Färdigtränad?

Ja då är jag väl mer eller mindre färdigtränad inför Englandsäventyret! Visst tänkte jag köra ett kortare långpass i morgon och ett par snabbare pass nästa vecka men efter morgondagens pass börjar det ticka in många vilodagar och det passar mig utmärkt.

Eftersom jag hade kört två riktigt tuffa pass redan den här veckan samt en rätt mastig morgonjogg i går tänkte jag mig något lite åt det submaximala hållet i dag. För att inte lura iväg mig i högre tempo än planerat kände jag att det var en utmärkt dag för att lära snabbadepten Mårdhundsvarvet. Lite sådär lagom jobbigt. En bra plan för ben som inte under några omständigheter borde vara fullt återhämtade från en maxad mil i tisdags och träning i slalombacken i förrgår.

Blev det lugnt? Skulle inte tro det! Jo första blev ungefär som jag tänkt mig att alla skulle bli. Lite driv i steget, halvflåsigt och snabbt nog för att trimma perceptionsförmågan på stigarna. Sen gick det bara fortare och fortare på de efterföljande två varven och när jag såg att det tredje var snabbare än mitt sista för tre veckor sen frågade jag adepten om vi skulle avbryta.

No way José

Bara att pinna på så gott det går med andra ord och nu var det med rejält trötta ben. Jag måste erkänna att jag var väldigt ambivalent. Dels insåg jag rätt tidigt att det fanns en chans att nå den där gränsen som säger att nu börjar det se bra ut. Dels kände jag att det skulle vara bra skönt om adepten inte skulle hänga med i tempot och att vi skulle lugna ner oss. Det sistnämnda inträffade aldrig. Hon imponerade enormt på stigarna och jag är rätt säker på att hon var snabbare än både Mårdhunden själv och El G. Det blev mitt snabbaste varv på fyra år. Jag har alltså inte varit kvickare sen förra Englandsresan men jag var kvickare än 2014 när jag faktiskt vann min klass i Mefjellet Opp. Om inget oväntat inträffar far jag till Peak District i bättre form än vad jag någonsin kunde tro. Åtminstone så länge det inte blir för aggressivt uppför för där kommer det handla om att minimera tappet. Utför och på tekniska stigar med måttlig kupering ser det dock helt okej ut. Och något som är mer än okej är att jag återhämtar mig fantastiskt bra. Får se om jag säger samma sak efter lopp två dagar i rad…

18199312_10211312631745149_8574543598443351451_n
Efter torsdagens backar. Foto: Baddaren

Ha det,

Mackan

Annonser

En vecka med Kuststigen

Nu är semestern över och jag avslutade helt okej träningsmässigt. Inte idag förstås eftersom jag ägnat mig åt bilkörning hem från västskusten och sen tvättande för mer eller mindre hela slanten. Det är rätt skönt att komma i ordning.

Jag var lite seg förra veckan och det var nog så att jag och Baddaren drog på oss någon liten förkylning när vi kom hem från Lappland så det blev ett par avbrutna försök till träning (och ett långsamt och segt pass) och sen ett genomfört pass runt den fantastiska Kuststigen nere på Malmön i söndags. Man kan lugnt säga att känslan på det passet var skit. Jag tog i men det hände absolut ingenting annat än att jag blev jättetrött och hostade sate vid målgång. Men jag genomförde i alla fall hela varvet!

I måndags var det dags igen och då var det betydligt bättre känsla och dessutom tre minuter kvickare. Plötsligt började det likna löpning igen och bäst av allt var att jag kunde ta i lite mer. Det kanske låter konstigt med att kunna ta i för man tar ju i även när det går dåligt men det är något annat när musklerna svarar. Det var framförallt andra halvan som gick fortare och jag kände att något var på gång. Dagen efter fick dock bli vilodag för jag insåg att det behövdes en eftersom jag var lite väl rasslig i magen. Och med tanke på vad planerna var för resten av veckan verkade det vettigt.

På onsdagen var dock kroppen med på noterna och nu var det faktiskt riktig löpning. Tryck i steget hela vägen och jag kapade ytterligare tre minuter på det dryga varvet som tar dryga timmen när jag inte är i toppform och med ett personbästa på strax under timmen.

Tröskelträning

Eftersom jag ville bomba ur benen den här veckan stod korta intervaller på schemat i torsdags och dom kunde genomföras efter en MJFF och sen en lång uppjogg. Jädrar vad segt det kändes. Det var åska i luften och jag hade huvudvärk första halvan av morgonjoggen men efter lite löpskolning och med hejande av Baddaren så kunde jag köra mina korta intervaller. Det blåste rätt bra men det lustiga som hände var att det gick inte snabbare i medvind och svagt nedlut utan tvärtom. Det var som att löpsteget blev skitbra i motvinden och det lätta motlutet. Om jag får säga det själv sprang jag jättebra. Visst gick det några procent långsammare än senast jag körde det här passet för två år sen men jag sprang med helt rätt aktivering av musklerna. Dessutom hygglig fart och all in. Baddaren blev lite orolig för att jag lät konstigt när jag kom över mållinjen men så ska det vara när man tar i!

13925865_10208774121923990_5981151921061196012_o
Foto: Johanna Lundeberg

På fredagen blev det ett återhämtningsvarv runt Kuststigen på trötta ben men där jag utan att ta i sprang ungefär lika kvickt som som på söndagen. Kroppen är konstig. Det var trötta muskler men dom lirade liksom i alla fall. Som det var förr. Jag fick hejda mig lite på andra halvan eftersom det regnade rejält och alla som testat att springa med racerskor på blöta klippor vet att man får ta det lite piano. Dessutom väntade eldprovet på lördagen.

2016-08-05 14.09.57
Klipplöparskorna

Lördag och det skulle vara uppehåll hela dagen och dessutom molnigt. Visserligen blåste det kraftigt men nu skulle jag slå årsbästa. Något annat fanns inte på kartan. En timme av total hängivenhet till löpning. Jag satte av i så god fart jag kunde men det hände inte mycket. Det är konstant upp och ner på rundan och benen ville inte riktigt. Dessutom gassade solen. I och för sig är en gassande sol på ett så kort pass bara mentalt men uppför den första längre stigningen orkade jag knappt upp och vid CP1 efter cirka 18 minuter låg jag rejält efter mitt årsbästa. Då kändes det dessutom lätt där den dagen. Hade jag överskattat min återhämtningsförmåga? Men det började gå lite bättre och när jag efter drygt 20 minuter formligen flög förbi en annan löpare började jag tro på det. Nu gick det plötsligt bra och vid CP2 var jag inte mer än 15 sekunder bakom årsbästat. Nu jädrar skulle det springas!

Glädjen var dock kortvarig för solen tvärförsvann och ersattes av regn. Regn är alltså inte bra på klippor. Alls. Jag fick trycka järnet där jag kunde och vara jätteförsiktig på andra partier och jag insåg att det här skulle bli jättesvårt. Jag visste att jag skulle bli tvungen att forcera som en galning från CP3 och in i mål där det inte är lika regnkänsligt men det kändes tufft. Kraftig motvind och svårt att se i det piskande regnet och jag visste vilken tid jag skulle behöva ha på CP3 för att ha den minsta chans att klara av det men baske mig om inte hoppet levde när jag kom dit. Det levde men väldigt svagt. Nu var frågan hur mycket kroppen pallade? En hel del visade det sig. Jag sprang verkligen bra och det är en känsla jag har letat efter länge. Trött som tusan men trots ben som värkte av syra efter den sista långa uppförsbacken så kunde jag trycka på hela vägen in. Det är skillnaden mellan form och oform och när jag stannade klockan vid målgång hade jag slagit årsbästa med en minut.

Känslan av att springa bra är så otroligt skön och så väldigt svår att beskriva. Det spelar ingen roll om det är träning eller tävling! Det ösregnade när jag hoppade ner i havet och sen låg jag och bara sprattlade i vattnet i en kvart. Nu vid kontroll visar det sig att mitt årsbästa är fyra minuter från PB på rundan men det gör inget. Jag är ganska många kilo tyngre nu än då och det regnade halva rundan vilket kostade tid men det är egentligen sekundärt. Vikten är på väg åt rätt håll och så även formen men framförallt såg jag att jag fortfarande kan återhämta mig under en tyngre träningsvecka. Det är guld värt!

Enda smolket i glädjebägaren är att jag på kvällen lyckades halka på en klippa så att det knakade till i ryggen. Nu hoppas jag verkligen att det inte kommer att påverka nästa veckas kraftprov för på lördag är det dags för Skåla Opp. Fram till dess njuter jag av vetskapen av att det faktiskt kan hända lite saker i den här kroppen även om jag ogillar att dagsformen är så extremt varierande. Men det är bara att prova!

2016-08-06 17.23.03

Ha det,

Mackan

Barbasnabb

Jag hade planerat att springa min snabbdistans under gårdagen men det blir inte alltid som planerat. Baddaren har varit småkrasslig och när det började klia i mina ögon också och raspa i hela systemet for jag till affären och köpte ingefära i stället. Sen kokade jag upp en sjujädra stark brygd och slog mig ner med några avsnitt av Walking Dead. En natts sömn på det och jag vaknade upp och kände mig kärnfrisk. Rasp och ögonkli var som bortblåst och vilopulsen såg ut precis som den skulle. Det är skönt att bli belönad när man är klok!

Fem grader varmt ute och då åkte korta tightsen på men jag får erkänna att det var lite kyligt när det började småregna. Stelt, stolpigt och  vattenpölar mest överallt gjorde att jag inte alls njöt som jag hade planerat under uppvärmningen. Efter 8 km var jag i alla fall varm om händerna och svettig på ryggen. Gott så. Jag hade inga större förhoppningar om att kunna uträtta några stordåd på min testmil men tänkte att jag skulle i alla fall göra en sub-Silfverstolpe. Sånt är alltid viktigt men innerst inne ville jag springa några minuter fortare än så och la ribban där på utgångsfarten. Med facit i hand var det rätt beslut. Tre kvalitetspass den senaste veckan gjorde att jag verkligen inte hade benen för att springa riktigt snabbt men resten av kroppen var med på noterna. Jag orkade inte jobba upp pulsen men jag kunde flyta i en fart som är väl godkänd som flytfart och speciellt så här under barbasäsong. Är jag nere i tävlingsvikt till Boston så bör den här farten kännas riktigt komfortabel på den här typen av testmil. Är jag inte det får jag försöka att vara barbasnabb.

Testmilar är nog den vidrigaste träning som finns men ack så nyttiga. Det är ingen hemlighet att jag är mer förtjust i intervaller än snabbdistanser men allt jobb ska göras och nu behöver jag inte plåga mig mer på just det här sättet just den här veckan. Det gäller att passa på medan banan är springbar. Rätt vad det är ser sista kilometern ut så här. Jag föredrar de vattenpölar och den lera jag hade i dag.

Isigastigen

Ha det,

Mackan

Tröskelterror

Jag lovade att springa tröskel igår och tröskel blev det. En träningsmil på maximal träningsansträngning brukar matcha tröskeln hyggligt för mig och jag undrar om jag inte fixade det rätt bra igår. Den råa kylan och kompressionstights under vanliga långa tights gjorde nog att farten hölls ner ett snäpp men ansträngningsnivån var okej under de sista två tredjedelarna av passet. Jag har skrivit om det förut och jag skriver det igen,min testmil är hemsk. Att starten ligger lägre än målet och att banans lägsta punkt är redan efter 800 meter gör att det blir segt. Från den punkten är det ungefär 2,4 km till banans högsta punkt och när jag kommer dit är det ovillkorligen så att jag är färdig att kasta in handduken. Så var det även igår. Lägg också på att det kändes som att jag hade en gummisnodd fastspänd mellan benen. Jag märkte inte av den gummisnodden under min åtta kilometer långa uppjogg men när farten gick upp spändes bandet. Enligt gummibandsprincipen fick jag sen kämpa för varenda millisekund jag höjde farten.

Vid drygt tre kilometer var jag alltså ruskigt nära att skita i det och låta det bli tre kilometer tröskel. Tre kilometer tröskel är dock inte mycket till träning så djävulen på axeln påpekade att gör jag det inte nu får jag göra det i morgon och det var lika bra att fortsätta. Vid fem kilometer hade jag sprungit in förlorad tid mot vad jag planerat och låg exakt på plan. En plan som inkluderade en snabbare andra halva eftersom andra halvan är snällare. Och snabbare blev det. Ganska exakt en minut snabbare och det är jag nöjd med. Dom här passen är nog det vidrigaste jag vet men jag behöver dom och jag vet hur nöjd och glad jag blir efteråt. Det är trots allt inte mer än 30-40 minuter det ska pressas och den tiden går rätt snabbt. I dag får jag belöningen i form av myspass i solen runt min sjö.

Höstlöpning

Ha det,

Mackan

Smygrelease

Nu är det drygt en vecka kvar tills jag kan börja leverera böcker och då är det dags att släppa på beställningar på www.sapiens.se. Eftersom jag inte nu bara har en utan två böcker på sajten har jag varit tvungen att bygga om från vanlig köpknapp till kundvagnshantering. Rent tekniskt inga svårigheter men lite knepigare med att klura ut fraktplanerna. Det är en djungel att hitta billigaste sättet att få fram något inom det här landet och med två böcker får jag en massa intressanta kombinationer av vikt och storlek. Nu har jag i alla fall testat klart från mitt håll och känner mig trygg med att det fungerar och vågar lägga ut den uppdaterade beställningssidan.

Julhandeln får utvisa om jag ligger hyggligt rätt i antalet upptryckta böcker och så ska jag fundera på hur många förbetalda kuvert jag ska beställa och det gör jag nog bäst under ett längre tröskelpass. Ni vet väl att det enklaste sättet att veta att man springer tröskelfart på träning är att det är den högsta fart när man fortfarande kan genomföra vettiga resonemang? 😉 I alla fall om man håller sig under 40 minuter och sköter de viktiga resonemangen i början. Jag testar det på lunchen och ser om jag kommer fram till något. En sak har jag i alla fall redan kommit fram till och det är att jag ska fira med en öl ikväll.

 

20120511_133017Välkomna,

Mackan