Några rader om form

Formen. Löparens ständiga följeslagare genom livet. Helst av allt vill man att den ska vara på topp mest hela tiden men så funkar det inte. Jag gick in i semestern i rätt usel form men jag är av skolan att det stressar mig inte utan jag jobbar på och rätt vad det är kommer den smygande. Tålamodet är löparens bästa vän och jag har tassat på med grundträning upp på bergstoppar, genom myrar och lugna morgonjoggar för att vänja benen. Både muskler och flås har fått jobba men på skonsammast möjliga sätt. Fram till förra veckan har dom inte stressats med snabbhet på länge och då blir dom inte särskilt snabba heller. Man skulle kunna kalla det dålig form men inte på samma sätt som efter någon eländig sjukdom.

Med den bakgrunden landade jag på västkusten i början av förra veckan och jag kände att nu är jag mogen att börja ta i. Planen var att träna alla dagar utom en där nere och att se hur mycket jag kunde förbättra mig under en begränsad tidsperiod. Jag visste inte alls vad jag kunde förvänta mig när jag körde referenspasset annat än att jag tänkte bli trött och trött blev jag. Fruktansvärt trött. Jag ska inte påstå att jag jublade över tiden som blev den sämsta jag någonsin noterat när jag maxat över mina cirka 14 km. Å andra sidan har jag aldrig varit så här gammal tidigare heller och vikten just nu är några kilo högre än när jag snurrat runt här tidigare år. Bara att gilla läget.

Resten av veckan tryckte jag på vid ett par tillfällen till och kapade faktiskt nästan fyra minuter och när jag i söndags sprang två varv på slingan som långpass var jag minuten snabbare på det andra varvet än när jag maxade på referenspasset. Kroppen är en märklig sak men när flytet kommer i löpningen så händer det grejer. Det där flytet som jag är så känslig för och som är allt i min löpning.

I måndags fick jag välbehövlig och stenhård massage och när jag vaknade i tisdags var benen stendöda. I stället för att förstöra musklerna ytterligare rullade jag bara runt i genomblödningssyfte med tanken att pressa igen på onsdagen. Och pressade gjorde jag! Plötsligt var allt flyt där och med ett par kilometer sprungna började det ösregna och åska. Som tur var kom bara en knall men resten av rundan som innehåller väldigt mycket klipplöpning skulle genomföras på blöta klippor. Då är det bara att ta det väldigt försiktigt på sina ställen men ändå kapade jag ganska exakt ytterligare en minut och med lätta ben. Ja så lätt som det nu är att studsa upp och ner hela tiden men plötsligt var det kraft i kroppen.

Två träningsdagar kvar och den första av dessa två ägnades återigen åt lätt genomblödning innan det var dags för slutexamen. Naturen hade den dåliga smaken att bjuda på stormbyar och eftersom det hade regnat på natten fanns det lite blöta kvar här och där. Men är det inte det jag gillar bäst? Ja när det blir lite extra utmanande? Det är det baske mig och trots att benen var trötta efter den bästa träningsveckan i år så ville jag gå för det. Det var slitigt från det första steget och till skillnad mot i onsdags så var jag trött redan efter några minuters löpning. Trots att jag startade i medvind hela vägen till CP1 var jag inte en sekund före mitt bästa jag och nu väntade mest motvind i en halvtimme.

Jag slet som ett djur men med en stor portion av både löpglädje och jävlaranamma. Jag hade inga planer på något annat än förbättring och vid CP2 låg jag plötsligt minuten före mig själv. Alla som var på västkusten i går vet hur det blåste och nu började jag dividera med mig själv om hur mycket motvinden kostade. Döm om min förvåning när jag hade plockat ytterligare halvminuten till CP3. I motvind. Nu visste jag att jag skulle klara av det här och fortsatte att trycka på och jag landade på en förbättring med två minuter i slutändan.

Summa summarum förbättrade jag mig med 10 % under mitt lilla träningsläger och jag var ungefär lika färdig efter det sista passet som efter referenspasset. Detta trots väldigt mycket sämre yttre förutsättningar under den sista rundan. Jag tycker det är så ruskigt häftigt att jag vid min ålder fortfarande kan svara så fint på träning när jag börjar ta i. Jag har en bit kvar till där jag vill vara men nu har jag fått en grund att stå på och hoppas att den inte rycks från mig av någon anledning för det är kul att känna mig stark. Och återigen kan jag konstatera att det är ingen idé att stressa upp sig över något som svag form. Gör man grundjobbet innan så går det fort att pressa upp formen ordentligt om man är beredd att plåga sig lite.

2018-08-11-16-20-58.jpg

Ha det,

Mackan

Annonser

På toppen med Baddaren – norska versionen

Ursprungsplanen för vår Norgeresa var att återigen springa något motbakkelöp och sen åka ner till Loen, men efter dålig träning under våren lockade det inte riktigt utan vi valde att ta raka vägen till Loen. Eller rak och rak, det är Norge vi talar om och vi slingrade oss ner mot Loen genom ett fantastiskt landskap. Att vi valde Loen var för att Baddaren hade uttryckt ett önskemål om att få ta sig upp på Skåla och jag ville se Briksdalsbreen. Ärligt talat tror jag inte att Baddaren riktigt visste vad hon önskade sig!

DSC03635Vi anlände på lördagen och installerade oss i en stuga med galet fin utsikt över Loenvatn och med Kjendahlsbreen i horisonten. För den som inte är bekant med det norska språket är breen ordet för glaciär. På söndagen tänkte vi ta oss upp på Skåla men eftersom molnen låg på cirka 1000 meter och Skåla är 1848 möh så valde vi att göra söndagen till en heldag med glaciärer, i hopp om bättre väder. Vi läste oss till att det var cirka 4 km mellan Briksdalsstugan – där man kunde parkera – och glaciären och det såg dessutom ut att vara en hel del stigning. Perfekt för en jogg upp på berget! Efter en intressant bilfärd dit startade vi vår första lilla löptur och jag reagerade på att Baddaren sprätte iväg med en vådlig fart och hakade på. Efter några minuter visade det sig att det nog var jag som blev lite ivrig och var på väg att knäcka min käresta. Dumt. Vi lugnade oss och kom till slut upp till en fantastisk plats. En sån där man blir kär i. Jag blev så kär i den att jag var tvungen att ta ett dopp bland isbitarna till andra turisters glädje. Tyvärr blir jag dock lite deprimerad över hur påtagligt det blir med glaciäravsmältningen. Min norska kompis Marianne berättade hur glaciären låg ända nere i sjön när hon var liten och det gjorde den ju inte längre.

1544576_10206047578322104_8003390190490580893_n

DSC03676 DSC03657 DSC03679 Senare på dagen blev det en tur till vår ”hemglaciär” som vi såg från stugfönstret och det var också skithäftigt. Ordet magisk får plötsligt en innebörd av såna här upplevelser och vi var båda överens om att dagen hade varit mer än till belåtenhet och vi firade det med att åka till Olden och äta oxfilé på ett värdshus med utsikt över fjorden.DSC03687Måndag var hemresardag men även dagen vi skulle göra det vi primärt kom för. Molnen hängde tyvärr lågt även denna dag och vi hade förstått att det skulle vara mycket snö på fjället men att det gick att ta sig upp. Det skulle bli en tuff dag. Baddaren föreslog först att jag skulle springa före och vänta uppe i toppstugan men det vågade jag inte eftersom hon inte är riktigt lika van vid fjäll utan vi bestämde att jag skulle vänta ett tag och sen komma ikapp henne. På så sätt skulle hon få ta det i sin fart och jag skulle få kötta lite. Min tanke var att vänta så länge att jag skulle hinna ikapp lagom till det blev svårt och eftersom hon är duktig uppför ville jag inte vänta för länge. Hon drog iväg och kvarten efter stack jag. Det blev rätt fort skitjobbigt och jag började undra över hur mycket jag egentligen plockade på henne. Tänk om jag inte skulle hinna ikapp? Jag blev orolig och höjde till maxintensitet. Svetten rann och benen värkte när jag passerade vandrare efter vandrare utan att se henne men sen plötsligt såg jag en löpare en bit framför mig och visst var det hon.

Eftersom hon inte hade någon höjdmätare hade hon ingen aning om hur långt hon kommit utan hoppades att det var Skåla hon såg en bit framför sig. Jag förklarade att toppen hon såg snarare låg på 1000 möh i stället för nästan det dubbla. Där och då gick det upp för henne hur högt vi skulle. 1848 möh är högt när man startar vid just havet. I just det här fallet innebär det cirka 23% lutning. I snitt. När vi kom upp till nämnda 1000 möh kom snön och dimman och då blev det jobbigt. Baddaren förklarade att hon aldrig hade varit så trött i hela sitt liv och jag föreslog en gel.

Jag tror inte att du förstår hur utmattad jag är.

Med vissa medföljande svordomar över smaken intogs gelen och vi fortsatte sen uppåt. Jag tyckte att det gick riktigt bra och vi plockade höjdmeter på meter men på 1200 möh så undrade hon om hon skulle orka. Att bara ta sig upp med många timmar på sig klarar alla friska människor men vi hade löparkläder och ska man inte bli kall i dimma och kyla måste man hålla viss intensitet. Och orka hålla den intensiteten för annars blir det obehagligt och farligt även om vi hade kläder i våra löparryggor. Man vill inte bli nedkyld i sån terräng. Jag förklarade att vi kan vända om hon vill men att jag var säker på att hon skulle klara det och då fick hon nya krafter.

På 1400 möh mötte vi två vandrande norskor på väg ner och dom berättade att stugan var uppeldad och varm samt att det inte var snö hela vägen upp. Det höjde kampandan. Just där börjar det brantaste partiet på vägen upp och jag gissar på en lutning på 30-40% under det partiet. Det är mer klättring än något annat men det var fri sten under ett längre parti och nu fick Baddaren bra fart. Jag körde före för att ha koll på bästa vägen och sen väntade jag in med jämna mellanrum och det gick riktigt bra trots att det bitvis var svårt att se nästa röse. Över det sista längre snöpartiet gick det också riktigt bra och sen var det plötsligt bara ett par-tre Hammarbybackar kvar upp. Vi var så nära som 40 höjdmeter innan vi kunde se det häftiga Skålatornet och plötsligt var vi inne i en varm och skön stuga. Baddaren hade tänkt gråta en skvätt när hon kom upp men var så trött att hon inte ens orkade göra det. I stället bytte vi till torra kläder och intog en liten lunch i stugan. Vi hade gjort det! Jag har ju sprungit tävlingen men då var inte stugan öppen utan det här var mitt första besök och det var skithäftigt.

10986939_10153042706563181_7078711318036103896_o DSC03701 DSC03705 DSC03707 DSC03715 DSC03717På vägen ner kom snön till sin användning på ett bättre sätt och vi kunde åka kana på rumpan i en vådlig fart. Det blev tid för fotopauser och vi hade sån tur att det sprack upp lite så att vi kunde se fjorden och Loen från 900 möh. Det enda som var synd var att isen fortfarande låg på den vackra sjö som jag hade velat visa henne men det får vi ta nästa år när vi springer loppet. Hon förklarade på vägen upp att hon aldrig någonsin skulle springa tävlingen men det har redan hunnit revideras och nästa år är vi med båda två.  För man glömmer snabbt tröttheten och minns allt det fina. Allt det fina som får en extra krydda av att man även gjort en fysisk prestation.

DSC03726 DSC03733 DSC03735 DSC03747 DSC03759 DSC03762 DSC03764Ett möte med en flock kor gav en behaglig paus på vägen ner och tillbaka nere i byn köpte vi varsin Skåla-tisha och jag vet att någon bär sin med stolthet över sin prestation och att någon annan bär sin med stolthet över någon annans prestation.

Ha det,

Mackan

Löparglädje

Själv har jag snällt vilat i dag och tagit tag i det där naprapatbesöket som jag borde gjort för länge sen om jag bara hade känt att jag hade haft tid till det. Men ska jag springa en mara på lördag så är det läge att inte vara sned och vind redan före start. Min favoritnaprapat Martin var dock förvånad över hur pass fin jag såg ut förutom ovanligt stela vader och efter att ha masserat ut dom och blivit lite justerad blev jag hemskickad. Utan någon tortyr att tala om.

Löparglädje

Sen kom jag hem och tog hand om en stor order på böcker jag fått från templet, aka Runners’ Store. Det gjorde ett stort hål i mitt lilla lager men jag blir alltid lika glad när jag får leverera dit.

Löparglädje

Och sen måste jag nämna en sista grej som landade i min brevlåda. Det var ett brev från en väldigt glad löpare och det gav en väldigt glad författare. Jag känner att jag måste faktiskt publicera det för han har gjort det som jag så gärna vill att mina läsare gör. Läst, tänkt, planerat och exekverat. Och fått sin belöning. Jag tvättar det lite från detaljer i fall brevskrivaren vill vara anonym.

Köpte din träningsbok i höstas, läste, njöt och satte ihop ett eget träningsprogram med hjälp av alla dina råd. Resultat? Igår klarade jag 3:xx:xx på maran och sänkte mitt PB med tjugo minuter. Helt underbart! Resan mot sub 3 går vidare. Tack för en strålande bok som funkar som ett uppslagsverk att hela tiden gå tillbaka till.
Långsiktigt mål blir nu att komma in på din lista

Så, jag har kommit till en nivå där jag inte ens behöver springa för att känna löparglädje. Det är inte så illa!

Coney

Ha det,

Mackan

Den där Elov

För ett och ett halvt år sen slog jag sällskap med en ung och jädrigt pigg kille under en bit av TEC. Han var inne på slutet av sin åttamilalöpning och var på ett mycket gott humör när vi snicksnackade. Jag blev lite förvånad för jag hade inte hört talas om honom tidigare och jag tycker att jag har rätt bra koll på kvicka svenska löpare. Nu visade det sig att han hade börjat springa så sent som 2011 och var redan så kvick på längre distanser. Vi blev kompisar på Fejan och sedan dess har jag följt hans framfart. En framfart som verkar drivas av ren löpglädje. Löpglädje och något som verkar vara upptäcktslusta inom löpningen. Killen har tävlat på allt från 1500 meter till som nu i helgen, 24-timmars. Och det är med anledning av helgens bravader som jag skriver.

Killen springer, tre år efter att han började springa, 25 mil på 24 timmar. Om jag inte minns helt fel är det längre än vad alla utom två svenskar gjort tidigare. Tre år efter att han började springa. Jag hade glömt bort att han skulle springa det här loppet men blev i helgen konstant påmind i mitt Facebookflöde. Det verkade ha varit en hel del strul med mage och annat som gav oönskade pauser men ändå dunkar han in 25 mil. Helt klart gick det undan när han väl var ute på banan. Kolla de två slutvarven här (efter ett dygn i skorna):

Det lustiga är att jag hade redan tänkt skriva det här inlägget men med en helt annan vinkel på det, träningsvinkeln. Jag reagerade nämligen för ett par veckor sen när han drog en träningsvecka på 22 mil med en avslutande helg som hette duga. Ett maratonlopp som träning på lördagen och sen tävling på 10 km på söndagen. En bra snabbdistans på låga 34 minuter. Det är ingen märkvärdig tid som miltid men det är det för någon som började springa för bara tre år sen och nu drar en träningsvecka på 22 mil med en avslutande mil i 3:25/km. Det var något som fick mig att höja på ögonbrynen. En ultralöpare som inte bara gör sina nödvändiga mil utan även vågar köra fart! Uppenbarligen ger det utdelning också.

Tack Elov för att du sprang så jädra fint i helgen men framförallt för att din träningsglädje och kärlek till löpningen lyser upp mitt Facebookflöde vecka ut och vecka in. Sånt ger mig inspiration. Och grattis till en härlig prestation i helgen. Det är sånt driv i det du gör. Som på bilden nedan. Det var var inget snack om att stanna i depån under årets TEC utan du skötte allt i farten. Men det där med att springa 25 mil på en 236 meter lång inomhusbana är galet och något jag aldrig skulle utsätta mig för så jag avslutar med att citera surjämten Bergstedt:

Lite imponerad av ultrafolket, de måste ha blivit tappade i golvet som barn…

???????????????????????????????

Ha det,

Mackan

Minnenas allé

Vissa dagar är det som om dåtid bara skiljs av nutid av en tunn tunn hinna. Varje plats jag passerar väcker klara och starka minnen bara av att känna en doft eller se en detalj. Det händer mig titt som tätt och i går var en sån dag. Eftersom jag skulle in till stan passerade jag en av alla vara små pärlor till idrottsplatser och passade på att låta mitt träningspass utgå därifrån. Enebybronx IP är platsen. Visserligen har spåren blivit våldtagna av ett elkraftbolag men man måste ju inte springa exakt i spåren. Min plan var en blandning av skog, spår, asfalt och annat. En blandning av upptäcktsfärd och minnen, även om just alla minnen var oplanerade.

Jag springer ut över konstgräset och slås direkt av minnet av dagen jag grävde en grop och sen sprang tillsammans med Laser och Jeppe. Vi avslutade passet just där jag nu började det. Det var sol och Jeppe var så träningsvillig att han tog ett extravarv när vi var klara. En bra dag. 2012 var året.

Löpningen känns lite trög i början och nästa lilla flashback är backen där vi från Maratonforumet sprang backträning hösten/vintern 2001. Oj vad jag blev frånsprungen av Dino, men det var då. Jag jönsar runt i skogen och plötsligt är jag inne på rundan runt Rösjön. Jag ser gräsplätten där jag och Calle övernattade i tält på försommaren 1977. Jag minns tydligt hur vi försökte fiska med min nya pilbåge och aluminiumpilen som flöt upp varje gång vi missade fisken. Sjuttiotalet, en tid när småkillar kunde knata iväg genom skogen med pilbåge och tält.

Jag svänger upp genom Skarpäng och nu går det bra. Skönt med asfalt och sol som börjar titta fram. När jag kommer ner till korsningen med Forsvägen översköljs jag av minnen från tonåren. Min kompis Anders som bodde där. Anders, som hade två äldre bröder man kunde nalla dricka av. Inte alltid populärt, men skoj. Oj vad många gånger jag promenerat den vägen. Jag tar en fortsatt liten sightseeing av Skarpäng och när jag springer förbi skolan skänker jag en tanke till Bosse Aggeborn, deras f.d. gympalärare. Han var alltid jättetrevlig och schysst mot mig men hade ett mindre smickrande smeknamn av de som inte gillade honom (en ordlek med efternamnet).

Plötsligt passerar jag Ekoxegränd och nu är jag plötsligt förflyttats till våren 1999 och planer på husköp. Vi kollade på ett hus just här men kände att vi inte ville bo nästan under en kraftledning. Det var en vår då vi lärde oss att om huspriser är lägre än normalt finns det alltid en orsak.

Löpningen går riktigt bra nu och efter en sväng upp mot Enebyberg byter jag inriktning på rundan till att besöka alla lokala utsiktspunkter. Den jag tar sikte på först ligger bakom det lilla kontorsområdet i Enhagen och det sista kraftiga minnet jag får är just där. För första gången på 25 år springer jag förbi mitt gamla kontorsfönster från tiden som innesäljare. Det enda jobb jag verkligen vantrivts med i hela mitt liv. Jag ser samma fönster som jag vintern 1988 satt lutad ut genom för att hålla mig vaken när jag hade råkat få lite för stark hostmedicin. Men det var tack vare det tråkiga jobbet jag valde att börja plugga igen!

Här lämnar jag minnenas allé och springer iväg till Mosstorpsbacken för att hämta energi i pisten och resten av rundan hamnar jag i det där konstiga tillståndet när jag bara vill fortsätta och jag får vara vaksam på tiden. Det blev en skön tvåmilare som blev något annat än vad jag hade väntat mig under de första stapplande stegen. Dagar som denna ler jag för min kropp.

2014-12-09 11.12.21

Ha det,

Mackan

En magisk kväll i Täby

Klockan var ganska precis nio när jag rullade hemåt från skogen efter en lång dag och en magisk kväll. Jag brukar akta mig för att överanvända just det ordet men nu passade det. Jag var helt slut i kroppen och skallen men genomlycklig. Den första upplagan av Täbys Tekniska Terräng var genomförd och det blev precis så bra som jag hade hoppats på. Jag tror det var första gången någonsin jag var avundsjuk på de som sprang för alla såg ut att ha så genuint roligt. Banan var gödslad med snitslar och skyltar och det var bara dom riktiga talangerna som lyckades göra ett par små felspringningar men så kan det gå.

???????????????????????????????

Skurarna kom och gick under hela dagen när jag var ute och fixade men när starten närmade sig sprack det upp för gott. Det var nog ett omen, på samma sätt som att jag såg en bil parkerad i Hägernäs med registreringsskylten TTT. Det här skulle bara bli bra. Jag tyckte att jag var ute i god tid men timme efter timme gick och jag hade precis satt upp mitt regnskydd när första löparen dök upp.

Löpare efter löpare började trilla in till mitt egensnickrade tävlingscentrum och jag prickade av efterhand. Några var så tidigt på plats att dom vågade sig på en testrunda och ingen försvann som tur var. Mest nervös var jag för att min pålitliga tidtagare LM inte skulle dyka upp men hon var precis så pålitlig som jag visste och när klockan närmade sig 18:30:00 radade dom upp sig för intervallstarten. 20 sekunder mellan varje löpare och Lars som förlöpare. Jag kände mig nästan salig över att få starta en intervallstart. Det blir så annorlunda mot att en hel flock ger sig iväg och Kalle kom iväg på sekunden 18:30:00. Därefter ljöd visselpipan var 20:e sekund och när Patrik till sist var iväg var det bara att börja vänta på första varvning.

Det var den något felseedade Alberto som dök upp med en jädra fart efter förlöparen. Mannen som hade sprungit 71 km tävling i lördags trodde inte att han skulle ha någon kraft i benen men jag kan intyga att den fanns där. Sen varvade dom en efter en och jag kan lova att det var många glada miner.

???????????????????????????????

Det kändes så jävla rätt! Vi i staben och barnhejaklacken peppade så mycket vi bara kunde vid varvningarna och tiden gick så snabbt så snabbt. Det är roligt med korta lopp men just här hade jag velat ha ännu mer tid att njuta. Med risk för att vara äckligt positivt var det äkta löparglädje. I och med intervallstarten var det hopplöst att hålla reda på vem som låg på vilken position förutom att Patrik var sjukt snabb och i särklass. Damklassen hade jag seedat ihop och dom var lättare att hålla reda på även om dom var väl samlade men ut på sista varvet var det Elisabeth som hade greppet och det höll hon hela vägen in i mål.

???????????????????????????????

Mål var det; Eric var först av alla i mål och LM var så paff över att han höll undan för Patrik att hon skrev fel i protokollet och det händer väl var tionde år ungefär. Sen trillade dom in en efter en och alla hejades in av de som redan kommit i mål och det hela vägen in till siste man. Jag pratade inte med alla efter loppet men jag tror att alla tyckte att banan var riktigt bra och att det här blev väldigt lyckat. I brist på dusch och bekvämligheter körde vi prisutdelningen ganska snart efter målgång och jag ska erkänna att där och då var jag lite mer rörd än vad jag visade. Det blir någon sorts gemenskap som finns där för kanske bara några ögonblick men det var nästan så att jag kunde ta på det. Ni som inte var med missade något, tro mig. För jag tror att den känslan hade funnits där även om vi hade varit några fler. Jag blev av med mitt banrekord men det var det värt och nu har jag något att träna för.

Det kom önskemål om att det här ska bli något återkommande och jag hoppas att det kan bli så men då kommer jag att behöva mer hjälp i förberedelserna under själva tävlingsdagen. Men det ska väl gå att lösa.

???????????????????????????????

Jag kommer att lägga ut bilder här under dagen och resultatlistan kommer snart upp på hemsidan. Det bör finnas bilder på samtliga deltagare och vill någon ha en högupplöst version är det bara att skrika.

Tillsammans samlade vi in över 13 000 kronor till Cancerfonden och jag vill rikta ett fett TACK till alla som var med och bidrog.

???????????????????????????????

Ha det,

Mackan

Six days in May

En tvättmaskin med leriga kläder snurrar för fullt på nedervåningen och jag har jobb jag borde göra men jag känner att jag måste få göra en snabb återblick innan jag tar tag i fakturaskrivande och bokpackande. Vi blev bara två på den nästan veckolånga tävlings- och träningsresan till England men jädrar vad vi hade det bra. Tre tävlingar var och för mig blev det två träningsrundor bland kullarna också. Tre stycken personbästan blev det trots den hemska upplevelsen på Rainow 5 och ska jag vara helt ärlig fattar jag inte hur jag kunde plåga mig så hårt med en kropp som hellre hade legat och vilat magen. Efter mycket analyserande tror jag att det var min ovana vid att mula i mig mushy peas som var orsaken. Grönsaker är farligt, precis som min käre far alltid sagt.

Snabb återblick var det och här kommer dagar och bilder.

Tisdag: Ankomst till vårt lilla hotell. Jag hade scoutat en massa hotell i distriktet och fastnade för det här på grund av läget och för att dom hade ett finfint utbud av real ale och vi blev verkligen inte besvikna. Det var dessutom något av en samlingspunkt i byn och vi tillbringade många timmar nere i puben. Burbage Skyline gick över förväntan efter en lång resdag och redan där och då var G-Man helsåld på fell running. Man måste nog uppleva det för att förstå hur häftigt det är.

DSC00270

DSC00285

DSC00290

Onsdag: Glada var vi efter gårdagen och det fick bli en utflykt till Glossop med shopping, lite vandrande på stan, avslappnat fika och tjötande innan vi for tillbaka över bergen till Hayfield för laddning med mushy peas. G-Man blev väldigt misstänksam när mitt tjattrande plötsligt slutade men verkade få till en bra laddning och gjorde återigen en suverän tävling. Själv var jag alltså i det jag valde att kalla den mörka tidsåldern. 24 timmar av skum känsla i hela kroppen men det stannade vid 24 timmar och det blir ett minne för livet att ha stått och vrålspytt med löparkläder på mig. När jag hämtade mig kunde jag njuta av att G-Man sprang så jädra bra. Det är kul att se när någon annan verkligen får till det och hur han verkligen sprudlade av löparlycka.

DSC00305

DSC00327

DSC00314

Torsdag: Vilodag och shopping för hela slanten. Det blev en heldag i Manchester som avslutades med middag i New Mills. Vi handlade presenter, löparprylar och vandrade omkring i en regnig stad. Enligt devisen ont ska med ont fördrivas blev det indiskt till middag. Jag svettades som en gris av den starka maten men en timme efter middagen vaknade min kropp till liv igen. Fascinerande och välkommet.

DSC00338

DSC00336

Fredag: Tävlingsdag för El G och träningsdag för mig. Eftersom det var strömavbrott i hela byn tog vi bilen och åkte på turné för att få i oss lunch och jag fick äntligen en njurpaj. Det är nog det finaste det engelska köket kan erbjuda. G-Man påstod att det var helt sjukt att käka sån mat men han fattade inte vad han missade. Det var skitskoj att agera fotograf och att springa omkring på tävlingsbanan och samtidigt hinna titta på lite annat än löparen framför. Lyxigt var det också att tävlingen gick just i Hayfield för vi kunde ta oss direkt från tävlingen till puben och ägna resten av kvällen åt att tjöta med andra löpare. G var lite mer sliten idag men jag måste nog säga att han höll ihop det väldigt bra.

DSC00351

DSC00362

DSC00363

DSC00379

DSC00506

DSC00554

DSC00560

Lördag: Nu var det min tur igen och tävlingscentrum var på samma plats som föregående dag men nu skulle vi springa på andra sidan av byn och upp till lite högre toppar. Dom topparna jag suktat efter hela veckan och en stundtals väldigt tekniska bana. Det blev veckans höjdpunkt racemässigt för mig även om jag säkert hade kunnat kapa tid om jag inte hamnat på fel kant i starten. Därmed fick en längre väg upp för den branta slänten och de första minuterna innan vi nådde den smala stigen. 10-15 placeringar bättre där och loppet hade blivit ett annat. Men man får jobba med det man har och det gjorde jag. Lyckades på slutet springa till mig en stumhet i benen som jag inte hade fixat tidigare under veckan och det är jag mycket nöjd med. Sen blev det pubhäng för hela slanten och även idag en massa trevliga löpare kvar i byn hela kvällen.

DSC00565

DSC00572

DSC00597

DSC00652

Jag gillar speciellt den sista bilden där jag precis varit på väg att snubbla omkull och försökte återfå balansen!

Söndag: Hemfärdsdag men jag var tvungen att visa G-Man delar av gårdagens bana. Speciellt delen som kallades ”The Dragonback” så vi gav oss upp på berget i löparkläder en timme. En fin avslutning på en fin vistelse i Hayfield. Inget regn idag men härlig blåst på toppen av Mount Famine och vi skuttade omkring i fårhagarna med stora leenden på läpparna. Sen begav vi oss till Stockport för ett besök på det anrika bryggeriet och en sista liten ale på den prisbelönta puben Arden Arms. Den fick sjunka ner med en lång fika och promenad i byn innan vi skildes med en kram på flygplatsen.

DSC00662

Jag är så glad över att jag fick göra den här resan och för att G fick så stort utbyte av den. Mycket skitsnack, rolig löpning och ni som inte var med missade verkligen något. Det här var en stark resa som Morgan skulle sagt. Eller Mackan.

Ha det,

Mackan