Det börjar likna träning

Nu börjar det faktiskt likna något. Det är för tidigt att ropa hej men den här veckan har jag börjat hitta tillbaka till mina normala rutiner. Jag är rätt förtjust i rutiner för då slutar jag att fundera och träningen blir en integrerad del av vardagen. Det är något som bara görs, precis som att äta och sova. Jag springer som vanligt utan en detaljerad plan men jag vet ju vilket jobb som ska göras så här i november. Frågan är om jag har grunden för att göra jobbet så som jag vill göra det? För att ta reda på det fick jag konsultera träningsdagboken. Under kaoset i september och oktober loggade jag ingenting även om jag rörde på mig då och då så där fick jag gissa, men jag tror att jag har grunden för att återgå till normal träningsmängd rätt snabbt. Det finns absolut ingen anledning att stressa utan det handlar snarare om att just upprätthålla rutinerna i träningen och då ramlar det in en och annan mil. Något jag måste vara hyggligt säker på att jag tål. Helt säker kan man aldrig vara men man behöver ju inte vara korkad och smälla på för fullt direkt.

Förra veckan blev en klassisk uppstartsvecka och den var inga problem att tåla. Med två lätta månader i ryggsäcken är ju kroppen rätt utvilad, till skillnad mot hur det ofta är i månadsskiftet oktober/november. Men just för att den är utvilad får jag bromsa lite och jag ägnade mig bara åt sånt som inte sliter på fel sätt. Jag hade egentligen tänkt hålla mig till det även den här veckan men i höstvärmen kunde jag inte låta bli att ändå testa lite fart. Inte för att jag måste utan för att det är kul. Chansen att springa fortare ute i kortbrallor kanske inte återkommer på några månader. För att försäkra mig om att det inte skulle gå för fort gjorde jag det under ett rätt långt pass och med facit i hand föll det väldigt väl ut. Jag vågar verkligen inte ta ut något i förskott men min idoga riktade styrketräning verkar ha gjort nytta för sketbenet var gladare än på evigheter. Jag varierade längd och fart på repetitionerna och jag varierade vilan och det kändes bra i alla farter. Det är antagligen rätt blygsamma hastigheter vi talar om men känslan var bra och det är känslan som ger löpglädjen. Det var länge sen jag sprang fortare på asfalt och jag hade glömt hur kul det kan vara! När jag joggade ner var jag både trött och nöjd.

Jag misstänker att känslan kommer att vara lite upp och ner under resten av året men om vi kan slippa det onödiga vita på marken kanske det kan bli något bra av det här. Jag kämpar på med min styrka och springer det jag är sugen på, med ett syfte för varje pass. Jag vill plocka på mig bra saker och stoppa ner i ryggsäcken, sakta men säkert. Plötsligt är det vår igen och då kanske det har förvandlats till något skoj att plocka fram.

2014-11-13 09.29.04Ha det,

Mackan

Att träna eller att motionera

I morse när jag var ute och rastade benen mötte jag min f.d. landslagslöpande kamrat och vi stannade och pratade en stund. Som vanligt när vi möts avhandlas såväl livet som träningen och jag kunde berätta att jag inte direkt hade tränat på sistone utan snarare motionerat. Inget konstigt där utan vi förstår båda två vad som menas när jag säger så. Visst, jag har sprungit några mil i veckan på sistone men det har inte varit träning utan bara motion. Rörelse utan något mål annat än att komma ut och må bra. Ingen struktur. Ingen press. Och det är helt okej för mig just nu.

Vid ett tillfälle för något halvår sen sa jag något liknade till en annan springande vän. Något i stil med att någon inte tränade utan motionerade. Det lustiga var att han senare berättade att han hade blivit lite putt av det och jag förstod inte varför. Vilket han i och för sig slutade vara när jag förklarade vad jag menade. Träning för mig är när man gör något med ett syfte att förbättra sig, ja eller för veteraner kanske minska förfallet. Men i träningen finns det ett syfte med passen som förhoppningsvis leder mot de mål man har. Det ligger ingen värdering i det utan är bara en inställningsfråga till varför man gör det man gör. Man har en tanke och ett mål med t.ex. löpningen. Motionerar jag är jag bara ute och gör något jag gillar och det får bli vad det blir. Jag vet att folk har blivit paffa när före detta elitlöpare som bara påstår sig motionera kommer och springer snabbt på lopp men jag vet precis vad dom menar. Om jag minns rätt från sist jag snackade med Sjökan så springer han mest till och från jobbet och ser det som motionslöpning, även om det blir en del volym och säkert hygglig fart på det ibland. Man kan bli rätt vältränad av motionerande också även om det kanske inte är huvudsyftet.

Jag får känslan av att många lägger värderingar i orden träning och motion. Som om det ena skulle vara finare än det andra. Gör inte det! Jag är rätt förtjust i att träna men i vissa perioder vill jag bara motionera och jag ser mig inte som en varken bättre eller sämre människa i det ena eller andra fallet. Det är samma person i skorna men med olika inställning för dagen. När jag motionerar så gör det inget om jag hoppar ett pass för att jag inte känner för passet men när jag tränar svider det att skippa något jag planerat. I det första fallet så har passet ändå inget direkt syfte men i det senare fyller det ett syfte i min träning. Alltså svider det lite att frångå syftet. När jag är den tränande löparen har jag ett syfte med varje pass, eller vilan för den delen.

Apropå mitt inlägg om tävlingslöpare så kan jag lätt översätta det till mitt tränande.  Tävlingslöparen tävlar och han tränar. Har jag bara motionerat så är det inte tävlingslöparen som eventuellt dyker upp till ett lopp, det är motionären. Jag säger eventuellt för motionären i mig ser inget egenvärde i att springa lopp. Nästa vecka ska jag dock ta mig genom en mara men då blir det för att hara. Det ser jag ett stort värde i. Återstår att se om jag orkar runt! Bilden nedan föreställer en glad motionär, motionerandes på en favoritplats och var vid fototillfället en väldigt nöjd löpare.

2014-04-23 07.59.16

Ha det,

Mackan

Kommentarerna du aldrig bad om

Jag har sett folk som uttryckt sin aversion för alla så kallade träningsexperter och råd som ges och det fick mig att undra en smula. Nog för att det går tretton experter på dussinet i det här facket sedan några år tillbaka men det jag läst känns liksom så upprört. Varifrån kommer den här upprördheten? Jag ber att få citera någon som jag inte vet om hen vill bli citerad så jag utelämnar var det kommer från.

Problemet är istället alla självutnämnda experter runt omkring som vet precis hur du ska träna, äta och sova.

Jag skulle givetvis kunna fråga personen i fråga direkt men det är roligare att fundera lite på om vi har ett problem eller inte. Ja, problem och problem, i det stora sammanhanget ser jag inget problem alls men låt oss stanna i den lilla världen inom vårt I-land. Det mesta tyckandet som jag har uppfattat det kommer i samband med att någon faktiskt bett om hjälp. Folk rusar till och har synpunkter på både träning och kost som kan vara mer eller mindre ogrundade. Som jag var inne på häromdagen saknas det ofta information som gör att det går att svara på ett bra sätt och det blir väl egentligen mer eller mindre kvalificerade gissningar. Vissa av ren välvilja och andra för att kanske visa sig på styva linan eller för att man brinner för något.

Men så tänkte jag en vända till och kom att tänka på dom oombedda synpunkterna som kan bli så fel. Är man aktiv på sociala medier och visar upp vad man gör eller om man har en öppen träningsdagbok så kan det faktisk dyka upp en hel del synpunkter som man aldrig bad om. Folk som vill lägga sig i, ofta av välvilja och som i såna här sammanhang har fått chansen att göra det. Jag brukar vara väldigt försiktig med att ge oombedda råd och om jag gör det så vill jag att det ska vara till mottagare som kan ta det på rätt sätt. Jag exponeras för väldigt mycket grejer som jag tycker är tokigheter men jag har inte sammanhanget för att tycka så mycket (och har heller inte ork till att påpeka allt). Men det kommer en hel del knas som att till exempel någon påpekar att det är dumt att ta en öl efter träningen för att det sabbar träningseffekten. För en glad motionär. Ja, det kan vara rätt i sak men tanken på den svalkande ölen kanske var det som gjorde att långpasset genomfördes. Personen i fråga har inte bilden och den där ölen lär knappast spela någon roll i det stora sammanhanget. Ibland är en god öl eller ett glas vin bara lite krydda i tillvaron. Och det är inte så att passet är bortkastat för den skull. Eller när en god vän till mig fick en kommentar i träningsdagboken från en helt okänd människa som löd typ: ”Du är väldigt långsam för att träna så mycket.” Vad vet den människan om min kompis ambitionsnivåer eller varför han tränar? Jag antar att personen i fråga ville hjälpa till genom att upplysa om att han inte tränar optimalt. Handen på hjärtat, hur många vill och kan träna optimalt?

Ja, får man den typen av kommentarer så har jag full förståelse för att det blir ett problem med alla självutnämnda experter. Själv kör jag med stängd träningsdagbok för att slippa lägga energi på att förklara något jag gjort som jag inte känner för att förklara. Väljer jag att lägga ut något som går att kommentera så får jag dock räkna med att både hantera ris och ros. Oavsett om det är relevant. Då äger jag ”problemet” och får hantera det. I samma anda, om jag bett folk att ha koll på vad jag petar in i munnen så säg gärna till mig när jag tar min tredje bulle. Om inte, lita på att jag tagit det beslutet själv och inte vill ha några pekpinnar. Bry er om varandra men välj tillfällena att påpeka saker till när det verkligen känns som ett problem.

Jag avslutar med att citera Johan Steene: ”Det är viktigt att vi är snälla mot varandra.

2014-06-19 08.48.10Ha det,

Mackan

Nog om politik…

…låt oss prata om mig en stund.

Förra veckan var en konstig träningsvecka men det var i alla fall en träningsvecka och inte bara en motionsvecka. Den avslutades med det första rejäla långpasset på länge och det behövdes. Jag hade lurat med mig Stjärnan och lovat henne max 2½ timme men att vi skulle testa en ny runda. Nog för att jag visste hur den gick och att den borde vara genomförbar på den tiden, givet att Stjärnan är rätt vass på att kuta. Men minnet är inte alltid vad det borde vara och när vi kom till en korsning som jag inte mindes blev det knas. En värld av stigar och småvägar är inte statisk och jag har faktiskt inget minne alls av att det skulle finnas en korsning där. I och för sig åtta år sen jag rörde mig där sist men ändå. Vi rörde oss söderut och var fortfarande långt hemifrån men i korsningen fanns bara valen rakt väster och rakt öster. 50/50 med andra ord och med facit i hand valde vi fel. Vägen vägrade att vända söderut och för att begränsa skadeverkningarna gjorde vi till slut en helomvändning. Det var rätt beslut men det blev en till slut en lång tur på nästan tre timmar. Skönt när vi var framme men oj vad långt det blev. Och oj vad kul det var att få springa med Stjärnan för första gången på flera år. På den tiden jag tränade henne och hon nådde topp tio i Sverige sprang vi massor av långpass ihop men sen hon trappade ner från strukturerad löpträning har det inte blivit av.

Annars då? Mitt sketben är inte maratonfäigt. Det är jädrigt långt från att vara marataonfäigt såvida jag inte ska göra som i Boston, dvs ta stretchstopp och ta det allmänt lugnt. Det lömska är att beteendet är olika från dag till dag. I början av veckan kändes det riktigt styggt efter ett par dagar av vila och jag försökte lura det med en ordentlig uppvärmning och långa terrängintervaller. Vad hade jag för det? Inte ett skit. Hela insida lår var borta ur matchen. Dåligt steg, dålig fart och en enorm utmattning som satt väldigt lokalt. Micke Sjöblom var snäll och peppade mig några hundra meter men det hjälper inte att skallen vill när kroppen motarbetar.

Morgonen efter kände jag inget konstigt alls i samma muskel utan det var bara lite lätt sketbenskänsla i framsidan. Knappt märkbar. Vän av ordning skulle kunna undra om gårdagskänslan kanske berodde på farten under intervallerna men nej, det var en sketkänsla även under upp-/nedjoggen. Till lördagen hade jag återigen samlat mod för att springa kvalitet och var så tuff att jag vågade mig ut på asfalten. Nu hade jag känningar på utsidan av sketbenet men dom släppte faktiskt helt när jag satte fart och om vi bortser från att jag är i dålig form fick jag inte den enorma utmattningen i någon specifik muskel. Visst var sketbenet lite mer slitet men det var inte som natt och dag jämfört med alla andra muskler. Bra där. Det skulle vara trevligt om det kunde hålla sig så men det räckte med ett långpass för att konstatera att benet är precis så lömskt som det kan vara. När vi stack ut i går kände jag direkt en oproportionerlig trötthet i framsidan av det låret. Gradvis släppte den tröttheten och flyttade sig i stället till utsidan av benet. Tre korta pauser där jag satt och gnuggade vänster skinka gjorde att det temporärt försvann helt men kom sen smygande tillbaka.

Summa summarum är sketbenet inne i en lömsk period. Ena dagen är det insida, nästa framsida och en tredje utsida. Eller varför inte att det rör sig under ett och samma pass. Andra dagar känner jag knappt av det alls, varje gång det händer blir jag överlycklig och tänker att nu har det släppt. Just nu önskar jag att jag bodde i Norge eller i Peak District och kunde träna/tävla i branta och rejält ojämna underlag för det är vad som funkar. Jag skulle kunna ägna mig åt mer ren skogslöpning än vad jag gör men dels är det rätt snäll terräng här i närheten och sen kan jag varenda sten här. Att sätta sig i bilen för att åka och träna känns bara dumt annat än i undantagsfall.

Jag får helt enkelt jobba vidare med min styrka och hoppas att det blir bättre. Löpningen får bli vad den blir och vara vad den är. Det var faktiskt bättre i vintras innan jag smällde ryggen med den sista snöskottningen och det var stundtals riktigt bra i början av sommaren när jag sprang i Väsjöbacken. 550 mil bakom ratten på semestern verkar dock ha f**at upp det som var bra. Det verkar som om något är i kläm någonstans och det finns inga enkla fixar för det klämmer nog inte nödvändigtvis på ett och samma ställe när jag vaknar på morgonen. En full satsning mot en höstmara när det känns som att jag måste ha tur och dra vinstlotten under tävlingsdagen kan jag inte motivera utan jag tar en dag i taget och tränar det som funkar för dagen. Förhoppningsvis är formen så bra att jag kan hjälpa någon annan till att nå sina drömmars mål i Frankfurt.

DSC00250

Ha det,

Mackan

Om möss och människor

Det här har varit den stressigaste veckan på evigheter för mig på grund av det som hände i söndags kväll. En krasch av hårddisk vid närapå sämsta möjliga tillfälle och dessutom dök det upp personliga grejer som låg utanför det jag hade planerat. Stress. De där tillfällena när du får anta utmaningen eller bara lägga dig ner och skita i allt. Jag har antagit utmaningen och det har inneburit stress från tidig morgon till sena kvällar. Jobbigt men samtidigt roligt. Frågan är bara hur länge det är roligt och utmanande och när det övergår till jobbig stress? Häromdagen publicerades en studie på möss om hur positiv stress kan starta de mekanismer som startar en depression. Den finns att läsa om i Wall Street Journal och är för mig väldigt intressant läsning.

Det som för mössen var en rolig grej i början blev redan efter några dagar något de undvek. Det stimuli som gjorde att dom i början blev nyfikna och väckte belöningssystemet blev redan efter några dagar något som skapade motsatsen och det värsta var att det höll i sig. Det höll i sig i flera månader. Som löparnörd vet jag att återhämtningen är extremt viktig och jag brukar påstå att det som motionär är svårt att överträna sig. Däremot kan man undervila sig. När man försöker pressa in för mycket stress i livet – även om den är rolig – kan det slå tillbaka. Det är därför jag drar ner på träningen när livet i övrigt bjuder på lite väl mycket. Visst, den här studien är gjord på möss men jag tror att det är samma mekanismer som gör att  man kan gå in i överträningssymptom och tappa motivationen för något som alldeles nyss var så roligt. Trots att man inte är närheten av elitidrottarens träning.

Det blir för mycket av det goda helt enkelt och utan återhämtning så funkar det inte. Ligger man med konstant stresspåslag så kostar det hur kul det än är och därför tar jag det lugnare med träningen när det är mycket annat som tar energi. Jag slutar inte träna men jag tänker på de ord som en duktig psykolog en gång för länge sen berättade för mig: ”Träningen ska ge energi och inte ta energi.” I dag tänker jag ge mig ut i skogen och hämta lite energi. Det kommer att bli blött och jag kommer att bli trött, men på ett bra sätt.

DSCN0314

Ha det,

Mackan

En lyckad avslutning

Nu under helgen har vi haft vårt skräddarsydda läger här i nordöstra hörnet av Täby. Det började med ett testlopp på en kontrollmätt milrunda i fredags. Det är ingen lätt bana bana men det gick att slå personligt rekord på den. Ja, inte jag alltså utan adepten. Själv var jag bara hare. Harandet var halva jobbet och att få se löpsteg och hållning under ett maxlopp var den andra halvan. Mycket nyttigt.

Gårdagen var återhämtning så när jag var ute och sprang tusingar skötte Baddaren guidning och farthållning så att det skulle gå så lugnt och lätt som ett återhämtningspass ska göra. Mina egna tusingar visade det jag visste. Februaris dåliga träning gör att jag tappat lite men det var ändå snäppet bättre än vad jag hade vågat hoppas på. Tio sekunder snabbare per kilometer hade varit där jag vill vara just nu men va fan, det är bara att gilla läget. Jag står där jag står och får jobba därifrån. Kroppen sög i alla fall upp passet bra och jag var pigg och glad resten av dagen.

Söndag och sista dagen i dag. Nu var det dags att testa ett rejält långpass och tänja andra gränser. För mig var det precis lagom fart för att bara röra på benen länge men jag visste att det skulle vara en rejäl utmaning för adepten. Jämn och hög fart så här fem veckor före maratonloppet. Att dels se var hon egentligen står uthållighetsmässigt och att hitta svagheter innan det är för sent. Det här är inget man gör vecka ut och vecka in utan det är verkligen en engångsföreteelse. Det är ett pass som om det går bra ger en trygghet inför maran och om det går dåligt ändå ger en verklighetsuppfattning om hur det står till. Bättre att ha den vetskapen i god tid oavsett utfall. Nu visade det sig att hon fixade det lite bättre än vad jag hade vågat hoppats på men som samtidigt visade några svaga punkter som jag misstänkte men inte var säker på. Nu vet vi. Det var en väldigt trött tjej som åkte hemåt och som garanterat kommer att njuta av löpvilan i morgon. Det här var både lärorikt och skoj och en riktigt lyckad avslutning! Vad mårdhunden på bilden har med saken att göra är en annan historia.

mårdhund

Ha det,

Mackan

 

Min oskuld och Pearl Harbor

Träningen har gått lite sisådär på sistone. Eller rätt dassigt för att vara helt ärlig. För ett par veckor sen fick jag något lätt i kroppen och som så ofta när jag får något lätt i kroppen så sticker det upp i bihålorna och har svårt att ta sig därifrån. Förra veckan kändes den dock riktigt fin igen och efter ett antal lugna pass vågade jag mig på fart igen i lördags. Med facit i hand var det sämsta möjliga val av dag. Idiotisk. Benen kändes ruskigt fina när jag satte fart men för varje by av kuling och snöblandat jag sprang in i blev jag lite stelare och lite kallare. Trots en fin start på passet var jag helt förstörd på slutet. Jag stapplade hem helt genomfrusen trots bra med kläder och det tog ett par timmar innan jag hade tinat upp. Jag frös så att jag skakade trots en varm dusch och fick åtgärda det med ett varmt bad. Jag vaknade ändå upp i söndags och kände mig fräsch och sugen på långpass men redan efter några kilometer kände jag att det här var inte min dag. Jag har inga problem att springa på trötta ben men nu var det något annat. En total matthet i hela kroppen och nästan yrsel. Det var bara att ge upp. Jag avbryter väl ungefär ett långpass per år men nu är det gjort för i år.

Två dagar senare har mattheten mattats men jag vill nog vila i dag också för jag måste vara helt frisk om jag ska kunna träna bra. Bihålorna börjar rensas på skräp och förhoppningsvis kan jag springa på som vanligt i morgon. Den som lever får se. Vilar man kan man alltid frigöra tid för annat och jag har ägnat mig åt rätt mycket läsning. Jag har slut på böcker och i väntan på att nästa batch ska komma från Bokus har jag inventerat hyllorna. Inspirerad av det idiotiska i att springa i kyla och blåst föll valet på Idioten men det var inte riktigt där jag var för tillfället. Den gode fursten Myshkin hann inte mycket mer än anlända till St:Petersburg innan jag hade tröttnat och jag plockade fram Charles Bukowski ur hyllan. Min oskuld och Pearl Harbor var precis vad jag behövde. När man läser om den unge Chinaski som växer upp i USA under depressionen inser man att livet är rätt bra. Löpning eller inte. Jag får erkänna att jag blir på gott humör av Hank Chinaski. Där finns det liksom inga gränser för hur eländigt det kan vara men han hankar sig fram ändå. På sitt sätt. Själv hankar jag mig fram med styrketräning för tillfället, det gör nytta det med.

20140218_114447[1]

Ha det,

Mackan

20 + 20 moddutmaning

Vad gör man när vädret går mot en och det är tre månader kvar till maraton? Man biter ihop eller flyttar träningen. Under helgen hade jag ett långt fartlekspass och ett långt långpass planerat och jag valde att bita ihop. Redan efter någon kilometer i lördags hade jag ångrat mig för det bet inte. Det var mycket slirigare än vad jag hade förväntat mig och jag hade inte skor på mig som greppade bra ens under uppjoggen. Som tur var så kom jag in i ett bättre parti när det var dags att sätta fart och jag satte en rackarns fart. Benen var riktigt bra men det skulle gå över. Två mil med mycket hård löpning på slirigt underlag kan bryta ner den bäste och när den första milen var passerad började det ta emot. Vid 15 km var gråten nära men som genom ett trollslag fick jag några hundra meter där det var vitt och hårt och benen återhämtade sig temporärt. Sen var det bara att kriga och när jag väl kom hem pirrade det i musklerna av trötthet i 5-6 timmar. Ärligt talat hade jag ingen susning om hur jag skulle kunna genomföra ett långpass dagen efter men man kan inte mer än försöka.

På söndag morgon sprang jag mina sex km bort till Tibors trakter för att hämta upp honom. Benen var mirakulöst återhämtade och jag hade satt på mig skor som var bättre lämpade för underlaget. Det var bistert ute men med trevligt sällskap går tiden fort och vi travade på fint. Hastigt och lustigt hade jag mörat Tibor så till den milda grad att det var dags att lämna av honom hemma medan jag tog en sista sväng. Vid 30 km sprunget kom det sen en rejäl runners high och när jag 800 meter senare stämde av farten på klockan visade det sig att det hade tagit mig cirka tre minuter att tillryggalägga den sträckan och jag fick tagga ner ordentligt. Lugn och fin. Efter över 20 miles (det är bra att tänka miles när man ska springa i Amerika) var jag hemma och hög som ett hus. Det är intressanta saker som händer i kroppen och det verkar som belöningen efter de här vinterpassen är lika stor som motviljan innan. Ytterligare en bra vecka lagd till handlingarna och det ska bli intressant att se vad som finns i kroppen när kombinationen värme och torr asfalt kommer någon gång i framtiden. Jag börjar känna mig stark igen och nu är det 13 veckor kvar till Boston Marathon om jag inte räknat fel.

20120415_131814

Ha det,

Mackan

Så var det kväll igen

Dagarna går så ruskigt fort för tillfället men det är väl så det ska vara i julruschen när man sitter på leverantörssidan. Jag hade en fin plan om att hinna med en snabbdistans på lunchen men den lunchen blev en snabb sis kebab i Täby Centrum när jag ändå var dit för att lösa ett ärende som dök upp under förmiddagen. Nu är det plötsligt kväll igen och jag har precis avslutat det jag lovat att göra den här dagen. Så kan det bli men snart är ruschen över för den här julen och jag kan börja planera mina dagar lite bättre och hinna med det jag planerat också. Prioritera mig själv.

På fredag är det fyra månader kvar till Boston Marathon och under dagen hade jag en mejlkonversation med en av Sveriges tuffaste och snabbaste maratontjejer och hon undrade vad jag siktar på. Jag insåg att jag har nog inte ens tänkt så långt. Jag vet ju vad jag vill men om det ska finnas möjligheter till att ens spänna bågen för att göra vad jag vill måste det till både struktur och mängd i träningen. Jag är nog i hygglig form för tillfället men hyggligt räcker inte. Jag har underhållit kroppen bra med en del fina nyckelpass och kontinuitet i de längre passen men så fort julruschen är över vill jag ner i gruvan på allvar. Mängd och kvalitet. Sen får vi se om kroppen är med på det också. Det finns bara ett sätt att få reda på det! Fram till att jag tar reda på det tänker jag packa böcker för glatta livet. Om bara posten sköter sig kan tomten fortfarande komma med en bok eller två till snälla löpare. Eftersom flera har hört av sig och ställt frågan så kommer svaret här.

Jul

Ha det,

Mackan

En riktig träningsvecka

Jag har roat mig med att fylla i träningsdagboken retroaktivt och vi kan väl konstatera att det såg ut som någon sorts säsongsvila. Korta ströpass i lugn fart i ett par veckors tid och så fortgick det tills jag hade käkat klart antibiotikakuren. Skallen känns inte längre som en bubbla och i onsdags började jag träna igen. Inte motionera. Passen har gått alldeles för långsamt men jag har plötsligt en struktur i det jag gör och kanske hinner jag få någon sorts belöning om fem veckor. Känslan sen i onsdags har varit att jag är ovan vid att träna. Mycket tröttare på kvällarna än vad jag normalt blir och torsdagens återhämtningspass var något av det vidrigaste jag gjort. Dom brukar gå så lätt om jag bara sänker farten men nu hjälpte inte ens det.

I lördags sprang jag ett pass som var snäppet tuffare än det jag gjorde i onsdags och jag ska erkänna att jag bävade inför långpasset. Om jag knappt orkade hålla styrfart i en mil dagen efter onsdagen, hur skulle jag då orka tre mil igår? Det gjorde jag! Kroppen hann återhämta sig på 22 timmar och även om utgångsfarten var låg var jag redan efter tre-fyra kilometer uppe i normal marschfart. Helst av allt ville jag avsluta med minst 15 minuter i marafart och det kanske var att gapa efter för mycket men varför inte testa så jag testade. Det fläktade lite och jag insåg redan efter en kilometer av motvind att det var inte riktigt rättvist att jag skulle springa fyra såna kilometer. Den bästa lösningen var att testa nästan minuter marafart och så fick det bli. Medvind är alltid trevligt. Jag fixade inte bara långpasset utan jag fixade en fin avslutning. Jag jobbar från en låg nivå men på samma ansträngning som jag utvilad i onsdags sprang 3×6 km marafart kunde jag igår springa avslutande 7,2 km med 26 kilometer i benen. Dessutom med nästan 2,5 mil dagen innan. Som lök på laxen gick det 10-12 sekunder/km snabbare. Ge mig en vecka till och jag kanske är tillbaka där jag var för en månad sen.

Det här blir en kamp mot klockan och jag kommer att chansa lite förutsatt att jag får fortsätta att vara frisk och hel. Hellre det än att bara lägga mig platt och ge upp. Hellre svajig dagsform med en högre maxkapacitet än stabil på en tråkig nivå. Hellre 110 än 90 procent.

???????????????????????????????

Ha det,

Mackan