Träningsvecka på sitt sätt …

Ja det här blev inte mycket till träningsvecka om jag ska titta på den egna träningen. Jag var nödd och tvungen att gå på en väldigt hård massage i måndags och så långt allt gott. Men sen verkar det som att jag åkte på det som Baddaren åkte på veckan innan. Något litet litet knas som låg där och ville bryta ut men som aldrig bröt ut. När jag sprang blev det samma känsla som den där veckan runt Stockholm Marathon fast nu är pollensäsongen över. Segt och det hände inget. Kroppen svarade inte alls. Nu har jag valt att inte stressa och när helgen kom kände jag mig okej igen. Då kom nästa farthinder.

Jag hade planerat ett intervallpass i går morse för att stöka undan det innan jag skulle göra helgens roligaste aktivitet. Mer om det några rader ner men först farthindret. Medan maten smälte tänkte jag att jag skulle betala lite räkningar och jag noterade att augustis kreditkortsnota kommit. Jag går alltid igenom den noggrant men nu såg jag att något var tokfel redan på summan. Den var hög. Alltför hög. Någon knickedick hade uppenbarligen kommit över mina kreditkortsavgifter så i stället för att springa satt jag i telefonkö. Länge. Jättelänge. När jag hade köat klart, spärrat kort och fyllt i anmälan om att jag vill ha tillbaka mina pengar så var det 15 minuter kvar till avfärd mot Bosön.

Duscha, på med människokläder och sen åkte jag iväg. Ingen lunch hanns med men jag fick i mig ett par bananer och en kopp kaffe när jag kom fram. Det var IK Akele som hade varit påpassliga och hört av sig till mig under min semester. Jag fick en förfrågan när jag var lagom utvilad och tänkte att det här hinner jag med. 2½ timme hade jag fått till förfogande till att prata löpning på deras löparläger och det var på ren svenska skitskoj. Jag fick lite feeling för två veckor sen och skrev ihop helt nytt material och jag tror det landade bra. Fick i vilket fall som helst en massa positiv återkoppling både i paus och efter föreläsningen. Det var tydligen lite annorlunda på ett bra sätt. Jag vet ju inte vad jag gör annorlunda för jag är bara jag och det är trevligt att dom sa sig uppskatta det. Jag önskar att jag hade tid att göra sånt oftare för det är otroligt inspirerande att prata för inbitna löpare. En varierad grupp med allt från Sverigeelit till, ja jag vet inte riktigt vad. Satsande löpare i olika åldrar helt enkelt. Så även om jag inte tränade själv fick jag prata träning.

Jag blev kvar lite längre än jag tänkt och när maten var tillagad, uppäten och smält var jag inte sugen på löpning längre. I dag kom prioriteringssvängen in i spel på riktigt. Skönt löparväder men givet att baksidan har krånglat för inte alls länge sen och jag lovat naprapaten att styrketräna så gick det inte att prioritera långpass. Jag har massor av långpass i benen och det kommer inte att hjälpa mig att orka sträckan om jag inte kommer till start alls. Så jag kompromissade. Tung backlöpning som uppvärmning och sen fokus på enbensövningar. De senare gick riktigt bra men framförallt gick backpasset bra. Nu provade jag inte den här sortens backträning förrän för knappt två år sedan men jag slog i vilket fall som helst personligt världsrekord. Det tolkar jag som att kroppen är frisk, att jag har gjort något rätt men vet ju även att benen är rätt utvilade. Ändå en stor skillnad mot veckans tidigare försök när kroppen inte alls svarat. Yay!

Har jag tappat lite träning i veckan? Ja. Har jag fixat att komma i form på sex veckor förr? Ja. Minns tydligt när jag kom hem efter två veckor av festande i Aten och på sex veckor tog mig till personligt rekord i Amsterdam. Det här blir nog bra och det viktigaste är att jag kommer till start och att jag kan springa mig trött.

Ha det,

Mackan

Projekt H.U.L.K

Nu börjar jag komma igång med projekt H.U.L.K på allvar. En gång är ingen gång men när det börjar bli flera gånger känns det som att vanan börjar komma in. Projektnamnet står för HållbarUthålligLättKropp och innebär i praktiken att jag börjar komma igång med tyngre styrketräning igen. Det behövs. En gång i tiden kunde jag vara på gymmet upp till sex gånger i veckan men det är inte planen nu utan snarare att komplettera löpningen med lite gymmande en eller ett par gånger i veckan. Jag har i många år kört hemmastyrka men motivationen till att göra det hemma har börjat tryta så jag slängde ut en hundralapp på gymtillgång. Fria vikter och stång har jag iofs redan hemma men man vill inte gärna köra tunga marklyft och tappa stången på golvet och jag saknar vissa bra maskiner som hjälper. Sen går det inte att komma ifrån att det är trevligt att tjöta lite med folk. Det är inte skitnoga vad jag kör men det blir rätt mycket fokus på ben och bål. Det lustiga var att när jag satte igång var det inte armar, axlar eller bröst jag fick rejäl träningsvärk i utan de djupa magmusklerna. Den såg jag inte komma men så har jag inte sprungit så mycket skog det sista halvåret.

Jag kände att det passar bra att komma igång med det här nu när jag ändå inte springer fort och stör löpträningen annat än de tunga ben jag får av benövningarna. Det kan jag ta när jag inte har bråttom. Det är liksom ändå ingen dans på rosor så här års och det är i början man lider mest. Däremot är jag mer än lovligt tacksam för att snön och kylan är (tillfälligt?) borta för det är inte jätteskoj att ranta runt i modden med redan tunga ben i massor av kläder.

Nu är jag hemma från kvällens gympass med mat i magen och med en utpumpad kropp och  det känns rätt bra att vara igång med projektet. Nu ska jag försöka komma i form och baske mig om jag inte märker att jag saknat gymmandet även om det på ett sätt känns lite fattigt att träna inomhus. Det är trots allt roligare att testa benstyrkan uppför ett berg. Det får vänta till sommaren!

DSC03575

Ha det,

Mackan

Om tur och otur

Peter P skrev en vänlig bloggkommentar om att jag haft lite otur på mina senaste maror och jag har funderat en del över det där. Under Frankfurt 2012 håller jag med om att jag hade lite otur med ett väder som verkligen inte passade mig, jag fick en väldigt behaglig resa där men kunde inte alls springa i den fart jag ville. I höstas hade jag lite otur med luftvägsproblem men det var trots allt inte bara under maran och där vill jag snarare se det som att jag hade turen att få hjälpa Baddaren till ett nytt pers. Den upplevelsen var mer värd för mig än vad jag hade kunnat prestera en toppdag under de förhållanden som rådde. Det blev helt enkelt en vinst i det långa loppet för den glädje jag kände efteråt hade nog bara kunnat trumfas av ett eget personbästa och det var jag inte kapabel till ens i teorin.

Boston då? När jag anmälde mig var jag väl medveten om att det skulle kunna vara rätt mycket pollen i New England när loppet skulle gå och så var det ju. Ingen otur utan jag hade snarast behövt tur med att få några dagar av lätt regn för att kunna prestera maximalt. Så sent som några dagar innan loppet var jag nervös för att inte ens kunna starta för jag kände av det rejält. Så jag hade tur som kom till start. Jag kände redan efter några få kilometer att kroppen var lite pollenmatt men jag trodde just då att resan snarare skulle bli väldigt behaglig för benen. Hur jag reagerar på pollen kan variera från dag till dag, antagligen beroende på halterna. Senast ett par veckor före maran var jag tvungen att avbryta ett pass för att jag hostade slem så att jag höll på att kräkas men bara dagen efter var kroppen helt annorlunda och tvärtom väldigt pigg. Men för att åtevända till Boston, nu dök ju kramperna upp som gjorde att det i stället blev jädrigt obehagligt.

Jag har en trilskande rygg och har lagt ner massor med tid på att stärka den. Det har fungerat väldigt bra under vintern men under det sista snöfallet blev jag för stursk under snöskottning och det smällde. Det smällde så pass att jag krampade ihop så hårt att jag inte kunde stå på ett ben och sätta på mig en strumpa. Det smärtade så mycket att jag hade problem att sätta mig på muggen. Att det smällde var en kombination av otur och dålig teknik under snöskottningen. Från att det inträffade har hela underkroppen varit väldigt svajig, för att uttrycka det milt. Ett pass har kunnat gå bra och sedan har jag kunnat ha ett gäng pass där det uppträtt olika fenomen i höft och ben. Aldrig samma från pass till pass utan hela tiden nyheter och det har snarast varit symptom på att något inte står rätt till i ryggen. Det var otur att det skulle dyka upp så nära maran men med tanke på vilka problem jag haft vill jag se det som en jädra tur att jag kunde starta och slutföra maratonloppet även med avseende på det. Inte den behagliga resa jag hoppats på men jag är oerhört glad att jag fick göra det. Hade det varit en mara på hemmaplan hade jag struntat i det och sparat krutet tills jag varit helt symptomfri.

Nu tänker jag fortsätta att bygga upp rygg och löpform med en massa terräng och backe för att maximera chanserna för att slippa otur med min bråkiga rygg. Jag har en disk som buktar lite och den ska hållas i schack genom att vara stark i hela bålpartiet. Uppenbarligen starkare än vad jag är nu. Jag har ett gäng övningar som jag fått av landslagets sjukgymnast och av min naprapat och det är bara att jobba vidare.

DSC02390

Ha det,

Mackan

Min oskuld och Pearl Harbor

Träningen har gått lite sisådär på sistone. Eller rätt dassigt för att vara helt ärlig. För ett par veckor sen fick jag något lätt i kroppen och som så ofta när jag får något lätt i kroppen så sticker det upp i bihålorna och har svårt att ta sig därifrån. Förra veckan kändes den dock riktigt fin igen och efter ett antal lugna pass vågade jag mig på fart igen i lördags. Med facit i hand var det sämsta möjliga val av dag. Idiotisk. Benen kändes ruskigt fina när jag satte fart men för varje by av kuling och snöblandat jag sprang in i blev jag lite stelare och lite kallare. Trots en fin start på passet var jag helt förstörd på slutet. Jag stapplade hem helt genomfrusen trots bra med kläder och det tog ett par timmar innan jag hade tinat upp. Jag frös så att jag skakade trots en varm dusch och fick åtgärda det med ett varmt bad. Jag vaknade ändå upp i söndags och kände mig fräsch och sugen på långpass men redan efter några kilometer kände jag att det här var inte min dag. Jag har inga problem att springa på trötta ben men nu var det något annat. En total matthet i hela kroppen och nästan yrsel. Det var bara att ge upp. Jag avbryter väl ungefär ett långpass per år men nu är det gjort för i år.

Två dagar senare har mattheten mattats men jag vill nog vila i dag också för jag måste vara helt frisk om jag ska kunna träna bra. Bihålorna börjar rensas på skräp och förhoppningsvis kan jag springa på som vanligt i morgon. Den som lever får se. Vilar man kan man alltid frigöra tid för annat och jag har ägnat mig åt rätt mycket läsning. Jag har slut på böcker och i väntan på att nästa batch ska komma från Bokus har jag inventerat hyllorna. Inspirerad av det idiotiska i att springa i kyla och blåst föll valet på Idioten men det var inte riktigt där jag var för tillfället. Den gode fursten Myshkin hann inte mycket mer än anlända till St:Petersburg innan jag hade tröttnat och jag plockade fram Charles Bukowski ur hyllan. Min oskuld och Pearl Harbor var precis vad jag behövde. När man läser om den unge Chinaski som växer upp i USA under depressionen inser man att livet är rätt bra. Löpning eller inte. Jag får erkänna att jag blir på gott humör av Hank Chinaski. Där finns det liksom inga gränser för hur eländigt det kan vara men han hankar sig fram ändå. På sitt sätt. Själv hankar jag mig fram med styrketräning för tillfället, det gör nytta det med.

20140218_114447[1]

Ha det,

Mackan

Styrkt av beröm

”Du är en väldigt duktig pedagog.”

Det fick jag höra av en tjej efter den träning jag höll igår kväll med en organisation. Att få beröm öppet och inför resten av en grupp är något ovanligt  i vårt avlånga land och oj vad glad jag blev. Det vanligaste annars är nog att vi pratar med våra kompisar om vi gillar något eller bara tänker att vi tyckte om det. Eller för all del bloggar om det. Men rätt i ansiktet inför andra? Nej det känns väldigt ovanligt. Jag var lite osäker på hur gårdagens träning skulle tas emot eftersom min plan var att dom inte skulle få springa så mycket. I stället var fokus på styrketräning för löpare. Styrka som går att göra med kroppen som redskap och som kan utföras nästan varsomhelst.

Jag hade gjort i ordning små beskrivande plakat för sju stationer och sen fick dom springa en kort slinga  mellan varje station och det kändes som att det blev succé. Alla var otroligt på och jag fick en rejäl dos av styrka jag med eftersom jag visade övningarna gång på gång. Är rätt säker på att jag satte ett nytt personbästa i antal utfallssteg. Ändå är jag fullt övertygad om att det finns en grupp av människor som kommer att känna mer av passet de närmsta dagarna. Hoppas att jag inte har sabbat eventuell säckhoppning och små grodor för dom bara.

Efter 90 minuter var vi klara och jag begav mig till Rotebro station för att springa halva OS-maran från 1912 in till stan. Det var säkert 100 personer som skulle göra detsamma och jag hade lovat att hålla farten åt dom snabbaste in till stan. I cirka sex kilometer höll vi utlovad fart men sen var det några i vår grupp som ville springa ännu snabbare så vi delade på gruppen och kom fram till Stadion lite före schemat. Jag gillar verkligen att springa punkt till punkt och med trevligt sällskap och vår grupp var precis lagom stor med sju personer även om det nu bara var fyra som höll ihop hela vägen in. Öl och jordnötter efteråt och jag kunde ta mig hem i sensommarkvällen nöjd över dagen.

Fotot nedan har jag snott av Gustaf Martinsson.

Image

Ha det,

Mackan