Jag är inte riktigt där

Att allt alltid inte går som planerat vet alla som håller på med löpning. Ibland funkar det bara inte och man vet inte varför. I kväll funkade det inte alls och jag vet nog varför… När jag kom hem från fjäll och klippor för knappt tre veckor sen var det dags att börja tugga lite asfalt igen. Det var länge sedan och dessutom hade jag inte sprungit hårt på asfalt sen i mars när jag halkade på rullgruset och drog till vaden.

Steg ett var att börja vänja mig vid asfalten och monotona steg igen. Det var väldigt segt de första passen och jag kände mig sliten trots att jag tog det lugnt. Benen vande sig.

Sen testade jag första snabbdistansen på asfalt sen halkincidenten och hade en svag förhoppning om att kunna hålla ett visst tempo på milen. Det gick visst 14 sek/km snabbare än den svaga förhoppningen och känslan var att det var en något tung stålman som sprungit. Men ändå stålmanskänsla. Eller Karlsson På Taket som flög fram stabilt men ändå med hyggligt fart. En stålman var jag fram till nästa pass då benen kände att dom levde och flera dagar av trötta ben. Hmmm, kanske inte riktigt van ändå men det gick ju onekligen långt över förväntan. Varför inte testa ett riktigt intervallpass snart?

Tanke blev till handling och i tisdags kväll sprang jag 13×2 min i ett tempo som jag verkligen inte trodde att jag skulle klara av. Men det gjorde jag och var väldigt nöjd. Visst var jag nära att spy mitt i passet men benen levererade över förväntan. Jag kunde uppenbarligen ta ut mig. Gott så. Nu gick jag in i full hybris och bokade in banintervaller i kväll. Här kommer Stålis!

Och där kom baksmällan. Tusingar bestämdes och jag tänkte att jag håller nog typ 15 sek/km snabbare än på snabbdistansen över milen. Eller ja, kanske 10 sek då, det var ändå bara 60 sekunder vila. Vilket var tempot jag höll i … 100 meter. Sen sjönk det och visst, jag blev inte flåsig men påkarna ville bara inte röra på sig. På den första var jag 10 sek/km LÅNGSAMMARE än på snabbdistansen. På den andra var jag uppe i samma fart men jag insåg att det här är bara kontraproduktivt och avbröt. Ibland är det bäst så.

När jag analyserade högt för Baddaren och T-Man efteråt så hörde jag mig säga att det var två veckor sen jag körde den lyckade snabbdistansen och när jag hör mig säga det så inser jag att det var inte alls två veckor sen. Det var sex dagar sen. Tre högintensiva pass på sex dagar. Och dessutom hade jag i min hybris även sprungit i morse. Visst, jag tar det lugnt med veckomängden men att levla upp till tre högintensiva pass på sex dagar. Nä, där är jag inte. Inte konstigt att benen inte ville röra sig. Nu är jag ute ur hybrisen och ska dämpa min längtan att springa fort ett par nivåer. Det räcker med en gång i veckan till att börja med och nu håller det vi så. Jag är bara så van vad mina duktiga adepter klarar av att jag glömmer att jag är inte där. Skomakarens barn ska inte äta för många bullar eller vad det nu heter…

2018-08-24 17.03.25

Ha det,

Mackan

Annonser

Dubbelmacka

Igår var det dags för något jag inte gjort på mycket länge, dubbla fartpass på en och samma dag. Det var egentligen inte meningen utan jag skulle bara springa fort till jobbet men så fick det bli. Tjockhult bjöd på mildväder under gårdagen och eftersom jag trappat upp lugnt nu i några veckor kändes det som att det var dags att börja springa snabbt. Eller i alla fall ta i lite.

Det var bara ett litet problem med min planering med att springa snabbt. Det blåste en del från sydväst och jag skulle springa i just den riktningen så det där snabba blev omvandlat till att just ta i lite. När man inte sprungit fort på ett tag så är det en utmaning i sig vill jag lova. Fan vad jobbigt det var. Och det kändes så otroligt orättvist med motvinden. När man tar i men inte får något för det. Att jag hade kört ett gäng benövningar på gymmet 34 timmar innan underlättade nog inte heller. Men jag travade på bäst jag kunde och när jag var framme bestämde jag mig för att köra en klassisk dubbelmacka. Jag brukar liksom ha en del fart kvar i benen till eftermiddagen när kroppen ännu inte riktigt fattat att den är trött. Dessutom ville jag utnyttja medvinden.

Det var bara ett litet problem. Det hade mojnat. Men vindstilla är ändå flera klasser trevligare än motvind. Så jag satte fart och tog en lite annan väg hem. En väg som telefonen tyckte var en kilometer längre men som jag själv nog snarare skulle säga är ett par hundra meter längre. Lika grinigt jobbigt på vägen hem men mungiporna gick upp lite av kommentaren jag fick av två tonårskillar som reagerade på mina splitshorts.

”Är det inte väldigt kallt?” Jag förklarade i farten att nej absolut inte, det är ju plusgrader! Inte lika många som på morgonen men plusgrader var det och då värmer ansträngningen. Och fram kom jag. Halvminuten långsammare än på morgonkvisten men så var det lite längre också. Jag är skitnöjd över att jag kan ta i två gånger samma dag. Formen är usel men va fan, det är november. Är det någon gång under året man kan vara ur form så är det just i november och december. Den här tidens tempo är tämligen ointressant. Så här under silly season känns allt möjligt inför nästa säsong!

2015-02-13 13.15.50

Ha det,

Mackan

Snabbdistansens olika känslor

Det finns inget nyckelpass som är enklare än snabbdistansen och dessutom ger den bra avkastning på insatt kapital. Ändå är det många som drar sig för den och jag misstänker att det har att göra med att det kan kännas plågsamt. Länge. Ja förutsatt att man bombar på alltså. Genomför man en bekväm snabbdistans är det väl ungefär som att tycka ett lopp är härligt.

Man anstränger sig inte

Jag har insett att jag genomgår ett antal märkliga och delvis helt ologiska känslor i samband med snabbdistanser. Har jag tagit det lugnt på träningen ett tag så kommer suget att springa fort som ett brev på posten. Det är ju liksom hela idén med att överhuvudtaget springa mellan punkt A och punkt B. Har man inte bråttom går det ju att promenera. Springer jag så är det för att det ska fort att ta mig fram, jo visst går det ännu snabbare att cykla men det är inte lika harmoniskt. Tyvärr kan man inte springa fort hela tiden men det är en annan historia.

Ja det var ju det där suget. Suget kan finnas rätt starkt dagen innan jag ska snabbdistansa. Det ska bli skönt att få pressa lite tänker jag. Det ska bli kul att ta i tänker jag. Jag ser fram mot det och känner mig glad över att jag ska få springa fort! Ofta kör jag på morgonen och då kan jag hoppa över steget ångest. Springer jag inte direkt på morgonen kommer jag garanterat att genomleva ångest över den korkade tanken att lägga in en snabbdistans i programmet. Borde jag inte köra fartlek i stället? Eller kanske intervaller. Det är ju faktiskt skojigare och man har en massa vila i passet.

På något sätt kommer jag dock oftast iväg på min snabbdistans med en tanke i bakhuvudet på hur fort jag borde kunna springa. Det lustiga som händer inom fem minuter efter att jag kommit iväg är någon konstig förnekelse till att jag tänkte att jag skulle springa den där farten. Blåser det inte motvind? Är jag inte lite sliten? Vid närmare eftertanke är det ju helt okej om jag kommer in någorlunda nära det jag tänkte från början. Så får det bli. Jag gör så gott jag kan.

25 procent in i passet börjar det bli jobbigt. Samtidigt växer hornen och jag börjar snegla på mellantider. Jag springer ju inte med GPS utan har alltid några checkpoints där jag likt en elefant minns precis vad jag bör ha för mellantid för att klara vissa sluttider. Fördelen med checkpoints på fasta slingor är ju att dom ljuger inte. Dom är där dom är. En fördel med att jag har rätt bra koll på min kapacitet är att jag ofta hamnar ganska nära det jag tror jag borde fixa. Antingen knappt efter eller knappt före tänkt passertid. För varje minut som går växer känslan av att det är jobbigt men nu växer kampkänslan. Den håller i sig fint till halva sträckan. Ligger jag som i morse 30 sekunder före halvvägs blandas kampkänslan upp med hopplöshet.

Jag är jättetrött. Det är långt kvar. Det här kommer aldrig att gå. Visst ligger jag bra till men hur snabbt tappar jag inte 30 sekunder med som i morse sex kilometer kvar. Nu kommer förhandlingen in i matchen igen. Om jag joggar sista biten så är det nog inte så dumt ändå? Uppenbarligen har jag missbedömt kraften för dagen och jag kan nog jogga in. Det blir rätt okej trots allt. Jag fick ju trots allt sex kilometer i en hög ansträngningsnivå. Räcker inte det? Uppenbarligen inte för det händer aldrig att jag slår av på farten om inget är seriöst fel. För varje känd punkt jag passerar sker samma förhandling ända fram till cirka 10-15% kvar. Nu är det bara kampen kvar. Det är oerhört smärtsamt men nu kommer känslan av stolthet in i bilden. Jag känner mig stolt över att jag kan pressa kroppen så fint. Smärtan är oundviklig men lidandet är faktiskt frivilligt. Och jag lider inte utan jag kämpar för att klara av någon helt obetydlig tid som jag bestämde mig för innan passet.

Antingen klarar jag det eller så klarar jag det inte. Det spelar egentligen ingen roll för jag tränar. Men med en kilometer kvar känns det som att det spelar stor roll. Det gör det ju inte men det känns så. Träningseffekt är en funktion av ansträngning och tid och när jag kommer fram har jag trots allt uppnått det primära med vad jag ville uppnå. Träningseffekt. Sen är det helt oundvikligt att jag inom några minuter efter avslutat pass tänker att det här var ju himla roligt och det vill jag göra om snart. Jag kan inte beskriva den känslan som något annat än eufori. Sen tar det inte längre än till nästa pass innan jag genomgår alla faser igen. Men det får jag ta då.

2017-05-31 07.06.12

Ha det,

Mackan

Testloppdags

Sista tisdagen i månaden innebär återigen ett testlopp över milen och i dag var inget undantag. Under min kombinerade distans och orienteringsrunda i går var kroppen mer än lovligt seg. Den sista kvarvarande träningsvärken sedan torsdagens backpass gjorde att inget var skönt utom vädret. Men det var desto skönare! Shorts, t-shirt och glada skor gjorde rundan på det hela taget trevlig trots att jag knappt orkade komma under fem minuter/km i tempo. Så är det ibland.

Med det i färskt minne var jag inte särskilt sugen på att springa fort i morse men nu var det så att jag borde göra det. Det borde jag. Faktiskt. Lägg därtill en ynka plusgrad och det var lite trögt att trumma igång kroppen trots en balja starkt kaffe. Men ambitionen var hög och solen gick upp och då kom jag igång. Jag kan inte påstå att jag fick något gratis men jag var väldigt sugen på att se någon typ av utveckling. Förra månadens testlopp gav ett kvitto på knappt två minuter av förbättring och det skulle vara väldigt roligt att se något liknande.

Första biten gav inga indikationer på någon utveckling alls utan snarare bara bibehållande men allteftersom kroppen vaknade började det hända grejer. Det kändes inte som om det gick särskilt fort men klockan började gå långsammare. Sakta men säkert började jag dryga ut avståndet mot förra månadens jag och då kändes det lättare att leva med ben som började protestera högljutt. Ni vet känslan när man helst vill börja knäa och allt protesterar mot behandlingen? Den känslan. Jag höll dock ihop hållningen och med två kilometer kvar kändes det görligt att kvittera ut en förbättring. Och den kom. 124 sekunder bättre än förra månaden!

Så trevligt att se och jag måste erkänna att jag är lite förvånad över hur bra jag svarar på träningen. Jag är inte purung och jag har försökt att ta ett rätt försiktigt angreppssätt till omstarten. Ändå svarar kroppen. Förra månaden tillskrev jag rätt mycket av förbättringen till viktminskning och nu har det inte varit lika mycket av den varan utan det är kroppen som har svarat. Egentligen mer än vad jag kan begära av den. Om jag ska vara helt ärlig så är jag sjukt nöjd om jag kan sänka mig två minuter till fram till mitten på maj. Det känns inte som realistiskt med mer än så. Och helst borde mycket av den förbättringen vara viktrelaterad. För i maj vill jag springa okej i branta och långa backar. Då kommer varje extra gram kosta mycket och det är bara att förhålla sig till det. Men jag kommer inte att äventyra möjligheterna att hålla mig frisk så går vikten ner så gör den det. Annars får jag bara finna mig i att bli ägd av G och Dino och vara lika glad ändå. För glad, det är jag. Det är ruskigt roligt att träna för tillfället! Och det är ruskigt häftig att se hur bra jag svarar på träningen trots att jag inte är 20 längre.

 

DSC00387
Hayfield May Queen – Ett av loppen som står till buds under vår resa till UK!

Ha det,

Mackan

Så mycket roligare att springa snabbt!

Tisdag är för tillfället snabbdistansdag. Egentligen är väl inte snabbdistans på asfalt det jag behöver mest just nu men det är både roligt och tidseffektivt. Sånt ska man aldrig underskatta. Jag märker att jag blir så otroligt mycket mer peppad på att träna när jag ska ta i. Nu börjar det dessutom gå i ett tempo som gör att löpglädjen kommer som ett brev på posten. Samt att det är en bra anledning till att sätta på mig roligare skor. Skor som inte blir roliga förrän det går lite fortare.

Jag såg redan i går kväll att det skulle bli motvind hela vägen och då kändes det lite vanskligt att ta shorts även om jag var bra sugen på att lägga till ytterligare lite löpglädje men jag fegar fortfarande och det är nog klokast. Men det gick ändå riktigt bra och ytterligare ett fall framåt. Dessutom fick jag den roliga överraskningen i att möta Annie på vägen dit och det blev ett kort stopp för att säga hej. Ett par korta stopp brukar det liksom ändå bli vid rödljus och hon gav mig helt klart lite bra karma för jag hade faktiskt grön våg i övrigt. Det hör inte till vanligheterna.

Som sagt, det är kul att springa fort och jag måste erkänna att jag älskar de Newton Elite jag köpte till fin rabatt i höstas. Jag har alltid backat på Newton på grund av priset och sen hann jag ju bara testa två pass i höstas innan vaden stoppade mig. Men nu är dom aktiverade igen och jag älskar dom. Frågan är om det kan bli en maratonsko av dom? Dom är rejält stygga mot vaderna men det lilla jag springa med dom än så länge är otroligt positivt. Jag var nyfiken innan och trodde nog inte fullt ut på det. Hade jag gjort det hade jag köpt redan första gången jag fick chansen att prova dom men nu börjar jag verkligen tro på det. Tycker att jag får ett jädra skönt steg när jag börjar kunna trycka på. Det är kul att springa fort. Det är väldigt kul att springa fort. Det är då känslan av löpning kommer och det är den där känslan jag alltid primärt jagar! Nu börjar den där känslan komma, om än inte under så lång tid som är önskvärt. Men det är bara fråga om tid.

2017-03-14 07.47.33

Ha det,

Mackan

Jag, snön och klockan

Vaknade några minuter före klockringningen och tittade likt ett barn ivrigt ut genom fönstret. Hade det snöat i natt? Nej! Det hade inte snöat och morgonens planerade snabbdistans kändes som en realistisk idé. När jag hämtade tidningen började det yra något vitt i luften och när jag kom in pratade radiorösten om klass 1 och decimetervis av snö. Ja, ja. Jag skulle springa snabbdistans och jag sket högaktligen i varningarna. Det borde ju liksom inte bli bättre av att sätta sig i bilköer.

Kaffe, tidningsläsande, släppa ut katter, släppa in katter och till slut kunde jag dra på mig mina racers och dra iväg. Den kraftiga blåsten verkade vara frånvarande men det vita hade lagt sig som ett täcke över marken och fortsatte att falla. Nu var det jag mot klockan i dubbel bemärkelse. Ju snabbare jag kom fram, desto mindre snö skulle hinna lägga sig. Med cirka fem minusgrader hade jag dragit på mig mina vindmamelucker över tightsen och den inre monologen handlade rätt mycket om hur mycket tid jag skulle få släppa mot veckan innan. För det kändes inte realistiskt att springa lika fort i det här föret och med så mycket kläder på benen. Dessutom inte med mina snabbaste skor. För alla vet ju att det är skorna som gör jobbet.

Eftersom det kunde finnas isfläckar under snön startade jag lite försiktigt för att få lite känsla för feeling men när jag vinkade till min kompis polisbefälet hade jag redan blivit lite flåsig. Sen blev det jobbigt. I princip hela vägen. När jag sprang uppför Stocksundsbroon och mötte ”mannen med dramaten” som jag alltid hälsar på var jag lite trött och då var det en bit kvar. En lång bit. Men det var bara att streta på. Även om jag ofta tänker att det är frivilligt och att jag kan lugna ner mig har jag svårt att stoppa mig när jag väl har påbörjat ett pass. Såvida jag inte har ont eller känner att det är något annat fel förstås. Att det är jobbigt är liksom ingen vettig anledning.

För varje checkpoint jag passerade kunde jag konstatera att det gick fortare än förra veckan och när jag närmade mig jobbet hade jag häng på en tid jag var riktigt intresserad av och det kändes fullt realistiskt. Men några skarpa och hala svängar gjorde att jag fick lägga energi på att bromsa i god tid och när jag hade stoppat klockan såg jag att jag hade missat. Med fyra sekunder. Men det gick 22 sekunder snabbare än för en vecka sen och den här gången var det nog en gnutta träningseffekt och en gnutta tillvänjning vid att plåga mig. Man ska aldrig underskatta vikten av hur mycket förmågan att plåga sig gör för resultatet. Det ska inte vara bekvämt när man tar i. Det får mer än gärna vara avslappnat och med flyt men bekvämt ska det inte vara. Och det var det inte i dag. Men det är väldigt kul med en utvecklingskurva som pekar uppåt och då krävs det obekväma. Om och om igen. Kan jag kapa fyra minuter till de närmsta två månaderna blir det bra. Då behåller jag gärna jaget och klockan men skippar snön.

2017-03-07 06.57.18

Ha det,

Mackan

Barbasnabb

Jag hade planerat att springa min snabbdistans under gårdagen men det blir inte alltid som planerat. Baddaren har varit småkrasslig och när det började klia i mina ögon också och raspa i hela systemet for jag till affären och köpte ingefära i stället. Sen kokade jag upp en sjujädra stark brygd och slog mig ner med några avsnitt av Walking Dead. En natts sömn på det och jag vaknade upp och kände mig kärnfrisk. Rasp och ögonkli var som bortblåst och vilopulsen såg ut precis som den skulle. Det är skönt att bli belönad när man är klok!

Fem grader varmt ute och då åkte korta tightsen på men jag får erkänna att det var lite kyligt när det började småregna. Stelt, stolpigt och  vattenpölar mest överallt gjorde att jag inte alls njöt som jag hade planerat under uppvärmningen. Efter 8 km var jag i alla fall varm om händerna och svettig på ryggen. Gott så. Jag hade inga större förhoppningar om att kunna uträtta några stordåd på min testmil men tänkte att jag skulle i alla fall göra en sub-Silfverstolpe. Sånt är alltid viktigt men innerst inne ville jag springa några minuter fortare än så och la ribban där på utgångsfarten. Med facit i hand var det rätt beslut. Tre kvalitetspass den senaste veckan gjorde att jag verkligen inte hade benen för att springa riktigt snabbt men resten av kroppen var med på noterna. Jag orkade inte jobba upp pulsen men jag kunde flyta i en fart som är väl godkänd som flytfart och speciellt så här under barbasäsong. Är jag nere i tävlingsvikt till Boston så bör den här farten kännas riktigt komfortabel på den här typen av testmil. Är jag inte det får jag försöka att vara barbasnabb.

Testmilar är nog den vidrigaste träning som finns men ack så nyttiga. Det är ingen hemlighet att jag är mer förtjust i intervaller än snabbdistanser men allt jobb ska göras och nu behöver jag inte plåga mig mer på just det här sättet just den här veckan. Det gäller att passa på medan banan är springbar. Rätt vad det är ser sista kilometern ut så här. Jag föredrar de vattenpölar och den lera jag hade i dag.

Isigastigen

Ha det,

Mackan