Det är gängen ifrån förorten
som slår sig blodiga av hat.
Samma blinda raseri,
samma blinda hat.
Redan 1981 sjöng Pimme det här med full kraft och det är ingen större slump att jag kommer att tänka på den favoritlåten idag. En dag när det är upplopp i Lerdiket på grund av att någon hängde ut andra på nätet. Jag skulle kunna blogga om nätets kraftfullhet att nära hat men jag väljer den andra sidan av myntet. Nätets kraft att ena människor.
Ikväll är det dags att springa med pannlampa på Järvafältet igen. En lös grupp av löpare som träffas varannan vecka året runt på samma tid och samma plats och det skulle jag aldrig känt till om det inte vore just för internet. För när jag kom dit första gången för drygt ett år sen kände jag inte en enda av de här personerna som springer tillsammans. Det var Camilla som tog med sig några av löparna som hon känner, men även slängde upp en inbjudan på nätet. Först tänkte jag att det här är lite för lugn löpning för mig men så insåg jag att jag kunde vända på mina tisdagar varannan vecka. Ett hårt pass på dagen och ett lugnt pass på kvällen. Tvärtom mot vad jag gjort i alla tider. Så jag hakade på och det var så himla trevligt och opretentiöst. Nu har det alltså gått mer än ett år och det har blivit till en vana som jag ogärna vill missa. Jag har lärt känna härliga människor varav jag har nästan daglig kontakt med vissa av dom. Och det är tack vara kraften i internet. Här är det inga upplopp utan skratt och livsglädje manifesterat i löpning i mörker och kyla. Det är bättre än hat och bitterhet.
Den något tveksamma bilden har jag snott av Camilla.
Ha det,
Mackan
MaraMackan 