Tusen skäl att stanna

Intervallträning i dag. Intervallträning i skogen. Normalt sett försöker jag ju ha mina tuffare pass i skogen på vintern eftersom vägarna brukar vara något av en utmaning. Nu är det här en onormal vinter och det skulle gå utmärkt att träna på asfalten men skogen är bra. Bra för att den ger den där variationen som gör att man kan köra hårt med minskad skaderisk och det är något som fler borde ta till sig. Raka motsatsen till 200-metersovalen inomhus. Samt bra för att man kan jobba lungorna ur sig utan att det sliter så farligt.

Men det var ett stickspår. Jag skrev lite om förändring på LinkedIn i går morse och jag tänkte på den förändringen i dag när jag sprang. Att bara vilja ha förändring är lätt. Jag har genom åren sett många som vill vara löpare men som verkar fullkomligt ointresserade av att jobba för det. Sorry, då händer det inte. Eller jo, om man in sann identitetsanda helt enkelt definierar det som att man är det så blir man det. Men man missar en del trevliga fördelar med att då vara en vältränad löpare.

I dag jobbade jag för det och när jag hade sprungit ungefär en minut av planerade 35 kom dom där klassiska obehagskänslorna av att det är jobbigt. Förändring är jobbigt. Hela skallen börjar bubbla av skäl till att stanna eller sänka tempot. Kan jag skjuta upp det? Är jag inte lite sliten? Blev det här för nära inpå den stenhårda massagen? Har jag inte lite kramp i lungspetsen? Det finns så oerhört många skäl att avbryta och det finns bara ett enda skäl att fortsätta. Det skälet heter förbättring. Vill jag förbättra min löpkapacitet så får jag fortsätta att pressa mig. Det är en tuff mental kamp när det finns 1000 skäl i ena vågskålen och bara ett enda i den andra. Då gäller det att det skälet väger tungt!

Så, jag dödade alla lätt vägande skäl ett efter ett och kämpade mig genom knappt 34 minuter till. Jag höll mig på en nivå där jag inte fick något gratis och där jag många gånger tvekade om jag gått ut för hårt men visst, det gick den här gången också. Och efteråt är det alltid värt det. Jag må springa på en blygsam nivå numera men viljan att jobba finns där för jag vet att jag mår bättre av det. Det är en underbar känsla att ha en riktigt bra kondis och känna sig stark men det är även en jädra skön känsla av att känna hur man jobbar för det. Processen. För när vetskapen finns om att det ligger massor av hårt arbete framför en för att komma dit man vill så får man baske mig njuta av processen också!

Foto: Johanna Lundeberg

Ha det,

Mackan

En vecka i rätt riktning

Förra söndagen ställde jag mig frågan om jag var redo för maratonträning. Well, så här en vecka in i träningen så får jag väl säga att det var jag väl i princip. Jag har ju haft den där lilla griniga baksidan och har prioriterat den framför att dunka mil. Och ta i trä, jag har inte känt något av baksidan den här veckan förutom träningsvärk. Det tar lite på kroppen att slänga upp skivstången på axlarna och ägna sig åt enbensböj och dylikt men plötsligt är det som att kroppen kopplar som den ska. Något annat jag fortsatt med som jag inte direkt skulle kalla maratonträning är mina rätt korta men otroligt pulshöjande löpbandspass i konstant motlut. Nu har jag återigen bottnat bandet lutningsmässigt och har börjat skruva upp tempot något från lågt till inte fullt så lågt. Men i 15% lutning känns även lugn fart rätt bra i benen redan efter några minuter. Och jag lovar att hjärtat får jobba!

En annan orsak till att löpmängden hållits ner en aning är att jag haft totalt tre dagar på annan ort och det inkluderar att ta sig till den orten. Det suger lite tid från annat och veckan har varit rätt stressig. Minst sagt. Så jag är riktigt nöjd med att sitta här på söndag eftermiddag och ändå känna att riktningen går åt rätt håll. Eftersom jag inte hunnit variera mig så väl som jag behöver utan tuffat min asfaltsranson redan i går körde jag dagens långpass i skogen. Det var intressant.

Ska man hålla långpassfart tycker jag normalt sett inte att det finns någon större anledning till att köra dubbat utan jag sprang i flats i skogen. Riktigt så torrt var det nog inte utan jag slirade hyggligt på några leriga ställen men på det stora hela funkade det bra. En annan sak som var intressant var luftfuktigheten. De senaste helgerna har det blåst föredömligt men i dag var det vindstilla när jag var ute och jisses vad jag blev svettig. Ryggsäcken var helt sjöblöt när jag var tillbaka. Splitsen var helt sjöblöta när jag var tillbaka och jag var rätt mör. Luftfuktighet tycker jag tar rätt hårt på mig men jag ska inte skylla på den utan det var snarare att jag la in en fartökning sista 20 minuterna. Att döma av den är jag rätt stark men jag har en hel del kvar att jobba på snabbhetsuthålligheten. Efter hela 21 långpass i år, exkluderat de långa löpningarna på Lofoten, börjar jag känna mig trygg med uthålligheten… Men de sju veckor som är kvar till Frankfurt lär jag behöva för att knyta ihop den berömda säcken. En sak är i alla fall säker, det finns ingen annan vettig riktning än framåt!

Ha det,

Mackan

Cirkeln är sluten

Det är måndag i dag och det är den måndag som startar årets första tävlingsvecka. Vad passar då bättre än att på något symboliskt sätt sluta den cirkel jag känner att hela den är återuppbyggnadsfasen har varit. På juldagen var jag och Baddaren ute på Bogesundslandet och sprang. Jag visade henne min så kallade Krokodiltallsrunda. Den fina skogsrunda som jag så gärna återvänder till när jag bara vill ut och njuta. Då var det mörkt och kallt och det låg lite snö på marken. I dag återvände vi ut till just den rundan och njöt i stället av sol, fågelkvitter och barmark. För mig var det återhämtning och för Baddaren lite mer än återhämtning. Det gick ganska exakt 10% snabbare än vad det gjorde på juldagskvällen och kändes bra mycket lättare. Så kan det bli med fyra månader av uppbyggande träning.

Något annat vi gjorde den där första träningsveckan i slutet av december var att springa Fortifikationsvarv. Fem stycken blev det den gången och det var en nära-döden-upplevelse. Jag tog mig knappt uppför helvetesbacken i mitten av rundan utan att kräkas den gången. Men jag tror på att ha något att se tillbaka på för att se hur kroppen svarar bättre och bättre, då blir det till att ta i även när det inte finns någon form alls. I går var det examinationsdags på det där hemska men ändå så underbara varvet. Jag har designat det för att vara ett jädra bra testvarv och det är det som är det underbara. När man börjar komma i form så finns det nämligen delar av varvet där kroppen ska kunna återhämta sig från det som närmat sig maxpuls. Och som jag återhämtade mig i går. Det var som natt och dag mot referenspasset i december. Visst blev jag trött uppför men spyan var aldrig nära och jag kunde komma tillbaka efter helvetesbacken varje varv.

I jämförelse mot i vintras sprang jag varje varv i snitt 60 sekunder snabbare och det är rätt mycket på 1600 meter. Så mycket kan man få ut av fyra månader av träning som mest varit fokuserad på styrka och uthållighet. De enda två riktiga snabbhetspass jag sprungit är två pass med korta intervaller på asfalt. Det samt en snabbdistans på asfalt. Skonsam och uppbyggande träning där alla hårt pulshöjande pass skett i skogen eller i form av konstant uppförsbacke på löpbandet. Mina ”älskade” pass med konstant 15% lutning som mål under våren och det var ett mål jag fixade för ett tag sen.

Så i morse slöts cirkeln och nu får jag vara så förberedd jag kunnat hinna bli inför England. Hur det går där vet man aldrig men jag har tagit mig dit skadefri och med riktigt bra utveckling. Ett gäng personer har på sistone sagt att jag ser ut att vara i form. Själv påstår jag att det är nog halvåret kvar till bra form men jag är nog i nog bra form för att kunna tävla på det sätt jag vill tävla. Det vill säga att jag är i nog bra form för att kunna ta ut mig rejält på rätt sätt. Det kommer inte gå lika fort som jag skulle vilja att det gick men det är en annan sak. Det skulle jag velat mycket tidigare i så fall om det skulle kunnat vara verklighet. Hur man än vänder och vrider på det så har jag gjort det sjukt bra de här fyra månaderna och med det är jag nöjd. Nu ska jag skörda lite grädde på moset. Eller skum på ölet. Eller myntasås på lammet och det ska bli så otroligt kul! För det är för det kuliga jag gör det här.

Krokodiltallen

Ha det,

Mackan

Att uppskatta det man har

Med risk för att sparka in öppna dörrar och allt som följer med det så säger jag det ändå. Uppskatta det du har. Uppskatta det medan du har det.

Igår passerade jag ett ålderdomshem här i Täby och när jag passerade det så föreställde jag mig själv sitta där och vad jag skulle önska mig. Det som direkt slog mig var att om jag inte är i position att röra mig själv obehindrat skulle jag i alla fall vilja att dom rullade ner mig till sjön. Att titta ut över sjön jag bor vid och se ankorna simma omkring. Jag gillar verkligen det. Som livet ser ut just nu så är det något jag kan göra varje dag om jag så vill. Det och så mycket annat. Men när jag blir gammal kanske det blir att få ta mig ner till min sjö och njuta av just det. För jag tror helt uppriktigt att det går att uppskatta så mycket i det lilla.

Jag försöker göra det jag vill göra i livet och helt seriöst skita totalt i vad andra tycker att jag ska göra. Eller vad andra gör för den delen. Deras liv och deras val. Visst, jag kan ta en massa inspiration av vad andra gör men jag vill att det ska vara mina beslut och det är jag som ska kratta för att skapa förutsättningarna för att kunna göra det jag vill. Och jag mår bäst när jag är i konstant lärande och när jag får röra på mig. Så jag lär mig. Jag rör på mig. Och jag uppskattar det.

Att som i dag springa några mil i skogen tillsammans med en god vän uppskattar jag så enormt i det lilla. Det kanske låter trivialt som sysselsättning. Det kanske i mångas öron låter som helknäppt när man kan sitta på en hip brunch inne i stan. Men för är det värt så otroligt mycket att efter att ett par timmars löpning sätta sig och dricka ett par deciliter sportdryck på en klippa vid havet. Solen skiner, det blåser och kroppen är sådär behagligt mör som den blir när man rört sig ett par timmar. Fötterna är blöta och svetten rinner från pannan men det är då jag känner mig levande. Inte lika levande som uppe på ett berg men nu krattar jag för bergen och uppskattar det krattandet. Det är såna saker jag kommer att sakna om jag hamnar på hemmet men förhoppningsvis har jag skallen klar och kan få fortsätta att uppskatta lärandet så att jag kan få dö nyfiken. Får jag dessutom komma till sjön och ankorna så än bättre.

Självklart gillar jag att inte bara vara i stunden utan älskar att ha saker att se fram mot och fina minnen att titta tillbaka på. Men stunden och att ha vett att uppskatta vilket privilegierat liv jag ändå har, det uppskattar jag storligen. Tycker du att jag är flummig? Det struntar jag i! Vad uppskattar du, det undrar jag nu?

Carpe punctum,

Mackan

Tuff och rolig tisdag

Jag skulle visst reta kroppen igår och gissa om jag retade den. Vi lunchtid fanns både sol och relativ värme på plats. Visst blåste det  men jag försökte ignorera det och joggade iväg mot platsen för mina intervaller. Kroppen var seg som sirap eftersom måndagens massage satt i benen men jag vet ju att det ofta släpper när jag väl sätter fart på benen.  Jag började med 750 meter rätt in i vinden och det kändes hyggligt. Visst var det grusigt och jag fick passa mig när jag sprang över en och annan isfläck. Men på det stora hela kändes det bra. Vila och sen en kortis på 250 meter. Svårt att få till överfarten i motvinden men när jag kom fram konstaterade jag att det här kommer ju att gå som en dans. Nästa korta repetition och nu gick det undan på riktigt. Yes! Tyvärr fick jag lida för det rejält under nästa långa repa. När den var klar var jag redan redo att ge upp och så här lät den inre dialogen.

– Kanske inte min dag idag? Jag skiter nog i det. Ja jag skiter i det.

– Ska du inte testa en vända till i alla fall?

– Nej.

– Kom igen nu, du måste ju ändå hem så spring snabbt i 500 meter i alla fall.

– Okej då. 500 meter till kan jag springa snabbt.

Men när jag väl kom till den passeringen kunde jag inte bara ge upp. Dessutom märkte jag att farten kom smygande. Så jag fortsatte och totalt blev det 8×750 och 8×250 meter och det gick faktiskt snabbare och snabbare för varje vända och på slutet var det drägliga farter.

Hemma var jag klockan halv två och jag hann äta lunch och med nöd och näppe jobba undan det som måste fixas innan jag vid fyrasnåret satte mig i bilen och åkte in mot stan med ett annat par löparskor på fötterna. Halv fem kom jag ut och snitslade upp kvällens terrängbana för Team Nordic Trail. Ca 450 meter uppför syrakullen, en bit plattlöpning och sen utförslöpning ner till varvningen. Jag hade satt reflextejp på snitslarna för att dom skulle synas i mörkret och när jag var klar med banan provsprang jag den och sen sprang jag till ÖIP för att vänta in flocken. Vi bestämde att jag skulle ta hand om hela medelgruppen och det var häftigt att få en grupp som nog var över 35 stycken. Malin assisterade mig och alla fick under uppvärmningen i uppdrag att hitta och para ihop sig med varsin jämngod löpare att springa sin intervallserie med. För att kunna pusha och peppa varandra men även för deras egen säkerhet. Planen var att dom skulle springa 3 – 2 – 1 varv med vila mellan och sen fler varv om tiden tillät det. Vissa hann fler och andra hann färre men alla fick kämpa och det finns vittnen på att vissa adepter har fin träningsvärk idag.

TNT0312

Sen var det baske mig löpare överallt i mörkret! Dom var så himla duktiga och kämpade på i skogen. Det var flera som inte sprungit så här tekniskt tidigare men det var många glada ansikten och stora leenden. Så jädra skoj. Jag höll täten på det första varvet och sprang även ett varv med de snabbaste löparna och dom hade riktigt bra tryck i steget. På det hela taget tror jag att det blev väldigt lyckat och jag känner hur otroligt med energi jag får av att se andra kämpa bra. Det var en känsla jag tog med mig när jag ensam i kvällens mörker sprang och tog ner snitslarna igen. Den skog som någon timme tidigare varit full av löpare var nu helt tom men jag var full av glädje.

Det var en väldigt trött löpare som kom hem för att äta middag. Ikväll blir det en mindre grupp att leda men dom är precis lika bra på att springa och kämpa och det är med ett leende på läpparna jag ser fram mot det.

Ha det,

Mackan