Tankar om marafart

Igår var det dags för marafart igen och trots att det är nio veckor kvar till Frankfurt var jag lite nervös. Även om det kändes okej att springa i fredags tycker jag alltid att första passet efter att jag känt mig skum i kroppen är nervöst. Det är helt enkelt tråkigt om kroppen inte vill samarbeta. Jag har alltså fått oplanerad vila på halsen under veckan och är det något sketbenet inte gillar är det vila så det hade återvänt. Sketben light som jag väljer att kalla det numera. Det stör men hindrar inte. Men det störde mig att det kändes som om jag var rätt trött i benet bara av att värma upp. Om det känns jobbigt i 4:45 min/km finns det risk för att det känns jobbigt i tävlingsfart också och det gjorde det.

Jag springer ju dom här passen på känsla och känslan är svårare att bedöma när vissa muskler känns trötta från start. Då går jag på andning istället och hoppas på att resterande trötthet ska gå över. Om man har en tävlingsfart på milen på kanske 4:00 min/km men 5:30 min/km på maran låter långa marafartsintervaller antagligen störtlöjligt. Hur jobbigt kan det vara? I det fallet inte alls och dom blir helt onödiga. Springer man däremot maran 15-20 sek/km över milfarten blir det lite mer utmanande.  Testa att springa 15-20 km i den farten med korta joggvilor där du bara sänker farten kanske 30 sekunder/kilometer och låt passet vara runt 25 km. Det är både lätt och jobbigt på samma gång. Man ska hitta den där balansen där det är precis lagom jobbigt.

Igår var det lättare än förra veckan. Visserligen stack jag ut mitt på dagen i full sol men det var inte lika luftfuktigt och det gjorde skillnad. Visst tog solen och svetten rann rätt bra men jag hade inte samma törst och led inte av att inte ha vätska med mig. En del springer sina marafartspass där det är väldigt flackt och springer man en helt flack bana blir det rättvisande. Själv springer jag oftast på en ondulerad bana med många knixar. För jag vill ju kunna hantera knixar och backar också. Inte för att Frankfurt har mer än några få backar men dom tvära svängarna finns där och dom vill jag gärna kunna hantera för det stör rytmen.

Just dom rytmändringarna kunde jag hantera igår! Jag tror att jag prickade fartsänkningarna uppför väldigt bra och under den andra halvan fick jag upp farten utför. Det verkar fortfarande som värme och pollen håller farten nere men igår gick det 5-6 sekunder/km snabbare än förra veckan. Det är rätt mycket på en vecka och jag hoppas att det är en trend även om jag inte har några förhoppningar om att den ska vara linjär. Det bästa var att det inte bara var snabbare utan även kändes lättare och var längre. Det är helt min melodi. Nu ska jag bara jobba bort sketbenet igen och trampa vidare och om nio veckor kanske marafarten är där jag är helt nöjd. Om inte annat kommer mitt nya par Nike Flyknit Racer nästa vecka och bara det borde göra någon sekund! Det här paret har trots allt hängt med i snart ett år och gått en hel del mil.

Ha det,

Mackan

Första intrycket av nya skorna

Skorecensioner är inget jag brukar ägna mig åt men jag har trots allt vid ett flertal tillfällen kallats ”Imelda Marcus” och det finns en anledning. Jag gillar skor. Löparskor. Dessutom vågar jag testa en hel del av det som kommer ut på marknaden. Ibland blir det fel och ibland blir det väldigt rätt. Den här gången vågar jag påstå att det blev väldigt rätt.

Ett intervallpass av det tuffare slaget på schemat igår och efter att ha matat katter och skor stack jag ut för att köra 12×1000 meter med 60 sekunder av stå-/gåvila. 300 meter in på uppvärmningen kom det första stora leendet och det var för att skorna kändes så jädra bra på fötterna. Trots att jag bara joggade fick jag ett riktigt skönt flyt i steget. Mycket bättre än med mina normala maratonskor. Just den fina passformen var det jag slogs av redan i butik. Dom sitter fan som handskar på foten och då har jag ändå inte ångat dom än för ytterligare anpassning till just mina fötter. Benen är trötta av all träning jag gjort den senaste tiden men det går ändå lätt på något sätt och jag sparkar igång intervallerna efter lite löpskolning.

Att springa fort på trötta och stela ben är en konst och under den första vändan går det inte speciellt snabbt och det är heller inte jobbigt på något sätt. Andra vändan går fem sekunder snabbare och nu börjar kroppen vakna. Fokus på flyt och det rinner bara på och när jag bara har sex stycken kvar börjar jag testa att försöka hålla farten de sista 400 meterna på varje vända också. De är nämligen svagt uppför på slutet åt bägge hållen. Ansträngningen går upp men jag är fortfarande långt från att bottna och med uppskruvad fart hamnar jag till slut på 3:19 på den sista vändan.

Skorna var det ja; dom funkade precis lika bra i alla farter och löpkänslan var fantastisk. Visst är dom lätta men det jag slås av är att Nike lyckats få till en lätt sko som har fullgod dämpning och som ändå svarar bra i alla farter. Nu testade jag ju inte hur den känns i de högsta farterna men det är inte där jag tävlar heller så det är skitsamma och får jag för mig att springa 1500 meter är det ändå spik som gäller. Utvärderingen kommer att fortsätta innan dom eventuellt åker på i Frankfurt men jag tror att dom gör det och jag tror att dom blir ett lyft jämfört med Lunarracer. Både när det gäller löpkänsla och inte minst grepp. För det här är en sula som greppar bättre än den och det har man nytta av i alla tvära svängar.

Ha det,

Mackan

Jakten är över

Under senvintern släppte Nike nyheten om skon Flyknit racer. Jag läste, tittade och insåg snart att det kan vara den perfekta skon för mig. I teorin talade allt för det och jag bestämde mig genast för att köpa ett par. Jag startade att leta efter något ställe som sålde dom och döm om min förvåning när det inte fanns något. Nähä. Budskapet var att dom kommer att släppas i samband med OS och dit var det eoner av tid men det var bara att gilla läget. När OS började närma sig satte jag igång att leta igen och plötsligt en dag fanns dom att köpa på Nike.com men till ett alldeles för högt pris. Jag är en rutinerad nätshoppare men kan jag inte prova en sko betalar jag inte fullpris. Så är det bara. Och sen OS har jag väntat och väntat på att den antingen ska komma till den butik jag helst går till eller till någon av de billigare nätbutikerna men icke, det hände  inte.

Jag upptäckte dock häromveckan att LL Race sålde dom som en av få butiker i Sverige och även om dom inte hade min storlek hemma gick den att ta hem och igår eftermiddag ringde telefonen strax innan jag skulle åka in till stan i annat ärende. Dom hade kommit! Snabb som en blixt åkte jag in förbi butiken och ja, dom satt precis så fint på fötterna som jag hade hoppats. Nu är jakten över och jag äger ett par brandgula Nike Flyknit Racer. Att dom är brandgula betyder mycket för jag har persat alla gånger jag sprungit maraton i brandgula skor. Yay! Nu ska dom bara springas in för att se att det funkar att springa så långt i dom. Det jag hittills vet är att passformen är fantastisk och att dom väger 162 gram styck.

Ha det,

Mackan