En magisk kväll i Täby

Klockan var ganska precis nio när jag rullade hemåt från skogen efter en lång dag och en magisk kväll. Jag brukar akta mig för att överanvända just det ordet men nu passade det. Jag var helt slut i kroppen och skallen men genomlycklig. Den första upplagan av Täbys Tekniska Terräng var genomförd och det blev precis så bra som jag hade hoppats på. Jag tror det var första gången någonsin jag var avundsjuk på de som sprang för alla såg ut att ha så genuint roligt. Banan var gödslad med snitslar och skyltar och det var bara dom riktiga talangerna som lyckades göra ett par små felspringningar men så kan det gå.

Skurarna kom och gick under hela dagen när jag var ute och fixade men när starten närmade sig sprack det upp för gott. Det var nog ett omen, på samma sätt som att jag såg en bil parkerad i Hägernäs med registreringsskylten TTT. Det här skulle bara bli bra. Jag tyckte att jag var ute i god tid men timme efter timme gick och jag hade precis satt upp mitt regnskydd när första löparen dök upp.

Löpare efter löpare började trilla in till mitt egensnickrade tävlingscentrum och jag prickade av efterhand. Några var så tidigt på plats att dom vågade sig på en testrunda och ingen försvann som tur var. Mest nervös var jag för att min pålitliga tidtagare LM inte skulle dyka upp men hon var precis så pålitlig som jag visste och när klockan närmade sig 18:30:00 radade dom upp sig för intervallstarten. 20 sekunder mellan varje löpare och Lars som förlöpare. Jag kände mig nästan salig över att få starta en intervallstart. Det blir så annorlunda mot att en hel flock ger sig iväg och Kalle kom iväg på sekunden 18:30:00. Därefter ljöd visselpipan var 20:e sekund och när Patrik till sist var iväg var det bara att börja vänta på första varvning.

Det var den något felseedade Alberto som dök upp med en jädra fart efter förlöparen. Mannen som hade sprungit 71 km tävling i lördags trodde inte att han skulle ha någon kraft i benen men jag kan intyga att den fanns där. Sen varvade dom en efter en och jag kan lova att det var många glada miner.

Det kändes så jävla rätt! Vi i staben och barnhejaklacken peppade så mycket vi bara kunde vid varvningarna och tiden gick så snabbt så snabbt. Det är roligt med korta lopp men just här hade jag velat ha ännu mer tid att njuta. Med risk för att vara äckligt positivt var det äkta löparglädje. I och med intervallstarten var det hopplöst att hålla reda på vem som låg på vilken position förutom att Patrik var sjukt snabb och i särklass. Damklassen hade jag seedat ihop och dom var lättare att hålla reda på även om dom var väl samlade men ut på sista varvet var det Elisabeth som hade greppet och det höll hon hela vägen in i mål.

Mål var det; Eric var först av alla i mål och LM var så paff över att han höll undan för Patrik att hon skrev fel i protokollet och det händer väl var tionde år ungefär. Sen trillade dom in en efter en och alla hejades in av de som redan kommit i mål och det hela vägen in till siste man. Jag pratade inte med alla efter loppet men jag tror att alla tyckte att banan var riktigt bra och att det här blev väldigt lyckat. I brist på dusch och bekvämligheter körde vi prisutdelningen ganska snart efter målgång och jag ska erkänna att där och då var jag lite mer rörd än vad jag visade. Det blir någon sorts gemenskap som finns där för kanske bara några ögonblick men det var nästan så att jag kunde ta på det. Ni som inte var med missade något, tro mig. För jag tror att den känslan hade funnits där även om vi hade varit några fler. Jag blev av med mitt banrekord men det var det värt och nu har jag något att träna för.

Det kom önskemål om att det här ska bli något återkommande och jag hoppas att det kan bli så men då kommer jag att behöva mer hjälp i förberedelserna under själva tävlingsdagen. Men det ska väl gå att lösa.

Jag kommer att lägga ut bilder här under dagen och resultatlistan kommer snart upp på hemsidan. Det bör finnas bilder på samtliga deltagare och vill någon ha en högupplöst version är det bara att skrika.

Tillsammans samlade vi in över 13 000 kronor till Cancerfonden och jag vill rikta ett fett TACK till alla som var med och bidrog.

Ha det,

Mackan