Varför i herrans namn?

Mitt i gårdagens intervallpass infann sig frågan … varför? Jag var på väg uppför Hamburger Hill och hade just kommit in på andra halvan av passet och hela kroppen bara bad om att stanna. Illamåendet började komma, musklerna värkte och jag var mitt ute i skogen. Ingen skulle någonsin bry sig om jag stannade någon minut. Baddaren var så långt bakom mig att jag gott skulle kunna stanna upp och pusta en stund. Jag kommer aldrig vinna något OS-guld. Jag är inte ens i närheten av att vara i persform.

Ändå trampar jag på i snön. Fullt medveten om att det går relativt långsamt eftersom det är just snö. Med lömsk is under. Och det var ju det där med smärtande lår och känslan av illamående. Men jag trampar på. I nästa långa backe är det än mer obehagligt men jag kämpar på mot klockan. Kommer jag att fixa den progression jag vill ha från föregående varv? Med drygt två minuter av löpning kvar på varvet är det bara att kriga på och jag har sju sekunder tillgodo på föregående varvtid där och då och det visar sig bli tio sekunder när det är dags att stanna.

Två minuter av paus innan det är dags att gå upp ännu en nivå i smärta och lätt illamående. Men lider jag? Antagligen inte för lidandet är trots allt frivilligt. Jag gör ju det här för att jag gillar det. Inte just under stunden men jag är fullkomligt medveten om att pressar jag på bra så får jag en belöning efteråt. Inte kanske just efteråt men vetskapen om att jag mår bättre i helheten. Ju mer jag pressar mig desto större blir belöningen. Och där är svaret på varför jag gör det. Med det svaret i skallen kunde jag trycka mig runt ytterligare ett varv. För några veckor sedan var jag helt ledbruten av att springa motsvarande pass. Den gången var det också snö men 2/3 av sträckan och det gick markant långsammare. Och det kändes som att jag hade blivit överkörd av ett tåg. Det gjorde det inte efter det här passet. Så jag fortsätter att skynda långsamt och drömmer om barmark och splits. Det är då den stora belöningen kommer.

Spettat
Samma slinga och så här såg det potentiellt ut under snön…

Ha det

Mackan

Annonser

Grus i vaderiet

Jag har fått grus i vänstervaden. En smärtkänsla kom förra veckan smygande i ett relativt stort område ovanför hälsenan. Nedre delen av Soleus skulle jag vilja påstå även om det var lite diffust. Det kändes inte som en bristning utan mer som att det krampade och ömmade även om muskeln inte var i full kramp. Jag testade själv att massera ovanför området och hela vägen upp mot och rumpan dess muskler och känslan var att det smärtan då försvann vid normal gång men att det fortfarande spände. Det borde inte släppa så snabbt vid en bristning men för att vara helt säker åkte jag in till naprapaten. Han tyckte inte heller att det kändes som en bristning men att det var rätt mycket hela benet som var spänt och dessutom en låsning i ryggen.

Jag fick hård massage och manipulering och när den värsta smärtan från massagen var borta kände jag inte längre något vid normal gång och dagen efter sprang jag en sväng. Ingen smärta men när det började spänna i vaden igen vände jag hem. Dagen efter tog jag en säkerhetsvila och i söndags var det dags för långpass och fan om det inte kom smygande igen under långpasset. Vi hade valt en tur som gjorde att vi skulle kunna avbryta om det var några problem men det kändes inte mer problematiskt än att vi kunde fortsätta och fortsatte gjorde vi hela vägen hem. En fin runda men det ömmade efteråt. Samma ställe, samma ömmande. Under kvällens påskmiddag satt jag och smygstretchade baksidan och roterade fotleden och baske mig om det inte var helt smärtfritt redan när vi åkte hem.

Hur känns det nu då? Det gör inte ont men det spänner. Det spänner hela vägen ner under foten och det stör mig oerhört. Det stör mig så mycket att jag måste åka in och kolla upp det. Även om låsningen i ryggen släppte kan det gått tillbaka och gjort att de blir en massa anspänning där det inte ska vara någon anspänning. Jag brukar till och med få beröm för att jag har så snälla och mjuka vader och nu är det en bråkande vad som ställer till det och jag vågar inte chansa med det här. Det är inte värre än att jag kan göra enbens tåhävningar smärtfritt men det oroar mig att det drar i ett så långt stråk. Låt oss hoppas att det släpper lika snällt som det gjorde i torsdags och att det sen håller sig borta.

VadernaHa det,

Mackan

Pannben

Jag hittade min tisha från ÅEC 2004 och jag läste nyligen i en jämförelsestudie från förra året som handlade om smärta hos idrottsmän och kom att tänka på uttrycket ”PANNBEN”. När vi uthållighetsidrottare snackar om det brukar vi ofta mena att vi inte ger upp. Att vi fortsätter trots att kroppen skriker efter att stanna och ska man prestera på toppen av sin förmåga är det nog ett måste. Kroppen vill stanna men huvudet ser till att den fortsätter. Inte är det pannbenet som sköter den processen men det låter skojigare att skrika det än att skrika ”HJÄRNA”. Har vi mindre ont eller tjockare pannben eller är det något annat som gör det? Det som gick att läsa i studien var att man hittade inga signifikanta skillnader i smärttröskel mellan idrottare och icke-idrottare men däremot på förmågan att tåla smärta. Vi får alltså ont lika snabbt som alla andra men vi klarar av att hantera eller ignorera smärtan.

Pannben.

Jag har oräkneliga gånger fått frågan ”Gör det inte ont nu?” eller ”Känns det inget?” av naprapater och massörer. ”Jo tack, det gör det”, svarar jag oftast. Det är klart att det gör ont men det försöker jag helt enkelt ignorera. Jag koncentrerar mig på vad jag gör och då känns det lättare. Associerar som det så fint kallas. Det är precis samma sak jag gör när jag springer under andra halvan av en tävling. Mitt sätt att hantera den hemska känslan är att räkna mellantider och beräknade sluttider baserat på snittfart, nuvarande fart eller någon skamfart. På det viset håller jag skallen sysselsatt men är ändå inne i det jag gör. Jag är helt och fullt i nuet. Vissa andra försöker ignorera smärtan genom att tänka på allt annat än det dom håller på med och det verkar också fungera för många, dom dissocierar. Funkar jättefint för mig att titta på annat och ta in omgivningen under första halvan av loppet när det snarare handlar om obehag än smärta men sen blir det till att associera för fulla muggar.

20130128_135522

Att jag tror att det är effektivera glömma smärtan genom att fokusera på det man håller på med är för att idrottare inom kontaktsporter verkar enligt studien vara allra bäst på att hantera smärtan. Något säger mig att just den detaljen smärtar för de uthållighetsidrottare som tycker att fotbollsspelare mest ligger och gnäller. Men ska man hålla fokus på att göra mål samtidigt som någon sparkar på dig gör man nog bäst att koncentrera sig på hur man ska dribbla, snarare än att känna efter när någon precis gav dig en lårkaka. Att glömma smärtan genom att lyssna på fansens sång funkar nog inte heller så bra när bollen ska smekas in i krysset. Tror jag. Är man väldigt inne i det man gör går det nog att tåla rätt mycket. Sparkar man däremot foten i dörren hemma gör det omedelbart väldigt ont.

Vän av ordning tänker nog att en maratonlöpare ska hantera smärta under längre tid än till exempel en fotbollsspelare men jag undrar jag. Håller man på med kontaktsporter har man ofta en hel del som gör ont sen den senaste träningen eller matchen. Så visst finns pannbenet även hos handbollsspelare eller fotbollsspelare men vad jag vet används inte det uttrycker särskilt frekvent i den världen.

Ha det,

Mackan