Att uppskatta det man har

Med risk för att sparka in öppna dörrar och allt som följer med det så säger jag det ändå. Uppskatta det du har. Uppskatta det medan du har det.

Igår passerade jag ett ålderdomshem här i Täby och när jag passerade det så föreställde jag mig själv sitta där och vad jag skulle önska mig. Det som direkt slog mig var att om jag inte är i position att röra mig själv obehindrat skulle jag i alla fall vilja att dom rullade ner mig till sjön. Att titta ut över sjön jag bor vid och se ankorna simma omkring. Jag gillar verkligen det. Som livet ser ut just nu så är det något jag kan göra varje dag om jag så vill. Det och så mycket annat. Men när jag blir gammal kanske det blir att få ta mig ner till min sjö och njuta av just det. För jag tror helt uppriktigt att det går att uppskatta så mycket i det lilla.

Jag försöker göra det jag vill göra i livet och helt seriöst skita totalt i vad andra tycker att jag ska göra. Eller vad andra gör för den delen. Deras liv och deras val. Visst, jag kan ta en massa inspiration av vad andra gör men jag vill att det ska vara mina beslut och det är jag som ska kratta för att skapa förutsättningarna för att kunna göra det jag vill. Och jag mår bäst när jag är i konstant lärande och när jag får röra på mig. Så jag lär mig. Jag rör på mig. Och jag uppskattar det.

Att som i dag springa några mil i skogen tillsammans med en god vän uppskattar jag så enormt i det lilla. Det kanske låter trivialt som sysselsättning. Det kanske i mångas öron låter som helknäppt när man kan sitta på en hip brunch inne i stan. Men för är det värt så otroligt mycket att efter att ett par timmars löpning sätta sig och dricka ett par deciliter sportdryck på en klippa vid havet. Solen skiner, det blåser och kroppen är sådär behagligt mör som den blir när man rört sig ett par timmar. Fötterna är blöta och svetten rinner från pannan men det är då jag känner mig levande. Inte lika levande som uppe på ett berg men nu krattar jag för bergen och uppskattar det krattandet. Det är såna saker jag kommer att sakna om jag hamnar på hemmet men förhoppningsvis har jag skallen klar och kan få fortsätta att uppskatta lärandet så att jag kan få dö nyfiken. Får jag dessutom komma till sjön och ankorna så än bättre.

Självklart gillar jag att inte bara vara i stunden utan älskar att ha saker att se fram mot och fina minnen att titta tillbaka på. Men stunden och att ha vett att uppskatta vilket privilegierat liv jag ändå har, det uppskattar jag storligen. Tycker du att jag är flummig? Det struntar jag i! Vad uppskattar du, det undrar jag nu?

Carpe punctum,

Mackan

Förändringstider

Nu är semestrarna över och skolorna på väg att starta. Förändringstid. Med ett avbrott i vardagslunken har folk kanske hunnit fundera lite på vad dom vill med livet och det som syns i min värld är att träningsprojekten har kommit igång. Nu går jag ju inte till gymmet längre men aldrig är väl gymmen så fulla med folk som efter semester och ledigheter. Det är lätt att ändra vanor någon månad men det verkar väldigt svårt för flertalet att göra dom bestående förändringarna. Jag hörde något om att även om motionsloppen slår rekord är det ändå en så liten andel att det slår inte igenom alls i folkhälsostatistiken. Även om det alltså känns som om det är rusning i träningsvärlden är det alltså bara en piss i Missisippi. Men att döma av den tillfälliga rusningen på gym och hur jag hör folk sätta igång med dieter efter semestern finns det uppenbarligen en vilja.  Det är tålamodet eller uthållighet som det förmodligen står sämre till med och som behövs. Korta dieter är inte min melodi. Låt mig ge några små tips som jag säkert tjatat om tidigare.

  • Har du försökt tidigare men misslyckats? Gå igenom vad som fungerade och inte fungerade förra gången. Ta med dig de delar som fungerade!
  • Skapa hållbara rutiner. Att det funkat under semestern är ingen garanti utan det är i vardagen det måste fungera.
  • Håll fast vid rutinerna. Ett avsteg är inget avsteg men om avstegen blir en vana är du nog rökt.
  • Gapa inte efter för mycket utan sätt realistiska mål baserade på hur du funkar.
  • Tänk främst livsstil och inte kortsiktiga mål. Dom kortsiktiga målen är bra att ha men du hamnade ju uppenbarligen i den här sitsen av en anledning.
  • Sist men inte minst, gör det roligt. Har du inte kul lär du inte fortsätta. Tycker du inget är kul? Jag tvivlar på att du inte kan hitta något men om det verkligen är så är det bara att gilla läget och trivas som du har det.

Så enkelt men ändå uppenbarligen så svårt. Kan du inte fixa det på egen hand finns det en kader av människor som mig som jobbar med det. För de flesta tror jag dock att en personlig coach eller tränare är helt onödigt. Dom behöver snarare någon att avrapportera till och det kan lika gärna vara en ärlig vän.

Jag tänker avsluta med klyschan att uppskatta vad du har även om du vill ha en förändring. Mina tankar går för tillfället till en löparkompis som sen några dagar plötsligt ligger helt förlamad. Ibland suger livet och jag hoppas innerligt att allt löser sig. Några rosor till dig.

IMGP0680

Ha det,

Mackan

Reflektera mera

Jag tror att det är bra fundera lite lagom mycket. Att ta sig tid att uppskatta det man gör bra och att hitta förbättringspotential i det man gör mindre bra. Jag är fullt medveten om att jag inte är i toppform och det har jag inte förväntat mig heller. Om sanningen ska fram har jag slutat förvänta mig form under pollensäsongen eftersom jag med åren lärt mig att det inte är riktigt min säsong för prestation om det inte regnar. Det var bara vissa känningar under tävlingen igår men jag hostade, nyste och snorade med jämna mellanrum ända fram till midnatt. Men när jag vaknade i morse var det bra igen.

Nåväl, tillbaka till ämnet. Med tanke på var jag är i träningen är jag skitnöjd med gårdagens tävling och det tänker jag fortsätta att vara. Jag har kollat på varvtiderna och trots att jag fick väggkänning tappade jag bara cirka tio sekunder per varv de sista två varven och det tyder på att tävlingsskallen fortfarande funkar.Lika suddig som bilden nedan är kände jag mig på slutet!

Att skallen funkar extra bra kan jag även konstatera med hjälp av bilderna jag har från loppet, för mitt löpsteg under den andra halvan är rent ut sagt bedrövligt. Jag kan dessutom se en intressant detalj som visar på att jag har något jag kan förbättra och antagligen kan hjälpa mig framöver. Det är något jag aldrig sett på bilder från flacka landsvägslopp och antagligen kan jag teknikkompensera den svagheten där. Men i grustaget från helvetet visade det sig klart och tydligt vad som händer med stegisättningen på sketbenet när jag blir trött. Det kan vara svaret till varför det är mitt sketben och nyckeln till lösningen.

Tack för all pep och alla gratulationer jag fått! Jag uppskattar det verkligen och det står i skarp kontrast till något som hände mig när jag precis hade startat om med löpningen. Jag träffade då en mycket duktig löpare och berättade att jag hade kommit igång med träningen igen och att jag var jättestolt över att jag precis hade tagit mig under 50 minuter på Enstamilen. Det som då hände var att han tittade på mig och sa inget. Det var precis som om han ville säga något men att i hans hjärna var den prestationen så usel att det gick bara inte att säga grattis och i stället lät han det bara vara och sa inget. Det är såklart min tolkning av det hela och jag lät mig uppenbarligen inte nedslås av det men uppskatta de prestationer ni och andra gör efter de förutsättningar som råder för stunden!

Ha det,

Mackan