Den viktiga snabbdistansen

Gradvis börjar jag lägga till fler och fler komponenter i min träning. Några äkta snabbdistanser har jag egentligen inte sprungit på nästan fem månader och det visste jag att jag skulle få lida för idag. Att kunna springa länge är ju bra och att jag börjar få lite fart på intervallerna är ju också bra. Men ska man tävla och prestera går det varken att såsa eller att ställa sig och vila var tredje minut. Eftersom jag har för avsikt att tävla framöver är det bara att ta tjuren i hornen och börja springa lite snabbare pass.

Med dagens blåst uppkom dock ytterligare en jobbig faktor som låg utanför min kontroll. Visst skulle jag kunna fega och sticka in i min älskade skog men det var ju inte alls vad jag ville göra. Egentligen. Så efter mycket vånda töltade jag iväg. Planen var att försöka hålla hygglig fart med viss progression första knappa åtta kilometer, köra lite löpskolning, och sen avsluta med en mil i högre fart. Det här är en bana jag sprungit många, många pass på och jag visste att vinden låg precis så fel som den någonsin skulle kunna göra. Banan är dessutom rätt långsam och jag lovade mig själv att verkligen inte dra några slutsatser om formen av dagens pass utan leva som jag lär. Träning är träning. Vind ger bättre träning eftersom man får hålla på lite längre om man nu väljer att springa distans och inte på tid.

Den första delen av rundan skulle bara ha en vindutsatt kilometer och det gick som en dans. Snittade strax över 4:30/km med en jämn och fin progression. Löpskolningen kändes också bra trots ångesten inför att jag skulle starta fartdelen med 3,5 km av motvind och netto uppför. Jag försökte verkligen att springa nog försiktigt första biten men likförbannat tog jag i lite för mycket och när motvinden övergick till sidvind och flackare löpning var jag ganska trött. Lite för trött för att det skulle vara roligt. Det var bara vetskapen om att sista två km är netto utför och med medvind som höll humöret uppe så jag krigade på och trots att det gick långsamt kunde jag avsluta med bravur. Men det är väldigt tydligt att jag behöver en hel del såna här pass. Jag har sprungit strax under 14 mil de senaste sju dagarna och det är riktigt bra att kunna genomföra ett sånt här pass och  jag är nöjd även om jag väldigt gärna hade sluppit blåsten så att jag hade fått känna mig snabb.

Bifogar en bild från det lopp där jag hade den bästa löpkänslan någonsin, nämligen Venloop. Man kan se min skalle i övre högra hörnet. Där sprang jag sista 2,1 km på 7:00. För övrigt är det loppet där Musse sprang så fint i år. Grattis till det!

Ha det,

Mackan

Annonser