Årets första tremilare

Åh jisses vad jag ångrade mig i morse när vi gick upp. I går var det riktigt skönt ute, de sopsaltade g/c-banorna var verkligen sopsaltade och jag tänkte att jag kanske borde damma av långpasset. Men jag hade massor att fixa med inför den trerättersmiddag jag skulle bjuda Baddaren på och när jag hade kollat vädret tidigare verkade det som att det skulle sluta snöa rätt tidigt på morgonen.

Nu blev det inte så. Jag var ute och skottade halv nio till nio. Jag var ute och skottade halv elva till elva och jag hjälpte Baddaren att skotta fram bilen efter det. Sen skottade jag bort det som grannen hade borstat av från bilen och där det mesta hade landat på min uppfart. Tack för det. När jag var färdigskottad var jag rätt trött i kroppen men skulle långpasset genomföras i ljuset så hann jag inte äta lunch där och då utan jag for in till stan och tackade mig själv för fyrhjulsdriften. Den var bra att ha när jag skulle parkera i stan.

Strax efter att jag hade börjat springa mötte jag det som jag tror var snabba gänget i TSM på väg hem mot Stadion. Alla såg väldigt trötta ut. Själv var jag just då mest fascinerad över hur väldigt mycket vinter det var inne i stan. Jag var på jakt på sopsaltat och det såg inte lovande ut. I innerstan gick folk omkring och skyddade sig mot blåsten och det drogs på en del pulkor. En buss hade fastnat i den måttliga lutningen på Sturegatan och på ett ställe såg jag två poliser hjälpa till att putta ut en bil. Om vi bortser från bilarna sprang jag och tänkte att så här var det säkert i stan för länge sedan innan snöröjningen blev så effektiv som den ändå är numera. Det var lite som att kastas tillbaka i tiden. Sånt gillar jag.

Jag slirade fram och letade efter mitt sopsaltade stråk och baske mig om det i alla fall inte var sopsaltat längs Norr Mälarstrand. Det hade yrt igen en del och det som yrt hade lagt sig som en hal hinna på asfalten men det fick vara bra nog. Jag har ju sprungit säkert uppemot tusen varv runt Kungsholmen så jag kan vägen och det går att hitta en tvåtusing. Den sprang jag. Fram och tillbaka. I ärlighetens namn funderade jag på att ta tunnelbanan tillbaka till Stadion efter att ha borrat i den bitvis rätt rejäla motvinden de första två kilometerna. Benen kändes stelfrusna och det släppte mest varje steg på den där hinnan. Men det gjorde jag inte. När jag vände blev det riktigt behagligt. Benen värmdes upp igen och jag tänkte att jag tar i alla fall en till vända på fyra kilometer fram och tillbaka. Att det släpper lite känns helt ok när benen börjar bli lite varma. Två vändor blev tre vändor blev fyra vändor och nu var det inget att tjafsa om. Sen plötsligt mitt på den femte så möter jag Joey.

Jag sprang ju i snöyran i motvind och var i min bubblamen visst såg det ut som Joey. Han som alltid springer långpass tidig morgon. Och jo det var det och han slog följe med mig. Även om jag hade hamnat i en bra bubbla som inte krävde sällskap och det var typ bara en mil kvar på passet så var det väldigt trevligt med sällskap. Vi tog en repa men övergav sen Norr Mälarstrand och hastigt och lustigt var vi ända borta vid Sjöhistoriska innan vi vände upp mot Radiohuset och där vände han hem mot Bromma. Själv borrade jag med väldigt gott humör i motvinden längs Valhallavägen och när jag kom till bilen ville jag inte avbryta utan att försäkra mig om att jag fått ihop minst 30 km så det blev ett ärevarv ner till Odengatan innan jag var helt säker på att det var en tremilare så som det var planerat.

Förvånansvärt pigga ben även på slutet även om jag givetvis var trött. Det ska jag vara när jag slirat i kylan i över tre mil och skottat tung snö i mer än en timme. Men samtidigt väldigt nöjd. Jag har i år redan sprungit fler asfaltslångpass än vad jag gjorde under hela förra året. Och då räknar jag ändå in ett pass på grus i oktober. Men saker händer i kroppen just nu. Efter sex veckor av träning börjar den vänja sig vid just träning. Det tycker jag är kul och dessutom är jag rätt säker på att vädret kommer bara bli bättre. Nu jobbar jag vidare mot att få den där tåligheten som kommer att krävas om jag ska springa fem tuffa tävlingar på en vecka om knappt tre månader. Och jag är rätt säker på att jag hörde vilodag i morgon. Den behövs! För även om jag inte ligger på någon mängd att skriva hem om så tränar jag strukturerat och det blir ganska många minuter per vecka i skorna på det här underlaget och när kvalitetspass genomförs pulsande i skogen eller på löpband med 13-15% lutning. Plus styrketräningen!

Från torsdagens intervallpulsande!

Ha det,

Mackan

Annonser

Färdigtränad?

Ja då är jag väl mer eller mindre färdigtränad inför Englandsäventyret! Visst tänkte jag köra ett kortare långpass i morgon och ett par snabbare pass nästa vecka men efter morgondagens pass börjar det ticka in många vilodagar och det passar mig utmärkt.

Eftersom jag hade kört två riktigt tuffa pass redan den här veckan samt en rätt mastig morgonjogg i går tänkte jag mig något lite åt det submaximala hållet i dag. För att inte lura iväg mig i högre tempo än planerat kände jag att det var en utmärkt dag för att lära snabbadepten Mårdhundsvarvet. Lite sådär lagom jobbigt. En bra plan för ben som inte under några omständigheter borde vara fullt återhämtade från en maxad mil i tisdags och träning i slalombacken i förrgår.

Blev det lugnt? Skulle inte tro det! Jo första blev ungefär som jag tänkt mig att alla skulle bli. Lite driv i steget, halvflåsigt och snabbt nog för att trimma perceptionsförmågan på stigarna. Sen gick det bara fortare och fortare på de efterföljande två varven och när jag såg att det tredje var snabbare än mitt sista för tre veckor sen frågade jag adepten om vi skulle avbryta.

No way José

Bara att pinna på så gott det går med andra ord och nu var det med rejält trötta ben. Jag måste erkänna att jag var väldigt ambivalent. Dels insåg jag rätt tidigt att det fanns en chans att nå den där gränsen som säger att nu börjar det se bra ut. Dels kände jag att det skulle vara bra skönt om adepten inte skulle hänga med i tempot och att vi skulle lugna ner oss. Det sistnämnda inträffade aldrig. Hon imponerade enormt på stigarna och jag är rätt säker på att hon var snabbare än både Mårdhunden själv och El G. Det blev mitt snabbaste varv på fyra år. Jag har alltså inte varit kvickare sen förra Englandsresan men jag var kvickare än 2014 när jag faktiskt vann min klass i Mefjellet Opp. Om inget oväntat inträffar far jag till Peak District i bättre form än vad jag någonsin kunde tro. Åtminstone så länge det inte blir för aggressivt uppför för där kommer det handla om att minimera tappet. Utför och på tekniska stigar med måttlig kupering ser det dock helt okej ut. Och något som är mer än okej är att jag återhämtar mig fantastiskt bra. Får se om jag säger samma sak efter lopp två dagar i rad…

18199312_10211312631745149_8574543598443351451_n
Efter torsdagens backar. Foto: Baddaren

Ha det,

Mackan

Dags för nästa steg

I morse var det dags för vårens sista testmil och det kändes rätt bistert redan i går kväll. Den avslutande snabba milen på tremilaren i förrgår satt rejält i benen under gårdagen och jag var väldigt tveksam till hur det skulle gå med testmilen. Bara att promenera var jättejobbigt och att då tro på ett testlopp nästa dag … kändes … sådär. För är det ett test vill jag ju att det ska vara lite mer än bara ett bra träningspass på trötta ben. Det var nu jag skulle få ett någorlunda jämförbart facit för stunden och för framtiden. Dessutom sa väderprognosen lätt motvind mer eller mindre hela vägen. Det kan vara nackdelen med punkt till punkt och det kändes trist. Jag hade hellre tagit medvind även om jag vet att det hade gett en massa ”fusksekunder”.

Men va fan, det fanns ingen bättre dag att välja och det här var trots allt apriltestet som jag fått skjuta på lite. Vaknade upp och det kändes skit på alla sätt och vis. Trött som en gnu men så är det i ottan och att det känns skit inför hårda pass eller tävlingar hör till. Det är sen gammalt. Sen jättegammalt.

Jag visste vad jag önskade uppnå och eftersom jag kör ouppvärmd går det inte att komma upp i full fart från start men efter 2,5 km började jag tro på att skamgränsen skulle kunna klaras av. Det var tyvärr jädrigt tungt för benen och flåset var inte alls så flåsigt som det borde vara för att vara ett maxtest och jag undrade om benen skulle orka hela vägen. Speciellt med den där svaga motvinden som jag antagligen inte hade tänkt på om jag hade joggat. Men nu joggade jag inte utan jag sprang. Halvvägs klockade jag in en tid som absolut indikerade på att skamgränsen skulle klaras av om jag orkade hela vägen och med två km kvar visste jag att jag skulle klara skamgränsen. Drömgränsen kändes dock tuff att nå för det skulle kräva en avslutning som jag inte visste om den var möjlig.

Den kändes omöjlig även med dryga kilometern kvar men baske mig om jag inte lyckades trycka till riktigt bra på slutet. Blev aldrig riktigt flåsig trots forceringen och det tyder på att benen ändå var rätt slitna. Jag tar det som ett bra tecken på förbättringspotential. Det och de sju kg jag har kvar till den vikt jag har haft i toppgubbform. Summa summarum gav dagens testmil svaret att jag under våren lyckats träna upp mig så bra för mildistansen som jag någonsin vågade hoppas på. Det är häftigt och uppenbarligen har jag lyckats få till lite uthållighet också. Nu är det dags att ta nästa steg och komma igång med tävlandet och det gör jag om två veckor. Jag är naturligtvis inte i den form jag hade velat vara men kroppen har gett mig allt vad jag rimligtvis kan begära av den inför resan. Nu ska vi bara toppa upp det här lite också. Även om träningsvolymen varit blygsam tror jag det går att toppa upp ett snäpp om jag kör den här veckan tungt och sen lättar.

2017-04-26 07.04.16-1

Ha det,

Mackan

Testloppdags

Sista tisdagen i månaden innebär återigen ett testlopp över milen och i dag var inget undantag. Under min kombinerade distans och orienteringsrunda i går var kroppen mer än lovligt seg. Den sista kvarvarande träningsvärken sedan torsdagens backpass gjorde att inget var skönt utom vädret. Men det var desto skönare! Shorts, t-shirt och glada skor gjorde rundan på det hela taget trevlig trots att jag knappt orkade komma under fem minuter/km i tempo. Så är det ibland.

Med det i färskt minne var jag inte särskilt sugen på att springa fort i morse men nu var det så att jag borde göra det. Det borde jag. Faktiskt. Lägg därtill en ynka plusgrad och det var lite trögt att trumma igång kroppen trots en balja starkt kaffe. Men ambitionen var hög och solen gick upp och då kom jag igång. Jag kan inte påstå att jag fick något gratis men jag var väldigt sugen på att se någon typ av utveckling. Förra månadens testlopp gav ett kvitto på knappt två minuter av förbättring och det skulle vara väldigt roligt att se något liknande.

Första biten gav inga indikationer på någon utveckling alls utan snarare bara bibehållande men allteftersom kroppen vaknade började det hända grejer. Det kändes inte som om det gick särskilt fort men klockan började gå långsammare. Sakta men säkert började jag dryga ut avståndet mot förra månadens jag och då kändes det lättare att leva med ben som började protestera högljutt. Ni vet känslan när man helst vill börja knäa och allt protesterar mot behandlingen? Den känslan. Jag höll dock ihop hållningen och med två kilometer kvar kändes det görligt att kvittera ut en förbättring. Och den kom. 124 sekunder bättre än förra månaden!

Så trevligt att se och jag måste erkänna att jag är lite förvånad över hur bra jag svarar på träningen. Jag är inte purung och jag har försökt att ta ett rätt försiktigt angreppssätt till omstarten. Ändå svarar kroppen. Förra månaden tillskrev jag rätt mycket av förbättringen till viktminskning och nu har det inte varit lika mycket av den varan utan det är kroppen som har svarat. Egentligen mer än vad jag kan begära av den. Om jag ska vara helt ärlig så är jag sjukt nöjd om jag kan sänka mig två minuter till fram till mitten på maj. Det känns inte som realistiskt med mer än så. Och helst borde mycket av den förbättringen vara viktrelaterad. För i maj vill jag springa okej i branta och långa backar. Då kommer varje extra gram kosta mycket och det är bara att förhålla sig till det. Men jag kommer inte att äventyra möjligheterna att hålla mig frisk så går vikten ner så gör den det. Annars får jag bara finna mig i att bli ägd av G och Dino och vara lika glad ändå. För glad, det är jag. Det är ruskigt roligt att träna för tillfället! Och det är ruskigt häftig att se hur bra jag svarar på träningen trots att jag inte är 20 längre.

 

DSC00387
Hayfield May Queen – Ett av loppen som står till buds under vår resa till UK!

Ha det,

Mackan

Långpassmöte

Jag bombade på hårt under gårdagens långa intervaller och det finns ingen gång man är så endorfinhög som efter ett bra intervallpass och jag kom på att Raz är i stan. Som gjort för ett möte! Vi har jiddrat på nätet om att vi borde ta ett pass ihop så jag kastade mig på tangenterna. Jodå, det skulle passa rätt bra och han hade vänligheten att anpassa längden till vad jag hade planerat. Benen kändes kanonbra i endorfinruset och jag hade glömt hur jobbigt det var för rumpan förra veckan. Och nu skulle jag springa långt med sällskap. Ett riktigt långpass dessutom. Hmm, skulle jag öht orka så långt som jag hade lovat?

Inte alls särskilt pigg kropp när jag vaknade i morse men vädret var fint och efter att ha packat och postat lite böcker for jag in till stan för att träffa Raz! Jag fick en stor kram när vi möttes och nu kommer vi till det häftiga: Vi har faktiskt aldrig träffats förut. Det finns säkert andra sammanhang där man drar ut och gör något tillsammans med någon man aldrig tidigare mött i köttvärlden. Men det kändes som om vi hade träffats en massa tidigare gånger och vi rullade iväg i lugn fart. Min plan var i princip det gamla långa maratonvarvet men med en extrasväng ut runt Karlberg och att byta ut Djurgårdsslingan mot ett varv runt Hundudden och sen upp i Kaknässpåren. Solen sken, årspremiär för splits och ingen betungande vätska att släpa på. Fan vad najs!

Visst kändes det i uppförsbackarna att jag hade maxat ut sistaintervallen igår men i övrigt trippade vi på fint och kontrollerat. Raz GPS visade på lite drygt 24 km när vi kom fram till avlämning av honom och sen sprang jag vidare till bilen. Jag hade haft telefonen i mitt Spibelt och där fick jag en överraskning. Den hade tydligen oombett mätt upp sträckan och konstaterat att jag hade sprungit 29,6 km. Nej det stämde naturligtvis inte och när jag lite sloppy mätte upp rundan på kartan blev det snarare 25,5 km inklusive sista biten till bilen. Det låter mer sannolikt. Det blev i alla fall en rejäl ökning mot förra veckans tvåmilare och visst var benen lite stela men det ska dom vara med två pass back-to-back där det första var hårt och det andra det längsta på ett halvår. För bara drygt två månader sen var jag mer slut i lägre fart av en mil. Jag måste säga att kroppen är fantastisk på att anpassa sig.

Men träning hit och träning dit, såna här möten gör mig genuint glad. Det är jädrigt trevligt att lite spontant umgås i två timmar med en skäggig hårdrockare. Tack för det Raz!

wRXF1jJt.jpg large
Foto: Rasmus Oderud

Ha det,

Mackan

You Have (almost) Killed Me

Fan ta dig T-Bone! Dags för vår lilla träningsgrupp att dunka Mårdhundsvarvet i dag igen. En något krasslig och frånvarande men en annan var tillbaka från Malmö och det blev med det premiär för Binh! Jag hade sprungit mer den här veckan. Jag hade sprungit fortare den här veckan och jag hade sovit mindre den här veckan. Och nu skulle vi ta oss upp på fyra varv. Dessutom hade Naprapat-Martin under gårdagen åtgärdat en jädra låsning som jag dragit med sedan det snöade förra gången.

När jag skottade senast

Han låste i alla fall upp mig och sedan fick jag agera nåldyna och blev hårt knådad. Det kändes när jag vaknade i  morse och röven kändes bra jävla trött under guidevarvet. Men va fan, man kan alltid prova och blir man bara trött så brukar det lösa sig med träningseffekten. Men, jag brukar vara Mr Progression och då vill jag gärna disponera krafterna rätt och jag hade en tanke att om jag bara lägger varv två och tre i samma fart och känsla som förra veckan så borde en veckas träning till göra att jag ändå kunde öka det sista.

Jag drog iväg i det som kändes vettigt men till skillnad från förra veckan kunde jag inte skaka av mig T-Bone riktigt. Ökade på ansträngningen i hopp om att få lite distans. Nu kändes det lite väl aggressivt för att överleva de två sista varven men han var hack i häl när vi drog in på målrakan. Hade jag varit smart hade jag klivit åt sidan men nu gjorde jag inte det. Resultatet blev 9 sek/km snabbare än varv två förra veckan. Det är ungefär som att snäppa upp farten från halvmarafart till milfart. Pust.

Men jag kanske kunde knäcka honom (eller mig) nästa varv? Att jag ökade farten (högst marginellt) och sprang en sekund snabbare på varv hjälpte föga. Jag ägnade vilan åt att förklara för honom att nu får han baske mig gå mot samma mål som mig i höst om han tänker springa så här fort. Samt att han gärna får dra åt mig i stället för att vara hängpung. Resultatet av det? Han sprang mycket riktigt förbi mig rätt tidigt och jag hakade på. Ett tag. Plötsligt gjorde han en jädra konstig undanmanöver på ett stort parti med ren is.

Fegis

Eller inte. Det visade sig att han såg hunden som stod på ena sidan stigen. Kopplad med två pensionärer på den andra sidan. FUKK! Jag hade valet att tvärnita på isen eller hoppa över kopplet. Jag valde det förra ackompanjerad av en vilt skällande hund som var jädrigt nära att med min hjälp flyga upp i närmaste trädtopp. Nåja, ingen skadad men jag tappade ryggen och sen blev det jättejobbigt. Jag var så nära att spy och dessutom tappade jag nio sekunder på det förra varvet. Men det gick ändå snabbare än förra veckans sistavarv trots stoppet och 33% mer sprunget. Dessutom hittade vi en vilsen Binh redan under ordinarie löpning och slapp skallgång den här veckan. Det var en klar upplevelse av nära döden och det ser jag som väldigt positivt. Så tack för det T-Bone! Jobbigt för kroppen, nära att spy men ändå med en känsla av att det är skonsamt för hela min lekamen. Dessutom fick jag välbehövlig tävlingsträning genom att göra nybörjarfel nummer ett, att inte lyssna på den egna känslan. Det fick jag betala för på slutvarvet!

2017-01-22-12-37-33

Ha det,

Mackan

On The Streets I Ran

Satan i gatan. Ur ingenting vaknade plötsligt något av en hind i mig! De trötta tunga stegen var väck och plötsligt satt löpningen som en smäck. Friska motvindar försökte nöta ut mig när jag studsade iväg i morse men dom bet inte. Klart att det sänkte farten men nu var det precis som att jag kommit över den där tröskeln som gör att det går att hålla steget även när det tar emot. Och håller man steget så blir inte tappet så stort även när det blåser mot. Ja jävlar!

Jag kan inte påstå att suget att springa hemåt var särskilt stort och jag hade stora förhoppningar om att kunna åka med Frenchie till Kyrkbyn och springa hem genom skogen men icke sa nicke. Det var bara att dra på sig kläderna igen och lomma iväg. Det var bara det att det var inget lommande på vägen hem heller. Det enda som känns riktigt tufft är uppförsbackarna och både upp till Blåkulla och Bergshamra kände jag min starka aversion mot Solna. Den enda trösten är att jag vet att jag måste vara urstark i backar om fyra månader och klockan. För det är så otroligt mycket roligare när man ser att det går markant snabbare på samma ansträngningsnivå. Det värsta scenariot är när det är jobbigt och går jättelångsamt men när det börjar hända grejer är skallen med på ett helt annat sätt. Samtidigt vet jag att när det är dags att lämna asfaltsbackarna och springa på det brittiska gräset kommer jag inte ha den här ryggsäcken på mig. Det. Gör. Stor. Skillnad.

Så, det var en rätt stark liten gube som sprang hem på förortsgatorna. Det skulle vara en skymf att kalla det snabbt men det var definitivt löpning jag ägnade mig åt i dag. Och den knappa halvmaran gick 200 sekunder snabbare än i måndags. Det mina vänner är vad jag kallar utvecklingskurva. Eller så var det favoritskorna som gav känslan och farten. Dom äger!

2017-01-26-17-14-19

Ha det,

Mackan