Nu siktar vi uppåt!

Tre månader kvar till säsongspremiär och nu är det dags att börja göra något åt formen. Ska jag springa upp och ner för engelska kullar är det bra att träna innan. Har jag hört. Traditionellt har jag alltid förberett mig genom att springa upp och ner för just kullar men är det något jag lärt mig är det att Stockholms kullar är för små. Under sommarträningen har jag möjligheter till Porsifjällen men här blir det inte riktigt så bra som jag vill. Det är också lite vanskligt med underlaget så här års.

Skillnaden mot i år och tidigare år är att jag är ägare av ett gymkort som har löpband som går att luta. Ordentligt. Jag har inte riktigt känt mig i form för att njuta av den lutningen tidigare i vinter men i dag var det ”äntligen” dags att starta resan mot England. Jag har inga planer på att hålla på i evigheter på gymmet varje pass men jag vill känna att jag hanterar konstant uppförslöpning i bra lutning i ett par kilometer i taget om så krävs. Jag vet exakt vad jag vill klara om tre månader och dagens pass visade att det känns väldigt möjligt. Kan jag sen bara lägga på lite aggressiv utförslöpning i april kommer det bli bra där också.

Det lustiga med att springa på ett gym är att jag som ändå känner mig som en löpare i själen är den som sticker ut bland de andra löparna på gymmet. I dag var det i alla fall en till som inte körde i långa tights i värmen men jag är hopplöst ensam i splits. Mycket märkligt. Något annat märkligt med gym är att det verkar nästa obligatoriskt att dricka den där drycken som inte innehåller några kolhydrater. Jag gillar kolhydrater i samband med träning. Jag gillar splits. Och backarna är mina vänner. Låt vara att allt det där kanske gör mig till en kuf men jag har kul och det regerar alltid. Nog med lufsande, nu kör vi!

20170819_120559
Siktar högt!

Ha det,

Mackan

Annonser

Bra idéer är bra

Ett par veckor före jul fick jag veta att jag borde vara med på ett heldagsmöte i Bryssel och det lät ju bra. Tills jag såg att det var förlagt en fredag. Inte. Lika. Kul. Det är väl en sak att komma hem sent en tisdag eller torsdag men fredagskvällen tillbringar jag hellre på annan plats än flygplatsen. Men så kollade jag upp flygpriserna och det var billigare att flyga hem söndag kväll än på fredagen. Och under lågsäsong var hotellpriserna väldigt drägliga. Så jag kollade och det var okej att flyga hem på söndagen och pyntade jag två nätter ur egen ficka på hotellet kunde Baddaren komma ner på fredagen.

Sagt blev gjort och citronen till sabbad fredagskväll blev till lemonad hela helgen. Ja, kanske en öl till och med. På fredag efter jobbet kunde jag ta en promenad genom Bryssel och möta upp henne för att börja guidningen av Bryssel. Vi fick en suverän helg med mer ljus och högre temperaturer än i Tjabostan. Promenader, choklad, god mat, god öl och massor av kultur. Det var fantastiskt att få dela med sig av en stad som jag tycker väldigt mycket om för någon jag tycker väldigt mycket om.

Och självklart blev det löpning. Jag brukar sällan bli avis på dom som beger sig till värme och tränar. Värme är inte särskilt trevligt att springa i när man inte är acklimatiserad. Men vindstilla, lite sol och några plusgrader, det är mumma för själen. Jag tjuvstartade mitt lilla träningsläger redan på torsdagen med att njuta av att springa i splits i solnedgången och fick guida Baddaren på två morgonjoggar där jag visade henne stora delar av stan. I splits. I soluppgång. En ren njutning! Det känns nästan surrealistiskt i dagens snålblåst att det var senast i går jag njöt i kortbyxor. Men det gjorde jag. Det är så otroligt skönt att kunna få ett litet avbrott i mörkret och nordanvinden och nu ska jag nog överleva den här vintern också. Tack för den strålande idén att förlänga helgen. Mer splitslöpning åt folket, gärna i trevliga städer! Jag svär på heder och samvete att det var otroligt mycket skönare än splitspasset på löpbandet i onsdags morse…

BrysselBaddaren

Ha det,

Mackan

Dubbelmacka

Igår var det dags för något jag inte gjort på mycket länge, dubbla fartpass på en och samma dag. Det var egentligen inte meningen utan jag skulle bara springa fort till jobbet men så fick det bli. Tjockhult bjöd på mildväder under gårdagen och eftersom jag trappat upp lugnt nu i några veckor kändes det som att det var dags att börja springa snabbt. Eller i alla fall ta i lite.

Det var bara ett litet problem med min planering med att springa snabbt. Det blåste en del från sydväst och jag skulle springa i just den riktningen så det där snabba blev omvandlat till att just ta i lite. När man inte sprungit fort på ett tag så är det en utmaning i sig vill jag lova. Fan vad jobbigt det var. Och det kändes så otroligt orättvist med motvinden. När man tar i men inte får något för det. Att jag hade kört ett gäng benövningar på gymmet 34 timmar innan underlättade nog inte heller. Men jag travade på bäst jag kunde och när jag var framme bestämde jag mig för att köra en klassisk dubbelmacka. Jag brukar liksom ha en del fart kvar i benen till eftermiddagen när kroppen ännu inte riktigt fattat att den är trött. Dessutom ville jag utnyttja medvinden.

Det var bara ett litet problem. Det hade mojnat. Men vindstilla är ändå flera klasser trevligare än motvind. Så jag satte fart och tog en lite annan väg hem. En väg som telefonen tyckte var en kilometer längre men som jag själv nog snarare skulle säga är ett par hundra meter längre. Lika grinigt jobbigt på vägen hem men mungiporna gick upp lite av kommentaren jag fick av två tonårskillar som reagerade på mina splitshorts.

”Är det inte väldigt kallt?” Jag förklarade i farten att nej absolut inte, det är ju plusgrader! Inte lika många som på morgonen men plusgrader var det och då värmer ansträngningen. Och fram kom jag. Halvminuten långsammare än på morgonkvisten men så var det lite längre också. Jag är skitnöjd över att jag kan ta i två gånger samma dag. Formen är usel men va fan, det är november. Är det någon gång under året man kan vara ur form så är det just i november och december. Den här tidens tempo är tämligen ointressant. Så här under silly season känns allt möjligt inför nästa säsong!

2015-02-13 13.15.50

Ha det,

Mackan

Kallt eller inte?

När jag slängde upp bilden från morgonens löpning på Fejan i går reagerade den ömma modern rätt snabbt  med att undra om det är så klokt att springa barbent på vintern. Well, jag frös inte så svaret är ja på den frågan. Det var fyra grader och regn ute i går och nej jag fryser inte då givet att jag håller ansträngningsnivån hyggligt hög. Fötterna var genomblöta men jag hade vantar, keps och bra med kläder på överkroppen så det var verkligen inget problem. Just fötterna är en historia i sig och jag kan springa i många minusgrader med luftiga skor tack vara att jag har fotmuskler som jobbar. I varje steg. Skulle jag trampa ner i en vattenpöl så är dom ändå strax varma igen.

Nu tänkte jag komma till poängen med hela inlägget! Jag är i uppstartsfas och vill inte springa dubbelpass den här veckan så när jag skulle hem åkte jag kommunistiskt. Samma väder på vägen hem men nu var jag fullt påklädd. Det ingick en del promenad och en del väntan i processen att ta sig hem och vet ni vad? Nu var det kallt. Jättekallt. Jag kände mig fullkomligt genomfrusen innan jag var hemma. Med facit i hand skulle jag behövt höga stövlar för jag var genomblöt om fötterna och när jag inte springer med mina fötter blir dom precis lika kalla som alla andras. Satan vad jag frös. Jag var inte det minsta orolig för att bli förkyld av morgonens äventyr men eftermiddagens…

Vi får se vad som händer med det men en sak är säker. Jag kommer att fortsätta klä mig efter vad som är bekvämast givet förutsättningarna oavsett vad det står för datum i kalendern. Och visst är det underbart att få springa i splits oavsett årstid?

starten

Ha det,

Mackan

Transportlöpningen är tillbaka

Då var plötsligt en av mina gamla rutiner tillbaka, transportlöpningen. Delvis ny väg men samma princip. I måndags gjorde jag ett praktiskt test på hur lång tid det tog att åka kommunistiskt fram och tillbaka till nya jobbet. I tisdags packade jag bilen med prylar och fyllde förrådet på jobbet med kläder, handduk och duschprylar så att jag skulle slippa bära med mig så mycket. I går premiärsprang jag! Att springa hela vägen åt bägge hållen varje dag skulle ge lite väl höga veckomängder och jag beslöt att börja med att testa en variant som gav en mil åt ena hållet och cirka 19 km hem. Det går att göra lite kortare i bägge riktningarna men det kändes ändå rätt lagom.

Om jag jämförde med att åka kommunalt (inklusive lite promenader som iofs är nyttiga) kostade den varianten ungefär en halvtimme i tid och det är väl inte så farligt att lägga en halvtimme om dagen på att få till nästan tre mil sprunget? I dag ville jag dock inte springa tre mil utan nöjde mig med att köra varianten där jag åker tåg en bit och fick ihop två mil utan någon tidskostnad överhuvudtaget. Mycket bra! Jag kom fram till jobbet pigg och glad och jag kom hem från jobbet pigg och glad. Dessutom verkade många i omgivningen bli på gott humör av mina bara ben. En gubbe som stod utanför Solna station påpekade att det är vinter. Må så vara men det var flera plusgrader och mina ben blir alltid på gott humör av att få vara bara såsom löparben ska vara. Å andra sidan förstår jag om folk blir förvirrade när dom är så nära Kompisvallen.

Transportlöparen är tillbaka och det känns mycket bra. Det brukar inte bli några skippade eftermiddagspass när man faktiskt ska ta sig hem på apostlahästarna. Som bonus slappnar skallen av och rensas fint på vägen hem!

Splitsgubbe

Ha det,

Mackan