Oj vad långt du springer!

Söndag och nu är jag tillbaka i normal rutin efter förra veckans avvikelse. Söndag betyder långpass och jag visste redan tidigare i veckan att det här skulle kunna bli en smått besvärlig vända. Jag visste att jag behöver ge mig ut på asfalten förr eller senare och hellre förr. Maratonloppen har ju en tendens att gå på just asfalt… Maratonlopp har dessutom en tendens att vara 42,2 km och är det maraton man ska springa måste benen tåla det. Tåla vad? Asfalt. Länge.

Nu när temperaturen nått löpvänlig temperatur var det dags och jag bestämde sent i går kväll att T-Bone skulle joina på en del av passet och han var med på det. Jag travade iväg på ben som var lite tröttare än normalt. Jag kan i ärlighetens namn inte ens minnas när jag senast långpassade dagen efter tävling men jag kan lova att det var många år sedan. Det kändes redan innan jag startade och för att vara helt ärlig hade jag tankar på att skita i det. Att tänka är en sak och göra är en annan och jag travade alltså iväg. Det gick inte fort men eftersom jag efter en mil skulle möta upp T-Bone kunde jag inte såsa för mycket. Gradvis uppskruvat tempo och hade det inte varit för att jag stötte ihop med två av mina bokläsare som ropade ”Är du inte Maramackan?” hade jag hunnit. Kul att träffa glada läsare och vi snicksnackade ett par minuter.

Mötte i alla fall upp den gamle ungraren och det tempo han hade sagt att han ville ha blev något kvickare. Med sällskap blir det alltid lättare och kilometer lades till kilometer. Efter bortåt två mil kände jag verkligen av att jag tävlade i går men sen var det som att det lättade. När jag väl lämnat av T-Bone ökade jag tempot igen och baske mig om jag inte åkte på en liten runners high. Jag såg garanterat väldigt fånig ut när jag lekte lite i euforin och när jag började närma mig hemmet valde jag att i stället för att springa hem springa åt andra hållet. Det var bra känsla och det kändes helt rätt att förlänga. På slutet släppte jag upp tempot ytterligare och det funkade faktiskt. Slutresultatet blev 36 km och när jag sökte i träningsdagboken upptäckte jag att det var nästan exakt tre år sedan jag sprang så långt på ett vanligt träningspass. Och det känns bra!

Rubriken då? Jag det var T-Bone som konstaterade det och mitt svar på det konstaterandet är att jag faktiskt maratontränar. Då kan det vara bra att springa långpass. Det känns riktigt bra. Återstår att se om det känns bra även om fem veckor. Hare eller sköldpadda? I mål vill jag!

Ha det,

Mackan

You Have (almost) Killed Me

Fan ta dig T-Bone! Dags för vår lilla träningsgrupp att dunka Mårdhundsvarvet i dag igen. En något krasslig och frånvarande men en annan var tillbaka från Malmö och det blev med det premiär för Binh! Jag hade sprungit mer den här veckan. Jag hade sprungit fortare den här veckan och jag hade sovit mindre den här veckan. Och nu skulle vi ta oss upp på fyra varv. Dessutom hade Naprapat-Martin under gårdagen åtgärdat en jädra låsning som jag dragit med sedan det snöade förra gången.

När jag skottade senast

Han låste i alla fall upp mig och sedan fick jag agera nåldyna och blev hårt knådad. Det kändes när jag vaknade i  morse och röven kändes bra jävla trött under guidevarvet. Men va fan, man kan alltid prova och blir man bara trött så brukar det lösa sig med träningseffekten. Men, jag brukar vara Mr Progression och då vill jag gärna disponera krafterna rätt och jag hade en tanke att om jag bara lägger varv två och tre i samma fart och känsla som förra veckan så borde en veckas träning till göra att jag ändå kunde öka det sista.

Jag drog iväg i det som kändes vettigt men till skillnad från förra veckan kunde jag inte skaka av mig T-Bone riktigt. Ökade på ansträngningen i hopp om att få lite distans. Nu kändes det lite väl aggressivt för att överleva de två sista varven men han var hack i häl när vi drog in på målrakan. Hade jag varit smart hade jag klivit åt sidan men nu gjorde jag inte det. Resultatet blev 9 sek/km snabbare än varv två förra veckan. Det är ungefär som att snäppa upp farten från halvmarafart till milfart. Pust.

Men jag kanske kunde knäcka honom (eller mig) nästa varv? Att jag ökade farten (högst marginellt) och sprang en sekund snabbare på varv hjälpte föga. Jag ägnade vilan åt att förklara för honom att nu får han baske mig gå mot samma mål som mig i höst om han tänker springa så här fort. Samt att han gärna får dra åt mig i stället för att vara hängpung. Resultatet av det? Han sprang mycket riktigt förbi mig rätt tidigt och jag hakade på. Ett tag. Plötsligt gjorde han en jädra konstig undanmanöver på ett stort parti med ren is.

Fegis

Eller inte. Det visade sig att han såg hunden som stod på ena sidan stigen. Kopplad med två pensionärer på den andra sidan. FUKK! Jag hade valet att tvärnita på isen eller hoppa över kopplet. Jag valde det förra ackompanjerad av en vilt skällande hund som var jädrigt nära att med min hjälp flyga upp i närmaste trädtopp. Nåja, ingen skadad men jag tappade ryggen och sen blev det jättejobbigt. Jag var så nära att spy och dessutom tappade jag nio sekunder på det förra varvet. Men det gick ändå snabbare än förra veckans sistavarv trots stoppet och 33% mer sprunget. Dessutom hittade vi en vilsen Binh redan under ordinarie löpning och slapp skallgång den här veckan. Det var en klar upplevelse av nära döden och det ser jag som väldigt positivt. Så tack för det T-Bone! Jobbigt för kroppen, nära att spy men ändå med en känsla av att det är skonsamt för hela min lekamen. Dessutom fick jag välbehövlig tävlingsträning genom att göra nybörjarfel nummer ett, att inte lyssna på den egna känslan. Det fick jag betala för på slutvarvet!

2017-01-22-12-37-33

Ha det,

Mackan

Ringleader of the tormented

Veckans löpträning avslutades som planerat tillsammans med vår lilla löpargrupp ”Långa benet före” och det blev lite intressantare än planerat! Skogen var mer befriad från mögel än förväntat men det fanns en del lurig is här och där. Tre av oss hade skor som garanterar klarar den isen, även om man lätt blir lite försiktigt när det lutar, och den fjärde hade Ajsbuggs. Jag noterade under uppjoggen att Don Tomaso slirade lite här och där men kände nog ändå att det skulle funka för honom och det visade sig till slut att det gjorde det också. Men jag blev lite nervös innan jag visste om detta.

Första varvet var guidevarv och det passade mig utmärkt för att känna på kroppen. Jag har inga problem att hitta men T-Bone hade inte varit där på ett halvår och aldrig sprungit varvet på vintern när vissa stigar kan vara lite svåra att se. Så han fick ta lead med den näst mest rutinerade, Baddaren, som tvåa. Det gick bättre än förväntat och jag hoppades att Don Tomaso skulle snappa upp de instruktioner jag gav från kön. Kände mig alltså trygg med att inte tappa bort någon.

Sen var det iväg och personligen var det ungefär så plågsamt som jag förväntat mig men med betydligt bättre fart än förra veckan. Jag hade visst sjå med att hålla T-Bone bakom mig men det gick . Han hade sagt att han skulle ta det lugnt men jag såg att pulsen var rätt hög när han kom in för varvning. Sen kom Baddaren farande som en raket genom skogen och kapade över fyra minuter på sitt bästa varv senast. Låt vara att det var betydligt mer snö då men ändå! Jag hann dock inte mer än att heja innan det var dags för det sista varvet. Jag kan ju inte påstå att det gick lättare men det gick fortare. På vissa ställen får jag vara lite försiktig men på det stora hela går det bättre än förväntat. Flåset kommer sakta men säkert tillbaka och snart kommer nog löpkänslan vara helt okej. Dagens pass var både det längsta och med högst intensitet och fart. Nöjd. Jättenöjd.

Sen kom T-Bone och Baddaren och hon slog återigen varvrekord genom att fördela ansträngningen över hela varvet bättre. Skitbra! Men Don Tomaso dröjde. Och dröjde. Så vi sprang tillbaka en bit på varvet men…borta… Nu började jag bli orolig för att han gjort sig illa och låg med ett brutet ben någonstans i skogen och sprang stora delar av varvet baklänges. Ingen skåning hittades men när jag kom tillbaka till starten var han där! Han hade tagit en felsväng någonstans men till slut hittat tillbaka till starten efter att ha varit och mellanlandat där vi hade parkerat bilarna.

Slutet gott – allting gott. Alla var överens om att det här var jädrigt kul men plågsamt och det kommer vi att göra tillsammans fler gånger. Jag blir glad när fler förstår vilken satans bra, och rolig, träning det är att köra långa intervaller på stig och obanat. Ivrigt påhejade av undertecknad som plågoande! Och det gick finfint att springa Mårdhundsvarvet utan att spetta bort is innan start.

Spettat

Ha det,

Mackan

Tänt var det här!

Hungrig. Jag är hungrig som en varg. Jag tror allt att jag hade glömt hur det känns när det inre kärnkraftverket är igång med alla reaktorer på full blås. Det är en väldigt speciell känsla när träningen kommit igång så att det där händer och det känns som att jag kan sluka en mindre ponny vid varenda måltid.

Om jag fick en krona för varje gång jag hört att man inte kan träna sig ner i vikt utan fokus ska ligga på maten om det ska hända något. Ja då skulle jag vara en relativt förmögen man. Om jag dessutom fick en krona varje gång någon sagt emot mig när jag hävdat motsatsen skulle jag inte bara vara relativt förmögen. Det spelar ingen roll att jag pekar på hur Löpare ser ut och berättar hur mycket många äter. Visst, det finns en och annan som äter lite samtidigt som dom tränar men merparten av dom jag känner slukar mat. Ändå är dom lätta. För dom tränar. Mycket och hårt.

Jag är inte lätt än men nu när jag börjat röra på mig mer så blir jag jädrigt hungrig och nu sitter jag här en stund efter en rejäl middag och är redan hungrig igen. Dessutom har vikten börjat röra sig nedåt och även om det fortfarande är i startfasen så är det en tydlig trend. Men så tränar jag nu igen. Jag vågar inte springa så mycket som jag skulle vilja eller hinna men med lite cykel och promenader som komplement så kan jag få till en hel del rörelse. Och ovanpå det så tränar jag. Till min tillfredsställelse så händer då det som alltid förr har hänt mig. Vikten börjar röra sig neråt. Det är oftast bra när man är löpare. Fråga bara T-Bone som tappat rejält i vikt nu i sommar när han för första gången i livet tränat, inte bara lallat runt i löparskorna!

Ska jag orka köra hårt gäller det nu att försöka parera det inre kärnkraftverkets behov av kärnbränsle så gott det bara går. Börjar jag rasa i vikt så blir jag garanterat sjuk och det har jag faktiskt inte tid med. Det är nog ont om veckor kvar som det så kan jag bara bli av med nog mycket för att det ska kännas lättare att springa och jag fixar den där kvaltiden om två månader så är jag nöjd. Så här veckan innan den specifika maratonträningen börjar känns det lovande.

Three_mile_island_062010

Ha det,

Mackan

Ingen riktig toppkänning

Ja då var man hemma igen. Den sista gnuttan semester kramades ur på Vestlandet i vårt vackra grannland Norge. Jag älskar Norge. Lite mer för varje gång jag är där. Den här gången gick flyget till Sandande och den kanske häftigaste flygplats jag någonsin landat på. En kort liten landningsbana mellan två fjordar och det kändes helt surrealistiskt när det lilla propellerplanet rundade udden och lyckades pricka banan. Och stanna innan den tog slut!

2016-08-12 13.35.43
In för landning!

Det var jag, Baddaren och T-Bone som skulle springa Skåla Opp. Andra gången för mig men premiär för dom och efter någon timme i bilen anlände vi till ett regnigt Loen. Vi visste att det hade snöat kraftigt på toppen tidigare i veckan men det som hände under kick-offen på kvällen gjorde oss mållösa. Tävlingsledningen intervjuade favoriter och gång på gång frågade dom hur dom ställde sig till den nya bansträckningen. Vaddå? Jo till slut kom dom till förklaringen och det var att vid banbesiktning dagen innan så konstaterades det att det var alldeles för farligt att låta loppet gå upp till toppen utan loppet kortades till cirka 2/3 av sträckningen. Målgång uppe vid Skålavatn i stället och det här var första gången någonsin som loppet kortats. Men tävlingsledningen var tjusig!

2016-08-12 19.20.39

Man skulle kunna tänka sig att jag med mina tveksamma förberedelse skulle jubla över att det var kortat men dom tog bort fel del. Dom tog bort min del. Den delen där jag verkligen plockade placeringar senast jag sprang och där jag kan utnyttja att jag har tekniken och styrkan. Visst finns det partier där jag funkar bra i de första delarna också men där är det trångt och svårt att passera. Bara att gilla läget men det försvann ganska mycket kampanda ur mitt sinne. Kul skulle det bli ändå men det kändes inte så viktigt längre eftersom jag visste att det skulle bli mer av att bara glida med för min del. Det är långa partier som inte är nog branta för att jag ska kunna utnyttja min styrka att dunka brant uppför. Och jag är för dåligt tränad för att fixa att springa på i ganska stor lutning. Så då återstår att gå där och jag är usel på att gå. Ska det vara gång ska det vara händerna på låren och verkligen pressa.

Jag tänkte dock att skit samma. Upp ska jag och jag får göra det bästa av det. När det var dags för start var det trots allt perfekt väder. 10-12 grader och lätt regn! Jag var stel som en pinne av min griniga rygg men jag skulle slippa pollen. Det faktumet kändes busbra och resten av kroppen kändes jättefin. Dessutom var humöret på topp! Resonemanget var att inte dras med i någon startrusning utan just bara försöka glida med. Med facit i hand borde jag kanske startrusat för jag hamnade rätt långt bak i fältet när vi kom upp mot berget men det insåg jag nog inte förrän jag kom över trädgränsen och det blev fri sikt. Fram till dess följde jag bara med lämmeltåget. Visst var det jobbigt men det är det alltid uppför men det kändes snarare som ett tempo jag kunnat hålla hela vägen upp toppen om loppet gått hela vägen. Stundtals blev det stillastående i kö i trånga passager men jag kände att det var skönt att jag inte krigade om placeringar för då fanns det inget att stressa upp sig för. Meter lades till meter och uppe på kalfjället gjorde jag dagens stora misstag. Det kom ett parti där stigen var rätt bred och nu släppte jag på och sprang om en massa löpare tills en man plötsligt tvärstängde mig. Adrenalinpåslaget blev lite väl stort och jag studsade ut bredvid stigen och tog mig om honom och några till.

Pang!

Det spelar ingen roll om man tagit det lugnare under lååång tid om man plötsligt rusar för hårt i 15% lutning som det kanske var där. Jädrar vad jag syrade på mig. Ett gäng som jag hade hållit samma tempo som i 45 minuter innan jag sprang om dom gled nu förbi och ifrån mig obarmhärtigt. Så kan det gå. Det var inte förrän vi kom upp till det fina steniga partiet typ 250 meter före mål jag hade återhämtat mig så bra att jag kunde springa om folk igen. Men jag gjorde ett par sista fina minuter och kom i mål. Det gick betydligt långsammare än planerat men det gjorde inget för nu var jag bergshög igen. Kallt som satan vid målgång och det var otroligt skönt att få på sig kläderna som låg i den ryggsäck som i ärlighetens namn hade plågat mig hela loppet. Efter att haft ont i ländryggen sen jag halkade en vecka innan så var det ingen njutning med ryggsäck. Det var enorm befrielse att få av sig den!

2016-08-13 11.37.21
Skålavatn

Precis när jag hade fått på mig långkalsonger, underställströja, mössa, vantar och regnställ kom mina kamrater i mål. Dom hade gjort det så jädra bra! Vi firade med smörgåsar (med brunost för mig) där uppe och jag kände hur stoltheten över deras prestation övervann eventuella besvikelser över min egen. Till skillnad mot mig har dom skött sin träning exemplariskt och jag tror att T-Bone sammanfattade det bäst där uppe på berget.

Du har sabbat ordet träning för mig.

Vad han menade med det var att för första gången fattar han vad träning innebär. Det är inte att bara springa utan det är att förbereda sig specifikt för en uppgift och det har dom båda gjort otroligt bra. Hade jag gjort det tillnärmelsevis lika bra som dom hade det gått betydligt fortare uppför berget. T-Bone har dessutom tappat 4-5 kg utan att vad jag vet ökat löpmängden utan bara kört dom tuffa passen bättre. Hatten av för det!

2016-08-13 11.37.12

2016-08-13 12.00.59
På väg ner lättade regnet en stund!

2016-08-13 12.01.43

På kvällen efter loppet firade vi lite lätt och sen avslutade vi vistelsen med att springa upp till en glaciär och jag fick mitt årliga iskalla dopp i glaciärsjön innan vi sprang ner och tog en fika med magnifika vyer. Det här blev ytterligare en fin resa att minnas resten av livet och nästa år står vi på startlinjen igen och då ska vi hela vägen upp.

2016-08-14 11.12.42
Briksdalsbre

2016-08-14 11.13.49
Tsunamirisk

2016-08-14 12.38.48
Fikavyn

Ha det,

Mackan

Bakluckedricka

Dagens plan att åka till Väsjöbacken kändes som ett måttligt vettigt val för kvällsaktivitet. Två bananer och en gyros under en snabblunch var vad jag hade hunnit få i mig sen i går kväll och jag hade varit på jobbet sen sju i morse. Jag. Var. Jättetrött. Men ska man uppför ett jeffla berg om två månader så är det bara att bita i. Och kan Flåsmannen ta SM-silver på maran genom att spy och skippa frukost före start så vem är jag att klaga. Det blev som väntat skitjobbigt och det tänker jag inte tråka ut någon med men ni kan aldrig gissa vad som hände sen…

Jo T-Bone fiskade fram en kall burk Mer till mig ur bakluckan när vi kom tillbaka till parkeringen. Med päronsmak och den var rakt igenom fantastisk. Den bästa Mer jag någonsin druckit och det väckte minnen till liv för det här var inte den bästa bakluckedrickan men eventuellt den näst bästa. Och nej, jag räknar inte in skogsstjärnan från bakluckan på någon bil vid Rimjokks parkering i ungdomen utan jag tänker på något helt annat.

En gång för många år sen var jag, pappa, min farbror Fingal och min kompis Gamas och fiskade uppe vid Pärlälven. Det var en helvetiskt varm dag och när vi fiskar så fiskar vi så timmarna rann iväg. Till slut återstod att vandra några kilometer tillbaka till Fingals bil. Den som någon gång gått en heldag i fiskarstövlar i högsommarvärme kan nog ana att vi började bli rätt möra. Jag minns hela sekvensen som igår hur vi på slutet gick på en skogsbilväg i den stekande solen. Jag har inga minnen av att någon gnällde för fiskare gnäller inte annat än möjligtvis vid dåligt fiske. Eventuellt. Men en sak var säker och det var att vi var fruktansvärt törstiga. När vi kom fram till bilen och Fingal öppnade bakluckan så frågar han om vi vill ha Fanta. Bara sådär. Om vi vill ha Fanta? Vilken jeffla Fanta? Det låter ju lite för bra för att vara sant. Även bakluckevarm Fanta funkar när man är törstig. Men min Fingal var en man som använde skallen så när vi fick våra Fanta var den kall. Iskall. Gubben hade planerat och tagit med sig en kylbox med läsk. Det mina vänner var den godaste läsk jag någonsin druckit. Ur en baklucka. Helt oväntat. Som i dag!

IMGP0332

Ha det,

Mackan

Älska framsteg!

Jag måste erkänna att jag var lite stukad efter Skattjakten men man måste ändå ta hand om sitt lag så för att sprida lite glädje hade alla lagmedlemmarna ett ex av Löpträning mitt i livet med dedikation i på skrivbordet när dom kom till jobbet i går. Det kändes väldigt bra och mottogs tacksamt! Sen hade jag tänkt mig några vändor i Väsjöbacken efter jobbet men det gick bara inte. När jag får pollenchocker tar det hårt på kroppen och jag sov som en klubbad oxe natten mot fredag. Jag kände mig som en klubbad oxe när det var dags att åka från jobbet och det verkade bara dumt att stressa kroppen igen i går så det blev vila. Men det fick räcka med en dag och i morse var jag och T-Bone på plats i backen. Jag hade sovit som en klubbad oxe natten mot lördag också och när klockan ringde fattade jag ingenting. När jag väl fattade varför klockan ringde ångrade jag dagens planering bittert. Vi skulle dock vara på dop inne i stan runt lunchtid så det fanns inget annat val än att pallra sig upp.

Jättetrött

För att kompensera att jag fortfarande springer ett blygsamt antal backar blev det återigen en rejäl uppvärmning. I backig terräng. T-Bone flåsade rätt rejält redan där och min egen kropp ville bara sova. Normalt sett är jag ju rätt pigg när jag springer till jobbet tidigt på morgonen men då har jag en nära förestående tid att passa och jag tror att jag helt enkelt skiter i att känna efter. Autopilot. Nu var det ingen autopilot alls och när vi kom fram till backen var jag skeptisk. Det var dock betydligt svalare i dag och det borde innebära mindre pollen men jag var dessutom rövtrött. Jag hade egentligen velat öka antalet vändor i dag men tiden var begränsad och det finns fler vägar till Rom. Jag vet vilket tempo som känns realistiskt att nå tills det är dags för Skåla och jag vet hur många vändor jag bör klara i slutändan och då finns det två val. Antingen stabiliserar jag mig nära rätt tempo på ett fåtal vändor och sen ökar jag gradvis antalet vändor. Eller så börjar jag med rätt antal vändor och jobbar ner tempot mot måltempot sakta men säkert.

Det är roligare med fort än med långt…

Ja eller så kan kan jag försöka öka på både ledder samtidigt men det brukar bara funka precis i början. Normalt sett så brukar det bli en liten temposänkning när antalet ökar även om det just i år inte har blivit det. Än. Sen får man jobba ner tiderna igen på nästa nivå.

Dagens utfall då? Jo det gick faktiskt jättebra. Jag var så seg att målet var primärt att hålla samma fart som senast. Nu hade jag en chock bara två dagar bort så det hade varit kaxigt att sätta något högre mål. Sen ville jag gärna varva T-Bone. Utfallet blev faktiskt att jag halverade avståndet till fartmålet i augusti och fortsätter det så här har jag det realistiska måltempot inför Skåla i kroppen redan om några veckor. Och jag varvade T-Bone. Det är jag jädrigt nöjd med. Nyfiken som jag är blev jag tvungen att bearbeta data så jag slängde in målet samt mitt minne av ungefärliga tider när jag var som starkast under åren 2008-2011 och tryckte in en logaritmisk trendlinje mot dom tiderna. Då får jag en hygglig uppfattning om hur jag bör utvecklas. Det blir ju lite lustigt med trenden eftersom den pekar mot fiktiva värden som jag inte vet om jag når men det ser fint ut i grafen. Det jag vet med mig är att har jag bara tempot i mig om 4-5 veckor så kommer det här att gå vägen om jag håller mig frisk. Bara vetskapen om att jag har några veckor uppe i Lappland där det kommer att tuggas rejält med höjdmeter varje vecka gör att jag tror på det. Dessutom mår hälen riktigt bra efter de senaste veckornas övningar!

Jag kan inte låta bli att tänka på när jag våren 2008 inte riktigt klarade av den målfart jag hade satt för höstmaran ens på en tävlingsmil. Men jag var nästan där och sen blev jag vassare vecka för vecka i ett halvår och på hösten satt den där på tävling och på halva sträckan på träning. Nu ska jag försöka sätta den på 2,5 ggr på träning men mot ett mer modest mål och träningen ska spegla 2/3 av faktisk sträcka/lutning. Det här ska gå och det är skitskoj att faktiskt träna målmedvetet igen! Jag bifogar en graf över tre faktiska utfall i förhållande till dit jag vill och var jag tidigare har varit. Nu ska den fortsätta att fyllas på. Vecka för vecka.

väsjögraf

Ha det,

Mackan

Som en dräktig vaja!

228 dagar är den ungefärliga dräktighetstiden hos en vaja. 228 dagar är det ungefärliga eller kanske till och med exakta antalet dagar sen min häl började göra skitont en dag  i höstas. Det som avslutades i och med det var den långa fina period av Mårdhundsvarvslöpning som jag och T-Bone hade ägnat oss åt och det var ju inte riktigt planen. Men i dag kalvade jag och det blev fyra fina små Mårdhundsvarv. Tyvärr verkar den stadigt ökade vikten under min dräktighetsperiod inte försvinna på stört men det kan väl ta några månader även för vajorna.

Alltid svårt att veta efteråt om kul är ordet jag vill använda under tiden jag sprang men det var definitivt roligt med allt runtom. Solglasögon, splits, nercabbat, pannband och trevligt sällskap. Allt var bra utom ni_vet_vad… Men just det försöker jag se som höghöjdsträning. Kanske inte så att man vill tävla på 3 000 meter höjd men jag hoppas att det ger något mer än slemdödshosta att träna på det viset. Så jag är nöjd. Tiderna var precis som förväntat hemska men det gör inget. Bara att få flåsa rejält med ordentlig rövinkoppling är okej för mig och som bonus sprang jag från T-Bone. Det hade jag inte nödvändigtvis räknat med eftersom han har lite mer vana vid stigar, stenar och rötter än vad jag har för tillfället. Totalt trampade vi tillsammans ner sju varv på varvet och vi kan nog räkna det som tio med tanke på våra kroppshyddor. Det behövdes eftersom den fina lilla trampade stigen på den obanade delarna var helt försvunnen och det var lite trixigt att minnas hur det officiella varvet ser ut.

Nu har jag återigen något att utgå från och en klar målbild över var jag vill vara när hösten nalkas och det ska baske mig bli en liten stig av det obanade partiet. Det känns bra och det känns roligt. Det känns till och med skitroligt. Mårdhundsvarv med efterföljande fika på altanen är en av mina favoritsysselsättningar, en så enkel människa är jag. Fast egentligen är jag en vaja.

DSC03558
Vajor med kalvar

Ha det,

Mackan

Oträning är en styggelse

Jag väljer att citera min vän Anne i dagens rubrik och den kom ur en diskussion som uppstod efter dagens långpanna. Passet kan sammanfattas med att känslan efteråt var att ”snälla skjut mig”. Det bet rejält och något annat hade jag inte väntat eftersom det var fem veckor sen jag senast långpassade. Sen kom svininfluensan med efterföljande helveteshosta. Det blev många dagar i rad utan träning och när jag smög igång igen förra veckan fick jag rejäl träningsvärk av lugn jogg i femminutersfart. Det var bara att inse att kroppen tog rejält med stryk. Visst får jag träningsvärk ibland men det brukar inträffa när jag hittat på något exceptionellt. Inte joggat.  Det blev väl knappa två mil sprunget förra veckan och jag smög vidare den här veckan.

Lite mer– lite bättre.

Det blev nog mycket för att jag skulle våga mig på ett långpass och jag tog det jädrigt lugnt från start, för jag hade stor respekt för det jag skulle göra. Hämtade upp T-Bone efter knappt sex kilometer och baske mig om inte gubben drev upp farten. Nåja, det var ändå ingen racerfart så det var bara att hänga med. Men det blev ed tiden jobbigare och strax innan jag släppte av honom och avslutade kände jag att jag var jättetrött i benen. Sen blev jag ännu jättetröttare och jag insåg också att fettförbränningen inte verkade vara på topp och jag hade kunnat döda för en gel. Men något sånt hade jag inte med mig. Vilket påminde mig om att med fem veckor kvar till Boston ska jag nog träna på att få i mig en sån på vägen.

Jag genomförde och jag höll tempot hela vägen in men satan vad sliten jag var när jag var framme. Av erfarenhet vet jag att det känns säkert bättre redan nästa vecka men min verkliga ålder känns nu under kvällen som om den är någonstans mellan 97 och 103. Vilket påminner mig om att jag kanske borde springa lite 103/97 innan jag far till Amerika.. Man ska alltid ta med sig något positivt från varje träningspass och jag tar med mig det som väntade hemma på min ansiktsbokvägg när jag kom hem. Storpastan hade sett mig springa  i dag och han hade postat fina ord som fick upp humöret. Tack för det, det gjorde min dag och satte saker i perspektiv! Och så bjuder jag på en pausvilobild från torsdagens intervallpass. Årets första intervallpass och då lutar bilderna. Oträning är fan en styggelse.

”Tänk om man hade samma fart och samma fina löpsteg som Marcus Nilsson. Vad kul det skulle vara. Jag hade förmånen att se honom live på dagens träningspass”

2016-03-10 17.42.01

Ha det,

Mackan

Skåla – vi ses igen!

I morse öppnade anmälan till Skåla och jag satt i långmöte. T-Bone messade och undrade hur vi skulle göra och jag trodde att allt var lugnt. Ja, att det tog typ en vecka innan det blev fullt. Det gjorde det inte. Under en kort paus anmälde jag mig sisådär 43 minuter efter öppnandet. Plats 1029 i kön. 800 platser till förfogande.

Attans.

Baddaren hade varit lite snabbare på hanen och hade en plats på strax över 900 MEN hon hade utnyttjat möjligheten att reservera tre platser. Jag trodde nog ändå att vi var körda och lurade på om jag skulle kunna utnyttja min kontakt i organisationen. Jag har ju trots allt skrivit om loppet i tidningen Outside träning och kanske kunde jag locka med att jag eller Baddaren skulle kunna hitta någon att skriva åt.

Men, på eftermiddagen så fick Baddaren tillgång till tre platser och det var tur det för T-Bone hade inte hunnit anmäla sig alls. Nu är vi anmälda och står med i startlistan. Jag vet redan nu hur underbart vidrigt det kommer att bli. Baddaren vet hur underbart vidrigt det kommer att bli. T-Bone har inte en susning.

Jag försökte förklara det för Baddaren inför vår topptur i somras men det var inte förrän hon var halvvägs upp hon fattade den gången och då hade hon ändå tävlat i motbakke tidigare. Men det är skillnad på 1100 hm med 15% lutning och 1800hm med 22% lutning. Det är ungefär som branta delen uppför Väsjöbacken men 23 gånger i rad och med knepigare underlag.

Fan vad kul det ska bli!

2015-07-20 10.53.30Ha det,

Mackan