Maratonpsyket

Jag har en teori och den teorin praktiserar jag en gång om året på Baddaren. Det handlar om att förstå vad ditt upplevelsejag kommer att behöva hantera under maratonloppet och det handlar om att maraton faktiskt är vidrigt. Som ditt berättarjag sen rationaliserar i efterhand som inte så vidrigt. Kanske till och med fantastiskt.

Men först lite bakgrund fritt ur tankarna. Nobelpristagaren i ekonomi, Daniel Kahneman, genomförde ett experiment. Personer fick i olika ordning sänka ner händerna i vatten. I ena vändan höll man handen i kallvatten i 30 sekunder. I den andra vändan höll man handen i samma temperatur i 60 sekunder och sen smyghöjdes temperaturen en grad i 30 sekunder. Alltså totalt 90 sekunder. Lite senare fick man välja att göra om det ena eller andra. Och 80% valde 90 sekunder. Trots att man i praktiken höll handen i det kalla vattnet betydligt längre.

Om vi då antar att det faktiskt finns två olika jag, upplevelsejaget och berättarjaget, så är upplevelsejaget det som känner men som saknar minne. Berättarjaget är det som i efterhand drar slutsatser och då rationaliserar det som hänt. Det drar slutsatsen att det andra testet var behagligare för det var ju lite varmare på slutet (även om testpersonerna inte visste det). Därför valde 80% det som rent objektivt lär vara obehagligare.

Det var en extremt kort bakgrund runt den psykologin men grundtanken är att det sker någon sorts filtrering eller rationalisering om vad som hänt och då påverkar det som hände på slutet rätt ordentligt vilket för mig tillbaka till maratonloppet.

När man går i mål får man en jädra skjuts av endorfiner och välmåendet är enormt. Och allteftersom tiden går minns man ofta loppet med värme. Det var ju så kul. Det var ju sån fantastisk publik (ofta många på slutet också). När man springer nästa gång och under andra halvan brutalt blir påmind om hur jädra smärtsamt det kan vara när man går på max kan det bli en lite väl stark påminnelse. Och man sänker farten för att komma ur det obehagliga.

Min teori är att det underlättar om man mentalt är med på att det kommer att bli vidrigt under ganska lång tid. Acceptera och förbered dig på det, inte på att det ska bli så jädra kul. Belöningen i form av endorfiner vid målgång är stor men ska man springa på sitt max gäller det att inte låta sig påverkas av upplevelsejaget för starkt. Den kortsiktiga belöningen i att sänka farten, stanna eller till och med bryta loppet är ju inte den man tränar för. Och när man står på åskådarsidan vid 30 km är det rätt få som ser glada ut och väldigt många som sänkt farten rejält. Så, förbered dig mentalt på det vidriga som komma skall och hämta hem den större belöningen efter målsnöret!

Själv försöker jag verkligen minnas hur hemskt trött jag kan vara redan halvvägs och att jag har kommit igenom det förr. Och all träning jag lagt ner för att ta mig till startlinjen. Då är jag med i skallen under andra halvan. Första gången jag innan start sa till Baddaren att maraton är vidrigt blev hon lite upprörd på mig. Men hon har accepterat det och sänkt sitt PB med en timme sen vi först träffades. Mycket träning bakom det men också en hel del tävlingspsyke.

runbold

Ha det,

Mackan

 

Annonser

Äh far åt helvete

Det citatet från Lasse Kongo var vad jag hade i skallen på dagens långa fartlek. Snart är det maratondags och jag har skött träningen rätt dåligt på sistone av olika orsaker. Sköter man träningen dåligt och har sviter av orsaker så blir det inte särskilt roligt att försöka träna hårt och det fick jag bittert erfara i dag. Asfalt. Relativt långt. Relativt tufft.

Jag har inte sprungit långt på asfalt på evigheter och jag har inte sprungit tufft på asfalt på ännu längre evigheter, om man nu inte räknar mina 15×200 för några veckor sen. Dom sprangs ju faktiskt på asfalt men det är inget maratonpass. 20 km fartlek är mer åt maratonträningshållet och 20 km fartlek blev det i dag. Fast förresten, det vore fel att kalla det fartlek när det faktiskt var mitt eget ”Mackans special” från sidan 126 i Intervallguiden. Det är ett pass som jag normalt gillar men det gillandet hjälpte inte. Jag fick korta något på de sista tre repsen för att få det att passa med den runda jag sprang. Det gjorde det lite lättare men det var ändå hemskt. Jag svettades som en gris, sprang långsamt och sketbenet gnällde över asfaltslöpningen. Sammanfattningsvis kan jag säga att jag blev trött på helt fel sätt.

När jag är i form kan jag njuta av tröttheten. Jag kan njuta av att musklerna värker och lungorna spränger men nu var det bara vidrigt. Både muskler och lungor gnällde visserligen men inte som det är meningen. Jag kände mig snarare utmattad än trött och jag kände att maran ligger alldeles för nära i tiden. Ska det kännas så här risigt så ligger den starten just risigt till för jag springer inte en mara till i år med strulande muskler. Så roligt är det inte att hasa sig runt. Har jag någon gång sagt att träning alltid är roligt? Nej det tror jag inte för det är det inte. Ibland är det bara en plåga.

Lasse1

Ha det,

Mackan