Årets första tremilare

Åh jisses vad jag ångrade mig i morse när vi gick upp. I går var det riktigt skönt ute, de sopsaltade g/c-banorna var verkligen sopsaltade och jag tänkte att jag kanske borde damma av långpasset. Men jag hade massor att fixa med inför den trerättersmiddag jag skulle bjuda Baddaren på och när jag hade kollat vädret tidigare verkade det som att det skulle sluta snöa rätt tidigt på morgonen.

Nu blev det inte så. Jag var ute och skottade halv nio till nio. Jag var ute och skottade halv elva till elva och jag hjälpte Baddaren att skotta fram bilen efter det. Sen skottade jag bort det som grannen hade borstat av från bilen och där det mesta hade landat på min uppfart. Tack för det. När jag var färdigskottad var jag rätt trött i kroppen men skulle långpasset genomföras i ljuset så hann jag inte äta lunch där och då utan jag for in till stan och tackade mig själv för fyrhjulsdriften. Den var bra att ha när jag skulle parkera i stan.

Strax efter att jag hade börjat springa mötte jag det som jag tror var snabba gänget i TSM på väg hem mot Stadion. Alla såg väldigt trötta ut. Själv var jag just då mest fascinerad över hur väldigt mycket vinter det var inne i stan. Jag var på jakt på sopsaltat och det såg inte lovande ut. I innerstan gick folk omkring och skyddade sig mot blåsten och det drogs på en del pulkor. En buss hade fastnat i den måttliga lutningen på Sturegatan och på ett ställe såg jag två poliser hjälpa till att putta ut en bil. Om vi bortser från bilarna sprang jag och tänkte att så här var det säkert i stan för länge sedan innan snöröjningen blev så effektiv som den ändå är numera. Det var lite som att kastas tillbaka i tiden. Sånt gillar jag.

Jag slirade fram och letade efter mitt sopsaltade stråk och baske mig om det i alla fall inte var sopsaltat längs Norr Mälarstrand. Det hade yrt igen en del och det som yrt hade lagt sig som en hal hinna på asfalten men det fick vara bra nog. Jag har ju sprungit säkert uppemot tusen varv runt Kungsholmen så jag kan vägen och det går att hitta en tvåtusing. Den sprang jag. Fram och tillbaka. I ärlighetens namn funderade jag på att ta tunnelbanan tillbaka till Stadion efter att ha borrat i den bitvis rätt rejäla motvinden de första två kilometerna. Benen kändes stelfrusna och det släppte mest varje steg på den där hinnan. Men det gjorde jag inte. När jag vände blev det riktigt behagligt. Benen värmdes upp igen och jag tänkte att jag tar i alla fall en till vända på fyra kilometer fram och tillbaka. Att det släpper lite känns helt ok när benen börjar bli lite varma. Två vändor blev tre vändor blev fyra vändor och nu var det inget att tjafsa om. Sen plötsligt mitt på den femte så möter jag Joey.

Jag sprang ju i snöyran i motvind och var i min bubblamen visst såg det ut som Joey. Han som alltid springer långpass tidig morgon. Och jo det var det och han slog följe med mig. Även om jag hade hamnat i en bra bubbla som inte krävde sällskap och det var typ bara en mil kvar på passet så var det väldigt trevligt med sällskap. Vi tog en repa men övergav sen Norr Mälarstrand och hastigt och lustigt var vi ända borta vid Sjöhistoriska innan vi vände upp mot Radiohuset och där vände han hem mot Bromma. Själv borrade jag med väldigt gott humör i motvinden längs Valhallavägen och när jag kom till bilen ville jag inte avbryta utan att försäkra mig om att jag fått ihop minst 30 km så det blev ett ärevarv ner till Odengatan innan jag var helt säker på att det var en tremilare så som det var planerat.

Förvånansvärt pigga ben även på slutet även om jag givetvis var trött. Det ska jag vara när jag slirat i kylan i över tre mil och skottat tung snö i mer än en timme. Men samtidigt väldigt nöjd. Jag har i år redan sprungit fler asfaltslångpass än vad jag gjorde under hela förra året. Och då räknar jag ändå in ett pass på grus i oktober. Men saker händer i kroppen just nu. Efter sex veckor av träning börjar den vänja sig vid just träning. Det tycker jag är kul och dessutom är jag rätt säker på att vädret kommer bara bli bättre. Nu jobbar jag vidare mot att få den där tåligheten som kommer att krävas om jag ska springa fem tuffa tävlingar på en vecka om knappt tre månader. Och jag är rätt säker på att jag hörde vilodag i morgon. Den behövs! För även om jag inte ligger på någon mängd att skriva hem om så tränar jag strukturerat och det blir ganska många minuter per vecka i skorna på det här underlaget och när kvalitetspass genomförs pulsande i skogen eller på löpband med 13-15% lutning. Plus styrketräningen!

Från torsdagens intervallpulsande!

Ha det,

Mackan

Annonser

Idrottsplatsen Skogen

Det är ingen hemlighet att jag gillar skogen men nu vill jag passa på att verkligen slå ett slag för den igen. Jag ser så många löpare som nöter på inne på löpband, inomhusarenor och på asfalten så här års. Inte så många i skogen. Trots att idrottsplatsen Skogen alltid är öppen.

Jag hade en diskussion med en välrenommerad idrottsläkare för några år sedan och han undrade varför i hela friden löpare envisades så mycket att hålla sig på monotont underlag. Trots att skadebenägenheten är så mycket större av enformighet. Han menade att vi borde ut och springa i skogen och få den variation man får i varje steg när man springer på småstigar och trodde att det skulle gå att undvika många skador då. Han frågade mig lite hur jag tränade och jag berättade om mina intervallpass i skogen och hur jag gärna lägger vissa långpass inför maror just i skogen. Det gillade han. Men trots att så mycket pekar på att skogen är bra envisas många löpare med just löpband, inomhusarenor och asfalt. Och blir förvånade över att dom blir skadade.

Om man bortser från de potentiellt fysiologiska vinsterna så finns det ju dessutom de psykologiska. Studier har indikerat att vi mår bra av att vistas i naturen. Vi stressar av. Vi mår bättre psykiskt och gör vi det mår vi dessutom bättre fysiskt. Immunförsvar och sånt där gillar när man stressar av. Jag vill hävda att just för oss som bor i storstadsområden borde effekten av att gå in i ett lugnare läge mentalt i skogen borde vara väldigt avstressande och en i det närmaste total kontrast mot ett högljutt gym. Även om jag faktiskt uppskattar gymmet också någon gång då och då.

Även om jag själv helst är ute i skogen året om så måste det vara absolut bäst så här års. Det är grundträning nu och det finns ingen anledning att hetsa på med snabbhetsträning om man inte ska tävla inomhus. Skogen passar så jädra bra till att bygga upp grundstyrka och jobba på flåset på ett väldigt skonsamt sätt. Jag var själv nyss ute och körde 3×3 km intervallträning i skogen. Visst var det snö som gjorde att minsta motlut kändes som om det var dubbelt så brant som det egentligen var och visst går det långsammare än på barmark. Men vad gör det? Det är långt till tävlingar och att det går några procent långsammare gör bara att jag får jobba lite längre på den ansträngningsnivå jag valt. Vad är ”tid i ansträngning”? Träning. Kroppen vet inte om några kilometertider. Det enda den känner av är att den får jobba.

Jag skuttade fram på småstigar, obanat och över nedfallna träd och några meter av varje varv på större stigar. En väldig variation och jag blev trött. Jag blev trött i kroppen men pigg i själen. Skogen var det ja. Öppen dygnet runt och året runt.

Samma stigar som i dag men en helt annan dag för drygt fem år sedan.

Ha det,

Mackan

Tankar om framtiden

Min favoritträningsårstid på året är här och då är det svårt att inte njuta lite extra! När jag stack hemifrån i morse stod termometern på +2 grader men det var helt vindstilla och himlen skvallrade om att solen skulle bli synlig när det var dags för det. Väl vid tåget efter majlen sprungen var jag varm och go men tågvärden utbrast med förskräckelse: ”Herregud människa, fryser du inte!” Nej det gör jag inte i mina splits men just två grader brukar vara nedre gränsen för att jag tycker att det är behagligare barbent än med långa tights… Lite stretch på tåget och sen när det var dags för mina avslutande 8.5 km så kunde jag njuta och låta tankarna vandra fritt.

Tankar på vad min löparframtiden är. Jag gillar att bara vara ute och springa men jag gillar också att ha en planering för vad jag vill göra och när. Det där att slå världsrekord på maraton för 75-åringar finns ju alltid i bakhuvudet och även om jag inte är i världsrekordform då gör det att jag håller igång. Jag har för avsikt att fortsätta att hålla igång! Det är viktigare än alla världsrekord som finns för det är det som skapar möjligheten till det liv jag vill leva. Jag trivs bäst uppe på en bergstopp eller djupt inne i en skog. Tar någon från mig sånt blir jag nog lite ledsen i ögat innan jag hunnit fokusera om. Men bergstoppar rockar, så är det bara.

Långa målet är helt enkelt att vara i rörelse resten av livet men dom kortare då? Den horisonten sträcker sig just nu ungefär 18 månader framåt och där slutmålet är att springa min femte Bostonmara. För att göra det måste jag kvala och där får jag mitt första försök i Valencia om knappt nio veckor. Kvaltiden är normalt inget som skrämmer men den kräver ändå att jag lägger ner det jobbet som gör att det finns marginaler för strul. För jag är i ärlighetens namn inte i suverän form för att springa långt med ett visst mått av tempo. Milen har jag stämt av och givet den tiden jag kan göra ouppvärmd före frukost så har jag eoner av marginal tempomässigt. Men maraton är inte milen och jag startar långt bak i fältet och går det inte i Valencia så får jag väl springa maratonlopp tills det går.

Innan det ska jag hara Baddaren i Frankfurt om knappt fyra veckor. För den uppgiften har jag än mer marginal på tempot men det vore nog bra att springa ett par långpass på asfalt innan det är dags. Harandet behövs bäst på slutet och det vore trist om jag inte orkade trava på även sista milen. Ja, inte bara trava på utan orka springa in till vätskestationerna och sen sprinta i kapp med vatten som ska blandas till sportdryck i farten. Dessutom förväntas jag sjunga och dansa en del under den sista milen för att hålla humöret uppe!

Uppenbarligen krävs ingen toppform den här hösten men ändå viss tålighet vid längre distans och jag har inga planer på att stressa kroppen med att försöka uppnå någon toppform heller. Däremot vill jag vara i jädrigt bra form under senare delen av nästa vår för att kunna springa bra under vårtävlingarna bland kullarna i England. Det är så sjukt kul att springa dom tävlingarna och glädjen blir ännu större om jag orkar ta i. Vi hade det otroligt bra när vi var där i våras men då handlade det mest om att överhuvudtaget kunna genomföra loppen. Nästa vår vill jag vara med i toppen av min klass i alla fall.

Vad jag ska pyssla med under de elva månader som finns mellan de tävlingarna och Boston Marathon står än så länge skrivet i stjärnorna. Tre av de fyra Bostonmaror jag sprungit har ju varit i vidriga pollenförhållanden så att vara i toppform där är ingen korg jag lägger äggen i utan är jag i form då så är jag. Men under de elva månader jag ska springa däremellan så får det nog bli efter vad jag är sugen på. Inget undantag mot normalfallet med andra ord. Kanske någon motbakkelöp? Kanske en del bantävlingar? Troligtvis något maratonlopp. Kanske terräng-SM? Ja det finns en massa skoj att göra och tävlar jag så tävlar jag men annars så gör jag bara det jag gillar mest, det vill säga att träna i vardagen. Det är en jädra ynnest att få vara utomhus och springa sig trött. Det är den största belöningen av alla och i morse var det verkligen suveränt!

2018-10-02 07.14.34

Ha det,

Mackan

 

Har du nytta av ditt yrke?

Nu tänker jag inte på den direkta nyttan i form av försörjning eller glädje i ditt yrkesutövande. Jag tänker heller inte på att det är rätt praktiskt även hemma att vara snickare eller rörmokare. I den här lilla hörnan av internet tänker jag givetvis på löpningen.

Själv kan jag inte dra nytta av ett fysiskt jobb men å andra sidan slipper jag eventuella bieffekter av det fysiska jobbet. Däremot känner jag att jag har en jädra nytta av mitt yrke när det kommer till den planerande och analytiska delen av löpningen. Visst var det så att när jag var som kvickast i mina yngre dagar så tänkte jag inte alls annat än att jag sprang. Men jag hade erfaret folk runtomkring mig som faktiskt skötte tänkandet. Dom sa vad jag skulle göra och så gjorde jag det. Visst var jag rätt kvick men jag la även av med tuffare träning väldigt tidigt. Det kanske var bra, det kanske var dåligt. Det får jag aldrig veta men jag vet att jag fortfarande springer och med tanke på att det skänker mig glädje så är jag glad över det. Det räcker.

Yrke var det. Vill man utvecklas mot sin potential som löpare så krävs det att man tränar och att man i viss mån planerar. Struktur. Det finns snabba löpare som inte planerar alls men då har jag tre saker att säga:

  1. Du kanske är en av dessa som har en jättefin struktur utan att ens vara medveten om det.
  2. Du kanske må vara snabb men ändå inte är i närheten av att vara så snabb som du skulle kunna vara.
  3. Man blir betydligt snabbare av att springa än att planera. 🙂

I mitt yrke jobbar jag med planering, analys och problemlösning mest hela tiden. Antingen genom att sitta på kammaren och tänka/skriva eller i samarbete och kommunikation med andra. Det är liksom hela rollen. Det gör att jag får mycket gratis när det kommer till min egen eller andras träning. För att beskriva min yrkesvärld i form av buzzwords så kommer här en liten flock som direkt poppar upp i skallen utan att  fundera alls:

Förmågor – Styrkor – Svagheter – Mål – Färdplaner – Nuläge – Nyläge – Transformation – Heat Map – Agilitet – Taktik – Strategi – Kartläggning

Otroligt mycket av detta har jag – i kombination med ämneskunskaper inom träning, anatomi och fysiologi – nytta av i löpningen. För ett antal år sedan satt jag och snackade med en träningskompis om att jag för tillfället tränade helt oplanerat och han höll inte alls. Tvärtom påstod han att jag hade struktur i träningen utan att jag ens reflekterade över det. Det kanske är så att jag har en viss struktur även när jag inte planerar just för att jag har en massa gratis från mitt yrke. Det kanske är så och det kanske är därför jag efter så många år som löpare faktiskt fortfarande springer och tycker det är kul. De två viktigaste sakerna jag själv ser att jag har med mig från min yrkesroll är att jag accepterar att jobba från där jag är för stunden och att jag har en långsiktighet i det jag gör. Jag får väl tacka det antingen från jobbet eller så har jag det i min personlighet. Oavsett vad som är hönan eller ägget så har jag i alla fall ett yrke där jag ständigt vidareutvecklar min analytiska förmåga.

Vad får du med dig gratis från ditt yrke?

2016-05-24 14.51.32

 

Ha det,

Mackan

 

Vad hände med sömnen?

När jag upptäckte det där med löparforum en gång i tiden så noterade jag något rätt fort och det var att ingen diskuterade en av de absolut viktigaste delarna av träning – sömnen. Det förvånade mig rätt mycket och en av mina första trådstarter, kanske den allra första, var en fråga om hur mycket folk behövde sova för att klara av återhämtningen. Det som slog mig när jag fick svaren var att många var i stil med: ”Jo jag vet att jag borde sova mer men…”

Inget man säger före ”men” räknas!

Tittar man på vad som diskuteras på löparforum i dag så är det träning (ofta hur ska just JAG göra) och till viss del mat men fortfarande väldigt lite sömn. Det diskuteras om vilken klocka man MÅSTE ha för att kunna träna och en jädra massor andra detaljer. Men väldigt lite sömn. Förhoppningsvis beror det på att sömnen är jädrigt okomplicerad. Om resultatet står sig från min undersökning för 15 år sedan så vet folk ATT dom behöver sova mer men dom skiter i att göra det. Det finns liksom inget att diskutera annat än att väldigt många sover för lite, speciellt bland dom som tränar.

Varför återhämtningen är lika viktig som själva träningen tänker jag inte skriva mer om men jag tycker att det finns saker att diskutera. Saker som hur den bristande sömnen påverkar träning, infektionskänslighet eller risken för skador. Eller för all del hur förbättrad sömn förbättrat resultaten. Jag ser folk i sociala medier som tränar som besatta och gärna också i svinottan men som verkligen inte får ut några resultat av det. Jag lägger inte någon värdering i det men jag blir väldigt nyfiken när det tränas stenhårt men inte kommer några resultat. Särskilt om jag vet att målet verkligen är resultat. Och jag misstänker att det är bristen på återhämtning som är boven och ffa för mycket stress och för lite sömn.

Men jag vet inte för ingen diskuterar det här! Det är lätt att flasha med hur mycket man tränar och gärna att man gör det gristidigt. Visst, jag sticker också ut före sju på morgonen men då har jag fått mina åtta timmar sömn. För får jag inte den sömnen så går det förr eller senare åt helvete med träningen. Det var en av de grejer som jag tyckte sabbade när jag sprang med FK Studenterna. Klubbträningarna tog sådan tid på kvällarna att sömnen blev lidande och även om det var bra träning så blev totalen till det sämre. Och jag vet att jag hade minst en klubbkompis som led av rejäla sömnstörningar.

Jag vet att det är coolt att vara i farten, sova lite och hinna med massor men ni som läser min blogg vill antagligen få lite resultat av träningen, inte bara visa upp den på Instagram eller i någon ”träningsblogg”.  Så gör er själva en tjänst och fundera på det där med sömnen. Det kan vara nyckeln till att bättre resultat. Och även om du nu fullständigt skiter i resultat så kan det vara nyckeln till att må bättre under den vakna delen av dygnet.

  1. Får jag nog med sömn?
  2. Får jag kvalitet på sömnen?
  3. Om svaret är nej på någon av frågorna så är det läge att ställa sig frågan varför!

Just det där med att må bättre under den vakna delen av dygnet är det absolut det viktigaste för mig. Sover jag skit så blir dagarna en plåga. Punkt.

2016-10-09-18-27-03
Katterna – dom kan det där med sömn!

Ha det,

Mackan

Jag, sömnen och hjärnan

Jag brukar lite skämtsamt säga att min kryptonit är om jag får sova för lite men tänk om det är tvärtom, att det är mitt sömnbehov som är min superkraft? Eller att det helt enkelt är priset jag får betala för att min hjärna nästan alltid går för högtryck i vaket tillstånd. Jag blir tvungen att sova mer. I förrgår hittade jag en artikel om nya rön kring hur hjärnan hanterar avfall. Under sömn.

– Sömnen är priset hjärnan betalar för sin formbarhet, för att kunna befästa vad vi har lärt oss och vara redo att lära nya saker nästa dag, säger han.

Maiken Nedergaard anser att det är ett intressant resonemang som vilar på välgjord forskning. Men hon lutar åt att det viktigaste skälet till att vi måste sova handlar om renhållning.

I en vaken hjärna har gliacellerna fullt upp med att hjälpa nervcellerna att signalera till varandra med hög precision via synapserna. Samtidigt hopar sig allt mer avfall medan arbetet pågår i timme efter timme.

Hela artikeln finns att läsa i Forskning och framsteg och den är otroligt intressant och den fick mig att tänka till. Inte minst på hur jag reagerar på fysisk träning. Det står (i iofs ännu opublicerad forskning) att den här hjärntvätten funkar ännu bättre när man ägnar sig åt fysisk träning. Många brukar säga att dom inte har tid att träna men det kanske är så att med träning så funkar hjärnan så mycket bättre att vi som har jobb som består av mycket tankeverksamhet i själva verket tjänar tid? Lek med den tanken.

Stick ut och spring en timme på lunchen och du löser mer på sex timmar än vad du annars skulle göra på åtta!

Tyvärr lever de flesta fortfarande kvar i anställningsmodeller där vi får betalt för den tiden vi är på jobbet och bara implicit i vad vi presterar (vi får behålla jobbet). En sak är i alla fall säker och det är när jag körde eget så kändes det ofta som bättre investerad tid att sticka ut och springa och bearbeta ett problem än att stirra in i skärmen.

Nåväl, läs artikeln och fundera lite på saken. Jag tror mig i alla fall ha förstått att mitt lite väl tilltagna sömnbehov kan ha att göra med att min hyperaktiva hjärna tar lite längre tid att tvätta och att tvätten antagligen funkar bättre om jag fortsätter att röra på mig! Det fann jag mycket intressant.

2016-05-23-20-55-39

Ha det,

Mackan

När träningsanläggningarna siktar fel!

Jag springer med jämna mellanrum förbi ett av alla våra gym, eller träningsanläggningar som dom kanske vill kalla sig. Man skulle kunna tro att dom har som mål att få folk att träna med någon form av syfte och jag ser då framför mig ett antal möjliga slogans.

Kom i form och förbättra din hälsa.

Hitta en aktiv livsstil och må bättre.

Träna dig till ett bättre välmående.

Fixa formen med hjälp av vår träning.

Okej, jag är ingen reklamare men ni förstår budskapet. Man tränar för att uppnå något som kan vara allt från tävlingsresultat till att vara en del i att lägga om livsstilen för ett bättre välmående. Syfte för att uppnå någon form av tillstånd. Vad ser jag då i stora bokstäver runt hela den här träningsanläggningen?

20151112_073507Viktminskning är budskapet runt hela gymmet och att träningen är utan bindningstid. Ingenting om syftet. Ingenting om att uppnå något utan hela budskapet är att det är ett ställe för viktminskning. Det behövs inget gym för att minska i vikt. Det går alldeles utmärkt att uppnå genom att svälta sig och för det behövs inga häftiga maskiner eller snygga lokaler. Man siktar så in i helvete fel och hela budskapet verkar vara att man ska gå ner i vikt. Inte bli friskare. Inte må bättre utan man ska vara smal. Skäms på er Balance för ni har inte fattat någonting av vad träning kan handla om. Och för övrigt går det alldeles utmärkt att träna utan gym också!

Jag diskuterade just det här med en arbetskamrat som tagit sig från rejäl övervikt till en aktiv livsstil och han hade fått just det rådet av en läkare: Du måste lägga om din livsstil. Inte ett ord om att han måste gå ner i vikt utan att han måste bli mer aktiv och äta bättre. Där har du ett budskap som adresserar grundorsaker!

Ha det,

Mackan