Några rader om form

Formen. Löparens ständiga följeslagare genom livet. Helst av allt vill man att den ska vara på topp mest hela tiden men så funkar det inte. Jag gick in i semestern i rätt usel form men jag är av skolan att det stressar mig inte utan jag jobbar på och rätt vad det är kommer den smygande. Tålamodet är löparens bästa vän och jag har tassat på med grundträning upp på bergstoppar, genom myrar och lugna morgonjoggar för att vänja benen. Både muskler och flås har fått jobba men på skonsammast möjliga sätt. Fram till förra veckan har dom inte stressats med snabbhet på länge och då blir dom inte särskilt snabba heller. Man skulle kunna kalla det dålig form men inte på samma sätt som efter någon eländig sjukdom.

Med den bakgrunden landade jag på västkusten i början av förra veckan och jag kände att nu är jag mogen att börja ta i. Planen var att träna alla dagar utom en där nere och att se hur mycket jag kunde förbättra mig under en begränsad tidsperiod. Jag visste inte alls vad jag kunde förvänta mig när jag körde referenspasset annat än att jag tänkte bli trött och trött blev jag. Fruktansvärt trött. Jag ska inte påstå att jag jublade över tiden som blev den sämsta jag någonsin noterat när jag maxat över mina cirka 14 km. Å andra sidan har jag aldrig varit så här gammal tidigare heller och vikten just nu är några kilo högre än när jag snurrat runt här tidigare år. Bara att gilla läget.

Resten av veckan tryckte jag på vid ett par tillfällen till och kapade faktiskt nästan fyra minuter och när jag i söndags sprang två varv på slingan som långpass var jag minuten snabbare på det andra varvet än när jag maxade på referenspasset. Kroppen är en märklig sak men när flytet kommer i löpningen så händer det grejer. Det där flytet som jag är så känslig för och som är allt i min löpning.

I måndags fick jag välbehövlig och stenhård massage och när jag vaknade i tisdags var benen stendöda. I stället för att förstöra musklerna ytterligare rullade jag bara runt i genomblödningssyfte med tanken att pressa igen på onsdagen. Och pressade gjorde jag! Plötsligt var allt flyt där och med ett par kilometer sprungna började det ösregna och åska. Som tur var kom bara en knall men resten av rundan som innehåller väldigt mycket klipplöpning skulle genomföras på blöta klippor. Då är det bara att ta det väldigt försiktigt på sina ställen men ändå kapade jag ganska exakt ytterligare en minut och med lätta ben. Ja så lätt som det nu är att studsa upp och ner hela tiden men plötsligt var det kraft i kroppen.

Två träningsdagar kvar och den första av dessa två ägnades återigen åt lätt genomblödning innan det var dags för slutexamen. Naturen hade den dåliga smaken att bjuda på stormbyar och eftersom det hade regnat på natten fanns det lite blöta kvar här och där. Men är det inte det jag gillar bäst? Ja när det blir lite extra utmanande? Det är det baske mig och trots att benen var trötta efter den bästa träningsveckan i år så ville jag gå för det. Det var slitigt från det första steget och till skillnad mot i onsdags så var jag trött redan efter några minuters löpning. Trots att jag startade i medvind hela vägen till CP1 var jag inte en sekund före mitt bästa jag och nu väntade mest motvind i en halvtimme.

Jag slet som ett djur men med en stor portion av både löpglädje och jävlaranamma. Jag hade inga planer på något annat än förbättring och vid CP2 låg jag plötsligt minuten före mig själv. Alla som var på västkusten i går vet hur det blåste och nu började jag dividera med mig själv om hur mycket motvinden kostade. Döm om min förvåning när jag hade plockat ytterligare halvminuten till CP3. I motvind. Nu visste jag att jag skulle klara av det här och fortsatte att trycka på och jag landade på en förbättring med två minuter i slutändan.

Summa summarum förbättrade jag mig med 10 % under mitt lilla träningsläger och jag var ungefär lika färdig efter det sista passet som efter referenspasset. Detta trots väldigt mycket sämre yttre förutsättningar under den sista rundan. Jag tycker det är så ruskigt häftigt att jag vid min ålder fortfarande kan svara så fint på träning när jag börjar ta i. Jag har en bit kvar till där jag vill vara men nu har jag fått en grund att stå på och hoppas att den inte rycks från mig av någon anledning för det är kul att känna mig stark. Och återigen kan jag konstatera att det är ingen idé att stressa upp sig över något som svag form. Gör man grundjobbet innan så går det fort att pressa upp formen ordentligt om man är beredd att plåga sig lite.

2018-08-11-16-20-58.jpg

Ha det,

Mackan

Annonser

Gört, bara gört!

Vissa dagar känns det som att hela mitt Facebookflöde består av inbjudningar till att vara med på olika träningsläger i svenska fjällen. Jag älskar våra fjäll och har som de flesta vet sprungit en hel del i dom och jag kan verkligen rekommendera det. Men varför betala dyra pengar för att åka? Av ren nyfikenhet klickade jag in på en inbjudan i dag och höll på att sätta i halsen när jag såg vad det kostade. Det är ju så lätt att fixa själv. Vi har ett väl utbyggt system av leder, det är enkelt att ta sig till fjällen och det finns fina stugor så det är bara att sticka upp, dra ihop några kompisar och bara gört. För mindre av vad det kostar att åka på ett organiserat läger kunde vi i somras hinna med både en fjälltur upp till Sarek i löparskor samt en tävlingsresa till Norge. Roligt, enkelt och vi fick springa precis där vi ville springa och på det sätt som vi ville springa. Plus bonusen att planera resan.

Jag förstår att alla inte har erfarenheten att fixa egna resor eller helt enkelt vill ha allt paketerat så att dom slipper tänka men släpp sargen ibland. Ser ni en plats ni vill springa på, bara gört, vänta inte på att någon annan ska fixa ett läger åt er. Som världen ser ut i dag så är det verkligen busenkelt att åka i princip vart man vill. Ser ni någonstans ni vill är det bara att kolla upp kartor över området, kolla upp hur man kan bo och resa och sen dra. Vill du tävla i ett annat land? Kolla upp tävlingskalendrar, googla lite boende och resa och bara dra!

Och ja, jag sitter just nu och är väldigt sugen på bergslöpning. Så här såg det ut på vägen ner från mål när vi tävlade i Norge i somras. Oorganiserat, billigt och jädrigt skoj!

DSC03287Ha det,

Mackan

När skogsmulle får bestämma

För några månader sen fick jag en förfrågan som jag omöjligt kunde säga nej till och i helgen har den blivit realiserad. Christer S har i några år anordnat ett träningsläger uppe i Garpenberg och jag skulle få äran att efterträda Rubin McPain och Jonas Buud som huvudtränare för lägret. Jag måste erkänna att jag kände att jag hade en stor kostym att fylla men jag fick lägga upp det efter eget huvud. Christers enda önskemål förutom givna lägerpass som morgonjogg och långpass var att det fanns med löpstyrka på schemat. Ett pass som jag dessutom inte skulle hålla själv. Så jag funderade och i slutändan blev det en mix av skog, styrka och teknik som var ett genomgående tema under helgen.

Jag åkte upp till Christer ett dygn i förväg för att kunna reka och snitsla obanad terräng och under kvällen kom mina hjälptränare Mia och Mikaela upp så att vi kunde bonda och även hinna springa ihop oss innan deltagarna dök upp på fredagen. Dessutom var Christers trevliga fru Ylva med i projektet och förutom att hon skulle hjälpa till lite här och där lyckades hon charma min mage med vegetarisk mat som var lite utöver det vanliga. Känslan innan hela gänget dök upp var helt enkelt kanonbra och sen blev det bara bättre.

Vandrarhemmet fylldes gradvis till bristningsgränsen med människor och eftersom jag knappt kände någon av dom vet jag inte om det var vädret, tidigare erfarenheter eller basmentaliteten i det här gänget som vare så positiv men det gick nästan att ta på den energin. Med facit i hand är jag rätt säker på att det här var en lika positiv grupp som jag kände till en början. Jag har inte för avsikt att rabbla det vi gjort eller allt jag känt utan jag tänker nöja mig med att konstatera att det här blev så jädra bra. Höjdpunkten i min värld var träskpasset. Eller rättare sagt myrlöpningen. Det var flera som verkade oroliga innan det genomfördes men jag har aldrig sett så många leenden så högt upp på Borgskalan. 25 stycken vuxna människor gav intrycket av att vara 25 stycken dagisungar under gemensam lek. Jag undrar om det inte var det roligaste passet jag någonsin varit ledare för och det tackar jag för! Folk ramlade, sjönk, ropade och oron över att bli en ny Bockstensman försvann gradvis och det blev så bra som jag hoppades att det skulle bli. Att sen nedjoggen blev lite väl lång verkade vara förlåtet när passet summerades och alla åt kvällens gourmetmat.

Jag har av förklarliga skäl inte hunnit plåta så mycket som jag hade velat men jag bjuder på en bild från den lilla del av gänget som valde att följa med mig på det det långa långpasset och även där blev det till att stundtals lyfta på fötterna. För er som inte var där i år kan jag bara säga att ni missade sex träningspass i härliga miljöer och med underbara människor. Jag ska se om jag kan sno Christers bilder och lägga till mina egna och sen lägga upp dom på min sajt så att ni kan se vad ni missade. Det här var en riktig höjdare och jag har försökt att ge allt jag har att ge den här helgen och min egen belöning blev att dryga tjoget löpare gav lika mycket tillbaka.

Långpanna

Tack,

Mackan

Träningshelg de luxe

Det är inte sportlovet som gör att jag sett fram mot den här veckan ett tag. Det är heller inte att det är Vasaloppsvecka utan något helt annat. Den här veckan är det träningsläger för en av mina adepter här i Täby. Ett kort helgläger men ändå ett läger. För två år sen var det El G som var uppe och tränade här under en långhelg och det var så trevligt att jag kände att det borde gå att upprepa. Nu får jag chansen att känna en av mina distansadepter på pulsen rejält och testa gränserna. Det är en sak att se hur folk presterar på tävling men det är en annan att faktiskt vara med när det pressas. Vissa kan ta ut allt ur kroppen och andra tror bara att de plockar ut allt. Vissa disponerar loppen/passen bra och andra tror att de disponerar loppen bra. Vissa upplever att de håller fin teknik genom hela passen och andra gör det faktiskt. Jag vill se hur verkligheten stämmer överens med det löparen själv upplever. Jag vet till exempel en löpare som gärna påpekar att hen springer fint och med bra löpsteg tack vare en hel del barfotalöpning. En god vän till mig fick se ovan nämnda löpare på en tävling och jag citerar: ”Det var det jävligaste jag sett.”

Det kan alltså skilja mellan det man själv upplever och det som faktiskt händer och det är inget konstigt med det.  Nu får jag i alla fall chansen att ta pulsen på en av mina egna löpare under det som kommer bli en tuff helg. Tuff och förhoppningsvis väldigt rolig. Uppblandad med lugna pass med Baddaren som guiden. Träning tar trots allt bara så mycket tid så det kommer finnas en hel del luckor för andra aktiviteter och nördande. En sak är i alla fall säker och det är att jag ser fram mot det. Nu ska jag bara se till att stryka högen med ostrukna skjortor som ockuperar gästrummet. Ett gästrum som tidigare bland annat har ockuperats av en löpare som var snabbaste svensk på Lidingöloppet senast och en tjej som var topp tio i Sverige på maraton för några få år sen. Jag hoppas att det smittar av sig. Bilden nedan kommer från Dödens runda som är ett stående inslag som avslutning på mina hemmaträningsläger. Fan vad kul det här ska bli!

Giraff

Ha det,

Mackan

Som huggen ur granit

Riktigt sån ser jag inte ut. Som huggen ur granit alltså. Men man kan ju alltid sträva efter att bli hårdare och som ett led i den strävan for jag ner till Bohus-Malmön och tränade en vecka. Lite grand i alla fall. Av ett par olika orsaker valde jag att pulsera ner rätt hårt förra veckan och tog ett par vilodagar men jag hann ändå springa en del nere på västkusten. Det är alltid roligt att komma till nya platser och även om jag varit väldigt nära flera gånger har jag aldrig varit ute på Malmön. Denna ö som jag hörde talas om för många år sen när åttorna i vår skola fick åka dit på skolresa. En resa som blev så bra att inga fler fick åka dit från vår skola. På senare år har jag hört talas om den betydligt mer men i lugnare termer och jag såg verkligen fram mot att få komma till Casa Lu. Jag blev inte besviken.

Redan den första kvällen blev jag helt hänförd. Skönhet i kombination med svensk arbetarhistoria är jag svag för som den romantiker jag ändå är. All denna sten huggen ur vårt urberg. All denna svett som ska ha producerats år efter år. 1977 upphörde stenhuggandet men spåren finns kvar nästan överallt.

Stenhuggare

När det dessutom visade sig gå en vandringsled runt ön blev jag eld och lågor. Jag frågade genast Baddaren hur det var att springa på den men det skulle tydligen vara lite stenigt. Hur svårt kan det vara tänkte jag direkt? Det finns det bara ett sätt att ta reda på och redan nästa morgon var jag tvungen att testa.

Helt jävla fantastiskt.

Ja det var det. Redan efter några hundra meter var jag överlycklig. Hopp och skutt. Inte ett steg det andra likt och mina lite mer renodlade maraträningsplaner slängde jag åt sidan. Här skulle det skuttas resten av veckan. Jag är en bergsget och här var det kanske inga höga berg men det var upp och ner och hela tiden med en närhet till vattnet. Blåsten kom från havet, saltstänket var ständigt närvarande och inte ett pollen kunde anas i lungorna mina.

Löparlycka.

Resten av veckan undersökte jag mer eller mindre hela ön till fots och kom att uppskatta varenda kvadratmeter. Låt vara att det blir rätt begränsat som långlöpare på en ö som är fyra km lång och två km bred men när man snirklar sig fram längs varje vik och udde tar det lite tid. Baddaren var lite orolig för mig eftersom några pass tog lite längre tid än jag sa att jag skulle vara ute men jag kunde inte sluta skutta. Det gick bara inte att lägga av vid en viss tid när det fanns en krök till att undersöka. Helt underbart! Jag fick verkligen chansen att sympatisvettas med århundraden av stenhuggare men utan bieffekter som sabbade ryggar och stenlungor.

Kustleden

Nu är jag hemma igen och fulltankad med inspiration och ska återgå till struktur igen. Struktur i arbete och struktur i träning. Tack för den här sista semesterkicken!

Ha det,

Mackan

Skissen i min skalle

Nyss hemkommen från semester/träningsläger i Lappland konstaterades det att kylen var precis så tom som den brukar vara när man kommer hem. Med andra ord var det läge att ta morgonjoggen förbi affären och bunkra upp frukost. Springandes längs Värtans vatten reflekterade jag över den period som nu är till ända. Ett rejält block med träning för att vänja kroppen och som ett test för vad jag tål inför hösten. Jag brukar oftast pulsera över tre veckor men för att kunna utnyttja mina ypperliga träningsmöjligheter i norr valde jag den här gången att testa att köra fyra hårda veckor i rad. Innehållet för de här veckorna fanns ingen annanstans än som en skiss i min skalle och varje pass med bara några dagars framförhållning för mesta möjliga flexibilitet. Och baske mig om jag inte lyckades genomföra det bättre än vad jag kunde våga hoppas på. Ett eller två pass var allt som behövde stryka på foten och det var när jag kände mig sliten och tog det säkra före det osäkra hellre än att göra ett dassigt pass. Rent generellt har jag dock känt mig oväntat fräsch och visst underlättar det när jag kan andas fritt uppe i norr. Det är som natt och dag för mina lungor jämfört med hemma så här års. Nu till summeringen!

Det här är vad jag lyckades fixa till av pass som är fina insättningar på kontot med bra chans till hög ränta, det jag kallar för nyckelpass:

  • Fem snabbdistanser eller progressiva snabbdistanser (18-24 km)
  • Två fartlekspass
  • Tre snabba intervallpass
  • Ett backpass (slalombacke)
  • Fem långpass (24-33 km)

Vill jag analysera om min egen kapacitet kan jag göra det med avseende på både fart, styrka, fartuthållighet och ren uthållighet och de två sistnämnda ser väldigt bra ut. Framför allt fartuthålligheten verkar redan börja komma på plats. Jag har legat efter hela det här året men näst sista dagen uppe i Lappland slog jag till med den näst snabbaste långa snabbdistansen jag gjort under hela mitt liv. Ja, för just den rundan alltså. Endast 2009 sprang jag lite snabbare. Men bara lite och nästan all tid jag tjänade då gentemot nu var på ett parti där det vuxit upp väldigt mycket sly och där min lilla stig upp mot Porsifjällen vuxit igen. På dom korta intervallerna är jag däremot inte alls lika snabb som då. Nu kan det bero på att jag genomfört dom i slutet av det långa och tuffa blocket eller för att gräsmattan på Rimvallen var nyklippt. Det vore synd att påstå att det är till min fördel. Dessutom hade jag tävlat mer 2009 och sprungit fler fartpass. Skitsamma, det är inte 5000 meter eller milen jag ska prestera på utan maraton, även om jag hade varit ännu gladare om allt redan hade legat i synk. Jämför med förra året ser det i alla fall mycket bättre ut på alla fronter och jag är sjukt nöjd. Mest förvånande är att jag är faktiskt är starkare än förra året! Jag sprang nu det första slalombackpasset på över två månader och det dagen efter snabbdistansen som gick så bra. Döm om min förvåning när jag var mycket kvickare än förra året när jag tränade för Skåla Opp.

Bilden nedan tog Baddaren när jag sprang tusingar fram och tillbaka över kraftverksdammen i Porsi. Jag viftade vådligt mycket med vänsterarmen och krängde som tusan men det var för att det blåste så kraftigt från det hållet. Trodde jag skulle blåsa av ett tag!

Kraftintervaller

Ha det,

Mackan

Träningsläger i norr

Nu är det nära. Om mindre än ett dygn sitter jag i bilen på väg mot polcirkeln och midnattssolen och det ska bli så skönt. Stugan, älven och bergen väntar på mig, det vet jag med säkerhet. En stuga som trivs bäst med folk i den, berg som trivs bäst när folk rör sig till fots och en älv som vill fiskas. Om en timme sticker jag ut på långpass och efter det ska milen tuggas i hög luft och låg luftfuktighet och där ska den sista grunden läggas för maratonträningen. Nu har jag i och för sig redan fuskat igång den med ett antal asfaltspass men jag tänker inte tugga asfalt uppe i Lappland. Det vore faktiskt direkt korkat när Porsifjällen ligger runt knuten. Mina underbara Porsifjäll som jag trampat i många år även om det nog dröjde till 13-årsåldern innan jag fick tillåtelse att springa längre sträckor ensam genom storskogen över berg och  älv med kartan och kompassen som enda sällskap.

Jag har alltså semester nu och det innebär även semester från bloggandet. Det enda som liknar jobb är att jag tar med mig en packe böcker att skicka om det skulle behövas och en adept med mig i bilen. En adept som ska smaka på två veckor av hårdträning. Där andra adepter får nöja sig med lite längre träningsplanering än normalt nu ska den här drillas dag ut och dag in. Oj vilken grundform det kommer bli i den lilla kroppen när veckorna är till ända. Roligt och tufft är ledorden. Till vår hjälp har vi alltså skog och berg men lägg även till en rödstybbsbana, ett tufft elljusspår och en slalombacke. Oj vad bra det här kommer att bli!

Men innan jag far iväg var det som sagt ett långpass på gång och det blir även idag 33 km och Dödens Runda. Det bör räcka för att jag bli av med springet i benen inför mer än 100 mil av bilkörning i morgon.

562841_10150971194448181_1831326999_n

Ha en trevlig semester,

Mackan