You Have (almost) Killed Me

Fan ta dig T-Bone! Dags för vår lilla träningsgrupp att dunka Mårdhundsvarvet i dag igen. En något krasslig och frånvarande men en annan var tillbaka från Malmö och det blev med det premiär för Binh! Jag hade sprungit mer den här veckan. Jag hade sprungit fortare den här veckan och jag hade sovit mindre den här veckan. Och nu skulle vi ta oss upp på fyra varv. Dessutom hade Naprapat-Martin under gårdagen åtgärdat en jädra låsning som jag dragit med sedan det snöade förra gången.

När jag skottade senast

Han låste i alla fall upp mig och sedan fick jag agera nåldyna och blev hårt knådad. Det kändes när jag vaknade i  morse och röven kändes bra jävla trött under guidevarvet. Men va fan, man kan alltid prova och blir man bara trött så brukar det lösa sig med träningseffekten. Men, jag brukar vara Mr Progression och då vill jag gärna disponera krafterna rätt och jag hade en tanke att om jag bara lägger varv två och tre i samma fart och känsla som förra veckan så borde en veckas träning till göra att jag ändå kunde öka det sista.

Jag drog iväg i det som kändes vettigt men till skillnad från förra veckan kunde jag inte skaka av mig T-Bone riktigt. Ökade på ansträngningen i hopp om att få lite distans. Nu kändes det lite väl aggressivt för att överleva de två sista varven men han var hack i häl när vi drog in på målrakan. Hade jag varit smart hade jag klivit åt sidan men nu gjorde jag inte det. Resultatet blev 9 sek/km snabbare än varv två förra veckan. Det är ungefär som att snäppa upp farten från halvmarafart till milfart. Pust.

Men jag kanske kunde knäcka honom (eller mig) nästa varv? Att jag ökade farten (högst marginellt) och sprang en sekund snabbare på varv hjälpte föga. Jag ägnade vilan åt att förklara för honom att nu får han baske mig gå mot samma mål som mig i höst om han tänker springa så här fort. Samt att han gärna får dra åt mig i stället för att vara hängpung. Resultatet av det? Han sprang mycket riktigt förbi mig rätt tidigt och jag hakade på. Ett tag. Plötsligt gjorde han en jädra konstig undanmanöver på ett stort parti med ren is.

Fegis

Eller inte. Det visade sig att han såg hunden som stod på ena sidan stigen. Kopplad med två pensionärer på den andra sidan. FUKK! Jag hade valet att tvärnita på isen eller hoppa över kopplet. Jag valde det förra ackompanjerad av en vilt skällande hund som var jädrigt nära att med min hjälp flyga upp i närmaste trädtopp. Nåja, ingen skadad men jag tappade ryggen och sen blev det jättejobbigt. Jag var så nära att spy och dessutom tappade jag nio sekunder på det förra varvet. Men det gick ändå snabbare än förra veckans sistavarv trots stoppet och 33% mer sprunget. Dessutom hittade vi en vilsen Binh redan under ordinarie löpning och slapp skallgång den här veckan. Det var en klar upplevelse av nära döden och det ser jag som väldigt positivt. Så tack för det T-Bone! Jobbigt för kroppen, nära att spy men ändå med en känsla av att det är skonsamt för hela min lekamen. Dessutom fick jag välbehövlig tävlingsträning genom att göra nybörjarfel nummer ett, att inte lyssna på den egna känslan. Det fick jag betala för på slutvarvet!

2017-01-22-12-37-33

Ha det,

Mackan

Annonser

Mårdhundsvarvets revansch

I dag var det dags att återvända till Mårdhundsvarvet. Long time – no see. Jag visste att det skulle bli tufft och att jag skulle se mina gamla tider rinna ut långt innan jag var framme vid slutet av varvet och det var okej. Jag sprang en mara för sisådär 1½ månad sen och efter det så var jag först matförgiftad, sen åkte jag på en förkylning och hann sen inte springa mer än en vecka innan det var dags för operation av snoken med efterföljande helvila. Det är klart att formen är usel. Men usel form får inte vara en ursäkt för att undvika att springa pass som avslöjar den med all önskvärd tydlighet. Vi kan sammanfatta det som att det var stolpigt, jobbigt, rövaktiverande och helt underbart. Nä, nu ljög jag om det sista. Det var inte underbart men det var skoj. Jag snittade faktiskt lite snabbare än vad jag hade vågat hoppas på och jag fick flåsa hårt och bli rejält stum i benen. Det var uselt men inte så uselt som det hade kunnat vara och om jag viktkorrigerar mot tidigare år så var det nästan anständig fart och det tar jag mig med hem. Dessutom fick jag chansen att se Tibor plågas men samtidigt hitta glädjen i den kravlösa löpningen och han sammanfattar det så här:

Oj vad upprymd jag känner mig! Har haft några varv på ett snårigt terrängspår i skogen. Jag har tyvärr lagt på mig fler kilo än den förbättring som mitt motionerande har gjort, under sista månaderna. Dvs gjort nån slags kräftgång med löpkänsla. Idag rann liksom allt det där av mig. Skojig terräng att springa i och inga pulsband eller GPS-klockor. Tack för uppslaget och sällskapet Mackan. En av dom bättre, nånsin!

Bifogar en bild från min tävling Täbys Tekniska Terräng, en tävling där 100% av bruttointäkterna gick till välgörenhet! Som det alltid borde vara. Mårdhundsvarvet tog revansch på mig i dag men ge det några gånger så ska jag nog slå tillbaka.

???????????????????????????????

Ha det,

Mackan

Monotonben

Hemma igen från skog, fjäll och klippor innebär att träningen förändras till att bli något mer monoton. Även om jag alltid vill variera mycket så blir det något annat när jag inte måste passera över myrar, hyggen och bergstoppar i obanad terräng.

Monotoni.

Mårdhunden ska springa Lidingöloppet och ville ha sällskap på en kuperad tremilare i terräng och undrade om jag inte ville det jag med. Jo det ville jag nog och vi bestämde oss för att springa i Täbyspåren. Det kanske inte låter så monotont med terrängspår men för ben som studsat i alla möjliga riktningar i sex veckor är det så. Inte lika monotont som asfalt men preparerade spår känns som rena rama motorvägarna för mig för tillfället. Visserligen är det gott om upp och ner men ändå är det mer eller mindre samma muskler som belastas. I varje steg. Efter 25 km konstaterar Mårdhunden att jag är tyst. 

– Jag är trött i benen.

Några enstaka muskler i mina ben hade blivit tvärtrötta. Så trötta att jag tystnade och det är inte varje dag det händer. Ja, tystnaden alltså. Nu var det inte värre än att jag kom igång igen när vi kom in i skuggan så det var kanske en kombo av trötta ben och solen men jädrar vad stel jag kände mig när jag kom hem. Det är alltså så här det känns för orienterare som försöker springa maraton. Stumt och stelt.

Nu ska jag kanske inte skylla allt på monotonin utan bilkörningen hem från västkusten kan nog också ha påverkat till det sämre. En sak är i alla fall säker och det är att om jag ska springa maraton om 11 veckor måste benen lära sig att hantera monotoni igen. Jag har inga planer på att börja tokspringa asfalt igen utan den får gradvis introduceras och så får vi hoppas på att den vill bli min vän. Jag hoppas att den enda vägen nu är upp för annars kommer det att bli jobbigt.

DSC01845Ha det,

Mackan

Mina två älskarinnor

Under nedjoggen efter vårens sista TNT-pass snicksnackade jag med Miranda och fick en fråga som faktiskt förvånade mig lite.

– Varför håller du fortfarande på med asfaltslöpningen?

– För att det är kul. För att det går snabbt. För att det är där man får mäta sig med dom snabbaste löparna.

Men jag är fortfarande fundersam över frågan. För mig är det så självklart att jag håller på med både terräng- och asfaltslöpning och jag skulle inte vilja skippa något av det. Under slutet av min terrängsäsong kan jag verkligen längta över att dra på mig racing flats och köra snabba asfaltstusingar. Få känna att underlaget svarar till 100% och att veta exakt på sekunden hur fort det går. På samma sätt kan jag efter ett maratonlopp längta ut i skogen efter allt det andra. Att inte ha en aning om hur fort det går och där inget steg är det andra likt. Varför välja när man gillar båda? Jag tror att det är en av mina drivkrafter i löpningen, att ha två ben att stå på där jag varierar och planerar efter humör. Förra året var den ursprungliga planen att sätta igång och bli snabb och effektiv på platt underlag från juni och framåt. Jag hann med några veckor av det innan Outside hörde av sig och tyckte att jag kunde åka till Norge för att testa motbakkelöp i slutet av augusti. Plötsligt kändes det mer lockande och terrängsäsongen blev kraftigt förlängd och asfaltsapan fick en minimal dos innan maratonloppet. Så kan det bli men det gör att jag nog längtar än mer efter snabblöpningen i år.

Mina älskarinnor är charmiga på var sitt sätt och jag tänker fortsätta att låta mig förföras lite om vartannat. Den omätbara lockar alltid mer under pollensäsongen där jag ändå känner mig som jag är på ett konstant höghöjdsläger och den mätbara är väldigt charmig när jag på nyckelpassen får kvitto på att det händer något. Vårskrud och höstskrud får jag nog kalla dom. Just nu är det mellanperioden då jag på träning försöker att tillfredsställa båda två och strunta att jag inte kan räkna med att få några kvitton även om kroppen uppenbarligen sprätter till ibland. I gengäld blir jag på ett väldigt gott humör när det händer. Undrar om det tänker hända idag?

DSC00787

Ha det,

Mackan

Resultatlista TTT 2013

Tack alla som gjorde den här kvällen helt fantastisk! Här kommer den preliminära resultatlistan. Jag ska räkna noggrannare i morgon och även låta Excel sköta jobbet. Det här är direkt från det handkrafsade. Grattis till Patrik Eklund och Elisabeth Amman som vann sina respektive klasser. Men alla var så djävla bra och jag blir genuint lycklig. Mer om allt i morgon.

  1. Patrik Eklund – 27:26
  2. Eric Forsner – 29:45
  3. Jonas Ullberg – 30:25
  4. Johnny Hällneby – 31:56
  5. Johan Svidén – 32:06
  6. Gustav Sörberg – 32:42
  7. Odd Larsson – 32:47
  8. Anders Thor – 33:01
  9. Pierre Rohdin – 33:40
  10. Henrik Persson – 34:45
  11. Glenn Nilsson – 35:01
  12. Stefan Norman – 35:11
  13. Alberto Pinton – 35:27
  14. Tibor Karaszi – 36:16
  15. Alfred Hernandez – 37:26
  16. Elisabeth Amann – 38:34
  17. Ellen Westfelt – 39:04
  18. Anders Degselius – 40:25
  19. Cecilia Rohdin – 40:42
  20. Kalle Hultman – 46:15

Bild

Tack alla,

Mackan

Nyservad och snabb

Precis som en bil brukar jag se till att serva mig själv med jämna mellanrum och inte bara när jag går sönder. Jag måste erkänna att jag varit rätt dålig på det under vintern och en anledning är att naprapaten som servat mig de senaste åren flyttat in till stan. Naprapat-Martin hittade jag av en ren slump när den lokala naprapatfirman hade ett förmånligt erbjudande som jag nappade på och trots att han var ung märkte jag att han passade mig väldigt bra. Intresserad, kunnig, engagerad och med djävligt hårda nypor när det krävs. Jag känner flera såna men att det fanns en i Täby gjorde mig överlycklig. Ett tag. För han flyttade som sagt till stan men eftersom han kontinuerligt haft hand om mig och gjort det så bra har han fått fortsätta trots resvägen. För jag litar verkligen på honom. Säger han vila vilar jag och säger han spring springer jag.

Senast vi sågs var ju inte för service utan för att laga min vad och det fixade sig så bra att jag i förrgår kunde åka in på en ren service efter backpasset. Hårda nypor blev det efter mycken löpning den senaste månaden men han sa en väldigt snäll sak medan han testade min rörlighet och styrka.

Man får allt säga att du har bra genetiska förutsättningar för att springa

Det är skönt att höra för en man med en benlängd som en bättre hob. Men benen pallar onekligen för rätt mycket. Gårdagens pass ute på Bogesundslandet var helt sagolikt om man ser till väder och miljö men med en kropp som ömmade av hårdhänt behandling. Det var verkligen på djupet och jag kände mig allt annat än smidig igår men det var å andra sidan gårdagen som skulle vara behaglig. Det kan i och för sig ha att göra med Väsjöbacken också.

Men idag var det en annan femma. Det ömmar fortfarande lite efter behandlingen men jag kände redan under uppjoggen att det var helt andra ben. Det är klart att alla mina hårda pass känns men jag hade en spänst jag inte känt på länge så jag spände bågen på det sista fartpasset innan avresan. Som en gammal fjäder sprätte jag iväg på det första varvet och vågade mig på ett snabbare öppningsvarv än jag kan minnas att jag någonsin gjort. Visst var det jobbigt men jag visste med mig att jag kan slappna av mer när jag fått upp värmen och mycket riktigt kunde jag pressa upp farten ytterligare 9 sek/km under det andra varvet. Frågan var nu bara om det fanns mer att ta av? Jag ville gärna sätta ett årsbästa och tryckte upp farten än mer på det tredje och sista varvet och nu var det inget snack om att det skulle vara en maxinsats och det höll. Årsbästa! Ytterligare 4 sekunder snabbare per kilometer och när jag satt utslagen på stigen efteråt kom en kvinna promenerande.

Mår du bra?

Det gör jag!

Okej, jag erkänner att spyan inte var långt borta men mentalt mådde jag som en flock prinsar på en lyxjakt i Puerto Banus. Jag bjussar på en bild från gårdagens vackra vyer längs stigen jag sprang och konstaterar att jag idag är väldigt, väldigt nöjd med min nyservade kropp!

???????????????????????????????

Ha det,

Mackan

Alive and kicking

Med altandörren öppen fixar jag både inne och ute om vartannat för det är fan vår! Plötsligt går det att torka tvätt i trädgården, fika på altanen och springa i kortbrallor. Det är väldigt blött i delar av skogen och även om vattnet är iskallt värmer solen snabbt upp benen igen. Dagens övning gjorde att baksidorna på mina ben blev rejält lerinpackade och det ska vara bra. Har jag hört. Hur bra det är att det blöder från ena vaden, ena låret och från en arm vet jag inte men jag lär knappast dö av det. Jag får väl erkänna att jag kände mig faktiskt rätt tuff när jag  ryckte ut en tagg som borrat sig fast i ena överarmen.

12492_10151410971848181_1484375719_n

Eventuell tuffhetsfaktor ger dock inga träningspoäng så desto bättre att det faktiskt var ett klart fall framåt idag. Den senaste månaden har jag gått upp på normal träningsnivå och som vanligt när jag ökar så blir det svajigt. Oförutsägbart. Väldigt svårt att veta när bra och dåliga dagar ska komma. Igår hade jag en jättetung dag som kom från ingenstans men efter en natts sömn så var kroppen bra idag. Jag hade gärna haft en bra månad till i benen och legat på en högre grundnivå men jag är nöjd att jag äntligen är igång med vettig terrängträning. Att det är rejält blött och lerigt drar ner farten men ger i gengäld bättre träning inför Englandsresan. Det är inte torrare där! En slutsats jag drar från dagens pass är att jag springer  bra uppför och utför men är rätt dassig på platten. Tur att det inte är särskilt platt i Peak District.

529565_10151410971953181_282673120_n

Ha det,

Mackan