutom att vi skippade västkusten för att slippa trängas, att alla vårledigheter blivit inställda. Förutom ett par långhelger var det plattan i mattan i nästan sex månader. Satan vad trött jag var när semestern kom. Tröttare än vad jag trodde för det var mycket sova de första två veckorna på hemmaplan. Nu inledde jag i och för sig starkt med att paddla de två första dagarna innan tröttheten kom. Trötthet och en del blåst. Men det var perfekt väder för ett gäng vändor till tippen varvat med cykling och lite löpning. Ja, och att vaska fram det i hemmet som skulle till tippen eller skänkas bort. Summeringen av de första två veckorna av semestern blev ett väldigt städat hem, jädrigt bra cykelben och just det, en väldigt stukad fot.
En stukad fot var ju inte så bra när del två av semestern skulle börja. Den riktiga semestern. För som vanligt finns det starka inslag av löpning med i den riktiga semestern. Planen var att vara uppe i stugan i Porsi i tre veckor med en avstickare för en fyradagarstur uppe i Abiskofjällen när vädret passade. Nu var det något ostadigt uppe i norr. Vi växlade bad och löpning med bärplockning och fiske. För jo, jag hade ok av min fysio att testa foten och gradvis vänja den vid belastning. Ordentligt lindad och tejpad trodde han att det skulle funka. Som avslutning på första veckan höll den också mycket riktigt för 16 km (riktig) terräng tillsammans med maratonlabbet-Erik. Så jävla kul!
16 km utan packning är naturligtvis inte samma sak som fyra dagar med packning men en vecka senare verkade just fyra dagar av bra fjällväder uppenbara sig så vi kastade oss i bilen. Prognoser är en sak och verkligheten en annan. När vi nådda Kiruna var det minst sagt bistert. Blåst, regn och 11 grader. Men det kan ändras upp mot Abisko. Det gjorde det förvisso nere vid Torneträsk men det såg riktigt bistert ut dit vi skulle. Baddaren hade varit helt tyst länge. Skakad. Så när jag sa att det var en dålig idé att ge sig upp på fjället och att vi tar in en natt på hotell i stället så blev hon väldigt lättad. Som tur var fanns det plats i Björkliden och i stället för en kall dag och natt på fjället fick vi en fin liten löptur och en längre promenad i omgivningarna.
Där uppe bakom regnbågen skulle vi varit!
Nästa dag var det betydligt skönare och från Abisko började vi i god takt röra oss upp mot Čuonjávággi trots att packningen kändes brutal trots det nya lätta tältet. Vi hade tappat en dag men tänkte att vi kanske kan göra fyra dagar på tre. Det hade kanske gått om vi inte bland annat hade mötts av en galen vägg av motvind uppe i passet. Och en hel del blöta. Väldigt blött. När vi äntligen hittade ett klippblock som skydd mot vinden och där det var torrt nog att sitta kunde ingen av oss känna fötterna. Sällan har en lunch smakat så bra. Men sen kom solen och även om det var lite knepigt att hitta bra väg ner på andra sidan så var det nu riktigt behagligt. Enda orosmomentet var om vi skulle komma över det vad vi ville över. Inte en kotte såg vi och tankarna for om att det kanske inte var görligt att oss över. Ingen verkade ju röra sig här! Och när vi kom ner till vad vi trodde var vadstället så var det helt omöjligt att komma över. Skam den som ger sig och ett tag senare hittade vi ett ställe som var görligt givet att jag tog packningarna i omgångar och ledde över Baddaren. Kallt som satan med tre passager men nu var vi på spåret igen.
Vi kom fram till en gammal sommarled som det var något av en utmaning att följa. Det var galet vackert men leden var inte särskilt använd och gick allt annat än raka spåret. Vi började båda bli trötta och när vi bara hade några kilometer kvar till första bästa nattläger jublade Baddaren. Det tar på krafterna att härja i det vide och lera som det var nere i dalen. Jag hade konstaterat att leden gick för långt ner mot kartan men samtidigt hade vi sett rösen här och där och det var inte så att det vimlade av stigar att välja på. Eller en bäck som den ofta var. Men den lilla stig vi följt försvann plötsligt helt. Vi försökte hitta igen den men den var borta. Vi tog oss uppför bergssidan och hittade faktiskt ett röse. Men ingen stig. Eftersom det var hart när omöjligt att röra sig där uppe på grund av högt vide och djupa hål så sökte vi oss ner i dalen. Jag visste exakt var vi var så där fanns ingen oro men hur hitta en bra väg genom eländet? Det var vansinnigt med mygg men även älgar som hade sovit och vandrat i dalen och i deras spår gick vi. Plötsligt hittade vi en riktig stig och ett röse. Yes! 40 meter senare var den borta. No! Nåväl, vi kom fram. Det tog lite längre tid än planerat men när tältet var uppe och med mat i magen var det bara att njuta av skådespelet. Ansträngningen var glömd och njutningen total. Än bättre att vakna upp till samma skådespel nästa morgon!
Dag två var uppgift ett att hitta igen leden och det gjorde vi kvickt när vi (helt enligt plan) hade en annan gammal led att följa dit. Vi kan väl sammanfatta det som att den sen också var av rätt skiftande kvalitet de närmsta timmarna. Innan den återigen försvann helt. För den gick verkligen inte där den skulle. Efter att ha tappat en hel del tid så kom vi på den igen och från och med det så var den på riktigt! Spångar. Rösen. Stig. Smalt och delvis trasigt och slitet men något som gick att följa. Nu gick det som en dans! Visst kände benen av att vi rört oss 12 timmar och gud vet hur många kilometer dagen innan men det var så avslappnande för skallen. Myggfritt var det också. Vi hade upp mot 18 m/s i ryggen och Baddaren blåste av spångarna flera gånger. Otroligt bekvämt och fram mot eftermiddagen droppade vi ner på Kungsleden. Surrealistiskt att se folk igen. Surrealistiskt med en bred led. Men väldigt bekvämt. Tyvärr hade vi missat tältförbudet i Abisko nationalpark så vi fick tälta vid Abiskojaurestugan. Bekvämt men kändes lite märkligt efter den magiska platsen natten innan. Vi stängde dagen på nio timmar i skorna och tro mig, det kändes. Jag var så stel att det kändes löjligt men efter ett bad och mat i magen så sov vi båda gott!
Abiskojaure var inte planen för dag två. Eller jo, vi skulle inte kommit så långt på dag två av fyra men vi skulle heller inte ha så mycket kvar för sista dagen nu när det blev tre dagar. Vi hade tagit bra många fler timmar i skorna första två dagarna än planerat så vi tog den enkla vägen ner till Abisko längs Kungsleden. Vi var båda nöjda med det men det kändes som det riktiga äventyret var över. Men man kan njuta av vyer och upplevelse utan äventyr och vi bestämde oss för att avsluta färden med en lunch nere i canyonen vid Abisko. Precis när vi kommer ner dit så möter vi en korp som sitter och spärrar vägen. Den flyger inte iväg utan tvärtom gör den ett utfall. Hoppsan. Korpar är fan stora. Vi tänker att den har säkert ungar och tar en omväg och bestämmer oss för att äta lite längre ner. Jag börjar laga mat och Baddaren går för att pudra näsan. När hon kommer tillbaka ger hon upp ett tjut.
DEN SITTER BAKOM DIG!
Jag vänder mig om och jag har en korp precis bakom mig. Nylandad. Inte ok! Jag hoppar upp men får inte med mig några prylar utan vi rör oss en bit bort. Tittar på det kokande vattnet. Tittar på våra prylar. Och mitt i allt en korp. Jag inser att det måste varit mina nötter som var så intressanta. För jag satt och åt nötter. Planen blev att jag skulle locka bort den med nötter. Sagt blev gjort och nötter kastades men utan reaktion. På tredje försöket lyfter han men i stället för att segla mot nötterna tar han sikte på mig och påsen. Som en mindre drake anfaller han! För att i sista sekunden vika av och landa en bit bort. Historien med korpen tog inte slut där men vi kom hem med alla ägodelar och ögonen i behåll. Dessutom med en större förståelse för varför Oden hade korpar som följeslagare.
Sista dagarna hemma i stugan bjöd på strålande bra fiske, strålande väder och tappra försöka att träna på trötta ben. Oj vad sliten jag blev av vårt äventyr så att umgås med mamma och Bosse i lugn och ro passade bra. Det var så himla mysigt att få träffas igen detta speciella år. Det kändes konstigt att komma hem till Täby igen i söndags kväll och i dag avslutades semestern precis som den började, med paddling. Det normaliserade livet något och i morgon går i in i ytterligare lite normalisering. Med vetskap om att jag har rätt många dagar kvar på semesterkontot och det ska nog kunna nyttjas i höst!
Det finns många teorier om det optimala men ibland kommer man rätt långt med att bara hålla det enkelt. Ända sedan stukningseländet har jag pysslat med att sakta men säkert rampa upp. Verkligen inga konstigheter där annat än att jag smyger upp i löpning och håller igång med cykling och lite paddling. Inga specialpass utan mest lufsande och rätt ofta utan klocka. Jag kommer ut och jag får rörelse i benen.
Jag skulle inte påstå att det känts kanonbra hela tiden och när jag var hos naprapaten i torsdags så diskuterade vi just det. För jag sa att det har inte känts bra men det har känts bättre och bättre och han fattade precis. Vid undersökning visade det sig att jag var begränsad i löprörelsen och det var väl kombon av cyklande och mer stillasittande än vanligt. Samt den låga löpmängden. Och vi var överens att som löpare gäller det att springa en del. För det är just det att ju mer jag ökat på löpningen, desto lättare känns den.
Visst, jag har smugit in ett par fartpass och lite sprintbackar för att hjälpa rörelsemönstret på traven. Och rörlighetsövningar är en så naturlig del av min rutin att jag inte ens reggar det. Så med ökad mängd och lite hjälp på traven så börjar löpsteget komma tillbaka. Det var väldigt tydligt i dag för med lätta skor och glad i sinnet kunde jag tassa runt på det tidsmässigt längsta passet i år. Fräsch under passet och fräsch efter passet. Visst hjälper den här fantastiska årstiden till att hålla humöret uppe men samtidigt kan den ju sänka mig en del också. Det är väl en anledning till att jag håller mig lugn med farten men uppenbarligen kommer löpsteget tillbaka trots minimalt med tempo. Jag känner mig inte längre som en lufsare utan mer som en löpare. Att många människor jag möter hejar och ropar uppmuntrande ord gör också att det tassas på lättare fötter. Men framförallt, övning ger färdighet. Och den här veckan har jag övat just löpning i drygt åtta mil.
Ja nu är säsongen här för när det är precis lagom varmt för en löpare. 10-13 grader varmt och växlande molnighet med friska vindar. Dagens långpass gick längs vatten och i skogen och med mörka moln omkring oss tog jag en tunn långärmad tröja. I går föll temperaturen från 13 grader till tre grader på några minuter och det började komma blötsnö. Så, jag var lite förberedd.
Vi sprang iväg i konstant motvind de första 20 minuterna och det kändes helt perfekt. Visst var det lite svettigt men ändå hanterbart. När vi sen vände upp från vattenlinjen och in i skogen så kom värmechocken och jag insåg att nu är det dags. Årets första konsekventa barkaka. Så som löpning ska vara med korta strumpor, lätta skor, splitshorts och bar överkropp. Jag måste erkänna att det var ljuvligt. Det är en så otroligt skön känsla att slippa svettklibbande kläder och kunna låta vinden få bort all svett.
Det var så skönt att det slutade i årets första lite mer riktiga långpass. Att få vara ute i solen på det här sättet i över två timmar är lite lyxigt. Nu känns det som att säsongen är igång på riktigt! Veckan summeras till nästan på sekunden lika mycket löpning som cykel och det gav totalt just under tio timmar träning. Jag skulle önska att en lite högre andel av dessa tio timmar var löpning men jag har faktiskt ingen brådska att öka. Det är väldigt roligt att cykla och det viktigaste nu är mängden pulshöjande träning. Det verkar dröja lite med lagom värme för lättklädd cykling men vad gör väl det när man kan springa lättklätt. Får dock erkänna att det känns lite surrealistiskt när vi möter folk som är ute och promenerar i dunjacka. Jag skulle smälta!
Vecka fyra sen jag trevande började jogga efter stukningsuppehållet och den här veckan har jag satt lite fart på kroppen igen. Flåset har jag hållit igång med cykelintervaller men benen har fått jobba i lugnt tempo. Och visst har jag flåsat hårt även i löpningen men det har varit i skogens tunga backar. Det är något annat än att springa med fart.
Så, i dag bestämde jag mig för att testa att öka tempot med turfintervaller. Turf är ett spel där man tar zoner och jag var rätt aktiv för fem-sex år sedan. Jag tyckte det var ett kul sätt att få till fartlöpning med lite lek inblandat. Då hade jag levlat upp och när man levlar upp så går det snabbare att ta en zon, det vill säga kortare vila. När jag återupptog den här leken i vintras hade jag tappat bort min inloggning och började om från början. Nu har jag med cykelns hjälp kommit upp på hygglig nivå igen och vilan har blivit lagom kort. Rättare sagt 24 sekunder för tillfället. Lagom för att köra mängdrepetitioner på utan att stressa musklerna för hårt.
Uppjogg på tre zoner i dag och sen igång med tempo. Aj aj aj vad det tog emot. Inget flyt alls i högre fart och hela kroppen protesterade. Jag drog två snabba sträckor innan jag tog en lugnare eftersom det var konstant uppför. Men sen var det på det igen och jag fick till totalt 21 fartsträckor om jag räknat rätt. Typlängden på en sån sträcka var väl ungefär 500 meter och det är rätt långt när man inte är van och med så kort vila. Så jag lyxade till det och tog 3-4 vilor på någon minut extra. På det hela får jag väl ändå säga att det gick bra. Det var varmt och det var tunga ben hela vägen och utan något flyt i steget. Men det vet jag kommer om jag övar.
För det är just det, man måste öva. Fart kommer inte gratis. Den finns inte kvar för att den funnits förr. Inte för att jag egentligen behöver någon fart nu eller på länge men det finns något annat jag behöver och det är flyt. Flyt i hög fart brukar ge flyt i låg fart för mig och med flyt kommer löpglädje. Det behöver jag alltid! För om jag bara lufsar/töltar runt så blir det ett gubbasteg och det gör ingen glad. Eller jo, det kanske det gör men inte mig. Jag hade förmånen att under ett banlopp springa samtidigt som en gammal storlöpare och han hade baske mig flyt i steget trots en ålder som är bra mycket högre än min nuvarande. Så vill jag ha det länge till. Nu har jag övat eftersom jag kände mig mogen. Snart är det studs i benen igen!
I går kväll när jag var ute och cyklade tänkte jag såna där löjligt positiva tankar om att uppskatta det jag kan göra. För det gör jag verkligen. Det vore så erbarmligt trist att bli sjuk. Eller att vara i total lockdown. Det är ett par av alternativen som skulle kunna inträffa. Och i den situation vi är hinner jag ut i skogen väldigt mycket mer än vanligt.
Det var en sån bonustur som gav mig älgmötet och i morse var det dags för ännu en bonus. Förra veckan sa jag till Baddaren att jag ville ut och paddla i gryningen någon dag i hopp om att möta bäver i det vilda. Jag såg färska spår i skogen förra veckan och tänkte att det bor nog bäver i sjön även i år. Det har varit kalla morgnar så jag har inte varit så paddlingssugen men man kan ju springa tidigt.
Så, i morse när jag var ute stannade jag till och tittade när jag sprang över ån. En bra bit bort såg jag att vattnet krusades och spanade efter vad det kunde vara. Var det inte ett litet huvud? Jodå, det var det. Och det närmade sig. Jag stod helt stilla och huvudet tillhörde en bäver. Den kom närmare och närmare och simmade rakt mot mig. Det var inte förrän den var just under mig som den dök. Och sen kunde jag följa luftbubblorna en lång bit bort innan den dök upp igen och försvann.
Jag älskar såna här magiska ögonblick. Jag har aldrig någonsin tidigare mött en bäver i det vilda. Så otroligt fin och jag var uppspelt halva dagen. Känner att jag börjar bli lite bortskämd med ett möte i veckan nu utöver de vanliga rådjuren och hararna. Sånt här får man inte uppleva på löpbandet! Undrar vem jag träffar nästa vecka?
Förra veckan fick jag en massa spam-kommentarer på min gamla blogg och gick in för att ta bort och stänga för kommentarer och då snubblade jag över det här. Det sista inlägg jag publicerade på min gamla blogg. Det var på Lucia 2011 och när jag läste det inlägget, som var en recension på min första bok, blev jag alldeles varm i hjärtat. Tänk att spam-botarna kan göra lite nytta! Många år har gått sen dess och jag minns tydligt hur glad jag blev när jag läste det här den gången. Så nu publicerar jag recensionen en gång till och hoppas att jag hittar det här inlägget om 10 år och återigen blir varm i hjärtat.
“Även jag har läst ut min och låtit den smälta en stund. Funderat på hur jag ska beskriva den.
Det är inte en McDonalds-bok, paketerad med glitter och glam fast på insidan hopslängd för att casha in femtionio snabba kronor på bukfylla. Det är heller inte en sjurätters på lyxkrog, med intrikata detaljer man med fnys på näsan och obekväma kläder ska ta sig igenom utan att någon upptäcker hur malplacerad man egentligen är.
Nej, det är mammas köttbullar. Inte perfekt runda och inte perfekt saltade. Istället blandade med erfarenhet, stekta i lite extra mot-bättre-vetande och serverade med en stor portion kärlek. En middag som får axlarna att sjunka, en middag man förnöjt suckar efter, en middag som man måste le åt när man tänker på.
Där Noakes är idolbilen i tonårsrummet jag egentligen aldrig ville vara, och där Fixx är den galne morfadern jag innerst inne önskar att jag skulle våga vara lika galen som. Där Daniels är matematikläraren som präglade mig för livet och där Hudson är den inspirerande can-do:ern som gjorde vad han kunde för att dra upp mig i karriären. Där är Nilsson barndomsvännen jag inte längre bor i samma stad som, honom jag kan ringa trots att månaderna gått och allt är direkt som det var förr. Han som med stor iver berättar allt om hur det går i hans tillvaro, men också vill höra hur jag har det och kan komma med kloka, förstående råd, trots att vi valt olika vägar i livet.
Förmodligen är boken inte allt för alla. Kanske predikar den för kören. Själv tävlar jag inte. Jag är inte intresserad av snabbare tider eller längre sträckor. Jag springer delvis av andra anledningar än bokens fokus, och delvis av samma. Ändå värmer glöden från den, och den berör mig. Och om den nu predikar för kören, så kommer kören att sjunga Halleluja som aldrig förr.
Mackan, du har skrivit en äkta bok. En mänsklig bok. Utan att ha träffat dig, tycker jag mig höra dig tala på sidorna. Om du satte dig för att skriva en bok du själv ville läsa, tror jag att du har lyckats. Och det är just därför att boken inte är allt för alla som jag tycker om den. Det är just därför jag lägger den åt sidan ett litet stycke mer inspirerad och ett stort stycke mer förstådd.” – Henrik Hallberg
MaraMackan 