Lofotenresan 2018

Om sanningen ska fram råkade jag skriva 2019 i rubriken och det var nog en freudiansk felskrivning för så sugen är jag på att återvända… Ursprungligen hade jag tänkte blogga om dag för dag, topp för topp, men det orkar jag inte i denna värme. Risken är att det här i stället blir en mastodontblogg och den risken tar jag. Blogginlägget är dels för att inspirera men också mycket för att återuppleva resan och senare även komma ihåg vilka toppar vi var på så att vi inte springer upp på någon ”använd” nästa gång när det nu finns så många att välja på.

Lof8

Det var något av en chock att anlända till Svolvaer med 12 grader och regn på tvären efter sommarvärmen i Norrbotten. Vi (jag) hade en liten tanke att kanske sticka upp på någon närliggande mindre topp redan vid ankomst men vädret passade bättre för fiske och så fick det bli. Dock utan någon lycka. Det heter ju trots allt ”fiska” och inte ”fånga”.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vad värre var att vi vaknade upp till galen dimma och regn nästa dag. Det var inte enligt varken prognos eller plan så vi strosade och fikade inne i byn på förmiddagen innan jag konstaterade att det är ju inte så att vi har någon mer utsikt nere i byn än på någon topp. Men om vi tar oss upp på fjället får vi ju i alla fall träning. Sagt blev gjort och vi for över till andra sidan ön och den lilla byn Delp för att ta oss upp på Matmora på 768 möh. Den går att ta på ett kort sätt, ett mellansätt med hemlöpning på väg eller på ett långt sätt på berget. Vi valde det långa sättet och när vi startade hade molnen skingrats. Inte på topparna men längre ner och vi hade trots allt rätt långt upp så med lite tur så…

Turen kom och turen blev helt otrolig. Det gick att delvis ta sig något olika vägar upp och ner och vi konstaterade båda två att det var en riktig höjdare till premiärtur som avslutades med bad i havet. Fin utsikt och väldigt trevlig löpning. Ska ni upp så se till att inte missa utsikten från den norra sidan av platån på cirka 350-400 möh. Turen blev över förväntan bra! Jag var helt euforisk under löpningen och skrek rakt ut att det är för det här jag lever. Men några timmar i löparskorna kändes till slut och jag får erkänna att det var en del kramp på slutet. Som belöning for vi på kvällen ner till Henningsvaer och spisade torsktunga. En läckerhet som är svårslagen.

Efter ytterligare en natt i Svolvaer vaknade vi nu till superväder och begav oss några mil söderut för att ta oss upp på Himmeltinden. Vi var där nere och rekade förra året och jag förklarade för Baddaren att det här skulle bli rough. Det är den högsta toppen på den ön, eller ja, nästan i alla fall för militären har lagt beslag på den absolut högsta av de topparna i massivet men det är bara marginellt  högre. Det var riktigt varmt redan vid start och nu väntade en utmaning. 932 möh om jag minns rätt och många av de metrarna tas på en kort sträcka. Det var väldigt jobbigt. Och väldigt vackert. Vi gnetade och stretade på och till slut kom belöningen. Man såg hur långt som helst och uppe på toppen var temperaturen behaglig. Det var liksom som att vi inte ville ner. Jag hade infört en ny tradition i år och det var toppwhisky av bästa kvalitet. Baddaren blev lite paff dagen innan men oj vad gott den smakar tillsammans med en Kvikklunsj. Sen är man dessutom i fin form för att koppla loss hjärnan i utförslöpningen. Det var två trötta varelser som kom ner till stranden för att återigen avsluta med bad. Bad och lite löpning på stranden för att mjuka upp benen. Högsta betyg även på denna tur. Helt annorlunda i sin karaktär men löjligt fin.

Nu skulle vi bo på en annan camping på andra sidan av den här ön och vi stack bara ner och installerade oss innan vi tog oss till havet för att paddla lite. Suparna blåstes upp och det gjorde även vinden något. Baddaren konstaterade efter att ha kommit ut på vattnet att det nog var lite för tufft för henne men jag paddlade runt ett tag och fick känna på svallet från Hurtigrutten innan både ben, bål och armar var slut och vi åkte hem till campingen för glass och finöl. Och planerade morgondagens tur. Jag hade några olika på lager av olika svårighetsgrad och Baddaren valde den som jag helst ville göra, Napptinden.

Ytterligare en topp med ny karaktär. Nu var det mer rakt upp från start. 0-7xx möh på så kort tid som möjligt… 30 grader varmt och strålande sol så vi ville uppåt till kylan. Var det värt det? Som bara den! Visst tog det lite tid men det var så fint däruppe att vi stannade bra länge. Satt och snicksnackade med ett svenskt par som också konstaterade att det här var bra. Riktigt bra. Man vill liksom inte ner igen men ner ska man och efteråt blev det sjöbad följt av våfflor innan vi åkte till vår fina rorbu som vi även bodde i förra året. Nu var det kav lugnt och det fanns inget annat att göra än att blåsa upp SUParna och paddla iväg i Reine. Jag kan faktiskt inte med ord beskriva hur fint det var utan bilderna får tala för sig själva. Den här dagen skulle jag verkligen inte vilja ha ogjord. Löpningen. Paddlingen. Boendet. Maten.

Nästa dag vaknade vi till klucket av vågorna under sovrummet och till vad man skulle kalla bra löparväder. Det passade ju bra för nu hade vi rätt lång löpning framför oss. Vi skulle upp på Markan den långa vägen som går genom en hel del myrar. Vi väntade ut det dåliga vädret genom att åka ner till det fina bageriet i Å men man kan inte vänta hur länge som helst. Inte jag i alla fall. Det var väldigt låga moln när vi startade vår löptur men vi visste ju att det skulle ta sin tid. Och det gjorde det genom myrarna innan vi började ta oss uppåt. Vi var förvarnade om att det skulle vara lite trickigt och det var det och när vi kom upp på den stora bergskammen på ca 400 möh började det regna och blåsa rejält. Och någon topp såg vi då rakt inte. Inget annat att göra än att ta på sig rejält med kläder och krypa in i en skreva under en klippavsats. Där satt jag och min lilla hobbit som konstaterade att det här var ju nästan som en egen jordkula. Med jämna mellanrum tog jag mig ut ur den och spanade och plötsligt lättade det. Av med varma kläder och full fart uppåt. Var det häftigt där uppe? Som fan! Återigen stannade vi en bra stund, jag gjorde mitt topphopp, fick min whisky och hjälpte en stackars holländsk tjej som trodde att hon skulle vara där. Det skulle hon inte. Vägen hem var lika lång den men humöret var på topp även om vi inte fick något bad när vi kom fram. Däremot en pizza i Reine efter en lång dag. Det och en öl utanför vår rorbu.

Sista hela dagen på Lofoten vaknade vi till strålande väder igen och nu tog vi båten genom fjordarna för att sedan förhoppningsvis ta oss upp på Helvetestinden. En topp som egentligen inte är särskilt svår men som alla inte vågar sig till hela vägen. Dessutom med tidskrav i dag eftersom vi inte villa missa båten hem. Det var nu trötta kroppar men vi blev rikligt belönade efter en slutfas som jag kan förstå skrämmer folk med minsta anlag för svindel. Men upp kom vi och medan vi njöt av utsikten hände något som gav mig gåshud. Två stridsflygplan flög genom passet. Under oss. Hur ofta ser man ett stridsflygplan åka strax under sig? Så häftigt! Några svenska tjejer hånade oss tydligen när vi sprang ner för att det skulle vara löjligt att springa när man kunde gå. Bah säger jag! Så hann dom inte heller äta någon våffla på caféet vid bryggan. Ha!

Nu var vi färdigsprungna för den här resan och det var nog tur det för kroppen var något trött när vi dagen efter tog färjan till Bodö och sen vidare till fisket i Saltströmmen. Jag hade egentligen tänkt fiska från land men i det fina vädret och med lediga båtar att hyra så hyrde vi båt och havsfiskespön. Jag gillar att fiska och det här gillade jag starkt. Hälleflundra, torsk, kolja och kattfisk blev fångsten. Jag vet dock inte om det var häftigast att köra båt genom världens starkaste tidvattenström eller att hala upp en hälleflundra från stort djup. Men häftigt var det och en perfekt avrundning på en fantastisk resa.

Det var två nöjda löpare som rullade hem de 46 milen till stugan efter totalt åtta dagar på turné och åt havskatt till lunch dagen efter. Vi sprang uppför fem olika toppar med helt olika karaktär men varenda tur var av toppklass. Lofoten är vackert men det är ännu vackrare uppifrån. Tack Baddaren som vill göra sånt här med mig.

Ha det,

Mackan

 

Annonser

Löpning på Lofoten – Del 3

Var var vi någonstans nu igen? Jo just det, strax norr om Svolvaer. Men där hade vi inga planer på att stanna hela veckan utan nu skulle det bära av söderut. Nästan så långt söderut som man kunde komma. 12-13 mil bilkörning låter inte så långt men den som kört bil i Norge vet. Det är bitvis smalt. Det är tunnlar. Det tar sin lilla tid. Vi lämnade ett regnigt Svolvaer och höll tummarna för att det var torrt längre söderut för vi ville väldigt gärna upp på Reinebringen på eftermiddagen och vi skulle behöva hitta någonstans att bo. Med tanke på väderprognoserna och våra planerade aktiviteter lockade inte tältet utan vi ville bo bättre än så. Helst i en rorbu, eller rorbue som jag gillar att säga. Och det skulle vara en original (fast modernare). På bokningssajterna fanns det dock noll och nada ledigt och inte heller dom vi mejlade. Som gammal tåg- och öluffare så vet jag dock att det brukar lösa sig på något sätt. För den som mot förmodan inte vet vad en rorbu är så är det en gammal fiskarbostad och såg ut så här förr i tiden.

Rorbu

Sakta men säkert kom vi söderut och lika säkert häpnade vi över vyerna och såg potentiella roliga toppar att ta sig upp för. När vi började komma närmare Reine noterade vi skyltar om ledigt boende lite här och där men vi ville helst bo i just Reine så vi höll dom bara i bakhuvudet. Och så plötsligt var vi i Reine och möttes av Reinebringen rakt framför oss. Wow! Kunde man få något boende då? Jo vi fick syn på en liten skylt, Baddaren ringde, och en glad filur vid namn Pelle kom och hämtade oss. Han visade upp ett helt fantastiskt boende. Rorbue. Men skulle det vara svindyrt? Nej det var det inte och vi flyttade in omgående.

Nu var det bråttom med löpningen för regnet hängde i luften och vi googlade på var man bäst tog sig upp. Det var ingen rolig läsning för det stod om att byborna hade stoppat leden upp på grund av erosion. Man skulle inte och borde inte ta sig upp enligt lokalbefolkningen men hur färsk var informationen? Samtidigt stod det nämligen från förra året att man hade förbättrat leden och bitvis dragit om den. Kunde vi komma upp? Jag gick ut och frågade en gammal fiskargubbe hur landet låg och han sa åt mig att sätta mig ner med honom så att vi kunde språka ordentligt. Sagt blev gjort och vi hade ett härligt samtal. Inte var det några problem inte utan han berättade glatt var vi skulle ta oss upp. Nu kom dessutom Pelle och han sa att självklart skulle vi upp. Han såg inget problem med det nu. Jag litar mer på lokalbefolkning än på random bloggare och säger dom att det är okej så lär det vara okej.

Så vi joggade bort någon kilometer till leden och började ta oss upp. Det var rätt brant men efter ett tag kom vi till min stora glädje till en sån där ledtrappa som dom har gjort även på Skåla och börjat med på Keb. Jädrar vilken bra träning! Nu var det gött mos vill jag lova. Jag studsade uppåt så att benmusklerna skrek av trötthet och så väntade jag på Baddaren vid toppen av trappan. Därifrån var det några hundra höjdmeter kvar och vi kom överens om att jag studsar före och väntar bara innan toppen om det är så att det är några tveksamheter. Det var det inte. Kombinationen av jädrigt bra ben och otroligt rolig led gjorde att det blev en upplevelse utöver det vanliga. Jag passerade folk i flygande fläng och det roligaste var det unga men ack så trötta norska paret.

Här kjemper vi som dyr och så kommer han och bara løper om oss.

Jag hejade glatt och fortsatte mot toppen. Ni kan aldrig gissa vad som hände sen! Jo det var ju sådär läckert igen. Och när det blir sådär läckert vill man i euforin dela upplevelsen. I väntan på Baddaren delade jag den med någon ryss och någon tysk och vi var alla lika hänförda. Baddaren kom efter en stund upp hon med och nu kunde vi njuta ihop. Jag hade glömt min Kvikklunsj nere i byn men Baddaren delade snällt med sig. Sen var det bara att endorfin-njuta. Baddaren konstaterade krasst att jag hade missat att nämna att det lutade rätt bra uppför här varpå jag glatt upplyste om att det var i snitt 45% lutning. Typ. En ensam norsk kvinna skrattade gott och det skulle visa sig att hon var gift med en inbiten klättrare. Som tydligen inte heller alltid berättade allt i förväg. Men det är väl trevligt med lite överraskningar?

Som vanligt måste man ner till slut men vi kom på en bra plan här. Den där ”trappan” var ju så rolig så jag kanske kunde studsa ner lite i förväg och uppför den igen? Det kunde jag. Jag fick med andra ord bli jättetrött en gång till och gruppen som jag nu sprang om uppför och sen mötte på vägen ner konstaterade krasst att jag tog det här med hiking till en helt ny nivå. Selvfølgelig! Man måste passa på att ha kul när man kan ha kul. Vi klarade oss från regnet och väl nere i Reine firade vi med sjukt många räkor innan kvällen avslutades med fiske. Bra fiske. Vi fick ett strålande tips av Pelle och tipset levererade många fiskar varav några sparades till middag. Nu hade vi dessutom en ugn att laga mat i och såg fram mot ugnsstekt sei nästa kväll.

Lof41
På fisketur i nya Lofotenmössan

Efter turplanering för nästa dag var ytterligare en riktigt bra dag var till ända!

Lof43
Sena kvällsutsikten från vårt boende med vattnet kluckande under golvet

Ha det,

Mackan

Löpning på Lofoten – Del 2

Den tredje dagen på turnén vaknade vi upp till lite halvbistert väder. Men det var uppehåll och mitt knä verkade ha gillat behandlingen kvällen innan. Eftersom vi var lite sugna på att kolla in Henningsvaer ett par mil söder om Svolvaer under dagen så hade jag på kartan scoutat toppar i närheten och jag föll för Festvågtinden. Efter lite googlande kunde jag konstatera att det var jag inte ensam om. Det skulle gå att ta sig upp även om det rådde lite delade meningar om vilken exakt väg som var bäst och hur lång tid det tog. Dessutom gick det att parkera på ett par ställen inte särskilt långt från där stigen upp startade.

När vi kom fram kändes det fruktansvärt ruggigt att ta av sig överdragskläderna men det var inte mer moln än att vi såg toppen och förhoppningsvis skulle vi hinna upp innan det blev fler eller i värsta fall regn. Vi såg några människor som redan var på väg upp och satte sakta men säkert iväg efter dem. Jag kände snabbt att jag hade väldigt pigga ben och hörde med Baddaren om jag kunde vänta på henne i etapper vilket gick bra. Enda dealen var att inte försvinna om det uppstod vägval. Sagt blev gjort och jag tog mig upp som ett pass med ganska långa intervaller. Syran sprutade i hela kroppen inför varje vila och det var så jädra kul. I vilorna hann jag dessutom plåta en del och för varje 100 höjdmeter var det som att vädret blev bättre. Eller jo, det blev bättre. När jag satte mig på toppen och väntade på Baddaren klarnade det helt och den där magin uppstod. En svårslagen kombo av endorfiner från både ansträngningen och utsikten. Den går faktiskt inte att beskriva i ord och jag blir lika förvånad varje gång över hur stark effekten är! Lägg sedan på att titta på en örn som seglar under en samtidigt som Kvikklunsjen intas. Wow-wow-wow. Det här var en riktig fullträff det med.

Jag fick tillstånd till fri fart även på vägen ner och nu var det lite nervöst. Skulle knäet gilla det eller skulle jag få gå baklänges hela vägen ner? Iofs har jag alltid sjukvårdsprylar med mig så jag kunde ha lindat det men det känns ju onödigt om det nu inte behövs. Gradvis körde jag mer och mer aggressivt och försökte samtidigt inte komma för långt från Baddaren ifall hon skulle få problem.  Men baske mig om det inte funkade helt felfritt hela vägen ner och väl nere fick jag mig ett välförtjänt bad. Baddaren tyckte att det var lite väl kallt i Nordatlanten men jag nöjer mig som alltid bra med ensiffrig temperatur. Återigen blev det wow-wow.

Nu hade vi hela dagen kvar till mindre ansträngande aktiviteter och kunde i lugn och ro strosa omkring i Henningsvaer. Jättemysigt att bara gå omkring och som bonus en fantastisk om än svindyr fish ‘n chips på en av restaurangerna. Vi stannade tills regnet drog in och bestämde oss för att ta en fika i byn Kabelvåg som ligger strax söder om Svolvaer. Det var dock lättare sagt än gjort för det var en rätt död plats. Kul att se lite kort men det planerade bullfikat fick fixas i Svolvaer. Trodde vi. Inte en bulle kvar så sent på dagen utan det fick bli två släta med morotskaka.

Morotskaka funkade bra som laddning för kvällens fiske. På campingen frågade vi var det var bäst att fiska och kvinnan i receptionen gav oss några tips och sa att vi skulle se till att få alvorsamt med fisk. Självklart! Alvorsamt med fisk borde det bli. Den fina platsen vi gick till visade sig vara lite för fin för min utrustning. Eller rättare sagt var tidvattenströmmarna för starka för mina för små drag. Provade ett tag men det var bara att ge upp och det fick bli Bullens pilsnerkorv till middag i hytten. Det funkar som uppladdning för nästa dag det med.

Ha det,

Mackan

 

Fjälläventyr 2016-Del 3

Det går inte att beskriva den känsla vi hade på toppen som annat än magnifik. Vindstilla, strålande solsken och det var direkt behagligt att stå i shorts och uppkavlad tunn tröja. Men det tog ju ett tag att komma upp också…

Sömnen natten innan var allt annan än bra och vi hade sprungit 4-5 timmar per dag i två dagar före toppförsöket. Dessutom hade jag gått helt energitom dagen innan. Men vi skulle upp!

DSC04326 (1024x683)

– Vi har nog rätt bråttom för att ta oss upp sa jag till Baddaren när vi stack iväg.

– Oj!

Det var nämligen mörka moln i horisonten och jag vet mycket väl hur det känns att vända nära en topp på grund av väder. En känsla jag inte ville återuppleva. Eftersom jag har mycket av mitt umgänge bland rätt snabba löpare trodde jag att det gick rätt fort upp och ner. Men det var längs den östra leden och vi skulle ta den västra. Det innebar stökigare löpning, längre sträcka och fler höjdmeter. Folk på stationen pratade om 10-14 timmar. Hoppsan. Tydligen skulle det bli cirka 1800 höjdmeter totalt längs den leden och det passade oss bra, precis som på Skåla Opp och det är ju det vi tränar för.

Baddaren sprätte iväg i rätt god fart och jag fick lugna henne lite. Jag trodde att det skulle ta oss cirka 7½ timme i totaltid fram och tillbaka och även om totaltid innefattar pauser för energi och dricka så är det en lång dag. Vi kanske överdrev vår säkerhetspackning med tanke på vädret men det kan slå om snabbt och jag bär hellre på något kilo extra än hamnar i nöd på fjället. Lite extra speciellt blev det med vätskan. Enligt guiderna skulle sista möjligheten till att fylla på vara efter en knapp fjärdedel av vägen och det skulle innebära 3-4 timmar utan möjlighet till påfyllning så vi laddade på. Jag tyckte det lät konstigt och med facit i hand var det överdrivet. Det fanns rännilar här och där hela vägen så att man kunde fylla en kåsa. Men det visste vi ju inte då.

Baddaren sprätte som sagt iväg och eftersom vi startade senare än nästan alla andra bestigare så passerade vi grupp efter grupp. Solen sken och det var ordentligt varmt. Svetten rann men humöret var på topp. Det tog ett tag innan den riktiga stigningen började och när den kom kändes det finemang. Träning. Jag hade sagt till Baddaren att vi skulle mata på ordentligt uppför så att vi fick just träning och hon matade på fint. Det märktes att hon blivit starkare. Efter cirka 80 minuter kom vi till den sista ”officiella” vätskan och där pausade vi tio minuter och fyllde på våra flaskor. Nu började det på riktigt! Det är en lite märklig känsla när man precis varit ute i nästan 1½ timme och det mentalt känns som uppvärmning.

Det var nu en rejäl stigning upp till toppen av Vierranvárri på 1711 meter. Cirka 500 höjdmeter i en stöt och det passade mig som handen i handsken. Brant och stenigt. Vi passerade massor av folk och när vi kom upp njöt vi ordentligt. Vi snicksnackade en del och såg ut över bergsmassiven. Baddaren var lite bekymrad för att vi nu skulle släppa 200 höjdmeter men framförallt att det var så stenigt och svårt att ta sig ner till Kaffedalen. Själv hade jag velat studsa ner i hög fart men vi kompromissade så att hon tog det lugnare och jag studsade och väntade här och där. Ner kom vi i alla fall och väl nere samlade vi oss lite inför den sista långa stigningen. Jag passade på att snacka en stund med ett gäng trevliga killar som var nyfikna på hur det funkade med löparskor bland stenarna. Mitt svar var att det funkar helt utmärkt. Men det underlättar med starka vrister.

Nu var det meter för meter som gällde och det var allt annat än lätt. Mycket rullgrus som man inte fick fäste i men humöret var fortfarande på topp. Vid den gamla toppstugan blev det betydligt lättare och dessutom var det lättare när vi visste att vi var så nära. Inte bara nära till toppen utan vi hade bestämt att vi tar vår längre matpaus efter toppen av den enkla anledningen att vi ville upp medan det väder var. Man vet vad man har för väder men inte vad man får. I vanlig ordning trodde Baddaren att vi var vid toppen lite tidigare än vad jag visste. Det underlättar med höjdmätare och karta! Men snart såg vi toppen och det var bara en ren formalitet att knäppa de sista 100 höjdmeterna. Det var kö för att komma upp så vi fick vänta lite innan vi fick gå upp men det var det värt. Så djävla otroligt värt. Helt klart. Vindstilla. Varmt. Utsikt. Hade vi haft kikare hade vi nog sett ända till Kiruna!

Nu hade vi ingen kikare utan vi bara stod där och njöt av att vara på Sveriges tak. Glaciärerna under oss och alla höga toppar runt oss var helt enkelt magiska. Det var mycket smalare och brantare runt oss än vad jag hade föreställt mig och det var helt klart att här ville man inte halka ner. Med tanke på hur smalt och halt det var förvånar det mig att inte fler trillar ner. Men vi stod stadigt tack vare att det hade varit en guidad tur före oss och dom hade fäst ett rep. Det kändes faktiskt helt okej just då. Vi tittade och njöt. Njöt och tittade. Och fotade. Sen efter ett tag var det dags att släppa upp andra även om jag gärna stått kvar några timmar till.

När vi tog vår fika nedanför toppen var vi helt tagna av det och prisade vilken otrolig tur vi hade haft. Sannolikheten för den värmen, den utsikten och att det var helt vindstilla visste vi var låg men vi prickade in allt. En annan reflektion efteråt var att många verkar ha missat är att det är jädrigt jobbigt hem också när dom planerar sin topptur och vi träffade flera som fått ta helikopter hem men vi sprang hemåt. Visst gick det lite kvickare i den riktningen men det var tufft. Ja förutom den biten man kunde surfa på snön. Jag lekte miniskidor med mina skor och Baddaren åkte på rumpan där det var snö. Så jävla kul!

Till slut var vi tillbaka vid fjällstationen och det tog oss 7:20 inklusive alla pauser. På kvällen belönade vi oss med en trerätters middag och den smakade precis så gott som man kunde förvänta sig och sen blev det betydligt bättre sömn än natten innan. Sista knappa två milen ner till Nikkaloukta dagen efter blev en ren formalitet förutom en vådlig vurpa av Baddaren och det var två väldigt nöjda löpare som kom hem till Murjek efter buss och tåg under eftermiddag kväll och sen fick skjuts hem av mamma sista milen. Nu har vi gjort ännu ett litet äventyr som jag verkligen inte skulle vilja ha ogjort.

Vi hade en otrolig tur med vädret alla fyra dagar och det som började som en plan i vintras blev till slut verklighet. Jag älskar äventyr i mina löparskor och jag är fantastiskt lyckligt lottad som har en tjej som kan dela dom med mig!

DSC04331 (683x1024)

Ha det,

Mackan

På toppen med Baddaren – norska versionen

Ursprungsplanen för vår Norgeresa var att återigen springa något motbakkelöp och sen åka ner till Loen, men efter dålig träning under våren lockade det inte riktigt utan vi valde att ta raka vägen till Loen. Eller rak och rak, det är Norge vi talar om och vi slingrade oss ner mot Loen genom ett fantastiskt landskap. Att vi valde Loen var för att Baddaren hade uttryckt ett önskemål om att få ta sig upp på Skåla och jag ville se Briksdalsbreen. Ärligt talat tror jag inte att Baddaren riktigt visste vad hon önskade sig!

DSC03635Vi anlände på lördagen och installerade oss i en stuga med galet fin utsikt över Loenvatn och med Kjendahlsbreen i horisonten. För den som inte är bekant med det norska språket är breen ordet för glaciär. På söndagen tänkte vi ta oss upp på Skåla men eftersom molnen låg på cirka 1000 meter och Skåla är 1848 möh så valde vi att göra söndagen till en heldag med glaciärer, i hopp om bättre väder. Vi läste oss till att det var cirka 4 km mellan Briksdalsstugan – där man kunde parkera – och glaciären och det såg dessutom ut att vara en hel del stigning. Perfekt för en jogg upp på berget! Efter en intressant bilfärd dit startade vi vår första lilla löptur och jag reagerade på att Baddaren sprätte iväg med en vådlig fart och hakade på. Efter några minuter visade det sig att det nog var jag som blev lite ivrig och var på väg att knäcka min käresta. Dumt. Vi lugnade oss och kom till slut upp till en fantastisk plats. En sån där man blir kär i. Jag blev så kär i den att jag var tvungen att ta ett dopp bland isbitarna till andra turisters glädje. Tyvärr blir jag dock lite deprimerad över hur påtagligt det blir med glaciäravsmältningen. Min norska kompis Marianne berättade hur glaciären låg ända nere i sjön när hon var liten och det gjorde den ju inte längre.

1544576_10206047578322104_8003390190490580893_n

DSC03676 DSC03657 DSC03679 Senare på dagen blev det en tur till vår ”hemglaciär” som vi såg från stugfönstret och det var också skithäftigt. Ordet magisk får plötsligt en innebörd av såna här upplevelser och vi var båda överens om att dagen hade varit mer än till belåtenhet och vi firade det med att åka till Olden och äta oxfilé på ett värdshus med utsikt över fjorden.DSC03687Måndag var hemresardag men även dagen vi skulle göra det vi primärt kom för. Molnen hängde tyvärr lågt även denna dag och vi hade förstått att det skulle vara mycket snö på fjället men att det gick att ta sig upp. Det skulle bli en tuff dag. Baddaren föreslog först att jag skulle springa före och vänta uppe i toppstugan men det vågade jag inte eftersom hon inte är riktigt lika van vid fjäll utan vi bestämde att jag skulle vänta ett tag och sen komma ikapp henne. På så sätt skulle hon få ta det i sin fart och jag skulle få kötta lite. Min tanke var att vänta så länge att jag skulle hinna ikapp lagom till det blev svårt och eftersom hon är duktig uppför ville jag inte vänta för länge. Hon drog iväg och kvarten efter stack jag. Det blev rätt fort skitjobbigt och jag började undra över hur mycket jag egentligen plockade på henne. Tänk om jag inte skulle hinna ikapp? Jag blev orolig och höjde till maxintensitet. Svetten rann och benen värkte när jag passerade vandrare efter vandrare utan att se henne men sen plötsligt såg jag en löpare en bit framför mig och visst var det hon.

Eftersom hon inte hade någon höjdmätare hade hon ingen aning om hur långt hon kommit utan hoppades att det var Skåla hon såg en bit framför sig. Jag förklarade att toppen hon såg snarare låg på 1000 möh i stället för nästan det dubbla. Där och då gick det upp för henne hur högt vi skulle. 1848 möh är högt när man startar vid just havet. I just det här fallet innebär det cirka 23% lutning. I snitt. När vi kom upp till nämnda 1000 möh kom snön och dimman och då blev det jobbigt. Baddaren förklarade att hon aldrig hade varit så trött i hela sitt liv och jag föreslog en gel.

Jag tror inte att du förstår hur utmattad jag är.

Med vissa medföljande svordomar över smaken intogs gelen och vi fortsatte sen uppåt. Jag tyckte att det gick riktigt bra och vi plockade höjdmeter på meter men på 1200 möh så undrade hon om hon skulle orka. Att bara ta sig upp med många timmar på sig klarar alla friska människor men vi hade löparkläder och ska man inte bli kall i dimma och kyla måste man hålla viss intensitet. Och orka hålla den intensiteten för annars blir det obehagligt och farligt även om vi hade kläder i våra löparryggor. Man vill inte bli nedkyld i sån terräng. Jag förklarade att vi kan vända om hon vill men att jag var säker på att hon skulle klara det och då fick hon nya krafter.

På 1400 möh mötte vi två vandrande norskor på väg ner och dom berättade att stugan var uppeldad och varm samt att det inte var snö hela vägen upp. Det höjde kampandan. Just där börjar det brantaste partiet på vägen upp och jag gissar på en lutning på 30-40% under det partiet. Det är mer klättring än något annat men det var fri sten under ett längre parti och nu fick Baddaren bra fart. Jag körde före för att ha koll på bästa vägen och sen väntade jag in med jämna mellanrum och det gick riktigt bra trots att det bitvis var svårt att se nästa röse. Över det sista längre snöpartiet gick det också riktigt bra och sen var det plötsligt bara ett par-tre Hammarbybackar kvar upp. Vi var så nära som 40 höjdmeter innan vi kunde se det häftiga Skålatornet och plötsligt var vi inne i en varm och skön stuga. Baddaren hade tänkt gråta en skvätt när hon kom upp men var så trött att hon inte ens orkade göra det. I stället bytte vi till torra kläder och intog en liten lunch i stugan. Vi hade gjort det! Jag har ju sprungit tävlingen men då var inte stugan öppen utan det här var mitt första besök och det var skithäftigt.

10986939_10153042706563181_7078711318036103896_o DSC03701 DSC03705 DSC03707 DSC03715 DSC03717På vägen ner kom snön till sin användning på ett bättre sätt och vi kunde åka kana på rumpan i en vådlig fart. Det blev tid för fotopauser och vi hade sån tur att det sprack upp lite så att vi kunde se fjorden och Loen från 900 möh. Det enda som var synd var att isen fortfarande låg på den vackra sjö som jag hade velat visa henne men det får vi ta nästa år när vi springer loppet. Hon förklarade på vägen upp att hon aldrig någonsin skulle springa tävlingen men det har redan hunnit revideras och nästa år är vi med båda två.  För man glömmer snabbt tröttheten och minns allt det fina. Allt det fina som får en extra krydda av att man även gjort en fysisk prestation.

DSC03726 DSC03733 DSC03735 DSC03747 DSC03759 DSC03762 DSC03764Ett möte med en flock kor gav en behaglig paus på vägen ner och tillbaka nere i byn köpte vi varsin Skåla-tisha och jag vet att någon bär sin med stolthet över sin prestation och att någon annan bär sin med stolthet över någon annans prestation.

Ha det,

Mackan