Jokkmokks marknad 2018

Hemma igen efter några härliga dagar uppe hos mamma och Bosse samt naturligtvis det som hänt denna vecka, Jokkmokks marknad. Jag tänker inte skriva så många rader utan mest dela med mig av några bilder från marknaden och från vårt kringfarande i de skogar jag trivs bäst i. Men några korta reflektioner kommer här:

  • Vi hade fantastiskt fint väder med en hel del sol och mellan 12 och 28 grader kallt.
  • Baddaren grundlurade mig och jag fick en plats i den ädla tävlingen renracet. Tyvärr fick jag den tröttaste renen av alla och åkte ut i kvartsfinalen. Den fick liksom inte fart förrän den upptäckte att den skulle bli infångad vid mållinjen. Men jag bjöd på en snygg kullerbytta just efter målgång!
  • Mannen som bjöd oss på kaffe och kaffeost var förskräckt över att det fanns vuxna människor som aldrig har druckit kokkaffe. Jag höll med.
  • Hex Dr och Kitok rockar hårt.
  • Sex – sju timmar ute på marknaden om dagen är inga problem för varken mig eller Baddaren att slå ihjäl.
  • Man hinner inte hälsa på alla man vill när man bara är uppe i några dagar men bättre att träffa några än inga.

DSC_5835

DSC_5742

DSC_5771

DSC_5851

DSC_5819

DSC_5844

DSC_5833

DSC_5808

DSC_5797

DSC_5790

DSC_5806

Ha det,

Mackan

Annonser

Hej vintern!

Nog för att det har blivit några pass i minusgrader redan men det har liksom inte känts som vinter. Det har varit under tidiga morgnar och relativt vindstilla så nej, det har inte känts som vinter. Men i dag kändes det nog ändå som att vintern har kommit. När jag vaknade i morse konstaterade jag att det var något vitt på marken i trädgården och den där läskiga vinden från norr kändes. Jag tror även att jag såg en handfull vita vandrare passera bakom husknuten när jag hämtade tidningen.

Av någon outgrundlig anledning brukar jag faktiskt vara bättre på att sköta mina långpass när det blir lite bistrare ute och med maran tre veckor bort var det läge att sätta igång med dylikt igen. Igen kanske var ett starkt ord givet att jag inte förgyllt asfalten nämnvärt med min närvaro men jag skulle springa långpass i dag. Dessutom med en av mina klubbkompisar i Goyt Valley Striders, Kevin. Vi pratade redan i våras om att han skulle komma till Stockholm i november och att jag skulle ge honom en guidad tur. Han har varit skadad så jag lovade att hålla passet under halvmaran och vi fick en riktigt trevlig tur runt 5-6 av Stockholms holmar. Ja sällskapet var trevlig och den isande vinden från norr fick ignoreras. Men oj vad mycket behagligare det var  lä!

För att få till ett lite längre pass parkerade jag några kilometer från Kevins hotell och skrapade faktiskt ihop ett hyggligt långt pass, inkluderande tre passager över Västerbron för att få njuta lite extra. Förra vintern hade jag ju problem med ryggen och var inte redo för något längre förrän i mars och missade därmed alla spännande orgier i småfrysande och jag får erkänna att något jag hade förträngt var den efterföljande stelheten. Jag vet inte hur det är med er men min kropp blir något stel resten av dagen när jag springer långt på asfalt i kyla. Och jag tror inte att det blev bättre av ett gäng benövningar på gymmet igår.

Hur som haver är jag otroligt nöjd med dagens gärning och så jädra kul att få visa upp Stockholm även om det var lite bistert ute. Kevin tyckte dock att det var rätt bra att kunna springa mitt i stan utan en massa folk i vägen. True that! Och så länge det är barmark finns det en stor njutning i det faktumet! Nu vill jag ha en rejäl laddning av långpasss den här vintern så jag hoppas att jag har kamrater som ställer upp, för det är inte alltid muntert att springa dom själv på vintern.

MeAndKev

Ha det,

Mackan

Jokkmokks marknad 2017

I flera år har vi pratat om att fara upp till marknaden tillsammans och i år blev det av. Jag har talat mig varm om den inför Baddaren och hon ville verkligen dit och när Bosse i somras sa att vi har första tjing på att bo hos honom om vi ville upp så slog vi till. Halvdag på jobbet i onsdags och klockan fem rullade vi in i Porsi. Mamma och Bosse hade tänt marschaller hela vägen in till gården och palten väntade i grytan. Vilket välkomnande! Efter middagen for vi in till invigningen av islyktornas bygd i Vuollerim och det var jättefint med så mycket ljus i mörkret!

1

Vi somnade gott på kvällen och nästa morgon var det en förväntansfull tjej som jag fick med mig i bilen upp till Jokkmokk. Hon hade ett föredrag att gå på direkt så jag strosade omkring på egen hand ett tag innan vi väntade in renrajden klockan 12. Jag hann i alla fall hälsa på info-renen Jekna och tjejerna medan jag väntade på Baddaren.

2

Men man kan inte ställa klockan efter renar så det dröjde ett tag men humöret var gott och det var skönt och varmt marknadsväder! Till sist kom hela familjen vandrade med sina renar och det var verkligen en flashback. Det var 45 år sedan jag såg renrajden för första gången och familjeöverhuvudet var med redan då. Men jag tror inte att han kände igen mig!

Nästa fasta tid var klockan två, renracet nere på Talvatissjön. Det såg otroligt kul ut och vi bestämde oss för att försöka komma med någon dag men mer om det senare.

Sen köptes det kött och korvar och vi avslutade med en tur ner på stan och provade skor. Samt språkade med den unga duktiga konstnären Sara Skum. Länge. Det blev inga skor i dag men väl varsin tavla. Otroligt fina! Det var två nöjda marknadsbesökare som återvände till Porsi och en god middag.

Andra marknadsdagen började vi med en lång omväg dit via Murjek, Högträsk, Nietsevare-rondellen och Messaure. Jag ville visa Baddaren lite riktig vinter och det var jättefint. Och när vi ändå kom in i Jokkmokk norrifrån passade vi direkt på att köpa oss nya fina skor samt lite mer språkande.

13

Nöjda med det så promenerade vi iväg på utomhusföreläsning om renar och snö. Det bjöds på kaffe med kaffeost och var otroligt trivsamt att stå runt elden och lyssna på en veteran inom renskötsel.

Sen var det utställningar och marknadspromenerande för hela slanten. Baddaren letade frenetiskt efter info-renen Jekna men den gick inte att återfinna och plötsligt var det dags för konsert. Kitok! Baddaren var lite skeptisk innan men blev frälst. Killen är så jävla bra. Med Paradise Jokkmokk ekande i öronen for vi till slut söderut igen och passade på att åka och hälsa på vänner innan vi kom hem till ytterligare en god middag.

18

Sista dagen och äntligen hittade Baddaren sin lilla Jekna. Men det var bara början på en händelserik dag. Vi tog hand om alla utställningar vi hade på restlistan och klockan 13.45 infann vi oss nere vid renracet. Jag hade mailat och frågat om vi fick vara med men kanske pitchat in Baddaren lite hårdare. Jag hade på känn att hon skulle få vara med och mycket riktigt var hon med i startlistan. Dock inte jag. Det var intervjuer och Länta påpekade att hon verkade ha god kännedom om renar. Kan man tänka sig! Tyvärr fick hon tömmen bara sekunder innan start och hann inte byta grepp så det blev för mycket broms innan hon justerade det och började hojta på sin ren. Men då var det för sen och hon kom inte ikapp utan åkte ut i kvarten. Men hon var i gott sällskap för det gjorde även Peter Eriksson. En upplevelse för livet.

Nu var vi rätt klara och avslutade dagen med att promenera runtomkring i Jokkmokk med några kortare avstickare in på utställningar och till sist hämtade vi ut våra tavlor hos Sara Skum. Det var trötta marknadsbesökare som kom hem på lördagskvällen och med en trerätters i salongen och en whisky tillsammans med mamma och Bosse somnade vi gott innan dagens hemfärd. Ytterligare minnen för livet och vi har haft det så otroligt bra. Tack för allt marknaden, mamma och Bosse. Det här är något alla borde prova på. Jag har gjort det flera gånger och det var många minnen som väcktes till liv.

Ha det,

Mackan

Den längsta vintern

Jag har ett rätt bra minne. Ett väldigt bra minne säger vissa. Just i det här fallet finns dock viss risk för förträngning eftersom det är något obehagligt jag skriver om. Vinter. Men jag kan inte minnas någon så här lång vinter sen vi flyttade ner till Stockholm 1973. Jag minns orienteringstävlingar på snöunderlag men då var det snarare mitten på mars än april. Jag minns vintern för två år sen då isen fortfarande låg på sjön när jag åkte till Boston precis vid den här tidpunkten. Men det var rent på stigarna och jag kunde riskfritt skutta fram fort runt sjön. Det är det inte nu. Jag minns vintern 85-86 då det var svinkallt hela januari månad. Jag minns korta vintrar, snörika vintrar,  kalla vintrar. Men inga så här långa. Det är fortfarande massor av snö i skogens skuggor men nu ska den bort för nu verkar det äntligen bli nätter med plusgrader och dagar med tvåsiffrigt på termometern. Som jag har längtat efter att få tillbaka mina skogsrundor och dra på mig splitsen. Det positiva med den vinter som varit är att mina ben blivit ordentligt asfaltshärdade. Tyvärr på bekostnad av att jag har relativt sett klent med mil i dom. Jag har helt enkelt inte vågat gå för fullt men jag har nog ändå en rätt fin grund för jag har inte legat helt på latsidan.

För att fira den fina väderprognosen som låg ute på SMHI igår eftermiddag drog jag och Floppis till Väsjöbacken och kände på vårens ankomst. Vi får väl konstatera att utförssäsongen i den backen är över. Nu är backen stängd och pistvakten har gått från jobbet. Det som smälter får smälta och det som isar får isa och det var stundtals med hjärtat i halsgropen utför. För vissa delar var lite väl hala för min tio år gamla OL-skor. Uppför konstaterades det att jag svor på samma ställe varje gång. Det blir ju så jobbigt när det inte är fäste. Floppis var lite mer pragmatisk än jag och tog sig stundtals fram utanför den officiella rutten där det var isfritt och det var smart. Men inte rätt. Jag anpassade mig dock till underlaget såtillvida att jag tryckte lite extra både uppför och utför i nederdelen av backen. På det hela taget försökte jag ändå ta det lite försiktigt eftersom jag inte ville stressa vaden 100%. Men hur man än vänder och vrider på det hinner man bli trött på en timme. Och hur man än vänder och vrider på det är det väldigt trevligt att tillbringa en timme ute i solen med en god vän. Det är livskvalitet! Nästa gång får det bli i en annan backe för den här måste avisas.

Här är gårdagens fina väderprognos som tyvärr blivit något nedgraderad men jädrar vad fint det såg ut. Nu är den längsta vintern snart över.

Väder

Ha det,

Mackan

Ska jag ge upp nu?

Vi kör ett chicken-race för tillfället, jag och vintern. Det snöar – jag skottar bart. Jag saltar – det snöar. Det slutar snöa – jag köper skridskor. Jag inviger skridskor – det börjar genast snöa. Och sist men inte minst när jag springer några bra pass sätter det igång att snöa ännu mer. Ni fattar poängen va? Jag blir mer och mer övertygad om att det är mitt fel att det ser ut som det gör. Frågan är om jag ska valla skidorna eller lägga mig på soffan med ett brutet ben för att få vädergudarna att stänga av? Ska jag offra mig och våga ge upp löpningen helt och villkorslöst i hopp om värme och barmark till mina vänner?

Nej jag tror inte det. I ett tappert försök att visa att inte gett upp än sprang jag långpass med Mårdhunden igår. I vanlig ordning var han osäker på om han skulle orka hela vägen.

– Ska vi springa den vidriga rundan?

– Det ska vi, svarar jag.

Och den vidriga rundan blev det. Jag lugnar honom redan i förväg med att mina långpass mer eller mindre har legat nere sen i november och mycket riktigt är det han som är den starkare av oss i modd, kyla och snålblåst. Det var nog ett av de vidrigaste långpass jag gjort och hade jag sprungit ensam hade jag nog tagit tåget hem från Djursholms Ösby. Under alla år jag sprungit har det varit något av en fristad att korsa gränsen till Danderyd och få bättre underlag men i år gäller inte den regeln längre. Jag har varit van vid att justera upp farten med cirka 20-30 sekunder/km på den sidan gränsen med samma ansträngning som på Täbysidan men icke. Jag berättade under den första vidriga delen för Mårdhunden om hur fin löpningen skulle bli bara vi lämnade Täbymodden bakom oss men i stället blev det värre och det var bara att bita i. För när man har någon mil motvind framför sig på slutet får man inget gratis. Extra intressant var det från Danderydsvägen upp till Arholmavägen med konstant lutning och motvind. Vi tog oss hem till slut även om ansträngningsgraden var i högsta laget för mig. Jag vill alltid ta med mig något positivt från varje pass och den här gången är det två saker. Det genomfördes och jag märker att så fort jag kan slappna av i löpningen återhämtar jag mig snabbt trots samma fart. Och om jag inte missminner mig blir det vår snart och då går det att flytlöpa igen.

Till dess krigar jag vidare med snöskyffeln och det finns i alla fall en person som uppskattar det.

Tack

Ha det,

Mackan

Gubbar som lubbar

Medan de mest hängivna av Stockholms gubbar och tanter ägnade sig åt att lubba omkring på veteran-dm i Sätrahallen har den här gubben lubbat omkring ute. Ni får tycka vad ni vill om vintern men jag tycker att det är kallt och obehagligt om jag inte får ha på mig en skoteroverall. Tyvärr är skoteroverallen inte kompatibel med löpning och då blir det att försöka hålla värmen så gott det går ändå. Jag kan avslöja att det går dåligt. Riktigt dåligt. Står jag still funkar det av någon anledning men när jag väl rör på mig är jag varm och fin om alla perifiera delar av kroppen. Händer, huvud, fötter, underben och armar mår alldeles utmärkt. Det gör inget att jag har tunna handskar och ventilerade skor för blodcirkulationen fungerar. Ben, rumpa och mage är däremot iskalla och stela, i den mån man nu kan vara stel om en gungande mage. Ge mig värme. Nu.

Men jag kämpar på! Bihålorna känns tomma och fina igen och sömnbehovet verkar börja återgå till det normala och det känns så djävla skönt. Den som aldrig upplevt problem med bihålorna kan inte ana hur lätt man känner sig i skallen när den är som den ska vara. Energinivån är plötsligt väldigt mycket högre och då kan jag själv välja hur mycket jag vill röra på mig. Låt vara att jag fortfarande tar det lite försiktigt för att inte stressa ovana vintermuskler men för första gången på en månad översteg veckomängden 100 km förra veckan. Det går inte fort och jag njuter inte i kylan men kroppen trivs med att få en genomkörare om dagen. Den trivs så mycket att jag bestämde mig för att skämma bort den lite extra mycket för att släppa på spänningar. Orkade inte åka in till stan utan passade på att smita in hos naprapaten här i Täby som passande nog finns i samma hus som postens företagscenter. Så nu är jag härligt nymasserad och benen är lika långa igen. Det var första besöket på ett par månader och det behövdes. Det var nästan så att jag stack ut och sprang direkt när jag kom hem för det var så skönt att släppa på spänningarna. Gubbar som lubbar behöver sånt och nu känner jag mig ung på nytt.

Ung-MackaHa det,

Mackan