Fellrunningtour18 – Dag 3-4

På söndag morgon vaknade jag med den begynnande träningsvärken från helvetet. Jag hade mina aningar om att det skulle kännas men det här var en föraning om något i hästväg. Eller säger man fårväg i England? Ursprungligen hade vi planerat en kort tävling den här dagen men redan dagen innan när vi såg vilket strålade väder det skulle bli ändrades planeringen till en heldags-hike uppe på Kinder Scout.

Bilen packades och kosan styrdes mot ny by och nytt hotell. Det var dags att återstifta bekantskapen med Hayfield och The Royal Hotel. Dock fortfarande tidig förmiddag och i stället för att checka in åkte vi direkt till platsen för hikens start. Det var redan varmt och det var med trötta ben vi började vandringen uppåt. Väldigt jobbigt men så otroligt fint. Vi vandrade genom fårhagarna upp mot Kinder Low, den plats där jag och Goran vände vid förra året. Humöret var gott och väl där uppe tog vi dagens första paus. Dricka och lite snacks.

Nu var vi så högt uppe att vinden kompenserade lite för värmen och här kom vi in på den större leden som kommer från Edale och det var nu massor av vandrare. Det går inte att med ord beskriva hur fint det är och bilderna blir lite för platta för att visa skönheten. Men dom ger en aning om den. Färden gick vidare genom High Peak och snart var vi halvvägs och det som kallas Kinder Downfall. Ett 36 meter högt vattenfall som så här års bara är en rännil. Vattnet kommer uppifrån hedarna och dom börjar sina när sommaren närmar sig. På vintern kan det dock vara så mycket vatten som fryser att man isklättrar här. Återigen en liten paus och energiladdande för att ta oss nedåt berget.

Vi bara njöt. Njöt och fotade. Fotade och njöt. Tog in allt det sköna. Alla vi möter hälsar glatt och efter ytterligare en paus trekvartsväg in på turen var vi nere vid platten. Där mötte vi fyra lite mer oortodoxa vandrare med rätt mycket packning men med öl i handen. Vi stannade och pratade ett tag och det var några lokala förmågor som skulle gå upp på berget och övernatta.

Dom tipsade om att det var fantastiskt att ligga där uppe och kolla på stjärnorna. Själva avslutade vi vår tur, checkade in på hotellet och njöt av det bästa som det brittiska köket har att erbjuda som sköljdes ner med några pints lokal öl. Livet på en pinne!

Pint

Nästa dag var vår enda vilodag från racing eller hiking och kosan styrdes mot Manchester. Inte så mycket att orda om den dagen annat än att vi fyndade rejält i löparbutiker och i den suveräna bokhandeln Waterstones. Jag kan inte annat än att älska en boklåda som har allt. Det blev fyra böcker varav en var en gåva till Baddaren, Baskervilles Hund. Nu när hon verkligen fått uppleva hedarna kände jag att hon kan relatera till den boken! Benen kändes värre än efter det tuffaste av maratonlopp. Det var grava problem att ta sig nerför trappor så det var skönt att allt vandrande var på asfalt och platt. Men hur skulle det gå i morgon? Jag gick till och med in i katedralen och hörde mig för om det gick att skippa värken med lite hjälp uppifrån!

Ha det,

Mackan

Annonser

Man down – man down!

Ja det här blev ju en intressant träningshelg. Jag gick in i den med träningsvärk efter torsdagens backar men i går tänkte jag att jag ändå skulle testa att springa några Fortifikationsvarv med Baddaren. Ja, inte med men samtidigt även om jag valde att guida henne på det första varvet. Och det blev en intressant historia där jag fick känna att röven hade jobbat i torsdag. Jag genomförde i all fall passet och tog i ända upp till gränsen för kräkzonen… Det är fan ingen lek på toppen av Hells Hill. Varvet är designat för att jobba med lite olika förmågor och inte minst förmågan till återhämtning i fart efter tuff backe. Det är bara det att med några extrakilo att bära på så blir den tuffa backen än tuffare. Huga.

Jag hade bestämt mig för att springa lugnt, långt och fint i dag. Samt platt. Det var med den föresatsen jag somnade men när jag vaknade och såg det trevliga vädret kunde jag inte hålla mig utan planerade snabbt om. Ut i skogen i stället och jag återuppväckte en gammal långpassrunda som har blivit sparsamt nyttjad de senaste åren. Nu vet jag varför. Jag hade för mig att den var på 30 km och jag tänkte att jag har ju hela dagen på mig så låt det ta tre timmar om det nu är så att jag behöver tre timmar. Nu visade den sig vara lite kortare än dessa 30 km. Av säkerhetsskäl hade jag med mig mobilen och den tyckte i och för sig att rundan var just 30 km men den lätta går jag inte på. Kontroll av träningsdagboken visade att jag konsekvent skrivit 29 km tidigare. Så då får det vara 29 km.

2017-04-09 12.02.48

2017-04-09 12.04.46

Det jag hade glömt var hur otroligt kuperat det är och det tog på benen. Det senaste halvåret har jag alltså ett ”långpass” på 21 km och ett på 25 km. Då är 29 km lite längre och framförallt när det är på stigar och rejält kuperat. Jag startade i vad jag tyckte var lugnt tempo men det fanns nog lite snabba fibrer aktiverade sedan gårdagen så det var inte riktigt lika lugnt som jag trodde. Jag var trött i benen redan efter en halvtimme och tro mig, det blev inte lättare. Med två kilometer kvar gick jag på huggtänderna och med 700 meter kvar blev det rejäl markkänning. En hög rot uppe på ett berg räckte för att få mig på fall. Men ni vet hur det är, man vill inte stanna och jag hade någon idé om att jag ville komma under en viss tid. Just den idén höll nästan för jag landade exakt på den tid jag ville under. Miss med en sekund men det spelar faktiskt ingen roll alls. Jag hade två felspringningar där jag fick vända så jag vet ju att jag var under. Egentligen.

I vilket fall som helst fick jag en fin dag i skogen och när jag kom hem och gjorde rent såret och torkade bort allt blod såg det inte så farligt ut. Men jag hade lite bråttom hem för det slutade liksom inte att blöda förrän jag fick på ett plåster hemmavid. Trots kraschen är jag rätt jävla nöjd med hela träningsveckan. Korta intervaller i tisdags – slalombackar i torsdags – majlintervaller i går och långpass i dag. Jag har fortfarande en lång väg att vandra men det kan bli riktigt bra till hösten.

2017-04-09 13.34.13

Ha det,

Mackan

Träningvärken börjar ge med sig

Om man tar säsongsvila och sen startar med ett brak i slalombacken får man träningsvärk. Så in i h*e med träningsvärk. Det var inte oväntat och det var inte oplanerat men det satt i lite längre än vad jag trodde att det skulle göra. Det kanske låter urkorkat att starta med ett monsterpass men det är inte så dumt som det låter. I lördags morse drog jag till Väsjöbacken för att tugga backe. Det var rätt slirigt eftersom det hade regnat rejält lokalt men ändå görbart. Jag hade satt upp en maxgräns på antalet med ett randvillkor att jag skulle kunna hålla farten genom hela serien. Med tanke på underlaget var jag riktigt nöjd med det jag åstadkom. När jag hade två i rad som pekade svagt neråt i fart avbröt jag och lunkade hemåt igen för att vänta in träningsvärken. Benen var trötta och vissa muskler kände att dom hade jobbat klart för dagen. Mentalt kände jag mig som en kung som fått träna något riktigt roligt.

Med två veckor av säsongsvila bakom mig hade jag förväntat mig träningsvärk men det jag var nyfiken på var någonstans den skulle uppstå. Skulle den vara jämnt fördelad eller hade jag några markanta svagheter? Med facit i hand kan vi konstatera att jag hade några markanta svagheter och det till den milda grad att det är först i dag som jag inte är trycköm på vissa muskler. Så här var det inte i våras och det stöder min misstanke om att vissa delar kopplat ur, kroppen har inte lirat som den ska och det är mer specifikt delar av sketbenet. Jag jobbar på inkopplingen och det var skönt att få stöd i den teorin. Nu riktar jag in mig lite extra med den funktionella styrka där jag uppenbarligen var svag. Alternativ jobbade jag mycket hårdare med just de musklerna men jag var så noga jag kunde med att vara symmetrisk i mina rörelser att jag inte riktigt tror på det. Jag vet inte om det är all bilkörning under sommaren som fukkat upp kroppen eller om det är något annat men jag har i alla fall en väg framåt som jag tror på. Efter nervtestet känns det betydligt mer motiverande att jobba långsiktigt. Tron på att det man gör faktiskt hjälper är något som hjälper motivationen något enormt. Speciellt när man vet att det kan ta tid.

Bilden nedan visar hur Edsbergs Sportfält såg ut i lördags morse. Inte konstigt att det slirade lite i backen.

2014-09-27 08.48.24Ha det,

Mackan

Träningsvärken från helvetet

En timme upp och ner för Väsjöbacken med Eric i fredags var startskottet för den nya träningsperioden. Det var också startskottet för det som alltid händer när jag springer många backar ,och inte har gjort det på en månad eller längre, träningsvärken.  Och det finns ingen värre än backträningsvärken. Varje gång den kommer tänker jag att jag aldrig mer ska vila från dessa övningar och likförbannat sitter jag nu här. Det finns två sätt att tackla det. Det första är att hålla sig i stillhet för att slipa lida mer än nödvändigt – men det tycker jag är lite fegt. Det andra är att ont ska med ont fördrivas, så i lördags drog jag av två mil i värmen och i söndags 33 km runt Dödens Runda. Det tog 17 minuter längre tid än senast och nej, det var ingen njutning. Alls. Trots att vädret var okej och att jag såg massor av kantareller och som bonus skrämde upp två stora älgar. Men jag är tuff och älgar är inte så tuffa så dom sprang iväg. Gudarna ska veta att dom är stora när man kommer nära. Dom rusade iväg men stannade 100 meter bort och jag gjorde ett försök till fotografering.

Sen vilade jag min måndagsvila igår och kunde konstatera att benen fortfarande ömmade bara av att peta på dom. Så jag försökte låta bli att peta och idag var det dags igen. Morgonpasset gick lite mindre smärtfritt än tidigare och på eftermiddagen hade jag återigen stämt träff med bergsgeten Eric. Det blev ett par vändor färre än i fredags men jag lovar att det kändes i benen. Vi hade planerat fler men ett klappträ till pistvakt körde omkring bredvid oss med fyrhjuling och rörde upp gräset och det gillade inte luftrören. Vi kände faktiskt båda av det och kände att det var nog bäst att nöja oss.

Nu återstår det att se om det här var det onda som fördrivit resterna av ondskan ur låren och att jag kan hänga med min snabbadept i morgon!

Ha det,

Mackan