Mycket nöjd med helgen

Det vore synd att klaga. Det vore väldigt synd att klaga. Förra helgen sprang jag det första längre passet sedan i mars och den här helgen har det inte blivit ett utan faktiskt två längre pass. Inte för att det är långa pass med långpassmått mätt men det är en klar uppryckning och en fin start på förberedelserna inför hösten. Inte minst bäddar det för att orka leka i bergen under sommaren.

För att vara snäll mot kroppen har jag hållit mig i skogen. Gårdagens lek blev i form av orientering i nästan exakt 90 minuter. Jag passade på att trycka upp farten där det gick och tog det lugnare när graden av spenat tvingade mig till det. Vi skulle kunna kalla det fartlek och jag var rejält mör i kroppen när jag vaknade i morse. Eftersom det var väldigt väntat hade jag och Baddaren bestämt oss för att långpassa tillsammans i dag, precis som förra helgen.

Det var med väldigt tunga ben jag travade iväg bakom Baddaren i morse. Hon fick bestämma tempot, det blir liksom bättre för henne på det sättet. Även om jag är sliten kan det hända att jag med min något högre grundkapacitet blir lite ivrigt. Speciellt ute i skogen. Bogesundslandet visade sig från sin bästa sida. Torra fina stigar och trots att temperaturen inte riktigt hade hunnit upp värmde solen rejält. Halvvägs var jag faktiskt rätt trött och det var nog lite värre för Baddaren men efter en gel blev det bra fart på henne. Vi tryckte upp farten några procent under andra halvan och hastigt och lustigt kunde vi njuta av bad och sol utan att behöva svettas som små grisar. Vi mötte ganska många glada vandrare och utbytte några ord vid varje möte. Ett väldigt trevligt sätt att långpassa.

Knappt två timmar av löpning blev det och telefonen som låg i ryggsäcken och den tyckte att vi sprungit 23,3 km men sanningen låg nog närmare 21 km och det är 21 km närmare målet. 21 km på brötiga stigar, fina stigar, bland stockar och stenar är bra träning för både ben och balans. Inga vurpor och med ett glatt humör kunde vi åka hemåt. Nästan fyra mil under helgen och två bra tuffa pass tidigare i veckan och i morgon tänker jag vila kroppen. För nu har jag jobbat ihop till den vilan! Jag är väldigt nöjd med helgen och hela veckan för nu har jag börjat bygga den styrka som ska göra att jag ska fixa att maratonträna i höst. Allt har sin tid.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Baddaren kämpade på otroligt bra!

Ha det,

Mackan

Annonser

Köttarvarv

Jag är av den fasta åsikten att det är inte nyttigt att såsa för mycket när man springer. Inte bara för att det ger taskig utveckling utan för att kroppen måste få varva ur. Ja, som en motor. Om man gubbkör en bil så kommer den inte må bra i längden och det är baske mig likadant för kroppen. Muskler ska användas och om man bara lallar omkring använder man dom inte riktigt riktigt. Visst har jag tagit i lite på snabbdistanser sista månaden och kört lite stegringar under morgonjoggar men jag har slarvat med intervaller. Intervaller som faktiskt är det jag tycker är roligast.

I dag hade vi riktig indiansommar här i Tjockhult och då passade det utmärkt att väcka upp en intervallslinga jag uppfann förra vintern, Köttarvarvet. Cirka 450 meter långt i skogen några kilometer hemifrån. På dessa meter hinner man springa på en liten stig uppför ett mindre berg och därefter brant nerför detsamma. Överlever man det väntar lite plattlöpning och sen en slutspurt först uppför och svagt utför sista 60-70 meterna. Jag räknade redan på förhand ut att jag inte skulle hinna klart innan mörkret föll så det var pannlampa på och iväg. Om själva passet finns inte så mycket annat att säga än att det blev jättejobbigt. Och mörkt. Sådär jobbigt att det var lite tungt att jogga hem men uppenbarligen kom jag hem.

Det var allt annat än skönt men definitivt skoj på det där bisarra sättet som man tycker EFTER passet. Ja kanske lite under också. Men framförallt var det otroligt skönt att komma ut en sväng i skogen efter jobbet. Det blir ju inte direkt varmare framöver även om jag hoppas att hösten är här för att stanna. Till mars.

20171016_181606

Ha det,

Mackan

Man down – man down!

Ja det här blev ju en intressant träningshelg. Jag gick in i den med träningsvärk efter torsdagens backar men i går tänkte jag att jag ändå skulle testa att springa några Fortifikationsvarv med Baddaren. Ja, inte med men samtidigt även om jag valde att guida henne på det första varvet. Och det blev en intressant historia där jag fick känna att röven hade jobbat i torsdag. Jag genomförde i all fall passet och tog i ända upp till gränsen för kräkzonen… Det är fan ingen lek på toppen av Hells Hill. Varvet är designat för att jobba med lite olika förmågor och inte minst förmågan till återhämtning i fart efter tuff backe. Det är bara det att med några extrakilo att bära på så blir den tuffa backen än tuffare. Huga.

Jag hade bestämt mig för att springa lugnt, långt och fint i dag. Samt platt. Det var med den föresatsen jag somnade men när jag vaknade och såg det trevliga vädret kunde jag inte hålla mig utan planerade snabbt om. Ut i skogen i stället och jag återuppväckte en gammal långpassrunda som har blivit sparsamt nyttjad de senaste åren. Nu vet jag varför. Jag hade för mig att den var på 30 km och jag tänkte att jag har ju hela dagen på mig så låt det ta tre timmar om det nu är så att jag behöver tre timmar. Nu visade den sig vara lite kortare än dessa 30 km. Av säkerhetsskäl hade jag med mig mobilen och den tyckte i och för sig att rundan var just 30 km men den lätta går jag inte på. Kontroll av träningsdagboken visade att jag konsekvent skrivit 29 km tidigare. Så då får det vara 29 km.

2017-04-09 12.02.48

2017-04-09 12.04.46

Det jag hade glömt var hur otroligt kuperat det är och det tog på benen. Det senaste halvåret har jag alltså ett ”långpass” på 21 km och ett på 25 km. Då är 29 km lite längre och framförallt när det är på stigar och rejält kuperat. Jag startade i vad jag tyckte var lugnt tempo men det fanns nog lite snabba fibrer aktiverade sedan gårdagen så det var inte riktigt lika lugnt som jag trodde. Jag var trött i benen redan efter en halvtimme och tro mig, det blev inte lättare. Med två kilometer kvar gick jag på huggtänderna och med 700 meter kvar blev det rejäl markkänning. En hög rot uppe på ett berg räckte för att få mig på fall. Men ni vet hur det är, man vill inte stanna och jag hade någon idé om att jag ville komma under en viss tid. Just den idén höll nästan för jag landade exakt på den tid jag ville under. Miss med en sekund men det spelar faktiskt ingen roll alls. Jag hade två felspringningar där jag fick vända så jag vet ju att jag var under. Egentligen.

I vilket fall som helst fick jag en fin dag i skogen och när jag kom hem och gjorde rent såret och torkade bort allt blod såg det inte så farligt ut. Men jag hade lite bråttom hem för det slutade liksom inte att blöda förrän jag fick på ett plåster hemmavid. Trots kraschen är jag rätt jävla nöjd med hela träningsveckan. Korta intervaller i tisdags – slalombackar i torsdags – majlintervaller i går och långpass i dag. Jag har fortfarande en lång väg att vandra men det kan bli riktigt bra till hösten.

2017-04-09 13.34.13

Ha det,

Mackan

Ringleader of the tormented

Veckans löpträning avslutades som planerat tillsammans med vår lilla löpargrupp ”Långa benet före” och det blev lite intressantare än planerat! Skogen var mer befriad från mögel än förväntat men det fanns en del lurig is här och där. Tre av oss hade skor som garanterar klarar den isen, även om man lätt blir lite försiktigt när det lutar, och den fjärde hade Ajsbuggs. Jag noterade under uppjoggen att Don Tomaso slirade lite här och där men kände nog ändå att det skulle funka för honom och det visade sig till slut att det gjorde det också. Men jag blev lite nervös innan jag visste om detta.

Första varvet var guidevarv och det passade mig utmärkt för att känna på kroppen. Jag har inga problem att hitta men T-Bone hade inte varit där på ett halvår och aldrig sprungit varvet på vintern när vissa stigar kan vara lite svåra att se. Så han fick ta lead med den näst mest rutinerade, Baddaren, som tvåa. Det gick bättre än förväntat och jag hoppades att Don Tomaso skulle snappa upp de instruktioner jag gav från kön. Kände mig alltså trygg med att inte tappa bort någon.

Sen var det iväg och personligen var det ungefär så plågsamt som jag förväntat mig men med betydligt bättre fart än förra veckan. Jag hade visst sjå med att hålla T-Bone bakom mig men det gick . Han hade sagt att han skulle ta det lugnt men jag såg att pulsen var rätt hög när han kom in för varvning. Sen kom Baddaren farande som en raket genom skogen och kapade över fyra minuter på sitt bästa varv senast. Låt vara att det var betydligt mer snö då men ändå! Jag hann dock inte mer än att heja innan det var dags för det sista varvet. Jag kan ju inte påstå att det gick lättare men det gick fortare. På vissa ställen får jag vara lite försiktig men på det stora hela går det bättre än förväntat. Flåset kommer sakta men säkert tillbaka och snart kommer nog löpkänslan vara helt okej. Dagens pass var både det längsta och med högst intensitet och fart. Nöjd. Jättenöjd.

Sen kom T-Bone och Baddaren och hon slog återigen varvrekord genom att fördela ansträngningen över hela varvet bättre. Skitbra! Men Don Tomaso dröjde. Och dröjde. Så vi sprang tillbaka en bit på varvet men…borta… Nu började jag bli orolig för att han gjort sig illa och låg med ett brutet ben någonstans i skogen och sprang stora delar av varvet baklänges. Ingen skåning hittades men när jag kom tillbaka till starten var han där! Han hade tagit en felsväng någonstans men till slut hittat tillbaka till starten efter att ha varit och mellanlandat där vi hade parkerat bilarna.

Slutet gott – allting gott. Alla var överens om att det här var jädrigt kul men plågsamt och det kommer vi att göra tillsammans fler gånger. Jag blir glad när fler förstår vilken satans bra, och rolig, träning det är att köra långa intervaller på stig och obanat. Ivrigt påhejade av undertecknad som plågoande! Och det gick finfint att springa Mårdhundsvarvet utan att spetta bort is innan start.

Spettat

Ha det,

Mackan

Som en dräktig vaja!

228 dagar är den ungefärliga dräktighetstiden hos en vaja. 228 dagar är det ungefärliga eller kanske till och med exakta antalet dagar sen min häl började göra skitont en dag  i höstas. Det som avslutades i och med det var den långa fina period av Mårdhundsvarvslöpning som jag och T-Bone hade ägnat oss åt och det var ju inte riktigt planen. Men i dag kalvade jag och det blev fyra fina små Mårdhundsvarv. Tyvärr verkar den stadigt ökade vikten under min dräktighetsperiod inte försvinna på stört men det kan väl ta några månader även för vajorna.

Alltid svårt att veta efteråt om kul är ordet jag vill använda under tiden jag sprang men det var definitivt roligt med allt runtom. Solglasögon, splits, nercabbat, pannband och trevligt sällskap. Allt var bra utom ni_vet_vad… Men just det försöker jag se som höghöjdsträning. Kanske inte så att man vill tävla på 3 000 meter höjd men jag hoppas att det ger något mer än slemdödshosta att träna på det viset. Så jag är nöjd. Tiderna var precis som förväntat hemska men det gör inget. Bara att få flåsa rejält med ordentlig rövinkoppling är okej för mig och som bonus sprang jag från T-Bone. Det hade jag inte nödvändigtvis räknat med eftersom han har lite mer vana vid stigar, stenar och rötter än vad jag har för tillfället. Totalt trampade vi tillsammans ner sju varv på varvet och vi kan nog räkna det som tio med tanke på våra kroppshyddor. Det behövdes eftersom den fina lilla trampade stigen på den obanade delarna var helt försvunnen och det var lite trixigt att minnas hur det officiella varvet ser ut.

Nu har jag återigen något att utgå från och en klar målbild över var jag vill vara när hösten nalkas och det ska baske mig bli en liten stig av det obanade partiet. Det känns bra och det känns roligt. Det känns till och med skitroligt. Mårdhundsvarv med efterföljande fika på altanen är en av mina favoritsysselsättningar, en så enkel människa är jag. Fast egentligen är jag en vaja.

DSC03558
Vajor med kalvar

Ha det,

Mackan

Rätt ner i backen

Mårdhundsvarvslördag i dag som vanligt och nu var det dags att snäppa upp passet en nivå eller två. Det kändes lite sisådär innan för kroppen har känts allt annat än bra i veckan. Som om något skräp velat få fäste men som inte känts av så mycket i vardagen som under löpningen. Speciellt när jag försökte skrämma upp kroppen i marafart häromdagen och det var så tungt att jag fick avbryta. Detta trots att jag var väldigt försiktig i min fartansats. Det hände liksom ingenting.

I morse var det tvärtom när uppvärmningen och flytvarvet var avklarat. Kroppen verkar vakna till liv av den lite mer krävande terränglöpningen och när jag passerade CP1 på det första riktiga fartvarvet var jag förvånad över tempot. Positivt förvånad. Det gick fortsatt lätt i ganska exakt tre minuter till och sen sa det bara pang. Visst var det bitvis blött och halt i dag men på banans kanske mest lättlöpta parti gick jag i backen så in i helvete. Något blev fel i ett steg och i stället för att ta ett graciöst steg över en stock drog jag höger stortå rätt i den och flög framåt. Det gick så fort att jag hann inte ens reagera med en roll utan det var överkroppen rätt ner i backen. På en uppstickande pinne. Jag blev kvidandes liggande och väntade in T-Bone innan jag kände mig för om något som inte ska gå sönder hade gått sönder. Visst gjorde det ont i magmuskeln och blödde lite men det verkade inte som om något vitalt var trasigt. Tån gjorde så in i helvete ont men jag kunde i alla fall fortsätta. T-Bone undrade i pausvilan om vi skulle avbryta:

Danger Man avbryter inte för petitesser.

Jag kunde uppenbarligen ta mig framåt och för att slippa bloda ner tröjan fick den åka av och sen gick nästföljande varv förvånansvärt kvickt (efter en något trevande start). På det fjärde varvet började koncentration tränga undan magsmärtan och plötsligt gick det ännu bättre. Ett tag. Efter 2/3 av slingan dyker det upp en familj – inklusive en stor hund – efter en sväng och en sekund av tappad koncentration gör att jag trampar på en hal rot och åker i backen igen. Det gjorde inte ont men som lök på laxen trasslar jag in mig i hundkopplet. Mamman såg rätt chockad ut över att ha en nästan helt avklädd, något blodig och nu även rätt smutsig gubbe intrasslad i kopplet och undrade hur det hade gått:

Danger Man har inte tid att diskutera hur det gått. Han kräver progression varje varv.

Så upp igen och jag fick slita rätt hårt för att springa ikapp förlorad tid men baske mig om jag inte fick min progression på det näst sista varvet. Det sista förflöt utan några som helst komplikationer och även om jag var trött hade jag överträffat vad 2015 års upplaga av Danger Man lyckats med tidigare. Snittet sista tre varven var dessutom sex sekunder snabbare per varv än förra veckan som då var ett varv mindre, utan hundar, torr bana och utan blodvite. Bra så. Och tröjan höll.

Nu återstår att få kroppen med på noterna även på asfalten. Det är för tillfället kantigt, långsamt och sketbenet gillar inte monotonin. All rim och reson säger mig att min barbastatus borde påverka mer på kuperad stigar än på asfalten men så är det inte för tillfället. Jag har sju veckor på mig att lösa det mysteriet om det inte ska bli en lång dag i Frankfurt.

2015-09-05 15.16.57Ha det,

Mackan

Mårdhundsmania

När jag kom hem från jobbet i går kändes långa intervaller väldigt långt borta. Efter kvällens indiska mat kändes långa intervaller väldigt långt borta. När klockan ringde i morse kändes långa intervaller väldigt långt borta.

Men har man bestämt så har man bestämt och när T-Bone dök upp vid ytterdörren var det bara att trava i väg. Men att springa fort kändes fortfarande väldigt långt borta. Känslor kan dock ändras och under det första varvet med rent fokus på flyt kändes det plötsligt lättare. Det var som om kroppen ville ha lite fart och det gick nästan 20 sekunder snabbare än förra veckan.

Under andra varvet fokuserade jag på att trycka på utför och då kapade jag 13 sekunder jämfört med förra veckan. Men snäppet svettigare. Jag kände i alla fall att det fanns mer att ta av. Förra veckan fick jag till en rätt kraftig progression på varv tre och jag var nyfiken på om den varvtiden skulle gå att matcha och visst gick det. Det gick genom att växla upp trycket till att gälla både utför och på flacken. Minus fyra sekunder mot föregående vecka.

Nu var nyfiken stor på om jag skulle kunna pressa sista varvet genom att våga gå på ordentligt överallt. Vid CP-0.5 matchade jag tiden på sekunden och det kändes lättare än förra veckan. Vid CP1 var jag plötsligt fem sekunder före men nu kändes det inte alls lättare utan tvivlet började komma. Skulle jag orka i mål överhuvudtaget? Jag fortsatte att trycka så mycket jag vågade och belöningen kom vid CP2 med minus nio sekunder. Problemet är att det är precis före banans lägsta punkt. Är jag för trött där så blir det ett rent helvete att ta sig in och vid CP3 var jag för trött för att minnas vad jag hade föregående vecka. Och då återstår två jobbiga backar under de sista knappa tre minuterna. Jag lät nu inte bara som en blåsbälg utan jag var sjukt trött i röven. Det är bra. Men jobbigt. Det finns dock inget att spara på utan bara att jobba på att hålla flyt men ändå ta i. Det enda som motiverar nu är chansen att drämma till förra veckans tid rejält och vid CP4 på toppen av den sista backen vet jag att jag kommer att göra det.

Minus 19 sekunder på avslutningsvarvet jämfört med förra veckan och hela 36 sekunder bättre än för tre veckor sen. Då var jag betydligt mer utvilad före passet men precis lika slut vid målgång. Sen var det bara att sitta och vänta på T-Bone och det visade sig att även han gjort stora framsteg. Delad glädje är dubbel glädje och svårare än så här behöver det inte vara för att bli glad över resultat. Jag vet att jag har en bit till toppformen men genom att jämföra mig med mig själv i närtid kan jag bli skitglad över de framsteg jag gör. Det är skönt att bli skittrött och det är jättekul att känna att det går att utvecklas även från lägre nivåer. Är jag i form jämför jag mig gärna med andra men nu är jag sjusärdeles nöjd över jämförelserna med mig själv. Den enda som jobbar efter exakt samma förutsättningar som mig är ju just jag.

DSC00985Ha det,

Mackan