Grumpy Badger Trail Run 2019

Hastigt och lustigt blev det tävling i dag! Min vän Stefan anordnade något som på papperet verkade passa mig som handen i handsken och efter söndagspasset frågade jag honom om han hade någon plats över till mig. Det hade han.

Men innan vi går till loppet vill jag skriva lite om det som hänt tidigare i veckan för det har inte varit någon dans på rosor. Passet på löpbandet i söndags gick ju riktigt bra och fylld av självförtroende tog jag mig an marafartsintervaller i tisdags. Det kändes riktigt seg på uppjoggen men så kan det ju vara och säger inte så mycket om hur passets utfall skulle bli. Det blev inte utfall. Det blev snarare avfall. Jag startade defensivt med riktigt dålig känsla och sen blev det värre och värre. I ett försök att leva som jag lär tänkte jag positiva tankar att det släpper nog snart men inte släppte det inte. I stället blev det en rejäl bonk och efter 2×4 km i modest tempo var jag helt färdig. Det fanns inte en chans på jorden att jag skulle kunna fortsätta utan jag fick gå och lunka hem med kraftigt stukat självförtroende.

Sen hörde jag någon på jobbet prata om att hon fortfarande var tvungen att käka allergitabletter för pollen så då började jag med det. Lyckträff! Sen har träningen bara gått bättre och bättre och tisdagens avbrutna pass fick jag springa i förrgår. Det satt bra mycket bättre och i går sprang jag rejält mycket snabbare till jobbet än vad jag gjort på hela sommaren och hösten.

Med den träningen i benen tog jag mig an dagens tävling. Trots trötta ben kändes kroppen pigg och lätt och jag var inställd på att försöka vinna. Ja, i alla fall gå för det. Stefan hade lagt en suveränt rolig bana där höjdpunkten var att ta Flottsbrobackens 100 höjdmeter två gånger om på slutet. Min plan var att vara med i täten fram till dess och sen avgöra. Så, jag låg i ledning från det första steget men Degen-Rille och en tjej från Runacademy hakade på. Resten av fältet försvann rätt fort. Jag låg på precis lagom mycket för att ha kraft att sätta in en stöt i backen och sen fick jag lite oväntat en lucka till dom redan innan vi klev upp i backen. Då gick jag upp på så hög ansträngning jag vågade för att ändå kunna trycka på sista biten in mot mål.

Taktiken funkade perfekt och när jag var uppe på toppen för andra gången hade jag fått en ledning på minst 90 sekunder och ingen annan löpare hade ens kommit till foten av den för första gången. Men jag slog inte av på takten utan körde max utför för att säkra segern. Då hände det. I farten missade jag att jag skulle svängt av höger utan fortsatte utför och in på samma väg jag redan sprungit. Men jag såg inga andra löpare och fattade inte att jag var inne på den vägen utan följde snällt snitslarna. Jag fattade inte förrän jag nästan var nere vid foten av berget igen. Då vände jag om och mötte andra löpare. Dock inte mina närmsta kombattanter. Det var en viss mentalt utmaning att maxa uppför i onödan men jag hittade till slut den väg jag skulle springa. Och jag hade lagt uppskattningsvis fyra minuter på äventyret.

Försökte jaga ikapp men med så kort bit kvar till mål var det inte genomförbart utan det var bara att acceptera en tredjeplats. Ja, jag är rejält sur på att jag missade segern men samtidigt är jag glad för att kroppen verkligen svarade. Jag vet att Rille ligger på en nivå som jag inte trodde jag hade för tillfället och nu sprang jag ifrån honom rätt rejält. Ja, så länge vi höll oss på samma bana i alla fall.

Summa summarum så var det en otroligt rolig tävling och i kväll ska jag smaka på finisherölen. Jag inser mer och mer att det är fellrunning som är det jag älskar mest för det var så kul att tävla i dag. Jag fick springa mig rejält trött och jag fick träffa en massa trevliga löpare. Tack Stefan! Bifogar en bild på de två som kom före mig. Dom sprang bra och hittade rätt, grattis!

Ha det,

Mackan

Fellrunningtour17 – Dag 6

Nu var det dags för den sista tävlingsdagen och den korta tävlingen jag verkligen sett fram emot. Banan som såg ut som en fyrkantskurva i ett oscilloscop, sweet. Förutom den första backen uppför och den sista utför skulle det vara typ som små Väsjöbackar. Sånt kan jag.

Dagen spenderades i två olika grottor som låg i den pittoreska byn Castleton. Jädrigt häftigt att höra både om det tuffa livet i blygruvan och om hur repmakarna bodde i den andra grottan. Det var tufft i dom här trakterna för vissa förr i tiden vill jag lova. Men nog om det, nu var det dags att dra mot Sheffield för race.

Vi tog en väg jag aldrig åkt förut och båda konstaterade att återigen var det galet fint. Betydligt varmare i dag men när man inte springer så långt är det ingen fara. Efter att ha pyntat våra 18 kronor i startavgift värmde vi upp och nu var det stelt efter lång körning. Stelt och pollenhostigt. Men jag vet att får jag bara värma upp lite kan det släppa och det gjorde det. Både stelhet och pollenhosta. Vad värre var att den första branta backen var inte alls brant. Inte det minsta brant. Den liksom bara … var … skräp! Såg alla backar ut så här eller var det bara en miss från den utskrift El G gjort? Vi fortsatte uppvärmningen och nu hade det kommit galet många bilar och parkerat vid TC. Jisses vad med löpare! Här borde vi stuckit till starten direkt men det gjorde vi inte. När vi kom dit var det jättemånga uppställda på den smala vägen. Obra. Vi trängde oss så långt fram vi hade förstånd till vilket skulle visa sig vara för kort.

När starten gick smet El G iväg till höger om mig och jag fastnade. Lika mycket som jag beundrade att han kom i väg satt jag fast. Jag försökte till höger och jag försökte till vänster men det fanns inget manöverutrymme. Och framför mig sprang en tjej som medvetet försökte se till att hon och pojkvännen inte kom ifrån varandra. Ut med armbågarna och hon parerade ut åt både höger och vänster. Det tog över en kilometer innan jag var förbi och då startade jag en tjurrusning så gott som det nu gick för framåt väntade en grind. Där var grinden och som vanligt kunde man bara ta sig igenom en och en. Minst 20 personer stod i kö när jag kom fram. Långsamt framåt. Jag tänkte att om El G i alla fall stod i kön så skulle jag kunna ta honom men det gjorde han inte.

Kom i alla fall genom grinden till slut och rusade ner mot bäcken där man kunde välja att hoppa på stora stenar eller vada. Alla andra vadade så jag hoppade. 1 – 2 – 3 – 4 – plums. Klarade mig från att slå mig men i stället för att plocka tre platser i ett nafs torskade jag en. Och där kom vi in på singletrack och folk sprang långsamt. Insåg att det här loppet redan var kört för mig och att det inte ens var jobbigt. Inte jobbigt men det fanns ingenstans att passera. Men så, efter 2 km blev det bredare och sen finns det inte så mycket att skriva annat än att jag plockade placeringar hela vägen hem. Platt, uppför, utför, stig, väg och vad banan än kastade framför mig så plockade jag placeringar. Resterande backar var riktiga backar och även om jag blev hindrad här och där blev det snarare som korta återhämtningar.

Enda missen jag gjorde var att jag hade inte rekat var målet var. När jag trodde att det var 500 meter kvar var det visst 100 meter. Det kostade mig två placeringar och en stor portion förvåning när jag kollade upp och målet var just framför mig. Jag tyckte att dom som sprang om mig var jädrigt modiga som gick upp i den farten så långt från mål. Men det var jag som var dum.

Jag sprang fysiskt riktigt bra i dag men det var väldigt uppenbart att jag är ovan vid att tävla. Många taktiska misstag när det blir så viktigt att ha rätt position och det gör ju inget på tävlingar när det ändå är en bit från toppformen men när jag kommer i form vill jag inte skänka bort tid och placeringar.  Känslan i kroppen var betydligt bättre än tidigare i veckan och jag somnade med ett leende på läpparna även den sista kvällen på resan. Det här kändes som en islossning!

2017-05-22 17.58.47
Tävlingsområdet innan alla hade kommit!

Ha det,

Mackan