Varför i herrans namn?

Mitt i gårdagens intervallpass infann sig frågan … varför? Jag var på väg uppför Hamburger Hill och hade just kommit in på andra halvan av passet och hela kroppen bara bad om att stanna. Illamåendet började komma, musklerna värkte och jag var mitt ute i skogen. Ingen skulle någonsin bry sig om jag stannade någon minut. Baddaren var så långt bakom mig att jag gott skulle kunna stanna upp och pusta en stund. Jag kommer aldrig vinna något OS-guld. Jag är inte ens i närheten av att vara i persform.

Ändå trampar jag på i snön. Fullt medveten om att det går relativt långsamt eftersom det är just snö. Med lömsk is under. Och det var ju det där med smärtande lår och känslan av illamående. Men jag trampar på. I nästa långa backe är det än mer obehagligt men jag kämpar på mot klockan. Kommer jag att fixa den progression jag vill ha från föregående varv? Med drygt två minuter av löpning kvar på varvet är det bara att kriga på och jag har sju sekunder tillgodo på föregående varvtid där och då och det visar sig bli tio sekunder när det är dags att stanna.

Två minuter av paus innan det är dags att gå upp ännu en nivå i smärta och lätt illamående. Men lider jag? Antagligen inte för lidandet är trots allt frivilligt. Jag gör ju det här för att jag gillar det. Inte just under stunden men jag är fullkomligt medveten om att pressar jag på bra så får jag en belöning efteråt. Inte kanske just efteråt men vetskapen om att jag mår bättre i helheten. Ju mer jag pressar mig desto större blir belöningen. Och där är svaret på varför jag gör det. Med det svaret i skallen kunde jag trycka mig runt ytterligare ett varv. För några veckor sedan var jag helt ledbruten av att springa motsvarande pass. Den gången var det också snö men 2/3 av sträckan och det gick markant långsammare. Och det kändes som att jag hade blivit överkörd av ett tåg. Det gjorde det inte efter det här passet. Så jag fortsätter att skynda långsamt och drömmer om barmark och splits. Det är då den stora belöningen kommer.

Spettat
Samma slinga och så här såg det potentiellt ut under snön…

Ha det

Mackan

Annonser

Jag, snön och klockan

Vaknade några minuter före klockringningen och tittade likt ett barn ivrigt ut genom fönstret. Hade det snöat i natt? Nej! Det hade inte snöat och morgonens planerade snabbdistans kändes som en realistisk idé. När jag hämtade tidningen började det yra något vitt i luften och när jag kom in pratade radiorösten om klass 1 och decimetervis av snö. Ja, ja. Jag skulle springa snabbdistans och jag sket högaktligen i varningarna. Det borde ju liksom inte bli bättre av att sätta sig i bilköer.

Kaffe, tidningsläsande, släppa ut katter, släppa in katter och till slut kunde jag dra på mig mina racers och dra iväg. Den kraftiga blåsten verkade vara frånvarande men det vita hade lagt sig som ett täcke över marken och fortsatte att falla. Nu var det jag mot klockan i dubbel bemärkelse. Ju snabbare jag kom fram, desto mindre snö skulle hinna lägga sig. Med cirka fem minusgrader hade jag dragit på mig mina vindmamelucker över tightsen och den inre monologen handlade rätt mycket om hur mycket tid jag skulle få släppa mot veckan innan. För det kändes inte realistiskt att springa lika fort i det här föret och med så mycket kläder på benen. Dessutom inte med mina snabbaste skor. För alla vet ju att det är skorna som gör jobbet.

Eftersom det kunde finnas isfläckar under snön startade jag lite försiktigt för att få lite känsla för feeling men när jag vinkade till min kompis polisbefälet hade jag redan blivit lite flåsig. Sen blev det jobbigt. I princip hela vägen. När jag sprang uppför Stocksundsbroon och mötte ”mannen med dramaten” som jag alltid hälsar på var jag lite trött och då var det en bit kvar. En lång bit. Men det var bara att streta på. Även om jag ofta tänker att det är frivilligt och att jag kan lugna ner mig har jag svårt att stoppa mig när jag väl har påbörjat ett pass. Såvida jag inte har ont eller känner att det är något annat fel förstås. Att det är jobbigt är liksom ingen vettig anledning.

För varje checkpoint jag passerade kunde jag konstatera att det gick fortare än förra veckan och när jag närmade mig jobbet hade jag häng på en tid jag var riktigt intresserad av och det kändes fullt realistiskt. Men några skarpa och hala svängar gjorde att jag fick lägga energi på att bromsa i god tid och när jag hade stoppat klockan såg jag att jag hade missat. Med fyra sekunder. Men det gick 22 sekunder snabbare än för en vecka sen och den här gången var det nog en gnutta träningseffekt och en gnutta tillvänjning vid att plåga mig. Man ska aldrig underskatta vikten av hur mycket förmågan att plåga sig gör för resultatet. Det ska inte vara bekvämt när man tar i. Det får mer än gärna vara avslappnat och med flyt men bekvämt ska det inte vara. Och det var det inte i dag. Men det är väldigt kul med en utvecklingskurva som pekar uppåt och då krävs det obekväma. Om och om igen. Kan jag kapa fyra minuter till de närmsta två månaderna blir det bra. Då behåller jag gärna jaget och klockan men skippar snön.

2017-03-07 06.57.18

Ha det,

Mackan

Kroppen är fantastisk

Jag var trött under gårdagen. Riktigt trött. Det är sånt som kan hända mig när det blir kallt och eftersom sömnen inte hade varit den bästa heller blev jag ännu tröttare. Det blev korta perioder av uppiggande aktiviteter som till exempel att åka till Tibor och titta på nya numret av RW som har en blänkare om min bok. Det hjälpte. Det starka kaffet jag blev bjuden på hjälpte också. Till det starka kaffet fick jag godis och då blev jag så till mig att jag missade att ta bort pappret innan jag började tugga. Dumt. Men sen åkte jag hem igen och blev trött som tusan innan vi skulle iväg och springa backar. Temperaturen hade nu ramlat ner en bit under nollan och jag var lite orolig för att luftrören inte skulle gilla den ansträngning som det innebär att skutta uppför en backe 19 gånger. Men baske mig att dom inte gnällde det minsta lilla. Helt fantastiskt i min värld när det är minusgrader. Låren gnällde lite under de två första skutten men de sista 17 gick i normalfart när kroppen blev varm. Samma kropp skrek om att få stanna precis hela tiden men det fick den inte förrän jag var klar. När vi joggade hem var det på oerhört tunga ben. Baddaren hade lite synpunkter på tempot och jag lovar att jag glatt sänkte farten.

Efter en god middag ute på lokal fick jag sova. Sova med en kropp som kändes fullständigt utmattad. Men några timmar sömn och en frukost senare funkade allt utmärkt igen. Kroppen är verkligen fantastisk! Ibland blir jag chockad över hur fin återhämtningen kan vara och dagens två mil i snön kändes inte alls ansträngande. Visst är det några småmuskler som grinar av att det inte fäster till hundra procent men de ben som var fullständigt färdiga 15 timmar tidigare tassade fram som om gårdagens backar inte hade existerat. Med tanke på att jag höll återhämtningsfart i dag så hoppas jag att de är ännu gladare i morgon. Och ja, luftrören visade inte minsta tillstymmelse till att gnälla i dag heller. Häftigt.

1503223_182147511994403_631681832_n

Ha det,

Mackan

Ska jag ge upp nu?

Vi kör ett chicken-race för tillfället, jag och vintern. Det snöar – jag skottar bart. Jag saltar – det snöar. Det slutar snöa – jag köper skridskor. Jag inviger skridskor – det börjar genast snöa. Och sist men inte minst när jag springer några bra pass sätter det igång att snöa ännu mer. Ni fattar poängen va? Jag blir mer och mer övertygad om att det är mitt fel att det ser ut som det gör. Frågan är om jag ska valla skidorna eller lägga mig på soffan med ett brutet ben för att få vädergudarna att stänga av? Ska jag offra mig och våga ge upp löpningen helt och villkorslöst i hopp om värme och barmark till mina vänner?

Nej jag tror inte det. I ett tappert försök att visa att inte gett upp än sprang jag långpass med Mårdhunden igår. I vanlig ordning var han osäker på om han skulle orka hela vägen.

– Ska vi springa den vidriga rundan?

– Det ska vi, svarar jag.

Och den vidriga rundan blev det. Jag lugnar honom redan i förväg med att mina långpass mer eller mindre har legat nere sen i november och mycket riktigt är det han som är den starkare av oss i modd, kyla och snålblåst. Det var nog ett av de vidrigaste långpass jag gjort och hade jag sprungit ensam hade jag nog tagit tåget hem från Djursholms Ösby. Under alla år jag sprungit har det varit något av en fristad att korsa gränsen till Danderyd och få bättre underlag men i år gäller inte den regeln längre. Jag har varit van vid att justera upp farten med cirka 20-30 sekunder/km på den sidan gränsen med samma ansträngning som på Täbysidan men icke. Jag berättade under den första vidriga delen för Mårdhunden om hur fin löpningen skulle bli bara vi lämnade Täbymodden bakom oss men i stället blev det värre och det var bara att bita i. För när man har någon mil motvind framför sig på slutet får man inget gratis. Extra intressant var det från Danderydsvägen upp till Arholmavägen med konstant lutning och motvind. Vi tog oss hem till slut även om ansträngningsgraden var i högsta laget för mig. Jag vill alltid ta med mig något positivt från varje pass och den här gången är det två saker. Det genomfördes och jag märker att så fort jag kan slappna av i löpningen återhämtar jag mig snabbt trots samma fart. Och om jag inte missminner mig blir det vår snart och då går det att flytlöpa igen.

Till dess krigar jag vidare med snöskyffeln och det finns i alla fall en person som uppskattar det.

Tack

Ha det,

Mackan

Det brunar i snön

Förra veckan var träningsmässigt en ren katastrof. Mina luftrör och bihålor har inte direkt jublat över vinterns ankomst men nu har i alla fall temperaturen rört sig mot mer luftrörsvänliga nivåer.  Tyvärr går det inte riktigt lika lätt att skaka av sig den skit som så lätt sätter sig i mina dumma bihålor så här års. Jag har ett stående erbjudande från öron-näsa-hals att operera bort brosk från mina trånga näsgångar men jag är inte jättesugen på ett sånt ingrepp och det är inte heller helt säkert att det hjälper. Så jag sköljer och sprayar för att få det att lossna och nu är det på nivån att jag inte vet säkert om jag har något kvar i skallen. Det är å andra sidan inte heller så lätt att veta.  Förra vintern visste jag inte ens om att jag hade skräp där innan jag plötsligt snöt ut en större mängd gult slem än vad jag trodde det kunde finnas plats för. Och dagen efter det insåg jag hur överenergisk det gick att bli när ektoplasman försvann. Magi på hög nivå.

Träning var det ja. Förra veckan blev det bara tre korta pass och inget av dessa tydde på att jag skulle vara fullt frisk och blev just korta. Nu är det måndag och jag känner mig pigg och vet inte om det finns kvar någon ektoplasma. Det blir till att ge sig ut och prova om kroppen svarar eller inte. Om det sen går att få några svar eller inte i snön återstår att se. Jag skulle kunna testa på löpbandet också men de första löpbandspassen brukar bara ungefär lika tunga som löpning i modd och det har jag till och med bevis på. Jag försökte nämligen springa ett pass på 5×3 km i maratonansträngning på löpband för ett par år sen. Redan efter en repetition insåg jag att det var urbota tråkigt och stack ut i modden. Samma fart och samma puls som på bandet. Så usel är jag på att springa löpband när jag inte är van vid det. Ute får jag i alla fall frisk luft och mental stimulans. Håll nu tummarna för att kroppen är glad. Jag tror att den är det men det trodde jag å andra sidan igår också och det var en grov felbedömning. Bjuder på en bild från den 14/4 när TEC gick. Då var det också ett rätt bistert underlag.

20120414_114900

Och så kan jag inte låta bli att bjussa på ett citat från en av Huddinges AIS fartfantomer.

Snö är som bajs fast sämre.

Ha det,

Mackan – som älskar vår, sommar och höst och verkligen försöker att gilla vintern. Kämpa!

 

Framsteg

I brist på egna framsteg i löparspåren funkar det alltid utmärkt att glädja sig åt andras. När jag for till Sollentuna för att hålla löpträning igår visste jag att risken för att mötas av noll deltagare var rätt stor. Det blåste sate och det var snöblandat regn i luften men baske mig om inte två tappra själar dök upp. Med vetskapen om att skogen skyddar för ruskväder kändes det faktiskt rätt okej och mycket riktigt var det mysigt i elljuset. Inte en människa såg vi i spåren. Inte ens någon av de obligatoriska hundägarna. Det om något tydde på att det var nog rätt vidrigt ute trots allt.

Fartlek på programmet och det finns inget som passar bättre på ett kuperat elljusspår. Ja det kanske skulle vara backvarv då. Givetvis blir det något begränsat till kortare fartpartier när deltagarna är ojämna men det gör inget. Och jädrar vad dom sprang! Dom som var med igår är dom som varit flitigast det senaste halvåret och det går i princip att se hur förbättringarna sker för varje vecka som går. Det behövs ingen tidtagning för att se det utan det räcker att känna farten och titta på löpstegen. Det är väldigt tacksamt att lägga på fart och teknik för de som inte gjort det tidigare och i kombination med kontinuitet blir det finfint! Och finfint var det.

Med snöns ankomst är det dags att börja jobba på egna framsteg och ett sätt är att trampa upp Mårdhundsvarvet. Ska jag hålla den slingan öppen hela vintern är det lika bra att börja idag! Så här såg det ut i min skog för ett par år sen. Hör ni inte av mig inom den närmaste framtiden kan ni leta efter mig mellan Rönninge by och Arninge för då ligger jag nog i någon driva eller bakom en gran.

Ha det,

Mackan

En helg att minnas

Alla som bor i Stockholmsområdet vet vad som hände igår. Synd för TEC-löparna men det är sånt som händer i april vare sig man vill eller inte. Det har skrivits spaltmeter om tävlingen och jag tänker återigen nämna det fantastiska humör jag såg hos många löpare trots eländet. Själv åkte jag upp till starten och kollade den och första varvningen innan jag for hem för egen träning. Planen var 10×3:45 med 60 sekunder vila. Detta i ett par varv runt sjön och således delade jag bana med löparna. Skitskoj att plaska genom snö, vatten och lera när man håller lite högre fart och har bra utrustning. Visst domnade fötterna lite lätt och den bitiga vinden bidrog också till att hålla ner farten men jag fick en chans att heja och peppa samtidigt som jag tränade själv. Farten blev nog rätt men ansträngningen något för hög på grund av underlaget. Peter och Daniel hade vissa synpunkter på min mentala status när jag rusade fram över ängen så det stänkte om det men det är skitskoj att springa snabbt när det är grisigt. Efter passet återvände jag upp till TEC-TC för att kolla på tävlingarna fram till åttasnåret då det började bli lite kyligt.

Lite bekymrad var jag att det hade varit för hårt igår när det i morse var dags att möta upp Mårdhunden uppe vid Domarudden. En bil lämnade vi där och sen ner till Vallentuna för att springa Roslagsleden tillbaka. Jag är rätt säker på att det hade fallit lite mer snö där för snö låg det. Och blött var det. Vi trippade iväg i lugn och ro och med rätt slitna kroppar bägge två. Ändå gick det förvånansvärt snabbt upp till Brottby trots en liten felspringning. Sen var det ”unleash hell” så det sjöng om det. Snö. Lera. Vatten med is på . Vatten utan is på. Det blev bitvis till att vada i vatten upp till knäna och när vi väl nådde Brollsta fanns det ingen som helst känsel kvar i fötterna och den lilla asfaltsbiten blev inte alls så skön som vi hade hoppats på. Men va fan. Det är bara att bita ihop och till slut var vi framme och på gott humör. Det här var det grisigaste jag gjort på länge och bastu med bad i Drängsjön var otroligt skönt! Höftböjarna är väldigt trötta och likaså ryggen men nu blir det helvila i morgon efter en vecka som summeras upp till drygt 13 mil varav mycket sprungits i skitväder. Jag bifogar en bild på undertecknad från en vintrig runda men i strålande väder!

Ha det,

Mackan