Progressionskungen!

Ja då var högst troligt sista kvalitetspasset gjort innan det är dags för tävlingsdebut och jag höll progressionen här också. Jag har lyckats med en obruten svit av bättre och bättre utfall på varenda kvalitetspass det här året och bättre än så kan det inte bli för såna som jag. Såna som springer efter upplevd ansträngning. Jag vill ha en viss intensitet baserat på passets syfte och om den intensiteten är densamma och farten ökar så har det hänt bra saker i kroppen.

Eftersom det var torsdag var det Väsjöbackar som gällde ikväll och det finns väl inte så mycket mer att berätta om min löpning än att det var jobbigt och att det gick fortare än senast. Samma antal, samma upplevda ansträngning. Har dock slarvat lite med allergimedicinen när jag varit på resande fot så det var lite hostgrinigt och det är det fortfarande nu på kvällen. Med tanke på hur bra kroppen svarade så lär det inte vara något än allergiretningar men det stör lite.

Men jag vill berätta att Baddaren var jädrigt kvick i backen i kväll. Riktigt kul att se henne bli starkare. Det är definitivt snäppet bättre för henne nu jämfört med förra året och det vore kul om den trenden höll i sig fram till Skåla. Drygt tre månader kvar av förberedelser för det och dom månaderna kommer att behövas för oss båda om vi ska nå våra mål. Jag vet definitivt vilken målbild jag har men jag vet inte än på ett par månader om det finns något realistiskt mål som matchar den. Jobba för det ska jag i alla fall.

Men först ska jag till England och ha skoj. Det hade jag iofs i början av den här veckan också men det var längre söderut och med betydligt lättare ansträngningsnivå.

2017-05-07 20.43.34

Ha det,

Mackan

Annonser

Känslan är här och nu

Den ständigt återkommande diskussionen bland löpare är hur noggranna är deras GPS’er. ”Vad visade din?” är en vanlig fråga efter tävlingar. Hur långt var loppet egentligen? Det enda vi vet säkert är att alla sprang samma bana. När jag var över i England diskuterade vi just det här. Ja inte banlängden utan att vi sprang samma bana. Vi tävlade mot varandra på banor vars längd snarare var uppskattad än mätt och där underlag och kupering hade större betydelse för sluttiden. Tävlingarna var inte mot klockan utan mot medtävlarna. Race. Man mot man. Det enda du kämpade för var placeringar sinsemellan och det ger en underbar känsla av här och nu. Det är du mot dina motståndare. Det är du mot din egen trötthet. Har man inte insett det tidigare inser man då hur ointressant det är vad klockan visar här och nu.

Det enda som är intressant är om du ska orka i mål på den ansträngning du vill hålla. Dina medtävlare kan sporra dig att få ut lite mer ur kroppen än vad du skulle fått på egen hand men det är i slutändan din kropp och knopp som sätter gränserna. Klockan har inget med saken att göra. Det enda jag vill veta på förhand är ungefär hur länge jag ska anstränga mig och vad jag har framför mig i tid och banprofil. Det är lite trist att börja spurta en kilometer för tidigt. Vet jag det kan jag försöka hantera rätt ansträngningsnivå i varje skede av loppet. Vet jag att jag ska tävla i 30 minuter är det skillnad mot om jag ska tävla i 90 minuter.

För ett par månader sen fick jag en fråga av en kvinna som undrade hur hon skulle kunna springa lika snabbt på tävling som på träning. Det roliga var att hon skrev att på träningen välkomnade hon tröttheten men att på tävling sökte hon att springa på vissa tider. Tider som blev sämre på tävling. Det här är liten en del av det mycket längre svaret jag gav henne.

Om du gnuggar in målet att du ska bli trött istf en viss tid kan det ändra allt. Den berömda känslan jag alltid tjatar om. Jag vet hur jag vill att det ska kännas efter 30/50/70% av en tävling. Tiden finns där men det är inte den jag springer efter. Den blir vad den blir!

Sen dess har hon tävlat några gånger och formligen pulvriserat sina personbästan. Jag blev otroligt glad när jag såg det hända. Hon bytte fokus och lät kroppen bestämma. Känslan. Är det den du springer efter spelar det ingen roll om kilometerskyltarna sitter några meter fel eller om dom finns överhuvudtaget. Jag litar alltid mer på känslan än på utsatta markeringar men det kan ta lite tid att lära sig det och det har gått fel också. Adrenalin är ett intressant fenomen om man säger så.

Hur man än vänder och vrider på det; när du kommer till en kilometermarkering och klockan säger en viss tid är det vad som har hänt och det kan du inte längre påverka. Du kan däremot påverka det som är framför dig. Oavsett om du använder känsla, puls eller GPS som hjälpmedel. Alla är hjälpmedel som kan spela dig spratt på sina egna sätt. Det här var några korta ord om något som jag ägnade tio sidor åt i boken min och som jag väljer att lobba för under min tävling. Ni har fått banprofilen och banbeskrivningen men det blir upp till er själva att hitta känslan.

DSC00655

Ha det,

Mackan