40 år som löpare

En kväll sent i oktober 1978 cyklade jag ner till Täby IP för att börja träna orientering med Täby IS. Nästan på dagen 40 år sedan nu, och jag tänkte försöka summera höjdpunkter och några lågvattenmärken som hänt under dessa år. Försöka är ordet för det är många mil som trampats under dessa år.

Egentligen började det dock något år tidigare, när jag under en skolorientering som fjärdeklassare kom tvåa i hela mellanstadiet utan att någonsin hållit i varken karta eller kompass tidigare. Jag konstaterade att jag kunde orientera och att jag kunde springa. Hade vi inte flyttat till Täby året efter undrar jag dock om det blivit någon klubblöpning alls men här fanns en klubb på nära håll. Bam!

De tidiga åren: 1978-1988

Hösten -78 gick jag med i klubben och på våren började jag en tävlingskarriär som spände över många år. Oj vad vi tävlade så fort vi fick chansen. Under säsongen så satt jag och mina kompisar varenda vecka och bläddrade i klubbens pärm med tävlingsinbjudningar och anmälde oss till allt våra föräldrar kunde acceptera. Redan nästa vår vann jag mina första tävlingar och säsongen toppades med segern i Täbymästerskapen som var den enda tävlingen som gav en medalj. Stort för en tolvåring.

Sen började mina konkurrenter växa men det gjorde inte liten Marcus, eller Smulan som jag ofta kallades för att jag var begränsat stor. Nog för att jag tränade på men det var knepigt att konkurrera med de som var en halvmeter (bokstavligen) längre än en själv. Kul hade jag dock hela tiden och vi hade en fantastisk kamratskap över åldersgränserna i klubben. Troligtvis mycket tack vare väldigt bra ledare. Jag trivdes och var i ärlighetens namn rätt besatt av det här med orientering. Det var en besatthet som i den kosmiska rättvisans namn även började ge utdelning när jag började växa i kapp. Jag blev med åren rätt djävla vass på själva löpmomentet men att hålla koncentrationen uppe under en hel orienteringsbana var aldrig något jag bemästrade. Ja om det inte var stafett förstås för då skärpte jag till mig och jag sprang väldigt många bra stafettsträckor genom åren. Min sista seger individuellt tog jag symptomatiskt i premiärloppet efter en tuff skada som hade ingjutit lite ödmjukhet i löpningen. Jag visste helt enkelt inte om jag skulle orka hålla tempot uppe så jag höll igen och det är bra om man vill slippa bommar. Det var dock den skadan som var början till slutet på orienteringskarriären för det tog många år innan jag var symptomfri men mer om det i nästa tioårsperiod. 1988 sprang jag min sista tiomilasträcka och ganska exakt 10 år efter att jag kom ner till den första träningen sprang jag min sista vanliga orienteringstävling.

Starkaste minnen:

  • Träning: Det måste vara alla passen jag och Putte sprang tillsammans vintern -85/86. Jag var i löjligt bra form när våren kom.
  • Tävling: När pappa la en semestervecka på att jag skulle få åka på min första femdagarsorientering 1980. Vi bodde i vårt lilla fjälltält och min storrökande far umgicks en hel vecka med en massa friluftsfolk.
  • Höjdpunkt: När jag sprang det helt perfekta loppet på en budkavle uppe i Dalarna. Inte en sekund i miss och sprang som en gud innan jag växlade över till nästa löpare och sen storspydde smälta ostbågar.
  • Lågvattenmärke: När jag 1986 halkade under curling i plugget och vred till knät vilket stoppade mig från att göra debut internationellt veckan efter och som var början till slutet.

skanna0035

De mörka åren: 1988-1998

Det finns egentligen rätt begränsat med löparminnen att skriva om under den här tioårsperioden utan den ägnades rätt mycket åt att försöka springa. 1994 fick jag äntligen operation av mitt skadade knä och lösa bitar i menisken plockades bort. Jag hade dock fördelen att jag hela tiden kunnat ägna mig åt andra idrotter som cykel, fotboll, innebandy, badminton, squash och en hel del styrketräning. Som mest styrketränade jag sex pass i veckan! Det var monotonin i löpningen som var knepig och det var många omstarter innan jag just 1998 började få lite mer kontinuitet, dock bara under sommarhalvåret. Utan mening eller mål hade jag ingen riktigt önskan att springa på vintern, det fanns ju så mycket annat roligt att ägna sig åt. En lustig sak under de här åren utan tävlingslöpning var att jag ändå hela tiden identifierade mig som just löpare. Det var ett antal samtal som ägnades åt löpning trots att det i seriös löparmening då var en svunnen tid.

Starkaste minnen:

  • Träning: När jag i augusti 1998 för första gången på många år sprang mig genom femkilometersspåret. 5:20/km och när jag glatt berättade om det på jobbet tittade en kille på mig och fnyste åt hur långsam jag var. Själv var jag otroligt glad över att ha kunnat jogga så långt i det tempot.
  • Tävling: Inte en enda! Hann dock spela både fotbollsmatcher och ta mig en bit in i en badmintonturnering och åka ut i första omgången i ett squashmästerskap.
  • Höjdpunkt: När jag hittade en ortoped som var villig att ta sig an mig och faktiskt hittade något som förklarade problemen.
  • Lågvattenmärke: Att operationen inte omedelbart gjorde att jag kunde springa, vilket jag hade väntat mig. Det var först när jag hittade en bra sjukgymnast som trenden vände.

skanna0001

Återkomsten: 1998-2008

Om jag sprang min första hela femma utan att gå i slutet av förra perioden så var det starten på ett starkare löparjag. Det var fortfarande ingen vinterlöpning men våren -99 köpte jag mig nya löparkläder och började få en rejäl sommarhalvårskontinuitet. På våren 2001 kom den vadslagning som fick mig upp på tävlingsbanan igen. Gamle vännen Z förklarade att vi måste springa halvmaran till hösten och det kändes helt galet. Jag hade just fixat milen under 50 min för första gången på många år och en halvmara kändes sjukt långt. Jag sprang aldrig längre än milen! Men utmaningen antogs och när jag stod på startlinjen kände jag mig som en total nybörjare. Alla såg jätteproffsiga ut och jag blev otroligt paff att jag var ungefär på plats 1000 av alla löpare i St:Eriksloppet när jag kom i mål. Hur kunde jag ha så många bakom mig när jag hade tränat så lite och mest bara fokuserat på att orka springa distansen?

Tanken var att jag skulle gå i vinteride igen efter loppet men så kom jag i kontakt med folk på ett löparforum och Dino fick mig att börja springa gemensam backträning en gång i veckan. Och det var så jädra kul! Att hitta hem till gemensam träning och det blev en anmälan till FEM 50 och en spontananmälan till Stockholm Marathon 2002 bara några veckor innan det gick av stapeln. Staplande blev det i högsommarvärmen men jag fick smak på maratonlopp. Kunde jag komma topp 1000 utan att maratonträna så borde det kunna gå snabbare genom att maratonträna. Det ena ledde till det andra och året efter var jag med i en klubb igen och det kom några väldigt intensiva år av träning och tävling. 2002 när jag sprang min debutmara snittade jag 3 mil i veckan över året och sen ökade jag försiktigt under hela den här perioden. En period som avslutades med mitt maratonpers och jag kände att jag hade långt ifrån bottnat i kapacitet även om jag nu var över 40 år gammal.

Starkaste minnen:

  • Träning: Om jag ska välja ut ett enskilt pass så var det några veckor före persmaran 2008 när jag sprang ett pass på 12×1000. Jag var så nedtränad att jag knappt kom upp i marafart på den första trots att det kändes som fullfart. Jag var beredd att slänga in handduken efter fyra repetitioner men kämpade på och plötsligt släppte det och jag sprang de två sista på 3:19 och 3:23 och hade magiska ben där på slutet!
  • Tävling: Här finns det att välja och vraka på men när jag och TZ vann BAMM var det första gången jag fick kliva högst upp på en prispall på nästan 20 år. Det var magi. Men jag måste ta med en sak till och det var känslan av odödlighet efter min första mara sub3 i Berlin. Jag var helt nere för räkning bara några kilometer före mål men samlade ihop mig och höjde tempot igen. Immortale!
  • Höjdpunkt: Träningsåret 2008 när allt stämde efter att jag väl satte igång träningen på allvar. 38:10 på båda milloppen jag sprang i april 2008 blev med målmedveten träning till 2:40:07 på maran när säsongen var över.
  • Lågvattenmärke: Många kanske skulle valt den stressfraktur jag hade 2006 men det var faktiskt inget jag led så mycket av utan det var cykelvurpan och bilkrocken som kom just när jag var igång med träningen igen. Det påverkade mig väldigt negativt efter att just ha lagt ner fem månader av extremt fokuserad alternativträning. Och gav mig en känslig rygg som jag fortfarande kan få i låsning genom att bara sitta…

 

MackanBerlin

De sista tio åren: 2008-2018

När dessa år började i november 2008 var jag hypermotiverad och hade stora planer. Jag hade något att bygga på och det gjorde jag. 2009 var jag i en otroligt bra form hela året och slaktade halvmaraperset två gånger om trots att jag båda gångerna sprang den rejält nedtränad. Marorna hade jag däremot extrem otur på. En Bostonmara i sjuk motvind och en Frankfurtmara när jag inte var helt frisk gav mig inte de 2:35-36 jag hade formen för men så kan det vara. Det ska stämma när man gör det och ibland funkar det inte. Jag hade rätt mycket flyt under föregående tioårsperiod och jag hade mer oflyt den här perioden. Det jämnar ut sig. Däremot utvecklade jag ansträngningsastma och pollenallergi som kastade om fokus. Visst sprang jag ytterligare några vårmaror men varje gång kraftigt begränsad av allergi så jag började blicka mot Storbritanien och dess regn på våren. Jag hittade till fellrunning och har sprungit ett gäng lopp där. Det har varit otroligt rolig träning och sjukt roliga tävlingar. Supertider på maraton har slutat locka på samma sätt utan jag hittade tillbaka till skog och berg. Det blev en vinst i vår klass på LAMM 2011 och väldigt mycket skoj träning.

Allt har dock inte varit en dans på rosor för jag blev hundbiten sommaren 2011 och det gav mig en rejäl infektion och ett ”sketben”. Efter den infektionen blev mitt vänsterben något av en följetong av strul och är det fortfarande. Ingen har hittat någon grundorsak i fysiologin till varför det strular och även om det för det mesta funkar rätt bra så är det en oroskälla. Men så är det och det som alltid fungerar bra är att hålla mig i spenaten där inget steg är det andra likt. Den fokuserade maratonträningen har därmed försvunnit men jag älskar fortfarande maratonlopp och den mara som förra helgen avslutade den här tioårsperioden var en av de absolut roligaste jag sprungit. Och med det avslutar jag en tioårsperiod som i någon mening fått mig att hitta till kärnan i min löpning och det är just glädjen. Jag älskar att göra bra resultat men ATT kunna springa med lätthet varhelst jag känner för att göra det, det trumfar allt.

Ja just ja, en sak till. Jag skrev faktiskt ner mina erfarenheter om löpning i två stycken böcker under den här perioden och det var ett av mina bästa beslut i livet. Det har fått mig att träffa så många otroliga människor!

Starkaste minnen:

  • Träning: När jag och Baddaren tillsammans sprang uppför Skierfe mitt i sommarnatten. Den lycka jag kände där och då kan jag inte beskriva i ord.
  • Tävling: Boston Marathon 2009. Det är inte min snabbaste tid men att vara snabbaste svensk i den maran och att göra 2:45 i konstant sjuk motvind trots att jag satsade allt på ett kort och öppnade på 1:18 första halvan, det är den största löparprestation jag gjort.
  • Höjdpunkt: Att jag träffade Baddaren. Det hade jag aldrig gjort utan löpningen.
  • Lågvattenmärke: Frankfurt Marathon 2009. Jag var i så sjukt bra form men en kollega dök upp dyngförkyld på jobbet några dagar innan loppet och kroppen var lite för upptagen med att mota baciller dagen för loppet. Jag försökte men det fanns ingen kraft i kroppen utan jag lommade in på 2:43:00. Helt oberörd dagen efter men kunde heller inte ha ökat tempot för handbromsen låg i hela vägen.

BMR_4082

Ja det var det. Nu är jag inne på nästa tioårsperiod av träning och tar med mig mina egna visdomsord in i den tioårsperioden och dessa är följande.

  • Träna det du känner för och kom ihåg att effekten kommer ur träningstid, ansträngningsnivå och den återhämtning du ger kroppen efter träningen.
  • Var snäll mot dig själv och sätt inte upp mål som du inte själv känner för. Tappar du feeling för något du trodde att du ville, fokusera om.
  • Skit i vad andra tycker om din egen träning och deras förväntningar, inget gott kan komma ur att bry sig om vad andra tycker och tror.
  • Hitta alltid något positivt i varje pass eller tävling.
  • Låt alltid glädjen vara den yttersta drivkraften!
  • Dela med dig. Sharing is caring och även om jag inte kan eller vill maxa kan jag alltid hjälpa andra att nå sina mål.

Tack för allt löpningen gett mig och tack för allt den ska fortsätta att ge mig!

Lof8

Ha det,

Mackan

 

 

 

 

Annonser

Fellrunningtour17 – Summeringen

Efter att ha lämnat av El G vid flygplatsen hade jag några timmar för mig själv att slå ihjäl i Manchester. Att åka in till stan var inget alternativ med tanke på det som hände kvällen innan utan i stället for jag ut bland kullarna för en stund av reflektion. Det som lockade mest var att återvända till Goyt Valley och tänkt blev gjort. Vid lunchtid anlände jag till Errwood Hall där jag ställde min bil och styrde kosan upp mot Shining Tor. En ensam Goyt Valley Strider på utflykt i Goyt Valley.

Jag kände att jag hade lite ogjort med den toppen efter förra veckans race och att jag inte riktigt hade haft förmåga att njuta den gången. Det blev en riktigt fin tvåtimmarstur upp och ner för toppen och jag fick chansen att fotografera, betrakta banan lite mer ingående samtidigt som jag kunde fundera över veckans intryck. Det var betydligt varmare, torrare och bättre utsikt den här gången. Njut gärna av bilderna nedan!

 

Blogg11
Jag fick sällskap när jag funderade!

Vad kom jag fram till om veckan då?

  • Jag har väldigt fina vänner. Det var ett rent nöje att umgås med dom hela tiden och det var pepp, skratt och hån om vartannat. Precis som det ska vara när man är ute och tävlar. Jag är så otroligt glad över att ni hakade på !
  • Det var precis lika fint i Peak District som jag mindes det. Men även om man tror sig minnas är det lätt att bli överväldigad av den skönhet som finns i den här delen av England.
  • Folk är så otroligt trevliga. Det gäller såväl löpare som folk i allmänhet. Vi blev otroligt varmt välkomnade av så många. Både gamla bekantskaper och nya. En extra eloge till Kevin som fixade allt runt nya klubben. Det gällde både före och under resan.
  • Jag behövde tävlingsträna. Det var synd att kroppen var så bråkig från start men det blev onekligen bättre dag för dag. Och om jag inte övar upp mig att både våga och tåla en snabb start kommer det bli tufft i Skåla.
  • Jag måste stärka upp bål och höfter och jag måste sluta väga 10% över tävlingsvikt om jag ska prestera i bergslöpning. Och antagligen för att hålla mig skadefri.
  • Det gick att springa fyra tävlingar på sex dagar och må bra efteråt. Det är jag otroligt nöjd med. Jag hoppades. Jag planerade för det. Men jag räknade inte med det.
  • Sist men inte minst: Det är svårt att ångra när jag gör så här roliga saker. Visst kan man inte göra allt på en gång men sånt här som jag älskar tänker jag fortsätta att göra så ofta jag kan och vill. Rätt vad det är kanske jag inte kan och då vet jag att jag skulle förbanna mig själv för att jag inte tog chansen. Det här blev ytterligare ett roligt minne för livet.

Sist men inte minst, tack för sällskapet gubbs!

Blogg1

Mackan