Ingen riktig toppkänning

Ja då var man hemma igen. Den sista gnuttan semester kramades ur på Vestlandet i vårt vackra grannland Norge. Jag älskar Norge. Lite mer för varje gång jag är där. Den här gången gick flyget till Sandande och den kanske häftigaste flygplats jag någonsin landat på. En kort liten landningsbana mellan två fjordar och det kändes helt surrealistiskt när det lilla propellerplanet rundade udden och lyckades pricka banan. Och stanna innan den tog slut!

2016-08-12 13.35.43
In för landning!

Det var jag, Baddaren och T-Bone som skulle springa Skåla Opp. Andra gången för mig men premiär för dom och efter någon timme i bilen anlände vi till ett regnigt Loen. Vi visste att det hade snöat kraftigt på toppen tidigare i veckan men det som hände under kick-offen på kvällen gjorde oss mållösa. Tävlingsledningen intervjuade favoriter och gång på gång frågade dom hur dom ställde sig till den nya bansträckningen. Vaddå? Jo till slut kom dom till förklaringen och det var att vid banbesiktning dagen innan så konstaterades det att det var alldeles för farligt att låta loppet gå upp till toppen utan loppet kortades till cirka 2/3 av sträckningen. Målgång uppe vid Skålavatn i stället och det här var första gången någonsin som loppet kortats. Men tävlingsledningen var tjusig!

2016-08-12 19.20.39

Man skulle kunna tänka sig att jag med mina tveksamma förberedelse skulle jubla över att det var kortat men dom tog bort fel del. Dom tog bort min del. Den delen där jag verkligen plockade placeringar senast jag sprang och där jag kan utnyttja att jag har tekniken och styrkan. Visst finns det partier där jag funkar bra i de första delarna också men där är det trångt och svårt att passera. Bara att gilla läget men det försvann ganska mycket kampanda ur mitt sinne. Kul skulle det bli ändå men det kändes inte så viktigt längre eftersom jag visste att det skulle bli mer av att bara glida med för min del. Det är långa partier som inte är nog branta för att jag ska kunna utnyttja min styrka att dunka brant uppför. Och jag är för dåligt tränad för att fixa att springa på i ganska stor lutning. Så då återstår att gå där och jag är usel på att gå. Ska det vara gång ska det vara händerna på låren och verkligen pressa.

Jag tänkte dock att skit samma. Upp ska jag och jag får göra det bästa av det. När det var dags för start var det trots allt perfekt väder. 10-12 grader och lätt regn! Jag var stel som en pinne av min griniga rygg men jag skulle slippa pollen. Det faktumet kändes busbra och resten av kroppen kändes jättefin. Dessutom var humöret på topp! Resonemanget var att inte dras med i någon startrusning utan just bara försöka glida med. Med facit i hand borde jag kanske startrusat för jag hamnade rätt långt bak i fältet när vi kom upp mot berget men det insåg jag nog inte förrän jag kom över trädgränsen och det blev fri sikt. Fram till dess följde jag bara med lämmeltåget. Visst var det jobbigt men det är det alltid uppför men det kändes snarare som ett tempo jag kunnat hålla hela vägen upp toppen om loppet gått hela vägen. Stundtals blev det stillastående i kö i trånga passager men jag kände att det var skönt att jag inte krigade om placeringar för då fanns det inget att stressa upp sig för. Meter lades till meter och uppe på kalfjället gjorde jag dagens stora misstag. Det kom ett parti där stigen var rätt bred och nu släppte jag på och sprang om en massa löpare tills en man plötsligt tvärstängde mig. Adrenalinpåslaget blev lite väl stort och jag studsade ut bredvid stigen och tog mig om honom och några till.

Pang!

Det spelar ingen roll om man tagit det lugnare under lååång tid om man plötsligt rusar för hårt i 15% lutning som det kanske var där. Jädrar vad jag syrade på mig. Ett gäng som jag hade hållit samma tempo som i 45 minuter innan jag sprang om dom gled nu förbi och ifrån mig obarmhärtigt. Så kan det gå. Det var inte förrän vi kom upp till det fina steniga partiet typ 250 meter före mål jag hade återhämtat mig så bra att jag kunde springa om folk igen. Men jag gjorde ett par sista fina minuter och kom i mål. Det gick betydligt långsammare än planerat men det gjorde inget för nu var jag bergshög igen. Kallt som satan vid målgång och det var otroligt skönt att få på sig kläderna som låg i den ryggsäck som i ärlighetens namn hade plågat mig hela loppet. Efter att haft ont i ländryggen sen jag halkade en vecka innan så var det ingen njutning med ryggsäck. Det var enorm befrielse att få av sig den!

2016-08-13 11.37.21
Skålavatn

Precis när jag hade fått på mig långkalsonger, underställströja, mössa, vantar och regnställ kom mina kamrater i mål. Dom hade gjort det så jädra bra! Vi firade med smörgåsar (med brunost för mig) där uppe och jag kände hur stoltheten över deras prestation övervann eventuella besvikelser över min egen. Till skillnad mot mig har dom skött sin träning exemplariskt och jag tror att T-Bone sammanfattade det bäst där uppe på berget.

Du har sabbat ordet träning för mig.

Vad han menade med det var att för första gången fattar han vad träning innebär. Det är inte att bara springa utan det är att förbereda sig specifikt för en uppgift och det har dom båda gjort otroligt bra. Hade jag gjort det tillnärmelsevis lika bra som dom hade det gått betydligt fortare uppför berget. T-Bone har dessutom tappat 4-5 kg utan att vad jag vet ökat löpmängden utan bara kört dom tuffa passen bättre. Hatten av för det!

2016-08-13 11.37.12

2016-08-13 12.00.59
På väg ner lättade regnet en stund!

2016-08-13 12.01.43

På kvällen efter loppet firade vi lite lätt och sen avslutade vi vistelsen med att springa upp till en glaciär och jag fick mitt årliga iskalla dopp i glaciärsjön innan vi sprang ner och tog en fika med magnifika vyer. Det här blev ytterligare en fin resa att minnas resten av livet och nästa år står vi på startlinjen igen och då ska vi hela vägen upp.

2016-08-14 11.12.42
Briksdalsbre
2016-08-14 11.13.49
Tsunamirisk
2016-08-14 12.38.48
Fikavyn

Ha det,

Mackan

Annonser

Djurisk löprunda

När jag fyllde år i somras fick jag en väldigt fin present av Baddaren, nämligen en helg på Varghotellet på Järvzoo. Vi har inte hunnit med att åka dit förrän den här helgen och det blev väldigt bra! Jag visste att vi skulle bo i rum med fönster rakt in i ett av varghägnen men jag hade inte fattat att vi verkligen skulle bo inne i djurparken, med fri tillgång till den även utanför öppettiderna. Sen hade vi tänkt kuta en del också men om sanningen skulle fram fanns det nog rätt begränsat med tid för löpning. Vi skulle ju även hinna med julbord samt titta på djur och utställningar men vi förenade nytta med nöje. Pannlamporna var nerpackade och när mörkret hade fallit så tänkte vi att nu testar vi!

Järvzoo är rätt stort och det tar lång tid att gå genom den runda man tar genom parken men springa går fortare och upplevelsen blir helt annorlunda i mörkret! Vissa djur hade tvärvägrat tidigare under dagen men i en tom park och med pannlampa så kunde vi plötsligt möta alla (utom järvarna). Det var en massa ögon som lyste i mörkret och vi fick verkligen närkontakt med många djur. Till och med myskoxarna kom fram på väldigt nära håll och verkade väldigt förvånade över våra lampor. Både jag och Baddaren var som små barn där i mörkret. Det var så jädra häftigt att vara ensamma i en becksvart skogsdjurpark.

I mörkret kan bara djuren höra dig skrika!

Vi avslutade med att springa på så snabbt våra ben bar oss och kunde sen angripa julbordet med full kraft. Sen gick vi tillbaka till rummet i mörkret och ömsom sov och ömsom låg vakna till vargarnas ylande. Det kändes lätt surrealistiskt att att på morgonen vakna upp av att en stor ulv joggade precis utanför fönstret.

Det blev  dessutom en jädrigt fin dag i parken i dag och vi fick äntligen se järvarna. Jag gillar verkligen järven, planetens coolaste djur, men inte ens på djurparkerna brukar dom ju behaga visa sig.  Fram till i dag! Nu kommer jag sova gott i natt och drömma om berguvar, myskoxar, järvar, vargar och lodjur. Tack för den födelsedagspresenten!!!

Wolverine

Ha det,

Mackan

Six days in May

En tvättmaskin med leriga kläder snurrar för fullt på nedervåningen och jag har jobb jag borde göra men jag känner att jag måste få göra en snabb återblick innan jag tar tag i fakturaskrivande och bokpackande. Vi blev bara två på den nästan veckolånga tävlings- och träningsresan till England men jädrar vad vi hade det bra. Tre tävlingar var och för mig blev det två träningsrundor bland kullarna också. Tre stycken personbästan blev det trots den hemska upplevelsen på Rainow 5 och ska jag vara helt ärlig fattar jag inte hur jag kunde plåga mig så hårt med en kropp som hellre hade legat och vilat magen. Efter mycket analyserande tror jag att det var min ovana vid att mula i mig mushy peas som var orsaken. Grönsaker är farligt, precis som min käre far alltid sagt.

Snabb återblick var det och här kommer dagar och bilder.

Tisdag: Ankomst till vårt lilla hotell. Jag hade scoutat en massa hotell i distriktet och fastnade för det här på grund av läget och för att dom hade ett finfint utbud av real ale och vi blev verkligen inte besvikna. Det var dessutom något av en samlingspunkt i byn och vi tillbringade många timmar nere i puben. Burbage Skyline gick över förväntan efter en lång resdag och redan där och då var G-Man helsåld på fell running. Man måste nog uppleva det för att förstå hur häftigt det är.

DSC00270

DSC00285

DSC00290

Onsdag: Glada var vi efter gårdagen och det fick bli en utflykt till Glossop med shopping, lite vandrande på stan, avslappnat fika och tjötande innan vi for tillbaka över bergen till Hayfield för laddning med mushy peas. G-Man blev väldigt misstänksam när mitt tjattrande plötsligt slutade men verkade få till en bra laddning och gjorde återigen en suverän tävling. Själv var jag alltså i det jag valde att kalla den mörka tidsåldern. 24 timmar av skum känsla i hela kroppen men det stannade vid 24 timmar och det blir ett minne för livet att ha stått och vrålspytt med löparkläder på mig. När jag hämtade mig kunde jag njuta av att G-Man sprang så jädra bra. Det är kul att se när någon annan verkligen får till det och hur han verkligen sprudlade av löparlycka.

DSC00305

DSC00327

DSC00314

Torsdag: Vilodag och shopping för hela slanten. Det blev en heldag i Manchester som avslutades med middag i New Mills. Vi handlade presenter, löparprylar och vandrade omkring i en regnig stad. Enligt devisen ont ska med ont fördrivas blev det indiskt till middag. Jag svettades som en gris av den starka maten men en timme efter middagen vaknade min kropp till liv igen. Fascinerande och välkommet.

DSC00338

DSC00336

Fredag: Tävlingsdag för El G och träningsdag för mig. Eftersom det var strömavbrott i hela byn tog vi bilen och åkte på turné för att få i oss lunch och jag fick äntligen en njurpaj. Det är nog det finaste det engelska köket kan erbjuda. G-Man påstod att det var helt sjukt att käka sån mat men han fattade inte vad han missade. Det var skitskoj att agera fotograf och att springa omkring på tävlingsbanan och samtidigt hinna titta på lite annat än löparen framför. Lyxigt var det också att tävlingen gick just i Hayfield för vi kunde ta oss direkt från tävlingen till puben och ägna resten av kvällen åt att tjöta med andra löpare. G var lite mer sliten idag men jag måste nog säga att han höll ihop det väldigt bra.

DSC00351

DSC00362

DSC00363

DSC00379

DSC00506

DSC00554

DSC00560

Lördag: Nu var det min tur igen och tävlingscentrum var på samma plats som föregående dag men nu skulle vi springa på andra sidan av byn och upp till lite högre toppar. Dom topparna jag suktat efter hela veckan och en stundtals väldigt tekniska bana. Det blev veckans höjdpunkt racemässigt för mig även om jag säkert hade kunnat kapa tid om jag inte hamnat på fel kant i starten. Därmed fick en längre väg upp för den branta slänten och de första minuterna innan vi nådde den smala stigen. 10-15 placeringar bättre där och loppet hade blivit ett annat. Men man får jobba med det man har och det gjorde jag. Lyckades på slutet springa till mig en stumhet i benen som jag inte hade fixat tidigare under veckan och det är jag mycket nöjd med. Sen blev det pubhäng för hela slanten och även idag en massa trevliga löpare kvar i byn hela kvällen.

DSC00565

DSC00572

DSC00597

DSC00652

Jag gillar speciellt den sista bilden där jag precis varit på väg att snubbla omkull och försökte återfå balansen!

Söndag: Hemfärdsdag men jag var tvungen att visa G-Man delar av gårdagens bana. Speciellt delen som kallades ”The Dragonback” så vi gav oss upp på berget i löparkläder en timme. En fin avslutning på en fin vistelse i Hayfield. Inget regn idag men härlig blåst på toppen av Mount Famine och vi skuttade omkring i fårhagarna med stora leenden på läpparna. Sen begav vi oss till Stockport för ett besök på det anrika bryggeriet och en sista liten ale på den prisbelönta puben Arden Arms. Den fick sjunka ner med en lång fika och promenad i byn innan vi skildes med en kram på flygplatsen.

DSC00662

Jag är så glad över att jag fick göra den här resan och för att G fick så stort utbyte av den. Mycket skitsnack, rolig löpning och ni som inte var med missade verkligen något. Det här var en stark resa som Morgan skulle sagt. Eller Mackan.

Ha det,

Mackan