Taskigt vallat

Ja men då var det dags att börja förbereda sig för vad som närmast komma skall. Närmast är inte så farligt nära men ändå nog nära för att det är läge för att börja ta i igen. Vad gör man när man tar i när det är snö ute? Om man är jag så innebär det raka vägen till skogen och naturligtvis till Mårdhundsvarvet.

Baddaren brast ut i ett stort leende när jag berättade om den planen och frågade om hon fick följa med och det är klart att hon fick. Så vi for dit. Och vi sprang. Eller nå’t. Med facit i hand var ett hårt benpass på gymmet dagen innan och tre timmars promenad på morgonen strax före passet inte det smartaste draget för att åstadkomma några storverk. Underlaget underlättade inte heller. Men det var helt jeffla otroligt vackert i skogen denna lördag i mitten av januari.

Så vi sprang ett par varv och det var ohemult jobbigt. Vintervikt gifter sig dåligt med backar och jag hade vallat helt fel. Rädd för is under snön sprang vi båda två i skor med bra metalldubb men rätt lite dobb. Det blev någon variant av att glida runt ovanpå snön och fötterna for åt alla håll. Det planerade passet blev ett var kortare än planerat för vid det laget var jag helt slut i fotlederna. Men som vanligt när jag startar om med något så skapar jag ett nuläge att jobba ifrån och vi kan väl sammanfatta det som att det finns en god förbättringspotential. Och det var kul på det där vanliga sjuka sättet. Nu kör vi!

2018-01-20 14.00.25

Ha det,

Mackan

Annonser

47 dagar till Patriots Day

Tiden rusar fram som ett skenande tåg och jag inser att den där Bostonmaran börjar ligga väldigt nära i tiden. All den fart jag hade tänkt bygga i februari blev till en tummetott och det har mer liknat vardagsmotion än träning. Varken mängd eller kvalitet och ur sånt lallande kommer det inga bra prestationer ur den här kroppen. Lite och lugnt är verkligen inget framgångskoncept. Jag skulle verkligen behöva få fart men nu är det en mara jag ska springa och då får jag kompromissa och springa hyggligt fort och ganska långt. Dags att börja dunka maratonansträngning alltså. Den lär blandas upp med en del annat de närmsta veckorna men det är där jag tänker lägga krutet.

Sagt och gjort stack jag ut på maratonvarvet med en ganska låg ambitionsnivå. Det blåste lite mer än jag hade önskat och det märktes att jag stelnade till i steget i motvinden men där jag slapp den hade jag förvånansvärt bra flyt i steget. Det gick inte fort och jag känner mig rätt klen men flytet fanns där. Jag får väl erkänna att jag hellre hade haft samma fart men att jag känt mig stark och kantig. Flytet brukar ändå komma med fartvanan. Nu blev det ett rätt märkligt pass för joggvilorna mellan mina 5×3 km gick marginellt långsammare än fartdelarna och jag la alla repetitioner inom 7 sekunder, där den som har mest uppför självklart gick långsammast. På platten kändes det faktiskt riktigt bra men nu är det Boston jag ska springa och då duger det inte att vara klen uppför för då lär det rinna iväg tid på slutet. När jag kom hem ställde jag mig på vågen för första gången på länge och plötsligt kom passet i en helt annan dager. Jag är vintertjockare än vad jag trodde och kommer jag bara ner närmare tävlingsvikt har jag en massa bonustid. Formen kanske är närmare än jag tror och med lite flyt kanske jag kan springa drägligt om 47 dagar. En sak är i alla fall säker, det finns inget utrymme för bakslag om det ska gå drägligt bra. Om kroppen låter mig göra jobbet så tänker jag göra jobbet och så får vi se var det landar. Jag slängde in 24,5 km asfalt på kontot i går och det är en bra start.

DSCN1353

Ha det,

Mackan